Build it, and they will come?

Mer än sex år har faktiskt gått sedan jag senast var här i Turin. Det var en annan idrottsstad då. Vimplarna från vinter-OS hängde fortfarande kvar på lyktstolparna, och Juventus spelade alltjämt sina hemmamatcher på Stadio delle Alpi.

Just den kvällen spelade de kvartsfinal i Champions League mot Arsenal. De förlorade med 0-0, och en utbuad Zlatan Ibrahimovic överglänstes av Fredrik Ljungberg. Drygt 40 000 hade kommit för att se på – och alltså stod ungefär 25 000 stolar tomma.

Det var en typisk Della Alpi-kväll. Ett fotbollslag i världsklass, men en upplevelse som man helst hade varit utan. Grått, ödsligt och karaktärslöst. Nästan helt tyst, bortsett från några busvisslingar och trumslag som studsade runt bland betongen. Vi hade hunnit en bra bit in i april, men den råa luftfuktigheten gjorde så att det ändå kändes som en vinterkväll.

Skrev jag att det var en typisk Della Alpi-kväll? I så fall skönmålade jag. Det där var i själva verket en ovanligt bra Della Alpi-kväll. Ofta var det betydligt tommare, tystare och kallare än en vårkväll då Juventus mötte Arsenal i Champions League-slutspelet.

En vanlig ligamatch där kunde kännas som någon sorts studiebesök i de allra mest bistert glädjelösa hörnen av det gamla Östeuropa. En mer obetydlig historia kunde passera gränsen till den tragikomiska parodin.

Säsongen 2001-02 spelade Juventus cupmatch mot Sampdoria. Exakt 237 åskådare kom till Delle Alpi.

I shit you not. 237 åskådare. Och jo, det var den historiska bottennoteringen, men det var ändå ingen chock från ingenstans. Tre år tidigare hade till exempel en match mot Venezia lockat 561 stycken. Beläggningen på arenan kom alltmer sällan över 30-procentsstrecket, och flera Champions League-matcher fick publiksiffror under 10 000.

Allt detta alltså i en klubb som – med rätta – ser sig själv som Italiens största.

Trots att laget staplade titlar på hög höll klubben på att förtvina, och det långt innan det publicerats några utskrifter från avlyssnade telefonsamtal. De var fångade i ett stort svart hål som hade tvingats på dem av politikerna i samband med VM 1990, ett hål som hette Stadio delle Alpi.

Det var rätt och slätt en hemsk fotbollsarena, felbyggd och utkastad på en parkering i utkanten av staden. Sikten var usel, avståndet mellan läktarna och planen var oändligt och akustiken var som hämtad ur en stekpanna.
– Jag hoppas att någon släpper en atombomb över skiten, fräste en klubbledare under en framtidsdiskussion.

I väntan på bomben tvingades Juventus att överväga andra alternativ, och under en period var de inne på att utnyttja sin position som ”hela Italiens klubb”. Ledningen övervägde på fullaste allvar att frivilligt göra sig själva till den första hemlösa fotbollsklubben, att förvandla sig till en sorts runtresande cirkussällskap som uppträdde på olika arenor varje helg.

Idén hade någon form av logisk grund. Juventus supportrar har traditionellt sett varit utspridda över landet, och när det gjordes försök att spela på annan ort så föll de väl ut. De mötte Borussia Dortmund och Parma i Milano, och fyllde San Siro båda gångerna. De spelade i Bologna. Utsålt. De gjorde ett gästspel på Sicilien i andra änden av landet. Utsålt.

Till största delen var det väl ett politiskt påtryckningsmedel, men det fanns en del av Juventus som funderade över möjligheten att spela hemmamatcher i olika delar av världen, att framöver bli en helt globaliserad fotbollsklubben.

Nu blev det inte så. Nu lyckades klubben skaffa sig rätten att själva förfoga över arenaområdet, och resultatet ser vi ikväll.

Finns det några parallellfall? Förvånansvärt få. I England saknar visserligen många traditionalister sina gamla jaktmarker, men de allra flesta har ändå resignerat inför de konkurrensmässiga fördelarna med nyare och större arenor. En stor del av folket runt AEK Athen avskyr att spela på den nya Olympiastadion, men de avskyr väl egentligen allt som hänt med klubben det senaste årtiondet. Ingen tycker att det är kul att se Istanbul BB spela inför en övergiven Atatürk-stadion i Istanbul, men å andra sidan hade ingen gått och tittat på Istanbul BB vart de än hade spelat.

Förmodligen var Stadio delle Alpi världens allra mest hatade fotbollsstadion, och i dessa flyttider gör vi klokt i att lyssna på ekona därifrån. En arena är aldrig bara en arena. Stadio delle Alpi var ett monument över ett gigantiskt misslyckande, en illustration över riskerna då en fotbollsklubb inte kan styra över sin egen verklighet utan tvingas göra saker mot sin egen vilja.

Arenahelvetet blev knappt ens 20 år gammalt. Rivningen började för drygt tre år sedan, och på dess första dag hade en rätt stor grupp Juventus-supportrar samlats utanför arenan. När kranföraren svängde på spaken och den första stålkulan dundrade in i betongen jublade de som om de sett ett väldigt viktigt mål.

/Erik Niva

Sverige spelar en resultatmässigt betydelselös träningslandskamp, men en målvakt från Falkenberg går in i sitt livs viktigaste match, en match som betyder så mycket att det bokstavligt talat är svårt att klä det i ord.

Libanon är ett av nyckelländerna i Mellanöstern Ingen annanstans i regionen är den religiösa blandningen lika stor, och Libanon har därmed kommit att fungera som en sorts indikator över vad vi kan förvänta oss av framtiden. Kan kristna, sunnimuslimer, shiamuslimer och druser leva sida vid sida, eller är det bara en utopisk illusion?

