Mou, Mou, Mou.
Storm igen.

Kristina Kappelins och mina krönikor till dagens tidning krockade tydligen lite, de var för lika till innehållet, det såg jag nyss på mejl från nattchefen. Min publicerades i tidningen och hennes ställdes utanför. Därför kör man istället Kappans på nätet i dag, så att den ändå kommer ut någonstans. Helt rätt beslut men därför lägger jag ut mina tankar, dagens krönika från tidningen alltså, här bloggen så att nätläsarna också får den. Men köp ändå tidningen, mycket bra lördagsläsning i dag!

/Jennifer

Krönika i tidningen i dag 24 januari

Ett påhitt som börjat på en blogg som är emot Inter.
Eller sanna, hårda ord som aldrig skulle ha fått lämna omklädningsrummet.
Uppgifterna går i sär om José Mourinhos påstådda utbrott.

I dag pratar som vanligt José Mourinho, som alltid dagen före match, och gissa om det kommer att vara spetsade öron på presskonferensen på Appiano Gentile. Inters tränare meddelade igår att man kommer att stämma La Stampa, La Repubblica och Tuttosport, de tidningar som skrev om Mourinhos påstådda utbrott. Tuttosport från Turin är erkänt Juventus-vänlig. De två andra är seriösa morgontidningar men även la Stampa är Turin-baserad och har Juventus som huvudlag i rapporteringen och i La Repubblica är Rom-lagen prio ett. Allt sådant ska tas med när storyn kring Mourinho värderas. Milano-baserade (och mer Inter- och Milan-vänliga men också mest trovärdiga) Gazzetta dello Sport, Italiens största sporttidning, skrev däremot inte en rad.
– Vi väntar på Mourinhos egna ord på presskonferensen. Alltihop började med uppgifter på en blogg som är klart emot Inter. Så lösa uppgifter kan vi inte utgå i från i vår publicering, säger en av Gazzettans nyhetschefer och tillägger:
– Det ska enligt våra källor har förekommit ett utbrott i paus mot Atalanta men orden är allför välfriserade och tillrättalagda, uttalandet känns inte trovärdigt.
Vem som talar sanning återstår att se. En sak är i alla fall säker: Mourinhos påstådda utspel gav honom nya fans. I Juventus-lägret.
”Otroligt att de oärliga har en ärlig tränare. De måste ha gjort fel när de värvade honom”.
En av många kommentarer på Juventus-forum i går, citerade i italienska medier.  Bland Inter-folket var reaktionerna mer blandade. Vissa ifrågasätter sanningshalten, andra tycker att Mourinho gjort fel medan åter andra säger att hans utbrott bara var taktik och ett smart sätt att tända laget.
Diverse uppgifter florerade i går om att Inter-patronen Massimo Moratti och Mourinho är på kollisionskurs. Sant är i alla fall att deras relation är kyligare än vanligt. Efter plattmatchen och förlusten mot Atalanta sa Moratti:
– Det finns inga ursäkter.
Klart är att Inters svaga säsongsinledning skapat såväl rubriker som viss oro och att Mourinho redan i höstas ofta var i polemik med italienska medier. Samtidigt vet ju alla att det är en del av Inters-tränarens ledarstil.
Hernan Crespo uppges dock vara en av de som tagit illa vid sig av Mourinhos ledartstil. Enligt bland annat La Stampa har han krävt en förklaring från ”Mou”, men det är återigen helt obekräftade uppgifter.
Det enda man kan fastslå säkert är att alla aktörer, såväl klubbar som ledare och medier, har sina agendor. Samt att Inter behöver en vinst mot Sampdoria i morgon kväll – och att det ska bli mycket intressant att höra José Mourinhos reaktion på ryktena.
Jennifer Wegerup
jennifer.wegerup@aftonbladet.se

Fredagseftermiddag, och nytt kortavsnitt i mitt ytterst lama korståg till platsen där fotboll tangerar musik.

För några fredagar sedan gjorde jag er uppmärksamma på 11 Freundes fotbollsintervju med Mando Diao – idag kan jag inte undvika att hojta till om det här trivialitetssamtalet med Anders Frisk.

Den pensionerade domaren avslöjar bland annat att han tror att en tiger hade besegrat ett lejon i slagsmål, att Britt Ekland är hans favorit-Bondbrud – men framförallt att han mycket väl kunnat vara en av karaktärerna i ”White Line Fever”.

