Okej, några rader av förtydliganden och fortsatt debattunderlag.

Några stycken – men betydligt färre än jag befarat – har ju hakat upp sig på att jag utnämnde gårdagens holmgång mellan Liverpool och Arsenal till ”Den bästa Premier League-matchen någonsin”.

Hur skulle detta kunde vara den bästa matchen någonsin, frågar de sig. Det gjordes ju försvarsmisstag! Jomen, som jag sagt flera gånger förr så är ”bästa matchen” och ”högsta matchkvaliteten” två helt skilda saker i min värld.

En högkvalitativ match innehåller två lag som högpresterar både indivuduellt och kollektivt. En bra match består av känslor, dramatik, intensitet, mål, indivduella prestationer, misstag, kontroverser… Allt det där.

Det första begreppet är relevant ur ett tränarperspektiv, det andra ur ett supporterperspektiv. Och gudarna ska veta att jag hoppas att jag alltid, alltid kommer att behålla det senare.

Men därmed inte sagt att jag obestridligen hade rätt. Jag fortsätter att hålla golvet öppet, och väntar på att någon ska övertyga mig om att det i själva verket spelats en klart bättre PL-match som jag glömt bort eller ignorerat – men hittills har ingen lyckats.

Som jag ser det är det främst de här matcherna som kan konkurrera om titeln:
* Liverpool-Man United, 1994, 3-3
* Liverpool-Newcastle, 1996, 4-3
* Southampton-Man United, 1996, 6-3
* Leicester-Arsenal, 1997, 3-3
* Leeds-Liverpool, 2000, 4-3
* Everton-Liverpool, 2001, 2-3
* Tottenham-Man United, 2001, 3-5
* Tottenham-Arsenal, 2004, 4-5
* Portsmouth-Reading, 2007, 7-4
* Tottenham-Chelsea, 2008, 4-4
* Arsenal-Tottenham, 2008, 4-4

Med reservationen att jag säkerligen glömt någon självklar – och klargörandet att rena utklassningssegrar aldrig kan bli aktuella.

Synpunkter?
***
Det där med ”bästa match” kontra ”högsta matchkvaliteten” kan jag försvara tills den dagen jag dör, däremot var det en annan aspekt av den där utnämningen som verkligen förtjänar att kritiseras.

”Historiens bästa Premier League”-match är egentligen en helt irrelevant titel precis som ”Champions League-historiens främste målskytt” är det – eftersom fotbollshistorien för helvete inte började 1992!!!

Jag gör mig själv skyldig till de där listningarna titt som tätt – det är liksom enda chansen att få urvalet inom greppbara ramar – men jag blir lika irriterad på mig själv varje gång. Att bara referera till Premier League- och Champions League-historien är att ställa upp på hela det moderna ”New Football”-konceptet, där pengarna rullar och storklubbarna är de enda som vinner.

I really should know better.

/Erik Niva

Men herrejävlar.

Vad har det tagit åt er, Liverpool? Vad gör ni med er själv? Vad gör ni med fotbollen?

Alla kommer ju att dra paralleller till Chelsea-matchen förra veckan, men i mina ögon var den här faktiskt större, roligare och bättre än den någonsin var.

Och tro mig – det här krysset gjorde ofantligt mycket ondare i Liverpool-hjärtan än den förlusten gjorde då.

Den är väl körd nu, den där oåtkomliga ligan.

Med tio minuter kvar var ju det här på väg att bli matchen som övertrumfade de där dubbla 4-3-matcherna mot Newcastle i mitten av 90-talet. Det stod 3-3 då – och man bara väntade på att Fernando Torres skulle ta klivet över gränsen till odödligheten med ett sånt där ligavinnande segermål som inte ens Robbie Fowler någonsin kunde göra.

Nu blev det inte så. Nu blev det istället Andrej Arsjavin som gjorde sig själv till legend.

