Från Frankrike kommer nyheterna att Lilian Thuram tackat nej till ett konkret erbjudande om att ingå i landets regering. I slutet av fjolåret erbjöd president Sarkozy posten som ministre de la diversité – i svensk tappning blir det väl integrationsminister – men den gamle försvarseleganten avböjde.
– Vi hade långa diskussioner, men till slut avböjde jag av uppenbara skäl.

Thuram har ofta riktat våldsam kritik mot hur Sarkozy förhållit sig till de invandrartäta förorterna i Frankrike, hur han refererat till problemungdomarna där som ”avskum”.
– Han har farliga åsikter som gränsar till det direkt rasistiska. Han har sagt att invandrarna hotar den franska identiteten.
Nu ska Thuram fundera på vad han ska göra härnäst. Att han för eller senare gör politisk karriär är ingen vågad gissning.
– Inte för tillfället. Politik är något väldigt ädelt och viktigt, och i den världen bör man inte vara alldeles färsk. Man måste lära sig saker först. Och det är vad jag gör nu, träffar människor från olika bakgrunder. Men en dag, kanske…

På temat: Fotbollsprofiler som slagit sig fram inom politiken – vilka är era favoriter? Den mest uppenbara är såklart George Weah, som sånär blev president i Liberia. Själv vill jag dessutom puffa för ukrainske bombaren Oleg Blochin, som var förbundskapten och parlamentsledamot på samma gång.

I Brasilien har ju både Pelé och Socrates varit politiskt aktiva, och bortom Tomas Bodström vill jag nämna namn som Marc Wilmots, Miroslav Blažević, Derek Dougan, Dominique Rocheteau, József Bozsik och Albert Gudmundsson.

Och så förstås den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdoğan, som hade en hel karriär som fotbollsspelare på rätt hög nivå innan han bytte bana.

Fler bidrag?

/Erik Niva

Sex raka segrar för Juande Ramos, och jag läser i As om ett lättare och hungrigare Real Madrid. Enligt tidningen har Madrid-truppen drillats igenom dubbla träningspass, hur dieten lagts om – och hur spelarna i snitt tappat 1,5 viktkilon.

Well, stop me if you think that you’ve heard this one before.

För ett knappt år sedan – samma dag som Tottenham spelade ligacupfinal mot Chelsea – skrev jag såhär i tidningen om förändringarna som den spanska staben fört med sig till Spurs:
Bordet som Juande Ramos kom till var allt annat än färdigdukat – men det var i alla fall välfyllt. Första gången den spanska tränarstaben gick in i spelarmatsalen på Tottenhams träningsanläggning trodde de inte sina ögon. Fystränaren Marcos Alvarez kunde inte låta bli att ta upp sin digitalkamera för att fotografera buffén.
– Annars hade ingen i Spanien trott mig. Det var såser överallt, en massa kakor, chokladmuffins, en hel låda med godis…

Mycket gott går att säga om Martin Jol, men han var en jovialisk holländare som gillade majonäs på sina pommes frites. Näringslära var inte direkt hans specialområde. Ramos och Alvarez gjorde bedömningen att alla Spurs-spelare utom två – Aaron Lennon och Jermain Defoe -– kort och gott var överviktiga.
– Vi var tvungna att rätta till saker. Jag gjorde en jämförelse med Sevilla-truppen, och kom fram till att spelarna sammanlagt var tvungna att bli av med ungefär 100 kilo, säger Alvarez.

Ledararsenalen utökades omgående med dietisten Antonio Escribano – en universitetsprofessor som serverar trädlöv, och som uppfunnit en omtalad energipuré med drygt 40 olika näringsämnen – och spelarmenyerna strukturerades om fullständigt. Inga såser och inget stekfett. Kött och fisk skulle grillas i stället för att stekas. All alkohol, kolsyrad dryck och dressing blev förbjudet, bröd strikt rationerat.

