Dags att snart marschera den lilla biten till Dragao-stadion i samlad Sportbladet-trupp. Dagen har tillbringats med inspelning av webb-tv, om startelvan som ju bjöd på en hel del oväntat. Jag trodde på Holmén, det kan kollegorna intyga från diskussionerna i går kväll, men övrigt hade jag tippat fel på, som de flesta.
Bra jobbat av Laul hemifrån att vara först ute med elvan och när den väl var officiell så körde Jenny Modin, Leifby, Simon och jag webb-tv. En portugisisk tant som ville sälja souvenirer hoppade in mitt i inslaget. Jag har inte hunnit titta än så jag vet inte om hon kom med.

Efter det blev det lunch på stan med Leifby, Simon och stjärnfotograf Wennman. I kvarteren nere vid floden väntade redan vår Flinck och min Gomorron Sverige-kollega Johan Esk från DN. De mumsade räkor och kalv, jag grönsakssoppa och Simon åt en torsk stor som en spädgris. Hade glömt hur fint Porto är och i dag satte myllret av svenska fans extra färg på gatorna.
Efter lunch for vi dock direkt tillbaka till hotellet. Jag sov en stund för i natt väntar, på grund av den sena matchen och därtill att vi byter till sommartid och förlorar en timme, ett jobbrace med hög puls för att vi på två timmar ska hinna prata med spelarna, skriva allt och sända hem det och de därhemma ska sen hinna rita sidorna, sätta rubriker och bildtexter och välja bilder.

Men först, förhoppningsvis, stor fotboll. Earth Hour över jorden men på Dragao tänds snart de stora ljusen.

/Jennifer

Vilken skillnad. Jag uppskattar verkligen Portugal som land och det portugisiska folket är väldigt vänligt. Men kulturerna inom fotbollslandslagen är vitt skilda.
Visst kan vi (ibland med rätta) gnälla på vårt svenska lag och förhållandet till media. Men grundinställningen i vårt lilla informella land är ändå tack och lov öppenhet.
Det blir man påmind om efter fyra dagar med portugiserna.
I förmiddags var jag på Portugals träning och presskonferens på Dragao-stadion. Deco och Ronaldo var allvarliga och sammanbitna.

Några timmar senare, efter att äntligen ha fått sammanstråla med alla kollegorna igen, och hunnit med en lunch ihop så åkte vi till Sveriges flådiga hotell. Där var det helt andra miner. Micke Nilsson och Anders Svensson satt vid podiet efter Lagerbäck och kunde, mitt i allvaret inför matchen, skoja och bjuda på sig själva. Visst, de är inte stjärnor på Decos och Ronaldos nivå. Det sade de också självironiskt med orden ”inte alla frågor på en gång” och ”här sitter två stekheta spelare”. Men oavsett stjärnstatus tror jag att man tjänar på att bjuda på sig själv.
Som Anders Svensson sa efteråt: ”Vi är ju här för att spela fotboll och det är ju skoj”.
Den inställningen är förstås den rätta och jag håller inte med dem som säger att det innebär mindre laddning och fokus.
Utan jämförelser i övrigt så har vi alltid väldigt roligt som gäng när vi är ute på jobb och det innebär inte på något vis att vi inte då det gäller är hundra fokuserade på jobbet då det gäller.

Dessutom måste jag nu ta tillbaka ett uttalande i min EM-blogg från dam-EM 2005. Lotta Schelin serverade mig då kaffe och jag skrev ”det skulle aldrig hända i herrlandslaget”.
Efter att Anders Svensson serverat mig kaffe med mjölk hur gentilt som helst får jag härmed göra avbön.

I övrig krånglar mejlen på hotellet för mig och det var så pass besvärligt i går kväll att jag skrev min fredagssida om det under rubben ”Teknikens under”. När tekniken hindrar en från att göra sitt jobb kan det vara vansinnesframkallande.

Snart dags nu för Sveriges träning i kvällssolen på Dragao, där man har så fina minnen från Zlatans mål i EM 2004 som vi såg på plats.

/Jennifer

I en annan del av kvalvärlden. Inför Finlands match mot Wales är anglo-skotten Stuart Baxter tillbaka på brittisk mark, så tidningarna däröver passa på att berätta den unika historien om en manager som tillbringat 21 av de 23 senaste tränaråren utanför Storbritannien.

