Lördagskväll, den tillbringar man med lite arbete, många canneloni och ett par fantastiska matcher på tv.

Jag tänker inte ens försöka summera allt (bara tvekampen mellan Zigic och Pepe är värd en bok), utan nöjer mig med att titta lite närmare på vad som hände i de olika delarna av Milano.

Inter gjorde sitt nere i klacken, och det intressantaste i den matchen – utöver att nickspecialisterna Stankovic och Figo skallade in varsitt mål – var situationen när Zlatan Ibrahimovic blev varnad för simulazione. Det är en typsituation det där. Han får ett rakt Lecce-ben mot sig, dobbar på väg mot vristen, och lägger sig ner. Alltså får han varning för filmning.

Det är så jävla dumt. En spelare ska inte behöva ta emot en mördartackling på foten för att få sin frispark/straff. Det räcker med att mördartacklingen finns där. Han borde fått straff.

Strunt samma, Inter vann enkelt.Inte ens monstret Tiribocchi skrämde dem. Och Milan-Reggina bjöd på ett intressantare öde.

Även milanisti måste ha kännt något i hjärtat när de såg Davide Di Gennaro dynga in 0-1. Pojken är född i Milano, han håller på Milan, han ägdes av Milan och byttes bort av Milan. Nu är han utlånad till Reggina (av Genoa) och naturligtvis så slog han in en spik i Milans scudetto-kista,

En kväll som denna –  när det krampas i Sevilla-derbyt, när den fine lille Edien Hazard just vänt för Lille mot Sochaux, när Dzeko bosnat på för Wolfsburg och AZtagit strupgrepp på Eredivisie –  är det den sortens historier som värmer mig mest. Det, och sex finfina små canneloni från marknaden här nere på torget.

/Simon Bank

Näe, jag tänker verkligen  inte stjäla nöjet från Erik Niva. Det är han som ska ge the Steel City reports that are to be reported to the people. To the people. Vad det lider.

Men I väntan på det kan ni ju alltid reflektera en sekund eller två över ugglornas matchhjälte och hans karriär. Marcus Tudgay har ju inte bara den goda smaken att dela födelsedag med Paolo Roberto, Simon Bank och Gertrude Stein – han har dessutom fostrats i Derby.

Och där gjorde han riktigt bra ifrån sig, allt enligt det alltid lika pålitliga uppslagsverket wikipedia.

I quote:

In all he made 99 appearances for the Rams, starting on 109 occasions and scoring 180 goals.

På 99 matcher, varav 109 från start, gjorde han 180 mål.

Av detta lär vi oss antingen att Marcus Tudgay är världens störste idrottsman sedan Kim Jong Il (som slog elva hole-in-ones på sitt livs första golfrunda), eller att wikipedia har sina… eh… brister. Your call.
 

/Simon Bank

Medan Afonso Alvés drömmer mardrömmar om Shay Given:

Har ni läst Roberto Saviano? Det är klart att ni har. Hela världen har gjort det.

I veckan har han rest runt i Spanien (olika hotell varje natt, mångdubbla bokningar, livvakter och poliser, allt för att minska riskerna för ett maffiamord). Han har varit på Costa del Sol och förklarat att Costa del Sol är ett paradis för maffiabossarna, och i torsdags var han i Barcelona för att ta emot ett pris.

Det var Kataloniens journalister som delade ut det årliga Manuel Vázquez Montalban-stipendiet. Vázquez var en katalansk nationalist, renässansmänniska, författare, humanist och Barcelona-socio, han dog för fem år sen och priset delas ut i två kategorier: Kultur/politik (det gick till Saviano) och sportjournalistik (det gick till Gazzetta dello Sport och Jennifers gamle chefskrönikör Candido Cannavò).

Saviano pratade, som sig bör, om maffian och hotbilden mot honom.

Han pratade, som sig bör, också om fotboll.

–          När jag var liten hade jag förmånen att få se Maradona, när jag ser Messi påminner det mig om honom.

Så långt fjäsket, men han hade en gammal spanskitaliensk beef att reda ut också. För inte så länge sen gick Fabio Cannavaro ut och ifrågasatte Savianos Gomorra – han tyckte att boken helt i onödan förstärkte en negativ bild av hans Italien och hans Neapel. I torsdags svarade Saviano, med ett leende.

