Okej, nu får det vara nog med Champions League-glamour för ett tag. Innan helgen bleknat alldeles för mycket i minnet var det ju en annan grej jag tänkt ta upp innan jag glömt bort det fullständigt.

Som ni såg gjorde ju Diego Milito hattrick i Genoa-derbyt mot Sampdoria, och enbart det hade ju räckt för att göra honom till evig legendar i den rödblå halvan av Genoa. Men såg ni bilderna från hemmamatchen före?!

Milito var ju redan den förlorade sonen som sagt nej till ett mycket mer lukrativt bud från en engelsk klubb – som vi kan kalla Tottenham, eftersom den heter så – för möjligheten att återvända till det Genoa han kommit att kalla sitt hem.

Han pratar regelbundet om hur han inte kan tänka sig att spela för någon annan klubb, om hur Genoa finns i hans blod – och när en skada hindrade honom att spela mot Lazio så ställde han sig helt enkelt på Gradinata Nord och följde matchen tillsammans med de andra Genoa-fansen.

Och nu så till andraledet i den berättarform vi kommit att överdosera på här i bloggen – från det aktuella exemplet till de historiska motsvarigheterna.

Varför gå över ån efter vatten? Det absolut största tillfället då en livs levande ikon ställt sig bland de egna fansen kom ju i Kalmar häromåret, då Glenn Hysén blandade sig med de andra änglarna och – felaktigt! – deklarerade att Tobias Hysén var klar för Blåvitt.

På det internationella planet så är väl Francesco Totti i Curva Sud det mest klassiska ögonblicket jag kan komma på, men det hittar jag ingen bra rörlig bild på. Det gör jag däremot på när Tottis stadsnemesis Paolo Di Canio klättrar in i Curva Nord.

Från Sydamerika så är jag väldigt svag för det här klippet, som visar hur Bordeauxs argentinske bombare Fernando Cavenaghi fyller sina söndagseftermiddagar då han är hemma i Buenos Aires. Det här är alltså River Plate-hårdingarna i Los Borrachos Del Tablón – och snubben som rider axlar och viftar flaggor är alltså Cavenaghi.

Vad har vi mer? Jag vet att bröderna Neville ibland stod i Man United-klacken på bortamatcher då de själva var skadade – de ska till och med ha sjungit med i sångerna – men sedan börjar det väl ta stopp.

Eller?

/Erik Niva

Heaven and hell.

Efter 9 minuter så prickade Michael Essien bollen med en omöjligt flygande vänstervolley som susade upp i krysset från 25 meter.

Efter 92 minuter så missade Michael Essien bollen med en enkel petning. Sekunden senare böjer Andrés Iniesta upp den i nättaket med en fenomenal yttersida.

Fuck me.
***
En sak har jag kunnat konstatera under de senaste veckornas bloggande, och det är att inget aktiverar kommentatorsfältet här som en domslutsdiskussion.

Själv är jag kluven. Jag tycker egentligen att för stor del av dagens toppfotboll ägnas åt att fånga domare i mikroskop, men vafan… Det är semifinalkväll i Champions League, och alltså inte en timme att ducka för det enda som folk just nu snackar om.

Alltså. I tur och ordning – så här ser jag på nyckelbesluten för Tom Henning Øvrebø, psykologen från Oslo.
* Minut 25. Dani Alves blockerar Ashley Cole decimetrarna innanför Barcelonas straffområd. Øvrebø tar det enkla beslutet, och flyttar ut till en frispark. Själv tycker jag att indirekt frispark för obstruktion vore det helt korrekta beslutet, men tycker faktiskt att det finns ett mått av sunt förnuft i bedömningen att situationen egentligen inte motiverar en straff.
* Minut 56. Didier Drogba kämpar sig loss från Yaya Touré, och mittbacken försöker reparera med en desperat glidtackling. Han träffar först Drogba, sedan bollen. Borde varit straff.
* Minut 66. Nicolas Anelka går in framför Éric Abidal efter en Drogba-skarv, och när Abidal försöker hinna ikapp så krokar han möjligen lätt balansen ur Anelka. Det är nog frispark, men ”målchansutvisningen” är hur som helst felaktig. Anelka var såpass långt ut i högerinnerläge att Barcelonas täckande mittförsvarare hade hunnit skära av honom.
* Minut 82. Anelka försöker få bollen förbi Gerard Pique med en nätt lyftning, men träffar katalanens hand. Armen befinner sig absolut i ett ”onaturligt läge ut från kroppen”, men lyftningen kommer från väldigt nära håll och Pique gör ingen rörelse med arm mot boll. Det finns ingen avsikt från honom att ta med handen – någon sådan hinner han inte ha, så… Jag hör att de säger annorlunda i Viasat-studion, men enligt regelboken som jag läser den – ingen straff.
* Minut 94. Samma sak igen, egentligen. Michael Ballack drämmer iväg en volley, och en fegt täckande Eto’o vänder ryggen till och sträcker upp armarna med ryggen vänd mot bollen. Någon avsikt att ta bollen med handen har han inte – och så vitt jag begriper reglerna så är det alltså vad som ska bedömas.

