Veckan till ära – hur är egentligen er portugisiska? Hänger ni med i tugget så kan ni redan nu se fram emot veckans bästa fotbollsintervju.

Nej, inget anknutet till matchen mellan Portugal och Sverige – utan istället relaterat till Brasiliens svåra bortamatch i Ecuador. Igår ställde den gröngule förbunskaptenen Dunga upp på en drygt en och en halv timme lång panelintervju, som direktsändes i brasiliansk tv.

De mest intensiva momenten kom när Dunga resonerade kring tiden då han blev hela Brasiliens syndabock, i samband med VM 1990.
– Pressen som jag kände då var tyngre än något någon människa borde behöva bära. Den kom från hela landet. Allt som gick fel för Brasilien var Dungas fel. Men jag tror verkligen att man klarar av press genom hårt arbete. Och jag ska berätta något som jag aldrig pratat om förr…
Det är här som det verkligen börjar bli känslosamt. Ett tydligt blänk syns i fotbollstuffingens ögon.
– …ingen annan kämpar under lika stor press som min mamma. För åtta år sedan insjuknade min pappa i alzheimers, och sedan dess har hon alltid funnits vid hans sida. Hon har inte varit svag för ett enda ögonblick, så jag kommer då inte vara den som knäcks nu. Folk kan säga vad de vill – det finns inget värre än det.

Efter tre raka 0-0-matcher på hemmaplan har Dunga återigen närmat sig statusen som folkets fiende nummer ett i Brasilien. Nu fick han – för första gången på flera år – spontana applåder.

Det heter ofta att fotbollen är större än livet. Det är väldigt sällan sant.

Vill ni bara se de mest gripande ögonblicken av intervjun så har ni sammanfattningen här. Vill ni njuta av hela långsittningen har ni den uppdelat på halvtimmessegment här, här och här.

/Erik Niva

Sen kväll i Portugal och tid att dra sig tillbaka, i morgon väntar träning med Cristiano Ronaldo & Co.
Flög i morse från ett snöigt Stockholm, landade i kväll tillsammans med Simon och Leifby i ett Lissabon med mild kvällssol, ljummen luft och flödande grönska. Som Simon och jag konstaterade: vi borde aldrig lämnat våra latinska länder…

Medan kollegorna sen drog ut till Cascais och Estoril där Sverige har sin bas fortsatte jag dock norrut mot Obidos.
Lite trist är det, att inte få återse just Cascais där vi rosa utsända under EM 2004 hade vår bas och upplevde en fantastisk månad. Jag punktmarkerade då Italien och det var Totti och Spotti-skandalen, konspirationerna om 2-2 och fullt drag hela vägen. Vi flängde upp till Porto och ner till Algarve och när Sverige åkte ur efter den bittra straffräddningen mot Holland var Simon, Laul, Sandlin och jag kvar och gjorde de sista matcherna och såg Grekland ta hem hela EM.
Nu följer jag dock Portugal de närmsta dagarna och det är förstås högst intressant. I morgon väntar träning och sen mixad zon med ett gäng spelare.

Obidos har visat sig vara en fantastisk liten bergsby där mitt hotell ligger mitt i den gamla stadskärnan. Från min balkong blickar jag över slottsmuren mot en oändlig stjärnhimmel och tystnaden är sjungande.
Enda nackdelen, som Petra Thorén och jag nyss konstaterade då vi pratade nyheter inför morgondagen (hon är med Sverige i Estoril), är att sådana här gamla byggnader med tjocka väggar är värdelösa då det gäller mobiluppkoppling och internet.
Senhoras Rainhas är ett av de vackraste hotell jag bott på och personalen är idel välvilja men eftersom jag trots allt är för att jobba är det extremt stressande när mobilen och internet svajar. Just nu fungerar det dock, peppar, peppar.

Därför passar jag på att säga god natt innan det kopplar ner.

Boa noite,
Jennifer

Några veckor gammalt, men på en sån här gråsnöig måndageftermiddag behöver jag min dos av sarkastisk brittisk fotbollshumor.

Det här lysande klippet spelades in på det engelska spelarhotellet Sopwell House under förra landslagssamlingen. Komikern James Corden spelar rollen av en vilsen rörmokare som råkar snubbla in på landslagsgenomgången – och som inte kan hålla sig från att säga några sanningens ord eftersom han, Budgy, Dirtbox, Chinese Alan, Deano och Deano’s Brother alla bokat EM-biljetter i förtid.

