Det är den 15 april 2009, och som alla förhoppningsvis vet så är inte det här dagen efter att Liverpool spelade 4-4 mot Chelsea på Stamford Bridge.

Det här är dagen då det gått exakt 20 år sedan Hillsborough-katastrofen i Sheffield.

Jag ska inte skriva någon lång ”vad-var-det-egentligen-som-hände”-text – dels är hela internet fullt av dem, dels var jag i Liverpool och Sheffield och skrev ett reportage i samband med 15-årsdagen – utan bara berätta om några ögonblick som jag tycker förtjänar att minnas.

Om det nu går att säga att det kom något vackert ur Hillsborough – och det kan man faktiskt – så var det ju hur Everton- och Liverpool-fansen förenades i kollektivt sorgearbete.
– Detta är inte en delad stad. I en sån här situation kommer vi alltid att stå tillsammans och hjälpa varandra, sa Evertons manager Colin Harvey.

Det är knappt två kilometer från Anfield till Goodison Park. Dagarna efter Hillsborough så band de två klubbarnas supportrar symboliskt ihop de två arenorna, genom att tvinna ett band av halsdukar hela vägen igenom Stanley Park, från det ena arenahörnet till det andra.

Fem veckor senare så möttes de två Liverpool-klubbarna i FA Cup-finalen på Wembley. Gerry Marsden sjöng sin ”You’ll Never Walk Alone”, och torkade tårar ur ögonen när han nådde slutet. Sedan tog han en kort paus, och sjöng FA Cup-finalens traditionella ”Abide With Me”, hymnen om att ha någon vid sin sida genom de allra mörkaste tiderna.

Hela Wembley grät, röd som blå.

När Liverpool sedan åkte ner till Goodison Park för det första ligaderbyt sedan katastrofen tog den röda sektionen med sig en stor banderoll:
– The Kop thanks you all. We never walked alone.

/Erik Niva

Ute ur ägget, och likt en nykläckt kyckling är det läge att yrvaket se sig omkring i världen.

Först och främst vill jag säga ett tillfälligt farväl till klassiska Luton Town, som efter 89 år ramlade ur det engelska ligasystemet strax före klockan fem igår eftermiddag.
– Jag tittade på klockan i omklädningsrummet och sa till spelarna: ”Kom ihåg det här klockslaget. Fem i fem, den 13 april. Det var då som Luton Town föddes på nytt”, säger managern Mick Harford.

För drygt tre år sedan låg Luton femma i The Championship, klart före klubbar som Stoke och Hull. Sedan har de drabbats av tre raka nedflyttningar, och tvingades börja den här säsongen med monstruösa 30 minuspoäng, som straff för den tidigare klubbledningens finanshantering.
– Fansen förtjänar inte den här skiten, och jag kan bara tacka dem för deras stöd, säger Harford.

Förra helgen var Luton på Wembley för att möta Scunthorpe i finalen av – den briljant namngivna – Johnstone’s Paint Trophy. 40 000 av deras fans följde med.

They’ll be back.
***
Påskhelgens mål hämtar vi i Mexiko. Och inte enbart för att Luis Ángel Landín gör mål för Cruz Azul med en fullständigt fenomenal skorpion – utan nästan lika mycket för att hans totala chock över vad han egentligen ställt till med.
***
Och appropå ambivalenta målfiranden. Sporting Gijóns största supporter var tillbaka på Molinón i helgen. Problemet var ju bara att asturiern David Villa spelar för Valencia nuförtiden.

Det syns lite dåligt på de här bilderna, men efter att ha slagit in den här straffen så slår Villa ihop händerna i en gest som liksom bönar Sporting-fansen om förlåtelse. Han behövde inte oroa sig. Det tog några sekunder – sedan skanderade Molinón-publiken ”Illa, illa, illa – Villa maravilla”.
– Det var mitt livs svåraste match, konstaterade en tårögd Villa efter matchen.

Nu blev inte Villas mål det som skickade ner Sporting under strecket, utan det gjordes av en annan asturier. Och medan Villa bad hela Molinón om ursäkt firade Juán Mata som besatt. Han håller nämligen på lokalrivalerna Real Oviedo.
***
Mera Spanien. Real Madrid må ha slagit Valladolid med 2-0, men hur kul var det?! Avstängde Sergio Ramos tyckte att det var sisådär – med tio minuter kvar så lämnade han Bernabéu för att dra och se sin polare Alejandro Talavante fäktas med tjurar istället.