Det är ju möjligt att jag har fattat något fel, men jag har suttit igenom dussintals informationsträffar då domare tjatat om det här. Det är avsikten som ska bedömas, och armens position är egentligen helt underordnad. Fifa-reglerna säger såhär: ”Handling the ball involves a deliberate act of a player making contact with the ball with his hand or arm”, och preciserar sedan: ”The position of the hand does not necessarily mean that there is  an infringement”.

Någon med annan handstolkning?

Totalt sett kan man konstatera att Tom Henning Øvrebø drabbas av en extremt svårdömd match – precis som en match på den här nivån ofta blir – och klarar det sisådär. Han gör två grova felbeslut, och även om det ena kan sägas neutralisera det andra så är det bara i matematik som två minus kan bli ett plus. I fotboll så finns det få saker som är lika irriterande som en domare som fastnat i ett psykologiskt kompensationsmönster.

Framförallt har han ändå en satans, jäkla otur. Chelsea gjorde en betydligt bättre match än Barcelona gjorde, och vinner matchen 90 gånger av 100. Slutar bara matchen 1-0 så kommer Øvrebø undan på ett helt annat sätt än han gör nu.

Men det är väl som det är. Bra lag har tur, och Barcelona gör mål i 93:e minuten. Bra domare har tur, och Tom Henning Øvrebø hamnade fel den kvällen han verkligen behövde hamna rätt.

/Erik Niva

Ny dag, ny London-semi.

Det tjatas ju mycket om hur mötet mellan Chelsea och Barcelona är en kulturkrock mellan två helt olika fotbollsstilar, och själv älskar jag en statistisk illustration från det första mötet.

Barcelona gillar ju att cirkulera bollen, att hålla den inom laget för att kontrollera matchbilden, och flest lyckade passningar i matchen för två veckor sedan slog följaktigen också mittfältsnavet Xavi Hernández, 88 stycken. Kollegan på innermittfältet, Yaya Touré, kompletterade näst flest passningar på planen, 69 stycken.

Hur var det då med Chelseas mittfält? Jo, Frank Lampard och Michael Essien slog 29 lyckade passningar var, Michael Ballack 24. Faktum är att den spelare som lyckades med flest passningar i hela Chelseas lag var… målvakten Petr Cech, 50.

Det här är inte ett värdeomdöme, utan ett belysande konstaterande.
***
Annars tycker jag väl att ryktet om Chelseas fysiska maskinfotboll är rätt överdrivet, i synnerhet vad gäller underhållningsvärdet. De blå har fått dras med det här ryktet ända sedan José Mourinho kom till klubben, men tittade man närmare på Chelseas matcher mellan 2004 och 2006 märker man att de spelade en oerhört tempointensiv omställningsfotboll, som på många sätt påminner om det spel som till exempel Manchester United spelar idag.

Det bästa exemplet var returmötet mot just Barcelona våren 2005, vilket fortfarande är en av de absolut bästa Champions League-matcher som någonsin spelats.
***
Barcelona har visserligen haft det tungt mot engelskt motstånd de senaste åren – de har inte åkt ur CL mot ett lag från ett annat land på sex år, men har minusstatistik mot engelska lag – men London är ändå en stad med en alldeles speciell plats i klubbmytologin.

Det var ju här ”Dream Team” vann klubbens allra första Europatitel för 17 år sedan, och ex-presidenten Joan Gaspart firade med att bada i Themsen.

Då tvingade Gaspart att ta sig in till stadskärnan hela vägen utifrån Wembley. Nu är det knappt ens 250 meter från Stamford Bridge ner till flodstranden.

/Erik Niva

Man kan hävda att Alex Song skulle ha stängt ner Andersons yta i förspelet, och man kan kräva att Theo Walcot i alla fall borde försöka anstränga sig för att störa honom. Man kan definitivt tycka att en rutinerad målvakt som Manuel Almunia skulle ha kunnat stöta ut Cristiano Ronaldos frispark.