Det nya kostprogrammet kompletterades med ett utökat träningsschema, och gav häpnadsväckande resultat förbluffande snabbt.
Efter bara ett par månader hade spelarna totalt tappat mellan 40 och 50 kilo. Var och en sprang de också mer än en kilometer längre under matcherna än de gjort tidigare. Den gigantiske innermittfältaren Tom Huddlestone hade tidigare spelat som en strandad blåval – nu sprang han sönder spelare som Cesc Fàbregas, Paul Scholes och Owen Hargreaves.
– När managern först kom hit sa han åt mig att jag inte skulle orka 90 minuter. Nu känner jag mig mycket lättare och rappare. Den största omställningen för mig har varit att dricka vatten i stället för juice – för att undvika socker – men största delen av maten vi äter nu är ganska torr. Jag saknar ketchup till kycklingen, men… Jag saknar inte att förlora matcher i slutminuterna.

Hur kunde egentligen allt gå så fel, Juande Ramos? Kommer Real Madrid att falla ner i samma orkeslösa hål så snart den här initiala energireaktionen lagt sig? Av alla managers jag följt på nära håll är du den jag förstår minst.

Här är i alla fall hela artikeln jag skrev om dig den där fantastiska februaridagen.

/Erik Niva

Det har skrivit spaltmeter redan, om bråket mellan Romas Mexes och Menez  med Lazio-fansen.
Jag ska inte skriva det som redan skrivits utan vill bara göra en reflektion över det som, enligt klubben, är den officiella versionen.
Som vissa kanske redan läst så ska en Lazio-supporter vid 03.30, då Mexes kom ut från nattklubben Gilda, ha kommit fram. Lazialen var allt annat än aggressiv, sa ”ni är Mexes, eller hur? Jag är laziale men tycker att ni är en stor spelare och ville bara framföra mina komplimanger”.
Mexes tackade och de två började prata. Sen fick andra Lazio- supportrar syn på dem och kunde inte acceptera samtal med ”fienden”. Så var det slut på det goda samtalet.

Allt det här bevisar bara det jag alltid sagt: att de flesta supportrar är bra, vanligt folk och som kan ta sin kärlek till klubben för vad den är. Sen kommer ett fåtal idioter och förstör.

Och innan ni börjar mejla om vems fel det var: alla vet att jag tycker om Lazio. Men jag respekterar också Roma, liksom alla lag. Våld är alltid förkastligt och allt snack om vem som ”började” och liknande larv hör hemma på förskolegårdar, om ens där.

I övrigt: tack för många kul och vettiga kommentarer till mitt förra inlägg. Lägger mer tid på annat (ni får se en del framöver) och mindre på bloggen så därför är jag inte lika uppdaterad men mille grazie likväl.

Gilda är för övrigt en väldigt bra nattklubb, rekommenderas om ni är i Rom. Via Mario de’ Fiori 97, ett inkast från Spanska trappan.

/Jennifer

Igår länkade jag till hur en uppretad supporter överföll linjemannen i mötet mellan De Graafschap och Ola Toivonens PSV (som jag antar är den mediesvenskt korrekta benämningen numera).

Holländsk fotboll hade fått sin egen Terror-Tommy, sin egen Röjar-Ronnie, sin egen… Paolo Di Canio.

Nu talar så en ångerfull Felix Schaufeli ut. Och det är klart att såna här stackars-dumma-lilla-huligan-artiklar alltid innebär en balansgång – men samtidigt är det ju viktigt att komma ihåg hur varje historia alltid har två sidor.

