Inlägg av Simon Bank

All Around the World

av Simon Bank

Uefa-paus, och vi konstaterar att Marseille går på knock mot Ajax.

Inte nog med att Benoît Cheyrou fick prickskjuta in 1–0 för les Phocéens lite som han ville (man släpper inte en Cheyrou från 22 meter, les gars ont le truc), inte nog med att Niang kunde klackstyra in 2–0 , inte ens nog med att van der Wiel tog en idiotutvisning mitt i första halvlek…
Dessutom fick stackars Rasmus Lindgren en rejäl smäll i huvudet. Hjärnskakning och utbytt.

2–1 i paus. Tuff kväll för van Basten.

Mer Uefa vad det lider. Jag ville mest dela med mig av en annan liten tanke.

Liverpool och Manchester United genrepar inför lördagens titankamp med b-lagsmötet ikväll. Jag hann bara se första halvtimmen innan les Phocéens krävde uppmärksamhet. Jag tyckte att Danny Welbeck var i en klass för sig, och njöt lite av att se the Babyfaced Assassin coacha United.

Men mest slogs jag av att bara höra laguppställningarna.

Vi pratar mycket om den moderna fotbollens rotlöshet, vi pekar på att det knappt finns spelare till ett engelskt landslag i Premier League längre – och matcher som den här är en brutal påminnelse om hur tendenserna ser ut.

Okej för att United ställer upp med fem nationaliteter i startelvan. Mer än hälften är ändå engelsmän.

Men här har ni Liverpools b-lagstrupp, en toppmatch i mars 2009:

En australiensare
Tre spanjorer
En fransman
En schweizare
En islänning
En brasilianare
Fyra engelsmän
En holländare
En dansk
En paraguayan
En finländare

2–1 till United i paus (Welbeck, Fabio; Degen).

/Simon Bank

Taggar globalisering

Gigi Gigi Shock Treatment

av Simon Bank

Slow day on the news front. Mourinho slåss, vi laddar för OM–Ajax, funderar över var Zlatan Ibrahimovic spelar i höst – och letar efter nya trådar att dra i för att hålla liv i bloggen.

Hittar inget, så jag drar i en gammal.

Vi har ju alltid Gigi Becali.

Ni kan honom, va?

Gigi äger gamla fina Steaua Bukarest.

Gigi är mannen som ville stoppa publikvåldet genom att enbart spela kristna och harmoniska sånger på arenan. Gigi är mannen som sa:
– Den som vill höra djävulens musik ska inte komma till min arena. Jag ska ta bort låten ”We will rock you”. Varför ska man spela sånt? Så att spelarna slår har ihjäl varandra?
Gigi är vidare mannen som ville förbjuda Pride-paraden i Bukarest och folkomrösta om bögeriet, med orden:

– Varför är de så många? Jag ger två-fem miljoner dollar, så kan vi få väck alla homosexuella i landet.

Mer då? Gigi är mannen som lät måla en Sista-Nattvarden-tavla med honom själv i rollen som Jesus Kristus. Gigi är mannen som använde Steaua för att lansera sitt nykristdemokratiska parti (jo, jag fattar att  ”nykristdemokratiskt” låter lite oxymoront).

Alltså, om vi ska sammanfatta det: Gigi Becali är Mannen, helt enkelt.

Och nu är han igång igen.

De senaste åren har han sålt klubben, försökt sälja klubben, klivit ner som president och klivit tillbaka som president. Ofta i samma minut. Steauas fans avskyr honom och har ägnat vintern åt att protestera på alla sätt ni kan tänka er. Häromveckan satt Steauas ordförande Valeriu Argaseala i möten med supporterledarna för att få dem att sluta med protesterna.

– Vi slåss om titeln, spelarna behöver uppmuntran och inte spänd stämning! dundrade Argaseala.

Och sen då? Jo, i förra veckan tog Gigi Becali emot en israelisk delegation på sin gård – komplett med juice, kakor och ett besök i fårhagen – för att förhandla om en försäljning av klubben. I Rumäniens största sporttidning röstade 91 procent av 7000 läsare för att han skulle sälja.

Just där och då tänkte man att det kanske var över, att sagan nått sin sista punkt.