Nu väntar böter från Real Madrid.
***
Från Tyskland noterar jag förtjust att 27-årige Tim Wiese håller landets ärorika tradition av psykotiska målvakter vid liv. Efter att Jens Lehmann – ni vet, han som tar helikoptern till Stuttgarts träningar – antytt att han minsann kan tänka sig att offra sig för nationen och fortsätta spela över VM 2010, då fick Wiese nog.
– Han är överskattad och helt slut. Man behöver bara tänka tillbaka på hans självmål mot Bochum. Det är synd. En gång i tiden var han en schysst kille, men sedan han gick till Stuttgart försöker han bara provocera. Det går mig på nerverna.

Och med det känner jag mig redo för en ny fotbollsvecka.

/Erik Niva

Det är minuterna efter slutsignal i Sunderland, och om jag inte hör alldeles fel sjunger Man United-klacken Volare-melodin för en viss liten italiensk unge: ”He comes from Lazio, he scores important goals”.

Vi får ursäkta dem fantasibristen. Efter bara en minut på planen har visst deras 17-åriga underbarn har gått och avgjort Premier League en gång till.

Själv ska jag äta påskmiddag, så ni får inget maratonlångt inlägg om hur pappa Pasquale Macheda egentligen hade det på den där lådfabriken den här gången. Istället hänvisar jag slött till en artikel jag skrev igår – som fick en ganska undanskymd tillvaro i cyberrymden – om den italienska utvandringen till England.

/Erik Niva

Påskpyssel. På ett uppslag i dagens tidning pratar jag fotbollssånger med Joel Alme (som skrivit IFK Göteborgs nya inmarschlåt) och Leonardo Rubio (som skrivit det 25 år gamla örhänget ”Åh, vi é AIK”). I sammanhanget passar jag även på att betygsätta Allsvenskans samtliga inmarschlåtar.

Paketet finns här, men som den multimediala höghastighetsjournalist jag numera förväntas vara så tar jag givetvis konceptet ett steg längre här på bloggen. Alltså, betygsättningen – med tillhörande ljudlänkar.

Är vi överens?

AIK
Åh, vi é AIK
++++
Traditionen, identiteten, allsången… Hade inte texten passerat gränsen till det direkt fåniga i några passusar hade det varit maxbetyg.

Brommapojkarna
Ledmotivet till Star Wars
+
Varför då?

Djurgården
Sjung för gamla Djurgår’n
+++
Snart 40 år gammal tillhör den seriens äldsta, men den säger inget om Djurgården som inte kunnat gälla någon annan klubb.

Elfsborg
Stå upp för Elfsborg
++
De får ett extra plus för att de i alla fall har försökt, men tonträffen är inte rätt. För svulstigt, för pompöst.

Gais
Underbart att vara Gais:are
++
Ett snäpp för spexig i både tonläge och tonfall – att rimma ”pajsare” med Gais:are är att gå ett steg för långt – men karaktären finns där. Reservation för att Gais tydligen är sugna att bara köra Håkan Hellströms ”Gårdakvarnar och skit” som ny inmarschlåt.

Gefle
Vi är Gefle IF
+++
Taggig oi-punk från stadens egna skrålare Battled Scarred. Funkar helt okej. (Ni får anstränga er lite här. Länken går till Battle Scarreds myspace-sida. Väl där får ni klicka på ”Gefle IF” – och nöja er med en engelsk version).

IFK Göteborg
Snart skiner Poseidon
++++
Att skriva en fotbollshymn på beställning är verkligen inte enkelt, men Joel Alme kommer undan med sin vemodiga vardagsromantik. Han har fattat vad det här handlar om.

Halmstad
Varje dag som går så älskar vi HBK
++
En cover på en cover på en cover, som gått från att vara sorglös till att bli ett pekoral. Det musikaliska hantverket är skickligt, men texten får Gyllene Tiders vanliga vardagspoesi att verka djup.

Hammarby
Just idag är jag stark
+++++
Allt vad en inmarschlåt kan och ska vara. Säger allt om Hammarby, utan att handla om Hammarby. Överlägsen.

Helsingborg
När jag var ung
++
I England har den gamla new wave-hiten ”Tom Hark” inkorporerats i läktarkulturen. Även om HIF gjort en grej av sin anglofili och satt HIF-trubaduren på att skriva en ny text så kan aldrig sången bli deras.

Häcken
My Hero
+
Jaha, vad är det för snille som bestämt att det ska spelas en helt intetsägande Foo Fighters-låt när Häcken faktiskt sitter på ett trumfkort som ”O Hisingen, O Hisingen”?!

Kalmar
KFF är bäst
+
Det är en sak att spela på den stora pretentionsstråken om man är Roma – men det är långt från Vivaldis ”Fyra Årstider” till Fredriksskans.