Strax före jul gav jag er en snabbsammanfattning av Matthew Simmons story – det var alltså han som träffades av den där hoppsparken från Cantona – och nu lyssnar jag gärna på 39-årige Schaufelis berättelse i Algemeen Dagblad.
– Jag fick en sorts black-out. Det var först när ordningsvakterna tog tag i mig som jag fick tillbaka medvetandet.
* Din son var också på läktaren?
– Ja, han är helt chockad och nedbruten nu. Det är logiskt. Han var där med två kompisar, och undrade bara: ”Vad gör pappa?”. Jag har två barn, och det här var verkligen inget gott föredöme.
* Och själv brukar du vara linjedomare för amatörklubben DZC68.
– Och du vet, när folk brukar kasta saker i huvudet på mig så brukade jag tänka ”dra åt helvete” eller skrika ”ställ dig här själv om du tror att du kan göra det så mycket bättre”. Och så gör jag nu något ännu värre själv.
* De Graafschap har nu stängt av dig från alla matcher i 15 år, och det holländska förbundet i 10 år.
– Jag kan gråta, känner mig helt förstörd. De Graafschap är min klubb. Hela veckan lever jag för matchen till helgen, det är allt vi pratar om. Jag har haft säsongskort i tio år. Jag kan inte föreställa mig hur det kommer att bli att höra jublet från Vijverberg och själv inte kunna gå dit.
* Vad händer nu?
– Jag vet inte. Jag hade kunnat betala 2 000 euro för att få avstängningen upphävd. Men jag inser att det är mitt eget fel att jag ställt till det för mig själv.
***
Samtidigt stämmer en 26-årig Roda-supporter det holländska fotbollsförbundet på 500 euro. I två år har han varit avstängd från sin favoritklubbsmatcher efter ett supporterbråk i samband med en match mot Sparta Rotterdam – men i torsdags friades han så i rätten.
***
Och när vi ändå har Roda JC på tal… Simon Bank skrev i höstas om planerna på att slå ihop just Roda med Fortuna Sittard. Nu har de planerna blivit verklighet – senare idag kommer det bekräftas att två klassiska holländska fotbollsklubbar inte längre existerar.
***
Förresten. Andradivisionslaget Haarlem hyr Cedric Seedorf från AC Milan. Cedric är ju lillebror till Clarencen, och har de senaste veckorna mest figurerat i svensk media i relation till diskussionen om Marta och Johanna Frisk.

/Erik Niva

And they say you should never go back…

För ett drygt halvår sedan var Robbie Keane min favoritspelare i 2000-talets Tottenham, tillsammans med Ledley King. I samma person var han väldigt mycket Spurs med sina tricks och sina ticks – och väldigt lite Spurs med sin karaktär och vinnarvilja.

Sedan lockade Liverpool med sin Champions League-fotboll och sina löner, och jag blev besviken på hur Keane använde någon sorts utpressning för att få igenom övergången och sedan försökte släta över beteendet genom att överdriva sina ungdomskänslor för den röda klubben från norr.

Nu vet jag inte riktigt. Keane uppträdde aldrig så illa att han brände broarna runt White Hart Lane, men när väl Defoe blir frisk igen står vi återigen där och stampar med två dyra kvalitetsanfallare som inte kan spela ihop. Dessutom är såklart hela den här prylen med att köpa tillbaka alla spelare vi redan sålt är både förvirrande och småpatetisk. I grund och botten vill jag att Tottenham Hotspur ska stå över sådant – men samtidigt kan inte beggars vara choosers.

Vi ligger en enda poäng över nedflyttningsstrecket, och vi har The North London Derby på söndag.

Och där någonstans ligger väl trots allt kärnan i pudeln. När allting kommer kring och jag intar min plats på Shelfside om knappt sex dygn och ser det rödvita laget från andra sidan Seven Sisters Road på motsatt planhalva – kommer jag då att vara glad över att Robbie Keane återigen finns i Tottenhams startelva?

Believe you me – I will.
***
Men för helvete Rafa Benítez – var du vekligen tvungen att ge Keane de där tre ynka minuterna mot Crewe, som nu gör så att han inte får spela Ligacupfinalen?
***
Vad tror vi då om alla de andra övergångarna? Ricardo Quaresma på lån till Chelsea enligt all italiensk media såhär strax före klockan 19 – och om nu det stämmer tror jag faktiskt att det är en överenskommelse med bara vinnare.

Chelsea får in en lite irrationell x-faktor, Inter kan antingen få tillbaka en spelare med självförtroende eller sina pengar. Vad gäller det där tänkta Spurs-bytet så tror jag faktiskt att vi behöver en dynamisk innermittfältare med PL-vana i Jenas mer än vad vi behöver ännu en avig ytter från en annan del av Europa just nu.
***
Om vi går vidare till Andrej Arsjavin så är ju hela soppan helt otrolig.  Hamnar han nu i Arsenal kommer han givetvis att vara precis hur jäkla strålande som helst – av den enda anledningen att alla spelare som hamnar i N5 efter att ha varit inom räckhåll för Spurs utan undantag blir briljanta. Hade Arsjavin däremot kommit till White Hart Lane i somras så hade han naturligtvis visat sig vara den nye Sergej Rebrov.

