Inlägg av Erik Niva

Macheda Magic

av Erik Niva

Vad har Federico Macheda, 17-årig Laziale från Rom, gemensamt med Steve Bruce, 48-årig Geordie från Corbridge?

Jo, båda har de piskat upp Alex Ferguson i extas – för båda har de avgjort Premier League med övertidsmål framför Stretford End.

Bruce minns ni väl?! Två sena nickmål i en påskmatch mot Sheffield Wednesday 1993 gav i förlängningen Man United sin första titeln på 26 år.

Macheda kommer ni att få höra mer om, först och främst under det närmaste dygnet och i andra hand under en karriär som lär bli både lång och glansfylld. Det osannolika segermålet mot Aston Villa var faktiskt både snyggare och mer dramatiskt än det Yossi Benayoun gjorde på Craven Cottage igår.

Det är klart att det är fullt möjligt att jag har fel och att jag överskattar de psykologiska effekterna – men just här och just nu kändes det som målet som avgjorde Premier League säsongen 2008-09.

/Erik Niva

Super Saturday

av Erik Niva

Jo, nu jävlar ska ni få se och höra. Det är april, det är slutspurtstider och det händer saker över precis hela Europa.

England brinner, men det finns ändå bara en plats att börja på – och det är i en stad i Niedersachsen som knappt ens är 70 år gammal, utan grundades när nazisterna behövde en Volkswagen-fabrik. Stadt des KdF-Wagens hette staden då, Wolfsburg heter den nu – och den har fan i mig aldrig haft roligare.

Här spelar nämligen Europas just nu bästa anfallspar. Edin Džeko har jag väl redan tjatat tillräckligt om. Fyra mål på två matcher mot Belgien under landslagsveckan – två nya mål för Wolfsburg mot självaste FC Bayern igår. Matchen stod och vägde, då Džeko först stötte in 2-1 och sedan sprang in 3-1. Men det var bara halva historien. Wolfsburg har nämligen en brasse som heter Grafite också, och han leder hela den tyska skytteligan. En liten nätt solouppvisning fram till 4-1, och en alldeles enorm, retfull, förnedrande solouppvisning gav osannolika 5-1. Kan mycket väl vara Årets Mål i Tyskland.

Tillsammans har nu Džeko och Grafite gjort 35 ligamål – brassen har satt 20, bosniern 15 – vilket innebär 60 procent av alla lagets fullträffar. Wolfsburg har spelat 13 hemmamatcher, vunnit 12 och spelat 1 kryss. De leder nu Bundesliga, och kan mycket väl vinna hela skiten.

Hertha Berlin tappade nämligen igår. Även om Herthas brasse Raffael sydde ihop en sämre kopia av Grafites mål så var det Dortmunds dag. 3-1 på Olympiastadion.

Hamburg framstår väl nu som den mest realistiska titelutmanaren, efter en 1-0-seger mot Hoffenheim som nästan hamnade i tysk medieskugga. Jonathan Pitroipa från Burkina Faso gjorde målet.

Och innan vi lämnar Tyskland – ni är väl inte dom som inte njuter av att se Jens Lehmann tugga fradga efter ännu en oförklarlig tavla? Tänkte väl det.
***
Så. Över till England, där vartenda mål numera väger tungt som bly. Liverpool höll ju liv i titelkampen efter ett infernaliskt drama på Craven Cottage, men det har redan avhandlats.

Chelsea hängde på. Newcastle må ha fått in Alan Shearer, men vad hjälper det så länge de har Fabricio Coloccini i laget?

Och så var vi då inne på bottenstriden. James Beattie satte en fin pärla på The Hawthorns, och medan Stoke nu faktiskt har sex poäng ner till Newcastle kan vi ju räkna bort West Brom. Middlesbrough står också och vacklar på kanten till avgrunden, efter kapitulationen i Bolton. Och ja, och så vann visst Blackburn också.

Ett par andra saker värda att notera. Cesc Fàbregas och Emmanuel Adebayor är tillbaka, de kombinerar både en och två gånger – och Arsenal kommer uppfräschat in på buckelutdelarrakan.

