Ja, hörni. När semestern tagit slut, Medelhavet gömmer sig i grått, det är ett par timmar kvar till nästa match och ett par timmar sen transferfönstret slagit igen bakom alla Keanes, Arsjavins och Kakás – vad gör man då?

Tja, man ser framåt och bakåt samtidigt.

Man konstaterar att många och mycket var bättre alldeles nyss – och att de vet om det själva.

I förrgår var jag i Milano, medan a bunch of City lads dedicerade this next song to signore Kaká.

Och med det drar vi igång våren och går vidare.

/Simon Bank

Medan en nattportier (en interista) skriker om Beckham och den andra (jag vet inte vilka han håller på) dukar borden för frukost så kan det väl vara på sin plats att summera söndagen, den italienska delen av den.

Sebastian Keta ägnade kommentarsfältet här på bloggen åt att tala om slutresultatet i Inter–Torino ett par timmar före avspark, men för er som hade bättre saker för er: Det blev mycket riktigt 1–1.

Men of the match:
•••Luis Figo.
••Nicolas Burdisso
•David Santon (för att vara snäll)
•••Alessandro Rosina
••Matteo Sereni
•Ignazio Abate

Milano var svinkallt, Inter halvljummet och Toro gjorde årets bästa bortamatch. Det blir mer om det – och om en intressant ny kille som heter David – i tidningen. Här kör vi lite rappa, raka rör om pojkarna och flickorna som inte fick plats på rosa papper:

•Davide Santon.
Tror ni att de älskar honom, eller? Juve må ha sina Ariaudo-De Ceglie-Ekdal-Marchisio-Giovinco och Fiorentina må ha ett helt lag fullt av tonårs-acne – men Inter har inte så mycket till ungt och spännande, så när det dyker upp en italiensk, elegant liten backjunior så gråter de av lycka.
Santon började matchen med en felträff från 25 meter.
Publiken applåderade som om de sett en Marslandning.

•Ekdal…
…förresten, spelade derby med primaveralaget i går. De slog Torino med 3–0. Albin var bra, sägs det, men inte tillräckligt bra för att Ranieri skulle lägga till honom på Uefas B-lista.
Det blir alltså inget CL för Abbe lelle i vår heller.

•Quaresma.
För tvåhundra år sen, när det var frid och fröjd och långt före Freud, hade vi bara dragit fram fjädrarna och tjäran.
Man får ju inte vara så här obscent usel.

Men nu… nu har ni Dr Phil och Mia Thörnkvist bladh holm, hon den där självkänslejesusen – så nu vet ni att man faktiskt kan vara trasig inuti.

Quaresma, den gamle yttersidesvirtuosen, är det. Trasig. Han skulle just nu hellre gå in i Big Brother-huset än att gå in som högerytter på San Siro. Allt han gör blir fel, varje gång bollen närmar sig blir han livrädd, och det hjälper inte att Mourinho tar på sig skulden. Efteråt gick han förbi i mixed zone med ett slags hiphop-slöja över huvudet. Stackarn.

•Rosina.
Gamle Rosinaldo var tillbaka. Överlägsen. Rörlig, ambitiös, lojal, intelligent. Han har bråkat lite med Toros fans i veckan. Tror att det är över nu.

•Urbano Cairo.
Undrar ni någonsin vad det är som får en man att investera tid, pengar, själ och hjärta i något så otacksamt som att vara president i ett fotbollslag?

Jo, det ska jag tala om.

Dom gör det för att få stå så här, i en evighet, och prata med oss journalister efter att deras klubb tagit poäng på San Siro.

•Ilary.
Kan man säga att Francesco Totti och Ilary Blasi är Italiens svar på paret Beckham?
Det kan man säkert.
Men inte när Ilary är i närhten.
I fredagens Le iene fnös hon åt liknelsen.
– Jag skrattar åt den jämförelsen. Dom, liksom vi, är ett familj med barn, det är den enda som förenar oss. Allt annat är olikt, till exempel levnadsnivån.
Det här var, som ni förstår, bara början.
– Francesco följer inte modet ett dugg. Jag gör det lite, i jobbet, men hemma har jag bara jeans och gympaskor, annars får jag ont i ryggen och fötterna. För övrigt sjunger Victoria, medan jag är ostämd som en klocka.