Sen tänkte man att man i så fall inte kände Gigi.

Steaua har inlett våren med oavgjort mot Vaslui och förlust mot Brasov. Det är sportslig kris, helt enkelt – och vem tror ni kliver in i handlingarna då?

Batman? Cartman? Kenny Starfighter?

Nah, nah, nah. It’s Gigi to the rescue!

I söndags bröt han löftet om att bara agera som ägare, snarare än som allvetande Furste, genom att gå ut i media med ett sexpunkters program för att lyfta Steauas prestationer på planen:

1. Släng ut Szekely, Tiago och Semedo!
Tre av spelarna (varav två portugisiska köp från Estrela) ska ut ur laget. De är för dåliga, tycker Gigi. Helst vill han skicka ner dem i b-laget, men han inser att han måste snacka med tränaren Marius Lacatus innan han gör det.

2. Mer Gigi på träningen!
– Jag har inte varit nere hos laget på ett par månader. Det är därför vi hamnat i den här situationen, slår Gigi fast.
Nu ska han ner på golvet och fungera som ”motivator och peppare”. Däremot lovar han att inte börja ”pilla med att organisera laget” (säg det till Szekely, Tiago och Semedo).

3. Pilla med att organisera laget!
Lacatus har spelat 4-1-4-1 större delen av säsongen. Varför? Gigi fattar det bara inte.
– Vi har inga bra mittfältare – varför ska vi använda det systemet? Jag ska diskutera det med Lacatus, säger Gigi. Som alltså inte ska pilla med organisationen.

4. Pilla med laguttagningen!
Varför i helvete sätter Lacatus sin kolombianske mittfältare Dayro Moreno på bänken? Gigi fattar inte.
– Han är vår bäste spelare! Han är en fotbollsspelare, punkt! säger Gigi. Som absolut inte tänker pilla med organisationen.

5. Pilla med lagkaptensbindeln!
Lacatus har utsett mittbacken Ghionea till kapten. VARFÖR I HELA VÄRLDEN DÅ?!!
– En mittfältare ska vara kapten. Lovin vore bäst, säger Gigi.
Utan att pilla med organisationen på minsta vis.

6. Pilla med moralen!
– Från och med nu, hälsar Gigi, ska jag sköta allt. Det spelar ingen roll om metoderna är moraliska eller inte.

Och med det känns det som att resten av den här dagen bara kan bli en besvikelse.

/Simon Bank

Taggar gigi, rumänien

Ghost of Grobbelaar

av Simon Bank

Dio mio.

Totti hade en dröm. 1984 såg han Roma, sin älskade hustru, förlora Europacupfinalen hemma på Olimpico mot en dansande Bruce Grobbelaar.

I år, 25 år senare, när finalen ska spelas i Rom, drömde Totti att Roma skulle få sin revansch på Liverpool.

Istället det här. Istället ett nytt strafftrauma mot ett engelskt lag, och ska vi säga något om den matchen så var det att Dixon, Bould, Adams och Winterburn inte hade släppt in det här målet.

Annars var det en rätt medioker match i 120 minuter. Där också. Roma kom med ett halvt lag och spelade som ett halvt lag. Älskade Totti spelade sista 40 minuterna bara för att vara kvar till straffläggningen, och Arsenal var för spattigt och enkelt för att utnyttja det.

Straffarna? Jag har inga bilder än, men varannan slogs mitt i mål, Montella var psykopatkonstnärlig, Vucinic fick bära världens största dumstrut och Arsenal vann trots att de hade en holländare vid straffpunkten.

Erik Niva har snabbrullat United–Inter. Precis som i Rom var det mittbacksmål som öppnade dörren. I Frankrike har man längtat efter Vieira i landslaget rätt länge, det kampanjas och bes böner – men en spelare som blir så avklädd i grundkursen ”fasta situationer” som Pat blev av Vidic är nog ingen frälsare längre.

