Inga mål på Råsunda.

Det ska vi kompensera, tycker ni inte?

Först kan vi glädjas med Sándor Torghelle, som äntligen gjort mål för Ungern igen. Den här fina nicken mot Albanien var hans första landslagsmål på exakt, på dagen faktiskt, två år. Och då snackar vi ändå om en anfallare som på totalt femtio matcher för Crystal Palace, Panathinaikos och Paok Thessaloniki lyckades göra totalt ett (1) mål.

Från öarna har vi redan rapporterat om varför Skottland inte gjorde mål. England gjorde fem, och det är bara att välja vad ni gillar bäst: Rooneys ljuvligt kontrollerade nick, Defoes killerinhopp eller Ashley Coles underbara målpassning… till Kazakstans mål.

I Tyskland gjorde både prins Poldi och Der Balle finfina mål, medan Lahm gjorde en Ashley Cole som gav Arsjavin en chans inte ens Chris Iwelumo hade missat. Förbundskapten Löw var extatisk efter 2-1.

Frankrike under Domenech börjar likna ett skämt. Så här försvarar Boumsong och Abidal. Och så här. Énorme passivité var ordet sa Bill.  Catastrophique var det, sa Bull.
Och nu ska jag inte vara orättvis. Jean-Alain kan ju annat än att släppa in mål. Kolla bara. Jaja, Gourcuff Jr ordnade en poäng (2–2) med kvällens bästa skott. Pojken behövde bara lämna Milanello för att bli Frankrikes nye numéro dix. Quel but, indeed.

Nitton år efter att Johnny B Ekström sänkte Polen med ett klassiskt chipmål har polackerna förstått hur han gjorde. De kan till och med kopiera honom nu. Polen slog dekis-Tjeckien med 2-1.

…och, avslutningsvis, är det väl bara att konstatera att det bara fanns ett sovrum i OS jag väldigt gärna hade kikat in på (eller, det fanns väl ett par till om jag ska vara ärlig). Det som delades av Leo Messi och Kun Agüero. I natt sänkte de Uruguay, det blev 2-1 till slut.

Nä, nu får det vara nog för i dag. Det finns en gräns för uthållighet, även när det gäller fotboll.

Eller, on second thought, kanske inte.

/Simon Bank

EM gick bättre än väntat för Österrike – det hade det i och för sig gjort även om de inte gjort annat än att skalla ihop med varandra – och VM-kvalet inleddes med finfina 3-1 på Frankrike.

De var nyktra när de vaknade, men nu börjar det ordna upp sig igen.

Efter förlusten mot Litauen är Österrike nu på väg mot en favorit i repris. Halvvägs in på matchen mot Färöarna står det 0-0. Vilket egentligen bara är ett utmärkt tillfälle att påminna om den här godbiten från 1990.

Färöarna-Österrike 1-0. Matchen spelades i Landskrona. Den färiske målvakten bar mössa.

UPPDATERING:
Det blev inte 0-0, och Österrike slapp fadäsen att förlora med 1-0 igen. De klarade, bragdartat, att vända till 1-1.
Och en kväll när England har 0-0 mot Kazakstan efter 45, Wales krampar mot Liechtenstein och Finland fick slita stenhårt mot azererna är det väl bara att hålla med om vad de säger: Det finns inga enkla matcher i landslagsfotbollen längre (mer än England).

Förresten, Skotland-Norge 0-0. Man kan tycka att skottarna borde gjort mål, åtminstone ett. Eller vad säger ni?

Förrsten, England-Kazakstan 1-0 i detta nu. Mest är jag glad att Kukejev verkar så het.

Och, till sist, en liten fin detalj apropå Österrikes strålande fiasko: Österrikarna själva fick inte se det. Tv-sändningen brakade ihop. Ah, the poetry of it all.

/Simon Bank

Saker Sverige inte ska göra om man vill slå Portugal:

1. Missa två straffar.
2. Spela med trebackslinje.
3. Vakna i mitten av andra halvlek.
4. Låta Simon Bank spela i en central mittfältsroll.

Andrea Doria FC gjorde all of the above, och åkte ur Stockholmscupen efter 2–3 mot Hägerstens SK.

Medan jag slog felpass ägnade sig mina portugisiska kollegor åt att ringa alla portugiser som någonsin spelat i Sverige och alla svenskar som någonsin spelat i Portugal, allt för att leta godsaker om Matchen.