Ni som tycker att den här sortens information är livsnödvändig är välkomna på mitt bröllop. Ni andra kan dra åt helvete Skene.

•Och så lite stövelporr* (*vad gör man inte för lite extra google-klick?).

Beckhams högerfot talas det om idag. Så här och så här såg det ut när den talade själv.

Svennis gamle superfelsatsning, Ronaldo Bianchi, visade att han kan göra mer med sitt ansikte än att se ut som en fotomodell. Han kan rycka ifrån Cordoba också.

Roma åkte till Reggina med b-laget. Ibland (som när Pizarro sköt) märktes det inte.
Ibland, som när Simone Loria försökte rensa i eget straffområde, märktes det verkligen. För rättvisans och Lorias skulle ska vi komma ihåg att han inte alltid sett sådär klumpig ut.

Dagens Van Basten-kontrolloerade avslut hittade vi annars hos talangen som Pantaleo släppte: Pazzini fick en bra start hos Samp.

Och någon start fick de alltså inte alls i Bologna, vilket var stor förbannad skam.

Fast, å andra sidan, all snö hade nog gjort det svårt att se både de gamla vännerna Mihajlovic-Mutu och exakt hur Prandellis jacka såg ut.

•••

Detta om detta. Innan jag (och ni, jag inser att det blev långt det här) somnar ska jag bara dra upp två livsnödvändiga trådar till.

1. Häromveckan kallade jag Lyons genistriker Frédéric Piquionne för ”praktnöt” här på bloggen.
Efter att ha ägnat det senaste året år att grisa sig mot sin ex-klubb St Etienne så mycket det var mänskligt möjligt skulle han upp till bevis igår.
OL–ASSE. Hatderby på hemmaplan. Piquionne från start.

Hur det gick?
15 sekunder in på det här klippet ser ni honom avsluta ett drömläge med att slå ihjäl sig. Efter att ha återuppstått fortsatte han med att klumptackla Dabo och bli utvisad.

Lyon fick 1–1, trots allt och tack vare att lille ”Juni” tröttnat på allt snack om att Del Piero är världens bäste frisparksskytt.

2. Fina, sansade mexikanska fotbollsbladet Record har hittat en lösning på problemet med att Svennis och hans rövarband har en rätt tuff ödesmatch att spela mot USA.

Tord Grip på dragspel? Nix.
Carlos Vela som målvakt? Nope.
Fri utdelning av voodoo-dockor föreställande USA? You bet!

Nu ska det ha blivit lite liv runt det där, dessutom såg dockorna rätt trista ut. Men det väcker en intressant fråga som ni kan ägna kommentarsfältet åt att reda ut:

Vilken spelare i världen skulle ni helst vilja äga i form av voodoo-docka?

/Simon Bank

Tillbaka på hotellet efter en timmas språngmarsch från Stadio Olimpico. Gick förbi Gigi Meronis minnessten på Re Umberto. Det låg färska blommor där. Vinröda, förstås.

Har skrivit ihop en krönika om Juve–Cagliari som ni kan läsa i tidningen. Grundtesen är att Chiellinis lårskada kan vara en värre smäll än själva resultatet.

Därmed inte sagt att 2–3 mot Cagliari var en lyckad dejt direkt.

Matchen var underhållande, jag gläds mest med Massimo Cellino, Cagliari-presidenten som valde att lita på Mister Allegri även när det blåste som värst i höstas. Allegri var oprövad på nivån, det gick åt h-e i början – men presidenten vågade stå bakom honom, och nu studsar Cagliari omkring på små sardiska lyckomoln.

Så kan det också gå.

Juve? Ja, utöver det jag skriver om i krönikan är det väl bara att konstatera att de lider av att all kreativitet är knuten till Del Piero. Amauri är en fattigmans Zlatan, en fin target med bra fysik och utmäkt teknik för sin storlek – men det vore skönt om han kunde få veta vilket landslag han ska spela i någon gång, så han kan börja koncentrera sig på Juventus igen. Han har inte gjort mål i år än.