Annars hade Inter det problem som alla med ögon kunnat se vintern lång: De spelar med ett defensivt balanserat mittfält, utan djupledsfart. I Serie A kan Maicon kompensera det, men på Old Trafford är det en annan tango.
– Sit down Mourin-i-ho, sjöng Stretford End. C-Ron gjorde mål igen. Och i Sky Sports fortsatte Andy Gray den nya engelska toppgrenen Zlatan-bashing med att konstatera att han ”inte har killer-instinkten som krävs på den här nivån”. Och ja, vi kan vara hur imponerade vi vill av Ibra – han var, som sagt, alldeles utmärkt före paus – men att stora spelare avgör stora matcher är också en sanning.

Barça–OL? Äh, den dog innan Claude Puel hann säga ”putai…”.

Vackert var det också.

Tití Henry 1–0. Tití Henry 2–0. Leo Messi 3–0. Sammy Eto’o 4–0. Jean II Makoun 4–1. Juni 4–2. Keita 5–2.

Juninho åkte ut på stopptid, och OL måste nog börja förbereda sig på ett liv utan Karim Benzema och Juninho.

Och sist, i Porto visade Mourinhos gamla lag vad nedärvd cuprutin betyder i den här turneringen. Inga mål, 0–0, och Atleti förstår precis varför man inte har råd att ge bort två mål på hemmaplan. Atleti har inte förlorat en enda match i Champions League, men liksom Rangers (1993) och AEK (2003) vann inte tillräckligt.

Nu är vi framme i kvartsfinal, och Manchester United är där för tionde gången. Här är en lista att kompletera över i natt:

Flest gånger i kvartfinal i CL:
10: Manchester United.
9: Bayern München.
8. Real Madrid.
7: Juventus, Barcelona.
6: Milan, Chelsea.

Over and out.

/Simon Bank

Taggar and, galore, goals, more

Walking in a Fergie Wonderland

av Simon Bank

Med 90 sekunder kvar av Liverpools magnifika Madrid-mangling fick Lucas Leiva öppet läge från tio meter. Avslutet var på väg rätt in i mål, men styrdes i sista sekund en halvmeter över.

Och varför är det intressant?

Det är det inte. Jag nämner det bara som en väntjänst till alla er som är lagda åt det skadeglada hållet (hej, Erik Niva, hoppas allt är bra). Mina 50 kronor på 5–0 hade gett 350 gånger pengarna.

Vidare nu.

Mind Master Mou är tillbaka i Manchester för att spela Champions League-fotboll. Zlatan Ibrahimovic i all ära, om det finns ett enda litet ”men” som jag vill foga in på Uniteds utstakade väg till kvartarna så är det Mourinho.

Det var på Old Trafford hela världen förstod att han var speciell. 2004, Costinha skickar ut United och Mourinho blir Lagerbäck-lycklig.

För skojs skull gick jag in och letade upp det allra första jag skrivit om José Mourinho. Det är från maj 2003, inför finalen i Uefa-cupen. Jag var väldigt observant på den tiden. Eller så var det Mourinho som var väldigt tydlig:

Porto har också ett grymt lag på gång, och jag litar på deras tränare.
José Mourinho är bara 40 år, han har i år hunnit med att låna ut Fredrik Söderström, vinna ligan med hundra mil, gå till final i cupen och final i Uefacupen för första gången i Portos historia. Dessutom har han en radierande
charmig arrogans som är extremt övertygande. Han har jobbat med Louis van Gaal, och om ni tänker er en van Gaal med framgång och värme så kommer ni nära.

Jahursomhelst, i kväll är han tillbaka i the Fergie Wonderland. 2–0 till United?

Det blir en zapp-kväll som heter duga (eller stream-kväll – kan någon förklara varför Viasat inte sänder Porto–Atleti?!). Spalletti lär ha peppat sina bollpojkar att driva upp tempot ännu mer, eftersom de just förlorat titeln ”världens rappaste bollpojkar” till elit-teamet som hjälper israeliska division II-gänget Hapoel Haifa. Länken fanns hos piraterna på 101greatgoals.

Roma–Arsenal 1–1?
Porto–Atleti 1–0?
Barcelona–OL 3–0?

Och om jag nu ändå upptagit er tid ända hit så kan jag väl bjuda på lite substans också.

Eller yta, om vi ska vara såna. Min plan är att vara alldeles Sofi Fahrman med er ett tag.

Har ni koll på hur Champions League-stjärnorna klär sig egentligen? (ja, alltså vilka kläder de har på sig. De klär sig förstås själva, allihop. Utom Bojan Krkic, som får hjälp av mamma).