För sju år sprängdes drömmen om ett harmoniskt Mellanöstern i Beirut. Den förre premiärministern – sunnimuslimen Rafiq Hariri – mördades i ett bombattentat. FN-utredningen pekade ut den mäktiga shiamuslimska milisen Hizbollah som ansvariga.

Attentatet fick enorma politiska konsekvenser. Fotbollen klämdes fast i mitten. Maktmännnen i Libanon hade utnyttjat sporten som manipulationsmedel, och delat upp ligan enligt de religiösa stridslinjerna. Al Ahed var Hizbollahs klubb. Al Nejmeh ägdes av Hariri-familjen. Safa styrdes av druser, och Racing Beirut av ortodoxa kristna. Efter mordet på Rafiq Hariri blev arenorna rena slagfält, där en urspårad stormatch på fullaste allvar kunde knuffa hela Libanon tillbaka mot inbördeskriget.

Fotbollen var den samhällssektor som ledde till de mest direkta konfrontationerna mellan de sekteristiskt politiska grupperna, och 2007 tvingade armén rätt och slätt fotbollsförbundet att stänga arenorna. Inga åskådare släpptes in överhuvudtaget.
– I Libanon är allt politiserat. Luften vi andas är politiserad, och fotbollen hade blivit en förlängning av politiken. Men fotbollen i Libanon dog i samma ögonblick som vi stängde supportrarna ute, säger förbundets generalsekreterare Rahif Alameh.

År efter år gick, och fotbollssituationen i Libanon blev bara sämre och sämre. När åskådarna stängdes ute tömdes klubbarna på pengar, och när spelarna inte fick betalt dränerades de på professionalism. Landslaget blev en sorglig symbol för en splittrad nation. Det sjönk som en sten på världsrankningen, och bestod av otränade och ointresserade spelare som mest pekade anklagande fingrar mot varandra.

När kvalspelet till VM 2014 inleddes var Libanon det lägst rankade laget i hela Asien. De förlorade sin första kvalmatch mot Sydkorea med 6-0, och siffrorna var i underkant.

Men sedan kom Theo.

64-årige Theo Bücker är en av de där gamla tyska tränarna som gjort världen till sitt arbetsfält. Han hade redan varit förbundskapten för Libanon en gång, och när Rahif Alameh ringde honom och bad honom att försöka rädda landslaget kunde han inte neka. Han visste hur betydelsefullt uppdraget var, och att det libanesiska förbundet inte kunde betala honom någon lön såg han som en bisak.
– För mig är fotboll viktigare än bröd och vatten

Det första Bücker gjorde var att avetnifiera sina spelare, att ta ifrån dem deras religiösa identitet i samma ögonblick som de kom till landslagssamlingen (”jag gjorde dem ansiktslösa”). Därefter återprofessionaliserade han dem; han fick dem att äta rätt, sova ordentligt, träna strukturerat och tänka som yrkesspelare igen.

Resultaten blev häpnadsväckande. Libanon tog tio poäng på fyra matcher, och kvalificerade sig osannolikt nog för det asiatiska slutkvalet för första gången någonsin.
– Vi är det enda förbundet som överhuvudtaget inte har några pengar. Här finns ingen bas, ingen struktur. Vad vi har lyckats med är egentligen helt omöjligt. Jag är en magiker.

Theo Bücker var inte nöjd med det. Inför slutrondan finkammade han de europeiska ligorna i jakt på proffsspelare med libanesiska rötterna, och under det arbetet blev han tipsad om en intressant målvakt.

Han hette Abbas Hassan, och spelade för IFK Norrköping.

Uttagningen av Hassan var långt ifrån okontroversiell. Starka krafter inom den libanesiska fotbollen förespråkade spelare från den inhemska ligan, och efter ett misstag i en match mot Förenade Arabemiraten växte kritiken mot den svensk-libanesiske måvakten till en storm.

Men Theo Bücker stod på sig. I september tog Libanon ännu en jätteskalp, då de slog Iran med 1-0 hemma i Beirut. Abbas Hassan var planens överlägset bästa spelare.

Kvaleuforin runt landslaget har nu lett till att åskådarna släppts tillbaka in på de libanesiska ligamatcherna, och att det för första gången på länge finns något för nationens alla invånare att samlas kring.
– Det finns en djup kärlek för fotbollen här, men förut hade de inget de kunde investera sin kärlek i. Nu har deras kärlek fått ett hem, nu kan de stötta sitt eget lag. Jag tror att det är väldigt bra för landet, säger Theo Bücker.

Berättelsen om fotbollslandslaget som enar den splittrade nationen är så överanvänd att den gränsar till klichén. Men ibland är den ju faktiskt ändå sann. I eftermiddag spelar Libanon kvalmatch borta mot Qatar. Abbas Hassan står i mål. Och om de vinner har de faktiskt VM-spel i Brasilien inom räckhåll.

Återigen, det är en match som betyder så mycket att det bokstavligt talat är svårt att klä det i ord, men Theo Bücker försöker i alla fall.
– Jag är övertygad om att en VM-kvalifikation skulle hjälpa folket här att försonas med varandra. I Libanon är kärleken till fotbollen större än kärleken till politiken. Kanske till och med större än kärleken till religionen.

/Erik Niva

Drygt två kilometer söder om Crystal Palaces hemmaarena Selhurst Park ligger ett ställe som heter Lunar House. Det är den brittiska motsvarigheten till Migrationsverket, stället som alla asylsökande måste besöka ifall de inte har gått igenom en formell registreringsprocess när de först passerade gränsen.

