Sex år bakom galler. Det är vad åklagaren Luca Palamera yrkar på för Juventus förre klubbdirektör Luciano Moggi. För Moggis son Alessandro yrkar han på fem år.
Det var lite av allt det som framkom i går i rättssalen i Rom där nu Calciopoli-rättegången går in i sin mest avgörande fas.
För hela fotbollshärvan handlar ju som bekant om så mycket mer än om domarna varit köpta, eller påverkbara.

En av de saker som utretts, och som nu är i fokus, är agentfirman Gea World. Moggis son Alessandro var en av grundarna av Gea som snabbt blev en stor maktfaktor inom  fotbollen. Av utredarna utpekas Gea som ett brottssyndikat som tagit till olagliga metoder som hot och våld och som dessutom ska haft som mål att skapa starka band mellan fotbollen och näringslivet och politiken.
Känns det igen från en annan italiensk organisation, de tankarna, om att infiltrera politik och näringsliv…?
Under flera år var Gea, som grundades 2001, i princip inblandad i varje större spelaraffär i Italien.

Bland övriga anklagade finns även den italienske förbundskapten Marcello Lippis (tidigare tränare i bland annat Juventus, då Moggi styrde) son Davide.
Lippi Junior kan få 16 månader i fängelse om han fälls.
Åklagare Palamera yrkar också på fängelse i tre år för agenten Francesco Zavaglia (agent för spelare som Totti och Zidane), åtta månader för Pasquale Gallo (klubbläkare och talangscout) och fyra månader för Francesco Ceravolo (tidigare chef för Juventus spelar-scouting).

Åklagaren menar att för Moggi var det inte nog med att styra Juventus, han ville också styra den italienska fotbollen och få sin bit av ”den stora tårtan” i spelaraffärerna.
Dom väntas falla i januari. Moggi, han säger förstås att alla är ute efter honom, att han inte ångrar något och ”jag är bara ledsen för min sons skull”.

Låt mig klargöra här innan jag avslutar att jag tycker det är alldeles underbart med det pånyttfödda Juventus som tagit sitt straff och tagit sig tillbaka till toppen, eller åtminstone verkar vara på väg dit igen.
Det vet ni som läst mina hyllningar till bland andra Del Piero, Nedved och Buffon.
Men så blint bianconero att man inte ser vad Moggi och Giraudo höll på med, det får man inte vara. Att det sen funnits och finns andra fula fiskar i den italienska fotbollen, det tvivlar ingen på.

Ni som vill ha fler detaljer, läs mer på:
http://www.lastampa.it/sport/cmsSezioni/calcio/200811articoli/17601girata.asp

Här nedan kan man också lyssna på tio av polisens avlyssnade samtal mellan Moggi, domare, agentor och andra ledande personer inom il calcio.

http://tv.repubblica.it/home_page.php?playmode=launch&cont_id=3472

/Jennifer

PS. Jag har fått så många mejl om det här med uttal och kommentatorer att det är värt några avslutande rader. De flesta skriver att det är okej att säga ”Insaghi” (inte Inzaghi med riktigt ljudande z) och att inte uttala Anfield perfekt, mitt i en svensk konversation. Alltså att ha en liten brytning är helt okej.
Men att däremot bryta mot språkregler och uttala ord helt felaktigt, så att de till och med kan få en annan betydelse, tycker de flesta är en helt annan sak. Och jag kan bara hålla med.
Men, som sagt, vi är alla mänskliga och tur är väl det.

Gårdagens märkligaste tv-upplevelse var att följa personkemin mellan en 63-årig politisk kommentator från Ryssbält och en 22-årig fotbollsspelare från Dois Riachos i Brasilien.

K-G Bergström träffade Marta, och tårarna rann.

Jag uppskattar att intervjun gjordes, precis som jag gillar att det producerats både dokumentärfilmer och böcker om Martas inspirerande livsöde. Under flera års tid har världens bästa fotbollsspelare verkat i Sverige, och hade vi inte dokumenterat den tiden ordentligt hade det varit en stor journalistisk skam.

