Har ni tre timmar över för lite läsning? Hängmerå.

Jo, jag har ju tidigare varit inne på det här med att krisgänget Modena anlitat en begravningsentreprenör som ny sponsor.

De hade alltså en del emot sig. Så vad göra?

De gjorde vad varje öppen, modern fotbollsklubb skulle göra:
De anlitade en exorcist.

Exorcism är stort i Modena. Gabriele Amorth, mannen som var Vatikanens egen exorcist, föddes här. Nu gav man istället benediktinermunken Gregorio Colosio chansen att rena omklädningsrummen från Satan och hans anhang.
– Jag har alltid varit ett fan, sa munken. Så jag ville göra något för att hjälpa laget.

Sedan dess har Modena spelat två matcher hemma på Alberto Braglia. En oavgjord – en seger. Well exorcised.

Och varför i hela världen tar vi upp det här nu då?

A) För att det är roligt.
B) För att det pratas för lite om exorcism.
C) För att det ger mig chansen att lista fler lyckade och
misslyckade försök de senaste åren.

Låt oss gå från de bästa till de sämsta:

1. Feng Shui räddar livet på Stoke (2002).

Imperiets mest uppmärksammade hokus-pokus. När Millenium Stadium blev hemmaplan för alla stora engelska finaler så vanns de första elva matcherna av laget som bytte om i det norra omklädningsrummet.
Vad göra?
Feng-shui, så klart.
I mars 2002 kallades feng-shui-gurun Paul Darby in för att styra väck all negativ energi ur det södra rummet (man kan tycka det borde räckt med att inte släppa in Robbie Savage). Processen avslutades med att den walesiske konstnären Andrew Vicari målade en två meter hög väggmålning föreställande en fågel fenix, en galopperande häst och en strålande sol. Symbolik, vetni.
Nästa gäng in i omklädningsrummet var Stoke, ledda av isländske galningen Gudjon Thordarson och på ingång till League Ones kvalfinal.
– Jag tog mig tid för mig själv i omklädningsrummet, och talade till den Allsmäktige. Vi redde ut rummet. Han sa ”no problem, son”.
Och det var det inte heller. Stoke spöade Brentford med 2–0 och bröt förbannelsen.

2. Arsenal hästar till det (2006).

Mer Feng-shui. När Arsenal skulle flytta in på Emirates la Arsène Wenger enorm tid på alla små detaljer.
Japan-resenären Wenger ville ha ett omklädningsrum format som en hästsko, som ska ge tur. Och, tja, the Arsenal förlorade bara en hemmamatch i ligan den säsongen.

3. Mexikansk trollkarl är en usel jävla tippare (2006).

Inför VM-avresan håller Mexikos grand wizard (jag vill inte ens försöka översätta) en tvådagars ritual, komplett med ett skelett av plast – för att skydda och hjälpa landslaget.

Hans tips: Mexiko till kvartsfinal, Tyskland slår Brasilien i finalen.

Facit: Mexiko ut i åttondelen, Tyskland till semi – och Brasilien gör tokfiasko. And can we have our money back, please.

4. Stuart Pearce värvar en ponny (2006).

I den tuffa genren Barn som hjälper sina manager-pappor är det här en favorit.
Pearce hade det jobbigt med Manchester City, så när sjuåriga dottern Chelsea gav honom sin lilla leksaksponny Beanie så tog han chansen. Beanie fick sitta vid bänken, City slog West Ham – och allt verkade vara frid och fröjd.

…ja, i alla fall tills City började falla fritt, misslyckades med att göra ett enda mål på hemmaplan på åtta raka ligamatcher – och Pearce fick kicken.

Beanie that.

5. Celta Vigo testar allt (2007).

Efter en katastrofal säsong tar Celta Vigo till all desperations moder inför en hemmamatch mot Real Madrid.

De ber helt enkelt fansen att ta med allt de har av lyckoamuletter, maskotar, vitlökar, krucifix, radband, helgonbilder. Ja, och dessutom skulle de förstås utöva alla tänkbara (bönestunder) och otänkbara (tur-ko-parader) ritualer.

Resultat? 1–2 mot Madrid, Ruud van Nistelrooy satte en straff. En månad senare var Celta Vigo klart för nedflyttning.

