4–1 mot Roma, i Rom, och nu tänker ni att Juve blåst liv i scudetto-striden.

Det är, i så fall, inte det enda de blåst liv i.

Briljanta romanista-Malena tipsar om en solskenshistoria från livornesiska Il Tirreno.

Claudio Fontana, en 45-årig byggarbetare, råkade ut för en allvarlig olycka vid ett bygge i Vittoria Apuana den 2+ februari. Flera benbrott, en krossad bröstkog, inre skador. Koma.

En tid senare får Claudios olyckliga hustru Liduina, av en ren slump, syn på Marcello Lippi när den gamle världsmästaren står på sin balkong i Viareggio. Hon tar mod till sig, ringer på dörrklockan, och Lippi öppnar.

Liduina berättar sin hemska historia, och förklarar också att stackars Claudio är en passionerad Juventino.

Lippi lyssnar. Så dröjer det tre dagar innan han återkommer med en cd-skiva. På skivan har Del Piero, Chiellini och Buffon talat in meddelanden till Claudio.

Liduina låter sin komatose make lyssna till meddelandena… och de gör underverk. Claudio vaknar, och gör framsteg i sin rehabilitering.

– Det här bevisar att spelarna inte bara tänker på vackra flickor och på bilar, utan att de i total diskretion kan göra saker som den här, säger Lippi.

Och visst var väl det en vacker söndagshistoria?

/Simon Bank

Killar gillar sport.

De där anti-gay-utspelen i Juve-celibaten Nicola Legrottaglies självbiografi var för sorgliga för att ens ge sig på.
– Det är modernt, sa Legro.
– För många är det ett sätt att protestera på. Bibeln berättar att homosexualitet, maskulint eller femint, inte är bra. Som kristen måste jag uppmana bögar och lesbiska att läsa bibeln.

Vet ni vad som vore fint? Att skicka honom till Nigeria på prao.

Vid ett tvådagars seminarie i Abuja diskuterade representanter för damfotboll – forskare, supportrar, spelare, förbundsfolk – hur man ska kunna förbättra den nigerianska damfotbollen.

Lösningarna man kunde enas om handlade om ökad sponsring, mer jämlik fördelning av resurser, bättre tränare och… mindre sex.

– Det är dags att vi kallar en spade en spade. Vi har deltagit i vissa aktiviteter som försämrad våra prestationer på planen, och hädanefter ska vi sluta med sånt. Från och med nu kan jag tala om för er att Nigerias damspelare kommer att ta sina landslagsuppdrag mycket seriöst, och inte låta något komma i vägen för sin ambition, sa en veteranspelare enligt nättidningen Vanguard.

Målet är att konkurrera på allvar, med länder som USA och Sverige. Och alla som sett Nigeria spela vet att det finns stor potential i deras fotboll.

Bortom det småroliga i tanken på att landslagsspelare sexar bort sina vinstchanser så finns det ju något ännu mer intressant här.

Nigeria är ett av världens mest gay-repressiva länder. Homosexualitet är olagligt och till och med belagt med dödsstraff i de stater som omfattas av sharia-lagarna.

Samtidigt har jämställdheten legat på en konstant usel nivå. I en färsk, stor undersökning uppger 46 procent av de nigerianska kvinnorna att de till och med upplever att kvinnors situation försämrats under deras livstid.

Om du lever i ett land där kvinnor efterlyser jämlikhet och lesbiska efterlyser frihet är det kanske inte så konstigt om LAG med många lesbiska varit en fristad undan förtryck.

Jaja, jag har inte hört med Legro vad han tycker. Men beröringsskräcken för gays är varken särskilt ovanlig eller särskilt afrikansk.

Ur de senaste veckornas nyhetsflora på gayfotbollsfronten:

I Katalonien har Barça fått – och accepterat – spansk fotbolls första peña (supporterklubb) för homo- och bisexuella.
Gruppen vill inte bara stötta Barça, de vill också ge sig på homofobin i fotbollen. Steg 1: Att göra upp med homofobramsorna. När Spanien slog England häromveckan ropade hemmafansen det fulaste de kunde komma på efter David Beckham, samma sak som Barça-fansen brukar skrika efter Guti:
Att de är bögar.
– De ägnade mer än en minut åt att sjunga ”Beckham maricón”. Vi lämnade in ett klagomål mot det, säger peñans talesman Josep Ribes, som drömmer om en dag när en spelare skulle kunna komma ut som bög utan att det ens var en nyhet.