Det spelar ingen roll.

Den här matchen avgjordes när Kieran Gibbs halkade i den åttonde minuten, den här matchen kommer alltid att bli ihågkommen för att Kieran Gibbs halkade i den åttonde minuten – och Kieran Gibbs kommer alltid att förknippas med det där misstaget som punkterade en Champions League-semifinal.

Killen är bara 19 år gammal, och jag ber till alla fotbollsgudar som finns att han ska kunna komma över detta och bygga vidare på sin hyperlovande karriär.

Egentligen kan jag bara komma på ett någorlunda jämförbart parallellfall från de senaste åren, och det är Scott Carsons. Ni minns väl hur Steve McClaren – The Wally With the Brolly – inför den helt avgörande EM-kvalmatchen mot Kroatien hösten 2007 fick för sig att ställa en helt oprövad kille som nyss fyllt 22 år i målet.

Hela den fotbollstokiga engelska nationen krävde seger. En EM-plats stod på spel. Och i den åttonde minuten fick Niko Kranjčar iväg ett harmlöst skott från 25 meter. Carson lyckades fumla in det.

Faktum är att Carsons misstag egentligen inte var lika definitivt som Gibbs – England hävde sig tillbaka in i matchen, och hade vid ett skede raderat ut blunderns betydelse – men minnet av det har ändå inte bleknat.

Varje gång Carson syns i offentligheten, varje gång han gör en intervju så är det obönhörligen ett ämne som dyker upp. Hur kändes det? Hur kändes det att göra misstaget som kostade nationen sin EM-sommar? I den här The Times-intervjun från ifjol så ger Carson några av svaren:
– I trained the morning of the game and felt great. We were back in the hotel. I looked out of the window and it was absolutely pouring with rain. I thought: ”Great, Sod’s law”.
Och målet?
– People said it was nerves, but I didn’t really feel that way. I look at it and I don’t know how I’ve done it, I don’t know why I’ve done it. I’ll face a shot like that hundreds of times and I’ll throw my hat on it.

Under åren som gått så har Carson långsamt försökt bygga upp sitt självförtroende och sin karriär igen. Hans förre manager Martin O’Neill – som själv spelade framför legendaren Peter Shilton – har givit honom perspektiv:
– I said to him, half-jokingly, after Croatia that I remember Shilton making a big, big mistake in the ’73 World Cup qualifier against Poland. There were terrible recriminations, England not going to the World Cup and Sir Alf Ramsey leaving. Shilts went on to be the best goalkeeper in the world and I’ve told Scott if he has half his career, we’ll all be delighted.

Så hur har det egentligen gått för Scott Carson? Om sagan vore rättvis så vore ju han ju givetvis nu på god väg mot världsdominans – men fotbollsverkligheten fungerar ju inte alltid på det sättet. Carson har inte längre Martin O’Neill som manager. Han fick inte vara kvar i Aston Villa, utan har istället tillbringat säsongen hos särklassiga Premier League-jumbon West Bromwich. Den här säsongen har han hittills släppt in 94 ligamål.

Det är möjligt att Scott Carson egentligen aldrig var tillräckligt bra för att ens komma i närheten av en förnuftigt uttagen engelsk EM-kvalelva, men det är hur som helst lätt att konstatera att hans karriär i alla fall inte gått uppåt sedan det där tragiska misstaget på Wembley. En gång i tiden sjöng uppskattande fans ”England’s Numer One” till honom när han ställde sig i mål. När West Bromwich spelade på White Hart Lane i lördags så hånade Spurs-supportrarna honom genom att skandera ”England’s Number Eight”.

Jag hoppas innerligt att Kieran Gibbs slipper ett liknande öde.
***
Matchen i övrigt ser jag faktiskt ingen större vits med att orda så mycket om. Ett solitt Man United hade förmodligen kontrat in det bortamål de behövde oavsett hur matchen utvecklats, men det får vi aldrig veta.

En sak bara. Misstaget som Roberto Rosetti gör när han felaktigt visar ut Darren Fletcher hade ingen betydelse för vare sig matchen som sådan eller Manchester United som lag. Däremot var det en personlig tragedi för den föredömlige yrkesmannen Darren Fletcher.

Skotten fick aldrig hoppa in i förra vårens Champions League-final. Om nu inte domarsamfundet har kurage nog för att häva den felaktiga utvisningen så får han inte chansen att göra det nu heller.

Han är värd bättre.

/Erik Niva

Det är klart att det är kittlande när de allra största tränarna uttalar sig tvärsäkert och kategoriskt om matcher de inte själva har något att göra med.