Vi får skrönorna från Japan,  från Sydafrika – och förstås även från Sverige, och tiden i AIK.
– Jag blev hotad, och mina barn blev jagade i skolan. Jag skickade iväg min fru till södra Sverige, och sa att jag bara skulle vända resultattrenden – sedan skulle vi flytta. Men det året vann vi Dubbeln, och min fru sa: ”Ska vi flytta nu?”. Jag sa: ”Nej, ni kommer tillbaka, för nu är ni precis hur säkra som helst”. Fansen hade en stor banderoll med texten: ”Vi är Baxters livvakter”.

Visst, bra story, Stuart – men var det verkligen exakt sådär det gick till? När satt den där banderollen uppe? Vilket år vann egentligen AIK dubbeln?

/Erik Niva

Nä, dags för lite förströelse, va?! Som ni vet så är jag väldigt intresserad av punkten där fotboll möter annan populärkultur – och den här eftermiddagen har jag fått mitt lystmäte.

Först och främst vill jag trumma för den här intervjun, där Frank Rijkaard pratar musik. För den som läser tyska finns här mycket matnyttig information – Rijkaards all time-favoritband är alternativrockarna i Pixies, även om han inte gillar dom lika mycket som Juliano Beletti gillar U2 – men det är först när Rijkaard får frågan om vad han lyssnade på när han firade att Barcelona blivit spanska mästare som jag verkligen hajar till.
– I ett sånt ögonblick vill jag lyssna på något lugnt och mjukt, kanske till och med sentimentalt eller sorgset. Något som hjälper en att gå igenom känslorna en gång till. Ett bra exempel är Nirvanas ”Unplugged In New York”, en väldigt känslosam skiva.
• Och vad lyssnade du på efter att ni vann Champions League?
– Morrissey och The Smiths.
***
Och har vi ändå tagit det geografiska språnget över till norra England kan vi lika gärna ta det kulturella klivet från musik till film.

I morgon har ”Damned United” brittisk biopremiär, den påkostade filmen som närmar sig Brian Cloughs personlighet genom hans relationer till sin assisterande tränare Peter Taylor och Englands förbundskapten Don Revie.

I det här klippet hör ni hur Martin O’Neill – som ju spelade under Clough på 1970-talet – resonerar runt filmen, och enbart hans förmåga att göra det på ett begåvat sätt får honom att växa i mina ögon.
***
”Damned United” har annars fått blandad kritik, och den negativa delen handlar som vanligt mycket om att själva fotbollsscenerna känns ihåliga och orealistiska. Den här Independent-artikeln försöker reda ut varför det alltid blir så.

Sir Alan Parker – ordförande för The UK Film Council – förklarar:
– Every time I’ve ever been asked to do a film about football I say ’no’. It’s an impossibly difficult sport to replicate because football is seen primarily in wide-shot. The excitement unfolds seeing at least four players in one shot. This is very difficult to cheat. The illusion of film is about editing and close-ups. When you watch it for real your periphery vision takes in the whole field or at least the part where the ball is. Close-ups are for action replays. Because you can’t cheat, you can’t insert your actors making the plays. Most importantly, the skills cannot be replicated by actors as they can in boxing or baseball. So the ’on field’ stuff in a soccer movie doesn’t ever work. To tell a dramatic story it’s got to be about the people involved off the pitch.

/Erik Niva

Landslagsvecka innebär ju numera också modevecka. Nya sponsoravtal ska paketeras, nya dräkter ska lanseras.

Själva presentationerna är ju alltid a load of bollocks – kommer ihåg hur jag tvingades sitta igenom en tvåtimmarsseans när England lanserade sin nya dräkt inför VM 2006, tillverkad i ”special electronic jacquard body mapping mesh fabric” – men här klipper vi direkt till biljakten.

Vad tycker vi om veckans nymodigheter?

Hetast är ju såklart den nya tröja som Sverige premiärspelar i på lördag, och som jag ärligt talat tycker att det varit väldigt tyst om.

