Jahadu, Rasmus Elm. Tror du att Kim Källström är din tuffaste konkurrent till titeln om landslagskvällens mål?
Det är fullt möjligt att du har rätt – men vi får allt ta och granska bevisen först.

Vi har nämligen fler distansskott. Vi har Sergij Nazarenko för Ukraina mot Serbien. Vi har Gökhan Ünal för Turkiet mot Elfenbenskusten. Vi har James Saihi för Tunisien mot Holland.

Räknar vi in lobbar – och det gör vi – så har vi även importerade brassen Roger Guerreiro för Polen mot Wales. Och orkar vi klicka fram till 0.15 in på det här klippet – och det gör vi – så har vi dessutom en volley från Mohamed Esnani för Libyen mot Uruguay.

Vi har inte särskilt många fler frisparkar, men borta i Asien har vi jävlar i mig Mahmood Abdulrahmans sena segermål för Bahrain i Uzbekistan och Javad Nekounams lyftning för Iran mot Sydkorea,

Åsså har vi ett par nätta sologenombrott: David Villa för Spanien mot England och den vidunderlige Leo Messi för Argentina i Marseille.
***
Har vi sedan något annat som betyder något? Jo, vi kan ju inte blunda för att vi har Svennis, och hans allt mer svajande passgång borta i CONCACAF.

Och på andra sidan tränarkåren har vi ju Drillo, och hans remarkabla återkomst som norsk förbundskapten mot självaste Tyskland.
***
Sen ska vi ju verkligen inte heller glömma bort att U21:orna fick med sig ett alldeles utmärkt fint 1-1-resultat nerifrån Trieste.

Ola Toivonen fixade straffen – och en nätt liten strafflyftning senare var det bevisat att allt Zinedine Zidane kan göra kan Pontus Wernbloom göra bättre.

/Erik Niva

För ett par dagar sedan nämnde jag att senaste FourFourTwo innehöll en lista över det de bedömer som ”De 50 största tv-ögonblicken i fotbollshistorien”. Well, en gråsjavig morgon som denna är en tid lika god som någon att titta lite närmare på vad de kom fram till.

Först som sist, det är en jäkligt konstig lista. Många av ögonblicken är antingen smått obegripliga eller rent tråkiga, och personligen tycker jag ju att det finns betydligt bättre grejer därute. Men samtidigt öppnar ju den underliga bedömningen upp lite nya avenyer och infallsvinklar – so here goes.

Om vi tar topp-elvan så är det här de ögonblick som finns bevarade på Youtube.

11) George Best on Wogan
Inget vi inte sett förr. En aspackad George Best – det bästa är egentligen att talkshow-värden Terry Wogan beskriver honom som ”drunk as a skunk” – säger att han gillar att knulla på tv.

9) Big Ears Hit the Small Screen
I spelfilmen ”An Evening With Gary Lineker” gör stjärnan själv ett inhopp. I en bisarr scen så superhjälteflyger han i ett eldmoln, från Della Alpi i Turin till semesterön Ibiza. Där svävar han sedan över en swimmingpool, släpper en fis, beamar iväg ett par matchbiljetter, ett bokmanus och en cigarett, lanserar Stoke för uppflyttning, får folk att gå på vatten, kysser en gift kvinna, sänker en snubbe med en fotboll – och försvinner.

8) The Ups and Downs of Barnet FC
Managern Barry Fry och ägaren Stan Flasman bråkar och svär i en dokumentär om den lilla London-klubben Barnet.

7) Partridge World Cup Countdown
Komikern Alan Partridge gör satir över fotbollskommentatorer. Och frågar ni mig så är han rätt dålig, men… I guess you have to be English.

6) Jim McLean’s fists do the talking
Dundee Uniteds pressade ordförande Jim McLean gör en BBC-intervju. När han får en fråga om managerns framtid tappar han humöret: ”You think I’m gonna answer a stupid question like that? You make sure that’s cut, and I’ll tell you something”… Och här flyger alltså McLean på reportern med knytnävarna – och ger honom en sprucken läpp.

4) Rooney gets ’merked’ by Rio
I en hyperkonstig serie häromåret fick Rio Ferdinand för sig att han skulle driva med olika fotbollsprofiler. I det här klippet har han han lurat Wayne Rooney till ett hundhem, och fejkar att en uppstoppad hund i själva verket får hjärtstillestånd och dör. Och ser till att Rooney blir anklagad för dödsfallet av ägaren – en liten fotbollsälskande pojke.

2) McClarens Dutch TV debut
Den här har ni säkert redan sett under hösten. Steve McClaren lägger – av någon anledning – sig till med en holländsk brytning när han gör tv-intervjuer på engelska i sin nya roll som manager för FC Twente.

