Originalkalendern – Alex Ferguson bevisar att han är bortförklaringarnas borgmästare genom att skylla en bortaförlust i Southampton på lagets grå tröjor.

Alternativa kalendern – Graham Taylor tackar domarteamet som givit honom sparken.

Inför det brittiska parlamentsvalet 1993 fanns det en lite ovanlig kandidatur: ”The Sack Graham Taylor Party”. Premier League-eran hade precis börjat, Alex Ferguson hade lyft ligan – men den mest omtalade managern i fotbolls-England var utan tvekan den hårt pressade förbundskaptenen Graham Taylor.

Efter ett misslyckat EM 1992 – efter 2-1-förlusten mot Sverige satte The Sun den klassiska rubriken ”Swedes 2, Turnips 1” – och nu inför den avgörande kvalmatchen i Holland var nu England en enda förlust ifrån att missa VM 1994.

Graham Taylor tangerade bristningsgränsen redan på en infekterad presskonferens före matchen, och när det väl var dags för avspark tycktes han vara på randen till kollaps.
– Han stod där, vit i ansiktet och desperat. Det var en hemsk syn, observerade Englands cricketkapten Graham Gooch.

Taylor är spänd som en fiolsträng rätt igenom. Och vad händer? Jo, Ronald Koeman drar ner en frilägesspringande David Platt, och Taylor flyger upp.
 – Domaren! Domaren! Han ska åka ut, han ska åka ut? Ska han visa ut honom? Han måste visa ut honom?
Domaren nöjer sig med ett gult kort.
– Gwah!
Taylor vänder sig mot fjärdedomaren.
– Vad har de blivit instruerade? Eh? Du kan reglerna?  Linjedomaren!  Linjedomaren? Vad för sorts sak händer här? Eh? Det här är hemst. Och du vet det. Du vet det. Du vet det. Gult kort? Absolutely disgraceful.

Så vad händer fem minuter senare? Jodå, samme Koeman som borde varit utvisad lyfter in en frispark. Och när sedan Holland dessutom kontrar in 2-0 så brister alla dammar för Taylor. Mitt under pågående match så ställer han sig och börjar häckla linjedomaren, trettio centimeter bakom honom:
– Du vet att vi har blivit bortfuskade, va?
Sedan börjar han återigen slänga käft med fjärdedomaren:
– Även om han inte ser det som straff så måste han åka ut. Du vet det, va? Jag vet att du vet det. Och sen sätter killen frisparken… Du kan inte säga något, jag vet att du inte kan säga något, jag vet det. Men när allt kommer omkring så får jag sparken nu.
Och sedan går Taylor hela vägen fram till linjedomaren och klappar honom i ryggen:
– Jag uppskattar verkligen att din domarkompis har sett till så att jag fått sparken. Tacka honom så hemskt mycket för det.

Och vet ni vad det bästa är? Allt det här bevarades för eftervärlden av Channel 4:s dokumentärprogram ”Cutting Edge”. De hade fått tillstånd att följa Taylor under hela VM-kvalet, och hade därför en kamera fäst på honom även under den här matchen.

/Erik Niva

Söndag, då är det väl bara att se tillbaka på lördagen.
Spanien var ju where it was at igår. Thierry Henry har varit rätt oduglig hela hösten, men nu var han tillbaka i gott slag med buller, bång och både ett, två och tre mål mot Valencia.

Granero satte en grann volley för ett starkt Getafe borta mot Villarreal, men vår gamle kompis Sebastian Eguren kontrade med att vricka hem en volley för egen del. Atlético Madrid gjorde fem uppe i Gijón – ni ska se Kun Agüeros bicycleta och David Barrals reduceringskanon.

Zlatan var i farten, och det är ju alltid kul. En strong nick bröt den lilla måltorkan, men det är ju den här bastardiserade skorpionpassningen som vi verkligen kommer att minnas. Uppe i Verona visade Jeremy Ménez att han kan vara att räkna med, med sin segervolley när Roma fortsatte att vinna.

England var ganska blekt vad gäller snygga mål, men Decos saxspark är såklart sevärd, och Jimmy Bullard har bra tryck i högern. Effektiviteten i anfallet som gav Newcastle en 2-0-ledning gör det också värt att visa – men det går ändå inte upp mot det svepande anfall som PSV stod för mot Groningen, från eget mål till motståndarmålet på några få sekunder.

