Inlägg av Simon Bank

Ge Cesar vad Cesars är, del II

av Simon Bank

När ni tuggat i er allt det lördagsgodis Erik Niva försett er med här nedanför (där ni bland annat ser varför Darren Bent INTE ska försvara på hörnor) tycker jag att ni ska gå vidare med något lite mer svårtuggat.

Det var ju derby i Bukarest i går.

Dorinel Munteanu (Rumäniens meste landslagsman) debuterade som Steaua-tränare efter att gamle bekantingen Marius Lacatus avgått i veckan, och Gigi Becali (världens i särklass galnaste president) förklarade förutsättningarna med en psykopats medfödda talang för diplomati:

– Om Munteanu når bra resultat blir han kvar. Annars sparkar jag honom direkt.

Och 1–1 mot Dinamo är ju ett bra resultat.

Kapetanos nickade in 1–0 för Steaua efter åtta minuter, och i slutminuterna visade Dinamo att de också kan det här med inlägg- och nickspel när Cristea kvitterade.

Bra dragläktarna verkar det ha varit också, men om jag ska välja en ingång i den här matchen så väljer jag att kika närmare på den där Dinamo-backen som inte riktigt lyckades få undan bollen före Steauas ledningsmål.

Minns ni Júlio César Correa?

Är ni intresserade av vad livet kan göra med en hyfsad back från den brasilianska nordkusten så är han värd en minut eller två.

Júlio fyller 30 om två veckor, han lämnade Brasilien i tidiga tonår för att spela professionellt i Honduras och CD Marathon.

Här är klubbarna han varit i sedan dess:
Real Valladolid.
Real Madrid.
Milan.
Real Sociedad.
Benfica.
Austria Wien.
Valladolid igen.
Bolton.
UANL Tigres, Mexiko.
Olympiakos.
Dinamo Bukarest.

Ett årtionde, elva klubbar – och det är inte skitklubbar heller. Han har vunnit Champions League med Real Madrid (han spelade från start i semifinalen mot Bayern år 2000), han har vunnit österrikiska, grekiska och mexikanska ligan.

Men han har aldrig blivit kvar någonstans. Júlio César är en av världens allra mesta resande män (dagens bonusinfo: Ricky Nelsons Travelin Man är den första musikvideo som nånsin gjorts).

Nu är han i Dinamo och gör det rätt bra. Jag kan inte påstå att jag följt hans karriär i detalj, men jag minns att han fick möta sitt gamla Real Madrid i Champions League i fjol, på Bernabeu.

Och i ett par minuter, innan Robinho och gänget vaknade till liv…
…så var han faktiskt matchhjälte.

/Simon Bank

The Boyd’s a bit special

av Simon Bank

Hoffenheim och Ibisevic hoffar vidare, Mitko Berbatov glider runt på sina silkesmjuka fötter, Premier League-nykomlingarna slår sig fö r bröstet, Arsenal lider av postderbytrauma, Stoke sjunger, Leeds are marching on, Ljungskile börjar se ut som Ljungskile och Werder Bremen fortsätter vara Werder Bremen.

Men det tar vi sen. Här och nu är det Kris Boyd som ska uppmärksammas.

Maskinen från Irvine har en del gemensamt med Henrik Larsson. Han vräker in mål, han spelar i Glasgow, han har precis tackat nej till landslagsspel.

Han har, det ska sägas, rätt mycket som inte är så gemensamt med Larsson också.

1. Han säger nej till landslaget trots att han bara är 25 år (can’t stand George Burley, he says).
2. Han är rätt så långt ifrån att vara ett lagspelsgeni.
3. Han spelar för Rangers.

Kris Boyd gör bara mål. Punkt. Det är därför han inte platsar i Skottlands startelva, och det är därför han har alla chanser att gå om Henrik Larsson som Premier Leagues meste målskytt genom tiderna.

I eftermiddags hängde Boyd ett äkta hat-trick på en kvart mot Inverness, nu har han gjort 124 mål totalt. Henke stannade (får vi anta, va?) på 158 mål.

Ska vi gissa att Boydy går om nästa säsong, om han stannar i Rangers? Jo, så blir det.

Now that’s that. Lördagskväll.

/Simon Bank

Taggar hat, magic, pulis, tony

The drugs don’t work

av Simon Bank

…ledig lördag förmiddag, solskenet ligger som en pipande kattuge över Stockholm och ber om uppmärksamhet och långpromenader.

