Tillbaka på snabbvisit i mörkret. Åker tåg, läser tidningar, samlar upp spår.

Och eftersom jag har tråkigt kan jag lika gärna ha det här.

Erik har redan briefat er om det näst mest väsentliga från jippomatchen Amigos de Rafa–Amigos de Iker, men jag vet inte om det mest väsentliga kom fram. I veckan såg jag en timmas sammandrag från den episka Wimbledon-finalen Nadal–Federer, men då hade jag inte en aning om vilka fina fötter Rafa har.

Med andra ord: Missa inte hans roulette-klack, 1.50 in på klippet.

Annars är det här inlägget mest ett skäl för att ge er lite av det som inte fick plats i tidningsversionen av intervjun med Kim Källström. Lite hederligt extramaterial, helt enkelt.

Han säger ju mycket intressant, Kim.

•Om innermittfältarnas roll i landslaget:
– Förut stod vi med fyra backar hemma, och det är klart  att det blir skillnad för en innermittfältare om vi har spelare som Alexandersson och ”Turbo” på kanterna, eller Håkan Mild som älskar att springa. Alexandersson har inte stått fel på en fotbollsplan på tio år. Istället hade vi Chippen och Ljungberg, med deras spetskvalitéer. Det tog några år att gå från den ena extremen till den andra, även om vi alltid spelat 4-4-2 så har spelet förändrats oerhört mycket.
– Det var vi som hamnade lite i kläm. Nu efter EM har det blivit mycket, mycket bättre.

•Om OL-supportrarna, som upplever att domare och media är emot dem (well, they are supporters after all, aren’t they):
– Jag ska vara ärlig, jag är inte riktigt med i den debatten. Men det har varit rätt många märkliga domslut, vi fick en straff mot Nice som var helt horribel, men efter det har vi fått en del väldigt märkliga domslut mot oss. Då står det lite i en notis i ett hörn, men om vi får något med oss så blåser man upp det. Det är inte så konstigt. Paris och Marseille är stora publiklag, vi har vunnit sju år i rad… – nån gång kommer vi att åka dit, och alla väntar på den dagen. Det är inget snack om det.

•Om den familjära storklubben Lyon, och om framtiden (OL ska bygga ett OL-land, en modern superarena i Décines):
– Många som jobbar i klubben har varit med oerhört länge. Många var med när de spelade i division II. Det är en rätt familjär stämning.
– När den nya stadion kommer tror jag att en hel del kommer att ändras, då blir det lite Arsenal-känsla. På gott och ont. Man kommer att tappa lite av andan.
– Men, en ny stadion… Det är en sån grej som alla vill vara med om. När jag kom till Rennes saknade de läktare på en sida av stadion, det blev ett grymt lyft när de fick en ny arena. Det var ett jäkla uppsving för klubben.
– Här har Lyon vuxit ur både arenan och träningsanläggningen. Allt är en kompromiss nu. Det är trevligt, det ligger fem minuter från centrum och vi trivs, men det känns som att man behöver något mer.

•Om bristen på perspektiv när det gäller svenska talanger:
– Vi haussar tonåringar som gör ett par mål i allsvenskan – vad ska man då säga om Karim (Benzema)? Han har gjort, vad är det… tolv mål i Champions League, är dominant på absolut världsnivå och är 21. Vad är han då, om en kille som gör ett par mål i allsvenskan är en ”supertalang”?

Det där sista hade gått att göra ”attack” av. ”Kim Källström mördar Robin Söder/Sebastian Rajalakso/Emir Bajrami”. Men det var bara en del i ett långt samtal, och mer mediekritik än talangkritik.
Så för samtalet vidare här. Är vi för snabba och slarviga med att göra våra talanger till något de inte är? Och vad är i så fall problemet med det?

Javafan, det här blev långt, men jag åker tåg och är understimulerad.

Det fina med julen och semestern är annars att man äntligen kan få slappna av och vara sig själv för en stund, vilket är precis vad jag tänker göra här och nu.

