Jag säger som Heurelho Gomes: ibland får man bjuda på något.

Harry-expressen har stannat till, men för Tottenham och alla andra som förlorat finns det som alltid tröst i vetskapen om att det finns de som har det värre.

Denna helg: Det är skönt att man inte håller på Los Mapaches.

Mapaches spelade i den mexikanska tredjeligan fram tills alldeles nyligen. Spelade, för nu har de kastats ut ur seriesystemet av förbundet.

Skälet?

Jo, ser ni, för två veckor sen, efter att Mapaches hade spelat match i Mexiko City, störtade polisen in och grep sju av klubbens drivande krafter, däribland ägaren Wenceslao ”El Wencho” Alvarez och hans kompisar ”Tjockisen”, ”Notas” och ”Fångaren”.

Och nä, det var inte som att de hade sprungit offside eller så. Enligt åklagaren, som lyckats arrestera samtliga de misstänkta, är El Wencho en nyckelfigur i den ökända ”La Familia”, en brottslig organisation som står i nära kontakt med den så kallade Gulfkartellen.

Vad de sysslar med? Pengatvätt, knarkaffärer i miljardklassen och organiserad smuggling av kokain och marijuana till USA.

Ja, och så lite fotboll vid sidan av då.

Gomes.

El Wencho.

/Simon Bank

Helsingborgs IF tar sig en utekväll efter säsongen.

De krökar lite, de krökar lite till, de blir utslängda från krogen och räcker finger åt vaktpersonalen.

Menherregud.

Jag som trodde att man värvade hem Henrik Larsson för att han, med sin internationella rutin, skulle kunna utbilda de yngre spelarna och lära dem hur det fungerar på högre nivå.

Bli portad och räcka finger. Ska det vara fest, det? Amatörer.

/Simon Bank

Vad säger ni – ska vi avsluta arbetsveckan med lite planlöst listande?

Det här är ju veckan när l’Équipes helgmagasin kommit ut med sin årliga lista över Frankrikes populäraste idrottare – och det slår mig varje år att jag saknar en sån i Sverige. Jo, vi har Jerring-priset som väl är lite av en popularoitetstävling, men inte bara. Den idrottsliga dimensionen förstör det priset litegrann om det är ren och skär kärlek man är ute efter.

Fransmännens älsklingar 2008:
1. Thierry Henry (fotboll)
2. Franck Ribéry (fotboll)
3. Laure Manaudou (simning)
4. Tony Parker (basket)
5. Sébastien Chabal (rugby)

Henry älskas för att han är den störste representanten för den största sporten. Ribéry för att han… är Ribéry. Manaudou har fått sig en törn av alla såpaaktiga skandaler, men är ändå det närmaste Frankrike har en Sanna Kallur. Tony Parker är dyrkad mest av unga kvinnor och Sébastien Chabal är en extremt karismatisk jäkla hjälte, trots att han inte ens platsar i landslaget längre.

Så, min fråga till er är helt enkelt – vilken svensk idrottare gillar ni bäst? Strunta i om de spelar för Juventus eller är tredjeryttare i fälttävlanslaget, strunta i om de vunnit VM eller blivit sist i hockeyallsvenskan.

Kort och gott: Who do you love?

Min röst? J-O Waldner, en viskning före Alshammar och Ibrahimovic.

/Simon Bank

Empati nu. Om ni följt ett lag intensivt i 50 år, från en mästarepok till division fyra, och sedan tvingats stanna hemma när ditt favoritlag – mot alla jävla odds – råkar stå ett par centimeter ifrån årets skräll…

…hur skulle du må då?

Jo, tack vare det fenomenala verktyg som heter Youtube så vet vi det.

Du skulle må precis så här.

Chelsea–Burnley förändrar inte världen, men just den här kvällen förändrade den en liten del av den. Football. Bloody hell.

/Simon Bank

Det här är roligt.

Ni vet hur det är med rollfördelningen i många storklubbar. En president som inte kan så mycket ställer stenhårda resultatkrav på en tränare, som inget annat vill än att ha lugn och ro.

Ett par rader en bit bak i dagens l’Équipe visar det så fenomenalt tydligt att det blir komiskt.

Saint-Étienne har alltså bytt tränare. Laurent Roussey har fått sparken och Kim Källströms gamle Lyon-tränare Alain Perrin har tagit över. På den allra första presskonferensen får Perrin frågan om han har något bestämt resultatmål.
– Nej, inte mer än att nå så högt som möjligt (Bernard Caïazzo avbryter: ”Det finns inga gränser”), medan vi arbetar i lugn och ro.

Caïazzo är alltså presidenten. Som mitt i en utläggning om lugn och ro, om försiktiga mål, känner sig tvingad att bryta in och säga ”MEN DET FINNS INGA GRÄNSER!”.