Roligast är som vanligt att granska spelarnas reaktioner. Framförallt är det väl Chelsea-trion med Cole, Lampard och Terry som kämpar om Lars Lagerbäck-priset i kategorin ”Inte-vara-det-minsta-road-av-tjockis-som-försöker-skämta-på-min-bekostnad”.

Men ju mindre roligt dom tycker att det är, desto festligare är det ju för oss.
***
Något annat som är festligt? Jo, frågar ni mig är den här resultatraden från veckan som gått fullt iklass med Liverpools färska målexplosioner.
Tottenham-Chelsea, a-lag, 1-0.
Tottenham-Chelsea, reserver, 4-0.
Tottenham-Chelsea, juniorer, 5-0.
***
Vill även komplettera Simon Banks söndagssvep med det här vådaskottet från Cracovias Paweł Sasin, i hatderbyt mot Wisla.

Och så var inte den måndagseftermiddagen fullt lika grå längre.

/Erik Niva

It’s about respect for the flag.

Efter 13-1 på Real Madrid, Man United och Aston Villa är ju såklart Rafa Benítez mannen för dagen i den europeiska fotbollen.

Det känns ganska osannolikt att det gått mindre än tre veckor sedan jag var i Madrid, och levde med Liverpool under en dag då det verkade som att hela klubben var på väg att brytas upp i sömmarna. Någongång vid lunch började ryktena surra nere i Spanien. Rafa Benítez var på väg att få sparken. Hans långa konflikt med ägarna hade nått sitt slut. De brittiska bettingbolagen – och de brukar faktiskt ha koll – hade till och med stoppat allt spel på att spanjoren skulle lämna klubben.

Frampå eftermiddagen stötte jag på ett gäng scousers på Puerta del Sol, det mest centrala torget i Madrid. En av dem var killen som släpar runt en gigantisk flagga med Rafa Benitez nuna under budskapet: ”Siempre es posible”, ”Det är alltid möjligt”.

Jag tog en usel bild på flaggan, gick till hotellet och skrev ett blogginlägg.

***
Senare på kvällen såg jag hur ett fokuserat Liverpool manövrerade ut Real Madrid på Bernabéu. Ändå kom inte de starkaste intrycken från deras felfria presspel – utan från hur hela klubben än en gång slöt leden på det där sättet som Liverpool gör.

De tillresta fansen sjöng Rafa Benítez-sånger matchen igenom, och högt uppe på Bernabéu vajade den där flaggan som en erövrarfana: Siempre es posible.

När allting var över tog jag återigen metron tillbaka till hotellet och skrev en krönika: ”En match som den i går är frukterna av en tränares respekt för sin klubb”.
***
Rafa Benítez är en tjurig, egensinning tränare som ibland kan framstå som avskuren från verkligheten – men det som trots det gör att han alltid haft Liverpool-fansens stöd är att han verkligen gjort en poäng av att förstå sig på klubbens tradition och identitet.

Han har suttit hemma och pluggat in klubbens historieböcker, han har lyssnat och till och med lärt sig fansens sånger. Och han har definitivt tagit till sig den där oengelska traditionen att rama in The Kop med jätteflaggor.

När han nu till sist kommit överens med ägarna om ett nytt kontrakt så förklarar han sig på ett sätt som inte så värst många andra topptränare hade gjort. Han pratar om en speciell flagga med ett speciellt budskap på.
– Det finns en flagga med en bild på mig och den spanska frasen ”Siempre es posible”. Den vajar på alla våra hemmamatcher, och jag la till och med märke till den på Bernabéu. Den tillhör en av våra supportrar, och han bär den med sig till varje match. Jag träffade honom faktiskt på Melwood i förra veckan, och jag var tvungen att skratta, för han sa åt mig hur jag var tvungen att skriva på: ”Jag hoppas att det blir för 10 år, nej, 20 år”. Det var väldigt roligt, men det visade även på den otroliga passionen som Liverpools fans har, och det stöd de ger sin manager.
Benítez fortsätter:
– När du får såna fantastiska exempel på hur folk stöttar dig, så gör det såna här beslut väldigt lätta. Det är på grund av våra fans som jag har skrivit på.
***
Liverpool har fortfarande ett plus tre poäng upp till Man United, och har realistiskt sett ganska liten chans att knipa den där eftertraktade ligatiteln. Men som Kafka tydligen sa – realism är jävligt löjligt. När den röda armén härnäst fyller bortaläktaren på Craven Cottage så kommer en flagga att segla framför den. Siempre es posible,

/Erik Niva

Snabbt träningstillägg till matchsummeringen här nedanför. Det brasilianska Serie B-laget Figueirense fick en ny tränare i veckan. Den nye mannen på fortet heter Roberto Fernandes, och han har tidigare förklarat förluster med att säga att hans lag ”saknade testosteron”.