Nu verkar affären bli av efter tolv sorger och arton bedrövelser – och även om jag sällan finner mig själv på spelarmiljonärernas sida så kan jag faktiskt tycka lite synd om Arsjavin nu när allt blev så krångligt som det blev. Förr så hamnade ryska spelare i kläm när kommunistextremisterna förbjöd dem att flytta utomlands – nu fastnar de då hyperkapitalisterna ska spänna musklerna.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det finns ingen annan europeisk klubb som det är lika svårt att förhandla med som Zenit St. Petersburg.
***
Zenit formerar förresten själva om sitt mittfält genom att värva lovande lille ungerske mittfältaren Szabolcs Huszti från Hannover. Känns faktiskt rätt spännande.
***
Fler lovande unga mittfältare i Bundesliga. Supertalangen som ska bli tysk fotbolls näste superstjärna – Toni Kroos – lånas ut från Bayern München till Bayer Leverkusen. Upp till bevis.

Äldre Bundesliga-mittfältare då? Jo, Erkan Zengin får en ny polare i Fabian Ernst – slitvargen lämnar Schalke för Beşiktaş. Det är väl knappast en flytt som tar honom tillbaka in i landslagsdiskussionen.
***
Good ’ ol Martin Jol öser på i Hamburg. Fyra spelare in: Ndjeng, Rincón, Streit och så danske huliganhanteraren Michael Gravgaard.
***
Ska vi ta och flytta tillbaka till Premier League? Då gör vi det via Teofanis Gekas, som ju intressant nog har gjort klart med en låneflytt från Leverkusen (där han för övrigt ersätts av sin landsman, forne EM-hjälten Angelos Charisteas) till krisdrabbade Portsmouth. Gekas har ju alltid varit en spelare som tycks ösa in mål utan att ha någon egentlig aning om vad han sysslar med – och misstanken är väl att han kommer att bli avslöjad i Premier League.
***
Än mindre förstår jag av Tony Adams andra grekförvärv, Angelos Basinas. 33-årige Basinas är visserligen en klok herre, men är Pompey verkligen i en position där det är läge att börja dela ut förtroende till en sorts spelfördelande dirigent helt utan erfarenhet av spel i Nordeuropa? Jag tycker inte det.
***
Jó till Everton? Bara som nödlösning. Jag hade hellre haft antingen Cahill, Saha, Yakubu – eller till och med Anichebe – på topp. Men är nu alla skadade så är dom ju.
***
Olivier Dacourt till Fulham? Tja, innermittfältet är ju inte den del där Roy Hodgson haft bäst täckning. Can’t hurt. Och det ska bli kul att se vad Giles Barnes kan uträtta under ett halvår då han kombinerar skaderehab med Premier League-spel. Nothing to lose.
***
Bytet mellan Charles N’Zogbia och Ryan Taylor? N’Zogbia är en bättre spelare, men med sämre attityd och lägre lägstanivå. Kan Steve Bruce bringa ordning där så är det återigen han som gjort den bästa affären. Även om jag antar att The Toon i alla fall är glada över att slippa Taylors återkommande drömmål mot just dem.
***
Wigan lät dock Sverige-dödaren Henri Camara gå på lån till Stoke, och där finns faktiskt också ett sparkapital att utnyttja. Med sin rörlighet så är Camara alltid farlig.
***
Inte mycket från Italien, va?! Visserligen har Atalanta gjort klart med ett lån av Francesco Parravicini och Catanias shortsdroppande striker Gianvito Plasmati – och de kan nog dra en del nytta av hans poweregenskaper – men annars rätt blekt på klubbarnas inkonton.

Att Roma lånade in Marco Motta igår kan väl knappast ses som ett lyft jämfört med Panucci?! Men om nu Stefano Okaka går till Brescia så är det såklart en jätteförstärkning för Serie B-klubben.
***
I Spanien var väl det roligaste att Numancia tycks ha gjort klart med gamle Real Madrid-utfyllaren Raúl Bravo. Så kul var alltså det.
***
Något annat?

