Cup night i Europa – och det fina med cupkvällarna är ju att de i mångt och mycket reserveras för de unga och sugna.

Jag ägnade mig mest åt Samps Marassa-massaker mot Inter (1–0, 2–0, 3–0), i skuggan av Mind Master Mous utbrott i tisdags. Om ni inte noterat det så har vi alltså att göra med ett helt nytt Sampdoria i år. Pazzini (mål i sex raka nu) och Cassano är ett löjligt rörligt litet tvåmannaanfall, även om de fick hjälp av ett pinsamt slappt Inter-försvar. Pazzini är 24, Fantantonio är 9 år 26.

Och, just det, Super-Mario Balotelli fick bäras ut efter att ha försökt betäcka ena stolpen. (skratta ni, men det var så Peter Crouch blev till en gång i tiden)

I Spanien såg vi genombrottet för en ung, argentinsk spelare. Barcelona var halvvägs ute ur cupen i kylan på Mallorca när Leo Messi, 21, klev fram och löste upp alla knutar. Han kommer att bli nåt, den grabben.

Här är hela storyn. Quite a thriller.

I finalen i maj går Barça mot Athletic Bilbao, som gav Sevilla the Sampdoria Treatment inne på ett heltänt La Catedral. 3–0 på en dryg halvtimme. Målskyttarna Martinez, Llorente, Toquero är 20, 23 och 24 år.

I Tyskland håller Bayern på att tappa precis allt. I kväll: sin cuptitel. Målshow på LTU Arena, sex mål sista 35, och Bayer Leverkusen gjorde fyra av dem.
Barnetta, 23, klassavslutade. Chilenaren Arturo Vidal, 21, Janne-Eriksson-nickade in 2–0, Nationalelf-strikern Patrick Helmes, 25, gjorde ett opportunistiskt tredje och när Bayern jagade kvittering stack Stefan Kiessling, 25, iväg och gjorde 4–2.

Mer mål, förstås, när det handlar om svänggänget Werder Bremen. 5–2 mot Wolfsburg:
0–1 Diego, 25 år.
0–2 Mesut Özil, 20.
1–2 Edin Dzeko, 22.
2–2 (fin droppnick) Edin Dzeko, 22.
2–3 Diego, 25.
…och de två sista av Pizarro, som vräker in mål i år. Här är hela kalaset.

Frankrike har ju en tradition av cupskrällar (Châteauroux, Clermont, Calais) – och de gillar sina traditioner.

I kväll åkte båda fjolårsfinalisterna ut. Lyon mot Lille, PSG mot division III-gänget Rodez. Paris spelade dessutom med absolut starkaste elvan. Rodez hjälte? Mittfältsliberon Jérémy Choplin, 24, som gjorde 1–1 och 2–1.

– Vi ska fira rejält, men utan alkohol. Vi har ju en viktig match mot Liboirne på lördag, sa Rodez-mittfältaren Freddy Castanier.

De spelar alltså för att hänga kvar i trean.

Jag har inte sett några bilder från Rennes, men noterar att målen mot Gourcuffs Lorient (3–0) gjordes av Briand, 23, Danxe, 22, och Ekoko, 21. I kvällens stora nummer möttes ligans två bästa mittfält – Lilles och Lyons – i en talangtävling.
Lille vann, efter att den belgiske elvispen Edien Hazard, 18, rullat fram Nicolas Fauvergue, 24, till 3–2 en bra bit in på stopptid.
Då hade Hazard och Tony Mounier , 21, redan gjort varsitt mål.

Annat smått och gott?

Ja, om ni tjatar så.

Lite grekiskt, kanske? Panserraikos hade gott om startspelare borta, men skickade ändå in Panathinaikos (utan Mikael Nilsson) i skamvrån i grekiska cupen. 2–3, tack och hej. Försvarsspelet såg ut ungefär så här (målskytt: turkiske Deniz Baykara, 24 år).
På andra sidan stan firade Olympiakos ett av fotbollseuropas märkligaste öden, när 22-årige Matt Derbyshire – Blackburn-lånet ni vet – sänkte Paok och ordnade en plats i semin.

