Å ena sidan har jag ju ett jobb att sköta och tidningstexter att skriva. Å andra sidan har jag ju inte samvete att låta er fira lördagskväll utan minsta lilla lägesrapport från en derbydragen Steel City.

Så vafan, vi gör en multimedial kompromiss.

Jag sätter mig och skriver ett fylligt reportage om derbyt mellan Sheffield United och Sheffield Wednesday, om bakgrunden och traditionerna och känslorna. Det hittar ni i tidningen i morgon. Men – här på bloggen får ni minsann en nymedial special så länge.

I linje med tiden är jag ju själva definitionen av multimedia nuförtiden – en jävligt dålig definition av multimedia, men ändå – så här har ni… En dag i Sheffield, i usel stillbild och ännu sämre rörlig bild.

Vi börjar hursomhelst med det viktigaste, Englands fjärde bästa fotbollssång. Så här såg det ut och lät från min plats på The Valad Stand när The Blades beltade ut ”The Greasy Chip Butty Song” minuterna före avspark.

…och här går den alltså att köpa, en mytomspunnet greasy chip butty…

…vill du ha en pint på Derby Day får du lov att finna dig i viss övervakning…

…welcome to beautiful downtown Bramall Lane…

…alltså, visst var Jagielka en central figur här – men en egen plakett?!

…the view from the seat…

…segerintervju med Sheff Wednesdays manager Brian Laws…
…och någonstans innanför fyrdubbla polisled, 250 OCS borteskorterade…

Okej, ska vi avsluta med att låta väsentligheterna skildras av proffs som faktiskt vet vad de håller på med? Här har ni highlights från ett pulserande derby, avgjort av ett alldeles fenomenalt mål av Marcus Tudgay.

/Erik Niva

Made it.

Efter en hel veckas brittiskt snökaos har jag våndats över försenade flyg, inställda tåg och uppskjutna matcher – men med en halvtimme kvar till avspark sitter jag nu på Bramall Lane i Sheffield och väntar in ett febrigt Steel City Derby.

Tog tåget från St. Pancras i svinottan, men ska jag nu transportera mig så gör jag det hemskt gärna på brittiska järnvägar. Inte för att de funkar så jävla bra – det ska privatiseringsgudarna veta – men för att de alltid fyller mig med lika stora delar av nostalgi och förväntan.

En tågresa genom England är som en påminnelse om människor och matcher som varit, precis lika mycket som den är ett löfte om de som komma skall.

Jag blir glad att jag fortfarande känner igen mig på perrongen i Leicester, trots att det har gått tolv år sedan den enda gången jag varit där (Spurs förlorade med 3-0, och jag vill minnas att Steve Walsh, Steve Guppy och en 19-årig Emile Heskey gjorde målen). Jag blir glad över att se Pride Park genom fönstret när vi passerar Derby, att kyrkspiran i Chesterfield fortfarande är lika krokigt vriden och att Ipoden shufflar fram Kate Rusby – The Barnsley Nightingale – precis när tåget skär in i Yorkshire.

Men vafan, mest är jag såklart glad över att klockan strax slår High Noon, att det är The Steel City Derby och att jag är där. Återkommer med rapporter senare, men nu måste jag dra.

Det vankas A Greasy Chip Butty.

/Erik Niva

Jag tänkte börja med att skriva några rader om livet in a Chelsea Hotel. Om det inte vore för att jag bor några kvarter för långt norrut. Och inte är Leonard Cohen. Och att Cohen ändå sjöng om det Chelsea som ligger i New York.
Jaja, en inställd idé är också en idé – jag nöjer mig nu med att konstatera att jag återigen släpat mig över till England för en derbyhelg. Mer om allt det i sinom tid. Nu är det ju fredagskväll och därför inte läge för så värst mycket mer än lite lättsmält underhållning.