Nu tänker ni att ”Jaha, så Saint-Étienne är en sån där klubb som har en galen president”. Fel. De har, som enda klubb i L1, två.

/Simon Bank

Ni minns Arsène Wengers utbrott efter Stoke, vars spelare bara var ute efter att skada Arsenals?

Ni minns vad han sa på presskonferensen?

– The one who is tackling is not the brave one, for me the brave one  is the one trying to play football.

– It happened at the weekend. Do you really feel that Delap tried to play the ball when he tackled Walcott or that Shawcross tried to play the ball when he tackled Adebayor off the pitch? All the players have been injured deliberately.

Om le Professor var gnällig eller hade rätt får var och en avgöra. Jag lutar åt att han hade rätt, och att det finns ett problem vad gäller domarnivån i England, som tillåter karriärshotande tacklingar och kallar dem ”tuffa”.

Men, till poängen – det fina med den här sortens uttalanden är att de öppnar en milsbred aveny för ironi och sarkasmer.

Den här gången hann lokalblaskan The Sentinel först, med sina spelarbetyg till matchen Wigan–Stoke:

Wigan–Stoke 0–0

SORENSEN: Fine aerial work first half and important saves in the second to deserve clean sheet. Never tried to injure anyone 8

GRIFFIN: Maintained rich vein of form and led by example. Never tried to injure anyone 8

HIGGINBOTHAM: Some decent deliveries first half, but reduced to excellent defensive display in the second. Never tried to injure anyone 8

SHAWCROSS: A couple of iffy challenges left you wondering, but came through with strong mental and physical display under extreme pressure at times. Never tried to injure anyone 8

AB FAYE: Outstanding with the ball at his feet as he looked the coolest player on the field at times. Never tried to injury anyone 8

OLOFINJANA: Little chance to shine on a day when he simply had to dig in with the rest. Never tried to injury anyone 6

DIAO: Stuck to his task superbly as he almost became a third centre-half in the end by putting feet and head in where it might have hurt. Never tried to injure anyone 7

AMDY FAYE: Showed nice creative touches before that gave way to more mundane defensive duties with sensible tackling and great team ethic. Never tried to injury anyone 7

DELAP: Only three really long throws, but contributed so much more with another reminder of why he’s a full-back’s dream partner. Never tried to injury anyone 7

SIDIBE: Always struggling to muck in after a couple of bangs eventually left him departing prematurely. Never tried to injury anyone 6

FULLER: Not much of a goal threat, but wonderful work in isolated areas to play his part in excellent team ethic. Never tried to injure anyone 7

SUBSTITUTES
KITSON (for Sidibe, 48): Passing not its usual standard, but got his tackles in during what was always destined to be unglamorous offering. Never tried to injury anyone 6

CRESSWELL (for Am Faye, 84): Soon got booked, but he’s always useful in backs-to-the-wall operation. Never tried to injure anyone 6

WHELAN (for Olofinjana, 86): Not his type of game and few chances to pick his pass. Never tried to injure anyone 6

/Simon Bank (Never tried to injure anyone)

”Jag har levt 17 år utan värdighet och sedan nio år som miljonär. Det är fortfarande åtta år kvar innan det jämnar ut sig”.

Och vem i hela världen äger både bakgrunden och begåvningen för att säga så?

Fantantonio, förstås.

Antonio Cassano ska släppa sin självbiografi ”Dico Tutto”, ”Jag berättar allt”, och i dag har de första utdragen publicerats i Libero. Jo, samma tidning som publicerade de där ökända bilderna av Zlatan Ibrahimovic och Luciano Moggi häromåret.

I vanliga fall när någon säger att ”nu ska jag berätta allt” blir man ju bara besviken.
Men så är inte Antonio Cassano ett vanligt fall.

Han berättar, bland mycket annat, det här:

•Han har varit med 6-700 kvinnor, varav 20 kändisar ur nöjesvärlden.
•Om han inte hade fått chansen i Bari hade han valt brottets bana.
•Eugenio Fascetti (Bari) är den ende tränare han inte grälat med.
•I Madrid sa han åt Fabio Capello att ”du är lika falsk som monopolpengar” efter att Capello låtit honom och Ronaldo värma upp hela andra halvlek under en match i Tarragona.
•Del Neri? ”Jag fattade inte ett ord han sa”.
•Gentile? ”Jag hatade honom”
•Bråket med Totti? Det började när båda var gäster i en talkshow på tv och Francesco fick 80 procent av gaget.

Och detta ska alltså bara vara toppen på Peter Pans isberg. Mycket handlar om sex, sägs det. Eller, om sex och mat, sesso e cibo, som Antonio kallar ”den perfekta kombinationen”. Han berättar att han hade en polare som kom med fyra stycken cornetti efter att han hade trombare, kn***at.