God jul, gott slut på 2008 – och kom ihåg att det inte spelar någon roll vad som finns i paketen: Det viktiga är vem som ger dem.

/Simon Bank

Först av allt ska vi förstås gratulera Deportivo San Martin, som sensationellt nog blev peruanska mästare i kväll. De misslyckades med att förlora, men klarade att inte vinna, och nu är de mästare i landet som är hem för hela Englands favoritklubb.

Och här i Lyon?

Äh, ni får tåla er lite med de långa, djuplodande rapporterna från Stade Gerland och nattmanglingen mellan Les Gones och Les Phocéens till måndagstidningen. Men eftersom jag antar att många av er valde Serie A(mauri) istället så kan ni få ert OL–OM-facit i fråga-svar-form.

1. Hur många renodlade spetsanfallare har Marseille? Svar: En. Men Mamadou Samassa är oprövad och satt på bänken.

2. Hur mycket visslingar och rop möttes Hatem Ben Arfa av på sin gamla hemmaarena? Svar: Så mycket att jag fick tinnitus.

3. När förlorade Lyon senast en ligamatch hemma? Svar: November 2007. Mot Marseille.

4. Var Santos Mirasierra på plats? Svar: Har Santos Mirasierra en lustig frisyr?

5. Vad får Lyon-fansen läsa om i sin L’Équipe i dag? Svar: Inget alls, eftersom OL-fansen bojkottar L’Équipe. De tycker att tidningen driver kampanj mot deras klubb.

6. Sågs några supportermanifestationer till? Svar: Jodå, dels mot l’Équipe, men Virage Sud protesterade också mot fängslandet av Nantes-supportern Anthony.

7. Vem var bäst? Svar: Ederson, i första halvlek.

8. Vilken var dagens bästa läktarbanderoll? Svar: Lyons ”Liberté pour le coiffeur de Santos!”. ”Frige Santos… frisör!”.

Och så lite bildkalas:

Virage Nord hälsar välkommen.

Virage Sud också.

Qui ne saute pas n’est pas Marseillais.

Hatem Ben Arfa pratade i telefon, och stannade kvar i Lyon efter matchen.

That’s it and that’s that. Nu gör jag upp eld och slår läger för natten.

Tills vi hörs igen – och det dröjer nog tills 2009 – kan ni få en enfrågas frågesport.

Karim Benzema, 21, har spelat 17 matcher i Champions League/Europacupen och han har redan gjort tolv mål.

Hur många spelare i fotbollshistorien har lyckats göra så många mål, så snabbt? Hänger ni dit namnen också får ni guldstjärnor.

Annars säger jag bara god jul och det.

/Simon Bank

Ny dag, ny stad.

De där få timmarnas sömn blev nästan ingen alls. I rummet bredvid mitt hade de antingen sex eller så höll nån på att dö, så jag kunde inte somna.

Jag menar, i åtminstone det ena fallet bör man ju hjälpa till.

Sen blev det en lång tågresa genom snön igen, nu zappar jag mellan dåliga streamkanaler och väntar in Hatem Ben Arfas hemkomst till Lyon. OM kommer hit utan en enda anfallare som kan nicka (Valbuena är gullig när han försöker, han hoppar med handen först, som en Super Mario Bro) så de satsar på teknik och passningsspel. OL är nog rätt oroligt efter de senaste veckorna, de hoppas att Benzema eller Juninho work their magic.

Tips: 3–1.

Och apropå tips är jag skyldig en uppföljning på en två veckor gammal teaser.

Jag skrev om le Ballon de Plomb, blybollen, ”Det minst prestigefulla priset i världsfotbollen”, som går till den spelare i franska ligan som varit värdelös på ett närmast existentiellt plan.

Jag höll på Lyons Frédéric Piquionne, och vet ni vad?
Han vann.