Alla tycker inte om Lunar House.

Det finns de som menar att det bidragit till att förändra den här delen av södra London, och väntar vi med att lägga någon värdering i det kan vi konstatera att de förmodligen har rätt. En del av de människor som har tillbringat flera år här under utdragna asylprocesser har blivit kvar i närområdet. Släktingar och vänner har sedan lockats till varandra, och små kluster av landsmän har uppstått. Idag har de flesta av de senaste årtiondenas mest krigshärjade länder små enklaver i södra London. Här finns irakier, kosovoalbaner, afghaner, sudaneser, somalier och ivorianer.

Familjen Zaha lämnade Elfenbenskusten under andra halvan av 1990-talet, då det blivit uppenbart att landet var på väg att sjunka ner i inbördeskriget. De hamnade i Thornton Heath, ett område mitt mellan Lunar House och Selhurst Park där många ivorianer redan hunnit rota sig.

Omställningen till ett nytt liv i ett nytt land var långt ifrån enkel, och de nio syskonen kom att välja olika vägar genom södra London. En dag i somras var två av familjens söner uppe i två olika rättssalar för två olika förseelseri Thornton Heath. Herve Zaha erkände sig skyldig till att ha slagit sönder en bilruta under ett bråk med sin före detta flickvän. Serge Zaha nekade till ett osmakligt rån av en rullstolsburen person.

Båda bröderna hade tidigare provspelat för Crystal Palace, utan att erbjudas proffskontrakt. Det blev familjens yngste som fick erbjudandet istället, även om det fanns folk i klubben som var skeptiska gentemot familjen Zaha. När chefsscouten Mick Jones rekommenderade Wilfried Zaha till dåvarande a-lagsmanagern Neil Warnock möttes han först av en avvaktande huvudskakning.
– En till? Är du verkligen säker?
Organisationen runt Crystal Palace har ändå utvecklats snabbt det senaste årtiondet. Förr om åren var det i West Ham-kvarteren i East End som barnen spelade barfotafotboll i gränderna, men nu har mycket av den sortens fattigdom flyttat ner till den södra sidan om Themsen. Numera är det upp till Crystal Palace att ta emot de nyanlända invandrarkillarna, att hantera både deras framtidsdrömmar, deras dåtidstrauman och deras nutidsproblem.
– Palace har monopol på alla dessa talangfulla killar i södra London. Så många har tagit sig hela vägen till a-laget på senare år, men Wilfried är den särklassiga talangen, säger Jones.

Såhär långt har de lyckats ganska bra med det. Victor Moses kom ju till södra London som ensamkommande flyktingbarn efter att båda hans föräldrar mördats under etniska kravaller i Nigeria, men efter en uppväxt med Crystal Palace har han nu utvecklats till en fotbollsspelare som kan avgöra Champions League-matcher i den 94:e minuten.

Flyktingbarnen från Afrika gör ett större och större avtryck i den engelska fotbollen. Fabrice Muamba kom från Kongo efter att hans morbror mördats, och hade väl förmodligen fått en chans i det engelska a-landslaget om inte livet velat annorlunda. Saido Berahino satt ensam på ett plan från Burundi som 10-åring, idag är han center i U19-landslaget. Newcastles mittfältslöfte Gaël Bigirimana flydde från samma krig, och hamnade i ett flyktingläger i Uganda innan han till sist lyckades ta sig till England.

Det är långt mellan Abidjan och Solna, men Wilfried Zaha har tagit sig hela vägen. I morgon kväll kommer han att ta ha på sig en tröja med tre lejon på bröstet då högtalarna spelar ”God Save the Queen”. Jag vet att vi själva ska inviga en ny arena, men kvällen kommer att bli historisk på mer än ett sätt

/Erik Niva

Många har sagt det före honom, men det är väl ändå José Mourinho som allmänt krediterats för de bevingade orden: ”Den som bara kan saker om fotboll vet ingenting om fotboll”.

I en tid då rena fotbollsteknokrater väller in över de europeiska tränarbänkarna är det värt att påminna om giltigheten i det.

Vladimir Petković var alltid en fotbollsman, men kom även att bli en man av världen. Han växte upp i det gamla Jugoslavien, där tränaren i hans FK Sarajevo uppmanade honom att studera ryska vid sidan om fotbollen. Karriären tog honom sedan till Slovenien och Schweiz, där han stannade kvar medan de jugoslaviska krigen skingrade hans landsmän över planeten.

Efter att hans spelarkarriär puttrat ut i slutet av 1990-talet visste inte Petković riktigt vad han skulle göra eller vart han skulle ta vägen. Han jobbade lite som lärare och drev ett renhållningsföretag med några kompisar innan han kom i kontakt med välgörenhetsorganisationen Caritas.

Han kände att han hade hittat sin plats på jorden.

I fem och ett halvt år jobbade Petković heltid – och mer därtill – för Caritas. Han hade ansvar för en grupp arbetslösa unga män som hade ramlat ner genom samhällets skyddsnät. Den praktiska uppgiften gick ut på att samla ihop kläder och möbler från olika insamlingsstationer runt om i schweizeritalienska Locarno, men framförallt gick vardagen ut på att försöka ge ungdomarna självkänslan och livsgnistan tillbaka.

Efter några år blev Petković övertalad att coacha ett amatörlag på kvällarna – trots allt var han ju gammal proffsspelare – och långsamt åt sig sedan fotbollen tillbaka in i hans liv. Klocken fem åkte han direkt från jobbet till träningsplanen, och kom på sig själv med att bli överraskad över att han inte behövde byta tankesätt eller tilltal på vägen. Samma värderingar och samma metoder gällde, oavsett om han jobbade med 20 arbetslösa ungdomar eller 20 ambitiösa fotbollstalangar.