I samma match gjorde förresten Marcus Berg mål, efter fint förarbete av uruguayanaren med kvalitesnamnet Gonzalo García-García.

Inga frisparkar? Då får vi åka hela vägen till revolutionens Thailand. Sutee Sutsomit satte fart på bollen och skickade upp den i krysset.

/Erik Niva

Originalkalendern – Newcastle-Man United 5-0.

Alternativa kalendern – Manchester Maulings.

Ni ska inte tro att ni får njuta för länge, ni som njuter av att se en förlorande Alex Ferguson tugga sitt tuggummi allt mer frenetiskt. Ni kommer visserligen få en ny chans i originalkalendern i morgon – det kan jag avslöja – men just därför får ni också lov att svälja en annan typ av målorgier här.

Det som gjorde Newcastles triumf så monumental var ju nämligen att den kom mot just Man United, hela Premier League-historiens odiskutabla flaggskepp. De röda går ju nämligen inte på minor – de delar ut dem.

Och ja, ska vi nu titta på den andra sidan av myntet så finns det ju en del att välja på. Här har ni – ett urval av Manchester Uniteds mörbultningar.

Mars 1995: Man United-Ipswich, 9-0
Februari, 1999: Nottingham-Man United, 1-8
April, 2000: Man United-West Ham, 7-1
Februari, 2001: Man United-Arsenal, 6-1

Och så slutligen från i vintras, matchen som inte bara tangerade Newcastles tolv år gamla resultat – utan faktiskt förbättrade det:
Januari, 2008: Man United-Newcastle, 6-0

Tough team to beat, that one.

/Erik Niva

Ja, det var det det. Den största matchen i Bundesligas historia – och för en gångs skull blev det inte ens ett antiklimax.

Texten om matchen får ni i morgondagens tidning, men eftersom jag är så satans multimedial nuförtiden så ska jag väl kunna bjuda på något i alla fall?! Jodå, för bövelen. I en kommentar till förra inlägget uppmanades jag att beskriva trycket när – den fram till det ögonblicket komplett kardinalusle – Luca Toni avgjorde i 92:a.

Den pennan har jag nu inte, men som tur är hade jag i alla fall sinnesnärvaro nog att trycka igång min lilla videokamera. Och det är klart att bilden är dålig och att ljudet inte fångas och att ljuset är sjavigt– men på det här klippet får ni i alla fall en liten känsla för det kompletta kaos som rådde under matchens sista spelminut.

Bayern München har precis gjort 2-1. I samband med att avsparken går så börjar speakern vråla, och när Hoffenheim går tilll ett sista anfall så dunkar discjockeyn på någon ostig triumflåt i högtalarna. Matchen är fortfarande i full gång är speakern sedan kör sitt traditionsenliga: ”Luca… TONI” etc, men strax därefter blåser domaren av.

Så det var den sista minuten på Allianz Arena, och det var även mitt andra youtube-klipp i historien. Det första – en sekvens från en supporterdemonstration mot Liverpools ägare – la jag faktiskt ut den allra första dagen som den här bloggen existerade.

Nu åker jag hem.

/Erik Niva

Jahapp, då var man på plats på Westtribüne då. Den tillresta Hoffenheim-klacken är större än man kan tro och står och vrålar snett ovanför mitt vänstra öra.

Det här blir fan i mig ett party, men nu är det dags att utföra lite hederligt arbete. Ni får ett par miljöbilder så länge.

Kom till arenan samtidigt som bortalaget. Här är österrikiske ytterbacken Andreas Ibertsberger, redo att sätta stopp för Bastian Schweinsteiger.

Room with a view. Min plats, under uppvärmningen en halvtimme före avspark. Har ni hökögon så ser ni Gnagets nummer fem nere i den högra klungan.

/Erik Niva

Har ni sett dagens avsnitt av ”Laul Calling” vet ni att den litterära vägvisaren Robert Laul ägnade några minuter åt att göra sig lustig över baksidestexten på min bok ”Den Nya Världsfotbollen” (beställ nu så får ni den ju för halva priset, säger nasaren i mig).

