Medan Simon Bank struttar runt som en baron i Barcelona får jag väl samla ihop resterna – so why not piss some people off?

Först. När jag försökte få igång en diskussion om hur storklubbarna systematiskt gynnas häromdagemn så var jag såklart beredd på att alla inte skulle hålla med om det. Det jag däremot inte hade väntat mig var att så många på allvar skulle haka upp sig på att på allvar hävda att en av säsongens mest solklart feldömda straffar på allvar var korrekt.

Det spelade liksom ingen roll att Alex Ferguson och hela Fotbollsengland konstaterade att beslutet självfallet var galet – någonstans hittade några ändå någon ”kontakt” som skulle rättfärdiga avblåsningen. Nu har domaren Howard Webb själv erkänt sitt misstag:
– Jag har såklart tittat på situationen igen, och jag gjorde ett misstag. Jag är besviken. Det är jag alltid när sånt här händer. Jag ska titta på videobandet igen, och försöka undvika att det händer igen i framtiden. Jag vill aldrig ha en negativ inverkan på en match, men visa mig en man som aldrig gjort ett misstag och jag visar dig en man som inte gjort något.

Det om det.
***
Men vafan, när jag nu säkert retat upp några läsare kan jag väl lika gärna reta upp några fler. Igår tog jag ut min elva över Premier Leagues mest underskattade spelare – och det var ju riktigt kul – men varför vara positiv när man kan vara negativ?

Här har ni därför… Mitt lag över Premier League-spelare som underpresterat under säsongen 2008-09:

Petr Cech
Kan ju tyckas att det här är lite fel dag att klanka på Petr Cech, men det här omdömet grundas ju vare sig i en Champions League-semi på Camp Nou eller en Champions League-kvart mot Liverpool. Faktum är att Petr Cech tyvärr aldrig blivit samma målvakt på andra sidan av Stephen Hunts knä. Gör numera ett halvdussin grova missar per säsong, och det är alltid de dåliga matcherna snarare än de bra som definierar en målvakt.
—
Gary Neville
Lite orättvist, men that’s how it goes. Sedan Neville kämpat sig tillbaka från sin senaste skada har han ju ärligt talat varit rena katastrofen. Fel i positionerna, vek i närkamperna, otrygg med bollen – och dessutom lite lat. Hoppas att en ordentlig försäsong kan göra att vi får se den riktige Gary Neville igen nästa säsong.

Micah Richards
Vafan har hänt här då? Det mänskliga monster som jag för bara ett drygt år sedan höll som Englands försvarsframtid tycks ha blivit förblindad av wag- och bling-bling-kulturen. Bråkar på träningsplanen, skapar oro i omklädningsrummet och uppträder som en karikatyr på den bortslösade talangen.

John Terry
Jag har en känsla av att det här kommer att bestridas – i synnerhet efter fyrplusinsatsen i gårkväll och utifrån faktumet att Chelsea släppt in minst mål i ligan. Fair enough. Mitt intryck är ändå att John Terry gjort betydligt fler koncentrationsmissar och positionsfel än på många år. Han har kommit fel in i situationer, och ofta gjort det svårt för sin partner. Ser man Barcelona-matchen igen så märker man t.ex. att det är Terry som tillåter 129 centimeter Bojan Krkic att få det ostörda nickläge som borde avgjort matchen. Fortfarande bra, såklart, men this is the England captain, with a reputation as one of the finest defenders in the world. Den här säsongen har han inte riktigt levt upp till det.

Wayne Bridge
Skyller på att han har spelat halvskadad, och vi får väl hoppas att han har rätt. Storvärvningen från januarifönstret har snarast försämrat Man City. De har sett ut som ett bättre lag med Pablo Zabaleta på vänsterbacken.
—
Morten Gamst Pedersen
Okej, jag spelar Gamst out-of-position på högerkanten, men det är straffet han får ta efter ännu en ineffektiv säsong. Har ersatt drömmål från distans och precist inläggsspel med häpnadsväckande filmande och publikbråk. Just nu en meningslös spelare.

