I mina förhandstexter i dagens tidning har jag valt att inte tjata om den politiska bakgrunden till El Clásicos inramning. Ni vet ju. Ni har hört allt det där om en katalansk frihetskamp mot en gammal frankistisk centralism så många gånger att ni tröttnat på det för länge sedan.

Men – när klyschorna är avklarade och när allting kommer kring så älskar jag ju att Thierry Henry har alldeles rätt när han beskriver det här som ”något mer än en fotbollsmatch”.

Jag älskar att det är en regionalpolitisk markering att välja vissa tidningar framför andra i kiosken. Inför match vill jag såklart läsa in mig på alla perspektiv, men det kan vara svårt att hitta de Madrid-trogna tidningarna i Barcelona. När jag till sist stöter på ett ställ med Marca och As får jag en mindre utskällning för att jag köper dem.
– Visca Barça! Visca Catalunya, avslutar tiidningsförsäljaren sin harang.

Jag älskar att Gerard Piqué använder den oöversättliga frasen ”mucho morbo” när han får frågan om han är ”antimadridista” i just Marca, och jag älskar att Raúl sitter i tv och deklarerar att han inte skulle spela i Barcelona ”för allt guld i världen”.

Jag älskar att klubbledningen i Barcelona gör en poäng av att prata om sin catalanismo, att det är de som betalar för ett jättetifo med parollen ”Catalonia Is Not Spain” i klassikern 2004 och att det fortfarande står ”Independència” klottrat på fasaderna här i stan.

Det är enkelt att fastna i dumma, trötta stereotyper runt de här dimensionerna – men El Clásico vore inte världens största fotbollsmatch utan dem.
***
Apprpå något helt annat är jag dessutom väldigt tacksam för att La 2 visar engelsk fotboll på lördagseftermiddagarna, så att jag kan se hur Liverpool-Hull står 2-2 efter en halvtimme.

Mucho morbo på Anfield också idag.

/Erik Niva

Originalkalendern – Wayne´s World.
Alternativa kalendern – Once a Blue, Always a Red.

När Wayne Rooney gjorde mål för Everton i FA Cup-finalen för ungdomslag 2002 så drog han upp sin matchtröja för att blotta budskapet som fanns på en t-shirt därunder: ”Once a Blue – Always a Blue”.

Wayne Rooney var sex månader gammal när han gick på sin första Everton-match. Båda hans föräldrar var fanatiska fans, och Rooney tillverkades också mitt under den euforiska formtopp som gav Everton ligatiteln 1985.

Några månader efter det där målet mot Aston Villa så slog så en 16-årig Rooney igenom i Evertons a-lag och blev ett Premier League-fenomen. När medierna besökte gatorna där han vuxit upp hittade de ett pojkrum som fortfarande var helt draperat i blått. Det var affischer, matchtröjor och en sån här plojregistreringsskylt med Evertons färger och Wayne Rooneys namn.

När han blev inbjuden att träna med Liverpool kom Rooney i Everton-tröja, och vägrade sedan åka tillbaka efter ett par pass. Lokalt uppvuxna Everton-fans som Robbie Fowler, Michael Owen, Jamie Carragher, Steve McManaman hade alla bytt sida när de blev erbjudna proffskontrakt – och det finns till och med en bild där en ung Steven Gerrard fotograferas i blå matchtröja bredvid Evertons bucklor – men Liverpool var minsann inte laget som Wayne Rooney tänkte spela för.

Once a Blue, Always a Blue – eller i alla fall så länge som det inte passar den egna karriär att resonera annorlunda.

Efter att en 18-årig Wayne Rooney gjort sensation i EM 2004 kom han hem till England och skrev omedelbart på för Manchester United. För många var det dagen då den sista illusionen om fotbollslojalitet krossades, det ultimata beviset för att absolut ingenting betyder något alls för dagens spelare förutom pengar och personlig framgång.

När Wayne Rooney sedan kom tillbaka till Goodison Park i Man Uniteds tröja var det upplagt för problem. ”Once a Blue – Always a Red”, sjöng de skadeglada bortafansen. Tio minuter före avspark var så Rooney på väg tillbaka in i omklädningsrummet efter uppvärmningen då han hamnade i bråk vid sidlinjen. Inte med någon hemmaspelare, inte med någon supporter som hoppat in på plan – utan med representanter för företaget som sponsrat matchbollen, Ellesmere Port Motor Auctions.

