José Mourinho är en surdeg som borde hålla tyst eftersom han inte förmår göra det som är fotbollens främsta syfte: att sprida glädje.
Det säger nu Lapo Elkann, dotterson till den store Gianni Agnelli, Fiat- och Juventusklanens, numera bortgångne, legendariske ledare.
Elkanns utspel kommer efter Mourinhos senaste hårda ord mot omvärlden och Elkann håller inte tand för tunga:
”Jag talar som supporter och för mig själv, inte i Juves namn, inte för Juventus ledning. Fotbollen ska vara något som ger glädje och entusiasm, men även en konstruktiv sak. Mourinho med sitt dryga sätt att ta sig sju minuter i tv för att slå mot allt och alla har visat sig vara helt destruktivt, förutom pretentiöst och arrogant. Han borde titta på det egna laget, på vad som hände i derbyt. Han borde se om sitt eget hus, inte andras”.

I Turin och Juventus-lägret handlar annars just nu allt om derbyt mot Torino i helgen och, med all respekt för il Toro, ännu mer om mötet med Chelsea på tisdag. Gianluigi Buffon uttalar sig dock om såväl derbyt ”jag har aldrig förlorat ett och vill fortsätta så” och Mourinho:
”Hans uttalande gör mig besviken, nivån är inte värdig fotbollen, hans snack är av den typ som hörs på sportbarer”.

Buffon får också i en intervju frågan ”Varför skulle Juve klara att nu slå ut Chelsea när ni inte klarade det med Arsenal och Liverpool då  ni inte klarade det när ni var ett starkare lag?
Svaret från målvaktsgiganten:  ”Därför att vi visade i London att vi kan klara uppgiften och för att man kan vända 1-0 om vi inte släpper in något mål. Dessutom såg jag inte ett Chelsa med samma fysik och övertygelse som tidigare år. Inte heller den som Arsenal och Liverpool hade då de slog ut oss”.

En stor match lär det hur som helst bli och Arsenal-Roma är inte dum den heller…
Jag skulle åkt på båda fick jag veta häromdagen och har suttit och kollat flyg och tåg nu för racet Sthlm-Turin-Rom-Sthlm. Hade redan börjat ringa de gamla vännerna i Rom men problemet när man är ute sent är, som vanligt, ackrediteringarna. Och kommer man inte in på arenorna är det inte lönt att åka ner och runt och bo för dyra pengar… Lite synd, men jag kommer att skriva matcherna ändå. Och redan om två veckor väntar Portugal med landslaget.
Jag hoppas dock, och ni får ursäkta min partiskhet, starkt att åtminstone ett italienskt lag går vidare i CL, då blir det fler bra fotbollsresor i vår.
Framför allt hoppas jag det dock för balansens skull, il calcio behöver ha lag som går långt i CL, om alla tre åker ur nu, plus att Milan och Fiorentina är väck från Uefa-cupen så är det ett tungt nederlag för den italienska fotbollen.

/Jennifer

Ni får ursäkta. Jag vet inte hur det är med er, men de dagar som följer närmast på en finalförlust är inte ”bloggsugen” den egenskap som beskriver mig bäst. Processer måste få ha sin tid, saker gå sin gilla gång.

En gång har jag gjort ett ordentligt avsteg från bearbetningsprocessen, och det var efter Lasagne-gate 2006. Då ansträngde jag mig verkligen för att se ett par andra matcher redan samma dygn, för någonstans visste jag med mig att jag riskerade att aldrig mer se en enda fotbollsmatch i mitt liv om jag inte gjorde det direkt.

Det handlar om att komma upp i sadeln igen.

Och nu är en lika god tid som någon. Spurs gör 4-0 på Boro, och vad bättre är så såg vi äntligen ut som Spurs igen, för egentligen första gången på hela den här ruttna säsongen. Vi gick ut för att besegra den andra högen, inte för att vänta på att de skulle dö av tristess.

Det andra, det tredje och det fjärde målet kom alla efter klassiska Tottenham-anfall. Jag önskar speciellt att klippet på det tredje gått längre tillbaka, för det var minst 20 passningar innan Keane till sist släppte iväg Lennon.