Nu ska jag se andra halvlek, och slöbläddra genom Les Inrockuptibles lista över 2008 års hundra bästa skivor.

Just det, en grej till. I går valdes Lilian Thuram in i franska fotbollsförbundet. Många här tror att han är dess nästa ordförande. ”En fotbollens Obama” som de skrev någonstans.

Och just det, en grej till till. Har ni hängt med i peruanska ligan det sista? Bra det. Då vet ni att i kväll spelas en av fotbollshistoriens märkligaste matcher.

Deportivo San Martin åker till Santa-provinsen och möter Jose Galvez. Om Deportivo vinner lär de få möta Universitario i en final om mästerskapet. Om Deportivo däremot förlorar så… är de mästare redan i kväll.

Känn på den.

Förklaringen? Peruanska ligan avgörs i två delar, segrarna i de olika delarna möts i en final – men bara om de slutar topp-sju i ligan, annars blir det ingen final. Universitario vann led ett, men ligger nu åtta, tre poäng efter Jose Galvez. Som alltså möter ligaledarna Deportivo San Martin.

Dagens resultat:
Kafka–Peru 1–0.

/Simon Bank

Helgens sexistiska skämt:

Q: What’s the similarity between Simon Bank and Ashton Kutcher?
A: They’ve both spent some time in Brittany.

Jag är alltså i Bretagne, har precis liftat hem till hotellet från ett svinkallt 0–0-derby, och vill ni veta vad som förenar en clásico i Barcelona och ett Breton-derby så kan jag meddela att självaste Barça-hjälten Sammy Eto’o åkte just till Rennes för att gå på fotboll för två veckor sen.

Och man vill ju inte vara sämre än Eto’o. Alltså är jag här, äter galettes, kollar in Peters-katedralen och dricker Breizh Cola.

Breizh Cola?

Jo, ser ni, Stade Rennais har inte bara en svensk lagkapten – det har dessutom sitt lokala coke-plagiat som sponsor, under en trestegsslogan som heter duga:

Une équipe, une victoria – une boisson. Ett lag, en seger, en dryck.

Matchen då? Tja, Nantes är inte det gamla Nantes, det som jag dyrkade på 90-talet. På den tiden satt jag och farsan och räknade minuter till inslagen från Nantes-matcherna på Eurogoals. De var inte kloka, anföll med sju-åtta spelare på bredd och vann ligan 1995. Dessutom var de sjukt snygga i sina gul-gröna dräkter.

Dräkterna har de kvar, men under gamle Elmander-tränaren Elie Baup är Nantes ett lutheranskt defensivt lag på kontraktjakt. Femdubble Tour-vinnaren Bérnard Hinault sparkade igång derbyt, sen var det inte så mycket till legendariska sparkar kvar i den matchen.

Men det var underhållande ändå. Bra arena, bra tryck. Sköna, väldigt brittiska omgivningar. Och Jimmy Briand.

Helgen i Rennes har annars präglats av demonstrationer. I går var 4000 gymnasieungdomar ute och demonstrerade mot utbildningsministerns gymnasiereform…

…och på väg till matchen mötte jag Nantes ultrás som marscherade genom stan.

Veckans supporter-tema i Frankrike: Fängslade fans. Santos Mirasierra i Marseille, och i Nantes demonstrerar man för Anthony, ett fan som dömts till tre månaders fängelse för att ha bråkat med polisen. Jag vet för lite för att uttala mig om fallet, men företeelsen är intressant. Ni kan få Brigade Loires bild av händelsen här.

Och så lite bildfest:

Nantes ultras demonstrerar.

Lokala baren utanför stadion La route de Lorient. Varför krångla till det?

Nantes following.

Roazhon Celtic Kop laddar upp.

Det är förbjudet med bengaler i Ligue1.

Innan jag skallar kudden för fyra timmars sömn ska jag ge er extramaterial från en intervju med Petter Hansson. Det är ju det fina med det här med internet, att allt får plats.