Jermaine Jenas
Jag trodde verkligen att han äntligen tagit Klivet under Juande Ramos första tid i Spurs. På vägen mot Ligacupbucklan ’08 spelade Jermaine Jenas äntligen som han hade potential för, som en dynamisk, energisk, målgörande ledarfigur på innermittfältet. Nu har han sjunkit tillbaka ner i gamla synder, och försvinner så fort han verkligen behövs.

Paul Scholes
En av mina absoluta all time-favoritspelare, men omvärldens syn på honom är rätt märklig. I 15 år var han konstant underskattad, överallt utanför Salford. Nu är han jättehyllad från alla håll och kanter – och därmed plötsligt överskattad. Uppsvinget i beröm för Scholes har sammanfallit med en försämring av hans prestationer. Tidigare hette det att Scholes måste vara sjuk om han slog bort en enda passning. Nu har han upprepad gånger äventyrat hela matcher för Man United genom att bjuda på en hel rad slappa felpassningar i livsfarliga omställningslägen.

Stewart Downing
Också en spelare som förväntades ta ett steg framåt, och utvecklas till en ledare för det unga Middlesbrough. Så har det nu inte blivit, utan vi kan istället konstatera att ett lag som lutar sig mot Stewart Downing snabbt sugs ner under nedflyttningsstrecket. Har påverkats negativt av att ha förväntningar och blickar riktade mot sig.
—
Emmanuel Adebayor
Tio ligamål, trots en del skador. Det är väl okej, men jag känner samma sak här som jag känner för Downing, bara starkare. Adebayor har inte klarat av att ta steget, från en spelare som gör nytta för sig själv till att göra nytta för laget. Gör ibland nästan lika mycket skada som nytta, och även om han ju har alla attribut för att vara en världsforward tror jag inte att Arsène Wengers värld rasar samman om han nu tvingas släppa honom till Milan.

Roque Santa Cruz
Egentligen mer en fråga om att han överskatttades efter fjolårssäsongen. Santa Cruz är en duglig dussinforward – vilket han har bevisat genom åren i både Bayern München och Paraguay – men inte mycket mer än så. Flera lättlurade engelska klubbar har sparat väldigt stora pengar genom att Blackburn så styvnackat vägrat sällja. Roque Santa Cruz vore ett felköp för en klubb med ambitioner.

Bänk: Scott Carson, Martin Skrtel, Anton Ferdinand. David Bentley, Michael Ballack, Michael Owen, Afonso Alves.
***
Överens? Nej, jag trodde inte det heller. Vilka har jag varit orättvis mot och – framförallt – vilka har undsluppit befogade hängningar?

/Erik Niva

Man måste uppskatta tajmingen. Parallellt med att Michael Owen går igenom sin torraste och träigaste period i karriären så tycker fastighetsföretaget The First Group att det är en bra idé att göra honom till huvudperson i den torraste och träigaste reklamfilm som någonsin gjorts.

I tio minuter maler ”helikopterpiloten” Owen på om livet i Dubai – och orkar ni se hela vägen till slutet har ni tamejfan gjort en prestation.

Jaja. Det där var alltså en bisak, appropå Owens sorgliga insats för ett än sorgligare Newcastle igår kväll. 0-0 hemma mot Pompey var illa, men insatsen som ledde till resultatet var ännu värre. Efter en halvokej förstatimme väntade vi på en desperat slutforcering. Istället fick vi en slutkvart som var bland det mest deprimerande som St James’ Park någonsin skådat. Newcastle fick inte låna bollen, orkade inte ta sig över halva plan. Pompey höll i den, skapade hörnor, träffade stolpen, dikterade villkor och borde verkligen ha vunnit. Den omtalade hemmapubliken sjönk ner i apatisk tystnad.

Allt tyder nu på att Newcastle blir blott den andra storklubben som åker ur Premier League. Den första – Leeds – har fortfarande inte tagit sig tillbaka.
***
På ”allmän begäran” – några ord om Ryan Giggs också. Det är klart att han fick priset för lång och trogen tjänst, men det är rätt svårt att hänga en jury som består av Premier League-spelarna själva. Tycker nu de att Giggs är en så bra spelare, en så bra kille och en sådan fenomenal fotbollsambassadör att han förtjänar priset – då gör han det också.