– Latinamerika verkar vara tuffast. Tänk om en sån som Leo Messi var bög och ville vara öppen med det.

Ja, tänk. I så fall vore det väldigt roligt om han skrev på för Juventus.

/Simon Bank

Bilagejobb kan knäcka den bäste.

Det kan också knäcka oss medelmåttor – men efter ett par dagars idogt gnetande i grottekvarnen har jag kommit ut på andra sidan, redo att ta ikapp vad jag missat.

Som lite katalanskt kvalitets-banter.

Reuters pekade mig åt rätt håll, ett par dagar för sent men det får ni ha överseende med. Vi har redovisat helgens mål från Spanien, men efterspelet har bjudit på ett par riktiga pärlor.

I lördags åkte Real Madrid, sårat och skamset efter DEN matchen på Anfield, upp till den baskiska katedralen San Mamés och vann med 5–2. En galen match, en stor uppvisning, alla nöjda och glada?

Not so much.

Joaquín Caparrós, Athletics tränare, sågade Juande Ramos efter matchen (”Real Madrid är ett bättre lag, han behöver inte upprepa det. Rafa Benitez kunde sagt samma sak i veckan, men lät bli eftersom han är en bra tränare”) men mest av allt var det domare Muñiz som fick sina doradas och sardinas varma.

Athletic åkte på sju gula och två röda kort i den där matchen, publiken var vansinnig och körde en gammal hederlig anti-Madrid-ramsa i hela andra halvlek:

– Asi! Asi! Asi gana el Madrid!

Så, så, så vinner Madrid. Jag ska inte trötta ut er med gammal, trött grundkurs i francoism, idéhistoria och moderna myter – utan bara konstatera att den här gången plockades ramsan upp på två håll efteråt.

Först var det Madrid-lojala AS som använde den som stor rubrik i tidningen:
Asi gana el Madrid.

Bara det var anmärkningsvärt, men det riktigt underhållande dröjde ett par timmar.

Dagen efter slog ju Barcelona Almeria med 2–0. Lagets maskot, den elvaåriga Bojan Krkic, gjorde båda målen och det var det andra som var av den där sorten som bara Barcelona (och möjligen Argentina) kan göra.

Här har ni målet, och innan ni börjar räkna så ska jag tala om att FC Barcelonas nätansvariga redan gjort det. I en sprickfärdig artikel på klubbens hemsida berättar de att det alltså går 37 pass mellan det att Xavi vinner boll och Bojan vallar in bollen i mål – och att sekvensens bollinnehav är 109 sekunder långt.

Här har ni texten från hemsidan, och är ni som jag så noterar ni särskilt redigeringens små subtila accenter i den första mellanrubriken.

Hur den lyder?

”El Barça gana asi”.

/Simon Bank

There we all were, sitting in a rainbow.

Presskonferens med landslagstrupp. Allt det senaste i dagens tidning et cetera ett cetera. Det roligaste ni inte får läsa i tidningen var att landslagsledningen ägnade rätt mycket energi åt att tala om hur mycket mer namnkunnig Portugals trupp är – samtidigt som de kallade Bosingwa för Boswinga och Quaresma för Qaresma.

Om man nu är i den missunnsamma grenen av felsökarbranschen.

Och apropå felsökning…

Minns ni Jabu Mahlangu? Om ni inte råkar bo i omedelbar närhet av Växjö gör ni nog inte det. Jabu kom till Öster i fjol, var bloody brilliant, men i vintras skrev han på ett halvårskontrakt med Platinum Stars i Sydafrika och lämnade klubben.