Vi pratade en del om hans tid i Holland, om chocken när han kom dit och hur han lärde sig förstå och tycka om deras sanslösa offensivtänk. Petter berättade bland annat att Boy Waterman var Heerenveens kanske skickligaste spelare med fötterna. Det intressanta med det? Att Waterman är målvakt.

– Om man som försvarare är nere vid hörnflaggan och drar bollen upp på läktaren… ja, det är inte som i England där alla ställer sig och jublar, eller som i Sverige där alla tycker det är okej. I Holland tycker de att ”du måste väl kunna hitta en lösning på det?”. Man kan alltid spela målvakten, sa Petter.

Sen berättade han om en detalj från landskampen mot Holland häromveckan:

– Ta han Mathijsen, när han hamnade i trånga lägen slog han stenhårda uppspel med vristen mot Dirk Kuijt – i brösthöjd. Pang! Och så bröstskarvade Kuijt dem vidare. Pang igen! En sån grej skulle vi aldrig komma att tänka på ens en gång, men de gjorde det två-tre gånger i den matchen. Det var ingen slump. De hade pratat om det. Att sätta en sån boll, det är kvalité.

Resten av det samtalet, och en hel del om Rennes rätt intressanta revolution, läser ni i morgondagens dagens Sportbladet. Där berättar jag också varför Salma Hayek går runt med Petters tröja på sig.

Något annat ni undrar om?

/Simon Bank

Europas mest politiskt laddade strejk i veckan?

Nu sitter ni där och viftar med armarna i luften, skriker att ni vet, fräser saliv för att få säga något om generalstrejken i Grekland och kanske få lite beröm.

Och jag? Med ett överlägset leende, en korsning mellan en Fälldin-debatterande Palme och Brasse Brännström, skakar jag på huvudet och säger:
– Fel! Fel! Fel! Fel! Fel!

I Italien, serni, där händer det grejer. Ultrá-kommunisten Cristiano Lucarelli är ju inte bara olyckligt deporterad till Parma, han äger dessutom sin egenhändigt startade lokaltidning Corriere di Livorno.

Och nu strejkar journalisterna där. Tio dagars strejk har proklamerats i protest mot förlaget.

Då undrar man förstås hur Lucarelli ska hantera det här. Det är lite av ”vart går doktorn när han är sjuk” eller ”vem masserar en massör” eller ”vem bryter Materazzis kindbe…” äh, glöm det.

Tjoff.

Min gissning är att Lucarelli, nummer 99 själv, kommer att bygga barrikader utanför sitt eget kontor och kasta molotovcocktails för att arbetstagarnas rättigheter bevakas som de ska.

Någon emot?

•••

En grej till, när vi ändå är i Italien.

Har ni sett att Milan värvat en 34-årig back från Luxemburg? En kille som haft det lite tungt i Ligue2 det sista?

Jo, nästan. Häromdagen la nämligen Milan upp Jeffs hela profil på klubbens hemsida. Med personuppgifter, tröjnummer och allt.

Jeff.

Förklaringen? Sidnei Strasser, en talang från Sierra Leone, var med i truppen mot Lazio – och när killarna på webbavdelningen skulle fixa till informationen så gjorde de som varje kompetent journalist: Gick in på google, hittade Strasser, la ut uppgifterna och hoppades på det bästa.

Ett par timmar senare hade de ordnat till alltihop. Tyvärr.

/Simon Bank

Ett rättsfall, politiska förvecklingar, ett frisläppande, en opinion, en fotbollsmatch, ett intervju och fem timmar mitt i en stad som gått från raseri till något slags lättnad.

Får det plats i en tidningskrönika?

Det är klart som fan att det inte gör. Så här är lite av det som inte fick plats.

Laddningen till den här kvällen har ju växt för varje dag som gått sedan polisen grep Santos Mirasierra vid supporterbussen den 1 oktober. OM-spelarna har värmt upp i Libérez Santos-tröjor (mot Valenciennes), fansen har draperat hela Virage Nord i ”Santos Présent”-banderoller (mot Lille), och hela Frankrike har engagerat sig.