Den här Champions League-säsongen har vi sett två exempel. Först var det ju Alex Ferguson, som av franska Le Journal du Dimanche fick frågan om Real Madrid var en realistisk segerkandidat.
– Inte en chans. De saknar snabbhet. De har stora spelare som Heinze, Cannavaro och Gago, men kvicka är de inte. De har Robben – den ende som kan ge deras spel en annan rytm – men han är inte den modigaste. Tillsammans med oss är det de tre andra engelska lagen och Barcelona som är favoriter.

Såhär i efterhand kan det ju tyckas som att Ferguson bara konstaterade det uppenbara, men i februari var läget ett helt annat. Då gick Real Madrid som snälltåget i spanska ligan, och de flesta andra bedömare höll åttondelen mot Liverpool som en helt öppen historia.

Nu har det så gjorts ett liknande statement inför semifinalreturerna, och den här gången är det José Mourinho som är tvärsäker, när han ger sitt tips till Sky Italia:
– Jag är 100 procent säker på att Manchester United går till final, men det är laget som vinner den andra semifinalen som blir Europamästare.

Det går ju att avfärda Mourinho genom att låtsas som att the man isn’t special anymore – men gör man såna här mål på träning så sticker man ju hål på det argumentet rätt snabbt.
***
Själv tror jag ju också på Man United ikväll, precis som alla andra. Ferguson själv uttryckte det som att de var ”en spark ifrån Rom”, och så är det ju i praktiken. Gör Man United mål på Emirates så är de i final – och en Arsenal-backlinje med Sagna, Touré, Silvestre och Gibbs kommer inte att kunna hindra dem från att göra det.
***
Appropå Man United så påstår ju The Guardian att Franck Ribéry är på ingång. Och det är klart, Bayern München riskerar faktiskt att missa Champions League och United är så rika att de egentligen skulle kunna förstärka utan att sälja – men faktum kvarstår ju ändå.

Kommer Ribéry så innebär det att Cristiano Ronaldo försvinner till Real Madrid, och det bytet skulle rätt och slätt försvaga Man United.
***
I München väntar ju hur som helst förändringar över hela linjen, och som vanligt är det faktiskt trashtabloiden Bild man får lov att följa om man nu vill veta vad som är på gång.

Idag fyrar tidningen av båda piporna i ett dubbelavslöjande. Bayern Münchens ledning har haft två hemliga möten – ett med AZ:s guldtränare Louis van Gaal i Amsterdam, och ett med Werder Bremen-Diegos pappa i München.

/Erik Niva

Vad gör man inte för att slippa de där kardinalusla Van Veeteren-filmerna på söndagskvällarna?

Eftersom Lars Lagerbäck egendomligt nog var i studion – dittvingad av typ Svenska Spel, inbillar jag mig – bestämde jag mig för att se hur i hela friden Bingolotto skulle utveckla sig. Jag hade inte sett en minut sedan ”Loket” var programledare, och det var… en surrealistisk upplevelse.

Vår förbundskapten presenterades som ”den – faktiskt – mysige Lars Lagerbäck” och blev välkomnad av en storkramande Lotta Engberg. Sedan följde några minuter där Lagerbäck i tur och ordning beskrevs som ”en hippie”, ”en IKEA-möbel” och ”en gisten vedknota på en kobbe där det blåser”.

Lagerbäck svalde allt med gott humör, och levde upp rejält när hans gamla barndomskompis Börje Näslund släpades in i studion. Nu ville Lotta Engberg prata brudar och dans.
– På den tiden fanns det ju hur många dansställen som helst. Dans onsdag, lördag och ibland söndag, om man hade tur.
Niclas Alexandersson klipptes in, och beskrev Lagerbäck som ”en riktig partyhöjare”. Tränaren själv namedroppade nöjespalatset ”Torpet” i Bräcke, och fick frågan om han var mycket på dansgolvet eller ”mest smög i buskarna”.
– Man var nog lite överallt. Men man fick vara lite försiktig, för om det var match på söndag måste man ju sköta sig.
• Fixar du en foxtrot?
– Ja, det kan jag nu ärligt säga att jag gör. Hade ju tur att få lära mig lite dans på GIH.
• En cha-cha-cha?
– Nja, då tar jag hellre en bugg. Fyra bugg och en coca-cola.