Men mer specifikt – här har ni kejsarnas nya kläder, allt enligt finfina L’Équipe Magazine:

Manchester United:
Figursydd kostym i mörkblå ull. Specialdesignad röd slips. Klubbmärket på bröstet är sytt av guld- och silvertråd. Mörka loafers och skärp med klubbmärket som spänne. Marknadsvärdet för hela paketet? Runt 50 000 kronor.
Designer: Paul Smith.

Juventus:
Kläs av Dsquared. Smala, vitsvarta slipsar, figursydd svart kostym – och klubbmärket märkt till och med i sulorna på de svarta skorna i exklusivt läder.

Real Madrid:
Hugo Boss.

Chelsea:
Armani. Det var Mourinho som valde märke, och som ordnade designen ända ner på detaljnivå; de chokladbruna mockaskorna är hans idé.

Bayern München:
Hugo Boss.

Barcelona:
Sacor (ett portugisiskt modehus).

Lyon:
Corneliani.

/Simon Bank

Här kommer kung av sand.

av Simon Bank

Breaking News!

Med bara ett par timmar kvar till Champions League-kvällen kom alltså chocken:

Ett av kvällens huvudnummer är uppskjutet, på grund av… sand.

Yes siree. You bet. Believe you me. Sand.

Det är, som ni förstås räknat ut, mötet mellan saudiska mästarna Al-Hilal och iranska Saba Battery som inte blir av. Och som vanligt när det rör sig om nyheter från den här delen av världen så är det Chippens Oksana som satt mig på rätt spår.

Oksi – och nu är jag ärlig – skriver den enda wag-blogg jag läser och uppskattar, och nu håller hon på att blåsa bort i en sandstorm som drar in över Rijadh. Och nyss blev det alltså klart att även matchen blåste bort.

Annat intressant från asiatiska Champions League? Jodå, en revolution i det lilla. Asiatiska lag har ju alltid varit begränsade av den där tre-utlänningar-per-lag-regeln. Nu har förbundet utökat kvoten till 3+1, det vill säga ”tre icke-asiatiska utlänningar och en asiat”.

För Al-Hilals och Christian Wilhelmssons del betyder det att Fulham-lånet Seol Ki-Hyeon går in i laget.

När nu matchen spelas.

Up, up and away, nu ska jag hem och se hur Europa klarar sina stormar ikväll.

/Simon Bank

Taggar asien, chippen, sand

I’m just a man and I am what I am.

av Simon Bank

Mind Master Mou’s Mancunian Miracle?
Red’s Real Rafa Revelation?
Kongo-Kims Kanon-Knall?

Äh, de där bitarna – själva fundamenten i årets mest definierande fotbollsvecka – har ni ju redan läst allt om på annat håll, så jag tänkte göra en snabb scan av händelserna i en liga på närmare håll.

Jag borde egentligen skrivit det här i förra veckan, men det blev inte av. Och eftersom rätt många av dem som inte bor precis på andra sidan bron har koll på Superligaen så… I take my chances.

Spaningen går ut på att boys will be boys, att derbyn är derbyn, och att man inte alltid behöver vara så väl uppdaterad, eftersom det finns saker som aldrig förändras.

Förra veckan fastnade jag sålunda för ex-svenskarna Peter Graulund och Joseph Elanga.

Ni minns dem från allsvenskan.

Graulund var en galen, elak jävel som gjorde mål och armbågade med samma frasiga frisyr.

Elanga var en… eh… konsekvent inkonsekvent ytterbacksrusare i MFF.

Så när man droppar in och kollar läget, vad ser man då?

Jo, först gör Elanga ett katastrofderby, är sämst på planen (i konkurrens med, faktiskt, Samuel Holmén, som varit en besvikelse i Bröndby i år) – men säger själv att han är ”nöjd”. Självkritik har aldrig varit hans starka sida.

Sen följde jag upp med att bänka mig framför Midtjylland–Bröndby i söndags. Ken Fagerberg mot Max von Schlebrügge, Mads Albaek mot Alex Farnerud. Och Elanga som vänsterback i BIF.

