Om jag får gissa så tror jag att de flesta läsare av den här bloggen håller med mig när jag säger att det görs alldeles för lite bra journalistik om supporterkultur.

Kan ni läsa tyska? Då är ni att gratulera. Nya numret av 11 Freunde – i handeln i förrgår – går på djupet och gör riktig, relevant betydelsefull journalistik om den tyska ultrasrörelsen.

Det är inte någon demoniserande skräckskildring – inget överdrivet tjafs om livsfarliga huliganer – men dessbättre inte heller en okritiskt glorifierande hyllning.
Dagens supporterkultur är inte problemet med den moderna fotbollen, men den har hittills inte heller kommit med alla lösningar.

I tidningens huvudartikel summerar skribenten Philipp Köster sin syn på ultraskulturen med orden ”statsopera i stället för punkrock”. Han argumenterar för att dagens strukturerade läktarkoreografi förstört lika mycket i spontanitet som den vunnit i röststyrka:
– Ultras började en gång för att rädda fankulturen. Istället har de gjort många av kurvorna till väldrillade manskörer med sina megafoner, strikta hierarkier och fantasilösa malande.

Du får ett utdrag ur huvudtexten här, du får hela reportaget om supportersångers historia här och du får ett underhållande litet snitt av Bayern-kurvans unika repertoar här.

Fotboll utan fans är – som vi alla vet – ingenting. Men en fotboll där fanskulturen aldrig diskuteras och ventileras är inte heller särskilt hälsosam.

11 Freunde gör journalistik som behövs.

/Erik Niva

Bättre röj i Champions League ikväll, då framförallt den så kallade ”svenskgruppen” som vaknade till liv.

Panathinaikos vann på självaste San Siro (nej, ingen kallar arenan för Giuseppe Meazza, oavsett vilka som spelar) inför mer än 5 000 tillresta och bindgalna snubbar från Gate 13. Nytt liv i den där gamla grekiska sanningen om att det kvittar hur mycket Olympiakos styr på hemmaplan, ute i Europa är det ändå PAO som bär fanan.

Nu blir det ännu en grek-cypriotisk sluggermatch i Aten som avgör gruppen, då Anorthosis kastade bort en tvåmålsledning sista 20 mot Bremen.

En ny klassfrispark av pånyttfödde Francesco Totti tog Roma trekvartsväg till åttondel – men ett sent nickmål av Alou Diarra gör så att Bordeaux fortfarande har chansen inför de två lagens avgörande i Rom.

De andra två grupperna är döda, men vi fick i alla fall en del gott att glädja oss åt från kvällen. Dani Alves och Leo Messi snickrade ihop ännu en luring till frispark – men några minuter senare bräckte ändå Miguel Veloso dem. Men den matchens verkliga mästerverk stod ändå spektakulärt självmålande Marco Caniera för.

Jádson satte ett hattrick när Sjaktar säkrade Uefa-spel, Maxi Rodriguez bevisade att högerdojan sitter på hans bästa fot och Stevie G var Stevie G i Liverpool.

Alltid något.

/Erik Niva

Jo, en grej med gårdagens Champions League förresten.

Filmningarna.

Att Rooney går omkull och skottar på ännu ett lager jord när myten om de icke-filmande engelsmännen ska begravas – 1.05 in på det här klippet – det är väl en sak. Wazza hade i alla fall vett att be om ursäkt, och då kan jag väl låta saken bero för den här gången.

Dessutom är Sir Alex reaktion underhållande:
– I think he’s been watching Pires too much! At least he apologised to the Villarreal players. You never see Pires doing that, do you? Bloody hell.

Men när i hela helvetet ska Dynamo Kievs frisparkskanonjär Oleksandr Alijev be om ursäkt för det han gjorde mot Arsenal – och vafan ska han säga?

Glöm Kaká, glöm Gilardino, glöm alla andra – cynismen i den här filmningen gör den till säsongens hittills allra värsta.

/Erik Niva

Hade jag fått tippa vilken europeisk klubb som skulle starta ett homobråk mot sina Uefacup-motståndare, då hade jag inte gissat på… Rosenborg.