Delen jag såg avslutades med att en hyperkäck Lotta Engberg läste upp ofullständiga meningar, som Lagerbäck förväntades fylla i:
• Kläder har alltid varit mitt stora…?
– Misslyckande.
• Egentligen tycker jag att kavaj är…?
– Ett bra klädesplagg att ha grejer i. Nycklar, plånbok…
• Jag känner mig snyggast när…?
– Jag sover.
• Om jag var statsminister för en dag så är det första jag gör att….?
– Ta bort en massa avgifter och skatter så att glesbygden skulle kunna leva.
• Om jag var osynlig en dag skulle jag…?
– Oh, la, la…
• Titta in i Danmarks omklädningsrum?
– Nej, något mer spännande… Jag skulle nog tillbringa en dag i Vita Huset.

Ja jävlar, så märkligt det var. Vill ni, så ska hela spektaklet finnas på den här TV4-länken.
***
Tillbaka till allvaret. Jämfört med urladdningen i förrgår var det väl inte historiens största fotbollssöndag igår, men en del godbitar ska vi ju ändå plocka ihop.

Frågar ni mig så kom gårdagens mål i Tyskland, där Hertha Berlins serbiske slugger Gojko Kačar kvitterade för Hertha Berlin mot Hamburg, och därmed gjorde Wolfsburg en jättetjänst. Boxarsonen Kačar lär för övrigt bli en av de lite mer bortglömda attraktionerna i sommarens U21-EM.
***
Där var alltså mitt val – men det saknas inte konkurrens. Återuppståndna Espanyol fortsätter att jehuröja sig uppåt i tabellen, och mot Valencia satte både Román Martínez och Nicolás Pareja varsitt argentinskt praktskott.

Två till finsmakarmål från Spanien. Tyske turken Ersen Martin stötte in Recreativos kvittering mot Osasuna, men det var de dubbla klackarna i förspelet som verkligen gjorde målet. Juanma Ortiz volley för Almería på Sardinero ska inte heller glömmas bort.

Vi tar med denna också. Heter du Míchel, och är ny manager för ett Getafe som bara ligger en målskillnad ifrån nedflyttningsplats – då klarar du dig nog utan en målvakt som gör så här. Vladimir Stojković har haft större stunder. Aritz Aduriz har gjort svårare mål.
***
Lanternaderbyt i Genoa blev ju kul, och det allra mest tack vare Diego Milito. Ett, två och tre mål för argentinaren – sedan var han en ännu större ikon än han redan var.

Sevärt var även Fabrizio Miccolis frisparksmål, i Palermos utklassning av Cagliari.
***
Från Frankrike noterar vi att Yoann Gourcuff forstätter att bygga på hajpen, och att Bordeaux nu är ett enda plusmål bakom Marseille i tabelltoppen.

Holländska ligan är ju över, men stökige dansken Kenneth Perez satte en frispark som garanterar Steve McClarens Twente en Champions League-chans till hösten. Och Lasse Nilsson avgjorde det hyperintressanta mötet mellan Vitesse och Heracles…
***
Gårdagens match spelades i Turkiet, där Fenerbahçe åkt över Bosporen för det lilla Istanbul-derbyt mot Beşiktaş. Här trissades måltävlingen bara upp ju längre matchen pågick. Dani Güiza restaurerade lite av sitt rykte med den här lobben, och EM-hjälten Semih Şentürk visade sin killerinstinkt för att dubbla Fener-ledningen. Ändå var det slovaken Filip Hološko som satte den värsta struten, men hans reducering visade sig otillräcklig.

Läge för Sivasspor att sätta in dödsrycket alltså, men av någon anledning fick de istället för sig att tappa sin ledning borta mot Gaziantepspor. Brassebulgaren Beto nickade in det avgörande målet – och blev så glad att han firade sig till ett rött kort.
***
Vi avslutar med att konstatera att delstatsmästerskapen nu är avgjorda i Brasilien, och det blev bjässarnas triumf.

I Rio de Janeiro vann Sydamerikas största klubb – rödsvarta Flamengo – sin tredje raka Carioca-titel, efter straffsparksavgörande på Maracanã mot Botafogo. I São Paulo blev Brasiliens näst största klubb – Corinthians – historiska genom att bli första klubb på 37 år att gå igenom Paulista-mästerskapet obesegrade.

Och nu gjorde inte ens Ronaldo mål.

/Erik Niva

Så fort man vänder ryggen till.

Här prioriterar man en kamrats bröllop och missar sin första Clásico på evigheter – och så händer det här.

Real Madrid-Barcelona i en säsongsavgörande klassiker. 2-satans-6.

