På temat ”vad gör dom nu för tiden, varför hör vi aldrig av dom, det var alldeles för längesen vi sågs” har vi kommit till del II.

Om Erik Niva nu ondgjorde sig över att vissa lockar blir silver med tiden så tar jag det säkra före det osäkra.

Jag går på Silverräven direkt.

Fabrizio Ravanelli föddes gråhårig, i Perugia, och ni minns honom från Juve, Marseille eller kanske Middlesbrough. Det har gått tre år sen han flyttade hem till Perugia och avslutade karriären där den började.

Och nu?

Nu är han Fredrik Ljungberg, fast fullt ut. Och med det menar jag inte att han har ont i benen.

Designern och fotbollsgroupien Carlo Pignatelli är kompis med gamle superhjälten Antonio Conte och har designat kollektioner åt Italien, Marseille, Palermo och Roma. Det var han som lockade in Ravanelli i modevärlden och upp på catwalken.

Nu för tiden är han modell och poster-ragazzo åt Dirk Bikkembergs, vid sidan om jobbet som expertkommentator åt Berlusconi-ägda Mediaset.

– Det är en erfarenhet som fascinerar mig och gör mig nyfiken, säger Ravanelli om moderiet.

Själv tycker jag fortfarande att Armanis kollektioner för Italien och Chelsea är snyggare, att Paul Smiths Englandskollektion var ren tidsanda – och att Luciano Spallettis slips är skäl nog för att lyfta Roma till en Champions League-plats.

För att nämna undantagen.

Regeln i fotbollsvärlden är fortfarande missade straffsparkar. Det finns fortfarande de som hävdar att Liverpool förlorade FA-cupfinalen 1996 enbart på grund av de där ljusbeige Armani-kostymerna, medan andra menar att Glenn Hoddles sämsta beslut som engelsk förbundskapten – och konkurrensen är… hårdare än kring frukostbordet hos familjen Klitsjko – var att välja Paul Smith-beige och inte blått till VM-98.

Å andra sidan var  det väl, i ärlighetens namn, inte Hoddles  fashionista credentials som gav honom jobbet från första början.

/Simon Bank

Jo, det är ett par dagar gammalt.

Och nej, det har väl inget med internationell fotboll att göra.

Men, ledsen, det här är alldeles för roligt för att hålla ett par bloggande pianofingrar i styr.

Åke Andreasson utsågs alltså till ”allsvenskans sämste domare” av de allsvenska spelarna. Enligt en enkät i lördagens Sportbladet tyckte 27 procent att Åke är sämst. Inget konstigt med det, någon ska ju komma sist i såna där undersökningar och han har kanske inte varit helt formtoppad i höst.

Det roliga är i stället Åke Andreassons svar när han får veta att mer än var fjärde spelare tycker att just han dömer sämst. Hans spontana reaktion, om man så vill:
– Jag tar det inte personligt.

Och det är ju helt lysande. Helt spritt, språngande fantastiskt. Han tar det inte personligt. Eftersom Åke inte fick möjligheten att utveckla resonemanget får väl nån annan göra det åt honom.

Alltså, här är de alternativa sätt som du (om du heter Åke) kan närma dig det faktum att alla tycker att just du är sämst på att döma fotboll:

1. Det är ett uttryck för ett strukturellt förtryck mot bohusländska 60-talister.

2. Spelarna blandade ihop mig med Martin Ingvarsson.

3. Jag är inte Åke. Det var inte jag. Jag tar det inte personligt.

4. Om bara inte mina assisterande domare hade missat varenda jävla offside så hade jag rankats som bäst i serien.

5. Haha, det där är nåt som Pontus Wernbloom ligger bakom! Jag känner igen hans humor! Sicken go gäng, Blåvitt – försökte få Åke å gå på den lätte. Som om!

6. Det är väl inte mitt fel att SvFF skriver så förbannat konstigt i regelboken?

7. Det är inte mig de vill åt, det är mina kläder.

/Simon Bank

Har ni sett den fullkomligt fenomenala franska filmen La Haine (Medan vi faller)?

Titeln är tagen från en berättelse om ”en kille som ramlar från en lägenhet på femte våningen, medan han faller så upprepar han oupphörligen för sig själv: så här långt har allt gått bra, så här långt har allt gått bra, så här långt har allt gått bra…”

Apropå absolut inget alls.

/Simon Bank

Tyne-Wear derby, 1–1 i paus, spelet vaggas in av vad kommentatorn kallar ”the ferocious winds of the North East”.