Grejen med Jabu är att han alltid varit lite… besvärlig. Han erkände det själv i en intervju med SMP i fjol:
– Ett tag var jag Sydafrikas näst populäraste idrottsman. Men jag saknade kontrollen och disciplinen. Livet gick för fort för mig i Johannesburg. Det är inte bara jag som har drabbats av det, det har hänt många unga, talangfulla fotbollsspelare där. När de får pengar köper de fina bilar, börjar med droger och alkohol. Så var det för mig.

Implicit: Jag har ändrat mig nu.
I verkligheten: Not so much.

I torsdags försvann han spårlöst. Platinum Stars tränade, Jabu kom inte. De tränade igen, han kom inte då heller. Så där höll det på över hela helgen.

– Jabu har ställt till med besvär i laget. Det är inte första gången han gör så här, men vad har klubben gjort? Inget. Så det är inte särskilt överraskande att andra gör likadant, surade en klubbledare.

Innan ni får själva upplösningen på historien (den är värd att vänta på) så kan vi väl kika igenom Jabu Mahlangus Bad Boy-CV, som det sammanställts av redaktionen på The Sowetan.

2001:
Drar iväg på supfest i Bethlehem med en lagkompis medan han spelar i Kaizer Chiefs. Missar ett träningsläger med landslaget och blir petat från truppen till Afrikanska Mästerskapen.

2002:
Missar landslagets flyg till en kvalmatch i Elfenbenskusten.
Läggs in på ett rehab-center i sex veckor.
Arresteras för kidnappning efter att ha försvunnit med en sextonårig skolflicka från Soweto.

2004:
Försvinner från Kaizer Chiefs, kvällen före en viktig cupmatch.

2005:
Får sparken från österrikiska Mattersburg efter sin andra rattfylleolycka. Är bara i klubben i åtta månader.
Får en ny chans i SuperSport United, men efter två vändor på rehab och ett flertal missade träningar får han sparken.

2007:
Får kontrakt med Orlando Pirates, men kontraktet förnyas inte. Jabu har då dykt upp på träningar berusad.

Det är förstås en tragisk historia, ett sorgligt livsöde. Så mycket roligare då att kunna konstatera att Jabu Mahlangu nu är tillbaka i Platinum Stars igen.

– Relationen mellan spelare och klubb är positiv, meddelade Stars i ett pressutskick.
– Mahlangus frånvaro i veckan berodde på personliga skäl.

”Personliga skäl”? För att ingen skulle behöva sväva i ovisshet skickade Jabu ut ett eget pressmeddelande som avslöjade att han ägnat sin frånvaro åt… politik.

– Mitt hjärta är svart, grönt och guld, värmde Jabu upp innan han la in tvåan:
– Om ni vill veta så kommer jag att rösta på ANC den 22 april. Jag uppmanar alla andra spelare att göra detsamma och säga till Sydafrika att ni är ANC ända ner till benskydden!

I den här bloggen har vi alltid varit noga med att hylla spelare som vill använda sin berömmelse till något mer än att bara spela boll.

I det här fallet kan vi sträcka oss till att tycka att tillfället var lite illa valt. I kväll spelar Stars en blytung match i kampen för nytt kontrakt. De hade nog helst sett att spelarna tränade och var spelare sådär i största allmänhet. Ända ner till benskydden.

/Simon Bank

Medan Erik Niva gör det Erik Niva gör kan vi andra ägna oss åt det tyngre artilleriet.

Om ett par timmar släpps den svenska landslagstruppen till högdensitetsmatchen i Porto. Det kan ni läsa hur mycket ni vill om överallt. Här kör vi med hardcore-material istället.

Samma dag som Sverige möter Serbien ska Australien möta Uzbekistan, ett lätt farthinder (nu när inte Bob Lindeman tränar uzbekerna längre) på vägen mot de riktiga kvaltesterna.

Eftersom intresset sjunkit i det nihilistiskt post-hiddinkska fotbollslandet Oz har förbundet kopplat in en reklambyrå som ska lansera Uzbek-mötet som en kamp för överlevnad.

Hur? Med det rätt opigga greppet viral-videos. Hur som – spionfilmen från det hemliga uzbekiska träniongscentrat är rätt underhållande och välgjord.

Väl bekomme.