Alltså, nya träningsmetoder i Figueirense. Från och med nu tvingas den spelare som ansetts ha tränat sämst bära en rosa ”kvinnodress” på nästa dags pass. 20-årige mittfältaren Jairo blev först att drabbas – och det såg alltså ut så här.

/Erik Niva

Stor fotbollsdag igår, både för folk i gemen och mig personligen.

Tottenham Hotspur 1, Chelsea 0.

Det fanns en tid under 1990-talet – hela årtiondet, minus två månader – då vi helt enkelt inte kunde slå Chelsea. Det var ju även under den här perioden som jag verkligen formades som Spurs-supporter, så jag har vant mig vid att gå in i de här matcherna fylld av ångest.

Not any more. 5-1-segern 2002 bröt förtrollningen, 2-1-vinsten i ligan hösten 2006 satte definitivt kursen och Ligacupfinalen ifjol begravde spöket en gång för alla.

Numera är jag inte nämnvärt mycket mer orolig för en match mot Chelsea än jag är för en match mot West Ham.

Tell you what. Den här säsongen har alltså inte Spurs förlorat mot någon av de så kallade ”Big Four”. Går vi lite längre tillbaka i tiden har vi inte heller förlorat mot vare sig Arsenal eller Chelsea på fyra matcher.

Happy days.
***
Sedan är det väl lika bra att vi blir av med svenskarna direkt. Mellberg spände ju nacken fint på Olimpico, och Goitom stötte också ner bollen säkert i Sevilla.

Ändå var det ju Ola Toivonen som fick statyetten, efter sin sträckta vrist mot Vitesse.
***
Så. Tillbaka till ligastriderna. Den stora storyn i Europa kom ju från Craven Cottage. Två mål-utvisnings-sekvenser blåste genuint liv i Premier League-brasan igen. Först detta. Scholes blockade nicken från Hangeland, och Man United-dödaren Danny Murphy slog den säkratste straff ni kommer att se på hela säsongen. Sedan hoppade ungerska studsbollen Zoltan Gera in 2-0 – och Wayne Rooney tappade humöret.

Och for the record så vill jag ha sagt att jag tycker att utvisningen på Rooney är en jävla parodi.
***
I England satte även Leighton Baines en fin frispark i David James hörn, Arsenal sprang ner Newcastle hela vägen ner under nedflyttningsstrecket och Rory Delap hade fått tillbaka snärten i kastarmarna i sexpoängsmatchen på The Britannia.

Från de övriga storligorna kan jag rapportera att jag gillade både Cazorlas och Fernandez mål mot Athletic, och att Nedveds volley i Rom var ett underverk i skotteknik.

Men mest av allt undrar vi ju – vad säger egentligen Nicola Legrottaglie om det entusiastiska sättet som Iaquinta gratulerar Nedved på, 10 sekunder in på det här klippet?
***
Annars är ju det här en tid på året då vi börjar bry oss lite mindre om vackra mål – och betydligt mer om nagelbitande strider om ligatitalar i olika hörn av Europa.

Men vafan, varför inte kombinera både och?! Bloggfavoriten Yoann Gourcuff tog Bordeaux förbi Lyon i den franska tabelltoppel – och ifall ni undrar så är det alltså det här som åsyftas när folk tjatar om en ”bra förstatouch”. Men trots Super-Yoann å ena sidan och Kongo-Kim å den andra så är det alltså Olympique Marseille som toppar den franska ligan. 2-0 mot Nantes igår, ukrainske brassen Brandão stötte in det andra.

I Tyskland så blev Hertha Berlin av med den lilla luckan som de ryckt åt sig. Både Wolfsburg och Bayern München vann, och skuggar nu, den där enda lilla poängen efter.