* What was the last CD you bought?
– I think the last CD I bought was Motörhead. Because my best friend is the drummer of this band.

* He’s the drummer in Motörhead?
– Yep.

* Ever hung out with them?
– [Nonchalantly] Yeah, I have.

* So, Ace of Spades and all that…
– Yeah, that’s a nice one, but that’s an old one. They have made a new album, it’s really nice. I like a lot of different music, but I bought this last CD because Mikkey is my friend. We socialise together, with our families and things like that.

* It must be cool to have a few drinks with Motörhead though, right
– Yeah, he’s a really nice guy. We have great fun together.

Great fun var orden.

/Erik Niva

För perspektivens skull, för en påminnelse om hur vi ska värdera saker och ting här i världen.

Semifinalen mellan Burnley och Tottenham blev ju oväntat dramatisk. Och ett gammalt Burnley-hjärta orkade inte med den. Under den andra förlängningskvarten – drygt fem minuter innan Tottenham gjorde sitt avgörande reduceringsmål – kollapsade en man på hemmakortsidan, The Bob Lord Stand.

68-årige Kenneth Hartley vaknade aldrig upp igen. Han tycks ha drabbats av en hjärtattack, och hans liv gick inte att rädda.
– Kenneth hade varit en Burnley-supporter sedan han var i tonåren. Han var väldigt uppspelt inför matchen – som han alltid är – eftersom han verkligen hoppades att laget skulle vinna och få åka till Wembley. Det är bara synd att de inte klarade det, för det hade hedrat honom på ett passande sätt.
Änkan Joyce Hartley, 64, summerar.
– Hans bortgång har kommit som en hemsk chock.

Själv hittar jag lite ljus i tanken på att Kenneth Hartley dog då Burnley fortfarande ledde med 3-0, då ingenting alls tydde på att Spurs skulle komma tillbaka in i matchen. Han dog med tron att hans lag svarat för en av de mest fantastiska upphämtningarna i historien, tron att han själv var på väg till Wembley.

Det finns sämre sätt att gå.

/Erik Niva

En hemresa senare.

Burnley är en av de där nordengelska städerna där tiden stått stilla, bortsett från att industrijobben försvunnit och tusentals invandrare från de asiatiska kolonierna flyttat hit.

Vill du äta middag så kan du välja mellan pubens bönor och kebabsyltornas… kebab. Vill du shoppa så har du antingen pantbanken Cash Converters eller lågprisbutiken Everything´s a Pound. Gubbarna har flat caps på sig, tonårsmammorna rosa mjukisdressar. The lads har alla vita sneakers. De lite yngre har Adidas-byxor och kortärmad matchtröja – trots att det är minusgrader – de äldre har klätt upp sig i en speciell sorts märkeskläder.

Fotbollen uppfanns av och för sådana här städer.

Tottenham Hotspur tycks existera för att förlora i såna här städer.

Att jag lyckades förutse matchutvecklingen i gårdagens blogginlägg hade inget med skicklighet att göra. Inte med tur heller, för den delen – bara om erfarenhet. Jag har sett Spurs spela den här typen av cupmatcher mot högmotiverad motstånd uppe i norr dussintals gånger. Fan vet om jag sett oss vinna en enda.

Den lilla del av huvudet som ändå försökte intala mig om att det skulle bli en enkel match tystades definitivt under den korta promenaden ut till Turf Moor. Det hade börjat regna. Inte droppa, inte dugga – ösregna. Cats and dogs. Underkylt. Och det hade börjat blåsa. Inte friska i, inte fläkta – storma.

I den engelska fotbollen finns det uttryck som går ut på att man får veta vad en (utländsk) spelare är gjord av ”on a wet and windy January night in Blackburn/Bolton/Blackpool/random northern hellhole”.

Om vi inte redan visste det så fick vi definitivt veta det igår. Nio elftedelar av vårt lag är klassiska Spurs-spelare. Små, tekniska, bollskickliga, veka, ojämna – och komplett oamvändbara on a wet and windy January night in Burnley, Undantaget mittbackarna Woodgate och Dawson – som båda är northern – utgör vi alltjämt själva definitionen av southern softies.

Från det att den vidunderlige Robbie Blake skruvade in 1-0 mådde jag fysiskt dåligt under resten av matchen. Jag mådde så illa att jag trodde att jag skulle spy, och det berodde varken på the pints eller the pies. Allt vi behövde göra var att undvika att förlora med 3-0 mot ett totalt underlägset lag.