Och om vi nu ska ge oss in i kartdebatten så kan vi bara konstatera att fotbollskartan är på god väg att ritas om.

All the women who are independent are throwing their hands up at us. Jag vet inte hur mycket ni hängt med i kriget mellan Lyon och den nya, amerikanska damligan, så här är grundkursen för dummies:
Två av Lotta Schelins lagkompisar, Camille Abily och Sonia Bompastor, skrev på för Los Angeles Sol och Washington Freedom. De amerikanska klubbarna brydde sig inte om att de stod under kontrakt, helt enkelt eftersom ett kontrakt i Frankrike inte är värt något.

Varför? Jo, eftersom kvinnor inte är proffs.
Eller… det är de ju visst (Lotta Schelin tjänar mycket pengar på sin fotboll, andra jobbar deltid vid sidan om), men inte på samma sätt som män. Det enda som knöt Abily och Bompastor till OL var att de var registrerade för klubben. Därför kunde de behandlas som vilka arbetare som helst, de sa upp sig och bytte jobb.

Jean-Michel Aulas, OL:s påve, blev förstås vansinnig, hotade USA-kiubbarna med en stämning på en halv miljon euro och kopplade in det Franska Fotbollsförbundet i processen. Med små chanser att lyckas.

Allt det här har ett par veckor på nacken. Men i morse kom en artikel i spanska Público som fick mig att ta upp tråden.

Här kan ni läsa om hur tjejer i Cáceres reagerar över det absurda regelverket i spansk fotboll, som explicit reglerar att kvinnor inte kan bli proffs. José Maria López, president för damlaget i Cáceres, har nu skickat in papper till förbundet för att driva en process som leder till nya regler, så att även kvinnor kan få proffslicenser.

Vänta här.

Ska bara kolla.

Jo.

Det är verkligen 2009..

/Simon Bank

I don’t like mondays. Men man gör så gott man kan, strävsamt och målmedvetet. Ner med huvudet, bit ihop, kämpa sig igenom.

Den här tiden av året är som den är, för en hederlig tidningsjobbare handlar det väldigt mycket om att göra allsvensk bilaga. Sidor ska fyllas, 16 lags försäsonger ska läsas in.

Men Gud ska veta att det har sina fördelar också.

Dagens pärlor:

1. Rasmus Elm pratar framtid med Barometern och blir alldeles Sarkozy-sur.

2. Nerikes Allehanda jobbar stenhårt med ljudsättning av träningsmatchbilderna. (Kolla klippen från både Gais-matchen och BP-matchen, den som hittar den sammanhållande länken vinner ett pris).

3. Anders Svensson drömmålar inför tolv personer och en foxterrier på Loverslund – och svarar för den mest malplacerade fotbollsgesten sedan den kände katoliken Erik Edman gjorde korstecknet när han blev inbytt i Spurs.

Nu måste jag surfa vidare. Nåt jag inte får missa där ute?

/Simon Bank

Efter en dag i Canal Plus-studion, en kväll framför Inter–Fiorentina och PSG–OM och en natt framför… ja, framför er i detta nu:

A report from your fav reporter, reporting the things that are to be reported. To the people.

Jag började dagen med the Clash of the Cash, så det får ni också göra. Ett anemiskt City såg ut att vara toknöjt med att bara förlora med 1–0 på Stamford Bridge. Chelsea var tillbaka i sitt gamla maskinjag, och bisonoxen Essien älskar sin nya, fria, offensiva roll. Jag tror att han kom till sju eller åtta bra avslutslägen.

Och då vore det ju fan om han inte kunde sätta dit ett.

Våren hade kommit till London också. Fint ljus. Och det verkar göra gott både för Arsenal, Chelsea och Tottenham Hotspur FC.

Spurs fick stryk på kanterna mot Villa före paus, det var en springmatch åt två håll och Villa är så här års – efter en säsong som pågått sedan 18 juli – beroende av att få med sig saker för att orka 90 minuter.

Nu fick de 0–1 av Jermaine Jenas och 0–2 av Darren Bent – och efter paus var Tottenham rätt överlägset. O’Neill borde valt den enkla vägen med långspel, men hade Carew på bänken opegripligt länge.