Det här är dagens stora skratt i fotbollens England. Inte nog med att Rafa’s cracking up – nu har det tydligen snurrat till för den andra stormanagern på Merseyside också.

Presskonferensen med David Moyes börjar ju i trevligt tonläge såhär dagarna efter derbyt, och sedan puttrar den på i småmysigt tempo fram till 2.20 in på klippet. Då får Moyes en fråga om hur det egentligen ligger till med Victor Anichebe. Finns han med i truppen mot Bolton?
– Nej, för han är skadad.

Fair enough, men sedan flippar allt ut fullständigt. Moyes blir ombedd att kommentera veckas tidningsskriverier om saken, och svarar med att lägga in sin allra mest obehagliga stirrarväxel.

Och det må väl i någon mån ändå vara hänt – men när sedan en helt harmlös fråga om Gary Megsons jobb i Bolton möts av precis samma reaktion så sprängs ju alla sans- och förnuftvallar. Och när det sedan inte går att få honom att yppa vafan han håller på med trots lockande och pockande… Då är ju parodins gränser sedan länge passerade.

David Moyes, what the hell was all that about?

/Erik Niva

Till er som inte fastnat för ”På spåret” eller ”Let’s Dance” och som kan få in italienska tv-kanaler  kommer här kvällens tips: kanalen Italia 1, klockan 21.10, säsongsstart för ”Iene” (Hyenor).
Det är en fördel om ni brinner för Roma, eller åtminstone Francesco Totti eller, för all del, hans kända maka Ilary Blasi. De två intervjuas nämligen i programmet och tävlar även i vem som kan byta blöja fortast på en gummi-bebis.
Ni får gissa vem som vinner…

Totti utlovas prata en del fotboll men framför allt väldigt öppet om allt ifrån sex (han vill göra det mycket oftare än Ilary erkänner han) till barnen Cristian och Chanel och andra privatsaker.
Inget program för den som vill ha djupare fotbollsanalyser alltså.
Däremot definitivt för de som vill ha mer av människan Totti.

/Jennifer

Simon Bank har redan skrivit om fotbollstatueringar. Simon Bank har redan skrivit om hur Man City försöker gå vidare och lägga Kaká-historien bakom sig.

Så det är väl upp till mig att knyta ihop säcken.

Tatueringar, Man City och Kaká? Tänk 25-årige Man City-supportern Christopher Atkinson, som var så säker på att brassen var på väg norrut att han tatuerade in hans namn på bringan.
– Kaká är en av mina favoritspelare, och känslorna svepte iväg mig när jag hörde att han var på väg att komma hit. Jag ville glänsa lite. Nu hoppas jag bara att vi försöker få hit honom igen till sommaren.
Laserläge?
– Jag kommer inte att ta bort den. Jag har ju åtminstone en permanent påminnelse om hur nära City var att få Kaká.
Ah well, som tur är så har ju Atkinson i alla fall sina kompisar att luta sig emot i denna svåra stund, för förståelse och sympati. Eller?
– De har inte slutat driva med mig sedan det hände.

/Erik Niva

Det sägs att man ofta blir besviken när man träffar sina hjältar. De må vara en sak – men det känns lite väl magstarkt att nu behöva bli besviken när andra träffar ens hjältar.

Det är bara att konstatera – ska Cristiano Lucarelli spela i Italien så ska han spela i Livorno. Efter att han avslutat äventyret i Donetsk och flyttat till Parma har allt gått fel. Nedflyttningen var en sak, men det verkligt sorgliga är hur hela relationen mellan Lucarelli och Parma nu krackelerat totalt.

Parma-tifosin Fredrik Lindström – inte han! – brukar maila uppdateringar om vad som händer i Emilia-Romagna, och den sista veckan har inte gjort någon Lucarelli-anhängare glad.