Vi förlorade med 3-0 mot ett totalt underlägset lag.

Under de drygt 25 år som jag varit aktivt fotbollsintresserad har jag sett en miljon matcher. Hade resultatet stått sig förlängningen ut hade nog det här varit den allra värsta.

Men ja… Nu gjorde det inte det. Nu rakade Roman Pavljutjenko in den reducering som krävdes med två och en halv minut kvar, och hur orättvist synd det än var om Burnley så var det egentligen bara ännu en bekräftelse av att Tottenham trots allt förblir Tottenham.

För det må ligga i vår genetiska kod att vika ner oss i svåra bortamatcher mot tuffingar i dåligt väder – men där finns också en del som handlar om osannolika upplösningar och enskilt magiska ögonblick i stora cupmatcher. Och där ligger framförallt en plats som är och förblir vårt andra hem: Wembley Stadium.

Vi förtjänar det inte, men om en dryg månad så korsar vi återigen norra London till den plats som tillhör oss mer än någon annan klubb.

Spurs Are On Their Way To Wembley. Tottenham´s Gonna Do It Again.

/Erik Niva

Å Tottenham Hotspurs vägnar vill jag innerligt och uppriktigt be spelare, ledare och supportrar runt Burnley Football Club om ursäkt.

Ni är så oerhört mycket mer värda en Wembley-final än vad vi är.

Just nu är det allt som förtjänar att sägas.

/Erik Niva

Efter en lunchraid på Affleck´s Palace här i Manchester är det nu dags att släpa sig mot tåget som ska korsa Lancashire. Nuförtiden är det inte varje dag som jag får chansen att kryssa för en ny engelsk arena, men idag är en sådan dag.

Turf Moor i Burnley. Har aldrig varit där tidigare.

Spurs ska spela av andra halvlek av Ligacupsemifinalen med sina välförpackade 4-1, och vi ska sjunga Wembley-sånger i 90 minuter.

Så ser alltså grundplanen ut – men eftersom jag har varit med förr så vet jag givetvis att verkligheten kommer att bli helt annorlunda. Burnley kommer att sätta högsta tryck från början, och efter typ 10 minuter kommer Bale och Alnwick göra någon sorts oförklarlig kommunikationsmiss. 1-0 till Burnley. Publiken kommer att vara bindgalen, vädret svindåligt, hemmalaget tungt och fysiskt. 2-0 kommer att komma på en fast situation precis i början av andra halvlek. Och därifrån är det anyone’s guess.

We Are Tottenham.
***
Song of the Day:

You shake my nerves and you rattle my brain
Too much love drives a man insane
You broke my will, oh what a thrill
Wilson Palacios,
Great balls of fire
***
Innan jag lämnar Manchester. Själv var jag ju på Ligacupsemi här igår, men i en annan del av staden spelade Man Citys reserver mot Bury. Matchen stod och vägde vid 2-2 in på stopptid, men då klev en 16-åring från Brommapojkarna in i handlingen.

Jag citerar:
”City’s winner was spectacular indeed! Redshaw made a run into the box from the left and saw  Guidetti bearing down towards goal and Jack released the ball and looked to have overhit the pass but City’s no 10, Guidetti, somehow amzingly maintained his balance to get over the ball and smash an unstoppable shot from the edge of the box and at a sharp angle, flying past Bury’s strong goalkeeper Belford to score a sensational winner for Man City!”

Svensk fotboll är som vanligt i desperat behov av framtidshopp. John Guidetti från Nybohovsskolan är ett stort sådant.

/Erik Niva

I livet, i fotbollen – knappt någonting kan få mig att känna mig sådan tårögd vördnad som den som vet att han är dömd att förlora, men som kämpar vidare ändå.

I Derby bor lite drygt 200 000 människor. Förra säsongen spelade stadens fotbollslag i Premier League. 38 matcher blev det. 1 vinst. Den kom i september. Resten av säsongen låg Derby County i ett vakum längst nere i botten, fullständigt avhängda från resten av tabellen.

De sju sista hemmamatcherna för säsongen:
* 9 februari. Derby-Tottenham, 0-3. 33 058 åskådare.
* 1 mars. Derby-Sunderland, 0-0. 33 058 åskådare.
* 15 mars. Derby-Man United, 0-1. 33 072 åskådare.
* 29 mars. Derby-Fulham, 2-2. 33 034 åskådare.
* 12 april. Derby-Aston Villa, 0-6. 33 036 åskådare.
* 28 april. Derby-Arsenal, 2-6. 33 003 åskådare.
* 11 maj. Derby-Reading, 0-4. 33 087 åskådare.