Norr om gränsen var det finalmanglingsdags i the tournament known as Coca Cola-Cup Skol Lager Cup Bell’s Cup Co-operative Insurance Cup Ligacupen. Rangers–Celtic (till oddset 1,00001).

Varje Old Firm är tusen berättelser. Vi kan väl dra två? För det första kan vi konstatera att Kris Boyd – som bråkade med Walter Smith och blev hemskickad från en träning i veckan – fick börja på bänken. För det andra kan vi lyfta på hatten för Celtics ungdomssektion, som avgjorde matchen.

0–0 full tid. Darren O’Dea, 21, skallade in en Nakamura-frispark – Aiden McGeady, 22, filmade till sig en straff och satte den själv. Båda kommer ur Celtics egen akademi.

Och apropå ungdomsakademi så kan vi alla glädjas åt att Bojan Krkic, 12, är tillbaka i målgörarsadeln igen. Och igen.

Annars var det den där sortens dag som blott spanska ligan har, där alla som anmälde sig för tjänstgöring hamnade i målprotokollet. På grund av utrymmesbrist på internet får inte alla mål plats här, men vi plockar väl lite godbitar.

•Sebastian Eguren frilansade som mittback i Villarreal och hade en tuff kväll mot Atléti i Madrid.

Först bjöd han Kun på en straff, sen stal en bredsidande Forlán och en kvalitetsnickande Antonio Lopez alla poängen. Men Villarreal gjorde i alla fall det snyggaste målet, ett tv-spels-mål med halva laget inblandat.

•Marin ordnade en delpieroesque liten 3-1-smekning borta mot Espanyol, men Ivan de la Peña och grabbarna slåss för livet och kom ikapp till 3–3 trots att de spelade sista 30 med tio man. Kalaset avslutades med att Nene visade hur ett av fotbollens konstant misslyckade moment – den indirekta frisparken från sex meter – egentligen ska utföras.

•Och apropå kliniska avslut: här ger Adriano och Luis Fabiano en lektion i den enkla konsten ”inlägg och nick”.

•Mer lektioner? Hmm. Skulle vara straffövningarna i Gijón i så fall. Sporting fick två, Depor en. Alla i mål. Kan vara värt att klicka sig igenom, även om man inte heter Vucinic.

•••

Serie A, då. Zlatan Ibrahimovic bröt tre regler för att göra sitt första, men bara hastighetsgränsen med sitt andra. Det visste ni redan.

Dagens snyggaste mål nere i stöveln tofflades in av Pato. Han är ju mycket, va, den där Pato. Men han är ingen Pippo.
Här är alltså Super-Pippos 300:e proffsmål i karriären. Han är bara nästan offside när han gör det.

Pellisier ordnade tre blytunga Chievo-poäng på Olimpico, bland annat med ett solomål Weah hade nickat nöjt åt.

Och i ett best-off-the-rest-svep får ni fem korta konstateranden:

1. Catanias Mascara gör snyggast mål av alla i hela världen.

2. Super-dansken Simon Kjaer är en av världens största försvarstalanger – men var det här tur eller skicklighet?

3. Giampaolo Pazzini har a) separerats från Fantantonio Cassano vid födseln, b) Europas hetaste målform just nu.

4. Napoli är i fritt fall. Även under Donadoni.

5. Atalanta är ett annat lag a) hemma, b) med Floccari.

Norrut, västerut.
Ligue1 har fått ett lyft i år, tack vare Lyons lite hackiga säsong och att klubbar som PSG och Bordeaux verkligen lyft sig.
OL förlorade igen, mot mediokra Auxerre, medan Marseille åkte till Parc des Princes och sänkte PSG. Matchutvecklingen var inte helt olik den mellan United och Liverpool – allt avgjordes när Camara åkte ur och Baki Koné gjorde 2–1 på frisparken som följde.

Undrar ni förresten om Zlatan hade någon konkurrens i klassen ”fina frisparkar”?