Om Inter vinner mot Torino (av alla lag) så ska det oerhört mycket till för att Juve ska komma tillbaka. Champions League är lite annorlunda, där handlar det i en åttondel mer om stabilitet och att inte göra några fel än om att göra allt rätt.
Men om inte Chiellini är tillbaka mot Chelsea kommer Juve att göra fel. Då kan de glömma en vår i Europa.

Men of the match:
•••Del Piero
••Sissoki
•Nedved
•••Canini
••Marchetti
•Cossu

Annat från stöveln: Jag hoppas att ni noterade att Fabio Quagliarella fortfarande håller på sitt maxim att enbart göra drömmål?
Här är såna han brukar göra.
Här är det sanslöst buspojkaktiga hockeyskottet från Neapel i går.

Nu är det dags för säng. Tänkte ligga och dra mig till sju, innan tåget tuffar vidare mot nya glada upptåg.

/Simon Bank

Ingemar Johansson är alltså död. Jag ska inte säga så mycket om det, jag är för ung och vet för lite och det finns andra som säger det mycket bättre.

Jag träffade Ingo, men bara en gång. Han drack kaffe med suketter och grädde och åt wienerbröd, vi satt i hans kök och det kändes nästan löjligt att allt det stora, alla historierna, fick plats i en sån furuköksvardaglighet.
Men jag, vi, är en annan generation. Vår relation till the Champ går lika mycket genom Anton Glanzelius och Melinda Kinnaman i Mitt liv som hund som genom Ingo själv. 

Nu berättar vi historierna, om igen. Det är bra. Det är så man ska minnas. Men om jag ska tro något om Ingo, om varför det går ett svart streck av sorg och saknad genom Sverige idag, så är det att vi sörjer ett annat land lika mycket som en idrottsman.

Ingemar stod för ett annat Sverige, i en annan tid: det på gott och ont idealiserade folkhemska Sverige där alla åtminstone på ytan satt ihop (på gott och ont det också). Han personifierade ett land där en arbetargrabb satte sten i Masthugget på måndan och blev världsmästare på tisdan – för att sen vara en vanlig arbetargrabb igen på onsdan.

I alla fall i mytologin.

Hur som helst. Jag är glad att jag fick träffa honom, i ett kök med wienerbröd och Folkhem. Precis på samma sätt som jag är glad och tacksam över att att jag fick träffa Nils Liedholm.

Jag har ju lovat att berätta en sak om Liedholm, och kan lika gärna göra det här. Det italienska magasinet Calcio2000 har gjort en liten stjärnteckenspecial i sitt februarinummer. De citerar Liedholm, som ju var dedikerad amatörastrolog, som sa så här om spelare som var fådda i vågens tecken:
– Jag tvivlar inte på spelare som är vågar. Jag är våg, liksom Didi, Nordahl, Sivori och Charlton. Ta Falcão: Jag såg honom spela 45 minuter i en landskamp mellan Brasilien och Italien 1976, när jag fick veta att han var våg övertygade jag Dino Viola att köpa honom.

På samma tema vet vi att passionerande stjärnteckentydaren Raymond Domenech alltid haft svårt för David Trezeguet, vilket bland annat ska bero på att Trez är just våg.

Och facit?

Nu finns det äntligen här. Calcio2000 har gått igenom alla spelare som vunnit Serie A, sorterat dem efter stjärntecken och kommit fram till att…
…ja, att Liedholm hade rätt, förstås.

Vågarna är solklart överrepresenterade bland mästarna. Här är topp-fem:

1. Vågen, 100 spelare.
2. Lejon, 91.
3. Kräftan, 79.
4. Stenbockar och Vattumän, 68.
5. Jungfru, 67.

Sämst?
Väduren. Cyril Rools stjärntecken.

/Simon Bank

Snart är semestern slut. För att vänta in det har jag åkt iväg för att jobba lite.

Det är förstås ett gift. Fotbollen, men lika mycket resandet. Att komma någonstans där man inte är riktigt hemma, men göra sig hemma så snabbt som möjligt. Lukta, känna, se, höra, hitta en direktlänk från en stads system och sticka den som en droppnål i armvecket.