Går in på katalanska dagstidningen Sport, och ser att de har dragit igång en omröstning bland sina läsare. ”Var det här den bästa dagen i ditt liv, sportsligt sett?”. Drygt 8 000 har röstat i nuläget. 70 procent har svarat ja. Tydligen tillhör både Pep Guardiola och Carles Puyol dem.

När Barcelona-laget kom hem till El Prat-flygplatsen vid ett-tiden i morse så väntade tusentals supportrar, för att sjunga ”Campeones” åt dem.

Vilken massiv klassmarkör, vilken monmental jävla knock. Det här var Barcelonas största match på Bernabéu på 35 år, och så vitt jag kan komma ihåg den näst tyngsta segern någonsin.

Min lista över Barcelonas bästa Bernabéu-klassiker:
1) Real Madrid-Barcelona, 0-5, 1973/74. Cruijff och grejer. Franco och grejer.
2) Real Madrid-Barcelona, 2-6, 2008-09. Ni vet.
3) Real Madrid-Barcelona, 0-3, 2005-06. På den tiden Ronaldinho var Ronaldinho.

Vi nöjer oss där så länge. Det lär finnas mer att säga framöver.
***
Resten av världen bleknar ju i betydelse, men har vi nu ändå satt oss för att summera så kan vi ju lika gärna göra det.

England. Man United gjorde vad som förväntades av dem uppe i Middlesbrough. Giggs firade sin Player of the Year-utmärkelse med att borra ner ledningsmålet, Rooney bevisade att han varit PL:s bäste spelare den senaste månaden genom att vinkla fram Park.

Hiddink provade att para ihop Drogba och Anelka i ett 4-4-2, och Chelsea fick omedelbart resultat. Efter mindre än en minut skarvade Drogba fram Anelka, efter ungefär en timme släppte Anelka iväg Drogba.

Andrej Arsjavin var bisarrt nog kapten för ett ungt Arsenal nere i Portsmouth, och visade moraliska kvaliteter som gjorde valet befogat. Efter att Sean Davis tacklat bort bollen framför bollens fötter blåste domaren straff. Arsjavin protesterade sportsligt med ett vaggande finger, vilket gav ekon av Robbie Fowler på Highbury 1997.

Diego Tristán satte lördagens PL-mål, med sin frispark mot Stoke. And the Spurs go marchin’ on.
***
I Italien så tycks Zlatan ha påbörjat sitt projekt för att bråka sig bort från Inter. Firandet efter högersläggan mot Lazio är en tydlig signal, och något vi kommer att minnas betydligt starkare än den fina djupledsbollen fram till Muntari strax därefter.

Regginas paraguayanske mittfältare Edgar Barreto gjorde för övrigt omgångens Serie A-mål.
***
Efter ett hack förra helgen var Wolfsburgs dynamitduo tillbaka på rälsen mot ett helt urspårat Hoffenheim. Målgörargeniet Edin Džeko gjorde ett, två och tre mål. Sedan fixade han en straff, så att polaren Grafite fick placera in sitt 24:e för säsongen.

Wolfsburg mot Mästarskölden? Förmodligen, men Bayern München är inte helt avkrokade, efter att en högerdräpare från Hamil Altintop mot Mönchengladbach höll det Klinsmann-lösa laget kvar i diskussionen.

Appropå Bundesliga bör ni förresten hålla ögonen på Bayer Leverkusens offensive brassemittfältare Renato Augusto. Undrar ni varför så får ni det här solomålet mot Schalke som förklaring.
***
I Frankrike så anförde Jean-Alain Boumsong de desterande trupperna när Lyon slutligen valde att definitivt abdikera från tronen i Valenciennes. Bara för OM att vinna hemma mot Toulouse, så…

OM, OM, OM… Titeln var inom räckhåll, pressen skruvades upp – och Olympique de Marseille klarade inte av att stå emot den. Mamadou Niang kvitterade både en och två gånger mot Toulouse, men en poäng var helt enkelt inte bra nog.

Ikväll slår Bordeaux säkerligen Sochaux, och tar över initiativet i den franska ligaspurten.
***
Något kvar? Jo, faktiskt – en match som på något sätt faktiskt lyckas konkurrera med El Clásico om titeln som gårdagens bästa.

Aten-rivalerna AEK och Olympiakos möttes i den grekiska cupfinalen, och alla som sett lite grekisk fotboll vet att en sådan line-up automatiskt medför rätt intensiva känslor.