Hans match i korthet:
3 min: Sparkar bort bollen efter avblåsning. Gult kort.
25 min: Fäller Danny Olsen på straffområdesgränsen. Rött kort.

Bröndby klarade 1–1 (Farnerud skickade upp 1–0 i krysset, typ, före utvisningen), och det sensationella var att Elanga faktiskt bad medspelarna om ursäkt efteråt.
– Första varningen var inte rättvis, för jag hörde inte signalen. Den andra är inte så mycket att säga om, jag kommer sent in i tacklingen, sa Jolly Joseph till Ekstra Bladet.

Han har alltså mognat.

Graulund, då?

Being Graulund.

Förra helgen sprang han in i Randers gamle City-keeper Kevin Stuhr-Ellegaard. Med berått mod och armbågen före. En vidrig tackling. Den här helgen har han ägnat åt att vara avstängd – och åt att såga avstängningen, danska fotbollsförbundet, det juridiska systemet och Tobias Grahn. I den ordningen.

Mest var han sur över att handläggandet tagit så lång tid, att avstängningen blivit två matcher och att liknande fall – alltså, fall som Graulund tycker är liknande – behandlats snabbare och snällare.
– Jag ger inte två pottor piss för deras bedömning, meddelar mannen.

Elanga är Elanga, Graulung är Graulund. Jag lovar att meddela när något nytt händer.

/Simon Bank

Vaio con Dios

av Simon Bank

Hur anonym kan man vara när man gjort 19 mål?

Jo, det ska jag tala om.

Man kan vara så anonym att Erik Niva ignorerar en i sitt helgsvep, trots att man gjort hat-trick. Man kan vara så anonym att Fifa:s officiella sida med berått mod placerar en i fel klubb trots att man leder skytteligan i Serie A.

Man kan, om vi ska vara tydliga, vara så anonym att man heter Marco Di Vaio.

Så vi kan väl kompensera det med en snabbgenomgång av livet och säsongen som lett honom till rollen som FC Bolognas (Dear Sirs at Fifa, it’s a well known Italian club, read more at http://www.bolognafc.it) frälsare och ende målskytt.

Di Vaio är ju den sorts spelare som alltid misslyckats med att lyckas där röken ligger tätast. Hans självförtroende fick en törn när han blev ifrågasatt i sin barndoms Lazio, och sen dess har han trivts bäst som stor fisk i liten damm, snarare än som en i stimmet i en storklubb.

Han bommade i Lazio, såldes från Juve, bänkades i Valencia, fick lämna Genoa.

Och nu gör han alltså 63 procent av Bolognas mål. Finns det någon viktigare målskytt i toppfotbollen i världen? Just holla.

Di Vaio är en fenomenalt oglamorös typ av spelare. En jobbare, en skjutare, en nickare, en box-spelare vars kvalitéer Sven-Göran Eriksson på sitt uttömmande Torsby-tongue skulle beskrivit så här:
– Han eeh, gör ju mål.

Med det här nya arbetsredskapet som heter internet har vi ju dessutom chansen att titta närmare på vilken sorts målskytt han är. Han gjorde ju 14 mål på 14 matcher i höstas, en svit som började med kicken när han sänkte sitt Lazio med två blixtmål. Men det mest slående är inte det.

Det mest slående är att Marco Di Vaio gjort sina nitton mål genom att använda sammanlagt 24 tillslag.

Stat Attack:
Antal mål: 19.
Med höger fot: 9.
Med vänster fot: 5.
På nick: 5.
I straffområdet: 18.
Utanför straffområdet: 1.
Ett tillslag: 17.
Två tillslag: 1.
Fler än två tillslag: 1.

Om vi har några ungdomsledare i läsekretsen så varsågod – här har ni en snabbkurs i det opportunistiska avslutandets underskattade konst. Marco Di Vaios hela oeuvre säsongen 2008-2009:

31 augusti:
Milan–Bologna 1–2
0–1 (18) Di Vaio.

19 oktober:
Bologna–Lazio 3–1
2–0 (12) Di Vaio, 3–0 (26) Di Vaio.

29 oktober:
Bologna–Juventus 1–2
1–2 (74) Di Vaio.

2 november:
Cagliari–Bologna 5–1
0–1 (18) Di Vaio.