Och kvällens finaste ynglingsmål? Vi vänder blickarna mot Holland och ser den österrikiske långskånken Marko Arnautovic, 19, förlängningslobba så här läckert mot De Graafschap.

Så. Där har ni hela, härliga cupkvällen. Med åldersgräns, alltså. Det roliga med cuperna är att de unga släpps fram – och igår var det närapå bara grabbar under 25 som märktes.

Fast innan vi släpper målfrossandet har vi förstås lite ligaläckerheter att bjucka på också. Som att…
…van der Sar spräckte sin egen magiska nolla.

…Hammers snyggkombinerade fram Carlton Cole.

…att Scott McDonald har kollat på Zlatan-videor.

…och att the Spurs go marching on.

Sådär, nu ska jag bara komma på en rubrik till det här paketet innan jag går in i dimman.
Som tur är finns det ju inspiration. Tänk bara på Leeds. Häromveckan slog de ju Peterborough (”Posh”) med 3–1 efter två mål av Jermaine Beckford.

Rubriken?

Ja, vad tror ni egentligen?

/Simon Bank

Flygplatsläsning: Stor intervju med Sulzeer Jeremiah Campbell i the Guardian.

Sulzeer är på besök på en högstadieskola, och intervjuas om sin syn på rasismproblemet inom fotboll. Han var ju själv inblandad i processen mot en handfull Spurs-fans som anklagades för rasistiska ramsor (vilket möjligen var sant) och homofobiska ramsor (vilket absolut sant, men ingen brydde sig om). Erik Niva har skrivit om det där förut, det är inte det som får mig att fundera.

Det är Campbells förslag på åtgärder.
– The only way you can stop it from happening is by taking points from clubs. Then it would definitely stop.

Den enkla vägen. Den dumma vägen.

Jag fattar ju inte det här. Om det finns 22 spelare på en fotbollsplan – välbetalda män, stora stjärnor, förebilder, makthavare – och de märker hur en eller ett par av dem utsätts för vidriga påhopp från publiken…
…varför fortsätter de spela då?

Skulle ni göra det på ert jobb? ”Jo, grabbarna på Finans står och skriker bögjävel och nigger efter Johan här bredvid, men vadfan, det där löser sig nog. Var är kvartalsrapporten?”.

Jag tänker på hur Lyons Claude Puel övertalade John Mensah att spela vidare mot Le Havre. Och jag tänker, framför allt, på Abdeslam Ouaddou.

Ouaddou var kapten i Valenciennes när de mötte Metz borta i fjol. Han blev utsatt för verbala övergrepp, rasistiska slagord  – och han vägrade ta skiten.

Ouaddou bad domaren stoppa matchen. Domaren vägrade, och i paus gav sig Ouaddou själv iväg mot läktaren för att ta tag i saken.

Han blev varnad då, men det blev en livlig debatt om alltihop och i rätten fälldes supportern som ropat mest och värst för ”offentlig rasistisk förolämpning”.

Spelarna har, fortfarande, en enorm makt.

Synd bara att de oftast använder den till att köpa klockor och spela Playstation.

/Simon Bank

Liverpool-Sunderland i kväll, och LFC:s officiella hemsida meddelar att allt talar för att Stevie G är redo för spel.

Då återstår, så vitt jag kan se, bara en fråga.

Den är, å andra sidan, väldigt, väldigt tung:

With Gerrard on the pitch…
…will Ricky Sbragia play Collins?

/Simon Bank

De dog med stövlarna på.

Manchester United manövrerade ut Spurs från elva meter, och det finns inte mycket att säga om det. Eller, det finns det förstås, men det sägs till att börja med i morgondagens tidning.