Men i alla fall… Den första av de där 4-3-matcherna mot Newcastle utsågs ju häromsistens till den bästa Premier League-match som någonsin spelats. Jag vet inte om det är känslorna och kvällen och ligaspurten som springer iväg med mig – men just nu vill jag fan i mig lyfta upp den här matchen ännu högre.

Den bästa Premier League-match som någonsin spelats ägde rum den 21 april, 2009.
***
Målen:
0-1, Arsjavin
1-1, Torres
2-1, Benayoun
2-2, Arsjavin
2-3, Arsjavin
3-3, Torres
3-4, Arsjavin
4-4, Benayoun
***
Ni minns väl förresten hur den där klassiska 4-3-matchen 1996 blev dödsstöten för Newcastles titeljakt den våren?

Kevin Keegan visste det när han summerade intrycken efter slutsignalen, men han vägrade ändå att släppa sin fundamentalistiska fotbollstro:
– Okej, vi förlorade, men vadå? Det var en klassiker, en fantastisk match. Vi kommer att fortsätta spela på det här sättet – annars slutar jag.

Rafa Benítez skulle aldrig – aldrig! – säga något liknande, men alla de som gått på vulgärbilden av honom som en tråktränare har fått en del att tänka på de senaste veckorna.
***
Hemma i garderoben har jag en Zenit-tröja med nummer 10 på ryggen och namnet Arsjavin skrivet med kyrilliska bokstäver.

Jag är väl egentligen inte så särskilt mycket för att ha Arsenal-spelares tröjor hemma, men skulle ändå aldrig få för mig att göra mig av med den här.

Jag har varit hänförd av Andrej Arsjavin från första gången jag såg honom, över EM-slutspelet i sommar fram till och med den här helt bisarra uppvisningen i avslutningsteknik.

Han är symbolen för det nyrika, plastsnygga, självförtroendestinna Putin-Ryssland – och han kommer otroligt nog undan med det. Ni missade väl inte hans första stora intervju med en engelsk tidning, i Daily Telegraph häromveckan?

I så fall kan jag inte undanhålla er några kvicka utdrag:
– Now I’m in a hotel. Next week I will move. I have to settle. Everything is difficult. For example, to get an agreement to rent a house. Everybody is speaking and telling me things but afterwards, when I see it on paper, it is not what I heard. I think the quality of life, especially for people with money, is better in Russia than here. Here there are lots of rules and laws. In Russia, if you have money, you can break the law.

– I had a problem at my first school. I was sat at the front of the class, right in front of the teacher. We were checking a mathematical problem. My answer was right but I had some marks [doodles] on my paper. The result was good but because of the marks she did not give me the top mark. I said, OK, if you don’t give me the top mark, I will tear the journal that she used to put the marks in. She did not believe so I said, no problem. I tore it in half. And I was thrown out of school.

– I have already got three books! They are not like books, they are like journals. I did not especially want to say anything, it was not my idea. The man who looks after my website wanted to do it and I said I’d help – and he produced three books in four months!

The russians are indeed coming.

/Erik Niva

Alltså, det här är väl inte min hemmaplan – och klickar ni på länkarna så gör ni det jävlar i mig på egen risk – men nu har det här blivit en dimension av den brasilianska fotbollen som inte längre går att ignorera.

Redan när de där bilderna av världsmästaren Vampeta och Djurgårdens provspelare Bruno dök upp så tyckte jag att det var… lite pikant.

Men nu har alltså självaste Alexandre Pato hamnat i en situation som drar allt några hack längre. Tydligen har pojkvaskern surfat lite för ivrigt på nätet, börjat chatta med fel blondin och ja… tja… sedan fanns det visst bilder på han och hans organ över hela, halva internet.

Vafan är egentligen grejen med detta brasilianska blottande?

Att det här kommer att få konsekvenser för honom och hans karriär är självklart – frågan är hur omfattande de egentligen blir.

/Erik Niva

Och så har vi då kommit in i den tiden på året.