16 november:
Siena–Bologna 1–1
1–1 (45) Di Vaio.

23 november:
Bologna–Palermo 1–1
1–0 (20) Di Vaio.

30 november:
Genoa–Bologna 1–1
1–1 (63) Di Vaio.

7 december:
Reggina–Bologna 2–2
2–2 (60) Di Vaio

13 december:
Bologna–Torino 5–2
2–2 (55) Di Vaio
3–2 (63) Di Vaio
5–2 (79) Di Vaio

11 januari:
Bologna–Chievo 1–1
1–1 (45) Di Vaio.

18 januari:
Catania–Bologna 1–2
0–1 (49) Di Vaio.

25 januari:
Bologna–Milan 1–4
1–0 (9) Di Vaio.

14 februari:
Napoli–Bologna 1–1
1–1 (23) Di Vaio

8 mars:
Bologna–Sampdoria 3–0
1–0 (45) Di Vaio
2–0 (87) Di Vaio
3–0 (91) Di Vaio

/Simon Bank

Greta Garbo Goalie

av Simon Bank

Eftersom jag är upptagen med annat tar det där söndagssvepet ytterligare ett par timmar att tota ihop.

Men jag vill ju inte vara sämre än Erik Niva – utan kompenserar med att plocka fram dagens citat ur mediefloran.

Magnus Hedman – skön grabb, ex-stormålvakt och guldbollenvinnare år 2000 – har paparazzats ihop med sångerskan Dede Lopez ser jag på Aftonbladets nöjessidor. De har förstås ringt upp honom och frågat om saken.

– Jag kommenterar inte mitt privatliv och har valt att hålla den linjen i mitt liv.

Säger Magnus. Hedman.

/Simon Bank

Who’s your father, referee?

av Simon Bank

Det här är inte bloggen som värjer för att leverera hårda paket till läsekretsen – men för första gången tänker jag förse ett inlägg med en sån här ”Parental Advisory”-etikett.

Alltså: Är du interista så sluta läs.

Är du milanista? Grattis, dådå.

Nu har nämligen l’Osservatorio sugli Errori Arbitrali nel Calcio di VirtualClass kommit med sin dom över domarna och domsluten i årets Serie A.

Alltså, bara det faktum att det finns ett ”Observatorium för domarfel” är ju fullkomligt lysande och ett skäl så gott som något att bosätta sig i Italien och aldrig lämna landet. Men den här gången har de dessutom gett italienska tifosi så mycket vatten på kvarnar att kvarnarna drunknat.

Be mig inte om detaljerna, men i det stora hela har man alltså låtit experter döma matcherna i efterhand, med hjälp av videoupptagningar, för att se hur ofta felaktiga domslut påverkat resultaten.

Ur rapporten:
I 260 undersökta matcher har man hittat 163 domarmissar som gällt mål/bortdömda mål, vilket påverkat 171 poäng, ett snitt på 6,6 poäng per omgång.

Och när man väl hittat felen så korrigerar man tabellen. Ger tillbaka mål, tar bort mål, skjuter till och drar ifrån poäng.

Och, vet ni, av 163 domarfel har 20 inträffat i Inters matcher. 15 fel till Inters fördel, fem till deras nackdel. Sex av missarna gav Inter extra poäng.

– Det förefaller tydligt av mängden och vikten av felen att domarna inte dömer Inters matcher med rätt sorts lugn och opartiskhet, summerar Luciano Lupi, som är chef för Virtualclass.

Att Lupi heter just Lupi är ju fantastiskt roligt i det här sammanhanget (kan ni er fotbollsitalienska så förstår ni varför, kan ni den inte så… lupi=vargar=Roma). Han hänvisar också till att det handlar om just det där som i il calcio kommit att accepteras som ”psykologiskt slaveri”.

Själv utesluter jag inte möjligheten att Inter, i ett par av de där matcherna där de ”fått” poäng kanske hade kunnat vinna ändå.

Ifallifall. Här har ni det ni alla väntat på.