Från Tyskland kan jag nu rapportera om en helt annan baksidestext, och det är väl bara att erkänna att det är lite bättre tryck i Oliver Kahns innehållsbeskrivning än det är i min. Åtta rader – det är allt som står, och det är allt som behövs:
Dies ist ein extremes Buch
von einem extremen Menschen
über einen extremen Menschen
über einenen extremen Beruf
in einem extremen Erfolg
über extremen erfolg
über extremes scheitern
extrem lehrreich

”Det här är en extrem bok, av en extrem människa, om en extrem människa, om ett extremt yrke, i en extrem miljö, om extrema framgångar, om extrema motgångar – extremt lärorikt”.

Vad Oliver Kahns nya självbiografi heter? ”Ich”. Jag,
***
Har haft en halvdag i München, och försökt göra det mesta av den. Jag har varit här sex, sju gånger tidigare, men aldrig haft tid att lära känna staden bortom den burgna ytan.

Promenadrutten blir därför typ densamma som vanligt. Börja vid den gamla botaniska trädgården, förbi minnesmärket för den nedbrända synagogan, via Frauenkirche och Marienplatz ner till Viktualienmarkt. Där tar jag bränslestopp med en kopp Glühwein. Sedan upp längs gågatorna förbi Hofbräuhaus, upp genom Hofgarten och in i den ljuvliga Englischer Garten som alltså är större än självaste Central Park.

Det är en amatörrutt, men jag är nöjd med den. Och efter en månad i ett helvetesmörkt Stockholm – hur fan kan det vara mörkare i Stockholm än i Malmberget såhär års? – räcker det ganska bra enbart med att det faktiskt är ljust ute. På vägen tillbaka till hotellet köper jag en ny St. Pauli-tröja och känner mig rätt nöjd med tillvaron.
***
Jag är alltså här i Tyskland för kvällens toppmatch mellan Bayern München och Hoffenheim, och jag kan ärligt säga att jag inte sett fram emot en match såhär mycket på flera månader.

Bakgrundsstoryn är fantastisk, förutsättningarna talar för en målfest, arenan är fenomenal och det är dessutom alltid roligt att se Bundesliga live. Här har ni min förhandsartikel från tidningen idag.
***
I en annan del av Europa dömdes för övrigt Olympique Marseille-supportern Santos Mirasierra till 3,5 års fängelse för några timmar sedan. Simon Bank har bloggat om bakgrunden tidigare, men nu har en lite tyngre snubbe givit sig in i debatten.

Självaste Zinedine Zidane har givit sitt stöd till Santos med att konstatera:
– Egentligen har han ju inte gjort något.

Just det. Det finns de som utför kriminella handlingar på fotbollsläktarna och de ska straffas – men den som granskar de så kallade bevisen från det här fallet kommer att komma fram till en och samma slutsats. Egentligen har han ju inte gjort något.

Libérez Santos!

/Erik Niva

Tio procent. Så lite av inkomsterna i serie A kommer från biljettintäkter.
Läs mer om detta i morgon i Europa Calling på papper. Ett helt uppslag varje lördag med krönikor, plock och listor från Simon, Erik och mig.

Återkommer i ämnet om den italienska fotbollens ekonomi, speglta i det dystra skenet av den ekonomiska världsomspännande krisen.

Fiorentinas ägare Diego Della Valle menar att det är logiskt om fansen sviker och tycker att det finns en ”moralisk genans” över att det sitter folk på läktarna som tjänar knappt  10 000 kronor i månaden medan det finns spelare på planen som tjänar 100 miljoner om året. Milans Galliani håller med ”på en moralisk nivå” men menar att ”det här är reglerna i show buisness”.

Nå, mer i morgon som sagt, på papper och mer i bloggen längre fram.
För nu, tro det eller ej, ska jag för första gången på ett bra tag försöka att vara helt ledig.
Spa, julbord och annat trevligt väntar i goda vänners lag, på en skärgårdsö.
Snart ligger jag i en bubbelpool med ett glas bubbel.

Hoppas er helg blir lika fin, buon finesettimana a tutti,

Jennifer

Dagens lucköppning då.