Att det handlar just om en Lifetime Achievement Award mer än något annat blev också övertydligt under galaceremonin i söndags kväll.

Det finns några guldkorn här. Sir Alex Ferguson skakar förstummat på huvudet åt minnet av Giggs prick tio år gamla solomål mot Arsenal (8.10 in), men framförallt de rörande bilderna på Dennis Giggs, 72, som åkt upp från Cardiff för att hylla sin dotterson (3.50) och sjunga med när kören sjunger den walesiska nationalsången ”Hen Wlad Fy Nhadau” (7.50).

Dennis Giggs är också en av de som bäst lyckats sätta ord på förklaringen bakom framgångarna, och uppoffringarna som krävs:
– Hans dedikation till sporten har alltid varit fantastisk. Han lever rätt, tränar hårt, dricker inte, håller sig i form. Jag minns när han gick i skolan. Hans mamma skulle åka till Grekland på semester, men han kunde inte följa med, för han hade match med Salford Boys. Och det har gått 17,18 år sedan han firade jul eller nyår – han har alltid match dagen efter.
***
Lite appropå Giggs, lite mer appropå en bloggkommentar, men mest appropå ingenting alls. PFA tog ut sitt Team of the Year – jag svarar med att ta ut mitt lag med Premier Leagues mest underskattade spelare:

Jussi Jääskeläinen
—
Tony Hibbert
Ryan Shawcross
Brede Hangeland
Herita Ilunga
—
Leon Osman
Stephen Ireland
Stilian Petrov
Stephen Warnock
—
Kevin Davies
Peter Crouch

Bänk: Brad Friedel, Maynor Figueroa, Paul Scharner, Danny Murphy, Clint Dempsey, Carlton Cole och… Darren Bent.

Fotnot: I mina ögon kan du i grunden inte vara underskattad i en Big Four-club, och därför har jag sorterat bort kandidater som Árbeloa, Fletcher och (den numera hyllade) Benayoun.

Men annars… vilka har jag missat?

/Erik Niva

Loggar in och följer Bilds liverapportering i efterhand:

* 12.35. Mark van Bommel anländer till klubbområdet i en vit Audi Q7.
* 12.47. Hamit Altintop anländer.
* 12.52. Philipp Lahm och Andreas Ottl samåker till Säberner Strasse.

Jürgen Klinsmann har fått sparken från Bayern München, och nu är inga detaljer för obetydliga för att rapportera.

Förlustveckorna med matcherna mot Wolfsburg, Barcelona och Schalke blev för mycket för klubbledningen, men själv fattar jag verkligen inte hur det tänkte från första början överhuvudtaget.

När de valde Klinsmann så valde de att bryta med mycket av det som varit Bayern Münchens identitet i årtionden, och det visste de mycket väl. Ut med konfliktsökning, arrogans och hyperegon – in med kaliforniskt solsken, buddhastatyetter och utanför boxen-tänkande.

Det hade funkat för att skapa en helt ny entusiasm och framtidstro runt det tyska landslaget, och nu var alltså tanken att Klinsmann skulle göra om tricket med Bayern München.

Han fick aldrid chansen att göra det. Vem som helst borde ju kunna inse att det tar ett tag att vända en Atlantångare, men med en knapp månad kvar av säsongen ligger nu Bayern München trea i Bundesliga och har åkt ur Champions League i kvartsfinal.

Inte bra nog, säger Höeness, Rumenigge och Beckenbauer. Du skulle både hunnit riva Rom och bygga upp det igen i en bättre version under den dag som gått sedan i höstas.

Jürgen Klinsmann går nu in på en hedrande andraplats, på den lista över kortlivade Bayern München-tränare som mina danska statistikkompisar nyss skickat mig:
155 dagar –Søren Lerby ( 9 oktober 1991– 11 mars 1992)
301 dagar – Jürgen Klinsmann (1 juli 2008–27 april 2009)
302 dagar – Otto Rehhagel (1 juli 1995-27 april 1996)
517 dgar – Ottmar Hitzfeld (31 januari 2007-30 juni 2008)
621 dagar Branko Zebec (1 juli 1968, 13 mars 1970)
656 dagar – Erich Ribbeck (12 mars 1992-27 december 1993)
730 dagar – Giovanni Trapattoni (1 juli 1996-30 juni 1998)
945 dagar – Felix Magath (1 juli 2004-31 januari 2007)
1051 dagar – Dettmar Cramer (16 januari 1975-1 december 1977)

Ni kan fråga japanerna – Jürgen Klinsmann var värd ett bättre öde.