1. Aktuella tabellen i Serie A:
1) Inter 60 poäng.
2) Juventus 53.
3) Milan 48
4) Fiorentina 46
5) Genoa 45
6) Roma 44
7) Cagliari 38
8) Lazio 38
9) Atalanta 36
10) Palermo 36
11) Napoli 35
12) Udinese 34
13) Catania 33
14) Sampdoria 32
15) Siena 28
16) Torino 24
17) Bologna 23
18) Chievo 23
19) Lecce 22
20) Reggina 18

2. Och så den virtuella tabellen, där Observatoriet i sin gudomliga upphödjhet korrigerat domarnas alla misstag:

1) Milan 53 (+5 poäng)
2) Fiorentina 51 (+5)
3) Juventus 50 (-3)
4) Inter 49 (-11)
5) Genoa 46 (+1)
6) Roma 45 (+1)
7) Cagliari 40 (+2)
8) Udinese 40 (+6)
9) Palermo 39 (+3)
10) Napoli 39 (+4)
11) Lazio 39 (+1)
12) Sampdoria 36 (+4)
13) Atalanta 35 (-1)
14) Catania 33 (0)
15) Siena 31 (+3)
16) Torino 24 ( 0)
17) Bologna 23 (0)
18) Reggina 23 (+5)
19) Lecce 18 (-4)
20) Chievo 17 (-6).

/Simon Bank

Till salu: Ibrahimovics tröja.

av Simon Bank

Eftersom det är tekning i Timrå–HV (och eftersom den lynnige Erik Niva, enligt egen utsago, är back on horse) så kan vi väl plocka ihop en liten gottepåse?

Från Tyskland:
Der Kickers nätupplaga tråcklar fram en väldigt träffande parallell om Jürgen Klinsmanns status i Bayern i dag och hans status med landslaget inför VM 2006.

Då som nu har alla haft överseende med hans nya modell; med teknologin och de speciella träningssystemen, med den offensiva taktiken och de udda influenserna. 2006 var det till slut Jogi Löw som styrde honom rätt och fick laget att klicka sig hela vägen fram till VM-brons.

Vem är hans Jogi nu? Och kan Champions League rädda Jürgen?

Från Argentina:
I vår återkommande serie ”Vad gör dom nu för tiden, varför hör de aldrig av sig, det var alldeles för längesen vi sågs” känns det lägligt att redovisa vad den gamle capocannonieren Gabriel Batistuta har för sig.

Batigol har bytt sport. Till hästpolo.

– Jag var katastrofal. Det viktiga är att jag lär mig och har skoj, men man kan inte byta personlighet och jag vill göra saker bra även om jag inte är ett proffs, kommenterade han sin första match med La Gloria, ett lag han själv startat och som förstås spelar i viola-färgade dräkter.

 
Batipolo.

Från Italien:
Så länge som det inte handlar om Coppa Italia så finns det fortfarande Inter-spelare som säljer sig dyrt.

Till skillnad från i Serie A så finns det dessutom fall där inte ens konkurrenterna kan säga annat att de gör det snyggt. Zlatan Ibrahimovic och Francesco Toldo har skänkt varsin signerad tröja till Aiutare i Bambini, en organisation som hjälper fattiga barn.

Har ni ett par tusenlappar över är det här ni hugger.

Från Wales:
Det här faller förstås inte in under rubriken ”gottepåse”, men det är en stark historia om hur iskallt ironiskt livet kan vara.
Chris Jones hade tjänstgjort med brittiska armén i Afghanistan, och klarat sig helskinnad hem. Väl hemma gjorde han det som ett par hundratusen britter gör varje helg – han åkte på bortamatch. Jones, dedikerat Cardiff City fan, åkte till Southampton för att se sitt City.

Väl där blev han nerslagen, misshandlad, så illa att han nu svävar mellan liv och död. City-supportrarna har startat en insamling till Chris Jones gravida hustru. Det finns inga bevis för att misshandeln skulle vara fotbollsrelaterad.
 
Jones ville bara se sitt lag.

Från Sverige:
Om vi lyfter blicken från fotbollsvärlden och följer upp tråden om rasism: Är ni grabbarna och tjejerna som inte har något emot film, soul, verklighet och kärlek – och som dessutom har vägarna förbi Stockholm i veckan – så kan ni kolla in den här filmen den här festivalen.

Nu har Timrå vunnit tekningen. Gotta go.

/Simon Bank

Sida 101 av 120