6. Biskopen av Oxford välsignar Kassam Stadium (2001).

När Oxford United skulle lämna gamla Manor Ground för nya, fräsiga Kassam Stadium fick markägaren be ett gäng romska familjer byta boplats.
Efter ett par usla matcher satte ryktet igång, eldat av fördomar och gammal fin Stephen King-dramaturgi:

En zigensk förbannelse hade, förstås, drabbat arenan.

Oxfords Biskop Richard Harries kallades in, höll en böneceremoni på arenan, men förnekade efteråt att det skulle handlat om exorcism.
– De var bara en liten ceremoni.

Fan vet om han inte skulle ansträngt sig mer. United åkte ur League One 2001, de åkte ur League Two 2006, och harvar numer på nedre halvan in the Conference.

7. Midland Porter simmar – och drunknar (2008).

Det finns förstås tusentals berättelser om Juju och annat skrock i Afrika. Vi nöjer oss med en tragisk men färsk berättelse ur Zimbabwetidningen The Chronicle.
Division II-laget Midland Porter Cement gick igenom en tung period, och fick rådet att skölja av sig de onda andarna i Zambezi-floden.
Sexton spelare gav sig ner i vattenströmmarna – bara femton kom upp.

/Simon Bank

Diego debuterade, Terry tramsade och Källström tjongade.

Ja, och så ska vi försöka få med lite vid sidan om allfartsvägen också.

Men det uppenbara först. Sverige förlorade i Amsterdam, och det hjälpte inte att Kim Källström gjorde matchens snyggaste mål med högern. Hollands 3–1 kan vi visa också, för att Dirk Kuijt är en sympatisk fiskargrabb (och så att Andreas Granqvist kan få veta varifrån han kom).

Kvällens största begivenhet var, på något vis, förstås Guds återkomst till världsfotbollen. Skottland betalade 14 miljoner för att få Argentina och Maradona till Glasgow.
De fick en fokuserad, cool, 4-4-2-spelande Diego – och ett fint klappklapp signerat sköna EZ-maffian Tevez-Gutierrez-Rodriguez.

Öarnas näst gladaste sydamerikan hittar vi i Irland, iklädd polsk tröja. Roger Guerreiro fick ett lite för snällt försvar mot sig för att inte göra 2–0, och Polen avslutade onsdagen med ett gammaldags östeuropeiskt vådaskott av Shakhtar-råskinnet Lewandowski.

Åter på fastlandet är det bara att konstatera att tyska målvaktskåren inte är vad den varit. Eller, René Adler var väl ganska exakt vad Toni Schumacher var när José Brown hängde 1-0 i VM-finalen 1986. The next big thing i engelska målvaktskåren, Scott Carson, var väl inte heller så stor om vi ska vara ärliga – men det gav i alla fall Patrick Helmes chansen att hedra sin hädangångna golden retriever Emmy.
Jaja, England fick matchen ändå, trots att Tyskland var bättre mot slutet. Terry with the header.

Villa och Torres gör mål, det vet ni redan. Ge dem sen lite skön Xavi-service så kan det bli riktigt vackert.

I den gamla världen spelade två väldigt olika striker-typer 1–1. Tonis var, föga oväntat, snyggare än Gekas.

…och om det är läktare ni går igång på så var det förstås Österrike-Turkiet och den grymma turkimmigrant-invasionen som gjorde er kväll.
Österrikarna påminde oss om varför deras fans ville att de skulle läma w.o i EM. Fast Tuncays chip är fin, det ska man ge honom. Mannen pressade ju dessutom in ett hat-trick på slutet. På andra sidan gränsen gick sedan gamle Spurs-Sampdoria-snidaren Reto Ziegler (Tobys grabb) och skruvade in 1–0 på Finland.

Annars då? Vad har vi?

Kvällens frispark hängde ju Georgijev mot Serbien. Vilket ju var en klen jävla tröst, med tanke på att de släppte in sex mål – TROTS att gamle Milosevic missade TVÅ straffar första kvarten. Savo gjorde två mål, men det snyggaste han bidrog med var en passning till Jovanovics 2–1-mål

Från Afrika noterar vi slutligen att kontinentens egen Maradona, Egyptens Aboutreika, fortfarande vet hur man gör iskalla små karameller till mål. And the commentary is a bit of a treat as well.
Benin fick bara ett tröstmål, fast jag vet inte om det tröstade nån. Skulle väl vara nån HIF-fanatiker i så fall.