Vad de fick?

Tja, Fredrik Söderström (Vitória de Guimarães, Porto, Braga, Estrela) hyllar sin gamle lagkompis Fernando Meira. Meira tar steget upp som det portugiser kallar trinco (lock) och vi kallar balansspelare. Meiras bästa position, enligt Söderström.

Masse Magnusson (Benfica) vann skytteligan 1990 och har järnkoll på Nuno Gomes, sådär Benfica-centrar emellan. Han informerar om att Sverige är svårslaget på Råsunda, snackar skador och… ja, säger inget som inte alla visste redan.

Paulino Tavares, den ende portugis som spelar allsvenskt den här säsongen (eller, han sitter väl mest på bänken i Trelleborg), berättar för portugiserna att det faktiskt inte är så jävla kallt som man kan tro i Sverige.

Martin Pringle (Benfica), slutligen, sätter helt rätt ton inför en match som den här. Lite som Nicholas Cage som jag visade film om i går:
– Spelar Nuno Gomes i landslaget fortfarande? säger han.
Atta boy.

Gonatt, bloggen. Vi ses imorrn.

/Simon Bank

Ni tror att ni vet hur en intervju går till? Journalisten frågar, spelaren eller tränaren svarar, som de ska?

Jo. Oftast. Inte alltid.

Ibland kommer inga svar, utan bara nya frågor. Om livet, om meningen, om hur det kommer sig att vi människor är så olika.

Det här är ett så kallat intro för att bjuda in till en av de intervjuer som refereras oftast när vi fotbollsjournalister snackar jobb (alltså, när vi inte är upptagna med att diskutera den semantiska halten hos Perecs modernistiska berättelseexperiment).

Sydsvenskan träffar ett svenskt fotbollsproffs, en före detta landslagsman, i hans nya proffsklubb. Det går… sådär.

Det är Lars Dareberg, Sydsvenskans fenomenale fotograf, som anonymt och med rätt många års distans bjuder på hela referatet på sin blogg.

Här har ni den: Journalist möter (en i och för sig fantastisk) fotbollsspelare och talar om livet. Djupet – i alla avseenden – är häpnadsväckande.

Kan vi sätta oss i cafeterian?
– Hur lång tid tar det?
Det beror på vad du har att säga.
– Jag har inget att säga!

Har proffslivet blivit vad du hade väntat dig?
– Ja.
Vad hade du förväntat dig?
– Det här.
Är inte Möchengladbach en håla?
– Jag bor inte i Möchengladbach, jag bor i Rhyte.
Rhyte, hur stavar man till det?
– R, H, Y….. nej, jag vet inte, du får kolla upp det.
Är Rhyte ett samhälle eller en förstad till Möchengladbach?
– Jag vet inte, jag bara bor där.
Hur många mål gjorde du i våras?
– Sju
Inget under hösten?
– Jo, ett i min debut.
Åtta totalt då?
– Nej, sju
Hur många landskamper har du gjort?
– Sju- åtta
Så många, vilka matcher?
– USA, Skottland, Turkiet och Hong Kong tror jag.
Den sista var väl under Asien-turnén i maj?
– Nej, Seoul.
Men det blir ju bara fyra landskamper?
– Ja, kanske det, jag vet inte så noga.
Din karriär, när kom du till MFF?
– När jag var 15, 16, 17 år sådär.
Debuten?
– Mot Trelleborg.
Jaha, var det inte mot AIK du gjorde din första match?
– Jo, det var andra gången jag debuterade.
Hur ser du på framtiden?
– Jag är bara 23 och har framtiden för mig. Blev ju proffs tidigt, kom hit när jag var 20 och nu har jag varit här ett år.
Då måste du väl vara 21 år?
– Ja, det stämmer nog.
Kan du tyska nu?
– Jag förstår allt dom säger och kan även prata.
Vad gör du på fritiden då?
– Sitter mest hemma med flickvännen. Bio kan man inte gå på, alla filmer är dubbade, man begriper ingenting vad dom säger.
Vad har du för fritidsintressen annars?
– Jag fiskade mycket hemma i Sverige. Det kan jag inte göra här nere, men det är ganska många som gör det faktiskt. Fast jag vet inte var, jag har inte sett något vatten.
Trivs din flickvän med livet här nere?
– Hon tycker nog det är långtråkigt när jag är borta.
Vad gjorde hon hemma i Sverige?
– Hur FAN ska jag kunna veta det. Vänta lite, undersköterska finns det något som heter så?
Ja det gör det, jobbade hon alltså inom vården?
– Ja något inom vården var det nog.