Först kapade han en presskonferens för att avsäga sig kaptensbindeln. Sedan gick han till attack mot lokalpressen. Sedan blev han bänkad. Sedan vägrade han flytta till Siena innan transferfönstret stängde. Sedan sägs han ha slagits med lagkamraten Andrea Pisanu på träning. Och igår stormade han slutligen av träningsplanen när managern Francesco Guidolin försökte hålla en frisparksövning.
– Han har inte betett sig särskilt vackert mot vare sig mig eller sina lagkamrater, säger Guidolin.

Nu är Lucarelli helt utanför den Parma-trupp som ska spela mot Ancona i helgen, och är väldigt nära punkten där han har gjort sig omöjlig i klubben för all framtid.

Så vad händer med en 33-årig anfallare utan klubb när transferfönstret stängt? Och vad händer med en hjälte som plötsligt tycks ha börjat uppföra sig på ett sätt som inte alls är värdigt honom?

/Erik Niva

En rivstartande Simon Bank hoppade av någon anledning över the biggest talking point från gårdagens franska cupfotboll.

Visst, han nämnde att PSG kapitulerade – men han nämnde inte hur Mateja Kezman reagerade. En dryg timme in på matchen blev den före detta Chelsea-floppen nämligen utbytt. Han slet då demonstrativt av sig sin PSG-tröja – och slängde ner den på marken innan han ens lämnat planen.

Kortklippet ser ni här – lägg framförallt märke till Ludovic Giulys briljanta ”aj-jävlar-nu-blir-det-trubbel”-min – och en längre variant med publikreaktionerna inkluderade ser ni här.

I eftertankens kranka blekhet har nu Kezman försökt sig på en mångordad ursäkt:
– Jag vill be fansen, tränaren och medspelarna om ursäkt. Jag gjorde ett misstag. Kanske har inget liknande någonsin hänt här tidigare, men jag är en person med stark karaktär som går igenom en av de svåraste perioderna i mitt fotbollsliv. Alla måste veta att det inte har något att göra med klubben, fansen eller tröjan – det var en ilsken reaktion riktad mot mig själv. Det är inte likt mig att kasta bort en sån här chans och skapa såna reaktioner från fansen. Jag vet att det blir svårt för vissa att förstå vad jag menar, men jag talar från hjärtat. Jag kommer att göra mitt bästa för att förbättra mig, för klubbens skull. Jag kom hit med stora ambitioner. Jag kom hit som en stor spelare med en stor karriär, och jag är ledsen att fansen bara ser 10 procent av den riktiga Mateja Kezman just nu. Men jag är en stark kille med hård karaktär.

Frågan är om det där rabblandet räcker. Jag är ju inte den som backar för en Tottenham-parallell eller tre – och vi har ju faktiskt alldeles nyligen sett en nästan identisk situation med egyptiern Hossam Ghaly.

Efter att han blev utbytt mot Blackburn i maj 2007 gjorde han precis det Kezman gjorde, slängde ner tröjan på marken. Sedan kom det några ursäkter och några utlåningsförsök – men när Harry Redknapp tog över Tottenham tyckte han att det var läge att ge Ghaly en andra chans.

I samband med cupmatchen mot Wigan häromveckan togs Ghaly ut i Tottenhams matchtrupp för första gången på 18 månader – och med knappt 10 minuter kvar sa Harry Redknapp åt honom att det var dags att hoppa in.

Men när Spurs-fansen såg Ghaly i den liljevita matchtröjan blev det uppenbart att ingenting var vare sig glömt eller förlåtet. När egyptiern stod och väntade på sidlinjen buade fansen så våldsamt att Harry Redknapp sa åt honom att dra på sig overallen och gå och sätta sig igen. Det skulle inte bli något inhopp.
–  Det skulle ha stört matchrytmen för mycket, förklarade Redknapp.