Turkiet ska också nämnas. Det var seriefinal igår – Sivasspor mot Beşiktaş – och den slutade såklart 1-1. Båda lagen var nog ändå ganska nöjda med dagen, i och med att värsta konkurrenten Trabzonspor oväntat föll med 3-2 mot Gaziantepspor.
***
Dagens vad-hände-sen. Vet ni vad jätten Jan Koller gör nuförtiden? Jo, precis som ifjol så sveper han in bollar för Krilija Sovjetov i den ryska ligan.
***
Helgens mål hittills? Ja, ni får välja själva. Var det belgaren Jimmy Hemptes vanvettiga volley i matchen mellan Kortrijk och Club Brügge, 3.20 in på det här klippet?

Eller var det Kenny Cooper Juniors 60-metersslägga för Dallas mot Chicago Fire i MLS-uppstarten?

Your pick.

/Erik Niva

Två olika sidor av den eviga staden Rom är det som fångar mitt intresse såhär på lördagsförmiddagen.

Sedan några dagar tillbaka driver engelska The Times en kampanj för att flytta Champions League-finalen från Rom. De senaste åren har ett 50-tal engelska fans blivit knivhuggna i samband med matcher i staden, och tidningen tycker att en gräns därmed definitivt har passerats.
– Given the number of times Roma supporters have found themselves embroiled in trouble in recent years, doubts have been expressed about whether an English club would have been awarded the final if they’d the kind of record Roma have on that front, säger en poliskälla till The Times.

Det finns en poäng här – den om att engelska klubbar fortfarande tvingas resa runt i Europa med ett huliganrykte som ger dem oproportionerliga straff och deras fans ovärdig behandling, trots att de sedan många år tillbaka tillhör Europas mer skötsamma – men frågar du mig är den såklart inte tillräcklig.

Champions League-finalen kommer givetvis ändå aldrig att flyttas, och hela den här kampanjen präglas av en opportunistisk populism som jag absolut inte väntat mig från The Times.
***
På andra sidan Rom… Inför rivalmatchen mot Juventus ikväll har ett skadeskjutet Roma tvingats inkludera sex juniorspelare – Riccardo Brosco, Alessandro Crescenzi, Marco D’Alessandro, Adrian Stojan, Sebastian Mladen och Alessandro Malomo – i truppen.

Givetvis en potentiell jätteförsvagning, men John Arne Riise väljer att se saken på det andra sättet.
– Här i Italien så föredrar man att spela seniorer på fel platser framför att ge ungdomar en chans. Jag tycker att det är fel väg. Om de aldrig får spela kan de aldrig skaffa sig någon erfarenhet, och är du tillräckligt talangfull så har du vad som krävs vid 18.

Riise menar att den här oviljan att förlita sig på talang är en delförklaring till varför de italienska klubbarna halkat efter i Europa – och jag håller med. Den här rädslan har absolut inte alltid funnits där, utan snarare skapats av det här osunt krävande klimatet som alltmer kväver den italienska fotbollen. Ikväll kan ett uppdaterat Baby Roma komma ytterligare ett steg på vägen för att bryta den mentala belägringen.

/Erik Niva

Mycket att stå i, så ni får nöja er med några hänvisningar till dagens arbetsskörd. Champions League-lottningen? Jo, den kommenterar jag på ett rätt ostigt sätt i detta web tv-inslag.
***
Vill också betona hur fascinerad jag är av att Bosse Johansson i detta nu blir ordförande i Föreningen Svensk Elitfotboll (SEF), och att vi därigenom får in en tvättäkta ståplatskämpa i fotbollens finrum.

Har en lång intervju med Johansson i dagens tidning – tyvärr Plus-märkt – och i den berättar Leeds-fanatikern om hur han redan på 1980-talet föredrog att prenumerera på Yorkshire Evening Post istället för Dagens Nyheter. Han var dessutom svensk kontaktperson för Leeds United Supporters Club of Scandinavia, och skrev krönikor i medlemstidningen:
– Innan jag ens varit över till England så skrev jag en krönika där jag ifrågasatte Billy Bremners beslut att spela Neil Aspin på vänsterbacken. Han borde ju spela mittback, tyckte jag. Men jag hade aldrig ens sett honom spela. Leeds låg ju i tvåan på den här tiden, och de matcherna visades inte på Tipsextra. Jag hade bara sett Neil Aspin på bild – han var lång och blond – och utifrån det gjort bedömningen att han måste vara bättre som mittback.