När det gäller det vi inte kan se, men bara notera – så har vi ju alltid det faktum att Hoffenheims egen happy camper Vedad Ibisevic gör mål för Bosnien också. Två stycken, när de slog Slovenien med 4–3.

…och för alla scousers som undrar vad Igor Biscan gör nu för tiden, så ska ni veta att han just nu är upptagen med att bli utvisad i Dinamo Zagreb i sensationella förlustmatcher (deras första i ligan på två månader) mot lag som Rijeka.

Det var nog det hela, innan Sydamerika är i mål, men det lär vi få anledning att återkomma till – ty just i detta nu gör Mexiko självmål mot Honduras och sätter en viss Mister Eriksson i, som det heter på värmländska, en jävvla sitts.

/Simon Bank

Efter att Jacques gått all in på Depeche Mode i en kommentar till förra inlägget har jag ju fått en anledning att berätta ett och annat med svenskintresse om that lot.

Först och främst vill ni förstås veta att Michael Wagner är Sportbladets och möjligen Uddevallas främsta expert på Essex-syntarna. Sen tänkte jag ta tillfället i akt att berätta en otippad, möjligen lätt kontursvag, men likafullt sann story om Kalmars gamle skyttekung/TV-idol Billy Lansdowne.

Det kan ha varit ett par år sen, Depeche Mode var på Europaturné och skulle mellanstoppa i Stockholm, vilket dök upp som en konversationspunkt runt fikaborden på TV4. Några redaktionsmedarbetare snackade om att de fått biljetter, vilket fick nestorn Lansdowne att lystra till.

– Depeche Mode? Tjae, man kanski skulla gow dit.

– Nja, sa ungtupparna, med något lätt överseende tonfall. Det är nog rätt slutsålt.

– Tjae, sa Billy, Ja can wringa till Andy Fletcher. Vi är gamle skolkamrauta.

Man ska alltså aldrig ta något för givet. Särskilt med folk från Basildon.

Och apropå musik, footie och att ta saker för givet så hoppas jag att ni inte missade en söt liten historia om skotske landslagskeepern Craig Gordon. Den yngste spelare som någonsin valts in i Hearts hall of fame lämnade ju klubben för Sunderland i somras för målvaktsrejäla nio miljoner pund.
Karriären började fint i Premier League, han fick stå och fansen gillade honom. En del gillade honom till och med så mycket att de plitade ihop en läktarsång som de mejlade till Gordon för respons:

Now I would walk 500 miles
but I would rather catch the bus
Just to see the man who cost 9 million pounds
to play in goal for us
Craig Gordon! Craig Gordon! Chalalallalalalala.

Texten var finfin. Det var melodin som fick Craig att toksvettas mitt på blanka dan.
– Det där är ju en Proclaimers-låt – och dom är stora Hibs-fans! Varje gång jag kom till Easter Road med Hearts spelade de en massa Proclaimers-låtar, bandet är die-hard Hibs.
– Så, jo, man kan säga att de inte är mitt favoritband.

Och så vitt jag vet och hört så har man hittills aldrig sjungit ramsan på Stadium of Light.

/Simon Bank

Alltså, det har ju alltid varit svårt att avgöra vad som är värst – fotbollsspelare som gör musik, eller musik om fotbollsspelare.

Låt oss stoppa ner våra kladdiga fingrar i arkivet som hastigast.

Ni har hört Ronaldinhos egen samba? Samba Tri drar med honom upp i sin Goleador, det är Dinho som jammar fram ett ”Eu sou da batucada/No partido ou na pelada eu digo no pé (qual é)” (Jag är en del av rytmen/i spelet eller i samban, låter jag mina fötter tala”.

Och brassarna har ju, det får man ge dem, ett naturligt förhållningssätt till musiken. Det finns hur mycket som helst skrivet om deras fotbolls släktskap både till samban och till capoeiran.

I detta anser jag att de står sig bättre än såväl de andra sydamerikaner, européer och afrikaner som gett sig på the boggaloo utanför sidlinjerna.

Det är ju inte enkelt. Den tyske komikern/fotbollsbacken/Fulham-spelaren/Tractorboyen Moritz Volz har inte bara sjungit in ståuppnumret ”I’m a German man in West London”, han har dessutom berättat om tyskarnas svårighet att förhålla sig till the beat.