Dagarn därpå gjorde ändå managern några sista försök att mana till förlåtelse:
– Jag pratade med Hossam, och han var helt förkrossad. Jag känner verkligen för killen. Alla gör vi misstag i livet. Visa mig den som påstår att han inte gjort ett misstag, och jag visar dig en lögnare. Vi är i behov av att fansen stöttar alla som tar på sig Tottenhams tröja, och Hossam är en del av vår trupp. Han har en viktig roll att spela under andra halvan av säsongen.

Två veckor senare skrev Hossam Ghaly på för den saudiska klubben Al-Nassr.

/Erik Niva

Ni har väl redan hört den tragikomiska historien om hur någon på ITV fick för sig att det var en bra idé att slänga in lite reklam med två minuter kvar av Everton-Liverpool – och hur kanalen därför givetvis missade målet som till sist avgjorde en derbysluggning som varat i nästan tre veckor?

Så här såg det ut.

***UPPDATERAD***. Bytte klipp, till ett som följer med sändningen genom hela momentet, och alltså illustrerar ITV-absurditeten ännu tydligare.***

Värst av allt är ju att alla har sett det komma. Ända sedan ITV säkrade cuprättigheterna har det tvivlats på kanalens förmåga att göra bra fotbollssändningar, och under säsongen har de också kritiserats stenhårt för konstiga matchval, bleka produktioner, nersänkt publikljud och torftiga highlightsprogram.

Likt en avliden konstnär har också det här klippet fått en helt ny status efter gårdagens debacle. Det är hämtat från cupens första omgång. Stora Leeds möter pyttelilla Histon på en ännu mindre arena. En del av ITV:s produktionsteam står precis framför Leeds-klacken. Och ja… Några gynnare nappar helt enkelt åt sig en av mikrofonerna, sticker iväg med den – och börjar skandera ”ITV is fucking shit” rätt ut i etern.
***
Hemma framför min trygga Viasat-sändning kan jag inte förneka att jag själv jublade lite när Dan Gosling lyfte in den där lyran.

Givetvis har vi hela mitt generella underdogperspektiv – i 95 procent av alla matcher jag ser hoppas jag att den mindre klubben vinner – men ytterligare en dimension klarnade också fram under holmgången.

Liverpool spelade 105 minuter med en enda engelsman på planen. Under större delen av matchen bestod å andra sidan Evertons elva av åtta engelsmän – bland dem två tonåringar – och tio spelare med engelska som modersmål.

Call me old fashioned, men för mig betyder fortfarande den sortens saker någonting.
***
I anslutning till det så tar vi och kör lite trivia?! När Portsmouth mötte Fulham i helgen så blev islänningen Hermann Hreidarsson den nionde spelaren från ”overseas” – utanför de brittiska öarna – att göra sin 300:e Premier League-match.

Hur många av de andra åtta kan ni nämna?

***UPPDATERAD. The race for the glory är alltså numera avgjort, enligt kommentatorsfältet nedan. ***

/Erik Niva

Jag tror tamejfan att vi har en ny medaljör på den livsviktiga listan över de senaste årens värsta fotbollsdesertörer.

Nu gör jag det visserligen enkelt för mig. Går man 50 år tillbaka i tiden finns det ju historier om rymmare som får Eddie Slovik att verka lojal, och går man 5 år tillbaka i tiden så hittar man plötsligt Portsmouths Rory Allen på cricket i Australien – men i alla fall…

I söndags bönade den peruanske anfallaren Jefferson Farfán sin klubb Schalke 04 om några dagars akutledighet. Hans mormor var nämligen döende, och han var givetvis tvungen att flyga till Sydamerika för att hinna träffa henne.

Well, efter några tips började den tyska pressen knacka lite på historien – och de behövde inte dunka särskilt hårt innan den officiella versionen rasade ihop. I den peruanska tidningen Tromé fanns nämligen en stor artikel om hur Farfán kommit hem för att reda ut sin trassliga relation till flickvännen Melissa Klug. Det var hennes 25-årsdag, och Farfán försökte pussla ihop förhållandet genom att ge henne en 500 000-kronors Mazda-jeep i present.

