Javafan, varför ändra ett vinnande koncept? Jag var nöjd med min Champions League-dag igår – och jag sparkade igång den med en liten statistikorgie.

Så idag konstaterar vi alltså att:

* Man United är inne i en rekordsvit, genom att vara obesegrade i 20 raka CL-matcher.
* De kan bli de första regerande mästarna sedan 2004 att nå kvartsfinal.
* Vare sig Man United eller Inter har vunnit fler än två av sina sju CL-matcher den här säsongen.
* Både Ryan Giggs och Javier Zanetti spelade i båda matcherna när Man United slog ut Inter ur Champions League våren 1999.
* Man United riskerar att spela sitt femte raka CL-kryss. Turneringsrekordet har AEK Athen, sju raka oavgjorda matcher 2002-03.
* Att nästa mål som Inter släpper in blir deras 300:e i allt Europacupspel.
* Dejan Stankovic lär bli den meste serbiske CL-spelaren någonsin, då han går om Predrag Djordevic med sitt 63:e framträdande.
* Barcelona blivit utslagna av franska lag fyra gånger i Europacuperna – men att Lyon aldrig åkt ur mot ett spanskt lag.
* Katalanerna har både 99 kryss och 99 förluster i allt Europacupspel. Antal vinster? 236.
* Lyon – tillsammans med Arsenal, Chelsea och Real Madrid – är det enda lag som gått till åttondelsfinal varje år sedan skedet introducerades 2004.
* Att Thierry Henry och Claude Makélélé delar rekordet för franska framträdanden i europeiskt cupspel, 127 matcher vardera. Men även om Henry tar rekordet ikväll så är även PSG kvar i Uefa-cupen.
* Att Karim Benzema har ett CL-målsnitt på 0,67 mål/match. Bara Ruud van Nistelroory (0,78) George Weah (0,69) ligger högre av spelare med minst 10 matcher.
* Barcelona har flest olika målskyttar i säsongens turnering, nio stycken,
* Roma släppt in mål i 14 raka matcher mot engelskt motstånd.
* Francesco Totti inte gjort mål i någon av sina 11 CL-matcher mot engelska lag.
* Denilson är den enda Arsenal-spelare som gjort alla säsongens CL-minuter.
* Carlos Vela är den enda övrige kanonjären som deltagit i alla Arsenals matcher.
* Att inget lag har haft hemmaplan i Europacupfinalen sedan 1984. Då spelade Roma mot Liverpool hemma på Olympiastadion.
* FC Porto aldrig slagit Atlético Madrid.
* Atlético Madrid aldrig vunnit i Portugal.
* Atlético Madrid aldrig förlorat en bortamatch i CL.

/Erik Niva

Stor, tung, fin Champions League-kväll – som mer än något annat definierades av alla återkomster och revanscher.

Får jag chansen så börjar jag alltid mina internationella soffkvällar i Liverpool. De stora europeiska kvällarna är tillfällena då Anfield lever upp och blir precis sådär magiskt som det är i myten – och har man bara You’ll Never Walk Alone i ryggen så är man rustad för det mesta.

Sedan var planen att växla över till Turin direkt vid avspark, men jag kunde inte slita mig. Liverpool inledde sitt sedvanliga europeiska Blizkrieg – som vi kanske främst minns från Juventus och Chelsea 2005 – och hade i princip skrapat ihop till en 3-0-ledning innan de ens satt den första bollen.

Torres roulettfintade på Bergkamp-manér, Mascherano sköt som om han vore Xabi Alonso, Gerrard testade… Det kunde inte hålla, och det gjorde det inte heller. Nu kom det efter ett kvartstveksamt domslut, men det hade kommit ändå. En hyperfokuserad Fernando Torres hade fått vända ryggen mot sina antagonister i Real Madrid-klacken, peka på sitt namn och kasta in ett Vamos i Ultras Sur. Rafa Benítez hade än en gång fått illustrera för Real Madrid vad de gått miste om.
***
Klart i Liverpool, så jag hann ner till Turin i precis samma ögonblick som småsidsteppade Iaquinta iscensatte en kombination, rann igenom och hamrade dit 1-0. Under en knapp kvart fick jag se ett Chelsea-reject – Tiago – bossa mittfältet och ett annat – Ranieri – vinna tränarkampen.