Sunderland–Toon, inget av lagen har mer än tre engelsmän i startelvan – men ändå är spelet så genuint brittiskt att man skulle kunna tatuera in matchbilden på ryggen och gå för patriot.

Med detta vill jag inget ha sagt, mer än att det genuina, ärliga, räliga och vackra kan se ut på många sätt.

Det förtjänar att påpekas i ett medieklimat där månadens smak är att kalla allt som är engelskt för plast och fult.

/Simon Bank

Okej, jag är väl skyldig er ett livstecken.

I brist på egna, stora tankar kan man ju alltid låna andras, så jag vänder blicken mot en Simon Kuper-krönika i tidningen med världens just nu mest otidsenliga namn: Financial Times.

Kuper redovisar helt enkelt en faktauppgift som är för uppenbar för att lägga märke till. Han berättar helt enkelt vilken vecka som varit fotbollshistoriens bästa.

Ni som svarar ”månadsskiftet april-maj 1961” får guldstjärnor – men rätt svar har ni här:

22-29 september 1976.

Och varför dådå?

Jo, kolla veckans födelseannonser:
22 september, i Rio: Ronaldo.
26 september, i Görlitz: Michael Ballack.
27 september, i Rom: Francesco Totti.
29 september, i Dvirkivsjyna: Andrij Sjevtjenko.

Och med det börjar jag arbetsdagen.

/Simon Bank

Medan a-laget är ute och rapporterar hem högt och lågt från Europa (jag är på Del Pieros sida i debatten om snyggaste målet, hans är det enda som innehåller ett – dessutom gigantiskt – mått av intelligens) är gossen Gråsten kvarlämnad i Årsta och gör sitt.

Jenni dricker aperitivi.
Erik doppar tån i Medelhavet.
Simon städar.

Och ni vet hur det blir när man städar – man fastnar i gamla saker. Ser om en kvart av en Zidane-film, fingrar på den där Chelsea-dokumentären, bläddrar i gamla nummer av France Football.

Men mest fastnar jag i en två veckor gammal l’Équipe, som är aktuell just i kväll.

Rubrik, över hela förstasidan: ”Imitons Famagouste!”.

”Låt oss härma Famagusta!” är inte så mycket en order som en reflektion om skillnaderna i den moderna fotbollsvärlden, och en uppmuntran till världens alla Kalmar och Elfsborg.

De franska klubbarna tog i går sin första seger (Lyons målporr i Bukarest), men OL, Marseille och Bordeaux har fortfarande bara samlat ihop totalt fyra poäng på sju matcher.

L’Équipe tar fram de relevanta jämförelserna:
Bolo Zenden, OM, tjänar 2,5 miljoner i månaden.
Diarra, Bordeaux, tjänar 1 miljon.
Savio, Anorthosis brasse, tjänar 400 000.

Andreas Panteli, affärsman och president i Anorthosis, har invester i runda slängar en tjugondel av vad M 6 och Robert Louis-Dreyfus investerat i Bordeaux respektive Marseille. Cyprioternas årsbudgeten är mindre än en trettiondel.

Fransmännen frågar sig alltså vad de får för pengarna, och Laurent Blanc (Bordeaux fenomenale Mister) låter som vilken svensk tränare som helst när han pratar om de överlägsna engelska resurserna, och den större erfarenheten i Italien och Spanien.

Frankrike är efter, så enkelt är det. Aulas kapitalistiska revolution i Lyon kommer att dra med sig tåget framöver, och förvandla fransk fotboll från samhällstillvänd till big business, och då kan de komma ikapp på allvar.

Men tills vidare gillar vi tanken på att pengar inte alltid är allt.

I kväll sitter Andreas Panteli på San Siro och njuter. Bordeaux och Marseille slåss för att klara CL-livshanken över jul.

/Simon Bank

PS. Dagens quiz: Vilken är den direkta länken mellan Olympique Marseille och tv-serien Seinfeld?

…okej, nu reder vi ut det här en gång för alla:

Albin Ekdal är INTE petad, ställd utanför, undanflyttad, satt på läktaren i kväll.

Jag läser det lite varstans i svenska medier, och det är ju helt enkelt inte sant. Albin KAN inte tas ut till Champions League-matcher i år, eftersom han inte är med på den trupplista som Juventus skickade in till Uefa innan tävlingen började.

Klubbarna skickar in två listor, en A-lista med den ”normala” truppen, och en B-lista med  unga spelare som måste ha varit i klubben i minst två sammanhängande år. När Juve skickade sina listor var Albin varken eller.