Och sedan blev det såhär:
* Argentinske egyptiern Ismael Blanco gjorde 1-0 för AEK.
* Samme Blanco gjorde 2-0 för AEK.
* Osannolike succélånet Matt Derbyshire reducerade.
* Och brassemittfältaren Dudu stångade in kvitteringen.
* Argentinaren Nacho Scocco valsade in ett nytt ledningsmål för AEK.
* Och Matt Derbyshire kvitterade.
* En bit in i förlängningen gav Luciano Galleti Olympiakos ledningen för första gången – men blev utvisad för överdrivet firande.
* Nacho Scocco fick felträff på ett inlägg, och kvitterade till 4-4 mot ett Olympiakos som nu var nere på nio man.

Det blev till sist straffar. Och de höll på ett tag.

Så kan det gå, en fotbollskväll då man för en gångs skull släpper bollen med blicken.

/Erik Niva

Vi har visserligen överdoserat på drömlag och listor i den här bloggen på sistone, men då jag är sugen på att vara lite multimedial så pressar jag ut en lista till ur konceptet.

Lite helgpyssel. I tidningen igår så hade jag ett uppslag där jag listade Europas nio grymmaste läktare. Kanske såg ni det, kanske inte – but you didn’t see this. Vad ska man med ett internet till om man inte utnyttjar det?

Här är alltså samma lista igen, men kompletterad med ljud och stämningsbild från de aktuella läktarna.

9.
Fondo Sur
El Molinón, Gijón
Det kanske inte är så lätt att inse det om man inte är intresserad av läktarkultur, men den spanska ligan har verkligen fått ett lyft i och med Sporting Gijóns uppflyttning. Där Camp Nou och Bernabéu satt trend som högtidligt tysta katedraler kommer asturierna från Gijón och demonstrerar att en fotbollsmatch faktiskt ska ramas in av läktare som lever och sjunger.

8.
Jug
Stadion Partizana, Belgrad
Ingen annanstans kan 60 000 läktarhänder klappa lika synkroniserat koreograferat som på Balkan. Alltid känsligt att höja en av Belgrad-läktarna framför en annan, men där stämningen på Röda Stjärnans matcher bara blivit mer och mer splittrad och uppgiven på sistone har Partizan-fansen fått ordning på sin klubb.

7.
Curva Sud
Stadio Olimpico, Rom
Listans kriterier tillåter bara en läktare från ett och samma land, så jag tvingas prioritera bort både San Siros kortsidor och den norra kurvan på Olympiastadion i Rom. Romas kurva är i mina ögon och öron lite mer färgsprakande, lite mer kvicktänkt varierad och lite mer positivt stöttande än någon annan italiensk läktare.

6.
Gate 7
Karaiskaki, Piraeus
Egentligen hade det väl lika gärna gått att nominera Panathinaikos ”Gate 13”, AEK:s ”Gate 21” eller PAOK:s ”Gate 4”, men det är helt självklart att en grekisk läktare ska med. Jag väljer att lyfta fram Olympiakos ”Gate 7” för sin historiska signifikans. 1981dog 21 fans i en klämningstragedi här, och ända sedan dess är ”Gate 7”-sektionen hälften inferno, hälften mausoleum.

5.
The Jungle
Celtic Park, Glasgow
Historiskt sett Storbritanniens allra största och ljudligaste ståplatsläktare. Fortfarande störst i europeisk fotboll – kapacitet 26 970 – men vi kan väl erkänna att den norra långsidan på Celtic Park lever lite på gamla meriter. Stora kvällar lever den fortfarande upp, men under en vanlig ligamatch är det fansen på kortsidans Jock Stein Stand som låter mest.

4.
Kapalı
Ali Sami Yen, Istanbul
”Welcome to Hell”, stod det på skyltarna – men för den läktarkulturellt intresserade är Kapali-sektionen på gamla, slitna Ali Sami Yen-stadion snarare himmelriket. Blir extra speciell genom sin placering på arenan, och har tagit över manteln från ”The Jungle” nedan som Europas mest högljudda långsida. Det är inte lätt att vinka en felaktig offside framför Kapali.

3.
The Kop
Anfield, Liverpool
Den mest romantiserade och traditionsstarka läktaren i hela världen är såklart inte längre vad den varit. 12 390 sittplatser är bara drygt en tredjedel av den forna publikkapaciteten, och det har givetvis slagit igenom på stämningen. Har däremot fortfarande Europas mest unisona allsång, och fortsätter faktiskt att avgöra viktiga Champions League-matcher.

2.
Virage Sud
Stade Vélodrome, Marseille
På den gamla velodromstadion så sjunger två jättelika kortsidor mot varandra, och egentligen är det bara en smaksak om man föredrar den norra eller den södra. Själv är jag svag för den sistnämnda, med sin vänsterpolitik och sin brokiga färg. Olympique Marseille är det västeuropeiska lag som konsekvent har högst ljudnivå på sina ligamatcher.