Vissa har redan nått ända fram. Det är under de närmaste veckorna som ödesmatcherna avlöser varandra och vinnare skiljs från förlorare – men det finns de som redan har gjort sitt.

Några rader om dem nu.
***
För två år sedan gick AZ Alkmaar in i den sista omgången som serieledare. Allt de behövde göra var att besegra bottenlaget Excelsior – och de var mästare. De pallade inte trycket. De klappade ihop. De förlorade med 3-2, och istället gick det som det alltid går i Holland. Storlagen vann, och PSV pressade sig förbi på mållinjen.

I  lördags så kom två åldringar till DSB-Stadion i Alkmaar med rullstolsbuss. De hade åkt hela vägen från Friesland för att uppleva en speciell dag. AZ-ägaren Dirk Scheringa förde sina föräldrar upp till VIP-rummet, där han låtit inreda två speciella rullstolsplatser.
– Det är bara andra gången de är här, och förra gången var när arenan invigdes. För några år sedan förlorade jag nästan min far. Han var svårt sjuk, så det är verkligen speciellt att han kan vara här idag, sa Dirk Scheringa.

AZ skulle bara spela hem titeln. De ledde ligan med 11 poäng, hade inte förlorat på 28 matcher och hade mediokra Vitesse hemma.

Det gick såklart åt helvete. 2-1 till Vitesse, och en förlamande skräck sänkte sig över hela Alkmaar. Skulle förbannelsen slå till igen?
– Mina föräldrar tog rullstolsbussen tillbaka till ålderdomshemmet på kvällen. Det fanns inga andra alternativ.

Till sist fick AZ lov att låta andra göra det som de själva inte var kapabla till. Feyenoord slog Twente, PSV slog Ajax – och så var den där svåråtkomliga titeln trots allt ändå matematisk säkrad.

För första gången på 28 år hade någon brutit det holländska treklubbsmonopolet. Senast det hände var alltså 1981 – och då var det också AZ som lyckades besegra oddsen.

Klart som fan att det firades i Alkmaar.
***
I England så hälsar vi klassiska Wolverhampton Wanderers tillbaka till Premier League. På dagen 50 år efter den senaste ligatiteln vann Wolves med 1-0 över QPR, och saken var klar.
– Allt jag önskar mig nu är en thumping baksmälla, jublade ägaren Steve Morgan.

Han kommer att få den. När Morgan tog över klubben för två år sedan så kostade det honom tio pund.
– The best tenner I ever spent.
Nu blir utläggen betydligt större. Wolves har ett ungt och talangfullt lag. Sylvain Ebanks-Blake, Wayne Hennessey, Michael Kightly, Christophe Berra,  Andy Keogh,  Sam Vokes och Richard Stearman kommer alla att bli etablerade Premier League-spelare – men de är inte där ännu. Ska Wolves ha en rimlig chans att hänga kvar i Premier League behöver de köpa dyrt och erfaret.

Senast Mick McCarthy tog upp ett lag i Premier League – Sunderland, 2005 – så fick han en transferbudget på sex miljoner pund. Det kommer han inte att nöja sig med nu.
– Jag var lite naiv då. Jag var arrogant nog att inbilla  mig att jag kunde göra det utan en massa pengar. Får jag inte mer att köpa fär den här gången – då är vi chanslösa.
***
En shout-out till Leicester City också. När Milan Mandarić tog över klubben våren 2007 så lovade han att ta dem tillbaka till Premier League inom tre år. När The Foxes istället ramlade ner till trean för första gången i klubbens historia tycktes löftet avlägset.

Efter uppflyttningssegern nere i Southend får han nu i alla fall chansen att hålla det. Leicester är tillbaka i The Championship, som seriesegrare.

Astrit Ajdarevićs roll i det hela? Jodå. Han har gjort tre inhopp.

/Erik Niva

Dagens samtalsämne i England är ju att the mind games mellan Alex Ferguson och Rafa Benítez nu skruvats upp ytterligare några hack.