Så. Nu var det sagt.

För övrigt var Bate tappert, och Arsjavin lagom Arsjavin-magisk, en frustrerande kväll i St Petersburg.

/Simon Bank

Pessottino?

Får man plocka upp en tråd, så här några timmar före Juve–Madrid, före Cannavaros utvisslade hemkomst till Turin?

När budet kom om Pessottos fall satt jag och väntade på Spanien–Frankrike i en smällhet stadion i Hannover. Jag pratade med Rai-kollegor som försökte förklara och förstå, vi visste inte om han levde eller var död.

Det har skrivits så mycket om Juve, om Pessotto, om psykosen och om hur lagkamraterna kom hem med VM-bucklan till honom.
Men inget är lika starkt som en bild som kom till mig för ett par veckor sen, Hussfelt skickade ett filmklipp från en av Italiens alla tv-shower – och i två och en halv minut förälskade jag mig i lo stile Juve, i elegansen och sentimentaliteten. I Ciros charmiga kontroll och Ale del Pieros Ale-del-Pieriskhet.

Juves trupp sjunger Lucio Battistis 70-talsdänga ll mio canto libero, min fria sång, och 2,40 in stannar tiden.

Pessottino.

Se hans ögon, se den embryomatiska smärtan, draget över ansiktet.

Vad han sjunger?

ma sai
che ovunque andrai
al fianco tuo mi avrai
se tu lo vuoi

Men vet, att vart du än går
finns jag vid din sida
om du vill.

Just då vill jag bara hålla om honom och säga att fotbollen alltid kommer att finnas där för honom. Och låtsas som att det vore så. Som om hjältar aldrig ramlade eller föll.

/Simon Bank

Färdigskriven efter 08-derbyt, Toon-City fick jag följa via sms-rapporter från Erik Niva.

Han gav mig, det kan ni räkna ut, Styles.

Han gav mig inte, av någon obegriplig anledning, Richard Dunne.

Om ni såg matchen så vet ni. Manchester Citys irländske kapten får chansen på en hörna efter en timme, och dyngar bollen rätt upp i krysset, ribba in.

I Citys mål.

Det är den sortens självmål man kan garva åt, man kan slå sig för knäna och säga ”haha, herregud, vad är chansen – en på miljonen?!”.

Grejen med Dunne är att chansen (eller risken, om man nu håller på City) är närmare 76 procent.

The man sure knows his own-goaling antics.

Jag rankar (och länkar, så gott det går):

1. 20 oktober 2008: Newcastle–Man City 2–1.
Klockrent, ett konstverk. Ett Pippo Inzaghi-mål. Only not.

2. 13 februari 2005: Man City–Man United 0–2.
City jagar kvittering, men med en kvart kvar slår Rooney ett inlägg. Dunne rensar med en volley – i eget mål. Toksnyggt.

3. 28 december 2004: Man City–West Brom 1–1.
City är bergsäkra på tre poäng, två minuter kvar, Dunne helt opressad i eget straffområde när en långboll ramlar ner. Den studsar upp i Dunnes ansikte – och in. Extra poäng för det oväntade och för det väl valda tillfället.

4. 23 oktober 2006: Wigan–Man City 4–0.
Dunne håller inte fansen på halster, det får man ge honom. Redan efter tre minuter nickar han in matchens första mål, helt otagbart.

5. 5 april 2008: Man City–Chelsea 0–2.
Efter att ha förlorat bortamötet med 6–0 är City beroende av en bra start. Dunne to the rescue. Fem minuter in möter han ett inspel av Anelka, och får bra träff. 1–0. Till Chelsea.

6. 16 december 2001: Man City–Bradford 3–1.
Vanan med tidiga självmål är inget nytt. Den här gången behöver han en kvart på sig för att elegant nicka in en frispark från Lee Sharpe.

Man kan ju tycka att Dunne i och med sitt livslånga verk borde räknas som Citys bäste självmålsskytt någonsin. Vad fan, grabben ger ju aldrig upp. Men hur han än bär sig åt så är han för evigt dömd att stå i skuggan av Jamie Pollock.

Kan ni storyn?
Om inte: Det är 1998 och har precis slutat snöa, City slåss för överlevnad i the Championship, andraligan. Hemmamatch mot QPR, näst sista omgången. Måstematch. Så in i h-e måstematch.

I ställningen 1–1 tar Pollock fart från sin normala hemvist på mittfältet, för att ta en defensiv löpning. Han bryter passningen, och resten är – som det heter – historia.