/Erik Niva

Håller han på med en annan sport än alla andra? Varje vecka väntar sig folk att Leo Messi ska vara överlägsen – och varje vecka överträffar Leo Messi de orealistiska förväntningarna.

Efter en timme låg Barcelona under på El Sardinero. Då bytte de ut Busquets, satte in Messi. Fem minuter senare hade Pulguita kvitterat, ytterligare en kvart därefter hade han återigen avgjort en svår match på egen hand. Helt sanslöst.
***
För att hitta fler snygga spanska mål fick man anstränga sig, men tittar man noggrannt så ser man att Almerías kvittering i Valencia är ett litet mästerverk i dubbla led. Först har vi lilla Albert Crusas och hans klackvändning på kanten, sedan Álvaro Negredo och hans improviserade karatespark vid bortre stolpen.
***
Ni har förmodligen redan sett David Beckhams assists till Pato och Ambrosini. Noterade ni att därutöver han hade ytterligare en målgivande passning, som dömdes bort för en marginell offside?
***
Snyggt mål av Pazzini för sin nya klubb Sampdoria, ännu snyggare av Pizzarro på den regnsjuka planen i Reggina.
***
England gick vi väl redan igenom igår – det var domsluten som var grejen – men skulle ni på något märkligt sätt ha missat det så har ni Fernando Torres segermål mot Chelsea här och här.
***
Jag har alltid haft rätt svårt för otymplige Hugo Almeida, men de senaste månaderna har han gjort drömmål på drömmål och varit en av få ljuspunkter i ett svagt Werder Bremen. Ännu en megamörsare i förlusten mot Bielefeld igår.
***
Juninhos frispark i derbyt mot ASSE är inte riktigt lika grann – men det är ju en frispark av Juninho i derbyt mot ASSE. Orkar ni vänta några sekunder så får ni ett fint volleymål av Lubovic Obraniak, i Lilles kryssmatch mot Bordeaux. Och jodå, ännu lite senare i klippet gör brännhete Yoann Gourcuff ännu ett viktigt mål.
***
Erkan Zengin fick vila, men Beşiktaş klarade sig ändå. Chilenaren Rodrigo Tello – den turkiska ligans variant på Sebastian Castro-Tello? – vräkte upp bollen i bortre krysset. Omgångens mål i den turkiska ligan? Nej, det kom när Fenerbahçe återigen tappade hemmapoäng, den här gången mot Gaziantepspor. Och det var inte Erman Özgürs fina volleystöt heller – det var istället den här volleykanonen från Alex.
***
Holland då? Toivonen och grejer?! Jodå, han gjorde ju sitt mål – och inte nog med det. På det här klippet ser ni ju att han utöver målet hade assist på båda Affelays klassmål också. Och här ser ni att han dessutom hade ett skott i stolpen. Men den allra största snackisen i matchen mellan De Graafschap och PSV? Det var ju den här attacken, då en uppretad hemmasupporter fått nog av linjedomaren som vinkade bort Ben Sahars mål.
***
Varje måndag brukar man kunna hitta något osannolikt klipp från någon osannolik match i Sydamerika. Den här dagen vill jag fokusera på Santos anfallare Kléber Pereira, och hans fruktlösa stångande mot Ituano.

Festen börjar 0.45 in på det här klippet, då han sätter en cykelspark i stolpen. Sedan rullade det bara på. I samma halvlek träffade Kléber stolpen fyra gånger. I realtid tog det ynka 14 minuter – på klippet ser du alla fyra stolpträffarna på 1.40 minuter.
***
Och på tal om Santos – här har ni mitt bidrag till dagens tidning, en text om hur sjutton det har kunnat gå som det har gått för Robinho.

/Erik Niva

Liverpool slog Chelsea, men det var domaren Mike Riley som förlorade matchen.

Jag önskar att jag skulle slippa skriva de här raderna – för tempot i dagens toppfotboll har gjort det nästintill omöjligt för en ensam domare att lyckas sköta stormatcherna – men det har blivit för mycket nu.