Allt började egentligen när Blackburn Rovers höll sin traditionella presskonferens inför helgens matchande, och Big Sim Allardyce passade på att få ur sig något som stört honom hela veckan, sedan mötet med Liverpool förra helgen.
– Efter det andra målet gjorde Rafa Benítez gester som var avfärdande mot mig och mot Blackburn Rovers. De saknade respekt, de var förödmjukande. Det var en gest som sa: ”Över. Ni är slut”. Jag gick för att byta några ord med Benítez efter matchen, men tråkigt nog så dök han – som vanligt – inte upp. Han undvek mig förmodligen, och det säger mycket om vilken sorts man han är. Från någon i hans position hade jag väntat mig mer, men det är så han är. Han måste visa lite ödmjukhet,

Kontroversiellt redan där – men på en helt annan skala så fort Allardyces goda vän Alex Ferguson använde sin presskonferens till att inleda ett tvåfrontskrig:
– Det finns en grej med hans arrogans som inte går att förlåta, och det är föraktet han visade för Sam Allardyce förra veckan. Såg ni det? Absolut förakt. Han gjorde såhär (slår ut med armarna): ”Game finished”. Jag tycker inte att Sam Allardyce förtjänar det. En kille som jobbat så hårt för Managerförbundet, som tagit hand om unga managers och spelare – han förtjänade inte det. Han tvingades spela med ett försvagat lag, och att då få det där föraktet… Jag tror inte att någon annan Liverpool-manager någonsin gjort det där. Ni skulle aldrig få se mig göra något sånt där, aldrig. Du måste visa ödmjukhet. Men Benítez har gått över gränsen.

Men då måste vi ju ställa oss frågan – vad var det egentligen som Rafa Benítez gjort för att väcka all denna vrede?

Jo, enligt honom själv hade han bara kroppsligt kommenterat hur Xabi Alonso – framgångsrikt – trotsade hans direktiv. Benítez säger att han uppmanade Alonso att släppa frisparken kort till Emiliano Insua, för att snabbt skapa ett 2-mot-1-läge mot Blackburns Keith Andrews. Alonso hade struntat i det, och i stället lyft in bollen i straffområdet. Och där nickade Fernando Torres elegant in den.

Liverpool-lägret menar att en skrattande Benítez i själva verket bara gestikulerat mot sig själv, typ: ”Vad vet väl jag? Det var ju du som hade rätt”.

Well, här har vi videobeviset.

Dom?

/Erik Niva

Hur tänker man?

Vi har ju skrivit en del om Hillsborough den här veckan, visat videoklipp från ceremoni där supportrar och spelare runt om i Liverpool förenades i en mäktig, massiv minnessorg.

26-årige fransmannen Charles Itandje – numera tredjemålvakt i Liverpool – är en relexsnabb keeper som gjorde nästan 200 matcher för Lens och som är en jäkel på straffar.

Han är också en satans idiot.

Omedelbart efter minneshögtiden ska både spelare, ledare och supportrar kommit med vansinniga klagomål på Itandjes beteende. Medan resten av Anfield sörjde så jazzade han bekymmerslöst runt, han skrattade, skämtade och verkade mest tycka att de andra spelarna var en bunt satans tråkmånsar som inte ville hänga med på hans upptåg.

Och efter att ha studerat videoupptagningar från ceremonin har tydligen Liverpool nu definitivt bestämt sig för att sparka ut Itandje.
– Totalt oacceptabelt, säger en talesman för Liverpool till lokaltidningen Liverpool Echo.

Hur tänker man?

Uppdatering – Ni ser upprinnelsen till hur Itandje började fåna sig här.

/Erik Niva

Kvartsfinalreturerna bekräftade visserligen bara det vi redan visste – men ni tror väl inte att vi glömmer bort vår gamla kompis Uefa-cupen för det?

Om inte annat så förtjänar ju holmgången mellan Udinese och Werder Bremen att uppmärksammas. Det sista lilla italienska Europa-hoppet behövde vända 3-1 från första mötet – och i paus var det faktiskt just 3-1 det stod.

