”Valencias böganfallare” – Alejandro Lago valde i alla fall rätt vecka att öppna just den säcken.

I Brighton, Storbritanniens inofficiella HBT-huvudstad, har en utställning precis slagit upp portarna. Den går under namnet ”Fans, Stands and Homosexuality” och är en tredelad fotografisk undersökning av ”fotbollens andra kulturer”.

Richard Baskott visar bilder från Afrikanska Mästerskapen. David Bauckham visar sina foton från de engelska amatörligorna. Och Jason Bartholomew-Hall gör det han alltid gör: Strider mot myten att bögar inte spelar fotboll.

Just 2008 är det tio år sen den ende öppne gay-personen inom engelsk toppfotboll tog livet av sig. Justin Fashanu var 37 år, anklagad för att ha våldtagit en 17-årig kille i Maryland, men det fanns också en tid när han bara var den hetaste unge fotbollsspelare som fanns, när han sänkte Liverpool med årets mål 1980 och blev den förste svarte spelare som kostade mer än en miljon pund.

När han kom ut som bög mötte han häcklande, hån och hat, både från läktare och från gamle tränarlegenden Brian Clough.

Det fanns ingen plats för bögar i fotbollen. Och under de tio år som gått sedan han hängde sig i ett engelskt garage har ingen toppspelare kommit ut som öppet homo- eller bisexuell.

De senaste åren har engelska FA hållit debatter, startat kampanjer, det har kommit en usel tysk film på temat bögfotboll och åtminstone två svenska damlandslagsspelare har kommit ut som gay. Men fortfarande är herrgarderoben så stängd att inte en enda böganfallare kunnat öppna den.

Inte ens de från Valencia.

/Simon Bank

Lite smått och gott före kvällens matcher? Okej då, vi kör ett snabbt Europa-svep och kollar vad vi hittar.

Först svaret på gåtan ”vad har Kaká gemensamt med George Foreman”?

Fel svar lyder: Båda gör allt för att stå upp.
Rätt svar har Ricky själv avslöjat för brasilianska blaskan Época: Han funderar på att predika professionellt efter karriären.

Foreman byggde ju sin egen kyrka. Kaká missar aldrig en chans att berätta om vilka under Gud är mäktig (han kan, till exempel, fixa straffar mot Chievo).
– Jag älskar bibeln och jag tycker om att läsa. Att lära mig mer om Gud och Jesus fascinerar mig, och jag skulle vilja dela det med andra människor och berätta om vad Gud gjort i mitt liv. Om jag ska predika? Vem vet.

Kaká upprepar också att han gärna skulle avsluta karriären i Sao Paulo. Men det visste vi ju redan.

•••

På ett annat, lite mindre evangeliskt tema: Såg ni tröjan som Sulley Muntari hade under sin Inter-tröja när han avgjorde italienska derbyt i lördags?
Jodå, bilden föreställde en spritt språngande naken fotomodell (som inte var hans fästmö Menaye Donkor), komplett med en slogan:
FRESH KICKS – FRESH TITS.

Var och en salig på sin tro, som Kaká skulle sagt.

•••

…och Rennes är just nu mest Petter Hansson-saligt.

Fo’ real. Petter får mycket beröm i de franska tidningarna för sitt rakryggade kaptenskap på kommandobryggan i Ligue 1:s mest överpresterande försvarslinje.

”Hansson, tête d’or” skriver France Football. ”Guldhuvudet Hansson”. Han får högst betyg av alla i matchen mot Bordeaux, en sjua – vilket, fritt översatt, betyder ”tajtare än Daniel Majstorovic strumpor”.

•••

Flyttar vi oss en bit norrut kan vi konstatera att tunga Sport+Markt i en analys kommit fram till det sensationella att Bundesliga i år drar in MER pengar i tröjreklam än Premier League.
102,9 miljoner euro mot 85,5 miljoner. Och allt är alltså West Hams fel.

Den nyheten hamnar dock fortfarande i skuggan under Thomas Metzens bidrag i kategorin ”årets Anders Frisk-pris” från Mainz-St Pauli. Det har redan dryftats i kommentarsfälten här i huset – men om ni inte sett de rörliga bilderna så har ni dem här.

•••

En grej till från Frankrike, förresten. Caens Steve Savidan har ägnat den senaste veckan åt a) att bli en av arton fransmän som debuterat i landslaget efter 30 års ålder, och b) att läsa ikapp nån gammal bok med Zlatan-citat.

Hur jag vet? Jo, när han kom tillbaka till Caens träning högg han direkt på en lagkompis med en gammal Ibra-favorit:
– När man spelar med landslaget och testar ett väggspel… så får man igen bollen!