Och mormorn?
– Både hans mormor och hans farmor är kärnfriska, säger Tromé-journalisten Cesar Guillermo Manayay till Bild.
Farfáns reaktion?
– Oh, något måste ha gått fel i översättningen.
Schalke har inte reagerat ännu – men grova böter lär vänta på Jefferson Farfán när han nu återvänder från Sydamerika.

Inte illa – men även om tematiken i stort är densamma har Farfán fortfarande en bra bit upp till toppnoteringarna på listan över de senaste årens bästa fotbollsrymningar.

2)
Anton Ferdinand
Uppgav att han skulle hälsa på sin sjuka mormor på Isle of Wight. Drog istället hela vägen till South Carolina i USA, där han kände sig nödgad att gå på något sorts hiphop-party där det serverades 17-procentiga HPNOTIQ-cocktails.

1)
Stephen Ireland.
Såklart. Mästarnas mästare. Först hette det att Ireland behövde lämna den irländska landslagssamlingen eftersom hans flickvän var sjuk. Det visade sig vara lögn. Då ändrade Ireland historien, och uppgav att hans mormor hade dött. Det visade sig vara lögn. Då var det plötsligt ett missförstånd, och i själva verket var det farmorn som avlidit. Men när hon läste om sin egen död i tidningarna så hotade hon att stämma dem. Ireland försökte med en sista variant, då han påstod att hans morfar hade skiljt sig och att det alltså var hans nya partner som gått bort. Men inte.
– I det här skedet bestämde jag mig för att berätta sanningen, erkänner Ireland.
Bra tänkt. Vad saken egentligen gällde? Att hans flickvän fått missfall.

/Erik Niva

Om vi tar det förra inläggets tema i en annan riktning – var hamnar vi då? Jo, vid ännu en fransk VM-hjälte som tagit en annorlunda väg efter fotbollen.

I helgen blev lille baskiske vänsterbacken Bixente Lizarazu mästare igen. Han tog nämligen hem European Open i Portugal – i jiujitsu.
– När jag kom dit på fredagen så såg jag de andra deltagarna, och alla hade blomkålsöron och rakade huvuden. De såg ut som mördare hela bunten, och jag sa till mig själv: ”Vafan håller du på med?”.
Men Lizarazu övervann tvivlen, tog sig samman och sopade hem hela 76-kilosklassen för deltagare mellan 35 och 40 år.
– Jag är glad som ett barn. Jag känner mig som när jag var 18 och precis hade börjat min fotbollskarriär.
***
Nere i Turkiet var det stor cupmatch igår, topplaget Sivasspor mot etablerade kolossen Galatasaray. Matchen var dramatisk nog i sig – med både drömmål och straffsparksavgörande – men här väljer jag ändå att uppmärksamma det som hände efter slutsignalen.

Det var nämligen då som hemmalagets İbrahim Dağaşan tog tag i en palestinsk flagga och – likt en modern Graeme Souness – planterade den i mittcirkeln. Publiken började då skandera anti-israeliska ramsor, men Dağaşan tystade ner dem. En av hans lagkamrater är israel, och Dağaşan ville betona att hans get var pro-palestinsk snarare än anti-israelisk.

.***
And now for something completely different. För några månvarv sedan så funderade jag kring vart det forna Championship Manager-fenomenet Tonton Zola Moukouko hade tagit vägen. Det hetaste spåret då var att han hade hoppat in och springjobbat på ReturPack.

Nu vet jag.

Tonton har visserligen lämnat Sleipner – men fotbollskarriären är dessbättre inte över för det. Magnus Cadelin upplyser mig nämligen om att Tonton kommer att spela för Syrianska kommande säsong. Men inte den hårdsatsande Södertälje-klubben – nyuppflyttade Division Tre-föreningen från Norrköping.

/Erik Niva