Mest razzmataz är det som vanligt runt Englands nya dräkt. Den släpps först på lördag, så det finns inga officiella bilder ännu – men den egendomliga sajten footballshirtculture.com (varifrån jag ju lånar alla dessa bilder) har fått tag på en läcka.

UPPDATERAT. Ändrat bild till en som faktiskt känns som att det kan vara den riktiga tröjan.

Europamästarna då? Jo, i den här dräkten ska de förvandlas till världsmästare.

Vad hade vi mer? Jo, Sydafrikas pre-VM-koncept, som ju är rätt spektakulärt…

…och Polens nya giv, som känns helt ospännande.

Innan jag lämnar er vill jag även slå ett slag för den här utstyrseln.

För några år sedan köpte den holländske designern Dirk Bikkembergs upp det italienska amatörlaget FC Fossombrone, och rebrandade dem från topp till tå. Det här är alltså resultatet.

/Erik Niva

Dags att avrunda ännu en lång dag med Portugal.
Öppen träning på förmiddagen, Deco med, även om han körde för sig själv.
God nyhet för Portugal, mindre bra för Sverige.
På eftermiddagen var det sedan en kvarts öppen träning innan vi blev ivägkörda.
Dessförinnan hade tre spelare slussats igenom mixade zonen på tolv minuter. Då gäller det att vara på hugget för att överhuvud taget få några kommentarer alls.
Som min tidigare trevlige kollega, Expressens Esbjörnsson, och jag konstaterade: det är inte direkt lättjobbat.
Men, then again, vem har sagt att det ska vara det…

Efter era frågor redde jag ut språkförbistringen i dag: Praia d’El Rey heter hotellet och hela anläggningen där Portugal är, med golf, fotboll mm. Orten verkar heta Praia d’ El Rei, lite olika besked. Serra d’El Rei ligger strax intill. Men hotellet heter alltså med ”y”, så inget felstavat där, inte från vare sig oss eller Portugals förbund.
För övrigt är portugisiska inte så lätt att förstå som man kan tro även om man som jag pratar både italienska och franska. Esbjörnsson, som behärskar spanska till fullo, säger samma sak.

Fortsatt sommarvärme här, lite friskare såhär på kvällen dock men många äter ute ändå på byns små uteserveringar. Själv valde jag att sitta inne, på en riktigt genuin lokal restaurang med det klassiska blåvita kaklet på väggar, garanterat turistfritt och rustik mat utan krusiduller.
Precis som under EM 2004 och mina tidigare besök i Portugal blir man lätt kär, det är ett underbart land som tyvärr ibland hamnar  i skymundan av de latinska konkurrenterna Grekland, Spanien och Italien.
Men jag trivs här, bland blommande jakaranda.

Mer om fotboll får ni i tidningen i morgon, har lämnat några bra saker. Tidiga lämningar i dag för övrigt eftersom de har det körigt där hemma med en sport som tydligen heter ishockey, det pågår visst något slutspel…
Skämt åsido, dags att gå till bädds, 06.25 i morgon min tid, 07.25 er, ska jag medverka på telefon i Gomorron Sverige som vill fråga om läget i Sverige och Portugal inför stormatchen.
Jag lär inte låta pigg…

/Jennifer

Efter lite trixande har jag äntligen lyckats ta mig in på den La Cuarta-länk som signaturen Jorge tipsat om i kommentatorsfältet.

Inte nog med att FC United tydligen är inbjudna att möta Djurgården i sommar, inte nog med att det arbetas för att ta Atlético Madrid till Sverige – tydligen finns det seriösa planer på att försöka hålla den chilenska superklassikern mellan Colo Colo och Universidad på Råsunda.

Normalt sett är jag ju inte det minsta tänd på såna här jippon som försvagar kopplingen mellan klubbar och dess lokalsamhälle – men efter att ha sett det chilenska landslaget turnera runt i Europa kan jag faktiskt inte låta bli att vara rätt entusiastisk.

Råsunda skulle rocka något alldeles sagolikt om det här blev verklighet. Vamos, vamos chilenos, för fan.

/Erik Niva

Hela det svenska pressuppbådet på plats i Portugal – men ändå alldeles för lite rapportering om att José Mourinho siktats i någon sorts mantel med en prålig medalj hängande i ett lustigt band.
Den specielle har ju nämligen blivit ännu mer speciell. Han är inte José Mourinho längre – efter att ha blivit utsedd till hedersdoktor av sitt gamla universitet i Lissabon är  han numera Doktor José Mourinho.