Målet påminner inte bara om Gazzas i EM 1996, det skickade dessutom i praktiken ner City i tredjedivisionen och räddade QPR kvar.

Ett par veckor senare hölls en omröstning på nätet om vem som varit de senaste 2000 årens mest inflytelserika människa. Efter att ett par tusen QPR-fans gjort sitt var segraren (lite otippat före Jesus, Hitler och Winston Chruchill) en 24-åring från Stockton: Jamie Pollock.

Så ös på, Richard Dunne. Det kommer säkert omröstningar om tusen år också.

/Simon Bank

Lång dags färd, och allt det där.

Tillbringade dagen i Canal Plus-studion. Supersöndag, med Nora Strandberg, Peter Henriksson, Tomas Nordahl och Marcus Birro.

Det är lite märkligt med de där sofforna. Ibland klickar det mesta, ibland blir det bara otajmat och märkligt. Tv blir aldrig mitt hem, men vi trivdes förträffligt ihop i studion i dag.

Det är varje gång en ynnest och ett privilegium att lyssna till Tomas när han pratar om ”pappa” och det knappt ens sjunker in att det är GUNNAR han talar om. Den störste vi haft.
När kamerorna var av pratade vi journalistik, bloggar, nöjesjournalistik, mobbning, Italien, L’Assassino, Milan-skvaller, Rossi, Giacometti, Beckett, Barcelona, språk och så en hel del om surrealismens överlägsna mästare 2008:

Tottenham Hotspur Football Club.

Det är Disneyland nu. En komedi. Hur kan man slå sönder saker som redan är sönder?

Spurs kan.

De står på botten och gräver sig jävlar i mig neråt.

Om ni missade det: Efter den sämsta ligastarten sen 1912 skulle Spurs hämta hem lite glädje, harmoni och värdighet i Stoke. En klubb som spelar raggarfotboll och har en rödhårig Peter Crouch till Tottenhamsupporter (Dave Kitson) på topp.

Vi kan berätta hur det gick för Spurs backar, så får ni en bild av matchen:
•En kom inte till spel och kan tvingas att sluta (Ledley King).
•En blev utvisad efter en kvart, och orsakade en Stoke-straff (Gareth Bale).
•En blev halvt ihjälslagen av sin egen målvakt, och vårdades med syrgas inne på planen (Vedran Corluka).
•En till blev utvisad (Michael Dawson).
•En till orsakade en straff (Jonathan Woodgate).

2–1 till Stoke efter elva minuters stopptid och en redan klassisk straffmiss – historiens sämsta säsongsöppning för Tottenham.
Vi fick inte så mycket tid över till förklaringar, men så var det också en match som spottade på alla förklaringsmodeller. Ett skämt. En slapstickfilm.

Om tiden funnits hade jag pratat om hur Spurs hamnade efter när Premier League-eran var nyfödd, att en svag ledning stod och såg på när Arsenal blev ett världslag – och att det är oerhört svårt att ta igen det försprånget.

Chelsea hoppade i kön tack vare rubel. Tottenham har stått längst fram i kön av utmanarna. Och hur lyckas man med det? Man ser till att ha ett bra lag, och så satsar man på att förstärka det med världsspelare eller potentiella världsspelare.

Spurs hade ett bra lag i fjol och i förfjol. Visst, det saknades en vänsterspelare, en Hard Man på mittfältet och en målvakt – men en uppsjö briljanta anfallare kompenserade det. Defoe, Berbatov, Robbie Keane.

Damien Comolli, sportchef och talangnäsa, skulle se till att nästa steg togs. Han satsade på briljans, på spetsspelare. Luka Modric hade varit en fantastisk spelare i ett fungerande lag. Giovani också om ett par år. Bentley har talang. Corluka är seg, men kapabel.

Men de kom till ett lag som sålt inte bara sina briljanta anfallare, utan också en hel hoper halvdana men trygga Premier League-spelare. Åtta av fjorton som spelade Ligacupfinalen har lämnat klubben. På ett par månader!

Mot Stoke var Jermaine Jenas lagkapten. Jenas. En kille som knappt klarar att ta ansvar för sin egen tandborste utan att bryta ihop. Men, det ska sägas, i teorin är han en fantastisk spelare som kan göra nästan vad som helst.

Stoke–Tottenham 2–1.

Sen gick jag hem, satsade 30 kronor på 4–0 till Inter och såg Roma falla i bitar.

Och snart är det måndag.

/Simon Bank