Somliga dagar behövs det mer kaffe än andra för att komma igång…
Nåja, det kunde varit värre. Efterfestandet blev mycket stillsamt i går.
Hann byta några ord med/hälsa på bland andra Super-Bosse Andersson, Olle Nordin, domarbas Bosse Karlsson och Niclas Alexandersson, som gick i klassen över mig på gymnasiet i Falkenberg.
Nattchef Hebbe och jag åkte dock tillbaka redan vid 01 med fotograf Jimmy Wixtröm till redaktionen. Där pratade vi med Simon & nattgänget och beskådade redigeringen av vår stora intervju med Zlatan, gjord av Aftonbladets chefredaktör Jan Helin.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/guldbollen/article3795423.ab
Har vetat i någon vecka nu att Z pratar med oss igen, men lyckats hålla tyst om det. Skönt och bra att vi alla gått vidare, precis som jag skriver nedan i min krönika som framför allt är en hyllning till Zlatan som spelare:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3794877.ab

Vad jag tycker om att Frida Östberg fick Diamantbollen kan ni läsa här:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/guldbollen/article3795082.ab

Och här kan ni se tv med Laul, mig och övriga i Guldbollen-juryn med mera.
http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/article3793507.ab

Peter Wennman och moi vid Aftonbladets bord. Maten får 2 plus. Men bra, vaken manlig servitör som får 4 plus.

Gazzetta dello Sport gör två sidor i dag på Zlatan och Guldbollen, skrev åt dem i går i taxin i rusningstrafiken på väg till galan. Allt bra förutom att de, då jag sände text i två omgångar under stor stress, missförstått lite och den som lade ihop bitarna till en artikel fick för sig att prins Carl Philip var där även i går. Det är iaf stort att Z är så stor att Guldbollen får ett uppslag  i Italiens största sporttidning.
http://www.gazzetta.it/Calcio/SerieA/Squadre/Inter/Primo_Piano/2008/11/18/ibra.shtml

Blev nyss uppringd av Candido Cannavò, chefredaktör i 19 år på tidningen. 78 år och uppe på motionscykeln när han ringde:
”Ursäkta om jag flåsar”.
I morgon skriver även Candido sin kolumn om il grande Zlatan. Då man i Italien är mycket duktig på att minnas gamla spelare är det väldigt stort för dem att Zlatan fått flest guldbollar av alla.
Även om det, som jag skriver i min krönika, alltid är svårt att jämföra över tid med annat spel, annan exponering, andra regler kring Guldbollen och proffs. Spelare som Kurre Hamrin och Nils Liedholm har därför aldrig fått den och om det man ju säga mycket… Hela listan nedan.
http://www.svenskfotboll.se/t2svff.aspx?p=174499

/Jennifer

Jaha, ska vi börja dagen efter kvällen före med att följa upp helgens Dani Alves-Schwarz-Xavi-Mild-Messi-Brolin-snack med ytterligare ett par frisparksvarianter?

Jo, det tycker jag.

Det är nämligen så att det har visat sig att Catania använt sig av en oortodox metodik för att distrahera Torino. Som ni ser på bilden här nedanför – och klippet här – så ställde sig alltså tre rödblå spelare framför Torinos målvakt vid ett farligt frisparksläge under söndagens match. Där drog de ner sina shorts – och visade rätt och slätt röven för Matteo Sereni.

Och jodå. Frisparken gick alltså i mål.

Catanias vd Pietro Lo Monaco:
– Det här är en strategi som Zenga kontinuerligt arbetar på under träningarna. Ett trick? Det vill jag inte påstå. Det är upp till domaren att bestämma om det är tillåtet. Och god smak är något relativt.

Inte om man tittar på videos från Ukraina, herr Lo Monaco. Det finns inget god smak-argument som gäller på det här kvartsgamla klippet från Sovjetunionens gamla kornbod.

Det här kan mycket väl vara världshistoriens bäst utförda frisparksvariant.