Malmö
MFF-hymnen
++
Man märker ju vad de försöker göra, men de hittar bara inte rätt. Anslaget är smått melankoliskt – sedan kommer de militäriska marschtrummorna och den floskeltyngda texten och förstör allt.

Trelleborg
Blå som stål
+++
Ny för i år, och inte alls så tokig. På väg mot något riktigt stort, men istället för att lyfta låten så kommer refrängen och raserar den med sitt rim på ”gummimetropol” och ”stål”.

Örebro
Framåt Svartvitt
+
En stilstudie i hur man gör allt fel. Man bjuder in Kenneth & the Knutters och drar på sig en skinnväst. Man tror att en fotbollsarena och en after ski-pub är typ samma sak. (Klicka på videolänken en bit ner på sidan).

Örgryte
Så skönt att vara Öisare
+
Ny för i år – och totalt värdelös. ”Go West”-melodin till plastigt technokomp?! Hur fan tänkte ni?

/Erik Niva

Ja, där ser man. Av allt att döma blir det ett tyskt och ett ukrainskt lag i Uefa Cup-finalen – semilottningen är redan klar – och vem fan hade trott det för någon månad sedan?! Och tycker ni att jag behöver lite ny ammunition till min arsenal av Uefa Cup-propaganda så har ni det just, precis där.

Tja, i en kvartsfinalfas är matcherna så få att vi lika gärna kan köra alla målen.

Martin Jol och hans Hamburg krossade Man City, tro inget annat. Visserligen öppnade Robinho upp för Stephen Ireland redan i den första minuten, men sedan var det envägstrafik. Mathijsen kvitterade på hörna, Trochowski satte en straff och Guerrero styrde in 3-1-målet som bör ta HSV till semi.

I love Martin Jol – Martin Jol loves me.

Bara en kort liten tågresa bort upprepade Werder Bremen prestationen från Volkparksstadion. Juventus fick ytterligare ett par anledningar att drömma om Diego i sommar – ett distinkt markskott före paus, och en briljant skruvad innersida strax efter vilan. Hugo Almeida sprang in med 3-0-målet, och för varje omgång som spelas i Europa så kryper de tyska klubbarna närmare de italienska i Uefas rankingsystem.

Blir det bara tre italienska klubbar i Champions League inom något år? Fabio Quagliarellas sena reducering ger i alla fall något litet hopp om att bromsa utvecklingen.

I veckan var Olympique Marseilles nye brasseanfallare Brandão ute och varnade för Sjaktar Donetsk.
– De är väldigt farliga. Deras styrka ligger i passningsspelet – de har många brassar centralt – medan de har svagheten defensivt. Precis som OM.
Brandão borde veta. Han tillbringade faktiskt sju hela säsonger i Sjaktar Donetsk, och gjorde nästan 70 mål för klubben. Nu var han förhindrad att spela, men flög ändå med bort till östra Ukraina för att se matchen och morsa på kompisar från förr.

Han fick se tjeckiske mittbacken Tomáš Hübschman stöta upp och pressa in 1-0 till Sjaktar – och landsmannen Jádson rulla in det avgörande 2-0-målet halvvägs in i andra halvlek. Game over.

Efter 0-0 hemma mot Dynamo Kiev lever i alla fall PSG inför returen, men de kommer givetvis att få det tufft i Ukraina.
– Vårt huvudmål ikväll var att inte släppa in något mål, säger Paul Le Guen.

Europeisk cupkvartsfinal på hemmaplan, våren 2009

/Erik Niva

Medan vissa spelar Champions League-kvartar ägnar sig andra gamla Europamästare åt annat.

Igår spelades det eviga derbyt mellan Partizan Belgrad och Röda Stjärnan för 136:e gången. Partizan vann med 2-0, och därmed är deras andra raka ligatitel klappad och klar.

För en vecka sedan stod några få, tappra svenskar på Stadion Partizana bortasektion när blågult spelade landskamp. Såhär såg samma bortasektion ut när Röda Stjärnans Delije-killar var klara med den.

Uppdaterat. Pallar ni inte att registrera Youtube-konto så har ni ett alternativt klipp här.

/Erik Niva

Det är ju inte varje dag det är läge att ifrågasätta Alex Fergusons beslut, men idag är faktiskt en sådan.

Valde gubbtjyven rätt?

När han planerade den gångna veckan stod han inför ett dilemma med ovanligt tydliga konturer: Rätt och slätt – prioritera ligan eller Champions League.