•••

Och, sist men inte minst, lite nina-nina-ninana här på bloggen nu när Erik Niva ändå öppnat stora boklådan (och efter att ha sorterat bort 173 174 sarkastiska skämt om hans kommande debut så har jag bara en sak att säga om den: KÖP, annars skickar jag Thomas Metzen på er).

Men, till Holland.

I går släpptes en bok med titeln Voetbal in een vuile oorlog, Fotboll i ett smutsigt krig. Marcel Rözer och Iwan van Duren har skrivit den, och den handlar om VM 1978. 30 år efter finalen mellan Argentina och Holland kommer de till en slutsats: Matchen borde aldrig spelats.

– Det som folk sa då – Människor kastas ut från helikoptrar, med sina magar uppskurna. Människor försvinner – det var sant. Vi spelade fotboll på tortyrkammarna.

Leopoldo Luque gjorde fyra mål för Argentina på vägen fram till guldet. I veckan gick han ut och sa att han aldrig spelat VM:et om han vetat vad som pågick.

– Vi, folket, argentinarna och regeringen är de som kan se till att det aldrig händer igen.

Det är inte klart med översättningar ännu. Däremot är det första exemplaret redan utdelat. Det gavs till princessan Máxima av Holland, och det hade kunnat vara en flott, meningslös gest – om det inte vore för en detalj:

Máximas pappa heter Jorge Zorreguieta. 1978 kunde han följa VM på nära avstånd, eftersom han satt i regeringen. Argentinas regering.

•••

Nu ska jag se på Champions League. Och i avbrotten har jag ju lite italienska att träna på.

/Simon Bank

Känner ni till David Miliband? Det är klart ni gör. Englands utrikesminister far världen runt och gör sig till, skakar händer, håller möten och skriver EU-uttalanden ihop med Carl Bildt.

Han har problem.

Miliband är ju inte bara utrikesminister, han är dessutom Arsenal. Fanatiskt Arsenal. När Liverpool sparkade ut hans gäng ur Champions League i våras skrev han en drapa om Peter Fröjdfeldt på sin officiella regeringsblog:

Ingen bra kväll för europeiskt enande på Anfield… ett tveksamt svenskt domslut, en holländare som ramlade lite för lätt och en schweizisk back (de är inte med i EU men borde komma överens med oss allihop) som fick halva norra London att förbanna att han ens släpptes in i landet.

Hårda bud.

Just den här veckan är Miliband iväg på fredsresa i Mellanöstern, och lättare jobb kan man ju har. Han sliter med Iran- och Israelfrågan, han försöker få Syrien att distansera sig från Hamas. Men när han tog en promenad i Damaskus så stötte han på ett mer svårlösligt problem.

Inte konflikterna. Inte terrorn. Inte oljan.

Manchester United.

– Folk på gatan ville prata politik, men även fotboll. Det fanns för få Arsenal-fans och får många United-fans, suckade Miliband.

Carl Bildt hälsar via sin presstalesman att ”Arsenal är ett bra namn, men att han inte följer hockey lika intensivt som han gjorde förr”.

/Simon Bank

Nu ska jag harkla mig, för det här är viktigt.

Vi är ett par tusen i Sverige som försörjer oss genom att arbeta med det som kallas journalistik. Vi inbillar oss att det vi gör betyder något, att det finns ett behov av en ärlig och rak granskning av makt och människa.

Och den här – viktiga – verksamheten är nu mer hotad än någonsin. Förtroendet för journalister sjunker som en blyarmerad gråsten, mätning efter mätning placerar in vår yrkeskår någonstans mellan Papphammars Flyttfirma och Thomas Quicks Frisörsalong när det gäller förtroende.

Och varför tar jag upp det här nu?

Jo, det ska jag tala om. Jag tar upp det eftersom journalistikens trovärdighetskris, själva uppfattningen av oss som falska och oseriösa, just denna dag – den 24 november 2008 – fått ett namn, ett ansikte och en titel.

Låt oss nu – gemensamt i denna sal – ta varandra i hand och sjunga en sång, för en ny och ärlig journalistik.

/Simon Bank

Livet som journalist vore så mycket lättare om man slapp läsare.

Jo, lite fattigare också. Kanske lite meningslöst. Men man hade i alla fall kunnat gå och lägga sig i tid.

Nu har en ur det här gänget legat på om att jag måste berätta om Ivica Olics lilla fussballspornografiska mästesverk, och vem är jag att säga emot?