Inför morgondagens hemmamatch mot Valencia drog nämligen trönderna igång en spansk språkskola på sin hemsida. Före detta Blåvitt-spelaren Alejandro Lago höll i trådarna, och läste in olika fraser som RBK-supportrarna förväntades lära sig.

– Los jugadores del Valencia son chiquillas que no soportan grados bajo cero, inledde Lago. De små Valencia-spelarna är inte vana vid minusgrader.

Och så långt var det väl okej – men i den tredje lektionen är frågan vad som egentligen hände:
– La defensa de Rosenborg está como una pared viva contra los delanteros maricones del Valencia.
Alltså, Rosenborg-försvaret är som en levande vägg mot Valencias bög-anfallare.

Hur tänkte någon där?

Efter en lättare mediestorm i den spanska pressen har nu norrmännen tvingats gå ut med en officiell ursäkt:
– Vi visste inte att ordet hade en sådan betydelse, säger RBK:s presschef Nils Heldal.

Den – numera censurerade språklektionen – hittar ni här.

/Erik Niva

Ingen idé att vänta till i morgon med sammanfattningen – den här gången är den snabbt och enkelt överstökad. Det här var kort och gott en skitkväll, för att vara Champions League. En smällkaramell mellan Fiorentina och Lyon räddar inte upp resten.

Inga spännande resultat. Inga fler minnesvärda matcher. Inga snygga mål. Inget kul hände.

Om vi ändå ska samla ihop det lilla och försöka jobba upp lite entusiasm? Tja, nye Arsenal-kaptenen Cesc Fàbregas får nästan lov att läggas till listan över regeltänjare efter sin framspelning till Nicklas Bendtners segermål. Vissa säger frispark, andra säger nedsläpp – klart är i alla fall att Cesc passar på att agera innan vare sig domare eller motspelare fattat vad som är på gång.

Det var väl småkul.

Rául lyckades skotta upp bollen från den snöplågade planen i Minsk. Olof Mellberg nickade i stolpen. Och Karim Benzema avgjorde den enda match som var värd upphaussningen.

Det var ju också okej.

I övrigt? Noll och intet. Alla lag som förväntades vinna gjorde det, och de alla de här grupperna är ju döda och begravda med en omgång kvar.

Och det var min insats som grinig gammal gubbe. Ibland kan jag tröttna lite på tonläget i Viasat-studion, där det investerats så mycket pengar i rättigheter och stjärnvärvningar att alla CL-kvällar bara måste vara häftiga och laddade och glittrande.

Sådan är inte fotbollen – och det är givetvis en av alla de saker som gör den till en så fantastisk idrott.

/Erik Niva

Mellberg nickade i stolpen när Zenit-Juventus spelade 0-0. Men Niclas Bendtner missade inte när han till sist fick sitt läge och gjorde kallt 1-0. Arsenal vidare och jag glädjs eftersom jag inte kan låta bli att uppskatta ett lag som alltid vill spela fotboll.

Men, en annan fundering som jag haft länge och som poppade upp igen efter att jag sett Bendtner: varför, varför, varför drar så många manliga spelare av sig tröjan när de gjort mål? Varifrån kommer det behovet? Finns det forskning på det här? Kan någon vänlig karl där ute förklara behovet av att strippa när man gjort mål?

Jag kan missminna mig men har för mig att Malmö FF:s damslag´(numera omdöpta efter en lotion) skyttedrottning Luiza Pendyk en gång drog upp tröjan och visade sport-behån efter ett mål. Tror att det var hon, rätta mig om jag har fel. Men det kändes mer beräknande (pr för henne och behån) än spontant.

Det är ungefär med tröjavdragandet som med män och det här med att klä ut sig till kvinnor. Svensexa, maskerad, Halloween: en inte så liten del av det manliga släktet missar aldrig en chans att dra på lösbröst (alltid i XL), peruk och kjol då tillfälle bjuds.
Det såg man också bland alla svenska fans på plats under EM, där var många Pippi-killar, fejkade dalkullor och liknande.

I love you guys, men ibland kan jag inte låta bli att fundera…

/Jennifer

Just jävlar. Det här hade jag tänkt kommentera redan i helgen, men en 40-årsfest och dess… erm, rehabiliteringsperiod kom emellan. Dagens Nyheter hade en artikel om svenska sportböcker i lördags, och i sammanhanget nämndes en bok som heter ”Den nya världsfotbollen”.