Klockan fyra i dag kom alltså beskedet om att Santos släpps mot borgen på 6000 euro. Jag frågade Bolo Zenden, han berättade att spelarna fått veta det direkt när nyheten kom – det säger en del om betydelsen fallet har här.
– Det betyder mycket för fansen, och klubben har en väldigt nära relation till sina fans. Våra supportrar ska ha beröm för hur de skötte sig i kväll, sa han.

Det blev ingen explosion. Från Rue Teisserie upp längs Boulevard Rabatau, kring Rond Point du Prado och upp på Boulevard Michelet var alla väggar tapetserade med budskap, fansen sjöng om Santos och hade banderoller på läktarna – men de följde uppropet som supportergrupperna gått ut med:

Utan hat och utan våld, men med raseri och bestämdhet ber vi er att inte gå in på Stade-Vélodrome, eller åtminstone vänta med att gå in till efter avspark.

Eller, de följde inte alls uppropet, eftersom förutsättningarna förändrades. När det stod klart att Santos skulle släppas (här kan ni se hans systers reaktion) bestämde sig supportrarna för att fira det med att gå på matchen.

– Allt hade varit fullkomligt om vi bara hade vunnit också, sa Eric Gerets.
– Jag hoppas bara att Santos såg matchen, att han såg alla som bar hans t-shirt. Man måste vara från Marseille för att klara det, det vi just gjort – spelarna, fansen, media, alla – det visar att vi trots allt är en stor familj.

Och det kan ju finnas något i allt det här som är lite otäckt, det finns rätt många både hel- och halvkriminella på OM:s läktare som inte förtjänar något kollektivt martyrskap. Men lik förbannat är bevisningen mot Santos så svag att det är lätt att misstänka att han fälls mer som representant än som individ. Och det är sjukt.

Kan han vinna i nästa instans är det en seger för publiken, på samma sätt som det varit viktigt för det svenska supporterkollektivet att föra Malmö FF:s (i Köpenhamn) och Djurgårdens fall vidare.

Hur som helst.

Här nedanför har ni en liten skärva verklighet från Marsiglia, före och under matchen. Doften av merguez, joints och avslagen öl får ni föreställa er själva.

Nu ska jag knoppa in och ladda om. I morgon: OGC Nice–Grenoble. Sex, drugs, Cyril Rool.

/Simon Bank

En snabb rapport, så här ett par minuter före avspark:

Jag vet att det känns annorlunda i Aten, men kvällens mest laddade match spelas i Marseille.

Och här, här har det redan hänt grejer.

Vi har berättat för er om Santos Mirasierra förut här på bloggen. Ultrá-capon som greps efter matchen i Madrid och i förra veckan dömdes till 3,5 år i fängelse.

Marseille kokar före matchen, men det som var frustration och ilska för bara ett par timmar sen har skiftat färg nu.

För Santos är fri.

Inte för gott, men han är släppt mot borgen (6000 euro) och det räckte för att en stöt av glädje och lättnad skulle gå genom hela Stade-Vélodrome och området runt om. Fans-organisationerna som skulle bojkotta matchen väller in på arenan.
Nu jävlar ska här manifesteras.

Libérez Santos. Och så en match på det. Den här kvällen har börjat bra.

/Simon Bank

Frågesportsfacit;
Il derby della lanterna, Nacka Skoglund, en Grip och Boca.

Hatten av för Gastrocnemius och Andreas, som spika’t.

Inte lika jävla mycket hatten av för Kanal 9. Jag trodde faktiskt inte att det var sant när jag fick höra att Genoa-derbyt inte sändes i svensk tv.

Danmark sände. Finland sände. Norge sände.

Inte Sverige.