Gång efter gång, vecka efter vecka ser jag hur matcher förstörs och spolieras av domslut som antingen är missriktade eller direkt felaktiga. Det är heller inte så att de enskilda domarbedömningarna är det enda problemet, utan i många fall är faktiskt också självaste regelboken ett lika stort bekymmer.

Dagens fotboll genomsyras av någon sorts överdriven välvilja att ”skydda artisterna”, och det har fått konsekvensen att den fegt bokstavstroende domaren kan finna något klyschigt regelstöd för att ge rött kort för i stort sett varenda tackling.

Häromdagen var jag purken över att Paul Robinson i West Brom fick rött kort för att ”båda fötterna lämnat marken” i en tackling.

Än mer irriterad är jag nu över att Frank Lampard skickas av planen för att ”han visade dobbarna”. Jamen, för helvetet. Till att börja med befann han sig i ett läge där det var omöjligt att vinkla foten på något annat sätt – men samtidigt helt säker på att träffa bollen om han bara använde sulan. Och det gjorde han såklart också. Men med hänvisning till att han ”visat sula” så går det ändå att rättfärdiga en utvisning utan att bekymra sig det minsta lilla om en sak som spelförståelse.

Att sedan José Bosingwa kom undan med sin supercyniska ryggstämpling på stopptid bidrar ju bara till patetiken i det hela.

Lägg till att Newcastle tidigare på dagen med sig en feldömd straff i det livsviktiga Tyne-Wear-derbyt eftersom det ”var kontakt” mellan Steven Taylor och Steed Malbranque. Det är kontakt varje gång jag tränger mig ombord på en tunnelbanevagn också – jag ska inte ha straff för det.

Dessutom hade vi den där situationen mellan Juventus och Cagliari igår, där bortalaget utnyttjade en logisk lucka i offsideregeln och sprang in med kvitteringen – men i det här sammanhanget är den en parentes.

Rent generellt fattar jag faktiskt inte vem som delar ut de här domardirektiven – och varför. I stort sett alla fotbollsintresserade människor jag känner tycker att det är ett betydligt större problem med alla filmningar än det är med hårdfört spel nuförtiden. Ändå blir sporten mindre och mindre tillåtande med fysiskt spel för varje säsong som går.

Nej, ta nu och byt fokus i regeltolkningarna. Gör det tillåtet att tackla igen. Gör återigen fotbollen till en kontaktsport.

/Erik Niva

Den här morgonen finns det bara ett enda tema som jag tänker starta med.
Raúl Gonzáles Blanco – Real Madrids kapten – stöter in en boll på Numancia. Det är hans 307:e mål för den vita klubben. Det är ett mål som tangerar Don Alfredo di Stéfanos tidigare klubbrekord.

”Leyende Viva” – Levande Legend – är rubriken i Marca. Tidningen har dessutom samlat ihop videoklippen till de ”10 konstverk” som Raúl skapat sedan debuten för nästan 15 år sedan. Det är en stilig hyllning till en av vår tids allra största.
– Efter mål 307 måste de som tvivlar på Raúl nu samlas i smyg för sina hemliga möten, likt de kristna en gång gömde sig i katakomberna, skriver As.
***
Två av ligans mest formstarka spelare – Madrids Arjen Robben och Athletics Fernando Llorente – gjorde fina mål för sina respektive klubbar.
***
Mest intressant igår var annars den tyska omstarten. Hoffenheim invigde sin nya Rhein-Neckar-Arena. Demba Ba gjorde premiärmålet – och sedan klackade han snyggt fram Boubacar Sanogo till det andra.

Rosenbergs gamle lagkamrat Sanogo är såklart ingen fullstor ersättare till Ibisevic, men med sin löpstyrka kommer han ändå att passa in Hoffenheims speedkollektiv. Karln kallades ju faktiskt för ”Klinsmann” redan hemma i Elfenbenskusten, då han aldrig slutade göra sina självuppoffrande löpningar.
***
I Dortmund var det hyllningssörjande. I samband med cupmatchen mot Bremen senast föll 21-årige supportern Kevin B. i en trappa och dog. Igår hedrades hans minne.