En lätt stammande Mourinho inledde oväntat nog sitt tacktal med att stirra ner i sitt stödpapper.
– Jag är aldrig nervös före fotbollsmatcher, så det här är ovanligt svårt för mig.
Flera dignitärer har kritiserat utnämningen – menat att den är en pr-kupp som urholkar titelns värde – och det blev också ett alldeles osedvanligt ödmjukt anförande från Doktor Mourinho:
– Jag känner mig inte värdig att vara Doktor. Det här är ett av de stoltaste ögonblicken i mitt flackande liv. Framtiden finns i utbildning. Och den som bara kan saker om fotboll kommer aldrig att kunna något om fotboll.

Just what the doctor ordered.

/Erik Niva

Ny solig dag, ny träning med Portugal.
Undra bara om jag befinner mig i Pray d’El Rey eller Praia d’El Rei.
Enligt det portugisiska fotbollsförbundets officiella dokument är det Rey med y. Lustigt om de skulle stavat fel… Får höra med presschef Costa i dag.

Jordgubbar till frukost i dag.
Apropå mat och dryck så heter ju det öl som serveras här i varje gathörn Superbock, som ni kanske vet. Det tyckte Laul var jätteroligt under EM 2004.

Annars skriver jag i dagens tidning om hur portugiserna pratar om vilken press det är på dem. Samt att vi jagade reaktioner på Henkes utspel i natt. Läs mer på Sportbladets nya satsning fotbollsbladet. Eller köp tidningen, vi drar mycket på VM-kvalet i dag.
Här är pressade portugiserna:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotbollsbladet/landslagsfotboll/vmkval2010/article4729265.ab

/Jennifer

Cristiano Ronaldo lika het som solen. Så kan man, tämligen fantasilöst men sanningsenligt, sammanfatta dagens träning med Portugal.
Det var Manchester Uniteds stjärna, vinnaren av Guldbollen, som fick skriva flest autografer och blev fotograferad med småflickorna före och efter träningen på Praia
d’ El Reys pinjeträdskantade plan.
Vi som satt i solen, där jag var enda svenska journalist på plats, tittade och njöt i fulla drag av såväl spelövningar som värme men nu kommer straffet. Jag har ”en redig raggarbränna” som man skulle sagt hemma i Halland.

Dagen började redan vid frukost med flödande sol över serveringen på hotellet som är rena smekmånadsdrömmen och med en personal som faktiskt verkar tycka om att bjuda på service, något som alltför ofta saknas nuförtiden i många sammanhang.
Nåväl, efter svensk vinter med plastig, blek och livlös frukt var det hur som helst en lisa att frossa i ett berg av färsk melon och apelsin, nypressad juice, nybakade croissanter och kaffe värt namnet.

Sedan en kvarts färd ner till Portugals bas vid havet och Praia d’El Rey. Kungligt namn på stranden alltså och det är också ett kungligt boende, även om vi bara fick kika in på det. Den mixade zonen hölls utanför hotellingången och avverkades i raskt tempo med Almeida, Danny med flera och där det var många frågor från de portugisiska journalisterna om vad det betyder att Zlatan inte spelar. Ganska förutsägbart.
Vad övrigt var spar jag till tidningen i morgon.
Förresten är det gott om svenska golfare i faggorna, området är tydligen ett riktigt golfer’s paradise.

Dags att börja skriva nu, medan skymningen faller över Obidos. I eftermiddag har jag gått runt på den gamla stadsmuren som omger hela den pittoreska staden och njutit av svindlande vackra vyer, väldoft och värme.
Med min sjuka (förstås) men sjukt bra Kafka-roman ”Slottet” som sällskap har jag sedan ätit sallad på kyckling och blodapelsin på balkongen. Det enda som saknas är väl egentligen  gourmanden Simon som krydda .

Portugisisk tv från träningen visas just nu, det pumpas på rejält i media här och mer lär det bli ju närmare matchen kommer. Det kommer att bli stort och svårt på lördag. Men det är inte Sverige som har störst press på sig…

/Jennifer