Om detta har jag egentligen bara en sak att säga.

Måste man verkligen berätta allt? Hit med boken.

/Simon Bank

Innan vi ger er en mer vidlyftig summering av kvällens cuphändelser vill jag lyfta fram ett par saker som snabbt förtjänar att nämnas.

Först och främst: Paris Saint-Germain är vidare i franska ligacupen efter att ha sänkt Nancy totalt besvärsfritt (2-0, Luyindula x2). Näste man att bli hutlöst dyrt köpt av Premier League heter Mamadou Sakho, är 18 år och spelar mittback som om han fötts till det.

I kvartsfinalen ska PSG nu möta Lens – och varför är det intressant, undrar ni.

Då har ni inte läst tidningen tillräckligt noggrant det senaste, säger jag.

Det är det ena ni ska bära med er från kvällen, enligt den här bloggen.

Det andra? Äh, bara att the Spurs go marching on.

/Simon Bank

Innan vi drar upp fötterna och ger oss in på kvällens cupfotboll around the continent – en rar liten berättelse från öst. Ni kan ta den som en amuse-bouche till kommande Georgien-excesser i Sportmagasinet.

Georgiern Lasha Chkhaidze spelar i finska fjärdedivisionen med AC Kajaani. Ni behöver inte veta så mycket mer om den klubben än att de spelar långt upp i norr, att de är – temat för dagen – en sammanslagning av två klubbar och… ja, det var väl det hela.

Men Chkhaidze verkar vara en skön lirare.

När Egan Richardson intervjuade honom i veckan berättade Lasha om sin karriär (pappa var proffs, han växte upp i Tblisi, spelade i Arsenal Kiev, Lokomotiv och gav sig sen västerut). Men det som verkligen roade mig var en berättelse om hur det gick till i Tblisi när Lasha var liten:

– Vi brukade spela gatuturneringar på somrarna, när de stora europaiska ligorna har uppehåll. Vi har en massa mini-arenor på gatorna i Tblisi och nästan varje kväll spelade vi ”gatfotboll”.
– En bra ministadion ligger nära mitt hus, och utlandsbaserade spelare eller veteranspelare spelar ofta där.

Lasha Chkhaidze berättar om hur georgierna brukade ses som ”Sovjets brassar” för sin teknik och sin brist på ordning och reda.

När han var arton fick han och polarna rätt tufft motstånd i en sån där gatuturnering. Shota Arveladze, Giorgij Kinkladze och Temuri Ketsbaia ställde upp på andra sidan, och slog vad om varsin Fanta.

Hur det gick?

Shota och gänget fick vackert gå och köpa Fanta. De förlorade, och dessutom hade de ju råd.
– Shota sa till mig att jag måste spela storfotboll, berättar Chkhaidze.

Från en soffa långt uppe i fjärdedivisionens Finland.

Så kan det också gå.

/Simon Bank

Det finns, som bekant, saker som inte går så bra ihop med fotboll.
Indien.
Jean-Alain Boumsong.
Ernst Brunner.

Till listan lägger vi nu ”Remembrance Day”.

Ni är kanske bekanta med hur översvallande framför allt England hedrar alla dem som gav sitt liv och mer under krigen? Det är tysta minuter, ceremonier, och knallröda poppy-blommor på varje kavajslag (efter vallmoröda stridsfält, en symbol för alla som dött i fält).

I går var det 90 år sedan krigsslutet i första världskriget, och i söndags hölls stora ceremonier runt om hela landet.

I Scarborough också. Problemet var att minnesmonumentet vid Oliver’s Mount ligger alldeles bredvid fotbollsplanerna där alla Sunday League-lag spelar sina matcher.

Och det gick som det gick.
– Det skreks och svors, till och med när prästen läste bönerna. Jag skämdes så. Jag går upp dit varje år för att lägga en krans och minnas grabbarna jag förlorat. Det kändes fruktansvärt, dundrar Peter Parkinson, vice ordförande i Scarborough-avdelningen av Royal British Legion.

I dag har fotbollsspelarna fått be om ursäkt, gång efter annan. De hade ju, när allt kommer kring, kunnat bryta matchen ett litet tag.

Åtminstone under de två tysta minuterna.

Just det: Jag glömde en sak. Norr om gränsen fick Celtic kritik för att det applåderades under den tysta minuten före matchen mot Motherwell i helgen. Det utlöste en debatt om hur man egentligen ska fira tysta minuter på fotboll.
Applådera – som i Italien?
Eller vara helt tyst – som man alltid gjort på öarna?

Jag är lite kluven själv, men lutar åt att applåderna är lite mer effektfulla, att det känns bättre att skicka ett ljud än en tystnad till himlen. Men ni får gärna omvända mig med bättre argument.

/Simon Bank