Och West Hams talangfabrik fortsätter att producera. 19-årige Junior Stanislas från Kidbrooke gjorde tre mål på Chelseas reserver häromveckan – och igår kom första Premier League-målet. Saken blev inte sämre av att 20-årige James Tomkins från Basildon också gjorde sitt första ligamål.
***
Här sticker vi emellan med svenskkollen. Och tamejtusan, gubbfan lever. Fredrik Ljungberg gör sitt första MLS-mål, och Seattle Sounders verkar faktiskt ha något ganska kul på gång.

I Holland rullar Ola Toivonen in det obligatoriska svenskmålet – och har ni falkögon i slutet av det här klippet ser ni hur gamla AIK-floppen Kwame Qansah blir utvisad efter en rapp vänsterkrop på Patrik Ingelsten.

Och en dag som denna, i ett målsvep som detta – Emil Johansson i Borås.
***
Då drar vi till Frankrike, och den gastkramande toppstriden där.  Lyon höll undan ganska enkelt efter en komfortabel 3-1-seger mot Le Mans – Karim Benzema gjorde sina första mål på nästan två månader – men Bordeaux hängde på efter ett sent, fint vinstmål av Marouane Chamakh mot Nancy.

Sedan måste jag be er att sitta igenom ett 5.23 minuter långt klipp från matchen mellan Grenoble och Lorient också. Taggade? Nähä, men ni får en fin halvvolley efter 1.50 – och ni får en ostoppbar 45-metersmissil från Morgan Amalfitano efter 4.05.
***
Äntligen dags för Spanien. Både Real Madrid och Barcelona gjorde vad de skulle i halvluriga bortamatcher. Samuel Eto’o tog tag i saker på egen hand mot Valladolid, Gonzalo Higuaín gjorde en budget-gambeta mot Málaga.

Har ni 38 sekunder över så får ni snabbversionen av helgens svängmatch. Med mindre än en kvart kvar stod det 1-1 mellan Real Betis och Numancia. Det slutade 3-3. Stiligt mål av lille Jurado uppe i Bilbao också.
***
Vad har vi då kvar? Jo, Turkiet såklart. Sivasspor och Beşiktaş håller avståndet till klungan, och pressen på varandra. Sivas vann i Denizli – Sedat Bayrak nickade in ledningsmålet – och Yusuf Şimşek gjorde enda målet när Beşiktaş slog Kayserispor.

I Holland är det ju klart att AZ bryter det där trekejsarmonopolet. 4-1 mot Den Haag undeströk bara faktum.

Det var lördagen.

/Erik Niva

Yossarian

av Erik Niva

För prick en vecka sedan var Rafa Benítez fullständigt rasande på Yossi Benayoun. Israelen hade inte kunnat spela på Liverpools tre senaste matcher på grund av en ljumskskada – ändå hade han åkt iväg på landslagssamling.

Och det stannade inte där. En israel svarar när hemlandet kallar, och Benayoun släpade sig ut till den viktiga VM-kvalmatchen mot Grekland.

Efter 71 minuter blev han utburen på bår.

Där och då verkade hans säsong vara över. Kanske hans tid i Liverpool också. Rafa Benítez är inte känd för att vara generös mot spelare som inte delar hans prioriteringar. Benayoun var korthuggen i sina kommentarer.
– Jag tog rätt beslut. That’s it.

Fulham-Liverpool, 4 april, 2009. Titeljagande Liverpool träffade virket fyra gånger i första halvlek, och slog bort chans efter chans efter chans.

Inhopparen Yossi Benayoun avgjorde i 92:a minuten.

Premier League lever.

/Erik Niva

¡Cesado!

av Erik Niva

Ja, så blev det då som det oundvikligen varit på väg att bli.

Sven-Göran Eriksson har än en gång fått sparken efter att ha misslyckats med ett kaptensjobb.

Nu ska jag sannerligen inte trumma mig själv på magen och låtsas veta mer än Svennis om hur man slår sig fram ute i den stora fotbollsvärlden – men jag tror mig ändå våga påstå att det finns en skillnad i hur vi tänker när det gäller att närma sig en främmande fotbollskultur.

Svennis har kommit att göra en poäng av att förhålla sig på samma sätt till olika miljöer. Faktorer som arv, tradition, identitet är numera så gott som likgiltiga för honom. Han är en handelsresande i en globaliserad fotbollsvärld, och han tar med sig sin egen modell och sina egna principer vart han än kommer.

Det är ett sätt att förhålla sig, men det är inte mitt. Jag föredrar den sortens tränare som jag skrev om i den här bloggen häromveckan, appropå Rafa Benítez – den sorten som vänder på saken, och i alla fall anstränger sig för att ge sken av att anpassa sig själv efter sammanhanget snarare än tvärtom.