I Milano? L’Assassino och Corso Como 10. Rom? Surret av tusen mopeder på väg till Olimpico. Toscana? Doften av rostade kastanjer eller blodig Bistecca. Genoa? Havet och peston. Marseille? En snabb pizza Reine till sötlukten av öl och hasch. Bretagne? En rustik galette runt en grovkornig korv.

Sånt. Ibland säger det inget, ibland säger det nästan allt.

Nu har jag åkt till Turin, luffat från vårsol till alpsnö och läst en ung Jan Myrdal på tåget. Det kändes liksom rätt, nu när Sydfrankrike upplever sina största fackliga demonstrationer på mer än tio år och… det är lätt att glömma, men Myrdals penna kunde fanimig skriva taken av stenhus när det begav sig (”Det var vinter. Ty det var alltid vinter när man var ung”). Hur som helst, efter en kväll i Piemonte slår det mig:

I Turin förvandlas jag alltid till en tant.

Jag dricker Caffè al Bicerin (chokladkaffe efter ett hundraårigt, hemligt recept, som bara finns på ett litet café just här), bläddrar i gamla Gianni Brera-böcker, tittar på konfekt i skyltfönstren. Jag sitter rak i ryggen vid ett bord på Del Cambio, vid stukaturen, väggmålningarna, kristallkronorna, äter lammstek på linneduk, klappar en födelsedagsbambino på huvet och dricker den där sortens Barolo som väger två kilo per kilo.

Lo Stile Torino. Lo Stile Juve. Det är fint att vara här igen.

På lördag kväll får vi se Chiellini, Trezeguet och Del Piero tillbaka i Juventus. En bra kväll, mitt i en höjdarhelg.

I Tyskland trampar Bundesliga igång (och eftersom jag eventuellt kommer att döpa min förstfödde till Franck Ribéry Bank vill jag påpeka två saker apropå hans cucchiaio-miss mot Lehmann: 1. Det var hans sjätte skedstraff, hans tredje i Bayern – och hans första miss. 2. Han skrattade efteråt, gratulerade Lehmann och sa att han tänker försöka igen eftersom fotbollen måste få vara lek också), Rafa Benitez ska försöka un-crack himself mot Chelsea, Perrin kommer ”hem” till Lyon med St Etienne för ett helveteshett derby och i Toon Town ligger dimman tätare än någonsin on the Tyne inför nordöstderbyt.

I övrigt från er lilla Turin-tant:

•Gazzetta dello Sport slog rekord i onsdags.
För första gången någonsin hade tidningens hemsida över en miljon unika besökare på en dag. Fler än efter VM-finalen 2006, fler än under EM i somras. Jag misstänker att alla ville se Fantantonio dansa.

•De italienska matcherna startar en kvart sent i helgen.
Spelarfacket står bakom markeringen, till stöd för Daniele Mannini (Napoli) och Davide Possanzini (Brescia) som stängts av ett år efter att ha missat – alltså inte åkt dit i – ett dopningstest. Ett justitiemord.

•Maldini till landslaget?
En hemsida har dragit igång en kampanj för att få Lippi att ta ut St Paolo Maldini i landslagstruppen till Brasilien-matchen. Som ett slags recett-match. Vore det någon annan i hela världen hade det bara låtit som ett sätt att förringa en viktig landskamp. Men Maldini… det skulle vara ett sätt att förhöja den. Och Lippi säger i alla fall inte nej.

•Gaga, babba, Norra Stå.
Har ni följt Australian Open? Damklassen? Den rätt oestetiska fransyskan Marion Bartoli gick till kvarten, och det är skäl nog för att ge henne ordet för att berätta om sin barndom:
– När jag låg i vaggan brukade min storebror gå riktigt nära och skrika ”OM! OM! OM!”. Så det blev det första ordet jag sa, innan jag sa mamma eller pappa: OM!

De första ord jag sa? 
”Is Gascoigne going to have a crack?”.