That’s how we like it.
***
I övrigt roas jag av intermezzot mellan Cristiano Ronaldo och Steven Taylor. Den här tacklingen utlöste det, och dialogen som följde var välmejslad.
– You´re a rubbish footballer, ska C-Ron ha öppnat med.
– At least I’m not ugly, replikerade Taylor.
– You’re a poor footballer.
– I know, but you are still ugly.

Alltså, jag är nu inte den allra mest tillförlitliga referensinstansen – men är det verkligen genom att börja mäta look som Taylor hade störst chans att klara sig någorlunda helskinnad ur den här ordväxlingen?
***
Och borta i Brasilien fortsätter ju The Real Ronaldo att bjuda på bättre anekdoter än någon tidigare trodde var möjligt.

I natt gjorde han äntligen comeback efter 13 månader på skadelistan, med ett 23-minutersinhopp när Corinthians slog Itumbiara med 2-0.
– Han gjorde en bra debut. Rörde sig bra, och provade några dribblingar, säger Corinthians coach Mano Menezes.

Allt lugnt och stilla då? Nej, när Ronaldo skulle lämna planen så blev han omringad av ett gigantiskt medieuppbåd – och lyckades skada sig när han träffades av en mikrofon i ögat. När han till sist lämnade arenan rapporteras han haft ett svårt svullet högeröga, och nu är det oklart när han kan spela igen.

Ni ser hela härligheten sammanfattad här.

/Erik Niva

Fråga från reporter Elefante, till Zlatan:
*På tal om stora spelare så skrev de engelska tidningarna att ”nu möttes världens bäste spelare och han som tror att han är det”…
– Jag läste det, den ene skulle vara Cristiano Ronaldo och den andre jag. Jag läste det och log, alla får skriva det har lust med. Jag vet att engelsmännen inte gillar mig, men jag vet mitt värde och jag vet att även om jag spelade i England skulle jag inte göra bort mig. Tvärtom: jag skulle vilja se hur de som är i England och spelar skulle klara sig om de kom till Italien.

Zlatan i dag alltså, i en stor intervju med Gazzettan som jag översatt och re-writat och som ligger på aftonbladet.se/sportbladet i detta nu.

Zlatan säger också till Gazzetta dello Sport att Inter med sina ligasegrar inlett en process som vinnare, en väg som kommer att leda framåt till sist, även till Champions League-seger.
– Men jag är överens med Mourinho: det är inte alltid det bästa laget som vinner Champions League. Men det är alltid det bästa laget som vinner ligan.

Vad tycker ni, håller ni med? Är det mer slumpartat vilka som vinner CL eller är det ett sätt att försvara sig i Inter nu när man riskerar att ännu en gång missa CL-målet? Är det de italienska lagen som försöker urskuldra sig inför den engelska dominansen de senaste åren i CL?

Läs hela intervjun i alla fall, rätt bra läsning. I vanliga fall får jag alltid Gazzettans intervjuer i förhand, så att vi kan ha dem även i tidningen på papper, samma dag som dem, vi utbyter ju material.
Men de här intervjuerna är gjorda genom Zlatans sponsor, ett visst skoföretag.
Även en annan svensk tidning fick en intervju och skoföretaget sa därför till Gazzettan att de inte fick ge mig sitt material eftersom den andra svenska tidningen var utlovad exklusivitet i Sverige. Killarna på redaktionen i Milano beklagade läget i går, de var bakbundna av skoföretaget, men det är ingen big deal för oss, det är vi i Sportbladet som haft stora intervjuer med Zlatan både i november och januari, om någon annan får en nu är det inget att ligga sömnlös över.
Nu är Gazzettan hur som helst ute i de italienska tidningskioskerna och då är det fritt fram för oss att vidarepublicera.

Vi får ibland frågor om det där, hur man kan ”skriva av” andra tidningar. Då jag får materialet i förväg från Gazzettan är det förstås en annan sak. Men även re-writande är normal journalistik. Det bedrivs i alla medier värden över, varje dag.
DN berättar vad Obama sagt till CNN, Le Monde berättar vad Bildt gjort och sagt till SvD eller så berättar italienska tidningar vad Zlatan sagt till oss.
Som utrikeskorrespondent består ditt jobb ofta i minst 50 procent re-writande.
Det är omöjligt för alla att prata med alla, det säger sig självt. Svenska medier har tex väldigt liten chans att få intervjuer med världens störsa politiker och ledare.
Men nyheten är alltid fri att föra vidare. Det viktiga är bara att ange källan och att vi tex inte låtsas att vi fått eget snack med Bin Ladin om det är Al Jazeera som fått det….