/Erik Niva

Live från Fotbollsgalan, en snabb rapport här. Har krönikör Peter Wennman på min högra sidoa och nattchef Magnus Herbersson på min vänstra. Just nu delas ”Fair play”-priset ut och på tallrikarna har vi just avslutat varmrätten. Alla är ganska överens om att biffen var lite väl well done. Men god potatiskaka och några små kantareller hade också hittat till fatet.
Innan vi gick ingjorde var jag med en stund i live we-tv med Laul och Jenny Modin. Kallt men rätt underhållande, gillar live-tv bäst, det är vad jag är van vid, blir bra puls.
Sen var det mingel och bubbel och så till bords. Om en timme börjar tv-sändningen.

Många bekanta ansikten överallt. Har hunnit hälsa på Magnus Haglund bland andra och på damtoa stötte jag på några av Linköpings damer. Josefine Öqvist bjöd mig på lite rouge, mycket vänligt, och var söt i lila volanger. Mycket intressant snacka inne på damernas, men det stannar därinne. Tror inte att det är lika kul inne på herrarnas, men vad vet jag…

Nu ska jag jobba vidare och snart kommer desserten också och, tack gud, kaffe.

/Jennifer

Led 1: Att få upp folks ögon.

Har ni lagt märke till höstens kanske allra största sensation i den europeiska fotbollen? Efter sitt hattrick mot Austria Kärnten i helgen har Red Bull Salzburgs välvuxne striker Marc Janko nu gjort 25 ligamål den här säsongen. På 17 matcher. Han är dessutom noterade för ytterligare 5 målpassningar.

Vi tar det ytterligare en gång för tydlighetens skull: på 1 242 spelade minuter har Marc Janko gjort 25 mål. Det är ganska exakt ett mål per halvlek, hela hösten lång.

Led 2:  Att få hjälp till klarhet.

Exakt vad handlar allt det här om? Jag har själv sett Janko spela fotboll live en gång. Det var i samband med en match mot Austria Wien i våras, och det enda jag fick se av honom var en uppvärmning. Han var petad, som vanligt. En avbytare som aldrig fick hoppa in, men som såg klumpig ut till och med i bollattjandet.

Okej för att den österrikiska ligan inte är Europas starkaste, men den är ju klart mycket bättre än till exempel Allsvenskan. Och 25 mål på 17 matcher av en spelare som tidigare inte platsat i vare sig klubblag eller landslag?? Är det bara Co Adriaanses rakt-på-mål som plötsligt öppnat utrymme till bjässen?

Austrofiler och germanofiler där ute – vad är det som håller på att hände runt Marc Janko?

/Erik Niva

I senaste avsnittet av Laul Calling återgavs en diskussion som vi haft angående våldet kring sydamerikanska matcher.

Jag menade att det knappt ens var värt att rapportera kring ett bolivianskt tumult, eftersom liknande saker händer varenda helg. Ska vi slå upp det ena får vi lov att även behandla det andra, liksom.

Rätt många tvivlade, tyckte att jag överdrev, hävdade att det inte var mycket vanligare med avbrutna matcher i Sydamerika än i Skandinavien.

Well, okej, vi tar helgens svep då.

Uruguay: Strax efter slutsignalen i toppmötet mellan Danubio och Nacional intogs planen av huliganer från båda lagen. De slogs – vissa beväpnade med järnrör – och det tog polisen en dryg kvart att få ordning på situationen.

Brasilien: När Palmeiras spelade stormatch mot Flamengo stod lagets meriterade tränare Vanderlei Luxemburgo vid sidlinjen och gav intervjuer med armen i mitella. Han berättade att han hade brutit den i fredags – då han attackerats av Palmeiras egna fans på flygplatsen i São Paulo.
– Det var ett överfall, en feg sak att göra. Men jag tänker inte låta dem komma undan med det. Nuförtiden är det så att om du inte vinner ligan – eller ens en match – så riskerar du fans invaderar flygplatsen och slår ner alla.