•Mister Nastase, please.
2009 års lurigaste idrottskonstellation ska försöka sälja rumänske landslagsbacken Dorin Goian till PSG.
Geniet Ilie Nastase har lovat kompisen och Steaua-preidenten – den dokumenterat galne – Gigi Becali att försöka fixa affären när han är i Paris i nästa vecka.

•In west Philadelphia, born and raised.
Två skäl till att David Beckham vill vara kvar i Milan:
1. Han vill spela VM i Sydafrika.
2. Han vill hellre spela i en liga med en historia än i en liga där lagen inte ens vet vad de heter.

•Den nya världsfotbollen.
Undrar din lärare/fru/make/hund/livskamrat/förälder/arbetsgivare varför du spenderar timmar på internet för att följa det senaste i transferfönstret?
Grattis. Nu finns det ett bättre svar än ”Varför?! För att jag vill ha Stephen Appiah!”.
Nu kan du stolt – och tack vare hedersknyfflarna på konsultfirman Gap Partnership – förklara att det hela är en grundkurs i marknadsekonomi.
I en pinfärsk rapport har de konstaterat att transferfönstret ger en finfin bild av den moderna, globala marknaden.

•Skôler:
Till sist, några gamla finingar i repris. En vänlig läsare påminde om att det här fortfarande fanns där ute.

En del är värt att se igen. Resten? Äh, det får ni på köpet.

/Simon Bank

Om ni inte ser på Juventus–Fiorentina just nu så borde ni göra det.
Om det är så att ni inte har rätt kanal så gå in till grannen.
Om det är så att grannen inte har en tv så bryt er in i tv-affären.
Om det inte finns någon tv-affär så bygg en.

Vad jag vill ha sagt? Att ni måste se Alessandro Del Pieros målpassning till 1–0.

Marchisio gjorde målet, hans första för säsongen tror jag, men det är passningen… åh, herregud. Det finns små tekniska uppvisningar man kan njuta åt, det finns ren och skär fysisk kraft, det finns dribblingar och akrobatik och vad ni vill – men det finns inget som är så fint som att se en hjärna som verkar på ett helt annat plan än alla andra.

Del Piero vandrar in från högerkanten, hela världen vet vilka tre-fyra möjligheter han har. Kanske fem. Men eftersom Del Piero är en av de spelare som spelar sina matcher med dubbla perspektiv – en blick från planen, som alla andra, men också en blick som är utanför eller över planen – så ser han möjlighet sex och sju också.

Han vänder hela riktningen i spelet, Marchisio får bollen i steget och chippar den över Farbror Frey i målet. Äh, ni måste se det. Länk kommer här vad det lider.

UPDATE: Här har ni målet, i rörlig (så när som på Kröldrup) bild.

Annat från första halvlek:
•Det är en suverän fotbollsmatch. Högt tempo. Ribbskott för Fiorentina. Felaktigt bortdömt mål för Gilardino (offside), Jovetic kunde absolut fått straff när Mellberg rörde honom i boxen.
•Nedved ser lite Seedorf-gammal ut. Igen.
•Amauri är suverän som target- och tempostyrare.
•Frey har gjort en av säsongens mäktigaste dubbelräddningar.
•Det är fortfarande lite roligt när Fiorentina kommer och möter Juve med Gobbi på mittfältet. I Gobbi (”puckelryggarna”) är ju Juves öknamn.

Annars var det roligaste en felhörning. Efter tio minuter, just som Mellberg dragit bollen rakt upp på läktaren, berömde  expertkommentatorn i franska Canal Plus Olofs huvudspel.
– Son pied fort, tyckte jag att han sa. ”Huvudet är hans bästa fot”.
Efter ett tag sjönk det in att han sagt ”son point fort”. ”Hans starka sida”.

Inte alls lika träffande.

•••

Spurs? Jag ska inte belasta den kvoten mer i just den här bloggen, med mer än att – ur minnet – citera en sms-växling från när lottningen kom.
Niva till Bank: ”Om inte Berbatov avgör heter jag Nalle Pigg”.
Bank till Niva: ”Assist: Carrick”.