– När jag spelade i U15-landslaget hade vi en viktig match mot Turkiet. Vi var alltså tvungna att vara laddade. När vi åkte buss till stadion kom Eye of the Tiger på på radion, så vi bad föraren skruva upp. Vi vevade i luften, slog mot sätena, slog varandra…
– …och Turkiet vann med 4-1. Det var sista gången vi använde musik som uppladdning i gamla Moderlandet.

Om vi hoppar de vrålkända -steg och felsteg våra lirare tagit i studion (John Barnes New Order-rap, Abdoulaye Meïtés gästspel med 3ème Oeil, Hoddle&Waddles Disco Days, Brolins piruetter med Alban) hittar vi istället en annan genre:

Hyllningslåtarna.

En så kompetent musiker som Pearl Jam-ikonen Eddie Vedder har bevisat hur svårt det är att ringa in kärleken till ett lag eller en spelare. Hans Chicago Cubs-ballad gör precis allt rätt – musiken är fin, texten på pricken – men blir ändå mest platt.

Watch Your Houses välförtjänta hyllning till Paul McGrath är dyngtråkig. Och att Pierre van Hooijdonk lyckades avgöra Uefacupfinalen 2002 efter att the Black and White Brothers (ehem) klättrat på Hollandslistorna med sin ”Put your hands up for Pi-ar” är inget annat än ett mirakel. Och om Jerzy Dudek vetat vad som skulle följa efter hans straffräddningar i Istanbul hade han nog gett fan i att jazza med benen och plocka straffar.

Nej, engelsmännen gör det nog bäst. Ändå och trots allt.

Och bäst görs det när det görs antingen med humor.

Alistair Griffins Mark Viduka-hyllning är så fin att ni är värda hela texten:

I heard there was a secret ball
Southgate dreamed it would beat them all
But you don’t really play the long ball, do ya?

It goes like this the full pitch width
Downing’s cross and Boateng’s flick
The baffled keeper can’t stop Mark Viduka
Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka
 
Defence was strong but you needed Huth
Pogatetz and Woodgate too
Just to stop Ronaldo running through you
 
Well he tied mad dog to the physio’s chair
With Cattermole and Xavier’s hair
But from our team they can’t take Mark Viduka
Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka

Did my best it wasn’t much
Was praying for Yakubu’s touch
To find the golden boot of Mark Viduka
Then even though it all went wrong
Come Saturday the special one
Be shouting to John Terry: Mark Viduka
Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka

Sheer class, that one.

En annan som är värd sina textstudier är The Hitchers finstämda betraktelse över en relation som prövas av the genius that is… Gordon Strachan.

Lyssna, och läs texten – skriven av (tammefan) Niall Quinn.

She said ’what’s that you’re watching?’
I said ’A programme about art’
She said ’A programme about art’
I said ’A programme about art’
And then the greatest midfield artist of them all walked out onto the park. 

Och innan den här säcken blir alldeles för lång och spretig ska jag försöka knyta ihop den.
För visst tycker man att QPR, klubben som räknar Mick Jones, Glen Matlock och Pete Doherty till sina die-hards, borde ha ett rätt bra soundtrack?

Det har dom.

The Others rörde ihop QPR:s finest, och skrev den finfina röjaren Stan Bowles – en hyllning både till Londons egen George Best och till Londons egen… Pete Doherty.

You’re quoting Voltaire or Ginsberg
To the adorned in your kitchen
Sipping ice tea in the summer
Picture a park, yeah

Playing at being Stan Bowles
QPR Nineteen seventy five

Och med det tror jag att vi med gott samvete kan gå in i onsdagen.

Särskilt som vi nu vet att Carloz Tevez mamma varit och besökt honom på jobbet i Manchester.

/Simon Bank

Om man inte kommer på något eget så får man väl härmas.

Jennifer Wegerup publicerade härförleden (härförleden!) en bild ur den där sagolikt italoerotiska underklädeskampanjen Dolce & Gabbana gjorde med Gli Azzurri inför VM senast. Till applåder från delar av läsekretsen, om jag förstod saken rätt.

Nu är det hög tid att följa upp och fördjupa den där bilden. Vi kan ju inte bara hänge oss åt porr, menar jag. Jo, förstår ni, nu har ju D&G gjort om hela grejen, men med ett nytt lag.