Originalkalendern – Di Canios drömmål.

Alternativa kalendern – det är den här – Di Canios knuff.

Runt millenieskiftet började domare bestraffa det som de beskrev som ”överdrivet målfirande”. Dra av dig tröjan? Gult kort. Korsa kortlinjen för att fira med de jublande fansen? Gult kort.

En spelare bestämde sig för att höja rösten i protest:
– Det här är hemskt. Att göra mål är det bästa som finns i fotboll. Du lever ditt fotbollsliv för att vinna, och för att vinna måste du göra mål. Det är den mest känslosamma stunden för alla. Och så gör de så här…

Paolo Di Canio hade aldrig haft någon särskilt enkel relation till domare. Han spelade med känslorna utanpå tröjan och med några sanningens ord redan halvvägs ute ur munnen. Och en dag rann det över.

Paul Alcock tröttnade på Di Canio, och gav honom rött kort i en match mellan Sheffield Wednesday och Arsenal. Italienaren tröttnade på domaren, och knuffade helt enkelt omkull honom. Elva matchers avstängning och rekordböter. Den egna klubben tog avstånd från honom, och Di Canio strejkade ett tag ifrån att återvända till England eftersom han kände sig felbehandlad. Han spelade aldrig för Sheffield Wednesday igen.

När han väl återvände var det i West Hams färger, men även om han trivdes med klubben och spelet så fortsatte han känna sig förföljd av domarna. I en intervju låtsades han bli skjuten i ryggen av en försvarare, för att med sina sista flämtande andetag böna mot rättsskiparen:
– Är DET straff då, domaren?

Så gick tiden, och vi är framme i december 2000. West Ham möter Everton, och efter en kollision vrider Evertons målvakt Paul Gerrard sönder sitt knä – men trots att han ligger orörlig så fortsätter spelet. Och ett inlägg når fram till Paolo Di Canio, som nu står framför tomt mål.

Du lever ditt fotbollsliv för att vinna, och för att vinna måste du göra mål. Ändå gör inte Di Canio det. Han plockar upp bollen med händerna, pekar på den skadade målvakten och vädjar till domaren att blåsa av spelet. Efter säsongen tilldelas han Fifas fair play-pris för sitt ”speciella bevis på god sportsmannaanda”.

/Erik Niva

Sent i säng, som vanligt, efter att ha lämnat min sida. Upp tidigt och har just kört det vanliga dagis-racet med lämning av galonklätt barn på grusig gård.
En väninna i Italien berättade att barnen inte är ute där på förskolan om det är dåligt väder. Alla små bambini går i fina ullkappor och söta, rena skor i den milda solen. Hahaha. Hon är välkommen hit och hämta hem min älskade dynghög någon dag när det ösregnar, släpa hem barnet och sen stå med grusig vagn och en sandlåda i hallen. Svenska barn skulle ju få vara inne 300 dagar om året om de bara skulle vara ute då det är torrt och fint. Typ.

Nu väntar i alla fall Europa Calling-skrivande till vårt EC-uppslag till tidningen i morgon. Återkommer lite senare med annat smått och gott och klockan 12.00 är det Laul Calling, nytt avsnitt ute på webben.
Tills vidare får ni en inblick i den italienska fotbollstelevisionen som jag ju skrivit lite om tidigare. En bekant till mig i Rom, Federica Fresa, som jobbar med PR för flera av de största tv-bolagen och även ordnar ”events” i Rom (naturligtvis känner hon Svennis och tycker att han är fantastico) fixade in mig bakom kulisserna på Quelli che il calcio.
Jag var där en hel söndag och det var så att man baxnade. Flera hundra personer jobbar med produktionen, vi bjöds på en lunchbuffé som var av det slag de bara är i Italien. Naturligtvis med vin till, trots att alla skulle jobba. Och efter inspelningen var det utgång i Milano by night.