Men det var aldrig riktigt nära. Efter nästan ett halvårs frånvaro var Michael Ëssien tillbaka på den stora scenen, och hans forcering var en mini-variant av de känslosamma mål som vi sett Eduardo göra på sistone.

Att sedan Didier Drogba definitivt avgjorde – tillbaka i den storform som många tvivlat på att han skulle återfinna – kändes bara rätt och riktigt.

Däremellan fick jag se en osedvanligt sevärd Champions League-match. Delikatessen jag fastande för – att Alex Del Piero stod för en exakt karbonkopia av hur Mitko Berbatov lurade Petr Cech på Wembley ifjol.
***
I München var det ju inte de stora känslornas kväll – bortsett från att jag hopas att Sporting-spelarna har vett att känna en ofantlig skam – men Prinz Poldi visade i alla fall att det är för tidigt att räkna bort honom.

Ett kvalitetsmål och sedan ett till, på det stadiet då lagen i alla fall fortfarande ansträngde sig en liten aning.
***
Kvällens övriga mål då? Att kalla Steven Gerrards insats för en comeback är väl att dra temat lite för långt, men hans andra mot Real Madrid var väl ändå kvällens vackraste?!

Räknat över de tre senaste Champions League-säsongerna leder nu Gerrard den totala skytteligan i turneringen, med sina 16 mål. Ofantligt imponerande.

Måltäten, sedan säsongsstarten 2006-07:
1. Steven Gerrard, 16 mål
2. Didier Drogba, 15
3. Ruud van Nistelrooy, 13
4. Leo Messi, 12
4. Lisandro Lopéz, 12
4. Kaká, 12
***
Aftonens viktigaste: ofrånkomligen Joseba Llorentes dolkstöt i Aten

/Erik Niva

Sex timmar kvar – det är dags att köra lite Champions League, va?! Jag börjar med latmannavarianten, bara för att sätta bollen i rullning.

Här på AB-sporten har vi tillgång till lite olika statistikbyråer, och en av dem har för vana att skicka speciella ”bulletiner” inför stora matchkvällar. Det har kort och gott blivit dags för a stat attack. Vissa uppgifter är ögonöppnande, många meningslösa och de flesta någonstans mittemellan.

Visste ni till exempel att…
* Franck Ribéry leder ”poängligan” i CL den här säsongen, med tre mål och sex assist?
* Leo Messi och Miroslav Klose delar andraplatsen med åtta ”poäng”?
* Italienska klubbar gått mållösa från tio av sina elva senaste matcher mot engelskt motstånd i den här turneringen?
* Liverpool inte vunnit någon av sina sex senaste hemmamatcher mot spanskt motstånd?
* Liverpool gjort mål i 17 raka CL-matcher?
* Raúl inte bara gjort flest mål i CL-historien – han leder dessutom matchligan med sina 122 framträdanden?
* Lassana Diarra fyller 24 år idag?
* Real Madrid och Bayern München är de två klubbar som nått näst flest CL-kvartsfinaler i historien, åtta stycken vardera?
* Man United är kvartsfinalbäst, med sina nio framträdanden?
* Ingen annan klubb i CL-historien vänt ett underläge från första mötet till avancemang lika många gånger som Juventus?
* Juventus redan satt nytt klubbrekord genom att gå mållösa från tre raka CL-matcher?
* Chelseas nästa mål blir deras 250:e i allt Europacupspel?
* Guus Hiddink gör sin 40:e CL-match?
* Loukas Vintra har spelat varenda minut av Panathinaikos CL-matcher den här säsongen?
* Robert Pirès passerar Zinedine Zidane om han blir kvitt sin magåkomma och kan spela mot PAO? I så fall tar han ensam bronsplatsen på listan över franska spelares CL-matcher.
* Inget annat lag har lika effektiva avbytare som Villarreal? Reservubåtarna har kommit in och gjort fem mål i den här säsongens CL-spel.
* Bayern Münchens 5-0-seger mot Sporting tangerade noteringen som den största bortavinsten någonsin i CL?
* Tyskarna samtidigt också satte nytt CL-rekord, genom att göra mål i sin 14:e raka bortamatch?
* Inget lag någonsin vänt på ett 0-5-underläge under Europacupernas drygt 50-åriga historia?