Peru: Jag har inte hittat något videoklipp ännu, men enligt alla sydamerikanska nyhetsbyråer var det rejält oroligt när Universitario spelade borta mot Atlético Minero. Efter att lilla Atlético kvitterat sent så stormade bortafansen planen för att hota de egna spelarna och kräva managerns avgång. Spelarna fick polisbeskydd för att kunna lämna planen, och tvingades sedan evakueras direkt ombord på spelarbussen för en fyra timmars bussresa tillbaka till Lima. Utan att duscha.

Case closed.

/Erik Niva

”Vi spelade en fin match, vi gick ut på planen med styrka, balans och med bra personlighet och vi gjorde ett vackert mål, mot en motståndare i utmärkt form”.
Romas tränare Luciano Spalletti efter segern med 1-0 mot Lazio i går kväll.

Ni som kan ert Rom vet att för inte så få laziali eller romanisti är det större och viktigare, eller lika viktigt, att vinna derbyt än att ligga högt i tabellen. I dag regerar Roma i Rom och gissa om det är många ljusblå som mår direkt dåligt och gärna skulle fly stan.
Som en av mina mest fanatiska Lazio-vänner för övrigt gjorde när Roma vann ligan 2001. Han drog helt enkelt, stack till sommarhuset en vecka. Samme karl och hans fru gifte sig i ljusblå peruker…
Men fram tills nästa derby är det  nu i alla fall rödgul flagga i topp. Utöver alla känslor och all prestige var det förstås också tre oerhört viktiga poäng för hårt pressade Roma. Och laziale eller ej, jag lyfter på mina immaginära hatt för Baptista & Co.

Själv är jag, efter en ledig helg, också rätt pressad i dag. Sjukt barn, flera saker att skriva och sen Fotbollsgalan i kväll med middag och hela köret. Ska vara med i Aftonbladet web-tv live inför galan också. På kroken däruppe hänger nyinköpt klänning från French Connection, till det blir det skor från Top Shop och mina älsklings-örhängen från Fiorucci i Milano.

Men nu: jobba, jobba, jobba och vårda.

/Jennifer

Vafan, sitter jag nu fortfarande uppe så kan jag väl lika gärna riva av det här paketet nu.

Svensksuccé, för bövelen. Tjo och tjim med Kongo-Kim. Källström har sluggat sig tillbaka in i startelvan, och även om han fick hjälp av en försvarstouch så är ett sluggermål i toppmötet mot Bordeaux alltid ett sluggermål i toppmötet mot Bordeaux.

…innan vi tar nästa svensketapp – kika in Freds framstöt till Benzema från samma match…

Så. Holland, som vanligt. Först ett ointressant mål av Danny Holla – men sedan ett nickmål av Granqvist och ett sprintmål av Berg när Groningen förblir orubbliga hemma på Euroborg.

I svenskväg är det dock samtidigt frågan om inte Zlatan blev av med titeln som helgens hårdaste när Rosenbergs anfallskonkurrent Hugo Almeida saftade på mot Köln.

Två frisparkar med olika karaktär vill jag visa från Spanien. Duda knorrar på ett sätt som vi ser snart sagt varje helg – men som förblir lika vackert varje gång – medan Xavi och Leo Messi skruvade tillbaka klockan 14 år och förvandlades till Håkan Mild och Tomas Brolin för ett par sekunder.

Dra igenom den här kortvideon från Betis-Racing också. Garcias inledande volley och Munitis avslutande distansskott är värda det.

Den sena engelska matchen mellan var en hederlig holmgång. Man City och Hull tävlade om vilka som kunde bjuda på det enklaste målet – medan Stephen Ireland gav ett argument för att han verkligen är Superman after all.

Italien? Klasslyra av det litterära geniet Cassano, nätt liten solouppvisning av Ferreira Pinto – och så spelades det visst någon form av derby.