/Erik Niva

Måndag morgon, och inget att hålla på. Dags att riva av hela fotbollshelgen i ett raskt svep.
***
England är väl den hetaste storligan just nu, och som ni vet vann ju båda de hetaste titelkandidaterna. Känner ni att ni behöver Man Uniteds vändning mot Spurs ännu en gång så har ni den här, Liverpools aningen mer rättframma seger i Hull finns här.

Lite oväntat var det matchen mellan Everton och Man City som bjöd på flest klassmål. Elanos exceptionella 45-meterspassning fram till Robinhos 1-0, samspelet mellan Robinho och Stephen Ireland till 2-0, unge Dan Goslings vänsterreducering upp i krysset… Allt finns här.

Arsenal gjorde vad de skulle mot Middlesbrough, och det flytande spelet som gav 1-0 är skolboksexemplet på hur det här laget ser ut när det spelar som det kan.

West Bromwich vinner – de kan väl ändå inte…? – och Jonas Olsson gör helgens i stort sett enda svenskmål ute i Europa.
***
Spanien var också kul. Barcelona gjorde det bra som fick 2-2 med sig från en bultande match i Valencia – men Real Madrid gjorde det ännu bättre som vände och vann nere i Sevilla efter ett hattrick av den odödlige Raúl.

Matchen mellan Athletic och Racing blev ju rätt livlig – 17 kort, tror jag – och ni får väl en liten känsla för stöket i sammandraget.
***
I Italien var det ju lördagsmatchen mellan Fiorentina och Roma som verkligen betydde något, och efter den här smällen är det väl frågan om inte Roma är borta från Champions League nu?!

Vi måste ju såklart också notera att Emil Hallfreðsson – den där islänningen som inte platsade i Malmö FF – numera gör såna här mål på Juventus. Zalayetas yttersida mot Inter är också jäkligt väl utförd.
***
Tyskland då? Jo, efter att Schalke chockat stadion som de själva kallar Arroganz Arena och efter att Hamburg kapitulerat i Dortmund så hade ju Wolfsburg ett jätteläge att mer eller mindre säkra titeln.

Men inte, stryk i Östtyskland mot Angela Merkels vilt kämpande Cottbus, och Bundesliga fortsätter att vara lika underbart oviss.

Helgens mål kommer nog från matchen mellan Leverkusen och Karlsruhe. Ovårdade bjässebacken Sebastian Langkamp kastar sig in i en närkamp i mittcirkeln – och sätter sin tackling så perfekt att bollen seglar 47 meter och landar i krysset. Jag har inte sett något liknande sedan Jason Cundy gjorde likadant mot Ipswich någon gång i början av 90-talet.
***
Jag är fullständigt övertygad om att Simon Bank kommer att ge er hela bakgrundsstoryn, men jag nöjer mig med att konstatera att Olympique Marseille nu har ett fullständigt drömläge att vinna sin första riktiga titel på drygt 15 år. Mamadou Niang fullbordade vändningen uppe i Lille, och även om Bordeaux har en match mindre spelad är OM-ledningen nu uppe i fem poäng.

Any other French business? Jo, ni borde se Grégory Proments långskott för Caen mot Auxerre.
***
Anyone for Turkey? En blytung seger för Sivasspor hakar förmodligen av Trabzonspor definitivt – nu är Beşiktaş det enda hotet kvar mot den militaristiska skrällklubben från Kızılırmak-dalen.
***
Något kvar därute? En brassekamp. Vi har det här distansskottet från Amadoras Marcelo Goianira mot Sporting, och vi har den här soloprestationen från svenskbekante Aílton Almeida för FCK mot Horsens.