Turkschweizaren Gökhan Inler hade satt ett fint distansskott, och Fabio Quagliarella hade snattat åt sig både ett och två av sina patentmål. Problemet var bara att Diego just nu tycks spela sig igenom en personlig Serie A-audition, och hans första klassmål följdes sedan upp av ytterligare en reducering som i praktiken dödade matchen. Diego kostade på sig att missa sin hattrick-straff, men Claudio Pizarro skarvade till sist ändå in en 3-3-boll av akademisk betydelse.

Mer Tyskland? Hamburg åkte upp till Eastlands och chockstartade. En Elano-straff och en Caicedo-vridning tog visserligen upp Man City till ett slagläge – men too little, too late.

Den mest ovissa matchen spelades i Kiev. PSG hade 0-0 med sig från förstamötet, och hade kunnat skaffa sig ett jätteläge med ett bortamål. Men inte. Banguora rullade in ett tidigt ledningsmål för Dynamo Kiev, och när sedan Mickaël Landreau oförklarligt boxade in en boll i eget mål kapitulerade fransmännen. När Vukojević rakade in 3-0 för ukrainarna var motståndet uppgivet.

Mer Ukraina? Fernandinho gjorde det allsmäktiga bortamålet för Sjaktar redan efter en halvtimme. Sedan kvittade det att Ben Arfa kvitterade för Marseille, och att Adriano vann matchen åt Sjaktar i slutminuten.
***
Så långt med de målen – men nu till de fullträffar som verkligen förtjänar att visas. David Bentley har varit totalt misslyckad i Tottenham så här långt, bortsett från en liten insats mot sitt gamla Arsenal.

Häromdagen tvingades han ut för att spela reservlagsmatch, men kanske ökade motivationen av att det var just Arsenals reserver som stod på andra sidan. Såhär gjorde David Bentley för att påminna oss om att han faktiskt har en sjujäkla högerfot – som tydligen fungerar som bäst när han har ett rött skynke framför sig.

/Erik Niva

Först – ännu ett moment av självpropaganda, förklädd bakom förklaringen att folk faktiskt har frågat och undrat.

Efter att den första tryckningen försvann blixtsnabbt i vintras fick det kinesiska tryckeriet minsann lov att starta pressarna igen. Och nu – efter att ha manövrerats förbi boktörstande somaliska pirater – är äntligen nypressningen av min bok ”Den Nya Världsfotbollen” ute i de svenska bokhandlarna.

Enklast är väl Adlibris eller Bokus, i alla fall för er som bor i lite mindre städer.

***
Så.  Ni har väl redan sett målet som det snackas om i fotbollsvärlden idag?

SkySports efteranalys ger oss dessutom siffrorna vi behöver. Cristiano Ronaldo var alltså 35,7 meter ifrån målet när han lät högern tala. Och bollen färdades i en hastighet av 103,3 km/h.

När Ronaldo pratade med skrivande medier efter matchen sa han att det var det snyggaste mål han någonsin gjort, men när han först stannade vid tv-kamerorna hade han inte riktigt hunnit bestämma sig.
***
I London handlade ju svenskvinkeln mest om hur Sebastian Eguren röjde runt.
– Han gav mig två armbågar när jag inte ens hade bollen, och han förolämapde mig och min familj under hela matchen. Jag har aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv. Aldrig.  Men han har jagat mig över hela planen, och förolämpat min mor. Jag förstår inte varför. Men kanske kommer han en dag att lära sig av en sån här sak, kommenterade Cesc Fàbregas ex-Bajarens utvisning.

Noterbart är att hemma i Uruguay rapporterar medierna om detta med en näst intill beundrande ton. ”Eguren, el campeón de insultos”, lyder rubriken.
***
Annars har jag mest fastnat för hur Franck Ribéry betedde sig efter Bayern Münchens match mot Barcelona i förrgår.