/Simon Bank

Minns ni när Håkan Mild åkte iväg utomlands häromåret, jag har för mig att han skulle gifta sig några veckor senare, och fick hela huset blåvitt-målat av sina polare?

Jag har för mig att Håkan blev rasande den gången.

Han borde varit lättad.

När Glasgow Rangers-supportern David Devanna kom hem från en födelsedagsresa till Blackpool (det är bättre än det låter, Blackpool är fint) hade hans goda änner Gregor Todd och Paul Stokes sett till att måla lite hemma hos honom, och de nöjde sig inte med ett par ränder på kåken.

Gräsmattan. Häcken. Huset. Soptunnan.

Bilen. Parkeringsplatsen. De båda arbetsbilarna.

Randigt, alltihop. Celtic-randigt. Bakom verket satte Greg och Paul upp en banderoll med texten ”Hoopy 25th birthday”.

Det mest upprörande i hela historien är att stackars David Devannas mamma var inblandad i planen.

Men ambitionen ska förstås uppskattas. Ska det göras ska det göras ordentligt. Jag kommer mest att tänka på när Joachim Björklunds polare tyckte att det var en bra idé att klä ut honom så här på hans svensexa för tio år sen.

Jag hade Rangers-bekanta som aldrig förlät honom för det, på allvar.

/Simon Bank

PS. Apropå Håkan Mild, ni vet väl vilken slogan hans moderklubb TFK använder sig av? Någon som vet om de skrev under på den före eller efter 1988?

Ja, just det, en grej till.

I mina krönikor de senaste två, tre dagarna har jag så klart ägnat mig åt det som alla som lever i den verkliga verkligheten och inte i LaLa-Land vet: att Sverige är rätt illa ute just den här gången.

Lagerbäcks gäng kommer att få ägna sig åt att spela strukturerad, klok försvarsfotboll och rätta sig efter sina brister och Portugals kvalitéer.

Det är som det är.
Men det finns ju andra, alternativa strategier. Förstås. Om världen vore som vi ville så hade inte marknaden behövt ligga under med 100–0 mot Karl Marx veckor som denna, och då hade vi inte heller behövt acceptera att förutsättningarna är rätt jobbiga inför lördagen.

Om världen vore sån så hade Mikael Nilsson och gänget tacklat sitt underläge mot Ronaldo och gänget med exakt samma eskapistiska attityd som Sailor Ripley bär i just den här scenen ur Wild at Heart.

Problemet är väl att det skulle sluta på ungefär samma sätt. Men det hade varit roligt, det hade det.

/Simon Bank

Okej. Vi befinner oss just nu i en fas mellan allsvenskans publiksvaj och Portugal – så det kan väl vara på sin plats med en kombination av diskutionsämnen?

Dagens fråga: Hur är det med fotbollen i Portugal egentligen?

Dagens korta svar: Inte så bra.

Dagens lite längre svar kan vi väl ta och fördjupa oss i litegrann:

Först av allt är det bara att konstatera att fotbollen är en omedelbar och djupt känd del av det portugisiska samhällslivet. A Bola, O Record och O Jogo är alla dagliga sporttidningar med ett totalt fokus på fotboll, och de säljer runt 300 000 exemplar i ett land som inte är så förtjust i att läsa tidningar. Fotboll är kung, helt enkelt, en naturlig del av det vardagliga samtalet och en referenspunkt i alla maktsfärer.

Det finns till och med en term för det flitiga användandet av fotbollsanalogier när man pratar om konst, politik och så vidare: Futebolês, det är att använda fotbollsliknelser i tid och otid, och det pratas flitigt i Portugal allt sedan fotbollen slog igenom stort i mitten av 50-talet.

Och nu då?

Jo, man kan enkelt konstatera att portugisisk fotboll blivit bättre de senaste 20 åren. Man kan också konstatera att intresset ökat. Och man kan, till sist, konstatera att portugiserna går allt mindre på fotboll.

Paradox?
Jo. Och jag tror att vi kan relatera till utvecklingen i Sverige.