1.
Südtribune
Westfalenstadion, Dortmund
Det är ett enormt bevis för storlekens betydelse. Südtribüne i Dortmund är Europas mäktigaste läktare. ”Den gula väggen” är 100 meter hög, 50 meter djup och 42 meter hög. Den lutar i 37 grader – lika brant som en backhoppa – och rymmer officiellt 24 454 åskådare. När alla är på plats så väger de lika mycket som 2 000 fullvuxna elefanter.
Under 1990-talet revs ståplatsläktare över hela Europa, för att ersättas av sittplatser som rymde betydligt färre åskådare.Borussia Dortmund valde att göra tvärtom. 1988 utvidgade de sin jätteläktare, gjorde plats för ytterligare 8 800 åskådare utöver de 15 700 som redan rymdes.
– Vi vill ta ställning mot den här reduceringen av ståplatser på arenorna, motiverade dåvarande klubbpresidenten Gerd Niebaum.
De byggde sig en läktare. De fick ett fotbollskulturellt monument.

/Erik Niva

Utkommenderad till Solna fick jag ju njuta av Rasmus Jönssons show – när gjorde en 19-åring senast hattrick på Råsunda? – men gick samtidigt miste om mycket annat.

Jag kan leva med att jag inte såg Man United-Arsenal, men grämer mig ärligt talat mer över att jag inte fick en minut av Rennes-Bordeaux.

På den ovanligt långa listan över Fotbollseuropas makalösa matcher den här säsongen så hamnar den här  rätt högt upp. Förutsättningarna var klara. Bordeaux var helt enkelt piskade att vinna den här svåra bortamatchen i Bretagne, annars var Olympique Marseille rätt klara ligavinnare. Och så släppte de in ett mål efter 18 sekunder. Och så fick de en man utvisad efter 26 minuter.

I sammandraget får ni se Yoan Gouffran sätta en fin bågvolley, ni får se lagkapten Petter Hansson skarva fram till en dramatisk kvittering – men ni får framförallt se den fenomenale Yoann Gourcuff cementera sin status som världens allra hetaste spelare utanför Europas tre största ligor.

Först gav han Bordeaux ledningen med en fin frispark efter 70 minuter. Mot sin gamla klubb. Och när allt hopp sedan verkade ute – när Rennes pressade in en kvittering i 89:e minuten – så orkade han ta tag i allt igen och borrade ner ett segermål vid stolproten.

Breathtaking stuff.

Gourcuff lyckades aldrig i Milan, men hans pappa Christian – som nu är coach i Lorient – menar ändå att han utvecklade den italienska ”grinta” som kompletterade honom som spelare.
– Den mentala aspekten är avgörande, och jag tror att flytten till Milan har givit honom väldigt mycket på det sättet. Numera har han attityden som krävs för att lyckas på allra högsta nivå.

Det här borde egentligen vara en utförlig 50-lista i söndagstidningen, men nu är det här en blogg och det är valborgsförmiddag – så jag nöjer mig med en prispall.

Världens hetaste spelare utanför de tre största ligorna.
1) Yoann Gourcuff, Bordeaux
2) Franck Ribéry, Bayern München
3) Hernanes, São Paulo

Andra nomineringar?

/Erik Niva

Ah. Saker och ting klarnar.

Jag blev först lite förbryllad när kommentatorsfältet nedan plötsligt svämmade över av rasande – rasande – ilskna norrmän, men nu begriper jag lite mer. The Blogg Has Made It Big. Vi har gått på export.  Medan vår egen nätsida är ganska ointresserade av vad vi pysslar med här i vår blogghörna så fattar våra sötebröder i väst när de har explosivt sprängstoff framför näsan. Norges största tidning, Verdens Gang, slår upp De Överskattades Elva rejält.

Det är som det är för oss profeter.
***
Och appropå våra mediala korståg… Redan The Jam sjöng: ”I don’t give two fucks about your review” – och Paul Weller hade som alltid såklart rätt i sak – men den här recensionen gjorde mig faktiskt riktigt glad.

Jag har alltid haft den största respekt för Mattias Göransson – mannen bakom Offside och Filter – och med hans omdöme i ryggen känner jag mig väl rustad för att fäkta bort ytterligare några drivor av ilskna cybernorrmän.

In the eternal words of Bobbysocks – La det Svinge!

/Erik Niva