Någon heltidstränare hade han ju egentligen inte tänkt att bli, men hans resultat var lite för bra för att han skulle ha så värst mycket till val. Fotbollen valde honom. Han tvingade visserligen sina arbetsgivare att anpassa träningsschemat efter hans tider på Caritas även när han coachade i schweiziska högstaligan, men när Young Boys skulle satsa mot Champions League insåg han till slut att han inte längre orkade med dubbelarbetet.

Han sa ”på återseende” till människorna runt Caritas, lovade att han skulle komma tillbaka. Och några få år senare coachar han nu Lazio till seger i Rom-derbyt.

Egensinninge Lazio-presidenten Claudio Lotito menar att Petkovićs speciella bakgrund var en merit som vägde betydligt tyngre än någon cuptitel, att den  var det som gav honom jobbet.
– Jag tror att fotbollsspelare inte ska bli bedömda enbart som fotbollsspelare, utan även som människor som behöver spirituell näring. Och det var anledningen till att jag valde Petković, säger Lotito till Gazzettan.

Så långt, allt väl. Vladimir Petković har gått från återvinningsstationerna över den schweiziska gärdsgårdsfotbollen till Olympiastadion i Rom utan att egentligen behöva anpassa sig särskilt mycket. Han fortsätter att tro på det han tror på, och att behandla folk så som han tycker att de borde behandlas.
– Det enda som skiljer dem åt är deras ekonomiska villkor. Livet kretsar alltid kring samma saker, oavsett om man jobbar med att sälja försäkringar, spela fotboll eller inte arbetar alls. I alla situationer – även inom familjen – söker jag dialogen. Sedan lägger jag till samarbetet, tilliten, toleransen och motivationen – allt inom givna ramar. Utifrån det spektrumet utvecklas sedan människor. Allt handlar om att arbeta med människor – med grupper – och att jobba på deras motivation, att få dem att tro på dina idéer. Får man en människa att ge sitt bästa så kommer han att få ut resultat av det. Kanske inte idag, men definitivt i morgon.

Den italienska fotbollen har länge varit ganska sluten, rätt misstänksam mot impulser utifrån. Vladimir Petković är en sorts vandrande motpol till den attityden. Han menar att den i stort sett alltid är kontraproduktiv.
– Italienare har en tendens att tro att de är de enda som vet något om fotboll. Jag tror att den attityden måste ändras till en punkt där inställningen istället är att det kan ge något positivt att lyssna på en främling, någon med en helt annan bakgrund än den du själv har.

Nej, han är varken Zdenek Zeman eller André Villas-Boas. Han har inte levt hela sitt liv på en tränarbänk eller i en teorisal. Men det gör sannerligen inte Vladimir Petković till en mindre meriterad fotbollstränare.

/Erik Niva

Häromdagen satt jag och läste det nya numret av glossmagasinet Icon, och reagerade när reklamfilmaren Fredrik Bond drog en anekdot om sitt jobb med (den riktige) Ronaldo.
– Jag var extremt imponerad av honom innan vi skulle jobba ihop. Han var otroligt stor då, och hade många års mytbildning bakom sig. Men mina känslor dämpades när han sedan var berusad under hela inspelningen och bara halkade på arslet. Real Madrid var på väg neråt och han hade ett helt gäng kring sig med snubbar med sneda näsor och Guccihattar som matade honom med Red Bull-flaskor med alkohol. Det var lite sorgligt. Man inser att alla är människor på en egen resa och vet kanske inte alltid hur de hamnar där de är.

Alla är människor på en egen resa, men många brasilianska fotbollsspelare har fått resa längre än andra. Långt ifrån alla har kommit fram. En del har rätt och slätt vänt tillbaka.

Alla som någonsin brytt sig om Adriano känner ju till grunderna i hans historia, hur hela hans liv har definierats av en uppväxt i en av Rio de Janeiros kåkstäder. Hur hans pappa dog efter att ha fått en kula i huvudet under en uppgörelse mellan droggäng och militärpolis.

Adrianos karriär blev aldrig vad den borde ha blivit. Inte hans liv heller. Nu kämpar han för att rädda någotdera, men det verkar väl dessvärre inte gå något vidare. Sedan han återigen skrev på för Flamengo i somras har han inte spelat en enda minut, och tenderar att dyka upp på illegala nattklubbar betydligt oftare än på träningsanläggningen. I helgen var det dags igen. Medan hans klubbkamrater förberedde sig inför hemmamatchen mot Figuirense ställde sig en uppenbart berusad Adriano på en nattklubbsscen i östra Rio de Janeiro. Klockan var ungefär halv fem på morgonen, och det hade blivit dags för Kejsaren att tala till massorna.

Det här var både hans försvarstal och självständighetsdeklaration.
– Jag är här för att representera, och en sak kan ingen någonsin ta ifrån mig: Jag är från favelan. De kan säga vad de vill om mig. Jag älskar Flamengo, men jag är född och uppvuxen i Vila Cruzeiro. Fattar ni? Jag vet att det kommer att stå om mig i tidningarna i morgon, jag vet att jag kommer att vara på internet. Det spelar ingen roll. Jag kommer att vara här. Jag kommer från favelan. Eu sou favelado!

Det som gör Adrianos eldande till något annat än vanlig förortsromantik är givetvis det sociala sammanhanget. Favelorna har aldrig tidigare varit lika politiserade som de är just nu. De senaste åren har ju den brasilianska staten bestämt sig för att rensa upp i slummen, att återta kontrollen över de kvarter som under årtionden har styrts av de tungt beväpnade droggängen. Att ”pacificera” dem.