Det var en bra match, en usel förlängning, Ronaldo kunde fått straff istället för en orättvis varning, John O’Shea borde förstås åkt ut, Didier Zokora och Ben Foster var the men of the match – och Ryan Giggs är en titan bland titaner och en gigant bland giganter.

Så.

Annars då?

Eftersom vi slöat lite i helgen kan vi kanske börja med kvarsittning i lite lördagsläckerheter. Chelsea krånglade sig till 2–1 mot Wigan, men mest minns vi att John Terry – av alla jävla människor – gått i Gislason-kurs och lärt sig karate-kidda in mål.

Tappra Everton gjorde två klassmål av olika sort. Dels gjorde Cahill en Cahill, dels svarade Saha för helgens mest målmedvetna mottagning.

Villa? Jo, John Carew Carew is bigger than me and you – men the villains glömde att låsa skåpet där de stuvat undan sin CL-plats. Så Stoke kom tillbaka, gjorde två mål sista minuten och gav Arsenals något att vara glada åt den här helgen också. 

•••

Om Tyskland var lite målfattigt, för att vara Tyskland, så bjöd franska Ligue1 i alla fall på en ny rackarrökare från ASSE-japanen Daisuke Matsui (mannen som uppfann skorpionpassningen)

Det ojämförligt tyngsta målet i hexagonen gjordes däremot av OM:s nye brasse Brandão, som var på väg i raketfart rakt ner i fiaskolådan. Storyn bakom hans namn? En släkting såg honom spela som liten och tyckte att han ”satte eld på hela planen”. Ergo: Brandão.

Och just det, Kim Källström dyngade in ett mot Petter Hansson och gänget i Rennes, hans andra för säsongen. Matchen slutade 1–1. Kims mål har ni här.

Sorry, fel länk. Här är rätt.

Och Lotta Schelin ville inte vara sämre. Hon gjorde också mål för OL i går, i 6–0-matchen mot Nord-Allier. Inga bilder därifrån, sorry. Lyon leder ligan med sju poäng.

•••

Holland, då? säger ni. Jodå, där är det fortfarande spel mot ett mål. Blivande mästarna AZ gav svensk-Groningen en master class i huvudspel, innan Belgiens superstriker Moussa Dembélé avslutade kalaset med en Moussa-mörsare.

Lördagens Vart-Du-Än-Vänder-Dig-Har-Du-Rôva-Bak-Award hamnade i Grekland och hos Ergotelis ungerske målvakt Zsolt Posza. Och i Belgrad hade vi evigt derby mellan Partizan och Röda Stjärnan, bevakat av en reprissugen serbisk television. Moreiras 1-1 kom efter fem av sex utdömda stopptidsminuter. Är ni sugna på att få lite feeling för själva atmosfären så är det här en fin liten snutt från när sydkurvan hyllar Partizans baskethjältar före avspark. De har precis gått till slutspel i Euroleague, långskånkarna.

Helgens frisparksfyrverkeri? Mallorcas Arangos – i hård konkurrens med Lazios Zarate (1,10 in), Vitesses Nick Hofs (0,35) och Bochums Christian Fuchs mot Cottbus. Och om vi nu ändå är uppe i Tyskland så är det skönt att se att skyttekungarna beter sig kungligt. Toronin för Tabellführern Hertha, Grafite och Dzeko för ett revanschsuget Wolfsburg.

•••

I Spanien hängde Cazorla två nere i Sevilla. Det första var ett slagskott av den våldsamma skolan.