–          Många Barcelonafans har skrivit till mig att ”vad kan man annat vänta sig av en merengue”? Jag vet inte om han sa så för att han är merengue, men i Italien är det många som delar hans åsikt, som tycker att man genom att berätta det här smutsar ner Italien. Men för mig betyder berättandet motstånd, att man skapar de nödvändiga antikropparna för att besegra den här konflikten.

Saviano hyllar FC Barcelona för att de uppmärksammar Montalban (Juan Laporta delade ut priserna), för att ”ett fotbollslag har intelligensen att förstå att idrotten kan skydda ordet”. Och Napoli? Kan han gå på matcherna längre?

–          Tyvärr inte. Men jag följer Napoli och jag tycker att De Laurentiis har gjort väldigt mycket. Självklart är jag fortfarande en tifoso…

Sen hade han förstås en hel del gott att säga om Maradona, och en hel del inte så gott att säga om Luciano Moggi.

 Inget nytt under solen. Men Saviano är värd allt gott, och tillhör ni det dussin som inte läst boken så gör det. Det är tamigfan en order.

/Simon Bank 

Välkommen in i helgen, vi har Stålderby, Sevilladerby och North London-derby på menyn och visst vore det en fin start att äta statistikfrukost?

Det här är intressant, av minst två skäl.

Dels säger det en del om det nya, vänligare Chelsea, som vill ge Roman trevlig fotboll. De var elakare, hårdare, fulare förut. Statistiken handlar alltså om matcher mot de fyra stora (Chelsea, Liverpool, Manchester United, Arsenal), och under sina ligavinnande säsonger radade alltså Chelsea upp tabellen 9 vunna, 2 oavgjorda, 1 förlust mot sina kollegor i toppen av näringskedjan.

I år har de tagit en poäng på fem möten, och är ligans sjätte sämsta lag om man enbart räknar matcher mot de stora.

Den andra intressanta raden tillhör ett gäng som heter Tottenham Hotspur FC. Klubben har ju gjort en fiaskosäsong av episka dimensioner, men har trots det trivts bättre än någonsin mot storklubbarna. Sedan begreppet Big Four etablerades har Spurs – fram till den här säsongen – haft den här tabellraden mot de stora:

1 vinst, 14 oavgjorda, 23 förluster.

Enter 2008/09 – anno horribilis – och plötsligt radar the Lillywhites upp det här:

1 vinst, 3 oavgjorda, 0 förluster.

Man kan nog utgå från att det säger en del om den mentala statusen i laget, som mår bättre när ingen räknar med dem. I morgon spelar de derby mot Arsenal, som haft samma trend; de möter hellre Liverpool än Hull.

Och om ni nu läst ända hit så är det förstås för att ni gillar er statistik (eller för att ni kämpar er neråt för att komma till intressantare inlägg av Niva och Wegerup) – och då kan jag inte förvägra er den här länken heller. Guardians computer wiz kids har styrt upp världens mest avancerade publika statistikmotor för individuella matcher.

Vill ni se exakt hur Jimmy Bullard passade mot Hull City i höstas så kan ni det! (och jag inser så här efteråt att det är det där utropstecknet på slutet som gör att jag konstant lever på gränsen till att spärras in).

/Simon Bank

Om nu Er Pupone har blöjbytartävling på schemat i februari så kan det vara på sin plats att berätta vad Sammy Eto’o tänker ha för sig just den här månaden.

1. Säkra ligatiteln åt Barcelona.
2. Sänka Lyon i Champions League.
3. Promota lite finfin franskkamerunsk rythm-et-blues-hip-hop.

Pit Baccardi släpper sin nya skiva, och honom ska ni ha koll på. Inte nog med att han ger ut skivan på Nicolas Anelkas bolag (som Nico startat för att hjälpa just polare/favoriter som Baccardi) – han tar dessutom hjälp av Eto’o i marknadsföringen.

–          Jag är kamerunare och stolt över att vara som Samuel Eto’o, säger Baccardi.

Och när han skulle spela in videon till första singeln, Juste Moi, ja, då fanns skyttekungen med på inspelningen.