Men så fick det alltså sitt slut, ett av de märkligare kapitlen i boken om svensk fotbolls världserövringar. Själv var jag där i Mexico City när det började, när det fortfarande var augusti 2008 och Sven-Göran Eriksson förberedde sitt landslag för att göra hemmapremiär mot just det Honduras som till sist kom att sänka honom.

Vill ni, så har ni mer läsning om hur jag upplevde historien om svensken i Mexiko de där sommardagarna då allt fortfarande verkade möjligt.
* På plats i fotbollstemplet.
* Beredd inför måstematchen.
* Premiärseger med ett nödrop.
* Begrep du någonsin var du hamnade, Svennis?

/Erik Niva

Gamst Gratitude

av Erik Niva

Simon Bank är redan klar med en fördeömlig grundsummering av the ongoings ute i världen, men jag känner att vi måste stanna till lite extra på åtminstonde ett par, tre ställen – och vi börjar hos grannen.

Såg ni något av träningsmatchen mellan Drillos nykomponerade Norge och Stuart Baxters uppåtklättrande Finland? Nej, jag förstår att det kanske inte låter sådär jättespännande, men det blev det.

Tre mål på de sista tre minuterna, två fina finska fullträffar från Johansson och Eremenko – men mer än något annat var ju det här kampen mellan Morten Gamst Pedersen och hans egna fans.

Det senaste året har Norges egen fotbollsdandy blivit alltmer döende. Dåliga prestationer – kryddat med usla filmningar – har lett till att den norska publiken till och från buat ut Gamst under de senaste landskamperna.

Igår nöjde sig inte publiken med att vissla åt Gamst, utan drog även på med sitt missnöje när Martin Andresen byttes in. Sånt var läget in i den sista stopptidsminuten, då Morten Gamst Pedersen äntligen fick läge för ett av sina patenterade halvvolleyskott. Rätt läge, rätt avstånd, rätt dyk, rätt resultat. In i bortre krysset, 3-2 till Norge – och dags att släppa ut känslorna.

Gamst gjorde vad-sa-ni-nu-gesten mot den egna publiken, han gjorde gamla hårdingtecken från skolgården – och som grand finale vände han upp röven mot läktaren.
– Jag står för det jag gjorde, säger han nu till VG.

***
Argentina då? Ja, jävlar. Ni har hört att det blev 6-1 och att Maradona beskrev varje insläppt mål som ”en dolkstöt i mitt hjärta” – men ni har inte hört hela historien om scenerna som utspelade sig timmarna efter slutsignalen.

En argentinsk journalist blev våldsamt utbuad av sina bolivianska kollegor när han våga nämna orden ”hög höjd” på presskonferensen, och ingen annan än Diego Maradona var tvungen att mana till lugn och ordning. Enligt de argentinska tidningarna var Carlitos Tévez på väg att bryta ihop i tårar när han mötte autografjägarna efter matchen. Den bolivianska presidenten Evo Morales hade själv hastat hem från ASPA-toppmötet i Qatar för att hinna till arenan, och skrävlade på. Tiotusentals bolivianer var ute på gatorna för att fira, och tv-bolaget ITS fick öppna den stora plånboken, efter att ha utlovat 11 000 dollar för varje hemmamål.

Ja, jävlar.
***
Och så var det ju Svennis. Ny klar förlust i Honduras, och de målen har ni inte sett ännu. Nu dundrar Néstor de la Torre, direktör för den mexikanska uttagningskommittén:
– Efter den här matchen måste vi göra en väldigt noggrann analys av situationen och bestämma oss för vad vi ska göra framöver.

Vad sa Svennis själv? Samma saker som han alltid säger.
– Vi skapade många målchanser, men utnyttjade dem inte. Honduras kunde göra tre enkla mål, och vi gjorde det lätt för dem. Men ni ska inte fråga mig om det här innebär någon fara för mitt jobb.

/Erik Niva

Son of a Sheet-Metal Worker

av Erik Niva

Det är den 1 april – och Alan Shearer tar över Newcastle United.

The Geordie Messiah, part III.