Fascinerade? Uttråkade? The football’s coming up.

/Erik Niva

Ja, gott folk, då närmar vi oss. Räknar ner till i morgon kväll och beklagar lite att jag inte är i Turin, i synnerhet som Juventus senare återkom med nya besked: jag fick ackreditering… Nåväl, nu blir det tv:n och sitter just nu och läser igenom förhandstexter på alla möjliga sajter. Intressant att notera är hur folk i olika länder tror att det går.

Som i Gazzettans omröstning på nätet, siffrorna är rätt annorlunda mot vad till exempel vi svenska, mer neutrala bedömare kommit med. Men, vi får se vem som får rätt. Intressant att notera är att det är Inter som folk tror minst på av de italienska lagen. Fast det är väl snarare så att respekten för Manchester United talar, samt att Inter har bortaplan.

Champions League: alla vigilia del ritorno degli ottavi chi passerà il turno tra Inter e Manchester United? (så här kvällen före CL-åttondelarna, vem går vidare?)

Manchester Utd 65.8%
Inter 34.2 %

Juve-Chelsea
Juventus 50.7%
Chelsea 49.3%

Roma-Arsenal
Arsenal 50.3%
Roma 49.7%
Numero votanti (antal röstande): 20491

I Inter-lägret lever dock hoppet, enligt mina svartblå kollegor som följer laget varje dag. Man har till och med hunnit med att ordna en modegala för välgörenhet med Inter-spelarnas fruar och barn som modeller. Dock inte signora Ibrahimovic och gossarna.
Bilder hittar ni på Gazzetta.it, en bit ner under huvudrubriken ”In vetrina”, i skyltfönstret, och gå sen in under bilden längst ner till höger. Om nu någon vill lugna CL-nerverna med något annat.

/Jennifer

Jag har aldrig riktigt veta hur jag ska känna inför Lee Hughes. I grund och botten har jag nog alltid sett honom som WBA-killen som klev ner från läktaren och öste in 31 mål för sin klubb i slutet av 1990-talet – men samtidigt går det såklart inte att blunda för att Hughes samtidigt är rattfyllot som smet efter att ha kört  ihjäl två personer med sin Mercedes CL500 en sen natt  i november 2003.

Han är killen som dömdes till sex år i fängelse, som konverterade till islam bakom galler  – och som hela tiden fortsatte spela fotboll för fängelselaget Featherstone.

Oldhams manager John Sheridan bestämde sig tidigt för att ge Hughes en chans att ta sig tillbaka till någon form av vardag. Under tiden då Hughes fortfarande satt inne så förklarade han att Oldham Athletic skulle vänta på honom då han kom ut.

Och så blev det. En augustidag 2007 satt en skygg och obekväm Lee Hughes brevid John Sheridan på ett podium och försökte värja sig från mediernas frågor.
– Jag gjorde mitt livs värsta misstag. Om jag kunde vrida tiden tillbaka så skulle jag göra det. Men jag kan inte det. Jag har hatat mig själv varje dag, och är så ångerfull för det jag gjorde. Jag fortsätter att säga ”förlåt”, men jag vet att det inte duger. Jag har svikit min familj, och jag har inte sett mina barn på tre år.
Det hade funnits andra erbjudanden, men Hughes hade aldrig tvekat att välja Oldham.
– Det här är mitt yrke. Hade jag varit rörmokare hade jag gått tillbaka till att vara rörmokare. Jag är inte i Oldham för att spela hjälte eller för att få uppmärksamhet – jag vill bara spela fotboll. Oldham har varit fantastiska från första dagen. Klubben har varit extremt förstående, och jag har aldrig velat spela för någon annan klubb eller någon annan manager.