Folk fortsatte inte komma för att de trodde att Derby kunde klara sig kvar i Premier League, för att de trodde på ett mirakel. De gick på matcherna för att de insåg att en klubb är i större behov av stöd ju sämre det går, och för att de insåg att fotboll inte är en sport som går ut på att vinna. De plågade sig igenom smärtan av en lång rad av storförluster med högt hållna huvuden – för så gör man om man är fotbollssupporter. För sin klubb, för sin stad.

Igår hade så fler än 10 000 Derby-fans tagit sig till Manchester, lockade av den där svagt flimrande glimten av Wembleys elljus i horisonten. Det gick såklart åt helvete. Efter en halvtimme låg de under med 3-0.

Då reste sig den enorma klacken återigen som en man. De svartvita fansen hade redan dominerat Old Trafford totalt. Nu visste de att de var dömda att förlora, men de kämpade vidare ändå. Alla tillsammans med en röst, i en enkel ramsa som aldrig ville ta slut. Den bestod bara av två enkla ord:
– Loyal supporters, loyal supporters, loyal supporters…

Hade jag inte varit norrlänning hade jag gråtit.

/Erik Niva

Another day, another dollar. Har tagit tåget upp längs the Manchester Ship Canal, och alltså bytt Liverpool mot Manchester. Här handlar ju mycket om araber och brassar för stunden – mer om det i morgondagens tidning – men bortanför allt det ståhejet ska det ju spelas stormatch här ikväll också.

Okej, det är ju inte så att Man United-fansen går runt och febrar inför Ligacupsemin mot Derby – även om många är spända på att se om Zoran Tosic får debutera – men ärligt talat så är det helt underordnat.

Den här kvällen handlar inte om dom.

Bland det bästa med den engelska cupfotbollen är att bortalagen garanteras mycket större biljettandel än i ligamatcherna. En vanlig Premier League-match begränsas bortaklacken till mellan 1 500-4 000. Ikväll har Derby County fått 12 000 biljetter.

Tidigare i veckan var de på god väg att sälja dem alla, och om de lyckas med det så kommer de att ha med sig det största bortaföljet någonsin till en tävlingsmatch på Old Trafford. Det tidigare rekordet har Coventry City, som tog med sig 11 500 fans till en Ligacupmatch för drygt två år sedan.
– Derby-supportrarnas fanatism och dedikation är redan erkänd inom sporten, men potentialen hos den här svart-vita armén tar andan ur mig, säger Derbys vd Tom Glick.
Varje Derby-supporter som köpt biljett till matchen har dessutom fått en gratishalsduk av klubben, och uppmanas att ta med den.
– Ett svart-vitt hav kommer att bli en syn att minnas, säger Glick.
Supportern Karl Thornton stämmer in:
– Det kommer att bli en fantastisk stämning. Ljudet från Derby-klacken kommer att vara öronbedövande.

Derby County ligger på 20:e plats i The Championship – och förlorade med 2-0 mot QPR i helgen – men de kommer till Manchester med 1-0 i bagaget. Om de slår ut de regerande Europamästarna och går till en Wembley-final, då vete fan om Old Trafford står kvar i morgon.

/Erik Niva

Hur mycket jag än gillar Rafa Benítez kan jag inte undgå att bli frustrerad på honom ibland. Hur stor taktisk mästare han än är så tycker jag att han hamnar fel i matchplanen lite då och då.

Ikväll var ännu en sån där kväll. Efter en hel svit onödiga 0-0-matcher så kanske det fanns Liverpool-fans som skrockade förnöjt när de fick se laguppställningen. Keane in i stället för Mascherano. En anfallare istället för en defensiv mittfältare.

Kruxet var ju bara att det här visade sig vara en ren papperstiger. Rafa bytte inte system – han bytte bara spelare. I praktiken var 4-5-1-uppställningen fortfarande kvar, men nu med spelare betydligt sämre lämpat för det. I praktiken tog Keane den länkroll mellan mittfält och anfall som Gerrard brukat ha. Stevie G fick i sin tur en mittfältsroll som var nästan lika defensiv som Javi Mascheranos.