Två tysta minuter före avspark, Joachim Löw som hedersgäst och gigantiska banderoller från både hemma- och bortafansen.
– Naturligtvis spelade vi för Kevin, sa Florian Kringe efter matchen mot Leverkusen.
***
Sergio Pintos bågskott för Hannover mot ett sorgligt Schalke var annars Bundesliga-omgångens snyggaste.
***
En comebackande Simon Bank har redan kommenterat Italien, men jag kör ändå Quagliarellas volley i repris. Att komma tillbaka till sin hemstad och dra in den bollen… The boy’s a bit special.

Från Juventus chockförlust vill jag highlighta kvitteringsmålet, och offsidesituationen som föregår det. Brassen Jeda leker Ruud van Nistelrooy, och utnyttjar en offsideposition för att ta sig till rätt läge.

Själv tycker jag att det är en klar offside. Regeln om att inte påverka spelet upphävs ju såklart i och med att Jeda uppenbarligen vinner enorma positionsfördelar genom sin offside. Domarteamet höll inte med mig – vad tycker ni?
***
England? Äh, inte nog med Spurs patetiskt förutsägbara berg-och-dalbaneförlust i Bolton – det var en blek speldag.

Aston Villa kunde inte spräcka nollan, och Arsenal hade laddat med lösa skott. Och paradoxalt nog gjorde därför såklart unga Arsenal-lånet Jay Simpson därför sitt första ligamål för West Brom.

Den största snackisen var ju annars kickboxningsmatchen mellan Rory Delap och Shaun Wright-Phillips – det var den sortens dag.
***
Ska vi dra till Turkiet då? Det tycker jag. Bara Shabani Nondas rökare mot Denizlispor är ju värt besöket.

Tung seger för Trabzonspor borta mot Ankarspor också. Två snygga mål av Gökhan Ünal och Umut Bulut – men framförallt en riktig jävla kvalitetskrigsdans ledd av Rigobert Song efter slutsignalen.

Appropå Turkiet så leder ju skrällaget Sivasspor fortfarande ligan. Instinktivt hoppas man såklart att den lilla uppstickarklubben ska bryta Istanbul-monopolet – men jag vill samtidigt uppmana er att läsa den här artikeln av my man Ekim Çağlar för att få sammanhanget.
***
Det blev ingen svenskfest när Heerenveen reste upp till Amsterdam. Viktor Elm var förkyld och stannade hemma, Rasmus Lindgren fick sitta på bänken i 90 minuter och Patrik Ingelsten fick nöja sig med ett kortare inhopp. Men vad gör det när Danijel Pranjic – Europas mest underskattade vänsterback? – sätter såna här avgörande frisparkar?
***
Vad har vi då kvar? Jo, att konstatera att nya Observer Sport Monthly har kommit ut – och att Rio Ferdinand har hoppat in som gästredaktör.

Resultatet? Jo, Rio Ferdinand intervjuar Storbritanniens premiärminister Gordon Brown. Rio Ferdinand blir själv intervjuad. Rio Ferdinand skriver ledare. Och Rio Ferdinand tar ut sina tio favoritspelare.

/Erik Niva

Såg det här klippet för några månader sedan, men… visste inte riktigt vad jag skulle göra med det.

Nu vet jag.

Om två timmar startar Bundesliga om igen efter vinteruppehållet. Stormatch mellan Hamburg och Bayern München.

På allmän begäran – från en person – här har ni videosnutten som tar hand om er uppladdning.

Som det står i en av Youtube-kommentarerna: ”This is clearly the greatest thing ever in the entire history of everything”.

/Erik Niva

Skamlös självpromotion? Naj, naj – välvillig konsumentupplysning.
Efter en dryg månad av tomt ekande hyllor finns nämligen min bok ”Den Nya Världsfotbollen” äntligen i lager igen.

Jag tänker nu inte försöka lansera den som någon extraordinär försäljningssuccé, utan nöjer mig med att konstatera att efterfrågan i alla fall var större än förlaget räknat med. Efter några få dagars julhandel var den första laddningen uttömd – och sedan dess har vi väntat och undrat. Det här partiet har nämligen skeppats med båt från tryckeriet i Kina, och jag har bara väntat på att få höra att fartyget kapats av pirater utanför Somalias kust, följt av tv-bilder där en maskerad bombare står och håller bokbål.