Så här:
Markus Rosenbergs sista utpost i Werder Bremen heter Tim Wiese. Wiese är, hur ska jag säga… eh… äh… ja, vafan, Tim Wiese är dum i hela huvudet. Det var han som toksågade förbundskaptenen Jogi Löw när Löw valde att satsa på Manu Neuer före honom (han tyckte att han inte ”passade in”, och det i ett lag där Jens Lehmann varit förstekeeper!), och när han senast mötte Hamburg och Ivica Olic såg det ut så här.

Som jag skrev när det hände: Han gjorde vad varje tysk toppmålvakt skulle gjort. Om de hette Schumacher och mötte Frankrike 1982, vill säga. Wiese kung-fu-sparkade Olic i halshöjd, och var inte ens nära att be om ursäkt.
– Das ist mir jetzt auch scheißegal, sa han. Jag bryr mig inte ett skit.

Och där kunde historien varit slut. Om det inte vore för att Hamburg mötte Werder i dag igen, att matchen stod och vägde vid 1–1 med en kvart kvar – och att Ivica Olic fick bollen i högerinnerposition, som det brukar heta i radiosporten.

Vad som hände sen får ni gissa er till, eller se här.

Om ni vill så får ni hjälpa till att lista andra exempel på stora revanscher i fotbollsvärlden. Själv tänker jag verkligen skalla min piemontiska kudde nu.

/Simon Bank

Alltså, egentligen hade jag tänkt åka hem – men när jag tänkt en gång till fanns bara en sak att göra.

Checka ut, kuska väskorna till Stazione Centrale och lösa biljett till Turin. Torino–Milan var lite för bra för att missa, även om jag var lite sent ute med att söka plats på pressläktaren. Nästa alternativ följer en bestämd mall:

1. Testa hundvalpsögonen med presskontoret. Funkade inte.
2. Testa maktspråket: ”il più grande giornale della Svezia, för helvete!”. Funkade inte.
3. Hundvalp igen.
4. Ge upp och söka alternativa lösningar.

Jag löste biljett för 40 euro och sög in de där vardagliga sakerna som kan göra en fotbollsmatch i Italien till en värld av njutningar. Som att baristan bakom ståplatsläktaren verkligen lagar riktigt caffè. Eller som att till och med en Gattuso har ett passningsspel i sig.

Kärlek.

Hursomhelst. Vart jag ville komma är att det finns en sak som vi/jag kanske slarvat bort lite i den svenska rapporteringen. Både i går, på San Siro, och i dag, i Turin, så har det italienska supporterkollektivet högtidlighållit årsdagen av Gabriele Sandris död.

Jag skrev om det i samband med derbyt, när Romas curva sud höll upp en banderoll om att Gabriele var en av dem (trots att han var laziale), men hans namn ekar alltså inte bara i Rom.

Inters curva nord hyllade årsdagen – och i kväll höll Torinos curva Maratona upp en banderoll med texten 11/11 -07, noi non dimentichiamo. Vi glömmer aldrig.

Det är viktigt och vackert att de gör så, att kulan från Luigi Spaccatorellas tjänstevapen inte glöms bort och att misstron mot ordningsmakten lyfts upp både igår, idag och imorgon. Allt detta är en del av det jag tragglat, samtidigt som jag försökt att inte låta högtravande: att en fotbollsklubb är mer än bara ett gäng som gillar läderbollar och stolpe-in, att det faktiskt kan vara en av få gemenskaper i en tid som dyrkar individen.

Rättsprocessen mot Spaccatorella kommer att ta fart i mitten av januari. Men jag kan också tycka att i alla fall någon borde texta en banderoll ett par veckor senare – för att hedra Filippo Raciti, polismannen som mördades i Catania 2007.

Lösningen på förtroendekrisen i Italien är inte så enkel att det räcker med att måla världen i svart och vitt och dra ett streck i mitten. Myndighets- och polismakten är ett problem, supportervåldet ett annat. Det räcker inte att markera mot det ena.

Och med den förnumstiga tonen går jag och lägger mig och ser fram mot en förmiddag med världens i särklass godaste – och hemligaste – kaffedrink på Puccinis gamla stamställe Bar al Bicerin i Turin. Åherregud, så fint det ska bli.

/Simon Bank

Dagen efter. Ja, inte som för Erik Niva, antar jag, som var på norrländskt 40-årskalas i går – festvärldens motsvarighet till ett Iron Man – men ändå.

Jag tog med Expressens junior Victor Melander ut i Milano-natten och lärde honom allt jag kan. Det tog två minuter. Resten av natten ägnade vi åt kärleksfullt tillagade filetti på en nattöppen restaurang, och åt att diskutera vad Sulley Muntari egentligen menade med sin målgest.

Min gissning?