Jag var med där några gånger till sen. En gång för att intervju Markus Schenkenberg, killen som en gång prydde min lillasyster Johannas flickrumsvägg.
http://www.marcus-schenkenberg.net/

Den gamle hunken var manlig motsvarighet till de kvinnliga kuttersmyckena men gjorde även intervjuer och andra inslag. Han var betydligt trevligare och mer lättpratade än vad jag fördomsfullt förväntat mig på förhand. Jag träffade honom då han var med i en pool i Milano, omgiven av en massa badnymfer.
Vad gör då en pool i ett fotbollsprogram undrar ni kanske?
Jo, det förstår ni om ni läser nedanstående text av mig.
Den gick på Expressens kultursidor, senhösten 2001. (finns ingen länk)

/Jennifer

Full koll på fotboll? Brudar, komiker och stora ormar – det är fotbollskväll på italienska

Tjejer i behå, kortkort och lårhöga stövlar.
Män utklädda till kvinnor.
Komiker som låtsas vara olika tränare och spelare, ormar i studion
och tittarsiffror på fyra miljoner.
Det är Italiens fotbollskväll, ”Quelli che… il calcio”.

MILANO. Romas stjärnanfallare Marco Delvecchio sitter smokingklädd i strålkastarljuset och väntar på nästa fråga.
Den perukprydde intervjuaren fyrar av:  – När hade du sex senast?
Delvecchio svarar lydigt: – För två dagar sedan.

Det är en bit ifrån Mats Nyströms och Thomas Wernersons frågor om
spelupplägg och hörnstatistik i svenska ”Fotbolls-kväll”, om man säger så.
I Italien rullar fotbollsprogram varje kväll i rutan. Det största går på söndagar under matcherna i statliga RAI2, från tidig eftermiddag till midnatt, och är uppdelat i flera program. Inledningen är ”Quelli che… aspettano”, ”de som… väntar”. Det följs av ”Quelli che… il calcio”, ”de som… fotbollen”. Avslutningen är ”Quelli che… lo smoking”, ”de som… smokingen”, följt av ”Domenica Sportiva”, ”sportsöndag”. Det sistnämnda visar målen och höjdpunkterna från helgens ligamatcher – matcher som går i betalkanalerna. ”Quelli che…” visar följaktligen inte en sekund fotboll under den
fem timmar långa sändningen. Men lyckas ändå med att ha cirka 30 procent av tv-tittarna, runt fyra miljoner.

Programmet går för nionde säsongen och programdirektören, Carlo Freccero, anses vara ett geni. Det senaste genidraget var värvningen av programledare Simona
Ventura från Berlusconis kanaler till RAI. Den 37-åriga programledaren är sport-journalist från början, har vunnit alla upptänkliga tv-priser och går hem hos alla.
– De italienska män som inte är på stadion på söndagen tittar på tv.
Vi vill locka även en stor kvinnlig publik, och har lyckats, säger Carlo Freccero.
Under hela sändingen sitter han i ett litet rum bakom studion och följer allt på en tv-skärm, röker cigarett på cigarett och klappar i händerna och skrattar.
– I dag är det bra, eller vad säger du?
Frecceros och regissör Paolo Beld s teori är att kvinnor förstår mindre av fotbollssnacket, men uppskattar underhållningen i programmet.
– Det här är ett program som ger dig möjlighet att följa vad som händer i matcherna, samtidigt som du får en massa nöje, säger Beld .
Ute på arenorna finns tunga fotbollskommentatorer, med spelarfruar och andra piffiga damer som bisittare. I studion underhåller gästartister och komiker som Gene Gnocchi.
– Simona, tittarna mejlar att du ska ta av dig det där myggnätet du har på dig, ropar han och syftar på programledarens genomskinliga topp.
– Mål för Lazio, ropar någon. Till Rom, till Rom!
Lazios hymn spelar upp i högtalarna, publiken applåderar, kommentatorerna i Rom jublar. Så tillbaka till studion och en sketch där en komiker utklädd till
Milans turkiske tränare Fatih Terim står med bössa och skjuter och pratar bruten italienska. Plötsligt springer fyra av Milans storstjärnor på 60-talet in i
matchdräkt.
– Mina nya stjärnor! ropar ”Terim”.
Tillbaka till studion, en stor boaorm bärs in, så över till New York för senaste nytt från maraton där. Men då:
– Straff i Udine, straff, över dit, till stadion!
Straffen läggs, nytt försök med New York. En ny sketch, i ett rosa rum med små rosa pantrar sitter vad som ska föreställa direktören för La Gazzetta dello Sport, Italiens största – och rosa – sporttidning.
Musik, boaormen bärs ut, mål i Verona för Juventus, över dit, bisittare donna Buffon klappar i händerna. Så fort det blir mål på någon arena går man över dit och bryter den ordinarie sändningsplanen.
– Det är ett tufft program att leda, fem timmar live i högt tempo.
Men det är roligt, säger Simona Ventura innan hon springer för att byta om till klänning för kvällssändningen. Hon är gift med spelaren och snyggingen Stefano Bettarini, och har därmed uppfyllt en dröm för många italienska unga flickor: fånga en
spelare och jobba på tv. I den senare delen av programmet finns varje vecka ett ”ironiskt” inslag med sju unga flickor som tävlar om att bli spelarfruar. De dansar runt i behå och minikjol och berättar om sina talanger i köket -och i andra rum. Marco Delvecchio, kvällens spelargäst, är dock redan upptagen. Vid sin sida har han gamla filmstjärnan Gina Lollobrigida, skrudad i leopard och paljetter.
– Se till flickor, att vem ni än får, så ska ni inte ha något äktenskapsförord, råder Gina Lollobrigda och berättar sedan om en fotbollsflamma i ungdomen.
– Över till Torino, straff för Milan! ropar Simona Ventura.
Filippo Inzaghi bränner straffen, uppror i studion. Boaormen kommer in igen och håller på att skrämma slag på Gina Lollobrigida. Flickorna dansar, experten Massimo Caputi gör ett tungt inlägg, Simona gör ett reklaminslag, Torino gör mål.
Ormen bärs ut, programmet är slut. Domenica Sportiva börjar – nu blir det fotboll.
Simona Ventura sjunker ner i en studio-stol.
– Jag skulle vilja lansera programmet utomlands, som i England med
Premier League, och även i andra länder. Det här är ett unikt program, eller hur?
Kanske något att fundera på för SVT:s sportchefer inför nästa säsong av ”Fotbollskväll”.
Jennifer Wegerup