Det var ju landslagssamlingar förra veckan, och Ferguson visste att hans spelare skulle ramla in under torsdagen och fredagen, med olika nivåer av slitage och jetlag i kroppen. Han visste också att de skulle möta Porto på tisdagen och Aston Villa under helgen. Man United skulle oundvikligen komma slitna till en av matcherna – frågan var vilken.

Alex Ferguson kunde själv välja om han ville möta Aston Villa på lördagen eller söndagen. Han kunde välja om han ville vila en dag extra före ligamatchen eller Champions League-matchen. Han valde det förstnämnda.

The effect was there for everyone to see. När det krävdes i ligamatchen mot Aston Villa hade United de där sista lilla energidropparna för att pressa in ett segermål. När klockan tickade mot Porto så var ben och huvuden lite för trötta för att försvara ledningen hela vägen in i mål.
– Jag var frestad att flytta Villa-matchen till lördagen, men vi hade så många som spelat landskamper i Bolivia, Brasilien eller Korea och som gjort långa, tröttsamma resor – så jag tyckte att det var bäst att köra på söndagen. Jag trodde att det var det bästa alternativet, att en europeisk match skulle höja adrenalinet på oss. Men tröttheten sken igenom på grund av att jag tog den chansningen. Det var inte de bästa förberedelserna.

Så vad tycker vi – hade det varit bättre att byta vinsten mot Aston Villa mot en seger i Champions League? Valde Sir Alex rätt?
***
Och från en manager till en annan. Alan Shearer charmoffensivar i Newcastle, och bjöd in till öppen träning på St James´ Park igår.

7 500 dök upp.
– Jag sa till grabbarna: ”På vilket annat ställe skulle ni tusentals fans komma för att se ett lag som ligger trea från slutet?”. Det är unikt, och spelarna måste uppskatta det.

Men nog om det snacket nu – det intressanta var ju inte åskådarna, utan Shearer själv. När han hoppade in i en minimatch blev det ju plågsamt uppenbart vem som är den bäste avslutaren i Newcastles organisation.

50 sekunder in på klippet springer sig 38-åringen loss, styr säkert in en nick – och firar med sin patentskyddade arm-i-luften. Med bara några sekunder kvar – 5.55 in på klippet – dunkar han dit ett distansskott.

Sorgligt nog vore Newcastle United en bättre chans att hänga kvar om Alan Shearer satte upp sig själv på avbytarbänken i resten av säsongens matcher.

/Erik Niva

Det här har ju egentligen karaktären av ett Simon Bank-inlägg, men eftersom han spanskar sig så får väl jag vara ställföreträdande fotbollspornograf.

Ni minns ju Niven Celzijus. Det var hon som skapade rubriker för några månader sedan, då det kröp fram att hon brukade ha sex med sin partner Dino Drpić inne på Maksimirstadion när han spelade för Dinamo Zagreb.

Nu har Drpić flyttat till Karlsruhe, och Celzijus har skapat sig någon sorts karriär som fotbollsfruarnas fotbollsfru i de tyska tabloiderna. I hennes kolumn i dagens Bild: de åtta sätten att fånga en fotbollsspelare. Take note, all you aspiring kids out there.

1. Du måste vara ung, utan problembakgrund och utan tidigare relationer med hans lagkamrater. Du måste vara ”ny och oupptäckt”. Det är bäst om du är oskuld – men även om du haft två eller tre relationer har du en chans.

2. Du måste vara ärlig. Du kan inte dölja dina tidigare sexutflykter. Presentera dem som ”galna ungdomsmisstag” – de kommer ändå att komma fram.

3. Låt dig inte erövras. Om en fotbollsspelare känner att du inte har något mer att erbjuda honom så kommer han ge sig ut på jakt efter nya, outforskade territorier.

4. Irritera honom aldrig med kärlekskranka attacker. Frågor som: ”Var är du?” eller ”Vem är du med?” är strikt förbjudna.

5. Stötta honom i svåra situationer. Intressera dig för hans matcher och problem, hylla hans framgångar. Trösta honom i formsvackor.

6. Var en hora i sängen. Sex är väldigt viktigt för fotbollsspelare. Ta in nyheter i ert sexliv. Var inte tråkig och oerfaren. Då glömmer han snabbt det roliga, och hittar passion på annat håll.

7. Tjata inte om giftermål eller barn. Det skrämmer honom. Övertyga honom istället om motsatsen – det är bara då de kan luras till att gifta sig.

8. Var inte för anspråkslös. Det är fel att säga nej till dyra presenter. Lämna notan till honom. Be alltid om gåvor. De måste inte nödvändigtvis vara dyra – men det får honom att alltid tänka på dig.

Så.

Jag säger som Nives – ”Mycket nöje med stjärnorna”.