Man U v Tottenham Hotspur 2–1.
2–1 (36) Mitko Berbatov (assist: Michael Carrick)

För att vara världens mest oförutsägbara lag är det där laget så löjligt förutsägbart.

/Simon Bank

Den enda sanna glädjen är, som bekant, att vara off to Wembley cause we beat the arsen… skadeglädjen.

Därför, och av den enkla anledningen att kapitalet behöver arbetskraft (jag ska tota ihop ett dokument om idrottsvärldens intressantaste återkomst), tänkte jag förgylla er lördag med en liten berättelse från den franska ankdammen.

L’Équipe, Frankrikes största tidning med mer trovärdighet än en formtoppad Skalman, toppade i förrgår med nyheten att Laure Manaudou – en av landets absolut största idrottsstjärnor – ska flytta till USA och ta ett uppenhåll på obestämd tid.

L’Équipe drog stort på en bild av hur Manaudou flanerar i Marseille – och hela Frankrike hängde på.

Ingen såg något fel. Inga konkurrenter reagerade. Inga läsare hörde av sig. Ingen sa ett endaste ord, förrän L’Équipe fick ett telefonsamtal på kvällen som informerade dem om ett litet problem:

Det var inte Laure Manaudou på bilden.

L’Équipe hade lyckats med konststycket att fånga simmerskans exakta look-a-like på bild, i samma stad där Manaudou skulle befinna sig.

Det är en exakt motsvarighet till om Sportbladet skulle publicera en bild av Therese Alshammar, med ansiktet fullt synligt, utan att någon i hela Sverige märkte att det inte var hon.

Som Titus Bramble så träffande brukar uttrycka det:
Ibland blir det bara fel.

Riktiga Laure. Tror jag.

Ursäkten i dagens L’Équipe är helgens roligaste läsning. Annars har vi tagit ett avbrott i folksporterna att analysera det årliga kaoset i PSG och Marseille för att följa division VII-laget Schirrhein. Landets nya media darlings har sensationellt gått till sextondelsfinal i franska cupen.

Men de får, tyvärr, dyngstryk av Toulouse. Gignac – den nye Elmander – gör mål i varje match och gamle djurgårdsdansken Sören Larsen har inget sinne för cupromantik. 3–0 i paus.

Nu börjar andra halvlek. Nästa gång vi hörs tänkte jag berätta om ytterligare ett skäl till varför Nils Liedholm var ett geni medan Raymond Domenech är en nolla.

Tills dess kan jag bjuda de blödiga av er på en fin liten kortfilm som inte har ett dugg med fotboll att göra. Den gick på Arte i går och jag gillade den. Ibland räcker det så, visst?

/Simon Bank

Cristiano Doni shalalalalala, Cristiano Doni shalalalalala, Cristiano Doni shalalalalalalalalaaaa…

(To the tune of Frankie Vallis gamla Ljungberg-dänga Can’t Take My Eyes Off You).

Jo, serni, Atalanta är värda sina sånger i dag. Eller igår. Framför allt var de värda resan hit.

Vi var inte så många som åkte upp från Milano. Inters och Atalantas supportergrupper har ju, om man säger, en rätt komplicerad historia. Inte Darren-Bent-nick-komplicerad, men ändå. Om ni minns

Communale i Bergamo är den där gamla sortens italiensk fotbollsklump. Om den vore en hockeyspelare skulle den vara Kenny Jönsson; rätt ful, väldigt äkta, älskvärd och lite vardagssnål sådär. När det regnar, som igår, är det paraply fram – och när det är dimmigt, som igår, måste man ha kikare för att se att den där banderollen på andra sidan är upphängd av en Glenn Stromberg-fanclub.

Atalantas ultrás högtidlighöll femtonårsdagen av Celestino Colombis död 1993 (han fick hjärtinfarkt när han kom i kläm för en polisstormning utanför stadion), och laget klippte sönder Inter i små, små bitar.

Jag har skrivit om Cristiano Doni förut i den här bloggen, det är han säger att han blir som Stålmannen när han tar på sig Atalantas tröja – och den som protesterar har antingen inte sett den riktige Stålmannen eller den riktige Doni.