Men vi har framförallt den här lobben, som innebar Ronaldos andra mål i Corinthians stormatch mot Santos. På läktaren satt Santos egen ikon, Pelé.
– Att få vara kung för en dag hemma hos kungen är inte illa, sa Ronaldo.

Fenomenet lever.

/Erik Niva

Det är klart att Manchester United är ett bättre fotbollslag än Tottenham – det här handlar inte om det.

Och det är klart att det är fullt möjligt att Manchester United vänt oavsett straffen – även om det är långt ifrån säkert, då ett sånt beslut förändrar hela matchens dynamik fullständigt – men det här handlar inte om det heller.

Det här handlar om att fotbollssporten har ett stort strukturellt problem som bara blir värre med åren.

Ju större klubb, desto större domarfördelar.

Michael Carrick jagar en boll, Heurelho Gomes stöter undan den. Manchester United får straff (tydligare repriser 5.20 in på det här klippet).

Det är ett  grovt felaktigt domslut. Inte ett tveksamt domslut, inte ett diskutabelt domslut – ett horribelt domslut.

Det heter att det jämnar ut sig i längden, men det är inget annat än rena jävla dumheter. Storklubbarna i alla ligor får konsekvent extremt många fler tveksamma domslut med sig än mot sig.

Domarjobbet är svårt och otacksamt – och jag insinuerar inte att domarkåren är vare sig mutad eller inkompetent – men något måste faktiskt göras för att bryta den här psykologiska blockeringen som har tillåtits gro fast i kåren.

Jodå, en del av slagsidan förklaras av att storlagen är spelförande på sina hemmabanor, självklart, men långt ifrån en tillräckligt stor andel. Det är så enkelt, så ofarligt, så bekvämt för en domare att blåsa en felaktig straff på Old Trafford, Bernabéu eller San Siro. En upprörd motståndarmanager får sin röst hörd under 15 minuter, men dagen efter är allt glömt och slantarna fortsätter att rulla i det moderna fotbollsmaskineriet.

Och återigen, det här är inget unikt för vare sig Manchester United eller Tottenham. När Spurs möter ett Stoke eller ett West Bromwich har vi samma typ av systemfördel – men det gör fan inte saken bättre, tvärtom.

Det är ju inte så att de behöver det, men… Ju större klubb, desto större domarfördelar. Starkare blir starkare, de som har får mer, avstånden i en redan förutsägbar fotbollsvärld bara växer och växer.

Jag tror inte ens att Manchester United-fansen tycker att det är något positivt.

/Erik Niva

This is what it’s all about.

När jag försöker förklara vad jag gillar med en viss fotbollskultur så dras jag ofta in i en diskussion om lag, spelsystem och spelare – men det är totalt och fullständigt underordnat. Anledningarna till att jag fascineras är oftast mycket mindre. Det är de där småsakerna som gör en fotbollskultur unik.

Och om vi nu pratar om England – ja, det är mitt fotbollsideologiska hem, även om det inte på något sätt minskar mitt intresse för andra ligor – så förde den här morgonen med sig ett utmärkt tillfälle att exemplifiera vad jag menar.

The football phone-in.

Jag drogs först in i det när jag bodde i England i mitten av 90-talet. Tory-politikern David Mellor ledde Six-O-Six, ett radioprogram på BBC som alla Englands fotbollsfans lyssnade på i bilen när de körde hem från bortamatcher. Dagens händelser diskuterades och debatterades, då fans från alla divisioner ringde in för att kommentera någon händelse runt just deras klubb.

Konceptet har spridit sig med åren, och har fått dussintals efterföljare. Visst finns det radioprogram om fotboll i Italien också – och i Spanien har de en underbar lokal tradition som innebär att spelarna ofta gör liveintervjuer direkt från den mixade zonen över en mobiltelefon – men the football phone-in är ändå väldigt karaktäristiskt engelsk.

Och nu kommer jag till det som är dagens godsak.

Igår morse höll LBC-prataren James O’Brien som vanligt låda runt något aktuellt ämne, och just just den här dagen hade han fastnat för att resonera kring vad uppbrottet mellan Frank Lampard och Elen Rives egentligen säger om dagens samhälle.