I Madrid noterar vi att Messi målade i en match för 50:e gången sen han kom till Barcelona. För första gången förlorade Barça ändå. Och, jo, matchen mot Atleti var av den sorten att ni borde se varenda mål:
0–1 Henry bredsidesporr
0–2 Messi va-va-voom
1–2 Forlán dödsdykare
2–2 Kun målskyttsmål
2–3 Henry öppet mål
3–3 Forlán striker-straff
4–3 Kun Kun-klimax

Trots allt, trots jublen och extasen – så var kvällens starkaste ögonblick ett av sorg. Den tysta minuten för att hedra nioårige Atleti-grabben Diego Alcalá Rivero (som dog när taket till en avbytarbänk lossnade och föll över honom) hördes hela vägen till himlen.

•••

Vi flyger lite österut, till stöveln, och här behöver jag hjälp.

Hur i hela världen kunde Palermo vika ner sig så totalt i en match som handlade om ö-hedern?
0–4 mot Catania, och när det gäller målkvalité är det bara att buga sig för Mascara som har anmält sig till kampen om årets mål. I år igen.
(Det här påminde lite om Bobos mot Siena häromåret, inte sant)

•••

Längre norrut bjöd Inter och Roma på målkalas och 3–3. Snyggast? De Rossis Michael Jordan-nick.

…och ännu längre norrut kan vi konstatera att Cassano och Pazzini älskar varandra. Pazzinis femte raka med mål, han ska nog trivas i Genua.

•••

Sådärja. Saknar ni något så får ni kontakta myndigheterna.

I London har vi redan hunnit en bit in på natten, och medan ni förbereder er för en ny, tung arbetsvecka så kan ni väl mobilisera åtminstone lite medkänsla för dem som haft en jobbigare helg än vad ni haft.

Som Jamie O’Hara.

Som Xabi Alonso.

Eller Maddox Pitt-Jolie.

Being a football fan sucks, sometimes.

/Simon Bank

London N5.

Vi kan rabbla plast, premier-league-kapitalism och den själsdöda inramningen på Emirates bäst vi vill, men det är fortfarande en speciell jävla känsla att ta tunnelbanan ut till en match. Just så; en match. A bit of banter, lukten av kebab, att prata med en pappa som tar med sin sjuårige son på hans första match (med Arsenal-tröja, benskydd och kortbyxor, trots att det börjar bitas i vinden).

Sånt.

Vi fick inte se så mycket. Arsenal i post-europeisk kris, vilket är vanligt, och i extrem målskytteskris, vilket är mer ovanligt. Fyra 0–0-matcher i rad, av laget som hela världen älskat för deras klapp-klapp-fotboll.

Fulham var, på sätt och vis, bättre. Inte så att de dominerade eller hade fler chanser, men de var ett stabilare lag. De visste vad de skulle göra, och gjorde det.

Fulham hade matchens bäste målvakt (Schwarzer), matchens bäste försvarare (Hangeland), matchens bäste mittfältare (Murphy). Rob van Persie borde gjort ett mål eller två, Nasri är en bra Arsenal-spelare, men jag är tveksam till spelare som Denilson, Vela och – faktiskt – Arsjavin.

Jag tycker inte om det här Arsenal. Förut rullade de runt, men de var bäst i världen på det så det var fint att se på. Nu rullar de runt, slår inlägg, men det vet att det inte finns någon som verkligen vill göra mål.

En bild: Mitt i andra halvle får Denilson chansen på en andraboll efter hörna. Bollen kommer fint, han möter på sexton meter, pendlar med benen, ska just smälla till – men istället släpper han bollen två meter i sidled.

Fulham bryter (eftersom de är ett fungerande, tryggt fotbollslag) och kontrar. Denilson ser ut som en idiot. Det här är ett Arsenal utan ryggrad, utan idéer, utan spelare som kan offra allt för att göra mål.

Javafan. 0–0, alltså. Usel stämning, ett bra Fulham.

Fredrik Stoor ligger inte bättre till i Fulham än att han inte ens fick chansen när Paintsil var avstängd. Men han kom in när Baird skadade sig, och gjorde en acceptabel halvlek.