1) Kevin Keegan blows his top
Och den här har ni definitivt redan sett. Kevin Keegan tappar fattningen, ger sig på Alex Ferguson i direktsänd tv – och tappar Premier League-titeln 1996.

Okej, fältet fritt.

/Erik Niva

Lite i skymundan – som vanligt – ska ju även det svenska U21-landslaget spela viktigt genrep i morgon. Inte vilken match som helst heller, utan mot blivande  EM-gruppmotståndaren Italien på bortaplan.

Potentiellt har Italien en munvattnande anfallstrident i Giovinco, Acquafresca och Balotelli – men det var ju det där med den sistnämnde. Än en gång har nu det stökiga superlöftet Mario Balotelli ställt till det för sig.

Efter en vinter fylld av sprit, bråk och tårar – men inte särskilt mycket svett – så laddade Super-Mario upp för landslagssamlingen med en klubbkväll i Milano under natten mot måndag. Han hängde kvar på Hollywood fram tills klockan halv tre på natten, och var sedan inte sådär överdrivet alert när alarmklockan ringde halv nio på morgonen.

Balotelli sov vidare. Något plan från Malpensa blev det inte, och i stället fick Inter fixa fram en bil som körde honom i ilfart mot samlingen i Trieste. Trots det kom han inte fram förrän klockan 15.20 – nästan fyra timmar försenad – då träningen redan börjat.

U21-kaptenen Casiraghi har visserligen redan förlåtit honom, men allt oftare undrar man ju varför man överhuvudtaget ska orka bry sig om Mario Balotelli.

Två klipp från U21:ornas EM-kval ger svaret, ett från matchen mot Grekland och ett annat från mötet med Israel.

/Erik Niva

Att Felipe Scolari tvingats lämna Chelsea är förstås breaking fotbolls-news världen över.
I Italien spekuleras det, förstås, kring italienska namn som ersättare.
Precis som Niva konstaterade i föregående inlägg sitter mannen som kanske kunde frälsa Chelsea, Mourinho, i Inter och kommer knappast att återvända till Stamford Bridge.

Den som fick flytta på sig på Inter-bäken för Mourinhos skull, Roberto Mancini, nämndes däremot direkt i italienska medier som tänkbar ny tränare för Chelsea. Dock tyder inget på att det är mer än önsketänkande och spekulationer. Mancini själv hade gärna packat väskorna och lyft mot London, något som också skulle varit en revansch gentemot hans efterträdare i Inter. Mancinis agent Giorgio De Giorgios säger dock till Ansa, Italiens största nyhetsbyrå, att:
”Tyvärr har ingen kontaktat oss och därför utesluter jag att Mancini tar över i Chelsea. Om han varit aktuell skulle vi ha hört något så jag utgår från att de (klubben) kontaktat andra tränare”.

Inte heller spelbolagen tror  på ”Mancio” som tränare. Oddsen för honom på skybet.com är 9,00 mot bara 2,25 för en viss Gus Hiddink. Mourinho ger 17 gånger pengarna.

/Jennifer

Och här trodde man på en lugn och stilla måndagskväll.

Man tror och tycker så mycket, men när Felipão Scolari nu får gå har jag faktiskt den där illasittande vad-var-det-jag-sa-hatten inom räckhåll. Ända sedan det började sippra ut detaljer om grunderna för den här tränarvärvningen så ringde varningsklockorna uppe i kyrktornet så högt att det knappast gick att stänga öronen.

Såhär inledde jag en bakgrundsartikel om Scolari i augusti:
Vad avgör om Luiz Felipe Scolari blir långlivad i Chelsea? Drogbas målform? Terrys skadesituation? Den egna truppens åldersstruktur eller Real Madrids vilja att släppa Robinho? Nej, när allting kommer omkring är det troligare att vi hittar nyckeln någonstans i den här småstyltiga konversationen:
– Han bara säga till mig: ”Jag vill att Chelsea ska spela bra. Och vinna”. Och jag säga: ”Ja. Jag vill samma”.
Vare sig Luiz Felipe Scolari eller Roman Abramovitj pratar flytande engelska, men när de träffades på lyxyachten Pelorus utanför Monte Carlo för att diskutera positionen som Chelsea-manager var det ändå på det språket de kommunicerade. Gick något förlorat i översättningen? Scolari återger:
– Han inte säga: ”Den här spelaren bra, den här spelaren inte bra”. Han säga: ”Jag vill att Chelsea ska spela bra, ska spela vackert. Och vinna”.