Och nej, jag förstår inte riktigt vad han gör där. Men det svänger rätt sött. Och om ni vill ha mer Meatloaf-svulstig hip-hop av Baccardi så kan ni lyssna här också. It’s kinda swell.

/Simon Bank

Om nu Erik Niva dragit upp tråden ”gamla hjältar, nya liv” så är det väl bara att hänga på, antar jag.

Vi kör ett snabbt hat-trick i kategorin. Alla aktuella just i veckan som gått.

1. Antonio Conte.

Den enorme gamle arbetshästen från Juve är, som bekant, tränare i Bari nu för tiden, och en självskriven kandidat för jobbet i Turin närhelst det blir ledigt. Och vilka idéer har han då?

Bari spelar offensiv fotboll, med offensiva yttrar och två centrala mittfältare som sköld framför backlinjen. När de slog Frosinone i helgen var det första gången i klubbens drygt 100-åriga historia som de vann sex raka matcher. I höst lär Cassano få spela Serie A-fotboll mot Bari.

Hur har det gått till, då? Igår fick Conte frågan om hur han byggt sin strategi. Det lät rätt fint när han svarade:

–  Jag har samlat ihop ett personligt bagage. Sacchis pedagogik, Lippis och Ancelottis sätt att sköta omklädningsrummet, Trapattonis mänskliga relationer, Fascettis och Mazzones sätt att läsa matcherna.

2. Gheorghe Hagi.

Rumäniens Maradona hade ett rätt hyggligt erbjudande att ta ställning till. Iranska Persepolis kom med en stor utmaning och en ännu större pengapåse: en miljon dollar i månadslön och ett flott kontrakt.

Men Hagi – 44 igår – struntade i himlen och vände mot rötterna istället. Han är ju från Farul, det är där det finns en arena som döpts i hans namn och det är där han har hjärtat.

Så han tackade nej. Han har ett projekt med en ungdomsakademi i Constanta och ska invertera den med en division III-klubb, är det tänkt. Hagi själv ska investera tio miljoner euro i projektet.

–          När jag är inblandad i den här sortens projekt gör jag allt på allra största allvar, säger han.

I say Yea thee, Gheorghe Hagi!

3. Dino Baggio.

Den gamle djupledskanonen har dragit sig tillbaka i relativ stillhet i Padova. Vilket inte hindrar att han lyckats få lite rubriker det sista.

Eftersom han är en Baggio så handlar det förstås om religion, men eftersom han inte har en gudomlig hästsvans så handlar det förstås inte om buddhism.

Närå, gamle Dino har helt enkelt anslutit sig till kretsen kring den gamle ärkebiskopen Emmanuel Milingo. Det finns bilder när han tar emot nattvarden av honom.

Och vad är problemet med det då? Jo, det ska jag tala om. I Italien och i hela den katolska världen är zambiern Milingo känd för att han är gift. Och katolska präster är ju inte gifta. Vatikanen har, följdaktligen, tagit avstånd från honom – och det beror alltså mer på att han kampanjar för prästers rätt till parliv och mindre på att han hängivit sig åt exorcism och hävdat att katolska kyrkan skyddar Satan.

Anyhow. I veckan skulle Milingo framträda i tv, i en show som heter Chiambretti Night och som ser ut som väldigt många italienska tv-shower. Lite sång, lite dans, lite naket. Ex-biskopen satt på scenen medan en magdansös did her bogaloo framför honom.

Bra tv. Med ett förhinder. Milingos hustru (Maria Sung, hon som inte borde finnas enligt Vatikanen) satt i publiken och hade lite synpunkter på upplägget…

Var och en salig på sin tro. Men när det gäller Dino Baggio så känner jag mest att det är en skandal att vi inte berättat om hans alternativa karriär: Som skådespelare. Det är han som spelar romersk soldat i det här, sparsmakade, klippet.

/Simon Bank

Ett litet tillägg, i all sin enkelhet, till det italienska svepet från Napoli-Juventus:

När Gazzetta dello Sport betygsätter spelarna idag rankas Olof Mellberg som Juves bäste. Sjua i betyg, de noterar särskilt Hysén-tacklingen på Gargano, förstås.