Han uppskattade penisstorleken hos det tiotal Juventini som hånade hans ursprung strax före målet.

Och nu är det dags för dagens På Spåret.

Vi börjar på Öarna, med att konstatera att William Gallas sannolikt är världens sämste fotbollskapten. Hans utspel fick Arsenals mittförsvar att spela upp en alldeles egen Benny Hill-sketch uppe på Rowsley Street. Robinho kompletterade 3-0-förnedringen med en socker-chip.

Annars var det en udda dag i England. De stora misslyckades med att göra mål – och Johan Elmander lyckades. Odd.

Vidare in till fastlandet, där Saint-Étienne börjar inse att de gjort en historisk felrekrytering när de plockade in Alain Perrin som tränare. Men de kan i alla fall glädja sig åt att Lyon-basen Aulas fick äta upp det han sa om att han ”älskar Ludo Giuly”. Giuly, den ende i toppfotbollen som måste hoppa för att nicka in markpassningar, gjorde just det mot Lyon. Och Valenciennes bjöd på rena rama Trav365-passningsspelet mot Sochaux.

Mer franskt, en bit norrut.

Franckie went to FC Hollywood, och fortsätter göra mål varje match. Ribérys frisparksknorr mot Cottbus höll Bernard Genghini-klass och hade gjort honom hetast i Europa.

Om det inte vore för Vedad Ibisevic, förstås. Höstens bosnier, en noslängd och mer före Wolfsburgs 22-årige långskång Edin Dzeko.

Är ni inte mätta på Italien? Okej, då. Vi konstaterar att Gilardino inte bara lärt sig filma, utan att Adrian Mutu dessutom plockat upp Tottis avlagda gamla skedstraff. (Och om jag glömde att berätta det så kan Schalkes Farfan det tricket också).
Längre ner i hierarkin kan det vara värt att påpeka att gamle Billy Costacurta rullat igång sin tränarkarriär med den äran i Mantova. Han tog över ett krisgäng, ledde dem till tre raka 2-1-vinster innan det blev förlust i Ancona i går.

Billy är alltså het. Det är inte Henok Goitom, som inte spelat en sekund sen den där utskåpningen på Camp Nou – eller, för den delen, sen han gick ut och sa att han ville sänka Real Madrid. Och det lär inte bli mer på ett tag, eftersom Valladolid gick bärsärkargång mot Villarreal och gav de gula u-båtarna deras värsta halvlek sen lektionen mot Real Madrids holländska koloni för mer än ett år sen.

Apropå Real Madrid, så är Schuster i dag extra glad över att Schneijder ägnat veckan åt att studera Kim Källströms skott-via-back-i-mål-trick.

Och, innan vi stänger den eurocentriska butiken för den här gången – lite lösgodis:

Andreas Isakssons PSV behövde exakt 23 minuter på sig för att göra fyra på Heracles. Maza Rodriguez gjorde det snyggaste, en rackarrökare…

…som mycket väl kunnat vara dagens långskott, om det inte varit för att Olympiakos CSKA-köp Dudu har en rätt fin vänsterfot.

Och om ni gnäller över vädret hemma så ska ni vara glada att ni inte spelar er fotboll i Polen. Inte så mycket för vädrets skull som för att man måste jobba sig upp för 30 trappsteg för lite hederlig crowd-pleasing.

…fast handlar det bara om väder så vette fan om inte dagens hederspris går till transylvanerna i FC Brasov.

Sådär ja. Nu vill hotellet sparka ut mig, så det är på tiden att vi går vidare med våra riktiga liv.

Vi hörs om ett par timmar, hörni.

/Simon Bank

Medan Niva testar praktisk fotboll i Stockholm och Wegerup pulsar snö i Gällivare gör b-laget så gott det kan i Milano.

Gunnars pojk. Och Ulfs.

Skuggboxningen trappas upp inför det som brukade kallas italienskt derby innan Lucky Luciano kom emellan och skrev om historien. Det finns inget som konkretiserar den mediala uppdelningen i Italien som en stormatch med Rom/Milano/Turin på varsin sida.

Ni såg förstås att Milano-baserade Gazzetta dello Sport dundrade ut den tacksamma bombmattan om att Juves viktigaste spelare är på väg till Manchester City i januari?

Det tog exakt fem minuter för Juventus att dementera a) att Gigi Buffon skulle tacka ja till budet, och b) att det ens fanns ett bud.

Vi kan väl ändå roa oss med att gå igenom listan över de bäst betalda fotbollsspelarna vi har:
1. Zlatan Ibrahimovic, 120 miljoner/år.
2. Kaká, 90 miljoner.
3. Leo Messi, 70 miljoner.
4. Samuel Eto’o, 70 miljoner.
5. Ronaldinho, 65 miljoner.