Lösningen känns väldigt kortsiktig, väldigt desperat, väldigt mycket Newcastle – but it just might work. I mina ögon var Newcastle så gott som nedflyttade för ett dygn sedan. De hade inget lag, ingen plan – men en förlamande press över sig och ett sjujäkla tufft spelprogram. Enda chansen att vända fallet mid-air var att spela ut sitt allra sista jokerkort, hoppas att all eufori plötsligt skulle få hela klubben att ena sig på en uppåtriktad våg av sympati.

Kanske fungerar det, kanske inte. Oavsett vilket så var Newcastles klubbledning skyldiga att i alla fall försöka. De hade inget mer att förlora.

Det har däremot Alan Shearer. Att han någon dag skulle bli manager för sitt Newcastle har alltid varit självklart – frågetecknet har kretsat runt tidpunkten, och Shearer själv har framstått som väldigt tajmingmedveten. Så fort jobbet har närmat sig har han alltid distanserat sig. Fel tid, fel läge. Bättre att sitta kvar i Match of the Day-soffan, bjuda på några elementära analyser och vänta tills klockan klämtade in exakt rätt timme.

Hela hans tankesätt har följt en lättbegriplig logik – ända tills i går kväll. Skulle den rätta tiden vara nu?

Ett första managerjobb är ofta avgörande för en ung tränares rykte. Om Newcastle åker ur – och realistiskt sett är det så gott som omöjligt att vända en atlantångare på sex veckor – skulle förmodligen Alan Shearer aldrig få ett riktigt stort managerjobb igen. Då skulle han ha försatt sin enda chans.

Allt det här vet givetvis Shearer, och ska man få ihop tankeekvationen kommer man snabbt fram till att han struntar i förnuftet av en enda anledning: Han inser att hans älskade Newcastle är på väg rätt ner i avgrunden, och känner att hans skyldighet att kasta sin kropp emellan är större än hans egen tränarkarriär.

Det är en irrationell känsla. Men det är just det som gör den till Newcastle Uniteds absolut största hopp.

/Erik Niva

Radomir the Revitaliser

av Erik Niva

Medan resten av Fotbollssverige börjar rikta in sig på Allsvenskan är det ju den här bloggens förbannade plikt att fortsätta hålla blickarna riktade ut mot Europa – och vad hittar vi väl där?

Jo, ett blågult landslag med vind i seglen – men en motståndare med en ännu mycket större dos optimism i ryggsäcken. I morgon spelar Sverige mot Serbien på Partizan-stadion i Belgrad, och det är alltså hög tid att skriva lite om den serbiska landslagsfotbollens återuppståndelse.

Kanske minns ni Radomir Antić som mannen som sköt Luton kvar i den engelska högstaligan, men på senare år har han ju mest gjord sig känd som managern som haft hand om både Real Madrid och Barcelona. Nu är han hur som helst förbundskaptenen som blåst nytt liv i det serbiska landslaget (även om dagens Večernje novosti antyder att han kan vara på väg till Panathinaikos). Seger i Österrike. Seger i Rumänien. Klar gruppetta före Frankrike.

I en blogg tycker jag minsann att man har den konstnärliga friheten att hämta information där den finns, så en källhänvisning senare – här har ni en färsk intervju med Antić från mitt spanska husorgan As:

* Segern mot Rumänien i lördags har satt Serbien i förarsätet för att kvala in till VM.
– Ja, det var en fin seger, som bekräftar att laget är på rätt väg. Allt går bra, och det viktigaste är att folket har fått tillbaka sin entusiasm för landslaget. Det första målet jag satte upp när jag tog över var att få folket att börja identifiera sig med landslagets färger igen, och det bästa sättet att nå dit är att skapa ett vinnande lag med karaktär. Nu är stämningen nästan euforisk. Folket behöver lite glädje, för serbisk fotboll har gått igenom en tuff tid av så många anledningar.