Ett och ett halvt år – och 25 mål – senare så kommer nu dessa nyheter. Efter en blöt kväll på hundkapplöpningen har Lee Hughes tagit någon sorts strypgrepp på John Sheridan under ett slagsmål.

Just where the hell do you go from here, Lee?

/Erik Niva

Har man slöat en hel helg har man ju en del att ta igen, så här kör vi ett rappt och koncentrerat målsvep för att få oss up to scratch.

Under gårdagen kan vi ju bara konstatera att Arsenal var laget som det handlade om i målsvepssammanhang. Ni har ju sett Eduardos volley, men hur imponerande hans instinkt än är så är det frågan om inte Carlos Velas soloraid ställer ännu högre krav på skickligheten. Och den lilla kombinationen som leder fram till Eboués revansch är ju inte att förakta, den heller.

Främsta utmanare i lagtävlingen? Oväntat nog Siena, som oväntat nog tog en 3-0-seger nere på Massimino i Catania efter tre überdistinkta avslut av Maccarone, Ghezzal och Jarolim.

Söndags-Spanien drar vi av i ett huj. Cosmin Contras prickskjutna frispark för Getafe (0.40 in i klippet) tar väl titelns som dagens mål, men jag gillar både Arandas och Barkeros mål när Numancia vände mot Valencia. Och så väljer jag ju förstås att tro att Renatos avslut var meningen.
***
Henok? Jo, två mål och ett rött kort mot Recreativo – ni har hela härligheten här. Och på svensktemat var det ju riktigt kul att Viktor Elm fick avgöra Derby van het Noorden. Och att Zlatan fick iväg den där lilla hackchippen mot Genoa.
***
Vad ska vi mer få in? Lite gott och blandat. Ett hattrick av Pippo i Milano, och ett ännu bättre hattrick av Voronin i Cottbus. Ett snyggt långskott av Araujo Ilan i Saint-Etienne, men en ännu mer praktfull volley av Ludo Giuly i L’ Orient. Hårt skott av Klaas-Jan i Madrid-derbyt, men ett ännu hårdare av Jardel för Amadora.
***
Åsså är vi såklart glada att den ryska fotbollen börjar vakna ur vinterdvalan. CSKA slog Rubin i Supercupfinalen, och litauiske ytterbacken Deividas Šemberas fick iväg den här pärlan.
***
Sydamerika. Marcelo Gallardo har fyllt 33, men El Muñeco kan än. Det är något med välutförda lobbar som jag är jävligt svag för.

Och så Ronaldo, såklart. Visst är det kul att han får göra mål för Corinthians i sjävaste Palmeiras-derbyt, visst är det kul att han orkar hoppa över reklamskyltarna för att fira – men roligast av allt är att vi får se ett sånt här äkta, klassiskt sydamerikanskt hänga-på-stängslet-jubel.
***
Glömde jag något? Jo, Carlos Tévez raid mot Fulham. Och vafan, när jag ändå är inne på lördagens engelska matcher kan ni ju lika gärna få Robbie Keane också – om inte annat bara för att jag ska kunna avsluta med den här bilden.

/Erik Niva

Hinner inte göra en hel round-up nu, men kan bara inte undvika att klippa in den här bilden.

Appropå Hertha Berlin och deras framfart så höll de ju fast vid serieledningen i går, efter att ha vänt borta mot Angela Merkel och hennes Energie Cottbus. Ukrainske bombaren Andrij Voronin gjorde ett första, ett andra och ett riktigt snyggt tredje mål.

Och sedan firade han med en shoppingtur med sin kvinna. Jag är nu inte den som recenserar utseenden, klädstilar och uppenbarelser, men… Ja, ni fattar.

/Erik Niva

Väljer att sparka igång fotbollshelgen med några enkla mediala tips, och börjar med mitt eget, höga själv.

Likt alla goda människor älskar jag ju Bundesliga, men den här säsongen älskar jag den till och med lite mer än vanligt. Jag menar:

1. Hertha Berlin, 43 p
2. Hamburg, 42 p
3. Hoffenheim, 41 p
4. Wolfsburg, 39 p
5. Bayern München, 39 p

I dagens tidning har jag skrivit en längre text om sensationsledarna Hertha Berlin. Dels har vi såklart den sociohistoriska historien – i 30 års tid utgick Hertha från en isolerad enklav, omringad av en 14 mil lång jävla mur och det Sovjet-kommunistiska Östtyskland – men sedan får vi såklart också med den rent fotbollsmässiga sidan av sensationsklubben.