Och vad sjutton är det då? Jo, det ska jag minsann passa på att tala om i all min självförhärligande reklam- och krämarprakt. Det är nämligen min egen debutbok, som släpps av förlaget Modernista inom några få veckor. Och vad tusan innehåller den då? Jo, såhär bombastiskt formulerar förlaget sin pr-text:

”Världen förändrades under 1990-talet. Planeten globaliserades, fotbollen kommersialiserades. Vad är egentligen kvar nu på andra sidan millennieskiftet?
Under drygt fem års tid har sportjournalisten Erik Niva rest runt i en fotbollsvärld som inte längre ser ut som den brukade göra. Han har rullat iväg en boll, följt den genom 170 städer i 40 länder och intervjuat oligarker, pampar och tonårsmiljonärer. Han har sett den starta ett krig på Balkan, överleva ett annat på Nordirland och stoppa ett i Elfenbenskusten. Han har följt en av vår tids allra största populärkulturella ikoner, från Kunming i öster till Los Angeles i väster.
Fotbollen har alltid varit en extremt känslig samhällsbarometer. I den här boken, decenniets största svenska satsning på nyskrivna samtidsreportage, mäter den trycket i en värld där avståndet mellan de som har och de som inte har ständigt växer, både på gatorna och i serietabellerna.”

Så det så. Sedan jag började på Aftonbladet har jag skrivit nyhetstexter, pusslat ihop matchkrönikor och gjort personintervjuer – men mer än något annat har jag rest runt i världen och ansträngt mig för att försöka förstå hur fotbollen hänger ihop med det globala samhället såhär i början av 2000-talet.

Och det är alltså de bästa av de samhällsanknutna texterna som finns samlade på den här bokens 500 sidor. Här finns gott om samtal med forskare, politiker och tänkare – men samtidigt ändå betydligt fler intervjuer med tränare, ytterbackar och superstjärnor. Ingenting får mig att fundera lika mycket på hur världen fungerar som fotboll. Inget annat får mig heller att glömma alla grubblerier som det där ögonblicket då domaren står med pipan i munnen och allt är några få sekunder ifrån att braka loss.

Boken går redan nu att ”bevaka” hos de stora internetbokhandlarna (typ Adlibris och Bokus), och i början av december så brakar vi själva igång med specialerbjudanden och utlottningar etc i Sportbladet.

Jag tänkte be er att hålla ögonen öppna, men det ska ni inte behöva. Jag tänkte nämligen agera durkdriven kvacksalvare och fortsätta att tjata om det här ända tills Handelns utredningsinstitut utnämner boken till ”Årets julklapp” – så bit ihop.

/Erik Niva

De är känsliga herrar, stortränarna. I går kväll gjorde Italiens förbundskapten precis som Inters tränare José Mourinho för någon vecka sen. Som ni minns gick Mou mitt under en tv-intervju då han inte ville diskutera de uttalanden han gjort om Roberto Manicini, sin företrädare, men nu förnekade.

Nu var det istället elegante Lippis tur att förlora ansiktet och dra av sig hörlurarna och gå mitt under SKY:s intervju från 40-årsfirandet av italienska spelarförbundet i Milano i går kväll.
Anledningen: Cassano hade gjort två mål för sitt Sampdoria mot Catania i söndags och det var rakt ingen omotiverad fråga att ställa till Lippi, om Cassano och hans möjligheter att komma tillbaka till Gli Azzurri. Men Casino-Cassano är en nagel i ögat på Lippi som helt sonika drog.
Makthavarnas nya taktik med andra ord, har man inga svar på frågorna eller inte uppskattar dem så bara struntar man i att svara. Ett bra sätt att få till en konstruktiv dialog  och att visa tv-tittarna (det italienska folk som faktiskt landslaget tillhör) respekt…
Det roliga i sammanhanget är att Lippi samtidigt går ut och säga att han vill spelarna uppföra sig mer väluppfostrat… Vad svårt det är, det där med att leva som man lär.