Doni var magisk, nickade fram till ett mål och gjorde två. Floccari sprang sig in i nästa landslagstrupp (?) och Simone Padoin gjorde den där sortens mittfältsarbete som känns mer än det syns. Han var precis jävla överallt.

Pang.
Pang.
Och pang.

Den dag Atalanta börjar spela den här sortens springande push-and-run-fotboll även på bortaplan (som allt fler småklubbar vill göra nu för tiden, även mot de stora) så slåss de om europaplatser på allvar.

Men of the match:
•••Doni
••Floccari
•Padoin
•••Inters maskot
••Mourinhos rock
•Julio Cesar

Och dagens hederspris går, förstås, till Bobo Vieri.

Han byttes in med en minut kvar, här är vad han hann med på den minuten:
1. Demonstrativt vägra gå in i en närkamp.
2. Springa offside två gånger.
3. Skjuta iväg bollen.
4. Bli varnad.

Det finns bara en Bobo. Däremot finns det två svenska landslagsmittbackar – eller tre, när Lagerbäck vill göra sig till – och de hade lite olika öden i kväll, som ni säkert lagt märke till.

Här är bilderna, hur som helst, av när Olof Mellberg skäggskallar in poängräddande 1–1 i 180 km/h och när Petter Hansson – som var väldigt bra i ett konstant tillbakapressat Rennes – blev sist på bollen när Rennes efter ett halvår och nitton omgångar förlorade en ligamatch igen.

Och med den sortens mittbackspoesi tar jag ledigt ett bra tag. Things to do, places to see, éclaires to eat.

/Simon Bank

En reavända på stan. En middag på L’Assassino. En Caravaggio-utställning på Via Brera.

Och så en fotbollsmatch då.

Ett bra dygn i Milano, på det hela taget.

Milan-Fiorentina 1-0, varsin halvlek. Milan var lite sämre än jag väntat mig, Viola reste sig fint efter paus – och jag fick se lite av den gamle Pirlo och lite mer av den nye Jovetic. 

Annars då? Tja, eftersom det ändå är 2009 (och eftersom timman ändå är väldigt sen) kör vi ett par postmodernt hafsiga småstycken på temat ”noterat på San Siro som inte fick plats på papper”.

20.28:
Högst ljudnivå i lagpresentationerna: 1. Kaká. 2. Kaká. 3. Kaká. 4. Beckham. 5. Gilardino.

20.35:
Rosetti dömer straff för Viola när Jovetic kolliderar med Abbiati. Horribel straff, och den assisterande domaren korrigerar honom. Det intressantaste som jag antar inte syntes i tv: Césare Prandellis reaktion.
Han lugnade sina spelare, och visade att domaren gjorde rätt.
Om det fanns fler män som Prandelli vore världen en mycket bättre plats.

21.12:
Yoann Gourcuff gör mål för Bordeaux. Det ska bli väldigt spännande att se hur Milan löser den affären om nu City får hem Kaká hela vägen. Jag antar att de kommer att köpa loss en spelare de själva ägar. Ah, the irony of it all.

21.20:
Ett gäng Milan-supportrar rusar mot Vip-läktaren för att skälla ut Adriano Galliani. De når inte fram, men hörs.

21.45:
Paolo Maldini slår en smörpassning till David Beckham. Plötsligt hörs ljudet av tre miljarder kvinnor och ett par miljoner män suckar och säger att ”å-jag-ville-varit-den-bollen”.

21.50:
Mitt i matchen-analys: Milan är rätt likt Inter i sättet att ställa upp. Skillnaderna är ändå enorma:
1. Inter har elakare mittbackar och defensivt jävligare mittfältsblock.
2. Inget av lagen har ett offensivt balanserat mittfält – skillnaden är att Inter har två ytterbackar som vräker på framåt. Framför alla Maicon. Milan har Zambro (bra i kväll) och Jankulovski, som båda fyllde på för fulla muggar. För fem år sen.
3. Inter kan lyfta bollar lite hur som, ibland fastnar de på Zlatan. Pato kräver bättre , mer artikulerade uppspel. Han har inte vunnit en närkamp sen han kastade grus i ögat på en av tjejerna på dagis i Pato Branco 1993.