VM 2014 och OS 2016 är så oerhört mycket mer än två idrottsevenemang. Det är snarare de två styrkedemonstrationerna som ska etablera bilden av Brasilien som en tung globalpolitisk aktör, en ekonomisk stormakt som kan mäta sig med Ryssland, Indien och Kina i den framväxande världsordningen.

Då funkar det liksom inte att inte ens ha kontroll över sina egna städer.

Sedan ett par år tillbaka pågår därför det stora slaget om favelorna. Elitförband från den brasilianska armén går in och tar över kåkstäder dit inte myndigheter inte ens haft tillträde tidigare. Våld mot våld. Stridsvagnar, granatgevär och helikoptrar. De tränger ut de tungt beväpnade drogkartellerna genom att helt enkelt ha ännu större eldkraft än dem. Det Vila Cruzeiro där Adriano växte upp föll för knappt två år sedan efter en strid som krävde 37 dödsoffer. Jacarezinho – där Romário växte upp – befriades så sent som för två veckor sedan.

Kruxet är ju bara att långt ifrån alla välkomnar den här befrielsen. En stor majoritet tycker förvisso att det är välsignat skönt att se drogbaronerna störtas – men väldigt många ser ändå bara en korrupt utsugararapparat bytas ut mot en annan.

Förtroendet för statsapparaten är obefintligt i favelorna, och opinionsundersökningar visar att nästan ingen där tror på någon genomgående och varaktig förbättring. Folket där känner sig snarare som ohyran som ska städas bort innan gästerna kommer till festen, smutsen som inte får synas när hemstaden ska visas upp för världen.

Fotbollen ska lyfta Brasilien, är det tänkt, men därför blir det också extra symbolladdat känsligt när en vilsen fotbollskejsare tar en mikrofon och vrålar om att han är en favelado.

Igår kom nyheten att landslagsanfallaren Hulks 22-åriga lillasyster blivit kidnappad i deras hemstad. Campina Grande ligger i nordöstra Brasilien, landets mest socialt utsatta region. Hulk har hamnat i Ryssland och blivit en av världens bäst betalda fotbollsspelare, men hans familj har stannat kvar i en av den industrialiserade världens fattigaste städer.

Alla människor är på en egen resa, men i den här delen av världen kommer de flesta inte särskilt långt.

Fotbolls-VM 2010 arrangerades i Sydafrika. VM 2014 går i Brasilien. Något gemensamt med de två länderna? Jo, de är två av de absolut mest socialt och ekonomiskt ojämlika nationerna i hela världen.

/Erik Niva

Mycket läktarliv på bloggen just nu, men jag tänkte i alla fall komplettera det föregående inlägget med en sorts pendang, en ögonblicksbild som åskådliggör var fotbollen hamnar när den gjort sina egna supportrar till fiender.

Jag tänkte börja med ett visa ett videoklipp som är nästan på dagen 15 år gammalt. Det här är Livornos fans i en bortamatch mot Cesena, i början av november 1997. Ljud- och bildkvaliteten är rutten, men ni fattar nog poängen. Livorno höll till nere i Serie C1. Ändå hade de drygt 10 000 fans med sig till en vanlig bortamatch tvärs över Italien.

Som kontrast får ni nu en match som spelades för ett par veckor sedan. Livorno jagar uppflyttning till Serie A nu, och hade rest ner till Reggio Calabria för att samla poäng. Det ser ju ut som att deras sektion bakom målet är helt tom, men det är en synvilla. Där står nämligen en ensam supporter. Han heter Corrado Nastasio, och den här dagen utgjorde han alltså hela Livornos bortaklack.

En person.

Naturligtvis finns det parametrar som skiljer de två matcherna åt. Det är närmare till Cesena än det är till Reggio Calabria, hösten 1997 var Livorno inne i en lång segersvit och numera ogillar många ultras president Spinelli  – men tesen och tendensen rubbas dessvärre inte för det.

På 1990-talet reste tusentals människor regelbundet med sitt Livorno, oberoende av var de spelade eller vilken division de höll till i. Folk följde sin klubb eftersom det var en självklar del av livet i staden där de bodde. Idag är det vanligt att inte ens ett dussin fans reser med dem till bortamatcherna. De har fått nog. De är trötta på inkompetenta administratörer, korrupta klubbledare, oengagerade spelare, våldsromantiserande huliganer och en överdimensionerad säkerhetsapparat som verkar föredra att folk stannar hemma.

De vill inte längre ha fotbollen, fotbollen vill inte längre ha dem – och det är en utveckling som är så sorglig att den knappt går att klä i ord.

Livorno är en klubb med oerhört stark identitet och djupt rotade traditioner, och jag använder deras exempel just därför att det därigenom också blir extra tragiskt. Tyvärr hade jag kunnat välja bland dussintals andra klubbar som gått igenom samma sak. Säsongen 1997-98 låg publiksnittet i Serie A en bra bit över 30 000, högre än i både England och Spanien och bara en liten snutt efter Tyskland. Nu har det sjunkit till knappt 22 000. 30 procent av åskådarna har helt enkelt försvunnit.

Att italienska klubblag gör allt sämre resultat i det europeiska cupspelet tycker jag är väldigt obetydligt i sammanhanget. Att italienska läktare töms och dräneras är den verkliga tragedin.