Stoors problem? Det är att han inte vet när han ska vara smart och när han ska ösa på. Det var ett par gånger när hans mittfältare har bollen under halvkontroll och han hade valet mellan att stanna kvar och att sticka iväg.
 
Såhär: ”Jag har Arsjavin och van Persie bakom mig, vi har 0–0 och 30 kvar på Emirates och min medspelare har ett 50-50-läge, Vad ska jag göra? Jag sticker!”.

Jag är inte så säker på att det är rätt val att satsa på. Efteråt frågade jag Roy Hodgson, han sa förstås att han var nöjd med Stoor, men han skämtade också, med precis så mycket allvar att man inte kan göra något av det:

– Svenska spelare brukade vara taktiskt utbildade direkt. Men nu vet jag inte… jag och Bob kanske får åka tillbaka…?

Jag sa att de var välkomna.

Annars: Vekt Liverpool, löjligt billigt segermål för Frank och grymt klassavslut av Saha.

Imorgon är jag kvar i London. Nån som vet om det finns någon särskilt match att kolla på?

/Simon Bank

Medan ni ligger och slöar framför Godmorgon Sverige, fyller i en stryktipslapp och försöker komma ihåg vad som egentligen hände på krogen på fredagskvällen så kan fotbollsvärlden som vi känner den vara på väg att förändras.

Really.

I morgon inleds, för 123:e gången, IFAB:s årsmöte. IFAB? International Football Association Board, gänget som bestämmer hur vi ska spela fotboll på den här planeten (lite som Bosse Pettersson, fast med mer makt).

Åtta delegater (en från varje brittiskt förbund, fyra Fifa-delegater) träffas, och i vanliga fall brukar det mest spännande med de där mötena vara vad som bjuds till dessert. Inte i år. Det finns en hel del skarpa frågor på dagordningen, som är värda att fundera över:

Ska pausen förlängas från en kvart till 20 minuter? (Ja, förmodligen. Då hinner folk spendera pengar, spelare hinner vila lite till, man hinner sälja mer tv-reklam – och det finns inte så himla mycket att invända mot det ur ett åskådarperspektiv)

Ska man tillåta ett fjärde byte i matcher som går till förlängning? (Ja, varför inte)

Ska man fortsätta experimentet med två extra domare? (Ja, absolut)

Och, till sist, ett förslag som kommer från årets värdar i Nordirland, och som skulle vara en väldigt stor förändring:

Ska man testa att använda orangea kort?

Jo, förslaget ligger. Tanken är enkel – vad ska man göra när en spelare (låt säga Cyril Rool) tacklar för fult för att få ett gult men för sött för att få ett rött?

Orange?

Entré: Orange kort! Det skulle, lite som i bandy eller handboll, fungera som en vanlig varning, med tillägget att spelaren också tidsutvisas i fem eller tio minuter.

Jag gillar inte förslaget, det skulle rycka sönder rytmen i en match, men det finns stöd runt om i världen, bland annat i Italien, så vi får se.

Vad tycker ni?

/Simon Bank

Paus i Wolfsburg – en klubb som definitivt hade mer spets när tränaren hette Wolfgang Wolf – och PSG leker sig vidare. Fenomenal liten straff av Luyindula. Järnkoll.

Jag vill inte uppta er tid, eller min, annat än med att berätta att världens finaste utanförtröjade spelare, mannen vars foto fortfarande hänger över Pep Guardiolas säng i pojkrummet, har kommit hem.

Michel Platini är i St Etienne ikväll, för att se ASSE glida vidare i Uefa-cupen.

Han tas emot som en kung, såklart. Har suttit i möte med supportergrupper och kommer att se ASSE slå ut Olympiakos. Senast klubben mötte ett grekiskt lag i Uefa-cupen var för exakt 30 år sen, med Platini på planen.

Och allt det här berättar jag egentligen mest för att få presentera er för Paolo Verzone, en turinfotograf som just fått brons i World Press Photo of the Year Awards för sitt porträtt av Platini.