* Du verkar också nästan euforisk, så du kanske har smittats av alla runt dig.
– Det är för att jag ser något mycket större än bara ett bra resultat. Att se folk lyckliga betyder mycket mer. Bilden av vårt land är nu en annan. Fotboll har alltid varit så viktigt för oss. Och nu får vi så många komplimanger att det nästan börjar bli ett besvär…

* Berätta om det här Serbien, som vunnit fyra av fem matcher och gjort tolv mål på dem…
– …och vi skulle inte ha förlorat den där matchen mot Frankrike. Jag lovar. Vi saknade skadade nyckelspelare, och ändå var vi inte underlägsna Frankrike. Även om jag inte uppskattar resultatet så gillar jag hur laget uppträdde den dagen. Om laget kan jag säga att det är en blandning av veterander som Vidic, vår store kapten Stankovic, Dragutinovic… Subotic är en ung spelare som påminner mig om Fernando Hierro. Han växte upp i USA, och kan spela innermittfältare också. Kacar, som spelar för Hertha, är skadad nu, men kommer snart låta höra talas om sig. Detsamma gäller vänsterbacken Ivan Obradovic, som gjorde mål mot Österrike och dominerade sin kant. Sedan har vi Krasic, Marco Pantelic… Ett riktigt bra lag, med bra balans, och ett spel som går genom fansens ögon. Vi spelar alltid offensivt, vi rör oss mycket utan boll och vi har redan börjat se resultat av vår strategi.

* Det låter som att du pratar om Spanien.
– Hahaha. Det är mitt mål, att få Serbien att spela som Spanien, men vi har spelare med andra egenskaper. Men min egen fotbollssyn har alltid varit sådan. Alla mina lag har en offensiv Antic-profil, och letar efter öppningar med stort bollinnehav. Spanien hittade sin riktiga stil i kvalmatchen mot Danmark, när de spelade med alla sina små spelare, och den har de behållit. Spaniens framgångar stöttar synen att det är bättre att anfalla än att försvara. Du går inte 30 matcher utan förlust av en slump.

* En bra spegel att se sig själv i,
– Vårt mål är alltid att ha bollen och att spela fotboll. Häromdagen såg vi att vi fullbordade 430 passningar i en match. Det är inte de 530 som Spanien hade mot Sverige i EM, men det är väldigt bra, och de siffrorna berättar om vår mentalitet. Jag är ingen systemens man, utan konceptens. Det viktiga är spelarnas uppträdande när motståndarna har bollen. Och då spelar vi nästan 4-2-4. Vi vill dominera matcher. Jag har sagt till mina spelare att vi inte ska nöja oss med att gå till VM, utan att vi ska sikta högre.

* Vad säger folk till dig på gatan?
– Precis som i Spanien är alla förbundskaptener. Men jag lyssnar på dem, och svarar dem med respekt. Jag vet att de är entusiastiska, att de vill ha mer, precis som mig. Och jag tror att vi är på rätt väg. Till exempel, i morgon vilar vi från VM-kvalet, och hade erbjudanden om att spela i Oman och Azerbajdzjan. Det var mycket pengar inblandade, men vi har föredragit att möta en stark motståndare som Sverige, så att vi kan växa.

/Erik Niva

Elefantkyrkogården

av Erik Niva

OK, vi tar väl de mål som finns att visa från natten innan vi gör något annat den här veckan.
I Elfenbenskusten så drabbades fotbollen av en tragedi som varken går att fånga med ord eller bilder. Riktigt vad som hände är fortfarande oklart, men delar av publiken tycks ha hamnat i någon sorts Hillsborough-situation före avspark. Minst 22 uppges vara döda, nästan 200 skadade.

Att Elfenbenskusten ändå  gick ut och spelade som planerat förstår jag överhuvudtaget inte alls, men anförda av sina Premier League-spelare gjorde de i alla fall 5-0 på Malawi.
***
Brasilien hade kunnat sätta nytt sydamerikanskt rekord genom att hålla nollan i en sjätte kvalmatch i rad, men en och en halv minut före slutet drog Wigans ytter Antonio Valencia iväg på en raid som demonstrerade varför Real Madrid försökt värva honom. En fenomenal Julio Cesar lyckades blockera det första skottet, men tvingades till sist kapitulera då den tatariske ecuadorianen Christian Noboa följde upp.

Det var inget mindre än vad Ecuador förtjänade, uppe på 2 800 meters höjd. Hade Julio Baptistas smash’n’grab-mål blivit avgörande hade det varit en parodi på fotbollsrättvisa.
***
Ett energiskt Chile fortsatte att imponera i rivalmötet med Peru, och Udineses virvelvind Alexis Sánchez gjorde ett och spelade fram till ett annat i 3-1-segern.
***
Sugen på Egypten-Zambia? Trodde väl det. Här är målen från 1-1-matchen.