Grande Cassano:
http://www.youtube.com/watch?v=hIKVzSIBrsc

Och ett klipp från någon som verkar dela Lippis känslor inför Antonino.
http://www.youtube.com/watch?v=L7HPkPuhgf4

Och i Sant Petersburg, där Juventus spelar i kväll mot Zenit, har en bil exploderat. Tre personer dödades, varav ett var ett treårigt barn. De italienska tidningarna rapporterar stort (liksom säkerligen de ryska men där går jag bet) om ”granaten mot Putins stad och favoritlag” och att säkerheten höjts kring lagen.
Uefa vill i nuläget att matchen spelas men den ryska regeringen kan ha andra önskemål. Man tror att granaten som exploderade i bilen kanske skulle kastats ner i tunnelbanan, full med morgonpendlare, men att den exploderade för tidigt. Polis och säkerhetstjänst jobbar nu för högrtyck med att ta reda på vad som hänt och om det hela kan ha varit en planerad terrorattack.

/Jennifer

Det brukar ta två dagar att summera fotbollshelgerna nuförtiden. Först kommer det självklara, det väldokumenterade och det uppenbara – men när världen sedan tittar bort så fortsätter ofta det absurda och det obskyra att ticka in.

Och ofta är det ju där vi hittar det som är allra roligast och mest intressant.
***
Den stora snackisen lär gälla Bojan Krkics reaktion efter att ha blivit utbytt mot Getafe. Enligt det spanska skvallret så grät han som det barn han är på bänken, och även om klippet inte är entydigt så är det ju helt uppenbart att han inte är stormförtjust med situationen.

What´s all that about? Jag är såklart ett stort fan av hur Gazza flippade ur i samband med semifinalen 1990 – och ärligt talat gillar jag hur unge Lee Cattermole grät på planen eftersom hans Middlsebrough fick häcken sparkad av Aston Villa – men det här är väl ändå lite för mycket?!

Varför? Jo, för att det här handlade om Bojans egen prestation i en icke-match – medan Lee Cattermole brydde sig om sin klubb och Gazza i alla fall brydde sig om att vinna VM.
***
Mer från den här helgen: Tro det eller icke, men René Higuita, 42, är still around. Vi minns honom såklart som det helgalna geniet – och jag kan försäkra er om att han är sig lik.

Efter att bland annat ha suttit i fängelse för kidnappning, blivit avslöjad för kokainmissbruk och ha deltagit i en dokusåpa så skrev han i somras på för det colombianska topplaget Deportivo Pereira.

På bara några månader har han redan hunnit göra fem mål för klubben – men i söndags natt kom återigen verkligheten ikapp honom. Hans Pereira mötte America i mästerskapets semifinal, och mot slutet av matchen jagade de för att ta igen ett tvåmålsunderläge.

Då – när bollen harmlöst studsar runt på mittplan och det här videoklippet hunnit gå 2.15 minuter – dyker plötsligt en mörk gestalt upp. René Higuita har fått för sig att det är en bra idé att det här är ett bra läge att gå upp till mittcirkeln och lite halvhjärtat gå in i en nickduell.

Some things change, but some things stay the same.
***
Ett par mål jag är skyldig er också. Bröndbys halvt oduglige Peter Madsen får plötsligt för sig att han är Andrés Vasquez – och Real Sociedads Xabi Castillo tycks få för sig att baskerna fortfarande spelar i högstaligan.

/Erik Niva

Normalt sett håller jag mina tidningsartiklar utanför den här bloggen, men idag får det lov att bli ett undantag.

I dagens tidning finns nämligen en sammanställning som kräver internet för att bli riktigt bra. Lite appropå Rob van Persies tilltag i lördags, lite appropå Catanias kalsongknep förra helgen – här är listan på målen som tänjt ut regelboken genom åren.

Huvudrörelsen
Gary Crosby
Nottingham Forest-Man City, 1990
Med en enda huvudrörelse förvandlades en riktigt sömnig Tipsextra-eftermiddag till en match som aldrig dör. Manchester Citys målvakt Andy Dibble plockar ner ett inlägg, och står som bäst och funderar på vad han ska göra av bollen härnäst. Då dyker Nottinghams lille ytter Gary Crosby upp bakom ryggen på honom, nickar bollen ur händerna – och rullar in den i tomt mål.
– Folk kastar fortfarande det där på mig. Jag kan inte komma undan. Om jag åker på semester med frun och barnen så kan du ge dig på att det dyker upp när de rullar en ”Sport Bloopers”-video på planet.
Andy Dibble suckar:
– I dag hade Crosby blivit varnad för osportsligt uppträdande.