Här har ni, därmed, grabbarna Sergio Parisse, Denis Dallan, Ezio Galon, Andrea Masi och Gonzalo Canale ur italienska rugbylandslaget – all sporting Skin Sensation, 24 Fit, Sport Camp, Olympia, Fresh och Highlight ur den senaste kollektionen.

Jag vet nu inte om det syns i det här formatet, men en sak är alldeles uppenbar – och jag känner att vi gemensamt måste reda ut den:

Italienska rugbyspelare slarvar med rakningen!

Alltså, där fotbollsgängen är lena som nyfödda bäbisar doppade i honung så lallar rugbygrabbarna runt med halvludna ben, som om ingenting hänt.

Så hjälp till här nu. Jag förstår att grunden till de rakade benen/bröstkorgarna/”lite varstans” (som Daniel Andersson sa om lagkompisarnas rakningsvanor när han spelade i Bari) är samma som i cykelsporten. Ursprungligen handlar om att slippa hudproblem efter timmarna på massagebänken (inflammerade hårsäckar, sånt). Sen har det blivit mode.

MEN VARFÖR RAKAR SIG I SÅ FALL INTE RUGBYSPELARE?

Får de ingen massage? Struntar de i sina hårsäckar? Eller finns det helt andra orsaker?

Ni får ta över nu. Ge mig en idéhistoriskt plausibel och fördomsfri förklaring.

/Simon Bank

Inga konstigheter.

Gå till jobbet, hitta någon gammal trasa i garderoben, ta lite extra parfym, morsa på Pelé, dela ut Guldbollen till den historiske förste trebollsvinnaren, dricka en cola och gå hem.

En måndag, helt enkelt.

Fast… om ni nu vill veta vad jag tycker om fotbollsgalan så kan jag väl konstatera att den åtminstone bjöd på rätt många fina beundrare-idol-ögonblick.

Det låter förstås banalt, men det fanns något rörande äkta i att se Henrik Larssons ögon när han stod och tittade mot Pelé där i mitten någonstans. Jo, jag vet att Milla är Henkes nummer ett – men att se att även idoler har idoler var… ja, lite som när Diego var nere och morsade på grabbarna på Uniteds träning.

Boys will be boys. Det är lite tröstfullt, någonstans.

Jag ska inte ge mig in på galakritik annars, man får ingen överblick på plats, mer än att konstatera att en gala utan tacktal är en värdelös gala.
Jag vill se svenska fotbollsspelare tacka mamma, pappa, lagkamraterna. Jag vill se dem göra det bra eller dåligt, eller kanske – en gång på hundra – fantastiskt bra. Både Zlatan och Frida Östberg sa ju fina saker på scenen, de andra fick bara säga ”jo, kul, tacktack”.

Och, just det, apropå idolers idoler: Zlatan Ibrahimovics gamle idol gjorde comeback i kväll. Bara i en jippomatch (med Marta och ett gäng andra sköna lirare). Och bara i 22 minuter. Men ändå.

Medan branschen dunkar rygg och ställer till med skandaler kring Stureplan ska jag bara göra det jag alltid försöker göra innan jag skallar kudden:

Hjälpa Erik Niva lite på traven.

Han väckte frågan om Marc Jankos monumentala målsnitt i österrikiska Bundesliga. Min del i pusslet är en teori om att det till viss del har med spelkultur att göra. Det görs mycket mål i Österrike, man får många chanser. Det finns, helt enkelt, ingen annan liga på den kvalitetsnivån med ett liknande målsnitt (3,2/match).
Närmast? Tyskland och Schweiz, som anammar samma spelsätt men med högre kvalitet. Och Holland, som… javafan, som är Holland.

Som referenspunkt kan vi konstatera att de skandinaviska ligorna ligger på i princip exakt samma snitt (2,65-2,77) – det vill säga samma snitt som i England, som format vårt sätt att spela.

Vad det här säger om Janko vet jag inte. Men det säger en del om miljön han spelar i. Alltid nåt, en måndagnatt.

/Simon Bank

PS: Att stå på scen inför, vad, en halv miljon tv-tittare och ett fullt Globen är att gå en sjuhelvetes brottningsmatch med sina egna tvångstankar.
Här, därför, alldeles exklusivt: Manuset som en djävul på min ena axel försökte få mig att läsa upp när det var guldbollsdags:
”Utmärkelsen går till en spelare  och förebild som fostrades i Malmö, som utvecklats till respekterad yrkesman i Serie A – och som varit en ledargestalt i landslaget… Guldbollen 2008 går till (rasande crescendo, publik som skriker rakt ut, stampar i golvet, svimmar)… Daniel Andersson!!!”