För övrigt kan intervjuer med stora stjärnor ofta vara rätt intetsägande, då man sällan får fråga om de mest brännande sakerna eller vara alltför kritisk. (det gäller förstås inte alla). Men det är allför sällan banbrytande saker sägs även om det förstås finns undantag.

/Jennifer

Det är sällan man får skrivna brev nu för tiden, det mesta kommer via mejl, på gott och ont.
I dag när jag var uppe på redaktionen, före lunchen med Anrell, Laul och grabbarna, gick jag dock upp och vittjade mitt postfack.
Där låg ett inlägg i debatten om Italien verus England, calcio mot football, Zlatan kontra Cristiano Ronaldo. På ett kort av kungafamiljen med Silvia och prinsessorna i svenska folkdräkter hade en man (anonym, förstås) skrivit att:
”Tjenixen. Zlatan är inte ens störst inom MFF (Där är Bosse, störst, Larsson alltså, för nytillkomna). Italienska ligan (serie A) kan du jämföra med den norska. XX”.

Jag tog med det fina kortet till lunchen och vi konstaterade alla att den här typen av läsarkontakt definitivt kan krydda upp en Dagens rätt.

/Jennifer

Jag anade oråd direkt.

Så länge jag dricker mina pre final-pints på The Parish så är vi oslagbara. Jag har 100-procentig statistik på kombinationen Wembley, The Parish och Spurs-segrar. Därför på plats på pricken vid 11-slaget för att säkra upp – men horror of fucking horrors.

Några administrativa snillen har fått för sig att ge The Parish till Man United den här dagen, trots att den ligger på Spurs-sidan av Wembley. Inget insläpp utan biljett till den röda delen av arenan.

Omöjligt att komma runt, så det blev till att klättra upp för den lilla höjden till The Green Man. Och även om det bjöds på god uppslutning där kan ju aldrig en stor hotellträdgård ersätta en skrällig liten pub – eller dess amulettfunktion.

Jag anade oråd direkt.
***
Själva matchen går egentligen inte att klaga på. Harry valde rätt i att våga satsa på två forwards – problemet är bara att Pavljutjenko och Bent är två för dåliga fotbollsspelare för att passa ihop, eller lyckas skapa något mot ett San Siro-intakt United-försvar, som dessutom senare förstärktes med Vidic.

Istället blev det upp till våra strålande flankspelare – Modric och Lennon – att karva fram öppningarna. I synnerhet Lennon var briljant, och hade mer plus på Patrice Evra än jag sett någon annan ytter ha på flera år.

I andra änden av planen spelade Ledley King och Michael Dawson som de hjältar de är, och såg precis lika kompakta ut som Vidic-Ferdinand-Evans. Anmärkningsvärt är att lejonhjärtat Dawson sprang rätt in i krampväggen – men kämpade vidare – medan en Ledley King som ju aldrig kan träna längre seglade igenom 120 minuter utan ett endaste pass i benen.

Centralt gjorde Didier Zokora sin bästa match någonsin för Tottenham.

Vi borde väl faktiskt ha vunnit i öppet spel, men kunde precis lika gärna förlorat. Och hade C-Rons skott gått in i 94:e hade jag begått harakiri, det hade varit ett ännu mycket värre sätt att förlora på.
***
Nu blev det istället straffar, och då var ju rubbet avgjort. Man United hade tio säkra skyttar, vi hade noll. Det var så uppenbart att det inte ens blev sådär hjärtattacksspännande.

Jag tycker oändligt synd om stackars Jamie O’Hara – men känner av någon anledning i stort sett ingenting alls inför David Bentley.
***
Äh. Det är klart att det är alldeles vanvettigt jävla surt att förlora en cupfinal på straffar, men ska vi nu förlora så står jag väl hyfsat ut med att göra det på det här sättet.