De desillusionerade känslorna gentemot fotbollssporten märks även bland folk i allmänhet, de som inte nödvändigtvis levt sina liv på kortsidesläktarna. För tre år sedan kategoriserade fortfarande 55,6 procent av italienarna sig själva som tifoso, men 2012 är inte längre detta ett land där majoriteten av invånarna ser sig själva som fotbollsintresserade. Idag är motsvarande siffra nere på 42,9 procent.

Tidigare har fotbollskulturen i Italien varit så stark att det har varit enkelt att ta den för given. Det har inte tyckts spela någon roll hur illa behandlade fansen har blivit – deras kärlek har tyckts ovillkorlig. Miljontals människor lever fortfarande efter den parollen, men miljontals andra har dessvärre tröttnat. Fotbollen i Italien riskerar att gå från det självklara folksporten – den överlägset bredaste kulturyttringen – till en sorts marginalintresse.

Och för alla de som ser ett värde i att avsiktligt missförstå en sån här text. Det här är givetvis ingen attack på den italienska fotbollskulturen, utan ett försvar för den. Precis samma sak riskerar att hända i en hel rad andra europeiska länder, och gudarna ska veta att det finns gott om ansvariga som borde lyssna på Corrado Nastasios berättelse.

Han är alltså den där ensamme Livorno-supportern som åkte till bortamatchen mot Reggina, och han är också en man som förkroppsligar vad fotbollen alltjämt borde handla om. Han har hunnit bli 66 år gammal nu, men han är en gammal Livorno-hjälte som själv spelade Serie A-fotboll under 1960- och 70-talen. När hans son blev svårt sjuk avslutade han karriären och fick istället lov att börja jobba i hamnen istället, precis som så väldigt många andra av de Livorno-fans som tidigare sjungit hans namn från läktarna.

Nastasio har aldrig slutat gå på Livornos matcher, och tänker inte göra det nu heller. Det är bara det att han inte tycker att det är lika roligt längre. Sammanhanget är urholkat.
– En supporter räknas inte för klubbarna längre. Arenorna förfallna, och det känns som att gå in i en krigszon att gå på match. Nuförtiden ser man nästan aldrig några barn på matcherna. Den här säsongen har vi sällan varit fler än tio stycken som åkt på bortamatcherna. Mot Crotone var vi två, mot Reggina var jag ensam. Passionen runt att vara supporter håller på att dö, och det gäller inte bara Livorno – men för mig existerar inte en klubb utan bortafans.

Inte för mig heller.

/Erik Niva

Nya tider, nya bloggverktyg – samma typ av historier.

Är det så att ni inte har följt turerna runt Hajduk Split under hösten känner jag nämligen att det är dags att uppdatera er. Sedan tidigare är ni givetvis bekanta med klubben, tack vare den status man förtjänar genom nio jugoslaviska och sex kroatiska ligatitlar. Kanske känner ni även till att deras supporterfamilj ”Torcida” är den äldsta i Europa, som en följd av att några morska sjömän från Split kom tillbaka från VM i Brasilien 1950 med en påse läktarkultur i sina baggagekoffertar.

Ända sedan dess har fansen haft en smått unik betydelse runt Hajduk Split, men på senare tid har nu förhållandet kommit att uppgraderas ytterligare.

Resultaten har försämrats, ekonomin har förvärrats, spelarna har försvunnit och Hajduk Split har snabbt sjunkit längre och längre ner i obetydligheten. Supportrarna har länge varit det enda som gjort att Hajduk fortfarande har kunnat kalla sig en storklubb – och de senaste månaderna har de varit den enda anledningen till att de överhuvudtaget fortsatt att existera.

Att klubbens ekonomi är havererad långt bortom all kontroll har blivit alldeles uppenbart det senaste året. I somras blev de tillfälligt avstängda av det egna förbundet, fick prispengar frusna av Uefa och tvingades rea ut alla sina bästa spelare. Ingenting fanns kvar – förutom tiotusentals orubbliga fans.

När Hajduk mötte Inter i Europa League i början av augusti tog Torcida med sig en Smiths-inspirerad banderoll till Poljud-stadion för att sammanfatta sitt budskap: ”There Is a Light Never Goes Out”. Sedan iscensatte de den mäktigaste kärleksmanifestationen vi sett på en europeisk läktare under den här säsongen.

Inte blev verkligheten vänligare för det.

När almanackan hunnit fram till oktober tycktes det som att det totala jävla mörkret till sist hunnit ikapp Hajduk Split efter 101 år. Skulderna var okontrollerbara, kronofogden bultade på porten. Det enda som kunde rädda klubben från konkurs var ett nödlån från det lokala styret – men politikerna sa nej. Historien var slut. Hoppet var ute.
”Jag är chockad. Det finns ingen väg ut för oss nu, och jag hoppas att de som bestämt detta fattar vad de har gjort”, sa klubbpresidenten Marin Brbic.

Under dagarna som följde mobiliserade Torcida. De samlades i tusental framför stadshuset, de protesterade och informerade. De fick politikerna att motvilligt inse det som är självklart för alla som har någon som helst förståelse för betydelsen av Hajduk Split: Att det är stadens överlägset mest kraftfulla sociala institution, att det vore fullständigt socialt vansinne att tillåta klubben att gå under på grund av skulder som motsvarar mindre än trettio miljoner kronor.

”Vi uppmanar alla invånare i Split att visa sina känslor. Under Hajduks långa historia har vi överlevt det österrikisk-ungerska styret och det jugoslaviska kungadömet. Vi har klarat oss igenom den italienska fascismen och den jugoslaviska socialismen. Vi kommer inte att duka under för ett vanskött kommunstyre”.

Opinionsläget på gatorna var så entydigt att politikerna kände sig tvingade att blixtväna. Hajduk Split fick den ekonomiska hjälpen de så desperat behövde.