Smygaren
Dion Dublin
Coventry-Newcastle, 1997
Uppdaterad version av Crosbys mål. Efter att Newcastles målvakt Shay Given plockat ner ett inlägg så släpper han ner bollen, rullar den framåt för att förbereda en utspark. Problemet är bara att Coventry-anfallaren Dion Dublin förutsett precis detta. Han lurar omkring vid kortlinjen – bakom Givens rygg – och så fort bollen är fri nere på marken så störtar han fram och skickar in den i när.
– Jag måste vara den ende irländaren som finns som inte vet var Dublin är, konstaterade Given.

Kringmanövern
Zhang Yakoun
Kina-Costa Rica, 2005
Hörnvarianternas hörnvariant. En kinesisk spelare låtsas ångra sig, lämna över till en annan hörnläggare. Han vankar därifrån – men utan att någon motståndare har märkt det har han redan rört bollen tillräckligt mycket för att försätta den i spel. När sedan näste man rusar in mot straffområdet med bollen tas det costaricanska försvaret med fullständig överraskning. I kalabaliken som följer kan Zhang Yakoun skyffla in bollen.  I våras försökte Roma kopiera varianten mot Milan, men då blåste en osäker domare – helt felaktigt – av spelet.

Tjuvstarten
Luciano
Atromitos-Larissa, 2007
En inverterad frisparksvariant av ovanstående hörna. En spelare hoppar över bollen, men ger samtidigt sken av att toucha till den. Effekten blir dubbel. Domaren tror att bollen är i spel,  motståndarförsvaret utgår från att den fortfarande är död. Följden blir att Atromitos brasse Luciano rätt och slätt tar tag i den liggande bollen, snabbt rundar muren och skickar bollen i nät. Målet är absolut regelvidrigt för den som studerar reprisen, men den lyxen hade inte den grundlurade domaren.

Krockkudden
John Robertson
Skottland-Nya Zeeland, 1982
Skottlands bidrag till de luriga frisparkarnas lunta. Rötterna sägs finnas hos Brentfords skotte Jackie Graham. I början av 1970-talet så låtsades han och två lagkamrater bråka i samband med farliga frisparkslägen – för att sedan dunka in bollen i nät mitt under grälet. Varianten förfinades, och introducerades på den stora världsscenen under VM 1982. Två skottar låtsades krocka när en av dem skulle hoppa över bollen. Men precis bakom dem kom John Robertson skenande, och i samma ögonblick som mur och målvakt slappnade av så lyfte han in bollen i krysset. Året efter använde sig Alex Fergusons Aberdeen av samma variant när de slog ut Bayern München ur Cupvinnarcupen.
(2.00 minuter in på klippet)

Åsnan
Ernie Hunt
Coventry-Everton
Frispark. Coventry-spelaren Willie Carr klämmer fast bollen mellan sina fötter och tar ett språng. En halvmeter upp i luften sparkar han bakut med båda benen – likt en åsna – och släpper iväg bollen i en lyra. Den droppar ner perfekt framför Ernie Hunt, som har fritt skottfält för att drämma in en bågvolley i bortre hörnet. Vid tillfället fanns det ingen regel som förbjöd tilltaget, men efter några dagars grunnande förbjöd FA tilltaget på ganska vaga grunder. Mästerstycket gör sig inte rättvisa i text – in på youtube med er nu!

Distraktören
Rahdi Jaidi
Birmingham-Everton, 2008
Okej för att Catania tog det här med frisparksdistraktioner ett steg längre, men de var ju verkligen inte först ut på Skansen. I England rasade just den här principdebatten i våras, allt som en följd av att Birminghams tunisier Rahdi Jaidi satt distraktioner i system. Vid varje farlig frispark ställde han sig strax framför motståndarmålet, likt en Tomas Holmström med uppgift att skymma målvakten under ett powerplay. Han stirrade målvakten i ögonen, blockerade hans synfält, gjorde små fåniga danser och hoppade upp-och-ner. På väldigt kort tid så gav tricket utdelning mot både Everton och Liverpool.
– Är det rättvist? Det finns ingen regel mot det. Så länge jag inte rör målvakten är jag okej, och jag är bara offside om bollen tar i ramen och studsar ut.
Alla höll inte med. Många menade att Jaidi visst var offside, då han påverkade spelet.