Jodå. Lille Juve-hånglaren Diego kan han också. Luis Suarez högertryck för Ajax var inte så illa. Pogrebnjak  sköt (för Zenit mot Spartak) som om han hette Rats. Och Trochowskis Juninho-pipa mot Cottbus får ett hedersomnänande.

Annars var det roligaste som hände i Bundesliga förstås att en flängig svensk tittade fram ur frysboxen, nosade på djupledslägen och sa hej till både Lars Lagerbäck och Jens Lehmann.

•••

I Eredivisie bjöd PSV Feyenoord på en statusseger genom att släppa Leroy Fer så här fri på en hörna.

AZ knallar på mot ligatiteln, men Maarten Martens mål mot De Graafschap fick mig att tänka på en träningsmatch med mitt gamla Kinna för kanske femton år sen. Vår vänsterback, Fredrik, fick en vansinnig felträff på ett inlägg, skrek ”F***A!” så att hela kommun hörde – medan bollen stilfullt seglade in i bortre krysset.

Martens höll i alla fall käft – och kunde därmed claima målet som ren avsiktlig briljans.

Österöver gjorde Galatasaray och Trabzon varandra stor skada genom att dela poäng (2–2). Här har ni hela kalaset, jag kan avslöja att Trabzon vann på estetiska poäng.

I Grekland då? Jo, där fortsätter Matt Derbyshire sin osannolika karriär. Två mål på nio minuter igår. Mot ett uselt Iraklis, men ändå.

Och innan jag går och sover en timma eller två faller det väl på min lott att utse helgens vackraste mål.

Gornik Zabres backtalang Adam Marciniaks rackarrykare mot Lech Poznan? Eller Zlatans frispark mot Fiorentina?

Javafan, jag utgår från att Tanentsapf här på redaktionen låter bli att översätta det här till polska – och ger medaljen till Ibra. Tack vare bättre tv-produktion och målgest.

/Simon Bank

1 Man United   28 20  5  3  49-16   65
2 Liverpool       29 17 10  2  49-21   61

Så mycket att säga, så mycket att skriva – men just nu räcker det fint med att konstatera att bortaläktaren på Old Trafford står och mässar en ramsa om och om igen:

– Rafa’s crackin’ up, he’s crackin’ up, he’s crackin’ up…

Det är så man tar sina revanscher. Och när boken någon gång skrivs klart om Rafa Benitez tid som Liverpool-tränare så kommer man i alla fall att kunna läsa att han gav supportrarna ett par av de finaste stunderna i klubbens historia.

Istanbul, Real Madrid, Besiktas, ett knippe derbyn… och United away den 14 mars 2009.

Om Madrid blev manglade av ett chockartat tidigt presspel så var det mer hjärna idag. United ser slitet ut. Trött. De är inte dåliga, men de har svårt att hitta det där sprudlande löpspelet offensivt (Sir Alex verkar ha kylt ner Tevez för mycket, han har svårt att hitta tillbaka till sig själv). Framför allt ser de mjuka ut i mitten, för första gången på evigheter.

Liverpool hade rätt sorts press, gjorde rätt sorts val. Och det var rätt sorts spelare som vann matchen.

Den oerhörde Torres.

Den overklige Captain Fantastic

Och så varsitt drömmål av Fabio Aurelio och (av någon märklig anledning) Dossena.

Stevie G var överlägsen, Torres näst bäst, Alan Wiley trea.

1–4. Imorgon kommer det att blåsa ute vid Carrington.

/Simon Bank

Med en natt kvar till the Clash of the M6 Titans är det dags att summera själva uppladdningen.

Liverpool Football Club spelade den förmodligen bästa halvtimme något lag spelat i Champions League i tisdags. Manchester United Football Club kontrade med att sparka ut Inter i onsdags.

Men lik förbannat är det vår skyldighet att konstatera att det här var veckan då en tv-kanal glänste mest av alla.

MUTV är en av alla de här klubbkanalerna som mest av allt handlar om att indoktrinera supportrar (och visa dem P16-matcher från gula gräsplaner). Det hindrar ju inte att de har sina ljusa stunder.

Först har ni ju Wayne Rooneys uttalande som först släpptes igenom och sedan censurerades.
– Jag växte upp som Everton-supporter. Hela min familj håller på Everton fortfarande. Jag växte upp med att hata Liverpool och det har inte förändrats, sa Rooney.