/Erik Niva

Originalkalendern – Robbies målfest.
Alternativa kalendern – Robbies målgest.

Well, den här kunde ni ana att den skulle komma. Förmodligen känner ni även till bakgrundshistorien, hur ryktena gick i Liverpool om att Fowler gick på knark, hur Everton-fansen därför skanderade ”smackhead” åt honom och hur han därför låtsades sniffa sidlinjen efter att ha gjort mål framför dem i derbyt.

Men följde ni med i vad som hände sedan? Enligt Robbie Fowler själv var den här dagen början på slutet på hans Liverpool-karriär. Ett egendomligt bråk bröt ut med tränaren Gérard Houllier, och enligt honom själv blev han aldrig förlåten. Här är Fowlers egna ord om efterspelet, från hans självbiografi:

I´d scored twice and we´d beaten the enemy 3-2, som Houllier was pretty happy because it was something positive in a difficult season, although he did ask me, just before he went to do the press conference, how the hell he was going to explain that one to the waiting media.

I could tell him exactly how not to do it – make up the fucking fantasy he eventually came up with! He went into the tiny press room at Anfield, and he came out with this incredible stuff about ”eating the grass”. Apparently, Rigobert Song had brought this celebration with him from Africa. It was common over there in Cameroon, the players would get down and eat the grass after they scored, and I had seen him do it in training. It was, Houllier said with a completely straight face, my tribute to Rigobert.

I spoke to one or two of the press lads later, and they told me they had to stuff their fists in their mouths to stop themselves laughing out loud. People had tears in their eyes because it was so funny. Nobody could ask another question because they had to run outside and break down in gales of laughter. And Houllier stood through it all blinking, without a flicker of a smile. He thought it had been a fantastic excuse.

Of course, the papers mullered him. They really went to town on how ridicoulous his explanation had been, and what a fool he had made of himself. Houllier was hurt by the criticism he recieved, and he blamed me. Really blamed me. It must have been fully two years later when he told a mate of mine how I was finished that day, when he had been ridiculed for defending me.

Houllier had rung this guy, a journalist, to give him a volley about criticism of Emile Heskey. He knew the reporter had contact with me and was a supporter of mine, and he laid into him, saying he was just slagging Emile off to get me in the team. Then he referred back to the ”eating the grass”-incident, and he let rip:
– I tried to defend your mate, I tried to fucking defend the idiot and what did you do? You ridiculed me. I was made to look ridicoulous because of Fowler, and I defended him. I tell you, I will never make that mistake again. You tried to destroy me reputation, because I was loyal to your mate. Don´t think I will ever forget that.

/Erik Niva

Fullt upp med lucia på förskolan i dag och sen fest hos oss därefter. Tio vuxna och sju barn, vad har man gett sig in på… Nu ska här i alla fall göras hemgjorda pizzor på recept från Neapel, pizzans födelseort. Är ni sugna på recept är det bara att säga till…

Försöker dock mitt i allt fixande och EC-skrivande om Juventus-Milan att återkomma lite senare med ett inlägg inför just den matchen.

Tills vidare, en för milanisti och en för juventini, enjoy:

http://www.youtube.com/watch?v=XPE0aUB1DhE

http://www.youtube.com/watch?v=vgxTJ6nfkTI

/Jennifer

PS. Och missa inte senaste Laul Calling, klockan 12.00

100 000 kronor (10 000 euro). Så mycket får Milans Kaladze böta för sina uttalande om domare Farina efter Torino-Milan, den 23 november (jo då, Kaladze var omdiskuterad i en handssituation även då som ni  kanske minns).
Straffen som gav Torino 2-2 fick ju Kaladze att säga:
”Jag är ledsen, jag talar aldrig illa om domarna, men i dag var Farina skandalös, verkligen kass. Jag är ledsen att matchen stals av domaren. Vi gör alla fel, även jag, men han var där, verkligen nära”.
Kaladzes ord kostar även Milan en liten slant, närmare bestämt
75 000 kronor. Såg just den nyheten på ANSA, Italiens största nyhetsbyrå.

Om disciplinkommitténs beslut kan man tycka olika. Men det drabbar åtminstone ingen fattig.