Det tråkiga i sammanhanget är att de brasilianska försöken att göra samma sak har slutat i storbråk.

För fyra år sedan började journalisten Diego Graciano förbereda en bok om Marta som skulle publiceras i Syd- och Latinamerika. Han träffade Marta, följde med till hennes hemstad och intervjuade ett 70-tal personer i hennes närhet. Han ägnade åratal åt projektet, plöjde ner 50 000 kronor av sina egna pengar – och enligt Graciano själv gjorde han allt detta med Martas skriftliga välsignelse.

Men så. När ”Você é mulher, Marta” (”Du är en kvinna, Marta”) väl var klar för publicering så stoppades den. Marta – eller i alla fall hennes stab – påstod att hon inte alls givit något klartecken, och hänvisade till en brasiliansk lag som gör det förbjudet att publicera inofficiella biografier.

När allting kommer kring så handlar det förstås om pengar:
– Det är hennes rättighet att tjäna pengar på alla affärsmöjligheter som kan dyka upp. Varför avsäga sig den, frågar sig hennes agent Fabiano Farah retoriskt.

Jag har all respekt för Martas ambition att tjäna pengar – hon har alltid varit tydlig med att hon vill försörja hela sin familj, och en skicklig damfotbollsspelare får aldrig så mycket betalt som hon förtjänar – men det finns en gräns där den slår över till girighet.

För mig är den gränsen nu passerad. Pressa Los Angeles Sol på en rejäl lön, absolut, men bedriv inte utpressning mot en välmenande journalist som försöker berätta en historia som Syd- och Latinamerika verkligen behöver höra.

De gamla världsmästarna Bebeto och Jorginho och den brasilianska idrottsministern är bara några av de som har anslutit sig till kampen för att Gracianos bok ska få publiceras. Jag gör detsamma.

/Erik Niva

Real Madrid har varit med om en del i klubbens 106-åriga historia – men aldrig någonsin tidigare har de åkt ur cupen mot ett tredjedivisionslag på Bernabéu. ”Historiens största skam”, skriver nu Marca.

Real Unión. Segunda B. Eneko Romo. På stopptid.

Herrejävlar.

Ni får ursäkta mig om jag går all Barack Obama på er nu – men jag älskar ju när sådant här händer, när ett under blåser in från en vindstilla sky och allt vi tidigare trodde var fastslaget i cement bara rämnar.

Tro på det omöjliga. Tro på att mirakel forfarande kan hända. Tro på fotbollen.

För fan.

/Erik Niva

 Diego Milito (Genoa)
9
 Alberto Gilardino (Fiorentina)
8
 Mauro Zárate (Lazio)
7
 Fabrizio Miccoli (Palermo)
6

Där har ni italienska skytteligan just nu. Allas vår Zlatan har, liksom flera andra, fem gjorda mål hittills.

Men nu ska det handla om Gilardino. Det började redan i ligapremiären, mot Juventus. Då var det Mellberg som fick sig en uppsnurrning och så kom kvitteringen i 89:e minuten. Gilardino har sedan fortsatt att leka med serie A-försvararna och är som pånyttfödd i den lila Fiorentina-drläkten. Det passar ju i och för sig bra då Florens var renässansens vagga och renässans (rinascimento) betyder just återfödelse.

För Gilardino var Milan något av medeltidens mörker men i Viola, och under gamle bekantingen Prandellis ledning, har han hittat sitt gamla bästa jag.
Milan har som bekant också börjat visa lite av fornstora takter och Ancelotti sa i går att han inte ångrar att man släppte i väg Gilardino, trots succén i Fiorentina.
”Gilardino har återfunnit kontinuiteten och han är också säker på att få ha sin plats. Men man ska komma ihåg att även i Milan gjorde han många mål, men hur som helst ångrar jag inget.”.