Och i normala fall hade det inte varit så intressant alls. Men Det kan vara värt att notera just efter debaclet mot Cagliari senast. Mellberg har imponerat på många, men efter de senaste omgångarna kändes det som att han var två dåliga matcher från att stämplas som ett felköp.

Han behövde det här.

/Simon Bank

Eftersom det här inte är rätt dag att provocera Pudlians i onödan så får ni klara er utan länk – men i dagens the Sun får Arsenal Tsar Star Andrej Arsjavin sin första dusch av gammal hederlig engelsk tabloid treatment.

Och det är ju inte så att han gjort det särskilt svårt för dem.

The Sun har helt enkelt satt sig ner med Arsjavins självbiografi, och hittat ett par guldkorn på temat ”Män är från Mars, kvinnor från Venus”.

Andrej says:

– Om det stod i min makt att införa ett förbud mot att kvinnor kör bil, och dra in alla deras körkort – så skulle jag göra det utan att tänka två gånger.

– Enligt mig är kvinnor och män två helt olika varelser.

Se där.

Och om vi nu är inne på relationen mellan man och kvinna så kan vi ju alltid glädja oss åt att Arsjavin får spela fotboll. Annars kan det gå illa. Hörde ni om Alan Lithgow? 20-årig skotsk back, spelar i Clyde i division I men är en rätt hyfsad talang med ett par U-landskamper på meritlistan. I fjol åkte han dit för att vid upprepade tillfällen ha… eh… gjort det skönt för sig själv framför förbipasserande kvinnor.

I veckan kom domen för övergreppen. Lithow kallades för ”äckligt pervo” men slapp fängelse. Hans advokat redde ut kausaliteten:

– Alan har ingen riktig förklaring till varför brotten inträffade. Det hände vid en tidpunkt när han var skadad och inte spelade fotboll.

Ja. Och då vet man ju hur det går.

Sist då. Efter en snabbanalys av efterfrågan bland läsekretsen (fotbollsklipp – noll respons, frågesport – en miljard kommentarer) så kör vi väl en lekstund till, med italienskt tema.

Ni noterade kanske att Gazzetta dello Sport hade en stor idolspecial i sitt lördagsnummer? Jag vet att det skrevs en del om det i Sverige, särskilt om att Paolo Maldini är den meste idolen bland spelarna i Serie A. Underlaget var alltså 100 spelare från Serie A (och ett par internationella cracks) som fick tala om vem som var deras idol när de var yngre.

Maldini var ju ingen skräll. Inte tvåan (El Diego) eller trean (Baggio, Roberto) heller. Vill man ha en utmaning får man gå ner på detaljnivå och studera de individuella rösterna.

Torsdagslek, helt enkelt. Para ihop rätt spelare med rätt idol:

Spelare:

a)      Daniele De Rossi.

b)      Fernando Torres

c)      Marco Donadel

d)     Javier Zanetti

e)      Christian Panucci

f)       Nicola Legrottaglie

g)      Karim Benzema

h)      Leo Messi

i)        Angelo Palombo

j)        Francesco Totti

Idol:

1)      Rudi Völler

2)      Edgar Davids

3)      Fernando Redondo

4)      Pablo Aimar

5)      Franco Baresi

6)      Lothar Matthäus

7)      Giuseppe Giannini

8)      Roy Keane

9)      Kiko

10)  Ronaldo

Knock yourselves out.

/Simon Bank

Cup night, och vad har vi att berätta då?

Jo, ni ska få en utlovad berättelse om superhjälten Cyril Rool, men först ska vi förstås ägna oss lite åt Dan Gosling. För tre år sen debuterade han bredvid Bojan Djordjic på Plymouths mittfält. Han var 16 då (Gosling, inte Bojan), han fyllde 19 i måndags – och ikväll sköt han Everton till the 5th round of the FA Cup.

Läget? Två minuter kvar av förlängningen, Merseyside Derby, Liverpool – med tio vinster på elva straffavgöranden – på andra sidan. Så vad tänkte lillegrabben när bollen ramlade ner vid fötterna inne i straffområdet?