/Jennifer

En klassisk almanacka, till salu på e-bay.
Inget är som klubbarnas julkalendrar som ska ge pengar till välgörande ändamål. Som den 2004 med Zlatan & Co Juventus. På bilderna inne i kalendern fanns spelarna tillsammans med barn födda på neonatal-avdelningen på sjukhuset Sant’Anna, som Juve fortfarande stöttar. Lite roligare, och lite mer behjärtansvärt, än en vanlig almanacka.

Rapp inspelning av Laul Calling i dag, sen thailunch och lite fix på stan i det råfuktiga vädret, sen hem för dagishämtning och nu tre olika jobb. Fin ”ledig” dag.

En av de saker vi debatterar i LC är Jeglertz, ny tränare i Djurgårdens herrlag. Ett spännande val. Ni får höra med vad jag tycker i morgon, i text och i LC.
Själv ser jag med spänning fram emot den dag då en kvinna tränar ett herrallsvenskt lag. För år 2008 och framåt kan jag inte tänka mig att det finns någon man som skulle ha problem med det så länge den fotbollsmässiga kompetensen räcker till.

Heder hur som helst, till Jeglertz (i UIK fram tills nu ju) och alla andra män och killar som varje dag, runt om i vårt land, lägger timmar och timmar och timmar av sina liv på att träna kvinnor och flickor.  Det pratas ofta om de få som har problem med kvinnor som spelar boll och som man egentligen inte ska öda kraft på.
Men faktum är att utan alla engagerade fina män skulle vi inte ha någon damidrott.

Så baci, baci, mille baci (tusen kyssar) till er.

Nu jobba, jobba, jobba.

/Jennifer

Originalkalendern – Henrys Hattrick.

Alternativa kalendern – Henrys reklamtrick.

– Vad är Va-Va-Voom, frågar sig Thierry Henry i den där allra första Renault-reklamen från 2001.

Han håller upp chilifrukter. Den ena har det – den andra har det inte. Skjortor? Samma sak där.

Och fotbollsspelare? Jodå, somliga har det, somliga har det inte. Etablerade landslagsforwards som Peter Crouch och Emile Heskey kan ju till exempel beskrivas på många sätt, men någon Va-Va-Voom har de ju inte.

Thierry Henry däremot… Thierry Henry svepte in i Premier League, och drog hela den engelska fotbollen med sig i stormvinden. Farten, målen, koordinationen, estetiken, karisman… Inte många hade en aning om vad egentligen Va-Va-Voom betydde, men alla förstod att Henry hade det i överflöd.

Sommaren 2004 kom bekräftelsen – och dessutom förklaringen. The Oxford Dictionary – alla ordlistors urmoder – inkluderade begreppet Va-Va-Voom i sin elfte utgåva. Den officiella definitionen kom att lyda: ”The quality of being exciting, vigorous, or sexually attractive”.

Det tog ett drygt år, men ungefär samtidigt som Thierry Henry började dra på sig skadesviter så offentliggjorde också Renault att de tänkt om när de planerade sin kampanj inför 2006. De tänkte behålla sin catchphrase – men byta ut huvudrollsinnehavaren.

Thierry Henry hade – tillfälligt? – förlorat sin Va-Va-Voom.

/Erik Niva

Äntligen. Äntligen. Äntligen.
Man slipper bli rättshaverist. Nu kommer nämligen domarsprayen.
Inte en dag för tidigt. Om det är något jag retar mig på så är det när spelarna går framåt på frisparkarna och domarna tillåter det. Ibland rör det sig om flera meter.
I dagens herrfotboll på toppnivå vet ju alla hur viktiga fasta situationer är. En frispark som är ett kanonläge kan bli helt förstörd för att domaren inte ser till att avståndet hålls.
Varna dem alllihop! Visa ut dem!, kvider jag framför tv:n eller på pressläktaren.

Nu läser jag att det läckt ut från det argentinska fotbollsförbundet att domarna där från och med februari 2009 ska utrustas med små sprayflaskor. De ska med dessa, efter att ha stegat ut avståndet, spraya linjen för muren och därmed mycket lättare kunna se om spelarna flyttar framåt – och varna eller visa ut dem.
Sprayburkarna väger hundra gram vardera och är 12 centimeter långa. Domaren ska ha dem i ett bälte runt magen.
Linjen försvinner av sig själv efter några minuter så det är inte så att hela planen blir ett sammelsurium av linjer.
Man har redan testat domarsprayen, i argentinska andradivisionen, och det med framgång.