Kanske borde han inte ha gjort det. Kanske borde han ha använt en annan ton.

Det dröjde i alla fall inte så värst många minuter innan en högilsken Frank Lampard själv var på tråden. Det var årsdagen av hans mammas bortgång, och han var inte på humör för att stillatigande ta implikationer om att han hade svikit sin familj.

Ni hör ett längre utdrag av konversationen här, ni har hela samtalet transkriberat här och ni hör radioankarets försvarstal här.

Det här var ju ännu en milstolpe i phone-in-historien, förmodligen större än när till exempel Wayne Rooney sms:ade in förklaringar till varför han lämnade Everton till en lokalstation i Liverpool.

Men the big daddy? I mina öron obestridligen fortfarande när en förbannad Jamie Carragher ringer in och deklarerar att han minsann inte accepterar att kallas för ”bottler” bara för att han bestämt sig för att tacka nej till landslagsspel.

/Erik Niva

En kvinnlig fotbollsjournalist granskas fortfarande på ett sätt som en manlig kollega slipper, så är det.

I ett svep designat för fredageftermiddagens intellektuella nivå är visserligen den röda tråden ganska krokig, men klippen säger alla något om svårigheterna som en kvinnlig reporter kan ställas inför.

Ni har garanterat redan sett Nora Strandberg byta tankar med Magnus Haglund, men ute i Europa möter andra reportrar andra prövningar. Frågan är nu – vilken arbetssituation är egentligen svårast att ställas inför?

* En oförstående Magnus Haglund?
* En juckande Athletic Bilbao-supporter?
* En förlupen boll i samband med ett rumänskt derby?

/Erik Niva

Jag fick historiens bästa Premier League-match, men jag tycks ha missat typ den mest händelserika matchen i spansk fotbollshistoria.

And you have to hand it to the Spaniards – efterspelet bara fortsätter att rulla på. Inte nog med Pepe-gate, nejdå, nu har As jagat upp självaste Antonin Panenka i avsikt att fördöma slapphuvudet Javier Casquero, som ju slängde bort straffen han själv riskerat livet för att få.
– Ja, jag har sett den, och jag har pratat med några vänner om den. Alla säger samma sak: ”Den där straffen känner vi inte igen”. Casquero måste inse att den här straffen inte handlar om tur. Jag hade tränat och testat i två år innan jag slog den i EM-finalen 1976.

Jag kan själv intyga att Panenka aldrig tröttnar på att prata om den här straffen. Under min EM-resa inför turneringen förra sommaren sökte jag upp honom i en tennishall utanför Prag, och pratade straffar över en skål soppa. Nu verkar han nästan känna sig personligt sviken av Casquero, som om han bedragit hans kulturarv.
– För attt göra den här varianten bra får du aldrig tveka, och det gjorde Casquero. Han märkte att Casillas inte slängde sig, och då ändrade han sig. Straffen ska alltid slås mitt i målet, och du måste se till att du vet säkert att målvakten kommer att slänga sig i ett av hörnen. Men han var slapp och slog den… väldigt dåligt. Zidane gjorde den bra i VM 2006, men Casquero slog den sämsta Panenka-straff jag någonsin sett en proffsspelare skjuta.
***
Sämsta Panenka-straffen någonsin? Well, själv skulle jag vilja nominera Michal Bílek, men jag hittar ingen videolänk på hans horribla sked för Tjeckoslovakien mot USA i VM 1990.

Jag får allt lov att göra det här Francesco Totti-försöket till främste utmanare.
***
Men varför stanna där? I efterspelet av Dimitar Berbatovs fjantstraff på Wembley – som såg så snygg ut när han lyckades lura Petr Čech för ett år sedan – finns det ju utrymme för en större diskussion här.
– Den sämsta straff jag någonsin sett, sa expertkommentatorn Joe Royle i ITV.

Den sämsta straffen någonsin?

Såna här Youtube-sammanställningar brukar inte vara något vidare, men den här listan hade sina poänger. De får med de givna kandidaterna – Beckham, Pires, Diana Ross – samtidigt som de benämner William i Botafogo som ”A Brazilian”.

Men vad har vi mer?