Bosse Johansson har sett Leeds United på plats i England 78 gånger. Och mitt i intervjun brister han även ut i en stilla version av ”Should I Be Chelsea, Or Should I Be Leeds”, sången som kulminerar med raderna: ”Wash your mouth out, son, and go get your fathers gun, and shoot the Chelsea scum”.
***
Och vafan håller jag på med hela dagarna istället för att blogga? Jo, jag sitter och gräver i svenska fotbollsarkiv – och snubblar bland annat över det här obetalbara citatet från svensk idrottsrörelses officiella ”Idrottsboken”, där VM 1958 summeras:
– VM avslutades med ett flott mål av lille svartingen Pelé i slutsekunden.
***
Dagens viktigaste nyhet hittar ni annars här.

/Erik Niva

Kort om tid här, så vi sammanfattar helt enkelt Uefa-cupkvällen med de avgörande ögonblicken. No frills, does exactly what it says on the tin.

* Den stora skandinaviska grejen var ju såklart Ålborgs kamp mot det som numera alltid måste refereras till som ”världens rikaste klubb”. Straffarna har ni här. Noterbart är såklart att Richard Dunne fick slå en straff – och gjorde mål – och att Shay Given demonstrerar att man får vad man betalar för.
* Största hjälten? HSV:s peruvian José Paolo Guerrero, som på egen hand vände matchen mot Galatasaray med både ett och två riktiga klassmål.
* Näst största hjälten? Dynamo Kievs tvåmålsserb Miloš Ninković, som räddade Goliath i den ukrainska kampen mot lilla Metalist Charkiv.
* Största tavlan? Visst kan Igor Akinfejev hävda att han blir foulad, men han får ändå ta på sig att Fernandinho kunde stöta Sjaktar till kvartsfinal.
* Mest lovande segerskytten? Jag tror nog att ni redan kan er Guillaume Hoarau, men har ni inte stiftat bekantskap med PSG:s stora bombare är det lika bra att ni gör det nu. Han må han hunnit fylla 25, men han avgjorde mot Braga och kommer att gå vidare till större sammanhang inom kort.
* Kvar har vi då bara kvällens mest meningslösa segermål. Anatolij Timosjuk gav regerande mästarna Zenit hopp med sitt nickmål – men Udinese stod emot och såg till att Italien trots allt har en representant kvar i Europaspelet.

/Erik Niva

För ett drygt halvår sedan gav Tyrone Mears ny mening till begreppet ”transferfönster”. Han stod utanför Derby Countys träningsanläggning och funderade. Han såg sitt livs chans passera förbi. Och här någonstans så bestämde sig 25-åringen från Stockport.

Tyrone Mears hävde sig upp mot det öppna fönstret och klättrade in.

Några minuter tidigare hade han fått beskedet av Derby Countys manager Paul Jewell. Nej, han fick inte tillåtelse att åka ner till Marseille och provspela för OM. Mears var rasande. För en medelmåttig ytterback i den engelska andradivisionen var det här en möjlighet som det var helt uteslutet att inte utnyttja, och dessutom ansåg han sig ha fått ordförandens tillåtelse.

Mears stormade ut från Jewells kontor och lämnade träningsanläggningen. Men strax därefter var han tillbaka. Han krälade in genom ett öppet fönster, smög sig förbi Jewells kontor, nappade åt sig sina bollskor från omklädningsrummet – och rusade ut till bilen för att köra till Birminghams flygplats.

Han hade gjort sitt val, satt allt på ett kort. Till Derby skulle han aldrig komma tillbaka.
– Jag har varit med om mycket inom fotbollen, men det här är helt otroligt. Att utan tillstånd hoppa på ett plan för att åka och träna med en annan klubb än den du har kontrakt med… Det är en skam, ett hån, en förolämpning mot Derby County och dess supportrar, dundrade Paul Jewell.

Det gick en månad, det gick fyra månader och det gick ett halvår. Men det förblev tyst kring Tyrone Mears. Så kom förra helgen, och så lossnade allt.

Mears fick göra sin första ligastart för OM, hoppa in på högerbacken istället för Laurent Bonnart. Han motsvarade förtroendet. I den livsviktiga prestigematchen mot PSG stängde han ner Jérôme Rothen, och var starkt delaktig i att OM vann med 3-1 och höll uppe pressen på Lyon.

Igår skrevs så nästa kapitel i en alltmer osannolik saga. Inför en utsåld Amsterdam Arena fick Mears chansen att starta den avgörande Uefa Cup-åttondelen mot Ajax. Och han inte bara startade den – med tio minuter kvar av förlängningen så avgjorde han den.

Det finns många olika vägar till stjärnorna.

/Erik Niva