–          Just shoot. I thought’just shoot’, säger lille Gosling i tv just i detta nu, i en senkommen repris på Glenn Hoddles gamla debutintervju efter 30-metersmörsaren mot Stoke: ’The lads said ’it it, so, well I ’it it’.

Så Golsing sköt, Everton är vidare efter att ha manglat Liverpool hela vägen hem efter Lucas utvisning, och lagkompisarna såg till att Gosling fick matchbollen med sig hem. A big night for the club, a bigger night for the kid. Och fan ta mig om inte Andy van der Meyde till slut lyckades med något också.

Uppe kring Brian Clough Road skreks det I natt, och namnet som skreks – I olika tonlägen – var Kris Commons. Han är det närmaste Nottingham Forest varit en Sol Campbell, en stjärna som väntade ut kontraktet och gick som Bosman till en lokalkonkurrent. I går var han tillbaka på City Ground med Derby, fick 0-2 i arslet på en kvart – men enligt alla helvetets lagar så var det förstås Commons som avgjorde.med ett grisigt 3-2-mål. Rams första vinst på City Ground på 37 år.

That boy Kris Commons, made Forest look shite.

Herregud, vad det måste gjort ont.

Nere i stöveln gjorde Trezeguet comeback i cupsemin mot Napoli. Med mamma på plats och allt. Han såg väl sådär ut, missade ett par chanser och var inte lika närvarande som han brukade vara – men efter 120 minuter var han tillräckligt mycket målskytt för att skicka in sin straff (vilket han inte var i en viss VM-final). Juve vidare på straffar, Olof Mellberg spelade hela matchen och tacklade som om han hette Hysén och det vore 1989 – men han sköt ingen straff, vilket är ett skäl så gott som något att påminna om EM 2004.

Ni vet, Sverige förlorade på straffar mot Holland, Mellberg och Ibrahimovic missade – och på presskonferensen efteråt lyfte en journalist handen och frågade Lagerbäck:

–          Mister Lagerback. Have you practised penalties? And why not?

I Portugal noterar vi att Sporting (och Derlei) mosade Porto I prestigemötet, medan Pablo Aimar, el pajazzo, skickade Benfica vidare. På andra sidan gränsen sköt Aldo Duscher som om bollen hette Beckham, medan 20-årige OS-mästaren Lautaro Acosta sköt Sevilla till 2-1 hemma mot Athletic i slutsekunderna.

Och här då? I Frankrike?  Jo, först och främst kan vi konstatera att PSG:s nya ledning fått en dålig start. Huvudägaren Sebastien Bazin tog ju över som president i går, och han hade supportrarna mot sig redan från start.

Hans första present till dem? 0-3 mot Bordeaux i cupsemin. Det var jämnare än det låter. 0-1 avgjorde, och det kom på den sortens inlägg som ingen svensk spelare någonsin slagit (Edmans i EM 04 är det där undantaget). Hårt, välriktat, skruvat. Jurietti, som slog det i skallen på Bellion, var på väg till AIK för några år sen, ändrade sig, tog plats i franska landslaget och spelar nu i Bordeaux… Good choice, son. Han har förresten haft en märklig säsong, med rätt mediokert spel och en period när han var spårlöst försvunnen och missade tre träningar.

Själv ägnade jag den tidiga kvällen åt att frysa in en lunginflammation på ett Stade de Ray i apokalyptiskt regn. Nice skulle bara blåsa bort Ligue2-medelmåttorna Vannes för att säkra andra cupfinalplatsen på tre år. De delade ut flaggor till alla i publiken, och Brigade Sud blåste raketer som vore de pyro-turkar.

Hur det gick? Sådär.

Efter fem bra minuter för ”Le Gym” förvandlades matchen till kamp och kramp, och det var inte ens särskilt orättvist när Vannes skickade in 1-0 med 30 kvar. De hade en bra mittback och en bra target-forward, och så mycket mer krävs inte för att skaka ett mittenlag i Ligue1.

Tränare Antonetti (han är från Korsika) var halvt på väg in i slagsmål med Vannes bänk, Nice kvitterade i slutminuterna och det blev straffar. Nices dyraste köp genom tiderna, Loïc Rémy, missade sin straff men Nice fick en chans till.