Ledtråden ligger i ordningsföljden som Roman Abramovitj använde. Först spela bra, spela vackert. Sedan vinna. Abramovitj är en fotbollsromantiker som vill plocka popularitetspoäng genom Chelsea. Huvudanledningen till att José Mourinho fick gå var att hans lag blivit för tillknäppt, för cyniskt, för ogillat.Scolari och Abramovitj hade i sin tur bara två kortare möten innan kontraktet skrevs på.
Förstod den ena vad den andre ville?
Förstod den andra vem den förste var?
Chelseas nye manager är mycket – men någon skönfotbollens apostel är han inte.
– Ibland vi spela vacker fotboll. Men ibland, om du vill vinna, du inte spela vackert. Ibland omöjligt.

De där funderingarna kvarstår. Det är klart att det inte är bra att Chelsea tappat mark i Premier Leagues tätstrid, men faktum är att de faktiskt fortfarande har en trippel inom teoretisk räckhåll. Resultaten har inte varit katastrofala – det är den här sterila, torftiga, glanslösa tröttfotbollen som fällt Scolari.

Men det här med brasiliansk briljans var ju aldrig Scolaris grej. Skulle han få ihop laget så skulle han göra det genom att återskapa en sån här vi-mot-resten-mentalitet som fanns under José Mourinhos första år i klubben, men med sin knackiga engelska hade han aldrig kommunikationsredskapen för att lyckas med det.

I själva verket fanns här ganska lite att bygga framgång på. Chansen att Luiz Felipe Scolari skulle lyckas i Chelsea var redan från början väldigt liten.

Nu måste frågor givetvis också ställas om hur Chelsea egentligen styrs. Scolari hämtades in på grunder som i bästa fall var vaga och i sämsta fall felbyggda – och en väldigt stor del av klubbens problem just nu beror också på att ingen har tagit långsiktigt ansvar för laget sedan José Mourinho.

Ända sedan Ballack och Sjevtjenko hämtades in mot Mourinhos rekommendationer har Chelsea jagat den kortsiktiga framgången utan att inse att de samtidigt grävt sin egen grav. Ska ett lag förbli framgångsrikt över tid måste det vara i ständig generationsväxling. Nya injektioner av äregirig hunger måste hela tiden skjutas in.

Ingen i Chelsea tycks ha velat inse det, utan har hela tiden valt genvägarna. Avram Grant satsade på de säkra korten, Frank Arnesens ungdomsprojekt monterades ner och de allt mer sällsynta aktionerna på transfermarknaden har bara blivit mer och mer visionslösa.

Och nu står de där, Chelsea, med ett slocknande lag utan vare sig enighet eller engagemang.

Kvaliteten finns givetvis kvar därinne, men ska någon lyckas plocka fram den så måste han vara kapabel att vända Atlantångare på en femöring. Och pikant nog för Chelsea-ledningen hade det nog inte funnits någon bättre lämpad för det uppdraget än en viss välklädd portugis med namnet José Mourinho.

/Erik Niva

Innan klockan slår fem and the factory whistle blows – några andra löneslavar i fotbollens tjänst.

Hur slår egentligen finanskrisen mot fotbollen? Tja, Bodø/Glimt får ont om pengar, Runar Berg biter ihop – och löneutbetalningarna i den spanska trean tycks stanna mer eller mindre helt.

Men inget ont som inte för något gott med sig, antar jag. Ingen finanskris utan uppfinningsrika motreaktioner.

Häromveckan kanske ni snappade upp att spelarna i Granada CF protesterade mot att deras president Paco Sanz inte betalat ut löner på fyra månader. De drog på sig tröjor med trycket ”Paco Sanz, vi vill ha lön”, och när matchen väl kom igång sjönk de ner på knä och vägrade spela.

När det var dags för avspark radade Pegaso-spelarna upp sig – och drog ner shortsen. De har inte fått betalt på tre månader, och det var uppenbart att de unga Real Madrid-spelarna sympatiserade med deras belägenhet. Istället för att springa runt streakarmuren och lägga in bollen i tomt mål så vankade de stillsamt runt och väntade ut demonstrationen.

Pegaso tackade för stödet genom att dra upp shortsen – och göra 1-0 tre minuter senare.

Hade det inte varit för att vissa av oss – läs Simon Bank – varit så interaktionsfixerade på sistone hade jag frågat efter andra minnesvärda fotbollsprotester.

/Erik Niva

I senaste numret av FourFourTwo finns en lista på fotbollshistoriens 50 största tv-ögonblick. Vid tillfälle tänkte jag ta och kommentera den och länka lite – men vi tar den här som teaser så länge.