Hemmamatchen som följde innebar ännu en översvallande läktaruppvisning, men för en gångs skull möttes den också av en lika intensiv tacksamhetsförklaring nerifrån planen. Spelarna tågade runt planen och visade upp en banderoll med texten: ”Vi ste Hajduk”, ”Det är ni som är Hajduk”.

Det finns alltid något dubbelbottnad i ultrasgrupper som påstår sig vara en klubb, men Torcida är något mycket större och mer inkluderande än en isolerad ultrasfalang. Det har kommit att bli en samlingsbeteckning som i stort sett alla Hajduk-fans ställer sig bakom, vilket i sin tur ger dem en unik legitimitet i hela staden.

Torcida är Hajduk. Hajduk är Split.

De har alltid gillat sina jubileum häromkring, vilket inte minst visade sig när klubben firade 100 år ifjol. Igår var det så dags igen, då Torcida högtidlighöll sin årsdag. Att det gått exakt 62 år sedan grundandet av Europas äldsta supporterklubb kanske inte låter som en självklar milstolpe, men just i år har födelsedagens betydelse mångdubblats.

Klubbens spelare tycks verkligen ha insett det. De gav en derbyseger mot RNK i present – och naturligtvis gjorde de segermålet i just den 62:a matchminuten.

Varför finns en fotbollsförening? Det är den där sortens moralfilosofiska fråga som med tiden fått allt luddigare sorters svar. Här är det dock både enkelt och konkret. Hajduk Split existerar enbart för att så många människor bryr sig så mycket om klubben att de helt enkelt vägrat låta den dö.

Må de leva uti hundrade år.

/Erik Niva

Tre månader senare.

Tillbaka i Ukraina, tillbaka i det Donetsk där landet numera styrs i praktiken. Nästa vecka är det parlamentsval, och ingen tror något annat än att det sittande styret förstärker sitt grepp. Några timmar härifrån sitter Julia Tymosjenko fortfarande fängslad. EM kom och gick, utan att särskilt mycket egentligen hände med Ukraina. Den här gången förändrade faktiskt inte fotbollen landet.

Jobbet var redan gjort, matchen redan avgjord.

Tillhör du dem som tycker att Ukraina utvecklats åt fel håll de senaste åren? Att det auktoritära oligarkstyret blivit starkare, att demokratiseringen bromsat in? Well, jag kan inte erbjuda er någon särskilt positiv framtidsprognos, men jag kan i alla fall ge er en syndabock att peka era fingrar mot. Skulden ligger – givetvis – hos den tyske fotbollsmålvakten Tim Wiese. Hade inte han sjabblat in den där bollen i förlängningen av Uefa Cup-finalen mellan Werder Bremen och Sjaktar Donetsk 2009 – då hade Ukraina kanske varit ett annat land idag.

Och jodå, jag är väl medveten om att det finns gott om läsare som tycker att vi överdriver fotbollens politiska betydelse, så jag tänkte skjuta den här analysen vidare. I grunden är den inte min, utan tillhör numera en sorts etablerad förklaringsmodell. För drygt tre år sedan stod den ukrainska maktkampen verkligen och vägde. På den ena röstsedeln fanns Julia Tymosjenko, på den andra fanns hennes bittra fiender från Donetsk; oligarken Rinat Achmetov och hans politiska företrädare Viktor Janukovitj. Tymosjenko hade sina pr-stylade flätor och sina sympatier från väst. Hennes motståndare hade en fotbollsklubb.

När Sjaktar Donetsk avgjorde den där Uefa Cup-finalen kramade Achmetov och Janukovitj euforiskt om varandra på läktaren. De visste vad målet betydde. På samma sätt som Silvio Berlusconi gjort med Milan hade de använt Sjaktar som ett politiskt verktyg för att visa handlingskraft och vinnarmentalitet. Nu hade de en glittrande, västeuropeisk buckla att ta hem som bevis för att de kunde leverera.
– Janukovitj vann över Tymosjenko med tre procentenheter i presidentvalet 2010. De procenten är ett arv från Sjaktars seger i Istanbul, en konsekvens av feelgood-effekten från den triumfen, säger Ukrainas mest välkände politiske analytiker Vadim Karasjov till Financial Times.

Rinat Achmetov har varit en besinningslöst rik man ända sedan han profiterade på utförsäljningen av de naturtillgångar som tidigare tillhört Sovjetunionen. Ändå har de senaste åren varit hans allra mest framgångsrika hittills. Han har tagit klivet från att vara Ukrainas rikaste man till att vara en av hela världens högst värderade miljardärer. För sju år sedan fick han först tillstånd att ta över ett statligt stålverk för en sjättedel av marknadsvärdet, men fick sedan köpet upphävt av Tymosjenko-regeringen. Nu finns inte längre den typen av politiska hinder i hans väg. Sedan hans falang vann maktkampen om Ukraina har han mer än dubblat sin pengahög. Ska man tro internationellt erkända Forbes så är han nu världens 39:e rikaste man, med en förmögenhet på 110 miljarder kronor. Går man istället efter ukrainska finansmagasinet Korrespondent är han värd 175 miljarder, vilket snarare skulle göra honom till 9:e rikast i världen.

Ikväll kommer Chelsea till Donetsk, och Roman Abramovitj lär kika förbi för att hälsa på sin kompis Achmetov. I somras satt de två på stolarna bredvid varandra under EM-finalen, och det var inget tvivel om att Abramovitj var den fattige lillebrorsan i sällskapet.