Och visst, han kunde tänkt efter. Men det är också förbannat skönt att höra att spelare är fans, och att de inte alltid parfymerar bort minsta spår av mänsklighet och ärlighet. Wayne Rooney gillar inte Liverpool. Helt enkelt.

När det hände, när världen frossade i citatet och censuren, trodde vi ju att MUTV just haft sina femton minuter, att de långsamt skulle sjunka tillbaka in i det harmoniska propaganda-riket igen.

Did they fuck

Under ett phone-in med de gamla hjältarna Gary Pallister och Paul Parker ringde en ”Simon från Leicester” in för att berömma Pallister. Och det var, om vi säger, inte för hans huvudspel.

Av hänsyn till alla som inte fyllt arton översätter vi inte, men så här faller orden:
– Firstly, could I congratulate Gary on the size of his bulge?
– The size of his bulge. Cause it seems like he’s got a massive cock.

Lågt? Det kan man säga.

Roligt? Jag har inte sett något roligare på tv sen Anderson försökte prata, typ, engelska.

/Simon Bank

Som om det behövdes – ett skäl till att gilla Uefa-cupen.

Åtta matcher spelades ikväll – åtta möten är vidöppna inför returen.

Vi kan väl klara av OM först. Ajax gjorde verkligen allt för att ge dem chansen att döda den här duellen. Lindgren hjärnskakad, van der Wiel tidigt utvisad, Lill-Cheyrou fick pricka in 1–0 och Niang konstklacka in 2–0.

Men OM vore nu inte OM om de inte hade den där patologiska förmågan att försätta sig i trubbel. Suarez kvitterade på straff, och Ajax har 60-40 hemma på Amsterdam Arena.

Fortsättning på franska spåret: PSG var lite bättre än Braga efter paus, Reserv-Edel var toktrygg i målet – men mer än 0–0 blev det inte.

Dagens man? Den gamle porrstjärnan Vágner Love.

När han inte är upptagen med att spela in ostig amatörporr vräker han ju in mål. Den här kvalitetsstraffen för CSKA i Sovjet-mötet med Sjakhtar var hans elfte mål i årets turnering. Då undrar ni – förstås – hur många spelare som gjort så många mål i en och samma Uefa-cup. Och vilken sorts blogg vore det här om den inte gav er svaret?

Jürgen Klinsmann gjorde 15 mål för Bayern 95/96.
John Wark gjorde 14 för the Tractor Boys 80/81.
Pedro Manfredini gjorde tolv för Roma 60/61, Jan Jeuring 12 för Twente 72/73 och Jupp Heynckes 12 för M’Gladbach 72/73.
Och, just det, 2002/03 hängde Henrik Larsson elva för Celtic.

Annars var det verkligen ingen kväll för goalgetters.

Dynamo Kiev vann slaget om Ukraina mot Metalist tack vare en reflexnick från kroatbrunkaren Ognjen Vukojevic.

•••

Hamburg och Galatasaray spelade 1–1 efter en kvalitetskontring avslutad av mittfältsgeneralen Ayhan Akman och en hemmakvittering av målstimmande landslagsbacken Marcell Jansen.

•••

I Bremen fick Markus Rosenberg spela sista halvtimmen när backbrassen Naldo följde med upp och gjorde 1–0 på St Etienne.

•••

På Eastlands fick Magnus Pehrsson se hur långt det, trots allt, är från Ålborg till Premier League. City dansade rumba över AaB (med Andreas Johansson och Luton Shelton från start) men nöjde sig med att göra två mål: En brottarvändning av Caicedo och ett yttermål av SWP.

•••

Och så avslutar vi med undantaget som bekräftade regeln om en svag dag för strikers. I Friulien hade Udineses landslagslirare en fin kväll mot mästarna i Zenit.
Pepe rullade fram Fabio Quagliarella till en sanslös miss 1–0 och Antonio Di Natale fintade in en blytung straff i 94:e.

Så. Alla nöjda och glada?

/Simon Bank