I lördags gjorde Michael Ballack sin 100:e match för Chelsea, i den bleka kryssmatchen mot Hull. Det var ju inte vidare lattjo i sig – men intervjun som gjordes för att högtidlighålla dagen är det.

På väg bort från träningsplanen gjorde Ballacks lagkamrater det som fotbollsspelare gör på vintern – de kastade en hög snöbollar mot snubben som stod framför tv-kameran. Inget speciellt med det, egentligen, om det inte vore för Ballacks extremt underhållande reaktion.

Han blir verkligen uppriktigt förbannad, och tar dessutom till det lamaste av alla skolgårdsargument när han klagar på att det var isare som kastats.
– No, no… It was icy.

Efter den där evighetslånga jakten så försöker Ballack samla sig och låtsas skratta bort det hela – men oss lurar du inte, Bally. Vi ser allt att den där ilskna glimten i ögat hänger kvar.

/Erik Niva

Tillbaka till vardagsverkligheten. Jag upphör inte att förvånas över hur avskärmad man blir från fotbollsvärlden under en helg i England – jag har aldrig sämre koll än när jag är där – så den här måndagen gör jag målsvepet lika mycket för mig själv som för er.

Hänt något?

Jodå, två böjande fotbollslag tävlade i att göra en så snygg måltrio som de bara kunde. Barcelona gjorde ett omställningsmål som fick LA Lakers gamla fast break-basket att se träig ut, ett passningsmål och ett dundermål. Men Roma vann ju odiskutabelt ändå den här kampen – ett superbt klapp-klapp-mål, en enorm volley och en distanskanon är så bra som det blir.
***
Helgens snyggaste kom annars i Grekland. Iraklis löfte Emmanouil Papasterianos tog ner bollen på bröstet och satte en bicycleta i nättaket i ett svep. Man kan ju tycka att en sån manöver borde generera lite mer entusiasm än den som kommentatorn orkar mäkta med.

Tvåa? Jag smälter ju när Villarreal spelar så här, när Cani jonglerar fram bollen till en Giuseppe Rossi som bara touchar den förbi målvakten.
***
Någon gång snart måste jag sätta mig ner och skriva en ordentlig hyllningsartikel till den vidunderlige Ryan Giggs.

Inte nog med att han fortsätter uppföra sig på ett sätt som gör honom till en heder till sporten – han gör ju dessutom sin bästa säsong på fyra, fem år. Finfin soloraid och kontrollerad högerfjutt gav tre nya poäng från East End.

Adla karln.
***
Annars var det ju faktiskt en stor svenskdag i Europa, eller i alla fall i Holland. Ola Toivonen har ju fått en bättre start än jag någonsin kunnat tänka mig i PSV, och här har ni hans händelserika gårdag sammanfattad i ett klipp.

Och ska man nu flytta till Vitesse så kan man ju gärna börja som Lasse Nilsson, genom att sätta både ett och två mål mot Ajax i sin första hemmastart.
***
Sena segermål var också ett av gårdagens teman. Christian Poulsen gav Juventus tre ovärderliga poäng nere i Catania, Alberto Gilardino petade ner Lazio i en än djupare kris och Miroslav Klose såg till att Bayern München krokar i topptåget.
***
Spel i Argentina igen, och River Plate kan liksom inte låta bli att ställa till det för sig. ´Men den här veckan kanske vi ändå får lov att lyfta på hatten för motståndet. Både Capurro och Prediger gjorde ju faktiskt riktiga drömmål när Colón hävde sig upp till ett kryss.
***
Ska vi inte ta och avsluta med ett praktfullt självmål då? Jo, för bövelen. Marouane Chamakh satte tillfälligt stopp för Bordeauxs segertåg, då han fick för sig att det var en bra id’e att nicka in bollen i eget mål nere i Marseille.

/Erik Niva

Make no mistake about it, även innan de decimerades till 10 man var det här det sämsta Arsenal-lag jag sett komma till White Hart Lane sedan jag började gå på de här matcherna i mitten av 90-talet. Tyvärr ställdes de också mot det sämsta Tottenham-laget på sju, åtta år.

Fotbollen i norra London har relativt sett gått bakåt, vi får lov att acceptera det. Jag har sett några helt fantastiska derbyn på White Hart Lane tidigare under 2000-talet – 5-4 åt ena hållet, 5-1 åt andra, 2-2 hit och 2-2 dit – men det här var inte en av dem.