Till sist: missa inte den här instinktivt improviserade volleystöten av Ahmed Hassan som i praktiken säkrade Al-Ahlys avancemang från bortasemin mot kamerunska Cotonsport i afrikanska Champions League.

De lite mer obskyra sammanhangen – finsmakarligorna – får däremot bli en fråga för morgondagen.

/Erik Niva

Palermo mot Ibra? Visst. Vi såg hur det gick. Men vill vi ha en lite jämnare kamp så får vi ställa hela Manchester United mot Ibra.
Vad smäller högst och hårdast? Zlatans hammare och frisparksskärare – eller Ronaldos kantfrispark, Carricks vänsterfot och 17-årige Danny Wellbecks debutdräpare (behöver ni utslagsröst så får ni Ronaldos andra frispark som bonus)?

Fler kanoner? Jodå, i England fick José Bosingwa fnatt och fick för sig att han kunde använda vänsterfoten. Ryan Taylor byggde vidare på sin egen tradition att göra drömmål mot Newcastle.

Tyskland kom dragandes med ett knippe riktigt anmärkningsvärda mål. Eduardos frispark för High-Flying Hoffenheim blir bara en bisak en dag då både Mladen Petric och Branko Jelic lyrade in klockrena cykelsparkar.

Frankrike bjöd på en hörna direkt i mål, en värstingvolley och en listig lobb.

Spanien? Ja, jävlar, Spanien… Diego Castro vände ut-och-in på en Valencia-back och satte bollen i bortre krysset när David Villa fick stryk av sitt gamla favoritlag Sporting Gijón – och han gjorde det genom att hela tiden hålla kulan i luften. Och uruguayanaren Ernesto Canobbio hamrade in målet som mycket väl kan innebära slutet för Bernd Schusters tid i Real Madrid.

Jag borde krisblogga mer om både det och om Arsenal och om Spurs målvaktssituation, så vi får se hur det ser ut med tid senare idag. Nu ska jag ha lite helg.
***
En snabb självgod vad-var-det-jag-sa-passage bara. Igår skrev jag om de ratades revansch i tidningen, om hur skyttekungarna i alla de stora ligorna tvingats släpa sig upp från botten för att vräka in sina mål.

Två av dem spelade igår. Det tog en halvlek – sedan hade Ibisevic hängt ett och Anelka både ett och två.

/Erik Niva

Jag vägrar ge upp hoppet om att se Tonton Zola Moukouko som en världsstjärna – även om det tycks vara rätt svårt att ens lista ut om han fortfarande spelar fotboll – men när jag klickar mig igenom de brittiska tidningarna idag är det svårt att inte dra paralleller.

De storys som griper mig är de som handlar om missade chanser, outnyttjad potential, bortslösad talang. Ni minns väl Matt Jansen? Som 24-åring såg han ut att vara den nye Teddy Sheringham – en anfallare som spelade fotboll med klass och hjärna – men efter att en sjukdom fått honom att missa Englands VM-trupp 2002 så rasade allt.

Jansen åkte på semester till Rom för att förtränga VM-besvikelsen. Där kraschade han med sin motorcykel och låg sedan fyra dagar i koma. Han blev aldrig sig själv igen.

I dagens The Times-intervju berättar Jansen om hur han oroade sig för att han blivit hjärnskadad när han inte ens kunde kontrollera de enklaste bollar längre. Han började hata att spela fotboll. Han gick till en psykiatriker, men efter att ha lämnat en träning gråtande våren 2006 så slutade han spela fotboll, 28 år gammal.

Nu är Jansen äntligen på väg tillbaka. Han har tränat tio dagar med Blackburn, och kanske – bara kanske – kan han ta sig tillbaka till Premier League igen. Wish him luck.
***
Ishmel Demontagnac är i andra änden av skalan, hans kamp har precis börjat. Den engelske ungdomslandslagsmannen fick sparken av Walsall i torsdags, på grund av sina alkoholproblem, sitt våldsamma temperament och sina disciplinproblem.