Ancelotti.var bara en av alla de som pratade om Gilardino i dag, på det stora fotbollsseminarium som hålls utanför just Florens, i det azurblå högkvarteret Casa Italia i Coverciano.
Även förbundsordföranden Giancarlo Abete ville prata Gilardino och kallade honom för ”en stor person, både fotbollsmässigt och då det kommer till moral” och pratade högstämt om hur vindar kan vända inom fotbollen och moll bytas i dur.

Till sist, ett mästerstycke al Gilardino, på den tid då det begav sig i Parma, här mot Inter:

http://www.youtube.com/watch?v=2GCkP6TeZtU

/Jennifer

Hedras den som hedras bör.

Ibland blir tjatet om Arsène Wengers ungtuppar lite överdrivet. I ligamötet mot Tottenham häromsistens – bara för att hrrm… ta ett exempel – var till exempel Spus lag betydligt yngre än Arsenals.

Men just nu spelar i alla fall ”The Gunners” Ligacup mot Wigan – och har en medelålder på 19 år. Och ändå var det faktiskt inte det jag ville skriva om.

Den här kvällen startar nämligen kosmopolitiska, världsscoutande Arsenal med en startelva där mer än halva laget är britter. Fem engelsmän – Gibbs, Hoyte, Wilshere, Randall, målskytten Simpson – samt walesaren Ramsey.

När hände det senast? Det är ingen retorisk fråga – är det någon där ute som vet eller som kan ta reda på det vill jag hemskt gärna veta.

Hur som helst, det gör mig verkligen glad att se. Och hedras den som hedras bör.

/Erik Niva

Nästa inlägg blir om en spelare som förtjänar det.
Men då det
1. är ösregn och kolsvart ute, november från sin värsta sida (varför, oh varför,
lämnade jag någonsin Rom?)
2. jag precis under tårar suttit och skrivit en dikt till min mormors urnsättning på fredag
kan det finnas anledning att ta något uppiggande i en extra dos.

Dessutom märker jag på responsen att bilderna på serie A-profilerna från en annan vinkel uppskattas. Så ni får ett svep till. Ser förresten inte ut att vara mycket nutella som byggt de kropparna…

Tack till Amalia Gonzales för bilderna från Dolce&Gabbana-kampanjen 2006 och tack för beröm till vår blogg.

När får vi se blågult på sådana här bilder…? (fler än fd lagkapten Ljungberg alltså).

I nästa inlägg blir det som sagt tillbaka till planen! Men nu ska jag in i köket och laga tortellini in brodo (färsk pasta i het buljong) med lite äkta parmesan på. Perfekt mat dagar som denna.

/Jennifer

Tillbaka till verkligheten. Handbojsgesten från Norris är den ena stora snackisen i England just nu, den våldsamma armbågen från Chris Morgan är den andra.

Det var i helgens heta South Yorkshire-derby mellan Barnsley och Sheffield United som det hände. Chris Morgan – lagkapten för The Blades – rammade in en armbåge i tinningen på Barnsleys kanadensare Iain Hume.

Hume kollapsade med intryckt skallben, kördes akut till sjukhus och fick tillbringa flera dygn på intensiven. Nu har han fått byta avdelning, men är inte i närheten av att kunna åka hem.
– Iain kunde ha dött. Jag har besökt honom på sjukhuset, och även om han är vid medvetande så har han inte sovit någonting alls sedan händelsen. Han har slangar som sticker ut ur huvudet och ett ärr som går som en hästsko från hans panna hela vägen bak till örat, säger Barnsleys manager Simon Davey, som även säger att klubben kan tänka sig att ta till rättsliga åtgärder mot Morgan.

Domaren Andy D´Ursos åtgärd? Gult kort. Plus att han skickade upp en protesterande Simon Davey på läktaren.

/Erik Niva

När nu Erik med stort mod givit sig ut på sexismens gungfly vill jag förstås bidra.