Det var inte en dålig Premier League-match, men det är ju inte måttstocken vi använder en sån här dag. Det var ett dåligt North London Derby. Arsenal kommer inte längre med ett gäng superstjärnor som spelar flytande fotboll, Tottenham släpper inte längre in ett mål för möjligheten att göra två. Den där desperata viljan att vinna – den där vanvettiga intensiteten – fanns inte på vare sig planen eller läktaren.

I vanliga fall är jag aldrig nöjd med ett kryss på White Hart Lane – trots allt är det här The World Famous Home of the Spurs – men i morse hade jag nog tagit det. Just i år fanns här mer att förlora än att vinna. För ett Spurs en enda poäng ovanför nedflyttningsstrecket hade en derbyförlust kunnat föra med sig en mental kollaps som fått laget att sjunka spårlöst.

Men att få chansen att spela mot 10 man i nästan en timme?! Mot den bakgrunden ska det inte vara något som helst snack – det ska bara vara en vägran att acceptera något annat än tre poäng.

Just nu har vi varken mentalitet eller förmåga. Sett till spel och chanser borde vi såklart ha fått in en boll – högt, Luka, slå bollen högt! – men vi hotade aldrig att slita isär Arsenal på det sätt som vi borde gjort.

Ah well… Så gick ett derby och kommer aldrig åter. Trots allt så har vi tillräckligt med kvalitet i laget för att hänga kvar ganska komfortabelt – och även om han tröttnade lite på slutet så var dagens stora glädjeämne att Wilson Palacios gjorde den bästa White Hart Lane-debut som jag sett på 12 år.

Vem som har nutidsrekordet? Nej, inte tvåmålsskytten Mido från 2005 – utan den lilla portugisiske elvispen José Dominguez, som gång på gång sprang åttor runt hela Derbys lag under ett halvtimmesinhopp hösten 1997.

Den säsongen såg vi för övrigt ut att vara på kurs mot nedflyttning i drygt åtta månader, men klarade oss till sist med fyra poäng.

/Erik Niva

And the day breaks. Vill ni läsa om Sheffield-derbyt får ni köpa tidningen – ingen länk till reportage ännu – och vill ni se gårdagens mål får ni vänta tills Simon Bank kravlar ur sängen.

Jag har annat för mig just idag.

Igår gav Harry Redknapp en lång intervju till The Times, där det centrala temat var förlorarmentaliteten som genomsyrar Tottenham.
– Jag känner att det här är en klubb som måste tuffa till sig på något sätt.

We all do, ’Arry. Vi har känt så i årtionden – men likafullt har ingen egentligen lyckats göra särskilt mycket åt det. Det har inte spelat någon roll hur många spelare vi köpt, hur många managers vi sparkat och hur många ägare vi tvingat bort. Tottenham Hotspur har förblivit en klubb som viker ner sig mot fysiska lag uppe i norr, ett lag som på ett par övertidsminuter kan förvandla en potentiell triumf till ett tragiskt fiasko på de mest häpnandsväckande sätt.

Varför fortsätter det vara så? Hur kan det vara möjligt?

Tja, för egen del har alla år med Tottenham gjort mig cynisk, nästan fatalistisk. Que sera, sera. Whatever will be, will be. Vi kommer alltid att förlora fyra av fem stormatcher, tills en av de där 5-1- eller 4-4-dagarna dyker upp från ingenstans och gör så att allt fortsätter att vara värt det.

Jag har vant mig vid att förlora. Jag har blivit ganska bra på det, och på något vridet sätt kanske till och med lärt mig att trivas rätt hyfsat med det.

I’m Spurs.

Och någonstans är det ju givetvis så, att om livet med den här klubben påverkar mig på det här sättet – en svensk som dyker upp för att sitta på läktaren en fem, sex gånger per säsong – kan man ju fundera på vad det gör med människorna som dagligen lever inne i det psykologiska experimentet.

Folk är folk. Jag drar upp till White Hart Lane nu, fullt på det klara med att vi förmodligen kommer att förlora det här derbyt också. Om allt går vår väg – några turliga studsar, några gynnsamma domslut, en klar ledning som eliminerar nerver den sista kvarten – så är det klart att vi kan vinna, men… Jag har sett det här förr, och erfarenhet föder vanor. Grundläget: förlust.

Och folk är som sagt trots allt bara folk. Jag befarar att de spelare och ledare som levt med Spurs ett tag innerst inne känner precis samma sak som mig. Alternativet – att de över huvud taget inte bryr sig – är ännu värre.

Jag ser som vanligt inte fram emot detta, men nu gäller det bara att få det gjort. Vi ligger kvar, en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Lyckas vi inte bryta vår derbytrend finns risken att det här är sista gången på rätt länge som vi ser Arsenal på White Hart Lane.

Let’s get it on.

/Erik Niva