Men nu är vi ute på andra sidan Godahoppsudden – och hade jag själv haft intresse av boken hade jag raskt beställt den från typ Adlibris, Bokus eller CdOn. Det är faktiskt så att förlaget redan har slut på böcker – igen – och att en nyupplaga därför håller på att tryckas.
Färdigskrävlat. Nu tänkte jag faktiskt be om någon sorts tjänst. Jag vet ju att det finns en klump tappra kämpar som läser den här bloggen och dessutom redan har hunnit med att plöja igenom ”Den Nya Världsfotbollen”.

Vad tyckte ni?

Kan ni inte ta och skriva några rader i kommentatorsfältet eller skicka ett mail till erik.niva@aftonbladet.se?! Var den bra? Seg? Vilka reportage var intressanta och vilka var trista? Vilka dimensioner missade jag? Vad har jag rätt i och vad har jag fattat fel? Vad borde min nästa bok handla om? Tankar? Intryck? Slutsatser?

Har jag nu en linje för direktkommunikation med min läsare – härligt nymedialt utryck – så ska jag fan i mig utnyttja den. Jag skulle genuint uppskatta era synpunkter.
***
Ute i den stora, vida fotbollsvärlden fortsätter annars Newcastle att underhålla. Efter att Newcastle förlorat mot Man City i onsdags gjorde Joe Kinnear en tv-intervju med Alan Parry på Sky Sports. Han redde ut skadeläget.
– Shay (Given) pulled out with a knee injury, as did Insomnia . . . Insomnia . . . er, Charlie.

Nu har Charles ”Insomnia” Inzogbia surnat till, och krävt att få lämna klubben.
– Efter att ha blivit förolämpad av Joe Kinnear så kommer jag aldrig att spela för Newcastle igen så länge han är manager.
Kinnear förstår ingenting.
– OK, I got a little tongue-tied – men om jag hade fått ett pund för varje gång jag hade uttalat ett spelarnamn fel genom åren så hade jag varit en väldigt rik man. Tyvärr smackar bara det här av desperation att driva igenom en flytt från Newcastle United.
***
Ändå är det faktiskt inte Kinnear som är ligans allra mest prövade manager just nu. Igår gick Boltons manager Gary Megson – Johan Elmanders tränare, på mediesvenska – ut och bekände hur relationen egentligen såg ut mellan honom och de egna fansen.
– Deras känslor för mig är väldokumenterade, och blir vädrade regelbundet. Mina känslor för dem måste förbli privata. Men när fansen slaktar mig så spiller det över på spelarna. Det gör spelarna arga, och de har fått stå ut med det under lång tid. Det är en hög nonsens. Jag skulle inte säga att fansen är hycklare, för så här har det sett ut sedan första dagen jag kom hit. Jag tycker att det är patetiskt. Kommer jag någonsin att få dem på min sida? Inte en chans. Passar inte ditt ansikte in så gör det inte.

Megson kan i alla fall inte anklagas för att köra med populistiska trick. Några timmar efter hans utbrott mot fansen så godkände han en försäljning av Kevin Nolan – lagets kapten, själ och hjärta – till just Newcastle för ynka 4 miljoner pund.

Det är en chockerande dålig affär för Bolton.
***
Snabb anekdot från Real Madrids officiella lagfotografering igår också. Efter att bilden tagits höjde sportchefen Pedja Mijatovic rösten.
– Det är nog bäst att ni tar en till utan mig. Om jag skulle försvinna snart.

Några spelare skrattade, men att det sedan faktiskt tog en alternativ bild utan Mijatovic säger allt vi behöver veta om montenegrinens status i Real Madrid just nu.
***
Det var också i Spanien som gårdagens noterbara fotboll spelades. Kvartsfinaler i Copa del Rey, och ett sent Squillaci-mål gjorde så att Sevilla klämde sig förbi Valencia på bortamål. Bojan Krkic ruskade till en hittills misslyckad säsong med två mål mot Espanyol – det här är det ni behöver se – men det var ändå tröstmålet från José Callejon som var derbyts behållning.

/Erik Niva