Tror ni den hade funkat?

Är ni redo för lite Ibrahimovic-efterbörd?

Okej, då. Gazzetta dello Sports betyg: 8,5. Jag tror aldrig han fått mer.

Och så är ni förstås nyfikna på vem Palermos medicinskt galne president Zamparini var arg på efteråt?

Han har i alla fall inte sparkat Ballardini än, även om han konstaterat att Mister inte lyssnat på hans råd. Nä, istället ger han sig på – Zlatan.

– En mästare som han behöver inte filma. Det är synd, säger Zamparini, som inte tyckte att det var frispark när Zlatan sökte upp Carrozzieri.

/Simon Bank

Medan curvan på San Siro sjunger sitt ”Yooo neeeveee wolk alooon” kan det vara på sin plats att berätta att dagen redan är räddad. Åtminstone ur fotbollsestetiskt perspektiv.

Ni kanske noterade att Andreas Isaksson hade en jobbig dag i Amsterdam? Ajax var inte sådär översvallande imponerande på något enda sätt, men de var bättre än ett likblekt PSV.

Rasmus Lindgren var som vanligt. Klok, strukturerad, passningssäker och lite långsam på den första fem-sex meterna. Kennedy Bakircioglü använde sina fina fötter till att spela kontrollspel och att dyka in i straffområdet då och då, utan resultat. Jag skulle säga att de var godkända, max.

Två andra saker fick rädda matchen.

Först och främst – Urby Emanuelson. Jag vet inte vilka krav ni ställer på en hyfsad vingback – men i min värld räcker det rätt långt när de kan förarbeta så här. Lyftningen över backen är ren, skär Bergkamp-porr. Om Isaksson haft nån skam i kroppen hade han släppt in den direkt.

Annars gillar jag alltid att se Ajax, eftersom det betyder att jag får se Luis Suárez. En medelklasstriker, förstås, men det roliga med honom är att han är så fruktansvärt sugen på att göra mål.
Allt han gör genomsyras av det. Varje löpning, varje bollkontakt, varje tanke. Det krävs ett under av självbehärskning av honom varje gång Ajax gör avspark, för helst skulle han vilja skjuta direkt.

Jag tror faktiskt bara att jag kan påminna mig en enda spelare i världen som är lika enkelspårigt, ljuvligt målkåt.

Och han spelar i min tv just nu, mot Chievo.

/Simon Bank

Ni såg kanske att Zlatan Ibrahimovic pratade om Ballon d’Or i dag, att han sa att han har allt som Cristiano Ronaldo och Kaká har.

Det här, mina vänner, kallas att backa upp sitt snack. Palermo–Ibra 0–2, La Favorita låg sänkt, förbrukat och blekrosa som en dyngsur Gazzetta dello Sport efteråt. Det är inte lätt att vinna nere på Siclien, men i kväll gjorde Zlatan Ibrahimovic det helt ensam.

Två bomber. Det räcker förstås inte till France Footballs allra finaste pris det här året. Men i kväll avancerade Ibra till Ballon d’Argent-nivå.

Silverbollen.

Om du inte såg första målet –du kanske, till exempel, heter Jimmy Fontana – så har du en första repris här.
Det kommer fler, har jag en känsla av.

/Simon Bank

Och, just det, innan vi ägnar kvällen åt att se vad den där Ibrahimovic kan hitta på (ihop med Cruz, för första gången i en startelva i år) så kan vi väl prata om Romderbyt som avgjordes tidigare i dag?

Jo.

I dag spelades faktiskt helgens första derby i Rom. Baby-derbyt. Roma-Lazio i primaveraserien, inför 3000 åskådare ute på Trigoria. Åtminstone Roma ska ha spelat med flera spelare födda -91, trots att det är tillåtet med 89:or.
Roma vann med 1-0, målet gjort på straff av Bertolacci. Nu leder de serien, tre poäng före just Lazio.

Enligt rapporterna var Roma bäst i första halvlek, medan Lazio skapade en hel del i andra. Dessutom ifrågasattes domaren kraftigt.

Derby, med andra ord. Derbyt före derbyt,

/Simon Bank