Vi föll mot en stor fotbollsklubb som jag respekterar högt efter att själva ha bjudit upp till kamp bättre än jag någonsin vågat hoppas. Inga domarskandaler, inga hemska misstag på defensiva fasta, inga spelarsvikare som inte ens försökt, inget hjärtskärande baklängesmål i 97:e.

No complaints, few regrets. Det är som det är, och det blir som det var. Jag har inte särskilt mycket att klaga på, men även om det är skönt att slippa djupa själsliga ärr så är samtidigt det sorgliga med den här finalen att jag inte kommer att ta med mig särskilt mycket från den. Fotboll handlar om att väva drömmar och att skapa legender. Den här söndagen på Wembley gav mig egentligen ingenting alls att minnas.

We just lost.

/Erik Niva

Us.

Them.

Him.

Cup final day.

Idag struntar jag fullständigt i att vi har en skojare till manager, att Man United her Darron Gibson på mittfältet, att nya Wembley aldrig kommer att bli det vad det gamla var och att fotbollsvärlden blir mer steril för varje år som går.
Idag har inget annan någon betydelse.

Den dagen som Spurs ska möta Manchester United i en cupfinal på Wembley och jag inte vaknar med en krampartad desperation som gör så att jag knappt kan andas – den dagen har fotbollssporten tappat sitt värde för mig.

Idag är inte den dagen.

Idag spelar inget annat någon roll.

We’re gonna lose – of course we’re gonna lose – men vi ska jävlar i mig dö med stövlarna på.

Dags att dra upp till Wembley. Wish me luck.

/Erik Niva

Häromdagen skrev jag några rader om hur olika Martion O’Neill och Harry Redknapp hanterat den kritik som de fått efter att ha vilat spelare i Uefa-cupen. Nu är det dags för en snabb uppdatering.

På planet hem från Moskva sökte O’Neill upp en grupp av fans som utnyttjat klubbens officiella resepaket. Han lyssnade på dem, resonerade med dem – och allt slutade med att O’Neill lovade att bjuda alla de 300 Moskva-supportrarna på middag. Han själv skulle vara värd, han skulle se till att en bunt a-lagsspelare kom dit som gäster och att den amerikanske ägaren Randy Lerner betalade de 200 000 kronor som allt skulle kosta.

A class fucking act, that man.
– Det var en fantastisk gest. Han hade inte behövt göra det. Jag hade nöjt mig med en personlig förklaring från honom där han berättade varför han tagit ut det lag han gjorde. Men som person har han nu stigit ytterligare i min uppfattning, säger supportern Ashley Quarterman.
***
Skillnanden mellan Martin O’Neill och Harry Redknapp är att den förstnämnde anstränger sig för att visa att han bryr sig – den senare gör en poäng av att demonstrera för världen att han helt enkelt doesn’t give a fuck about anything.

Idag fyller han återigen sin högbetalda kolumn i The Sun med citat som nästan tycks vara till för att irritera de supportrar som tar den här sporten på största allvar.
– Jag vet inte ens var min medalj från FA Cup-vinsten med Portsmouth ifjol är. Ingen aning alls. Det är ingen disrespect mot turneringen. Det var en fantastisk dag, och jag kommer alltid att minnas den, men det blir samma sak om vi vinner Ligacupen. Jag får min medalj, lägger den i socklådan och glömmer den.
***
Samtidigt har ju såklart även Redknapp någon sorts kvaliteter gömda under den där arroganta ytan, och en bra intervju i dagens Telegraph är där och petar på dem.

Jag håller med om allt det där han säger om drivkrafter och hunger – men Harry Redknapp har alltid varit förbannat bra på att snacka. Han har däremot ofta haft problem att leva upp till orden.

Hur är det med hungern själv numera, Harry?
***
I övrigt så ska jag ju inte ge mig på att försöka konkurrera med Simon Bank i de högkulturella himlarna, men jag ser likafullt verkligen fram emot dern nya pjäsen från israeliske kulturkvinnan Tzofit Grant.

Pretentiöst? Nja, det här är alltså Avram Grants fru vi pratar om – och pjäsen hon arbetar på ska handla om oligarklivet i Roman Abramovitjs London.
– Jag är besviken på honom som vän, som människa, som jude och som fotbollsklubbsägare, förvarnar Grant.