Så vad gör man då?

Everton-Fulham on the telly, och slöbläddrande i L’Équipes specialnummer om Pelé ur deras otroliga légends-serie. Och jag hade nästan glömt bort den när jag såg den, en bild från Michel Platinis jubilumsmatch. Det är den 23 maj 1988, på stade Marcel-Picot i Nancy – och både Pelé och Maradona är där.

Och… ja… ser ni inte det Sven-Nylander-underhållande i den bilden så får ni nog titta en gång till.

/Simon Bank

Taggar diego, knark, pele, platini

Att fira ett fjärde

av Simon Bank

Allhelgona på ingång, och inte bara det – det är dessutom derbyhelg i öst.
 
I morgon radar vi upp dem:
Dinamo–Steaua i Bukarest.
CSKA–Sparta i Moskva.
Levski–CSKA i Sofia.

För att lägga ihop dem, helgen och matcherna, så tänkte jag ta chansen att hylla ett östeuropeiskt helgon och berätta om ett derby.

Vi backar nitton år. 1 oktober 1989. CSKA – de hete CFKA Sredets på den tiden – ska vinna ligan rätt enkelt, men vet inte om det än. Allt de vet är att de har ett sjuhelvetes viktigt stadsderby mot eviga rivalen Levski framför sig.

I paus har CSKA kämpat sig fram till 1–0, men det är i andra halvlek som deras 23-årige lagkapten tar tag i grejerna.

Först gör han så här (med högerfoten!).
Sen gör han så här.
Sen följer han upp med det här.
Och så avslutar han med det här.

27 minuter, fyra mål, 5-0, i ett av Balkans allra, allra hetaste derbyn.

Hristo Stoitjkov hade bara börjat, som ni vet. Han vann guldskon det året med 38 mål på 30 matcher, ni vet hur karriären fortsatte, i Barcelona och under VM i USA.

Under hela sin fantastiska karriär – från CSKA till Barcelona till Parma till Saudi till USA och tillbaka till Bulgarien igen – så bar han sin klassiska nummer åtta på ryggen.

Eller, det är inte helt korrekt, för det fanns ett undantag.

I returmatchen mot Levski just den här säsongen, så kom Hristo Stoitjkov nämligen ut iklädd den här tröjan:

Om ni inte älskar det han gjorde för fotbollen och världen så är vi inte längre bästisar.

/Simon Bank

Taggar hristo

Om jag vore Maradona

av Simon Bank

Eftersom jag har en lätt känsla av att Erik Niva has been somewhat overspursing den här bloggen det sista så tar jag ansvaret att gå vidare.

Eller, ansvaret att ta två steg tillbaka, om jag ska vara ärlig.

Dagen före den synnerligen förutsägbara Spurs-fiestan på Emirates var det ju den gamle Spurs-spelaren Diego Maradona vi pratade om.

I dag fyller alltså Mästaren år, och då finns det två saker att berätta om Argentinas nya landslagsprojekt.

Den första är att den tänkta organisationen redan vacklar. Sergio Batista, den skäggige vattenbäraren från -86 om ni minns, vill inte jobba under Maradona. Eller, rättare sagt, han vill inte vara underordnad i landslagsorganisationen utan hellre vara kvar med José Luis Brown som huvudansvarig för U21-laget.

Den andra nyheten är att om nu Batista verkligen säger nej så öppnar det för andra namn. Bland annat Héctor Enrique.

Och honom känner ni förstås till.

Inte?!

Det var ju han som var hjärnan, dirigenten, själva regissören bakom världshistoriens bästa fotbollsmål. Att hans prestation fallit i glömska här i Europa säger bara väldigt mycket om hur svårt vi har att uppskatta uppbyggnadsspelet i fotboll.

Här är det igen, njut av briljansen i passningen. Maradona gör målet, men han behöver ju i princip bara sätta dit foten.

Och om jag nu ska knyta ihop Diego-säcken för i dag så gör jag det genom att återkoppla till Manu Chao, som jag skrev om häromdan. Han har inte bara sjungit en fenomenal Maradona-hyllning, utan två.

Här är den andra, i avskalad nakenhet: Si yo fuera Maradona, viviría como él (Om jag vore Maradona, skulle jag leva som han).