Nu ska han in på Sporting Chance-kliniken för behandling och terapi. Wish him luck.
***
Och appropå Sporting Chane – behandlingshemmet för idrottsmän som startades
av den nyktre alkoholisten Tony Adams – så måste ju detta kommenteras.

När Tony Adams tog över som Portsmouth-manager för några veckor sedan skrev jag den här artikeln, en text som handlade om hur Adams gått från att vara nersupet fyllo till förvirrad tänkare till klartänkt fotbollstränare.

Nu vete fan om jag inte måste tänka om det där sista steget. Idag ger Adams en intervju till Daily Mail, och han verkar sväva lika högt uppe bland molnen som han någonsin gjorde då han försökte lansera sig själv som en intellektuell kulturfilosof.

Daily Mail rubricerar den som ”The most bizarre football interview you will EVER read”, och även om jag inte håller med om det så ger onekligen Adams ett rätt abstrakt intryck.
– Jag gillar egentligen inte människor. Jag är en ensamvarg, och hade jag bara fått som jag ville så hade jag bara gått ut med hunden varje dag, aldrig pratat med någon och sedan dött.
Men du vill väl inte slippa träffa din fru, skjuter intervjuaren in då.
– Oh, det vill jag gärna slippa. Och hon vet det. Hon vet hur jag är.

Adams fortsätter med att dra paralleller mellan sig själv och ”den tokige mostern” som brukar dyka upp på jularna. Och jag vet inte… Det är en kul intervju att läsa och Adams bjuder ju verkligen på sig själv – men jag är nog lite mindre övertygad om att han verkligen kommer att ta över Arsenal idag än jag var igår.

/Erik Niva

Haha, ämnet må vara smalt – men det här är för roligt för att inte uppdatera med Football Manager, inlägg 2.0.

Brittiska The Guardian gör som vanligt sin egen grej av dagens spelrelease, och som vanligt för de det sjukt underhållande. De listar helt enkelt de sex största FM-fenomenen – såna spelare som var helt briljanta på datorskärmen, men inte fullt lika bra i verkligheten.

Är ni det minsta som mig så har ni en FM-relation till de flesta av dem.

Och etta på listan? Jodå, en svensk:
1) Tonton Zola Moukoko (AM/F C)
The daddy of Champo Manager. The Godfather Part II. The Sopranos. The OK Computer. The Fawlty Towers. The Alan Carr. The Allen Carr. The Two Pints Of Lager And A Packet Of A Crisps. Hang on, we lost our way a bit there. Anyway, it’s a fact that more thirtysomethings remember the name of Tonton Zola Moukoko than the name of the bloke who sat next to them at school. That said, not everyone could spell it: Moukoko, who now plays in the Swedish lower leagues, was actually spelt Mokouko on the 2000-01 version. At that stage he was a promising youngster at Derby, apparently courted by Juventus among others, and lent an exotic bent by the seven syllables of that majestic name and his Swedish/Ghanaian background. Available for around £500,000 from Derby – who didn’t even play him in the first team, the doofii – he gobbled up goals and assists like a powered-up Pac-Man, and was absolutely devastating in the hole behind a lone striker. Even now he has a Facebook appreciation group: men whose upper lips remain defiantly stiff at funerals go a big rubbery one when they remember the time he banged in two in the last four minutes to overturn a 1-2 deficit at home to Grimsby in the Champions League semi-final of 2014-15. His success and reliability took man-love to new, twisted levels of absurdity. Champo Manager has, of course, been cited in more than 35 divorce cases. It’s one thing to call your wife by the wrong name during boudoir funtime, quite another to call her ’Tonton’.

Ge mig lite hjälp här! Vad sjutton hände egentligen med Tonton Zola Moukoko?

Jag minns att han spelade för Carlstad United, och har något i bakhuvudet om att han siktats i Sleipner – men nu hittar jag inga såna tecken på deras hemsida.

Någon som kan reda ut The Travels and Travails of Tonton?

/Erik Niva