/Erik Niva

Okej, dags för lite efterdyningssummering av helgen också – och som vanligt är det nästan den som blir allra mest intressant.

Först och främst noterar jag att Napolis argentinske murbräcka Germán Denis gjorde sitt åttonde Serie A-mål för säsongen, och räddade en poäng för Napoli borta mot Sampdoria. Och det här är alltså samma Denis som – kan vi avslöja här i bloggen – erbjöds gratis till både AIK och Norrköping för knappt fem år sedan.
– Det stämmer mycket väl, efter avslutat kontrakt med Cesena i italien så var Germán öppen för att testa allsvenskan, säger argentinske spelarscouten José Saxlund till den nyhetstörstande bloggen.

Det här var alltså säsongen då AIK åkte ur allsvenskan, och Norrköping slutade fyra i Superettan.
– Germán ville vara kvar i Europa. Han skulle ha gått gratis, men både Patrick Englund och Håkan Ericson tackade nej till provspel. Så han åkte tillbaka till Argentina och skrev på för Arsenal de Sarandi, samma klubb som även Valdemarin och Obolo spelat för.

Så kan det gå.
***
Sedan måste vi såklart kolla till den bortskämde pojkvaskern Guti, och hans senast upptåg. I linje med en underhållande spansk tradition så har en kamera vilat på honom där han satt på bänken mot Málaga, läst hans läppar och tolkat hans uppträdande.

Allt började redan i mitten av andra halvlek. Real Madrid ledde med 1-0, och Guti tolkade matchbilden som att han inte skulle bli inbytt.
– Idag kommer jag inte in.
Han vände sig mot Javi García:
– Javi, du blir först in. Juande kommer att ta ut en anfallare och sätta in en innermittfältare, och det kommer inte att bli jag.

Och mycket riktigt, strax därefer bytte Juande Ramos ut Klaas-Jan Huntelaar och satte in Javi García. Tråkigt nog är ju dock inte Gutis attityd lika bra som hans spelförståelse. När Real Madrids läkare Jordi García uppmanade honom att sätta på sig matchdräkten med några minuter kvar – då vägrade rätt och slätt Guti.

Hela bänkfesten – med inzoomade reaktioner från Míchel Salgado och Jordi García – har ni här.

/Erik Niva

Söndagen blev inte lika sprakande som lördagen – men ett svep ska vi väl få ihop ändå. Vi har ju till exempel två alldeles fenomenala matcher, som på respektive håll mycket väl kan ha avgjort två av världens största ligor, och som förtjänar fullödiga höjpunktspaket.

* Man United-Aston Villa, 3-2.
* Juventus-Chievo, 3-3.

Full omgång i Italien, och det var väl även där det hände mest kul. Kampen om den sista Champions League-platsen står mellan tre lag, och alla vann igår. Francesco Totti visade hur man slår straffar för Roma, Thiago Motta höll Genoa kvar i förarsätet och Alberto Gilardino räddade Fiorentina med ännu ett sent lila segermål.

Inter gjorde inte ens vad som krävdes den här gången – de lät Udinese göra det åt dem. Milan orkade till sist engagera sig tillräckligt mycket för att slå Lecce hemma. Philippe Senderos (!) avgjorde till sist i 91:a, och med matchen vunnen tyckte till och med Ronaldinho att det var lite kul att spela fotboll igen.

Snyggast var Sampdorias nyblivne landslagsmittfältare Angelo Palombo, som visade att han kan mer än att springa och tackla mot Napoli. Den andra frisparken är visserligen en målvaktstavla, men den första är en riktig mörsare.
***
I Frankrike gjorde de jagande lagen vad de var tvungna att göra. PSG:s seger över Nice satt hårt inne, medan OM fick det enkelt mot Saint-Etienne.
***
Inte mycket hände i Spanien. Osasuna chockvann på Vicente Caldéron, och iraniern Masoud Shojaei rundade av med ett snyggt solomål. Raúl Albiol visade oanade offensiva kvaliteter när Valencia tryckte till Getafe.
***
Ryska ligan är en godbit för de konnäsörer som orkar engagera sig. Alex skruvade in en frispark, för Spartak Moskva mot Spartak Naltjik (Hur många Alex har fotbollsvärlden plats för? Det här är alltså Internacional-Alex. Och Inter vann förresten Gre-Nal-derbyt igår igen), Konstantin Zyrianov dribblade loss Fatih Tekke för Zenit och Oleg Kuzmin precisionsskruvade in ett distansskott för Lokomotiv Moskva.

Och sedan var det väl ärligt talat inte sådär satans mycket mer.

/Erik Niva