Nu ska jag återgå till att summera allsvenskans vinnare och förlorare. Någon som har några idéer?

/Simon Bank

North London Cup

av Simon Bank

Har det hänt nåt särskilt i fotbollsvärlden i kväll…?

Skojade bara. Men om vi nu ska sätta in den här ytterst väntade Tottenham-fiestan i ett perspektiv så kan vi ju konstatera att det i Premier League-eran spelats totalt tio matcher av den här sorten, det vill säga helt sinnessjuka 4–4-matcher.

Vilka som spelat dem?

4 stycken:
Mighty Tottenham Hotspur

3 stycken:
Aston Villa

2 stycken:
Chelsea
Leicester

1 match:
Arsenal
Norwich
M’boro
Charlton
West Ham
Derby
Bradford City
Everton
Leeds

Det säger kanske något om vilka lag du inte riktigt ska hålla i handen när yttre rymden anfaller.

Och efter den här kvällen känns det inte helt osannolikt att det händer.

/Simon Bank

Taggar harry

Ge Cesar vad Cesars är

av Simon Bank

Jaha, nu har alltså Hatem Ben Arfa bett om ursäkt.

Han vägrade alltså att värma upp när Marseille mötte arvfienden PSG i söndags, och fick sig följdriktigt en uppsträckning av Eric Gerets.

Hatem är en supertalang, som värvades för superpengar, och som haft en helt okej säsongsstart – men han gillar inte att sitta på bänken.

Det är som det är med den sortens talanger.

Själv kommer jag att tänka på en – hittills oberättad – historia om en svensk talang.

Minns ni Cesar Pacha?

Om ni följt stockholmsfotbollen – och AIK i Europa på 90-talet – så gör ni förstås det, bröderna Pacha hade hur mycket talang som helst, Cesar kunde blivit något riktigt stort, om han velat. När han blivit tonåring togs han ut i pojklandslaget, som en av alla talanger med tindrande ögon och framtiden i handen.

De flestas ögon slutade tindra med åren. Cesars slutade tindra när han sattes på bänken på den första landslagssamlingen.

När förbundskaptenen – som jag har för mig var Ulf Lyfors – i andra halvlek vände sig mot de hoppfulla på bänken så fastnade han för Cesar.
– Okej, Cesar, gå och värm upp, sa han.

Varpå Cesar Pacha drog in händerna i sin overalljacka, ryckte på axlarna och sa – på bred stockholmska:

– Ääeee. Ja orkante.

/Simon Bank

Devenir champion du monde de football

av Simon Bank

Med anledning av att gud behagat kliva ner till människorna och ta över argentinska landslaget kan det vara på sin plats med en liten fråga.

Hänger genialitet på planen ihop med genialitet utanför?

Eller, mer konkret: Hur har det gått för världens bästa spelare som tränare?

Både Platini och Beckenbauer har ju gjort ”en Maradona” och gått mer eller mindre direkt till förbundskaptensjobbet, men låt oss kolla några till.

Vi utgår från den topplista som de tidigare guldbollsvinnarna röstade fram 1999 och ser på hur topp-tio klarat sina tränarkarriärer:

1. Johan Cruyff (rankad 3:a som spelare)
Tog över sitt gamla modershus Ajax (hon städade där) och ledde ett ungt lag till cupvinnarcupvinst 1987. Byggde sen ett av historiens bästa lag i Barcelona, och vann åtta titlar – däribland Europacupen – på fem år.

2. Franz Beckenbauer (6)
Ledde Västtyskland till två VM-finaler, förlorade 1986 (mot Maradona) och vann 1990 (mot Maradona). Har dessutom lett Marseille (1991) och Bayern München (1994) till en ligatitlar.

3. Alfredo di Stéfano (4)
Stora framgångar både i Argentina och Spanien. Vann ligan med River och Boca, ledde Valencia till ett knippe cupfinaler och till ligatiteln 1971. Kom sen tillbaka och vann cupvinnarcupen 1980 (mot Arsenal. På straffar). Tränade även Real Madrid (en supercup) och Sporting.

4. Zico (9)
Tog över Japan efter hemma-VM 2002 och vann asiatiska mästerskapen två år senare. Tog över Fenerbahçe 2006 och ledde dem bland annat till kvartsfinal i Champions League. Nu tränar han ett uzbekistkt lag för att ”utveckla uzbekisk fotboll och tjäna en sjuhelvetes massa cash” (eller, han sa bara det första).