21.52:
Seedorf utbytt. Han har gjort en av de sämsta matcher jag sett honom göra någonsin. Fruktansvärt. Uselt. Hemskt. Anthony Gardner. Publiken buade ut honom från sekund ett, och han har inte slagit en enda passning rätt. Ancelotti kramar honom rätt rejält, och medan resten av San Siro buar så sjunger sydcurvan hans namn. Fint.

22.10:
Panik i Milan, Fiorentina har haft två-tre riktigt bra chanser. Om inte Gilardino gått tillbaka in i sin Milano-psykos så hade man fått minst en poäng. Eller om man åtminstone haft Masal Bugduv att skicka in.

22.25:
Slut. Svinkallt. Men of the match:
•••Pato
••Maldini
•Zambrotta
•••Montolivo
••Jovetic
•Santana

Thats it, then. Sorted.

/Simon Bank

Dags för minicomeback i bloggen, ett fint litet avbrott i semestern – och ni undrar förstås varför.

Är det 1) för att kommentera världsfotbollens intressantaste helg på länge?, 2) för att lämna en närvarorapport från miljard-geschäftets Milano? eller 3) för att korrigera Erik Niva?

Javafan, det ena utesluter ju inte det andra.

Milano är sitt januari-jag, med japaner och långbenta modeller och barnfamiljer som rökandas sig genom vinterkylan på jakt efter reafynd. Och i kväll spelas alltså en match som innehåller fler stora symbolfrågor än en match gjort på evigheter i den här ligan.

David Beckham gör hemmadebut (innan han åker hem till Armani på middag) och Kaká möter sitt rödsvarta folk innan han bestämmer sig för om han är en fotbollsspelare eller en pesetero på väg till Manchester.

Att Milan-fiaskot Gilardino möter sitt gamla lag igen är en stor sak, men han kommer nog inte att vara den som ”drar till sig alla blickar”.

Shejk Mansours vulgära Kakábud öppnar så många dimensioner i diskussionen om den moderna fotbollen/ekonomin, jag utvecklar ett par tankar i morgondagens tidning – men tänkte redan nu dra fram en sida.

I dagens Corriere dello Sport ställer tidningen en intressant fråga till tre romanisti, tre interisti och tre juventini: Skulle NI vilja sälja era symbolspelare (De Rossi, Ibrahimovic, Buffon) för 800 miljoner eller en miljard?

Svaren är de väntade. Man värderar symbolerna högre än pengarna, en del saker går utöver ekonomi, blablabla. Det är alltid lättare att fatta beslut när man inte behöver.

Men en av rösterna skär igenom.

Den tillhör, så klart, historiens snyggaste fotbollsmördare: Nicola Berti (jag skrev en krönika om honom häromåret, med rubriken ”Nicola Berti – you had me on hello”).

Skulle Berti vilja sälja Zlatan för en miljard?
Nej. Inte för att han inte är värd det – utan för att mänskligheten är bättre än så.
– Jag skulle säga nej, eftersom de där siffrorna är en förolämpning mot folket. Det är respektlöst.

Helvete, som jag älskar Nicola Berti.

Annars är det intressantaste ur svensk synvinkel förstås att Chiellini, Juves försvarschef, är skadad, vilket betyder att Ranieri antingen lär skicka in lillpojken Lorenzo Ariaudo, 19, på det djupa – eller låta Mellberg spela mittback igen.

Vi får se. Det finns värre saker än att spela högerback. Medan miljardbuden rullar genom ett perverterat Europa kan ni skänka en tanke åt landslagsspelare som Ayman Alkurd, Shadi Sbakhe och Wajeh Moshtahe eller åt en förbundsordförande som Khalil al-Jaber Hassan.

I veckan som gick sprängdes alla fyra till döds på Gazaremsan. Det kommer att dröja innan man tänker på fotboll i Palestina igen. I Israel rullar ligorna igång idag, en vecka senare än planerat – och med flera matcher flyttade till nya spelplatser. I städer dit palestinska raketer inte når.

/Simon Bank