Luringen
Rik Coppens
Belgien-Island, 1957
Skytten galopperar fram emot straffpunkten – men skjuter inte. I sista ögonblick vrider han om kroppen och petar bollen snett framåt. Där dyker en lagkamrat upp, och när en häpen målvakt försöker hämta sig så spelar bollhållaren sedan lugnt tillbaka till straffskytten. Öppet mål. Alla ger ju Johann Cruijff äran för den här varianten, men sanningen är att han lånat den av den flegmatiske belgaren Rik Coppens. Det är svårt att se fånigare ut på en fotbollsplan än om man misslyckas med den här varianten – vilket Thierry Henry och Robert Pires bittert fick erfara för några år sedan.
(1.30 minuter in på klippet)

Långdistansmissilen
Mike Hanke
Schalke-Bayer Leverkusen, 2004
Ett annat sätt att slå till när motståndarna inte är beredda. Hans-Jörg Butt är en målvakt med en ovanlig gåva – han har gjort hela 31 mål under sin karriär. Efter att han slagit in en straff mot Schalke så slog det dock tillbaka. Schalke slungade blixtsnabbt upp bollen till avspark, och när domaren blåste i pipan var Butt fortfarande i färd med att fira. När han väl var tillbaka vid sitt eget mål så låg redan bollen där, Mike Hanke hade dunkat till från mittcirkeln och bollen hade susat över huvudet på Butt ungefär när han hunnit till den egna straffområdeslinjen.  Rena handbollsmetodiken.

Boxaren
Diego Maradona
Argentina-England, 1986
Gudfadern i klassen. Visst, ni har sett det hundra gånger och hört historien tusen gånger till – men skriver man om mål som tänjer reglerna går det liksom inte att blunda för Maradonas maskerade boxning. Det är klart att det har gjorts mål med händerna långt före Maradona, men det utstuderade utförandet, den enorma exponeringen, de cyniska citaten… Min egen favorit är inte det där uttjatade om ”Guds hand”, utan det Maradona sa i relation till att England tagit Falklandsöarna ifrån Argentina:
– Den som själv rånar en tjuv blir benådad i 100 år.
Förmodligen världens mest beryktade fotbollsmål – alla kategorier.

Den tolfte spelaren
Landon Donovan
USA-Mexiko, 2007
Ett annat sätt att använda domaren. Det bästa exemplet är nog ett mål som gjordes mellan Alloa och Ayr United i de lägre skotska divisionerna – Iain Nicholson vallade upp ett skott i krysset via domarens bakdel – men det finns tyvärr inte fångad på vare sig stillbild eller video. Vi får nöja oss med ett mer indirekt domarutnyttjande. En hård passning i knävecken på domaren förändrar totalt en spelsekvens. Amerikanarna ställer snabbt om, och sätter bollen djupt på en Landon Donovan som aldrig är nära att missa.

Utom tävlan:

Tröjtricket
De senaste veckorna har ett nytt fotbollsklipp orsakat rejält med ståhej på Youtube. Ståhejet är inte konstigt, eftersom klippet är det. Vid avspark lyfter en anfallare upp bollen i luften. Den andre anfallaren fångar bollen i sin tröja. Sedan sätter han raka spår mot mål. Förbi två motståndare, tre, fyra – hela tiden med bollen i tryggt förvar innanför tröjan. Och domaren blåser inte av. Vi vet att klippet är från en amerikansk ungdomsmatch, men vi vet inte så värst mycket mer. Det är dock inte huvudanledningen till att sekvensen förvisas till ett ”utom tävlan”-segment – det är att anfallaren horribelt nog missar när han väl släpper ner bollen i friläge. Här platsar bara knep och knåp som faktiskt resulterat.

/Erik Niva