Bilderna är huvudsakligen tagna under en resa i Ryssland, och de är rätt olika i kvalité. Men ett par av dem är magiska, den där med snittbordet i ett grönt rum är en Otto Dix-målning regisserad av Roy Andersson. Och regnbilden… Ja, vafan, lite kultur ska jag väl försöka få i er också?

Nu rullar bollen igen. Och Rothen  gjorde precis  ett 2-0  som  om det vore 2004. Det ska ni få se  här i bloggen vad det lider.

/Simon Bank

Bits and pieces from the world of football:

Damerna först. Jag är glad att jag slapp den där obegripliga debatten om sociala värvningar i damfotbollen. Nu är ju Marta och Johanna Frisk i alla fall på plats i USA för att starta the Women Soccer Revolution II. Och de har börjat bra, får man säga. I går var de i NY, och klämtade i klockan som stänger Nasdaq-börsen.

Marta.

Annars står vi förstås mest och räknar in fåren efter Champions League-bataljerna (och ser fram mot en ny kväll med the good old Uefa Cup).

Noterade ni att Manchester United klarade 0-0 utan världens bäste i startelvan? Ja, enligt Ryan Giggs, alltså. ”När han är i toppform är Rooney bäst i världen. Han har allt: kraft, precision, teknik, fantasi, koncentration” säger the Welsh Wizard. Vad C-Ron säger om det vet vi inte riktigt.

Över till de viktiga nyheterna: Erik Niva redde ut de senaste turerna kring Super-Mario Balotelli häromveckan. Ni vet, när han försov sig till en landslagssamling med U21:orna efter att ha ränt runt på Hollywood och Tocqueville ända in på småtimmarna. Det skrevs då att han rände runt efter glam-skådisen Elisabetta Canalis. Det skrevs dessutom att även Maicon var på jakt efter samma Elisabetta Canalis, och att det kanske var bråk på gång.

Elisabetta.

Och nu? Bobo to the rescue. Christian Vieri, Canalis ex, har setts äta lunch med henne igen, och det spekuleras i att de är ett par igen. Och därmed kan Inter återgå till att göra det de är bäst på: vinna matche spela 0-0 mot engelsmän.

Jennifer Wegerup har skrivit fint om Candido Cannavó. Nu har redan den första gatan i hans namn döpts i Italien. Rocca di Neto hann först.

Fin liten historia från Lyon: Jean II Makoun var bäst på plan när de mötte Barcelona i tisdags. Bäst i backlinjen var Jean-Alain Boumsong. Och nu har Jean II sytt ihop deras livsöden. I en intervju berättar kamerunaren att både hans lillebror och hans brorson spelade sin fotboll hemma i Kamerun i en kvartersklubb som heter FC Boum och som grundades av… Jean-Alain Boumsong. Boumsong må vara fransman, men han föddes i Kamerun och ville ge något tillbaka.

That’s it for now. Nu ska jag ladda för Wolfsburg-PSG.

/Simon Bank

Nej, vetni, jag ska inte stjäla det analytiska nöjet från Erik Niva, som sitter och – hoppas jag verkligen – fryser på Bernabeu.

Men jag kan väl få säga att det inte finns ett enda lag i världen som är i närheten av Liverpools sätt att spela fotboll utan boll. Inte som Lyon gjorde igår, inte på det där springa-stressa-sättet, utan genom att bara döda livslusten hos sina motståndare.

Ni såg? De ligger så kompakt, är så oerhört välartat lojala och taktiksmarta. Jag vet ju vad ni tycker om en sån fiskarpojk som Dirk Kuyt. Att han är en Forest Gump. Att bollen hatar honom. Men han är ju absolut nödvändig i de här matcherna.