Tanken är ju att Sjaktar Donetsk ska gå samma väg som sin ägare – från att dominera Ukraina till att bli en spelare att räkna med i det allra högsta internationella toppskiktet – och det är svårt att veta ifall man bör önska dem lycka till eller inte. Själv är jag oerhört kluven till klubben. Å ena sidan upplever jag avsmak inför hur Sjaktar manipuleras och utnyttjas i ett smutsigt politiskt maktspel, å andra sidan känner jag en uppriktig glädje över att fotbollskartan utvidgas österut och att det hårt prövade gruvarbetarfolket i Donetsk får något att jubla åt.

Rinat Achmetov och Roman Abramovitj är samma andas barn. Jag ska inte påstå att det finns någon avgörande ideologisk skillnad mellan dem – allt utgår från realpolitik – men deras fotbollsinvesteringar har ändå fått olika konsekvenser. Abramovitj har förflyttat pengar från de sibiriska gasfälten till de mest välmående kvarteren av sydvästra London. Achmetov har låtit pengarna stanna i den region där han själv växte upp, skänkt framgång och lycka till den klubb han älskade som pojke.

Det finns så mycket som är helt omoraliskt och djupt osympatiskt med livsvillkoren i den här delen av Ukraina. Arbetsvillkoren i gruvorna här är vedervärdiga, och bara de senaste åren har dussintals människor förolyckats under arbetet med att gräva upp makt och välstånd åt Achmetov och hans klan.

Trots allt kan jag inte hindra mig själv från att känna förväntan när jag tittar ut genom hotellfönstret och ser det magnifika skrytbygget Donbass Arena. Klockan är snart fem här. Tiotusentals gruvarbetare går av sina skift då. De hinner med några timmar i någon ölkällare innan de kan visa upp sina subventionerade femtonkronorsbiljetter och ta plats för att se de europeiska mästarna. Deras pappor och mammor höll på Sjaktar, precis som deras mor- och farföräldrar före dem. De fick aldrig möjligheten att se ett såhär bra lag, och de fick sannerligen inte chansen att besöka den här sortens arena.

Fotbollen som verklighetsflykt. Sant på många håll, helt livsnödvändigt här. Sjaktar Donetsk är ursprungligen Novorossiysk-verkens korplag. När de fick sitt första officiella namn hette de Stakhanovets, efter den legendariskt produktive kolgruvearbetaren Aleksej Stachanov. Att de är en europeisk toppklubb hösten 2012 är smått otroligt.

Det är möjligt att bröd och skådespel fortfarande är maximen som håller folket i schack. Det är till och med troligt att ett fotbollsmål påverkade den politiska utvecklingen i Ukraina i negativ riktning. Ändå kan jag inte förmå mig själv att önska Sjaktar Donetsk något annat än framgång.

/Erik Niva

Man undrar ju vad Stephen Fitzwater tycker om det hela.

Han är den 55-årige Chelsea-supportern som aldrig mer får gå på en Chelsea-match i hela sitt liv. För ett halvår sedan ska han ha riktat rasistiska förolämpningar mot Didier Drogba under FA Cup-semin mot Tottenham. Och eftersom Chelsea nyligen gjort ett stort nummer av att de antagit en nolltoleranslinje mot rasism gav påföljden sig själv: livstids avstängning.

Men nu då?

John Terry har idag slutligen accepterat sin bestraffning från det engelska fotbollsförbundet. Han erkänner att ”språket jag använde – oberoende av sammanhanget – inte är acceptabelt på en fotbollsplan eller i någon annan del av livet”.

Är en nolltolerans i april fortfarande en nolltolerans idag?

Nä, det är den naturligtvis inte. Visserligen påstår Chelseas styrelse att de vidtagit disciplinära åtgärder gentemot Terry – men meddelar samtidigt att de har för avsikt att låta bestraffningen ”förbli konfidentiell”. John Terry är tillgänglig för spel redan mot Sjaktar Donetsk på tisdag.

Tjoflöjt.

Jag menar naturligtvis inte att John Terry borde straffas med en livsstidsavstängning av sin klubb. Jag vill bara peka på hur lite slogans och paroller betyder innan de verkligen testas, hur stor skillnaden är på folk och folk och hur jävla genomdränkt fotbollssporten är av ett totalt och allomfattande hyckleri.

Om man inte kan backa upp ord med både mening och handling – då är det långt mycket bättre att hålla käften från första början.

/Erik Niva

Alltid retar det väl någon, men jag har uppriktigt sagt svårt att bry mig mindre.

Vad har vi ett svenskt fotbollslandslag till? När nu timmen är sen och det som hänt har hänt och jag sitter på ett hotellrum i Berlin och skummar igenom mitt Facebook-flöde så får jag en övertydlig bild av precis vad vi ska ha ett svenskt fotbollslandslag till.

En ung tjej med arabiskt efternamn och huvudduk på sin profilbild har delat med sig av den här statusuppdateringen:

”Sverige ligger under med 4-0, pappa sitter och surar. Plötsligt går han fram till datorn och sätter på böneutrop med Kabas bild på Youtube, det blir ett mål. Han sätter på igen, det blir två mål. Han sätter på för tredje gången, det blir tre mål. Sverige ligger under med 4-3, han säger: jag gör ett till försök, In sha Allah ska det funka igen, Allah ska hjälpa oss igen! Han sätter på böneutropet för fjärde gången och mitt under böneutropet sparkas det fjärde målet in. Rysningar!”

Beggars can’t be choosers. Tack för hjälpen, var den nu än kom ifrån. Och tack för att vi har ett fotbollslandslag som engagerar svenskar med olika religioner och etnicitet. Jag har aldrig varit mycket till nationalist – eller religionsivrare – men sånt här kan fan till och med få en sådan som mig att bli stolt över att vara svensk.

/Erik Niva