Give it to me, Tzofit.
***
Nä, time to meet up with some of my people. Funderade länge på om det inte var läge för att tuffa till det med Millwall-Oldham i eftermiddag, men föll för grupptrycket.

Det blir Stamford Bridge, Chelsea-Wigan.

/Erik Niva

 Om inte annat så har ju den här veckan inneburit ett tungt slag för betydelsen av att hålla liv i och värdera mer än en Europacup. Vilken jävla Uefa Cup-kväll.

Först hade vi matcherna som kommer att leva kvar i historien.
* Galatasaray-Bordeaux, 4-3. David Bellion gjorde mål efter 20 sekunder, Sabri Sarıoğlu avgjorde med 20 sekunder kvar. Däremellan hade ytterligare fem mål gjorts, varav ett drömmål från Harry Kewell.
* Milan-Werder Bremen, 2-2. Snabbt ryck av Milan, kanonmål av Pato – men släpar aig inte ett formsvagt Bremen upp jämsides och slår ut självaste Milan på självaste San Siro?
* Valencia-Dynamo Kiev, 2-2. Ännu en storskräll. Samma typ av mathcbild som i Milano. Storlaget tog snabbt en tvåmålsledning, men uppstickaren kämpade sig tillbaka och vann på bortamål.

Och sen är det ju drömmålen.
* Jurij Zhirkov, och den listiga frisparksvarianten som överraskade Aston Villa.
* Jérôme Rothen, och hans vinkelslägga för PSG mot Wolfsburg.
* Japanske Makoto Hasebe, och hans soloraidsreducering i samma match.
* Två schyssta skruvskott från ASSE, som sänkte Olympiakos. Ni får Ilan, och för att vara lite ball får ni Dimitri Payet ur supporterperspektiv.
* Hatem Ben Arfa, och en 40-metersfrispark uppe i Enschede mot Twente.
* Giovani mot Sjaktar.
* Och så vill jag nämna samarbetete mellan Robinho och Craig Bellamy, som definitivt drog plösen över FCK på Eastlands.

Lite annat smått och gått.
* Ett svenskmål. Andreas Johansson bidrog till Ålborgs mirakulösa knock på Deportivo.
* Två dramatiska segermål. Leonardo säkrade Ajax avancemang mot Fiorentina, och Viktor Fayzulin gjorde detsamma för Zenit till en tuggumituggande Jens Lehmanns missnöje.

Vad mer kan man önska sig?

/Erik Niva

På ett sätt är det ju värre att förlora mot ett lag som vi egentligen skulle ha slagit, och därutöver är det såklart ännu mer förjävligt att åka ur på det värsta domarmisstag jag sett sedan Pedro Mendes på Old Trafford, men…

Ikväll ska jag faktiskt inte vara den halvtomma typen.

Ikväll gjorde både publik och spelare sitt för att göra Tottenham Hotspur till en stolt klubb. Jag hade verkligen inga förväntningar alls. Eller rättare sagt, jag hade förväntat mig en riktigt miserabel kväll. Jag som framför mig en ganska klar förlust inför ett näst intill övergivet White Hart Lane.

Varför skulle publiken bry sig om att komma till den här matchen, när klubbledningen så uppenbart struntar i den?

Jag la upp det som en snabb in-and-out. Inget flanerande upp från Seven Sisters, inget shoppande i megastoren och inga sing-song-pints på någon pub. Det var inte värt det. Men så kom jag fram några enstaka minuter före avspark, förbi vändkorsen på Shelf Side, sprintade de sista stegen upp för trapporna, såg hur gräsmattan och läktarna öppnade upp sig… och det var tamejfan nästan fullsatt.  30 595 är en makalöst bra publiksiffra för den här matchen, och demonstrerar både att Spurs-fansen värderar sina cuper och att de har en lojalitet som gränsar till dumhet.

Det blev ju fan kul, det här. Spurs unga reserver dominerade klart, mot ett lag som vann över Barcelona på Camp Nou i höstas. Fantastiskt mål av Giovani. Hade bara den frejdige Obika satt någon av sina chanser, eller hade bara den oduglige italienske domaren Paolo Tagliavento blåst straff när Frazier Campbell blev arkebuserad… då hade det faktiskt kunnat gå vägen.