Allt siffror är, förstås, netto. Man ska ju leva också.

Annars är det presidenternas ordkrig som roar mig mest. Juves Cobolli Gigli slog tidigare i veckan fast att ”Vi vinner med 2–1, Camoranesi gör första, Cruz kvitterar, och sen avgör Amauri eller Del Piero”. Han hade drömt det, berättade han.

Inters Massimo Moratti hörde, log, och svarade:
– Det gläder mig att Gigli sover gott om nätterna…

Om fyra timmar är det färdigdrömt. Inter är ju favorit, med hemmaplan och allt, men det kommer att bli ett sjuhelvetes krig om mittfältet och jag satsar mina pengar på 1–1.

Annars håller stan mest på att förbereda sig inför söndagen. Piazzan vid domen är belamrad med sponsortält inför den dagens stora begivenhet: Milanos maraton.

Just nu känns det som 50-50 att jag efteranmäler mig.

Eller kanske 40-60.

/Simon Bank

Imorgon smäller det, som bekant, på Parc des Princes. PSG–Lyon, de som kunde varit bäst mot dem som besvisligen är det.

OL:s spelare är mitt inne i ett helvetesschema, med 19 matcher på 43 dagar, och det börjar redan märkas. Benzema fick ont i Uruguay-landskampen i veckan, Toulalan också – och Grosso kommer att missa matchen mot PSG.

Och vad var det jag ville, nu igen… Jo, just det. Om ni sett mer än femton minuters spel med Jérémy Toulalan så vet ni att det är en rätt rejäl liten terrier till mittfältare. Typen man förväntar sig komma på medan han klipper tånaglarna med bultsax samtidigt som han lyssnar på Cannibal Corpse.

Man förväntar sig i så fall fel.

Tidigare har jag berättat att Jérémys alternativa karriärsval – om han nu inte blivit en mittfältsmördare – är att vara bakelsebagare, eftersom han ”gillar att göra saker med händerna”.

Och… mannen har tydligen tagit det ett steg längre. När OLTV, Lyons tv-kanal, bjöd in honom för att göra det fransmännen kallar ”portrait chinois” – där du fullföljer fraser av typen ”om jag var ett djur så skulle jag vara…” – fick vi veta ännu mer om tuffingen Toulalan.

Om han vore en färg? Blå. För det påminner om havet.
Om han vore ett oljud? Fågelljud.
Och så, till slut, alla karaktärssjälvmördares Nessun Dorma:
– Jérémy, om du vore en låt?

– Ööh, nån gammal. Jag skulle säga den där av Michel Sardou; Rouge.

Nu tycker jag att ni lyssnar lite på Rouge med Michel Sardou, och känner hur bilden av en tuff jävel till innermittfältare växer fram inom er.

Och medan jag gör något vettigt så tycker jag att ni försöker komma med lite fler förslag på temat ”Vilken fotbollsspelare är vilken låt egentligen?”. Ses i kommentarsfältet om ett par timmar.

/Simon Bank

Ibland slarvar vi kanske med våra referenser.

Det slog mig när jag läste en av kommentarerna här nedanför, där någon undrade vad jag menade med att Milans fans sjöng ”sin” You’ll Never Walk Alone.

Det är klart att inte alla är bekanta med den historien, och det är arrogant att ens tro det.

Så, okej, i korthet: Hillsborough-katastrofen känner ni till. Den 15 april 1989 klämdes och trampades 96 Liverpool-supportrar till döds i Sheffield. Det blev, på sikt, starten på den nya fotbollsvärlden med Premier League-revolutionen, men just då var det inget annat än ett enda stort krossat kollektivt hjärta utan ärr, ett som aldrig skulle sluta blöda.

Och hur förhåller man sig till sånt? Vad gör man? Hur visar man medkänsla när man inte kan föreställa sig hur den känslan, den desperationen, ser ut?

Fyra dagar efter Hillsborough var det matchdag i Europa, och påbjuden tyst minut. Milan mötte Real Madrid på San Siro, och den tysta minuten respekterades på italienskt vis, med applåder och raka ryggar. I en halv minut. Sedan inträffar det oerhörda, och ni hör det själva en bit in på Rais sändning:

– You’ll neeeeveeer waaaalk alooone…

Jag kan ha sett det klippet tvåhundra gånger, men jag går fortfarande sönder varje gång. Det låter mig förstå varför Milan och Liverpool alltid kommer att vara vänföreningar, och det låter mig förstå varför låtsasfascismen i delar av svensk supporterkultur är så småaktig och död.

/Simon Bank