Det finns ju såklart de där freakklippen – typ det här, från Peter Devine för Lancaster City – och de där obskyra skotten som landar halvvägs till hörnflaggan. Sedan finns ju de där betydelsetyngda straffarna som avgjort VM-finaler (Baggio, Baresi, i andraledet Southgate, Pearce och Waddle) eller som fått spelare landsförvisade (Pierre Womé).

Any other business?

/Erik Niva

En morgon för att fundera över framtiden, detta.

Nere i Spanien sitter en skamsen Pepe och grubblar över sitt liv. Hur kunde det hända? Vad har fotbollssporten gjort med honom? Är det rent utav dags att ägna sitt liv åt något helt annat?
– Jag grät efteråt. Det här är de värsta dagarna i mitt liv, och det värsta straffet är det jag ska gå igenom nu.

I en lång intervju i dagens Marca rannsakar en av världens bästa mittbackar sig själv, och han gillar inte vad han kommer fram till.
– Jag har sett reprisen flera gånger, och jag känner inte igen mig själv. Jag förlorade kontrollen under några minuter. Jag var galen.
En sex-åtta matcher lång avstängning väntar nu, och under den tiden tänker Pepé fortsätta fundera. Vad händer sen? Inte ens han själv vet.
– Just nu känner jag ingen lust att någonsin spela fotboll igen. Och vi får se. Känns det som att det inte finns någon väg tillbaka in i fotbollen så får jag helt enkelt lov att göra något annat.
***
På andra änden av fotbollens framtidsspektrum hittar vi Roy Keane, som av allt att döma är på väg tillbaka in i sportens torktumlare genom att ta jobbet som ny manager för Ipswich Town.

En chock för de flesta, säkert, men kanske inte en lika stor överraskning för de som läste den där Irish Times-intervjun i februari.
– I’m happy to move house. Theresa is happy to move. I’m not tied to Manchester. I’m from Cork. I’d be happy to go anywhere. I would be happy to manage a Championship club.

Det sades att han inte skulle ta något nytt managerjobb, att han aldrig skulle jobba med fotboll igen. Roy Keane hörde snacket och skakade på huvudet.
– Tony Cascarino says: ”He will never work in management again! He never signed his new contract! He’s grown a beard! He was remote. He was isolated. He had lost the plot. A beard, for God’s sake! Does he think he is Jesus?”.
Han spelade ju tillsammans med Cascarino för Irland, men om man säger som så… Keane har aldrig varit rädd för att kritisera folk han känner. Till och med Alex Ferguson fick ju sig en känga:
– Alex Ferguson. My old manager comes out and says: ”You never know what he is going to do next”. What did he think I was going to do? Go backpacking around Mexico? I have five kids. Football is in my blood! I’d just had enough at Sunderland. Things had changed. End of bloody story.

Irish Times-intervjun är en av årets absolut bästa fotbollstexter. Läs den. End of bloody story.

/Erik Niva

Och som om det inte vore nog med målen…

Vi hade ju Arsjavin inom räckhåll – han ville verkligen komma till Spurs – men ended up with the lesser Russian.

Efter nästan en hel säsong i England kan Roman Pavljutjenko fortfarande inte säga en endaste mening på engelska, och Harry Redknapps försök att kommunicera med honom har redan blivit legendariska.

Instruktionerna inför inhoppet mot Liverpool i höstas?
– I said to the Russian interpreter: ”Tell him to just fucking run about”.
Om arbetet på träningsplanen?
– You’ve always got his interpreter running around the training ground. Sometimes you pass the ball through the middle in training and Pava chases it. The interpreter’s running alongside him, gets in there, and heads it into the net! I keep saying ”What’s he doing on the pitch?”, and the interpreter’s running over to tell him what I’m saying. He doesn’t move too well, though.

Jaja, det är som det är med ryssar, tänker ma. Och så får man syn på det här klippet – där en oassisterad Arsjavin gör intervjuer i live-tv på fullt begriplig engelska efter drygt två månader i landet.

So very Spursy. Det är som att bestämma sig för att köpa en liberian – och komma hem med George Weahs kusin.

/Erik Niva