Fransmannen hämtade in sin bror och några vänner i den mixade zonen – och sedan stod de tillsammans och väntade på Barcelona-spelarna som en grupp blyga autografjägare.

Först kom tydligen Leo Messi, men då blev det bara ett handslag. Sedan släntrade Pep Guardiola förbi, och då var det dags att byta några ord.
– Felicidades, Maestro, ska Guardiola ha sagt. Grattis, maestro.
– Merci Beaucoup, svarade Ribéry.

Sedan började det komma fransktalande spelare, och Ribéry nästan krävde att Samuel Eto’o skulle ta ut Champions League-bucklan i förskott.
– Kom igen, ni är grymma.
– Jojo, vi är väldigt nära, men än har vi inte vunnit någonting, replikerade Eto’o.

Och sedan var det dags för fotograferingen. Xavi, Iniesta och Puyol ska alla ha ställt upp med Ribérys entourage – och som ni ser här på bilden med Éric Abidal så är det alltså Franck Ribéry själv som tog bilderna.

***
Barcelona har även sjösatt en blixtsnabb kriminalutredning, efter att avstängt folk från huliganfalangen Boixos Nois dykt upp på matchen i München, och bland annat slagit till folk från Barcelonas egen säkerhetsorganisation.

Effektiviteten var häpnandsväckande stor. FC Barcelona mobiliserade polis från både Katalonien och München, och det rapporteraras om undercoveroperationer på någon tysk bar. Efter mindre än 24 timmar var det klarlagt att ”Jaro” – en huligan dömd för att ha knivhuggit en Espanyol-supporter – fått biljetter via Enrique Vallejo, sekreterare i Barcelonas supporterklubb från Logroño.

Och idag är inte Enrique Vallejo längre sekreterare i Barcelonas supporterklubb från Logroño.
– Det är dags för mindre snack och mer handling om vi ska bekämpa våldet, säger Barcelona-presidenten Joan Laporta.

/Erik Niva

Klockan 15.06 idag så stannade Liverpool. Människor, bilar, bussar och tåg – under två tysta minuter stod allt stilla till minne av de som inte längre finns bland dem.

Uppe på Anfield så hölls en minnesceremoni. Det här var alltså mitt på blanka eftermiddagen under en vanlig arbetsdag. Ändå tog sig fler än 30 000 dit.

Ögonblicksbilderna:
* Liverpool stannade.
* Anfield tystnade.
* Anfield krävde rättvisa.
* Och Anfield sjöng.

/Erik Niva

Såhär timmarna före det att Man United ska ut och hålla sina kvintupelhopp vid liv – det mest substantiella som hittills kommit fram om spelaren som just nu officiellt innehar titeln som världens bäste.

Ni kommer väl ihåg Luis Fernández? Som spelare minns vi att han bildade det magiska franska 80-talsmittfältet tillsammans med Platini, Tigana och Giresse – som tränare är han mest känd för att ha bråkat med Ronaldinho.

I alla fall, numera gör Fernández mediekarriär, och håller bland annat i programmet ”Louis Attack” på franska radiokanalen RMC. Igår hade han lyckats locka finfrämmande till studion: Real Madrids nyligen avgångne president Ramón Calderón.

Vi kan tycka vad vi vill om Señor Calderón – men han har ofrånkomligen en insyn i dagens Real Madrid som i stort sett ingen annan människa på hela jordklotet kan komma i närheten av. Och såhär uttryckte han sig:
– Vem som än blir Real Madrids näste president kommer att ha en av världens bästa spelare till sitt förfogande. Han är redan formellt bunden till Real Madrid. Så mycket kan jag säga, utan att nämna namn. Det jag menar är att en av världens bästa spelare – tack vare att Ramón Calderón gått igenom en väldigt svår och väldigt utdragen process det senaste året – redan tillhör Real Madrid. Kontrakten är redan underskrivna.

Om det nu finns de som tvivlar – Cristiano Ronaldo spelar i Real Madrid nästa säsong.

/Erik Niva