Fram klev Cyril Rool. Sex and Drugs and Cyril Rool. Fransk klubbfotbolls mest utvisade spelare genom tiderna. Cyril har två specialområden. Han är duktig på att hitta uppspel till mötande forwards fötter – och han är bra på att sparka ner folk.

Men Cyril är inte bra på straffar.

Han slog, förstås, bollen i ribban – och Vannes ska spela final mot Bordeaux i Paris (forsta L2-laget sen Gueugnon 2002 som spelar final). Ligaföreningens president Thiriez, mannen med Frankrikes mest välansade mustasch, var glad som ett barn när han pratade om ”sagan Vannes”.

Och resten… får vi summera när morgonen kommer.

/Simon Bank

Mer Milan. Om Kaká stannade så finns det andra som lämnar.

I går släppte Lamberto greppet om L’Assassino. Fotbollsvärldens finaste restaurang byter ägare, och det är inte utan att det känns I hjärtat.

Om AC Milans hjärta heter San Siro, om hjärnan sitter ute på Milanello, så har man alltid hittat magen på Via Amadei 8, en skruvad Maldini-cross från Domen.

Familjen Gori har tagit emot i 58 år, Ottavio Gori – Lambertos pappa, Milans egen kock –  köpte krogen efter ett tips från Gunnar Nordahl och Nils Liedholm. De serverade enkel, rustik mat från det toskanska köket. Servitörer i vitta kavajer, kött, pasta, öppen vinflaska på det där italienska sättet. Stil, kärlek, värme, klass och en folklighet som aldrig någonsin bleknade.

 Alla de stora i Milan har ätit här. På 50-talet sågs spelarna här varje torsdagkväll, och en sån som Cesare Maldini kommer fortfarande tillbaka och äter lunch varje dag. Nereo Rocco, Enzo Bearzot, Gianni Brera, De Sica… Konstnärer, fotbollsfolk, journalister, arbetare.

För en slyngel från Sverige har besöken på L’Assassino varit ett enkelt sätt att smaka på historien (och Milanos bästa dolci), och jag har njutit varje sekund av varje besök. För två veckor sen berättade Lamberto att han skulle sluta, men jag trodde honom inte. I söndags var jag där igen, och i går gjorde han sin sista dag på jobbet.

Om Milan är oroligt i magen idag så beror det inte bara på affären Beckham.

XXX

Lite annat, då:

Om magen svajar så får ögat sitt. Puma har presenterat Italiens nya dräkt till Confederations Cup i sommar. Lite större märke, en diskret trikolor på ena sidan och så förstås de fyra VM-stjärnorna i mönstret.

Den ska vara i 30-talsstil, sägs det. Jag antar att det är den sorts tröja som ser bättre ut på håll än i detaljstudier.

 XXX

Francesco Totti förhandlar kontraktsförlängning med Roma. Och… jag menar… hur förhandlar man med Totti? Det borde vara som med Maldini, att han får bestämma själv. Nu verkar det som att klubben vill förlägna till 2012, medan Er Pupone själv vill ha två år till på kontraktet.

Jag hade signat honom till 3014 om jag hette fru Sensi.

Massimo Moratti, på frågan vad han skulle svara om Manchester City hörde av sig:

–          I’m sorry. Ibra är inte till salu.

XXX

Dagens bästa citat – om man nu räknar bort Cyril Rool, som är värd ett eget inlägg framåt kvällen – kommer från Nemanja Vidic, som pratat barndom med Setanta. Han fick fly undan bomblarmen hemma i Serbien, och menar att det gjort honom starkare.

–          Any person that has bad times in their life, I think gets stronger after it, and obviously they learn to live in other ways.

–          You have good things to enjoy and bad things to make you strong, and if it makes you stronger it is good.

“Du har bra saker att njuta av och dåliga saker som gör dig stark, och om det gör dig starkare så är det bra”. Cirkelkonstruktionen där är så poetiskt briljant att man får svindel. Up yours, Kay Pollak, här kommer en kille som vet hur man ser på livet. Nemanja, oh-oh, he comes from , he’ll fookin murder’ya.

Och där känns det som att vi slutit mördarcirkeln för den här gången. Nu ska jag gå på fotboll.

/Simon Bank