Vi skrev om detta i höstas, att det var på gång. Och nu är det alltså klart att det blir verklighet, förhoppningsvis framöver även i fler ligor. Även om Zengin inte håller med, se nedan:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/article3421410.ab

För mig var det i alla fall, efter sen middag, lite glögg och soft musik och en del jobb, den perfekta nyheten för att sova gott.

I morgon förmiddag Laul Calling, nu sängen som kallar.

/Jennifer

Plötsligt blev ju den betydelselösa matchen mellan Real Madrid och Zenit kvällens klart mest intressanta Champions League-match.

Under ett drygt dygn vid rodret har Juande Ramos givetvis inte hunnit förändra någonting – och ändå blåser ju nyfikenhetens vindar genom Madrid. Nu ser plötsligt de vita fram emot lördagens klassiker med någon sorts nyfiken tillförsikt, snarare än de rena, nakna ångesten som klubben utstrålade i måndags.

Själv tycker jag förstås att hela episoden mest är bisarr, i synnerhet som Marca under dagen toppat sin hemsida med att den allra förste spelaren på Juandes shoppinglista är… Didier Zokora.

Vart fan är världen på väg?

Betydligt mer rimligt att vi får se Andrej Arsjavin i Real Madrid i januari, Han är visserligen Barcelona-supporter sedan barnsben, men det var just Juande Ramos som lyckades övertala Arsjavin att flytta till Spurs i somras. Att affären sedan inte blev av hade ju med ekonomi att göra, men jag är övertygad om att bandet mellan tränare och spelare finns kvar – och att Arsjavin dessutom skulle göra väldigt mycket nytta i Real Madrid.

Nostalgikerna i St Petersburgfalangen av det ryska kommunistpartier är inte lika övertygade. De har tydligen nu givit sig på Arsjavin på grund av hans uttalade vilja att lämna den ryska fotbollen.
– Andrej, stanna. Än har du inte förlorat all heder, men du är ett halvt steg därifrån. Du kommer att hugga av din spirituella koppling till Moder Ryssland, och det ryska folket kommer aldrig att förlåta dig. Zenit kommer att överleva utan dig, men kan du överleva utan Leningrad, utan ditt hemland? Alla kommunister och patrioter känner skam och äckel inför ditt beteeende och ditt sätt att bjuda ut din kropp.

Det du, Andrej.

/Erik Niva

Även om Neapels president inte älskar engelsmännen (eller deras kvinnor) så finns det utländska spelare som älskas av England och dess befolkning, eller i fall den del som följer Premier League.
Fina, alltid lika läsvärda The Times har tagit fram en lista på de fem populäraste utländska spelarna genom tiderna i PL.

Gianfranco Zola är en av dem, Sardiniens stolthet som numera basar över West Ham från långsidan. Zola spelade som bekant i Napoli med Maradona och sen i Parma innan han kom till Chelsea och spelade in sig i många blå hjärtan. Han varvade sen ner i Cagliari. Det blev också 35 landskamper under karriären.
Nedan Chelsea och Zola, många känslor:
http://www.youtube.com/watch?v=XG4ATQHt708

Dennis Bergkamp och Thierry Henry (Arsenal), Eric Cantona (Manchester United) och Peter Schmeichel (Manchester United och City) är de övriga fyra på listan.

Vem saknar ni på listan? Vem ska in, vem ska ut på er PL-topp fem genom tiderna? Cristiano Ronaldo, senaste Guldbollen-vinnaren, är inte med, som ni ser.

Nobelfesten i kväll, blir jag påmind om när jag skummar DN över en snabb coucous-sallad till lunch. Hinner numera aldrig läsa DN på morgonen, det är bara Bolibompa-frukost som gäller och det är väl mysigt men knappast bildande. Så jag försöker hinna med ett snabbt svep senare på dagen.
Jag var på Nobelfesten 1999 och dansade med nobelpristagaren i litteratur, Günter Grass (för reportagets skull ska väl tilläggas). Han var riktigt charmant och svepte med mig i vilda dansvirvlar och var som tur är bra på att föra, något som krävs när man dansar med undertecknad som har en tendens att annars ta över och vilja föra själv….
I övrigt var Nobelfesten inte så stor känslomässigt som jag hade väntat, men det är förstås skillnad när man är där för att man vunnit något eller är celeber gäst och inte bara simpel murvel, uppklädd i galaklänning eller ej.
Bäst var Nobel-glassen. Fem starka +++++

/Jennifer