/Erik Niva

Sunday Sabbatical

av Erik Niva

Lite lagom söndagsförsenat – the good, the bad, the ugly and the beautiful från lördagens kvalfotboll.
***
Vi stampar iväg the bad and the ugly på samma gång.

För inte så länge sedan höll jag Artur ”The Holy Goalie” Boruc som en världsmålvakt, men det var han började göra alla de här oförklarliga misstagen i allt viktigare sammanhang.

Igår bestämde han sig för att Enckelmanna en Ian Walker-studsande Zewlakow-bakåtpassning – och Grupp 3 var vidöppen igen. Det var för övrigt inte bara Stefan Wittberg som fick ett mynt i huvudet. Det var kaotiskt hela dagen i Belfast.
***
Skönheterna då? Jo, jag gillar verkligen hur nye bosniske superstjärnan Edin Džeko skruvade åt pressen i toppen av den gruppen, även om BiH Fanaticos verkade tror att de var tillbaka på Ullevål. Jag kan inte låta bli att smälta för hur Franck Ribéry gav Frankrike en liten gnutta andrum i Litauen. Och så uppskattar jag såklart hur Tyskland visade upp både kraft och skönhet genom Ballack och Schweinsteiger.
***
Vad hade vi för viktigheter då? Jo, Italien ryckte i toppen av sin grupp, efter premiärmål av skållhete Pazzini. Irland borde ha slagit Bulgarien hemma i Dublin inför onsdagens gruppfinal, men Kevin Kilbane fick för sig att radera ut Richard Dunnes ledningsmål.

Både Spanien och Holland kan vi i praktiken räkna som VM-klara. Katalanen Pique gjorde målet mot Turkiet på Bernabéu, och Madrid-strikern Huntelaar satte de orangea på kurs mot Skottland.

Finland höll sitt hopp vid liv efter en strong insats i Cardiff – och naturligtvis var det den oskadlige Jari Litmanen som satte bollen i rullning. Finland till VM? Jonathan Johansson som skyttekung? Nja. En smått chockad walesisk Craig Bellamy tror i alla fall inte det.
***
Sverige då? Jo, på onsdag spelar vi i Belgrad, mot ett Serbien som imponerar massivt i sin kvalgrupp. Bortasegern mot Rumänien igår var bara ytterligare ett styrkebesked.
***
Målen från Sveriges krupp har ni förmodligen redan sett. Sören Larsen såg till att danskarna gjorde sitt på Malta, och en nytänd Sándor Torghelle lyckades tända ett litet ungerskt hopp i Tirana.
***
På andra sidan av det stora vattnet fick Svennis lite andrum efter moraliskt viktiga 2-0 mot Costa Rica. Åsså hälsade det argentinska folket Diego Maradonas landslag välkomna hem för första gången.

Från Asien hämtar jag helst en patentfrispark från Shunsuke Nakamura mot Bahrain, och nere i Afrika noterar jag att Sheyi Adebayor tydligen är tillräckligt skadefri för att sänka ett starkt Kamerun.
***
Any other business? Nja, England imponerade återigen – 4-0 mot Slovakien, Wayne Rooney rundade av – och det var väl mer eller mindre det.

/Erik Niva

Ljusen släcks på Dragao nu

av Erik Niva

Snart stänger pressrummet, några av mina kollegor skriver nu in i det sista för brinnande livet. Jag lämnade min sista text för tio minuter sedan och pulsen var hög… Det blev både krönika och artikel, extra stressigt och naturligtvis kom den spelare jag ville ha (C Ronaldo) sist ut i mixade zonen, det är alltid så.

Har sett några av morgondagens sidor som just nu ritas hemma i Stockholm via programmet page track och det ser bra ut.

Nu väntar packning och sen sängen och sen går precis hela morgondagen åt att resa hem, framme 19.30. Är inne på tolfte jobbdagen i rad nu, rätt sliten, sedan återstår måndag med SVT-soffan på morgonen och tisdag allsvensk upptaktsträff.
Men en sak i sänder. Nu sova.

I morgon får ni läsa om vad de besvikna portugiserna och ganska så nöjda svenskarna tyckte efteråt och vad vi ger dem för betyg och mycket annat i fullspäckad tidning.

Dags att gå hemåt till hotellet i den kyliga natten efter nervpärsen på Dragao som gav oss en viktig poäng.
Även dags att ta avsked från Portugal  – för den här gången.

/Jennifer

Taggar natt, press, puls, stress
Sida 71 av 120