Det tog fem minuter för Madrid bara att rulla sig förbi första försvarsblocket (Torres, Gump), sen tog det tio minuter för dem att komma förbi block två (Mascherano, Xabi) och sen fick de antingen skjuta eller ge upp. Det är förstås ett bevis på vad Real Madrid saknar (fart, direkthet), men också ett oerhört bevis på vad Liverpool har.

Att Benayoun får göra mål på nick i en CL-åttondel tänker jag inte kommentera, eftersom jag inte är säker på att det är sant.

Uppstudstankar om resten?

Juve och Chelsea hamnade i den där psykologiska fällan som 1-0 ofta är i den här sortens matcher. Ett bra resultat för hemmalaget, ett acceptabelt för bortalaget. All bets off (även om the Tinkerman spetsade laget med Trez på slutet, av ren hämndlust antar jag). Fin Kalou-passning till Drogbas mål. Och gamla Chelsea hade inte låtit Nedved skjuta en millimiter från stolpen på stopptid. Å andra sidan hade gamle Nedved skjutit på andra sidan stolpen.

Jag noterar att det grekiska attackhotet var ungefär lika vasst som jag varnade för igår, Karagounis kan sina saker. Och det räckte alltså för Villarreal att byta Eguren mot Pires för att ordna en straff. Plus för Pana, om de klarar psykologin.

Och så darling Franck, då. Två mål, två assist, och det är inte underligt att Bayern börjar bli oroligt för att förlora honom (vad än Klinsmann sa i går – det är klart att de undrar). När France Football häromveckan spekulerade i vem som ligger bäst till för Guldbollen 2009 så konstaterade de att Messi leder solklart och att Ibrahimovic är den ende som verkar kunna utmana.

Simon says: Glöm inte eran egen Franck i FC Hollywood.

UPDATE: Franck på fransk tv i detta nu. Jodå, han funderade på att lägga en Panenka-straff igen men ”Jag tänkte att det var bättre att säkra resultatet…”.

/Simon Bank

Vill ni veta vad som är det bästa med europakvällarna på Stade Gerland?

Det är när spelarna kommer.

Till de här matcherna slår OL alltid upp ett tält för medierna, och båda lagen går genom det när de kommer till arenan. Just exakt i detta nu lallar alltså båda lagen förbi två-tre meter härifrån, och det är så roligt att se hur de ser ut.

Vilka tuggar tuggummi? Vilka lyssnar på musik? Vilka ser arga/arroganta/coola ut?

Så vi kör.

Liverapport:

•Pep Guardiola kommer först av Barças trupp. Förstås. I kostym. Hjälte.

•Pique först av spelarna.

•Messi i den där orangea träningsjackan, uppknätt. Små hörlurar.

•Yaya tuggar frenetiskt.

•Dani Alvés ser ut som Fredrik Ljungberg. Stor mössa, iPod. Only, he doesn’t really look like Ljungberg.

•Eto’o har monsterlurar, han hälsar på en kompis i det franska pressdrevet.

•Kim Källström, bland de första av OL-spelarna. Han har… wait for it… röda hörlurar. Höga fashionpoäng för en grabb från Partille.

•Hela Lyon har lagkostym. Barça är slappare.

•Juninho in nu. Mördarblick. Han har talang för det.

•Eidur ser på alla sätt ljus ut, avslappnad och öppen. Ingen musik.

•Henry hälsar runt. Cool katt. Går och busar lite med Jean II Makoun.

•Toulalan har förstås inga accesoirer alls, han ser ut som sitt vanliga högstadielärar-jag. Om 90 minuter kommer han att förvandlas till ett monster.

•Benzema har bra flyt i steget, klart snabbast genom tältet.

•Carles Puyol nu. Den ende i Barça who’s sporting a polo. Udda. Och… ja, jävlar, han har med sig en av tolvåringarna från La Masia…

…sorry. Det var visst Bojan. My bad.

75 minuter till avspark. Nu går jag in i zonen. Hysteriskt taggad. Vi ses på andra sidan.

/Simon Bank