Ni fick alltså inte se Genoas otroliga introkoreografi, Cassanos eviga diskussioner med fjärdedomaren, Sampdorias värdiga sång efter matchen, Mazzarris dirigerande vid linjen eller ens Diego Militos grymma 1-0-nick?

Fuck that.

Jo, jag är ju bekant med det här med marknadstänk och pengar, men någonstans får det ju finnas en gräns för dumheten. Sändningsrättigheter? Jo, men det finns tammefan något som som heter sändningsskyldigheter också, och om man tagit på sig att bevaka intresset för italiensk fotboll i Sverige så ska man nog se till att sända årets fjärde största match (jag håller Milano- och Romderbyt högre, liksom Inter-Juve).

Färdigskällt.

Har just skrivit klart ett slags krönikedokument om matchen/Genua/italiensk fotboll och jag kan inte påstå att jag är särskilt nöjd. Ringrost, kanske. Ni får läsa själva imorgon.

Genoa vann med 1–0, och även om Samp absolut kunde fått sitt 1–1 (Farina var en katastrof) så är det inte så mycket att säga om. De har ett bättre lag i år, Genoa.

Det finaste från Italien i helgen var annars Nedveds gulliga Giovinco-kram, och att Doni gjorde mål för Atalanta igen. Skulle inte ni gilla en spelare som säger så här om sin klubb:
– Efter Mallorca var det som att bli yngre när jag tog på mig Atalantas tröja igen, som att bli starkare. Det var som när Clark Kent tar på sig stålmannen-dräkten.

Till sist, en dag i Genua i bilder (som de ser ut när de är tagna med en mobiltelefon från 90-talet).

Laddning.

”Laddning”.

Gradinata Nord, efter slutsignalen.

Gradinata Sud, efter slutsignalen.

Simon Banks rum 430, efter deadline.

/Simon Bank

Mare mare, vad gör man med en söndag morgon?

Jo, man kan sätta hundra spänn, på att Simon finns där ute än.

Ganska ofta är det svårt att veta vad som är jobb och ledighet i det här yrket, eftersom man gör ungefär samma saker när man jobbar som när man är ledig. Eller tvärtom.

Just i dag är jag inte bara stark, just idag är jag dessutom på det ställe i världen där jag helst av allt vill vara precis nu (i alla fall med kläder på).

Och var är det, undrar ni då.

Men eftersom jag har semester – eller nåt – så tänkte jag lämna över det till er. När jag var riktigt liten var en av livets höjdpunkter när man fick gå tipspromenad på söndagsförmiddagarna, och det här är något liknande fast lite roligare (ni slipper både att promenera och att gissa vilket löv som hör till vilket träd).

Alla rätt ger, här som hos pappa statens spelbolag, respekt.

1. Vilken match spelas här idag?

2. Ingen har någonsin gjort hat-trick i det här mötet, men en av svensk fotbolls allra största har gjort två mål en gång. Vad hette han?

3. En av klubbarna har sitt smeknamn efter ett sagodjur. Vilket djur då?

4. Samma klubb är föräldraklubb till en av Sydamerikas absolut största klubbar. Vad heter den sydamerikanska klubben?

Så, mer om den här matchen får ni läsa i tidningen i morgon.

Annars då?

Tja, gårdagen ägnade jag åt Marseille–Nice som visade att storebror fortfarande är storebror, även om OM bara var en sinnessjuk 93-minuts-Ben Saada-mörsare i kryssribban från att slänga bort 2–0 igen. Libérez Santos.

Och så två saker ur L’Équipes lördagsmagasin som kanske intresserar er:

Först det sensationella och underhållande avslöjandet att Carletto Ancelotti inför säsongen hade en lösning på Milans åldersstruktursproblem som hette duga. Han ville värva… Lilian Thuram, 36.
– Jag frågade om det var ett skämt, för jag hade ju slutat, men han var seriös, säger Thuram.

Jag vet inte vad som är märkligast. Att Thuram fick frågan – eller att han hade sänkt ålderssnittet om han tackat ja.