I Italien är det fullt av kvinnliga galjonsfigurer inom fotbollen. De sitter i studion i sportgrammen, knappt påklädda och är inget annat än kuttersmycken.
En klassiker var på ett derby i Milano då Vieri spelade och hans dåvarande flickvän, tv-dansösen som sen jobbat sig upp till modell, C-skådis och biträdande programledare, Elisabetta Canalis, hade vikt ut sig och hennes kalender delades ut på läktarna till de 80 000 på plats.
Någon frågade Vieri vad han tyckte om att hela San Siro kunde sitta och gotta sig åt hans flickvän alldeles ”nuda” och han svarade att han inte hade några problem, det var ju bara han som fick känna…

I alla fall så viker även de italienska manliga fotbollsspelarna gärna ut sig och visar sina vaxade bröst och slätrakade ben. Fotbollskalendrarna med spelare i badrockar och bara överkroppar är storsäljare. Lillebror Inzaghi är en av de främsta kalenderpojkarna.
Här kan ni se lite bilder på Del Piero, Zambrotta, nyss nämnde Inzaghi och andra gossar som blottar bringorna för välgörande ändamål (cancerforskning) till en kalender 2006.
Enjoy.

http://foto.girlpower.it/foto/Calendari/Calendario_AIRC_Calciatori_2006&img=

Och när ni tittat kan ni förena er med mig i funderingar på varför bara Figo behållit tröjan på…

/Jennifer

Och hur ska man formulera det här utan att framstå som någon sorts hö-höande Fagerhultsgrabb?

Ni förstår, brassarna har satt ihop en ny sorts… talangtävling. ”Musa do Brasileiro” går rätt och slätt ut på att kora landets hetaste kvinnliga supporter.

Spektaklet arrangeras av tv-kanalen Globo, har pågått sedan i våras och börjar nu närma sig finalen. Utmaningen består av olika moment – bedömas i en minimal klubbdräkt, frågesport om favoritlaget – och bland jurymedlemmarna märks gamla ess som Rivelino, Carlos Alberto och Careca.

Hela upplägget är bisarrt på ett säreget brasilianskt sätt – och på tävlingens egen hemsida finns allt för den som vill veta mer och klicka sig längre.

/Erik Niva

Ytterligare ett par noteringar innan helgens ligaspel känns helt avklarat. Ni har ju hört om hur José Mourinho ställde till bråk i en italiensk tv-intervju och avbröt en annan – klickar ni här så har ni sett det också.
***
Appropå Serie A-tränare. Rätt många måndagar sitter jag i EuroTalk och diskuterar om högt och lågt – och den här veckan ser bragdmannen Kristian Borell till att vi kan ringa upp Lecces coach Mario Beretta och höra honom förklara stormatchen mot Milan i direktsändning.
***
För mig personligen kommer dock helgens viktigaste fotbollsnyheter från Tyskland. Werder Bremens fans har länge haft problem med neo-nazistiska infiltratrörer. Ifjol dök en nazifalang som kallar sig Racaille Verte upp i Ostkurvensaal på Weserstadion, och i helgen var det dags igen i Bochum.

En grupp snillen från NSHB (Nordsturm Hansestadt Bremen) tog plats på bortaläktaren, skanderade rasistiska ramsor och viftade med förbjudna fanor från Andra världskriget. Men vad gjorde resten av Bremen-fansen då? Jo, det ska jag tala om. De vände sig emot nazisterna, frågade vafan dom höll på med, skanderade slagord mot dem och visade på alla upptänkliga sätt att dom vare sig var välkomna eller accepterade.

Polisen grep elva nazister, men det känns som en bisak. Werder Bremens supporteransvarige Dieter Zeiffer hyllar nu sina egna fans – ”de visade prov på stort civilkurage” – och jag kan bara hålla med. Det här var en lektion till kurvor över hela världen, ett bevis på vad positiv läktarkultur faktiskt kan bidra med.
***
Idag fyller förresten Jens Lehmann 39 år. Han firade med att först kasta in två bollar mot Eintracht Frankfurt, för att sedan hota med att lägga av. Anledningen? Jens hade än en gång blivit varnad för gnäll – och därför var alltså Bundesliga-domarna för dåliga.
– Jag sa inte ens något fult till domaren. Ska dom vara så här dåliga kan jag lika gärna strunta i att spela framöver.

Grattis, Jens.

/Erik Niva