När Hertha slog Bayern München förra månaden hade de bollen 38 procent av speltiden. När statistiken sammanställdes efter matchen hade de totalt skapat 91 målchansen under hela säsongen. Som jämförelse hade Hoffenheim skapat 158 och Bayern München 157 – men Hertha hade satt osannolika 35 procent av sina lägen. I andra änden av planen hade underskattade tjeckmålvakten Jaroslav Drobny en räddningsprocent på 83.

I en liga som länge präglats av full-fart-framåt-mentalitet kan lite gammal hederlig försvarsorganisation räcka oväntat långt.
***
I nästa led vill jag passa på att puffa för det nya numret av FourFourTwo, som kom i min brevlåda igår. Tråkigt nog tycker jag att magasinet generellt har tappat de senaste åren – de har allt svårare att göra levande texter i en fotbollsvärld styrd av kommersiella intressen – men det här var a throwback to the good old days.

Hela numret är ett temanummer om (syd)amerikansk fotboll. Vi får fördjupningar om Boca Juniors, debatten om Pele eller Maradona, Ronaldo, den stundande MLS-säsongen, Argentina-VM 1978 och det urugyanska derbyt mellan Nacional ochn Peñarol – men de längre grejerna gör sig inte så bra som bloggsammanfattningar.

Däremot kan jag ju riva av några anekdoter från den mer triviala delen av numret. Som att:
* Vi får bilden på hur Edmundo super cimpansen Pedrinho full på öl och whiskey.
* Mirandinha berättar om sina raggningskvällar med Gazza. ”Hon skrek: ’ Who’s that fat guy?'”.
* Gus Poyet skriver under på teorin om att Montevideo har världens vackraste kvinnor – efter Stockholm.
*Zico beskriver det underkända målet mot Sverige i VM 1978 som ”det mest allvarliga domarmisstag jag någonsin råkade ut för”.
* Vi får reda på hur man skiljer på Rafael och Fabio (Fabio har spetsigare haka).
* Bokmalen Jorge Valdano avslöjar hur Carlos Bilardo förbjöd honom att läsa under VM 1986. ”Men jag blir galen om jag inte får läsa”. ”Du måste bli galen”.
* ”Sagan Om Ringen”-Viggo Mortensen berättar om sin enorma passion för argentinska San Lorenzo. Han svepte till och med Cate Blanchett i klubbflaggan på 2008 års Oscars-gala.
* Sócrates sammanfattar sitt liv. ”Jag är en ovanlig person. Den ena halvan av min kropp tar hand om enzymer och annat oviktigt. Den andra tar hand om ölen”.
* Vi får en sydamerikansk ”El Loco XI” – där vare sig Edmundo, Sócrates eller Carlos Roa platsar.

Believe you me – it’s a good read.
***
Åsså avslutar vi med att konstatera att Marta sannerligen har anlänt till LA. I förrgår presenterades brasilianskan av sin nya klubb LA Sol – och de sparade inte på krutet.

Självaste Kobe Bryant flögs in med helikopter, och han sparade minsann inte heller på krutet i sitt omdöme om Marta:
– I’m a fan, really. I don’t feel like Kobe the basketball player at all. I’m just as excited as anybody here. Watching her play, the way that she plays with such passion, such energy, such a love for the game, and so much creativity, I found myself being glued to the TV set. There were three things I wanted to accomplish last summer when I was in Beijing. One was to win a gold medal. Two was to watch Michael Phelps make history. The third was to watch Marta play in person. I was fortunate enough to accomplish all three. I’m beyond excited that she’s here.

Men samtidigt, man får ju ge Kobe att det är han som briljerar i straffskyttet.