Sedan en artikel som skulle kunna få oss att omvärdera Sveriges OS-insats i Peking. L’Équipe har valt ut fyra hjältar från OS: en polsk tyngdlyftare som var den ende som manifesterade mot den kinesiska staten under spelen, en paraguayansk spjutkasterska/Miss Universum-kandidat och… två svenskar.

Både Ara Abrahamian och Chakir Chelbat intervjuas i magasinet. De gör bra ifrån sig där också.

Äh, nu ska jag ut en sväng i solen. Och semestra jobba.

/Simon Bank

Två saker jag fastnade för i Champions League i går:

1. Yoann Gourcuff, som vanligt. Herregud vad han växer av det ansvar och den roll han fått i Bordeaux – ser man på hur det går för Gilardino i Fiorentina också så har Milan en del att fundera över när det gäller den psykologiska biten.

De franska kommentatorerna skrek som små barn över Gourcuffs ”roulette” förbi Obi Mikkel och hans luftdribbling à la ”café-crème”. När det gäller fotbollsspråk är och förblir Sverige ett u-land. Och det är inte bara Viasat-kommentatorernas fel.

2. När jag skulle komplettera min TF1-sändning med lite hederlig nätstreaming från lite andra matcher slog sig den kalla, riktiga världen in i datorn.
Min dealer i Indien hade inga bilder, bara ett kort meddelande:
DUE TO BOMB BLAST AND FIRING BY TERRORIST IN MY CITY MUMBAI (INDIA) JUST NOW ALL THE BROADBAND AND WIRELESS CONNECTIONS ARE DOWN SO THERE WILL BE NO UEFA CHAMPIONS LEAGUE MATCHES LIVE HERE TODAY….

Hur som helst. Champions League var i går. Går vi vidare så kan det vara på sin plats att fundera över Fredrik Ljungbergs framtid.

Seattle Sounders har nu gjort sina utfyllnadsval i det amerikanska systemets expansion-draft. Det betyder att det börjar bli tydligt vilket gäng Ljungberg ska hänga med i omklädningsrummet.

Vilka? En dopad, en football-kille, en cricket-grabb, en 21-årig talang, en Beckham-polare, självaste Stephen King och en landslagsstjärna från… Bermuda.

Här är hela rövarbandet, färdiggooglade och fina:

Nate Jaqua, anfallare.
Sounders blir hans sjätte klubb på ett drygt år. Kan spela anfallare, men också konkurrera med Ljungberg på mittfältet.

Nathan Sturgis, back/def mittfältare.
21-årig talang, som bland annat gjort bra ifrån sig under en pre-season-turné med match mot Chelsea.

Jeff Parke, back.
Åkte dit för att ha tagit otillåtna preparat, fälldes så sent som i oktober i år.

Jarrod Smith, anfallare.
Som till Nya Zeelands legendariske wicket-keeper Ian Smith.

Khano Smith, anfallare.
20 landskamper för Bermuda. A big shot there, apparently.

Pete Vagenas, mittfältare.
Uppskattad trotjänare i Beckhams Galaxy, som haft stora problem med skador. The man to beat to the treatment table.

James Riley, back/mittfältare.
Ytter som på snart 100 MLS-matcher bara gjort ett mål.

Stephen King, mittfältare.
New Jersey Boy, som precis inlett sin professionella karriär. 22 år.

Brad Evans, mittfältare.
Nybliven mästare med Columbus, spelade ordinarie innermittfältare där.

Tyson Wahl, back.
Har gjort en säsong i MLS, med Kansas.
 
Så. Där har ni Fredrik Ljungbergs närmaste framtid. Min egen innehåller en kvick inspelning med Lauls tv-program, och ett par månader i södra Frankrike. Semester, heter det. Kommer att göra sporadiska nedslag både i tidningen och här, men ni får räkna med att det är Jenni och Erik som håller ordning på de här lektionerna.

Och det gör ni nog gärna.

/Simon Bank