Främst fanns det två anledningar till att ett så decimerat Spurs kunde göra en så bra insats. Först har vi den energiska entusiasmen hos spelare som ville uträtta något, sedan har vi helt enkelt Wilson Palacios.

Med honom centralt fick det här oprövade laget ett urstarkt hjärta. Han tog ensam tag i matchen, styrde och ställde, vann de bollar som behövde vinnas och fördelade de bollar som skulle fördelas. Det var verkligen ingen slump att Tottenhams spel tynade bort när honduranens bensin tog slut efter cirka 70 minuter.

Jag grämer mig omåttligt över att Palacios inte får spela på söndag – men blir samtidigt mer och mer övertygad om att han kan vara det bästa köp den här klubben gjort sedan David Ginola. Han är precis på pricken det vi behöver.

Jaja, det var den kvällen. Nu får vi se om Simon Bank har för avsikt att uva ur sig Uefa Cup-sammanfattningen under natten – annars tar jag tag i det i morgon. Det hände ju minst sagt en del.

Nu ska jag jävlar i mig se en Margaret Thatcher-dokumentär på BBC 2.

/Erik Niva

Igår var det Madrid med sin sol och sina Fields of Anfield Road-sjungande Scousers. Idag är det London med sin dimma och sina desillusionerade Tottenham-fans.

När Aston Villas manager Martin O’Neill tog beslutet att vila åtta spelare i Uefa Cup-returen mot CSKA Moskva fick han en hel del kritik från sina fans. O’Neill lyssnade, reflekterade och visade vilken människa han är.
– Vi har drygt 300 fans som har betalat stora pengar för att åka till Moskva för att stötta oss. Jag vet inte hur de ser på den här saken, men jag hoppas att få reda på det och jag ska se till att jag får det. Det är de här människorna jag har vägt in i beslutet, de som har betalat pengarna.
När Harry Redknapp bestämde sig för att ställa över hela Tottenhams a-lag i båda mötena mot Sjaktar Donetsk fick han också tuff kritik från Spurs-leden. Hans beslut var ännu mer kontroversiellt än O’Neills, dels eftersom Tottenham inte alls har en lika krävande ligaspurt som Aston Villa, dels för att han redan givit upp FA Cupen med samma typ av prioritering – och framförallt för att det förföriska glittret från cuperna alltid varit så oerhört mycket viktigare för Tottenhams fans än det varit för Aston Villas.

Brydde sig Harry Redknapp? Visade han någon respekt för identiteten hos sin nya klubb? Förklarade han sig villig att lyssna på vad supportrarna hade att säga? Did he fuck.
– Du måste prioritera, men folk fattar inte det här jobbet. Jag skulle inte bry mig om det inte fanns något Europaspel.

Och ja, det är klart att jag hellre vinner Cupfinalen på söndag än slår ut Sjaktar ikväll – men det finns absolut ingenting som hindrar att vi i alla fall försöker göra både och. Och nej, vi skulle inte åka ur Premier League även om våra stackars spelare var tvungna att anstränga sig i ytterligare några cupmatcher.

Ett av de stora problemen med Harry Redknapp är att han tar ifrån mig saker att se fram emot, och helvetes alla djävlar ska veta att vi som håller på Tottenham har tillräckligt ont om sådana ändå. Jag såg fram emot FA-cupen. Jag såg fram emot Uefa-cupen ännu mer. Nu har han bestämt sig för att beröva mig på de drömmarna, och istället göra några krampartade ligamatcher mot Middlesbrough och WBA till kontentan av det här säsongsslutet.

Nu tar jag tunnelbanan upp till Seven Sisters ikväll för att se Tottenhams juniorlag spela ett slags glorifierad vänskapsmatch utan egentligt värde. Visst ska det bli lite intressant – Vad kan Parrett? Är Bostock på riktigt? – men det är sannerligen inte det jag betalade för när lottningen tillkännagavs.

The game’s about surrendering. About resting enough players to make the other lot win in style.

Men okej, ’Arry. The proof’s in the pudding. Vinst på söndag och vi glömmer allt det här.

/Erik Niva