Och kontentan av det var ett satans slöseri. Keane hittade som vanligt inte rätt med särskilt mycket alls, och i stället för att kunna bomba på framåt så tvingades Gerrard lydigt patrullera mittcirkeln. Nu vore han ju inte Stevie Wonder om han inte ändå vräkte in ett långskott, men totalt sett fick Liverpool ett ännu sämre anfallsspel än de tidigare haft med den här formeringen.

Det går inte att säga något om. The bottom line är att Rafael Benítez är en – ibland onödigt – defensivt inriktad tränare.

Man behöver generellt fler poäng för att vinna ligan i England än i Spanien. Trots att Rafa nu varit här i nästan fem år undrar jag faktiskt om inte grundproblemet är att han fortfarande inte riktigt fått in i huvudet att det inte går att kryssa sig till Premier League-bucklan.
***
Moyes boys då? Jo, för fan, a credit. Jag har en extremt stor respekt för vad Everton uträttat de senaste säsongerna. Ett äkta gammalt hederligt lagbygge, där spelare scoutas och köps med en tanke, där de är typer och karaktärer som faktiskt ska passa in i hål som är skräddarsydda för dem.

Ett oerhört svårslaget lag, Everton. Och jag tror inte att det finns någon annan tränare i hela Premier League som så konsekvent får sina spelare att prestera väldigt nära sina 100-procentsnivåer.
***
Now, how about that famous atmosphere? Jag är ju sådan att jag nästan bryr mig lika mycket om det som händer på läktarna som det som händer på planen när jag ser en stormatch live – och det är klart att man är extra nyfiken när man gör sitt första Merseyside-derby under the floodlights.

Nöjd? Både och. Det senaste årtiondet eller så har det ju hänt något med Anfield. I grunden handlar det om att publiken nu reagerar snarare än agerar, de kräver att laget ska tända dem snarare än att de ser det som sin uppgift att tända laget.

Några få undantag finns fortfarande – de stora Europa-matcherna, i någon mån Man United-matchen – men jag blev förvånad över att även Merseyside-derbyt faktiskt får lov att räknas in i den här reaktiva kvoten.

När Liverpool spelade knackigt – vilket de ärligt talat gjorde i sisådär 75 minuter – så var Anfield en besvikelse. Inte sådär knappnålstyst som det kan vara, men utan den frenesi jag förväntat mig. Ärligt och objektivt kan jag säga att det totalt sett var mindre intensivt än ett North London Derby på White Hart Lane.

Men – när de väl fick something to shout about så var det helt infernaliskt. Minuterna runt avsparken och minuterna efter målet var det precis sådan där stämning som det brukade vara på den tiden när de engelska arenorna stod på sin topp, sådan där stämning som man bara inte förstår hur den kan överträffas i det ögonblick som den träffar en.

Och de minuterna fortsätter att vara värda väldigt, väldigt mycket för mig.
***
Everton gjorde ju vad de kunde med sina 3000 biljetter (jodå, det inkluderade några framföranden av den ökända babysången), och de har ju ett av de mer old school-betonade följena av de större engelska klubbarna.

No shirts, no colours, bara en jävla ljudnivå. De lyckades visserligen inte dränka You´ll Never Walk Alone, men efter slutsignalen var det ju The Boys In Royal Blue som styrde och ställde på Anfield.

They went fucking mental, they all had a disco – och så vitt jag vet kan de mycket väl stå kvar där än.

/Erik Niva

Zlatan valde rätt gala, det kan man lugnt säga…
Efter storslammen på Idrottsgalan i fjol dominerade han istället totalt ikväll på den italienska fotbollens Oscarsgala.
Bäste utlänning och bäste spelare totalt. Samt vackraste målet 2008. Tunga, tunga utmärkelser. Mer om dem i morgon i tidningen.
Stilfullt för övrigt av Zlatan att komma ihåg att tacka även Roberto Mancini, som ju var delaktig i högsta grad i segrarna.

Pratade nyss med Nicola Cecere nere bland italienska kollegorna på Gazzetta dello Sport, om Zlatan men också om en annan stor spelare, den som vår Z snuvade på priser i kväll: Kaká.
”Vi fick veta för fem minuter sen att Kaká stannar, man sa nej till Manchester City. Ingen kunde tro det, men så blir det. Berlusconi har precis lämnat beskedet”, sa Nicola.
Stora nyheter både för Inter- och Milan-redaktionerna alltså, inga problem där att göra tidning tills i morgon.

Inte för oss heller.

Så därför nöjer jag mig med att nu säga: a domani, hörs i morgon,

Jennifer