/Erik Niva

Efter vykort med kungahuset på och uttalanden från alla, inklusive Zlatan, samt många intressanta inlägg från er läsare fortsätter nu debatten om vilken liga och fotboll som är bäst. Nu säger även Sepp Blatter, Fifas president och fotbollens mäktigaste man, sitt.
”Premier League är så överlägsen att de andra ligorna visar sig ha svårt att stå upp gentemot den”, säger Blatter.
De senaste årens resultat i just Champions League ligger bakom hans oro över att den engelska fotbollen blir allt för dominant, något som på sikt kan leda till minskat intresse för inte minst just CL.
I en intervju med BBC säger Blatter dock också att det inte är bra att några få lag är så överlägsna i PL. Även i andra ligor dominerar storlagen men sen PL  fick sitt nuvarande format 1992 har bara fyra lag turats om att vinna och ni vet vilka…
Förtydligande, eftersom jag fått en del inlägg och var lite slarvig i min formulering: det är väl egenltigen bara tre storlag som turats om. Det fjärde laget som vunnit är ju inte det fjärde storlaget…

”Det är inte bra med en liga där 75 procent av lagen inte spelar för att vinna utan bara kan kämpa om att slippa nedflyttning”, säger också Blatter.
Han är också oroad över att det är så få inhemska spelare i PL (en stor skillnad mot tex serie A även om ett lag som Inter inte har direkt många italienska spelare). Blatter säger att han ska prata med PL-president Richard Scudamore om vikten av fler spelare från Storbritannien i ligan.
”Om jag inte lyckas övertyga honom så kanske jag åtminstone kan få honom att tänka efter”.
Frågan om de utländska spelarna är för övrigt inte ny alls, som ni vet. Då jag jobbade i London för flera år sen minns jag bland annat hur en krönikör skrev att de cyniska klubbpresidenterna gärna skulle spela med ”elva marsmänniskor på planen bara de vinner”.

Så, debatten lär gå vidare, vad säger ni där ute vid datorerna om Blatters uttalande?

/Jennifer

Vi kämpar på. Vi fortsätter arbetet med att komma ikapp med några jämförelser mellan förr och nu.

Nu: Den utbildade kriminologen Martin O’Neill släpar med sig sina Aston Villa-spelare till The Manchester Museum of Science and Industry timmarna före nyckelmatchen mot Man City.
– Det var hur kul som helst. O’Neill tog täten som en lärare på en klassresa. Han var i sitt esse, och delade ut sina visheter, säger ”ett vittne” till The Sun.
När spelarna sedan fick chansen att bestämma så övergav de muséet illa kvickt. Istället drog gruppen vidare till filmstudion där såpan Coronation Street spelas in.
– Då såg de mycket nöjdare ut.

Då: Första gången Alex Ferguson återvände till sitt gamla Ibrox med Manchester United så tvingade han med spelarna ut på en guidad tur runt hans barndomskvarter i tuffa hamnstadsdelen Govan. Roy Keane, Eric Cantona och en ung David Beckham tillhörde spelarna som bland annat släpades med till Fergusons favoritbageri, där det vankades lokala delikatesser.
– Jag bjöd dem på tatty scones, ett sorts potatispannkakor. De var inte vidare belåtna, men det gjorde män av dem. Aye.

Nu: Gamle skonickaren Eyal Berkovic döms till 100 timmars samhällstjänst av en israelisk domstol. Berkovic hade gått lite väl långt i sin upprördhet över att hans 9-årige son blev utbytt i en pojklagsmatch, och lät den ansvarige tränaren få veta det.
– Jag ska knulla dig. Jag ska göra slut på dig. Jag ska följa efter dig under resten av din karriär.

Då: Efter att slovenske förbundskaptenen Srecko Katanec bytt ut Zlatko Zahovic under VM-matchen mot Spanien 2002 så tappade storstjärnan humöret:
– Jag kan köpa dig. Jag kan köpa din familj. Jag kan köpa ditt hus. Jag kan köpa hela Smarna Gora (berget där Katanec äger et thus, och tagit landslaget för att ladda upp inför turneringen).

Då: Kevin Nolan tror häromveckan att han avgör kampen om Premier League-säsongens mest vårdslösa tackling.

Nu: Lee Cattermole utmanar.

/Erik Niva