FAKTA/”Quelli che… il calcio”
”Quelli che…” är det största italienska sportprogrammet och går på
söndagar i RAI2, en av de tre statliga kanalerna.
Programmet går för nionde säsongen och lockar 29-30 procent av av
söndagseftermiddags-tittarna, runt fyra miljoner.
”Quelli che… började som ett enkel fotbollsprogram, där
underhållningen fått en allt större roll.” Konkurrerande program i de privata kanalerna är bland annat ”Controcampo” i Italia 1, men ”Quelli che…” har högre
tittarsiffror. Bland de mest populära fotbollsprogrammen någonsin finns RAI:s
”Mai dire goal”, ”Säg aldrig mål”, som blivit en modern klassiker, mest för de elaka imitationerna av utländska spelare.

Källa: Expressen * * * * *

Har fallerat lite med målsvepen på sistone – det ska resas och det ska göras julkalendrar och spelas in web-tv och jävlar i mig – så här är det allt dags för en snabbreparation.

Förra veckan var Portsmouth en minut ifrån att slå Milan och i praktiken säkra vidare Uefa Cup-avancemang. Igår föll dom i Wolfsburg och är utslagna. Och har man sett? Jättemisstag av Englands landslagsmålvakt, och en gammal favorit var tillbaka i fornstora tag. Calamity James – var har du hållit hus de senaste åren?

De vackra målen kom annars i matchen mellan Heerenveen och Braga. Gerald Sibon dunkade in en frispark i krysset – Luis Aguiar demonstrerade att det går lika bra med känsla.

Mikael Antonsson nickade FCK vidare i det nordiska slaget mot Rosenborg. Och den här klassiska klapp-klapp-upprullningen när Lech Poznan kvitterade mot Deportivo förtjänar också att visas.

Åsså gjorde Vágner Love hattrick för CSKA när de vann nere i Nancy. Det här målet var väl det som höll högst kvalitet, men om vi vrider tillbaka klockan till i onsdags märker vi att Love trots allt ändå inte är veckans forward. Så här gjorde Calos Tévez mot Blackburn – hans fjärde mål den kvällen.

/Erik Niva