5. Michel Platini (5)
Ledde franska landslaget i fyra år, från 1988 till -92. Hade fenomenala resultat i kvalet och i träningsmatcher, men misslyckades totalt i Sverige-EM.

6. Marco van Basten (8)
Tog steget direkt från Ajax b-lag till holländska landslaget efter EM 2004. Holland har varit grymma i kvalen, och i gruppspelen, men åkt ut direkt i slutspelet både i VM -06 och EM -08. Nu tränar han Ajax.

7. Ferenc Puskás (7)
For världen runt och tränade lag som Colo-Colo, ungerska landslaget och Panathinaikos. Enda betydande framgången kom när han ledde Pana till Europacupfinalen 1971.

10. Pelé (1)
Ingen tränarkarriär. Har mest ägnat sig åt att felaktigt förutspå varje ny trend i den moderna fotbollen.

10. Diego Maradona (2)
Tränade Mandiyú de Corrientes (en vinst, sex oavgjorda, fem förluster) i två månader och Racing (två vinster, sex oavgjorda, tre förluster) i fyra månader i mitten av 90-talet.

10. Gerd Müller (10)
Tränar u-lag i Bayern. Varken mer eller mindre.

10. Lev Jasjin (10)
Jobbade i Dynamo Moskva hela livet, men aldrig som tränare.

/Simon Bank

PS. Jo, en grej till. Apropå Santa Maradona – som mycket väl kan vara en av världens tre bästa fotbollslåtar – så är det inte helt osannolikt att Diego Maradona debuterar som förbundskapten på Stade Vélodrome i Marseille den 11 februari. Samma arena som just Manu Chao brukar hänga på. Världen är bra fin ibland.

EXTRA EXTRA: Fader vår är i himmelen

av Simon Bank

Om det låter för bra för att vara sant så brukar det vara för bra för att vara sant.

Men det finns ju undantag.

Diego Armando Maradona tar över som Argentinas förbundskapten. Efter Basile, Pekerman, Bielsa och Passarella kommer den störste att ta över los Albicelestes, och det är förstås precis hur gigantiskt, ofattbart stort som helst.

Jo, nästan lika stort som att slå Gais.


/Simon Bank

Taggar gais, maradona

Bussen till Stadsparksvallen

av Simon Bank

Inter, Kejsare, nyheter?

Vi spånar väl vidare på samma väg nu när vi ändå är igång.

Om ni inte läst den här genomgången så gör det, Lars Nylin har listat ytterligare ett bevis på att ett progressivt samhällsklimat går hand i hand med en progressiv idrott.
Spanien är förmodligen Europas mest spännande land just nu.

Men jag skulle vilja påpeka en liten detalj som gått obemärkt förbi i det svenska mediebruset de senaste veckorna: Att vi har en italiensk arena-revolution på gång också.

Så gott som alla italienska fotbollsarenor ägs kommunalt (Reggiana är ett av få undantag), men nu händer det saker. Massimo Moratti har bestämt att Inter ska flytta från San Siro och bygga en egen arena efter Allianz Arena-modell, utmed tunnelbanenätet ungefär där Milano tänkte bygga sin OS-arena till år 2000.

Och Inter är inte ensamt.

Juve har precis fått klartecken för att börja bygga sin nya stadion. Betway har redan satt odds på tänkbara namn. Gianni Agnelli är favorit (5 gånger), före Gateano Scirea (6 gånger). ”Stadio Alessandro Del Piero” ger 25 gånger. ”Stadio Moggi” är, såvitt jag förstår, inte spelbart.

Annars: Borgmästaren i Rom vill köra ut både Roma och Lazio från Olimpico, vilket öppnar för nybyggen där också.

Det är alltså mycket möjligt att vi, i en nära framtid, får se nya ägarstrukturer i Italien, och på sikt en mer ekonomiskt konkurrenskraftig calcio.

HÄR finns förresten en fin länk till påtänkta arenabyggen i den nya, sköna – ergonomiskt tillrättalagda – fotbollsvärlden.

Och med det öppnar vi upp för debatt – vilken fotbollsarena i världen har det bästa namnet?

Min röst?

Camp Nou. För den poetiska tydligheten.

Taggar calcio, ekonomi, stadio
Sida 113 av 120