Portugal är rätt speciellt, på så sätt att det i princip bara är tre lag som kan vinna något. Sporting, Benfica och Porto dominerar totalt. Inget lag utanför Lissabon och Porto har någonsin vunnit ligan. Det är som om bara Stockholms- och Göteborgsklubbar skulle ha vunnit allsvenskan, och 90 procent av den portugisiska publiken håller på något av de tre stora lagen.

För 20 år sedan gick de ändå på fotboll. Snittet i ligan låg stabilt över 20 000, och matcher mellan de tre stora kunde dra över både femti- och hundratusen åskådare.

Sedan hände något. I mitten av 90-talet hade snittet sjunkit till 6-7000, och även om det ökat så ligger det fortfarande knappt i nivå med allsvenskan. Om man dessutom räknar bort inverkan från de tre stora så är snittet katastrofalt.

Campomaiorense, klubben där ett så supersympatiskt par som Michael Brundin och min gamle Norrby-hjälte Stefan Kjellberg (som sen kom hem och, har jag för mig, blev asfaltsläggare. Gotta love a man like that) spelade på 90-talet, låg på ett snitt på strax över 400. Jo, fyrahundra. I fjol drog elva av sexton Superliga-klubbar under 7000 åskådare i snitt. Tio av klubbarna redovisade vikande siffror.

Men vänta nu. Är det verkligen superlandet Portugal vi snackar om? EM-tvåan 2004? VM-fyran 2006? Landet som producerat ett par av världens bästa spelare de senaste åren?

Visst.

Så vad är problemet?

Tja, João Nuno Coelho och Nina Clara Tiesler listar sex förklaringsmodeller i sin vetenskapliga uppsats ”The Paradox of the Portuguese Game”.

I tur och ordning:
1. Biljetterna är för dyra.
I ett land där Svensson (det heter något annat i Portugal) tjänar en tredjedel av vad till exempel snittysken tjänar så är biljetterna hysteriskt prissatta. Min kollega och vän José Manuel Delgado – jodå, han som stod i mål för Svennis i Benfica – har kallat priserna för ”rån på blanka dagen”.

2. Tv-revolutionen.
I kombination med prisläget för biljetter så har tv-bolagens intåg med direktsända matcher gett supportrarna ett väldigt lättillgängligt alternativ. Matcherna läggs på elaka tider, kostar mycket, och sänds direkt på tv. You do the math.

3. Kvalitén på fotbollen.
Nae, jag underkänner det argumentet. Vi har publik i allsvenskan. Och på Tottenhams hemmamatcher.

4. Maktkoncentrationen.
Som sagt, det finns bara tre klubbar som vinner saker i Portugal, och alla håller på de klubbarna. Det är ett problem, och eftersom tv-pengarna sprids utifrån resultaten så är den cirkeln väldigt rund och väldigt självbekräftande.
Benfica, Sporting och Porto vinner eftersom de är störst, och de är störst eftersom de vinner. Ad infinitum.

5. Dålig ledning.
Maktstrukturen i portugisisk fotboll är problematisk. Presidenterna styr – inte förbundet – och de är, generellt, ena excentriska skitstövlar. Ni har säkert läst om ”den gyllene pipan”, utredningen om läggmatcher och fiffel, och det ligger en hel flock hundar begravna runt arenorna i Superligan.
Presidenterna sitter där de sitter för att synas och vinna, och de är ansvariga för både fusk och biljettpriser.

6. Den socio-kulturella revolutionen.
Portugal hade sin revolution 1974. Den förändrade hela det portugisiska samhället, på många sätt påverkade det också fotbollen. Kvinnornas frigörelse (de hänger inte bara hemma medan männen går på fotboll), en ökad konkurrens av underhållning, kultur och nöjen har förändrat fotbollens roll som självklart förstaval.

Portugal har fler invånare än Sverige, men om man slog ihop allsvenskan och Superligan förra säsongen och gjorde en topplista av publiksnitten skulle tio av de femton bästa klubbarna vara svenska. Trelleborg hade kvalat in bland de tio bästa snitten i Portugal.

När Portugal kommer till Råsunda på lördag har de alltså fler problem än ett landslag som förlorar mot Danmark. Om något så bevisar väl det att den demokratiska arenan är viktigare än vad det är vi verkligen får se när vi väl kommer dit.

/Simon Bank

Jaha, så var Markus Rosenberg borta ur bilden också. ”Känning i ljumsken” sägs det i förbundets officiella kanaler.

Men jag vet inte.

Något säger mig att vi inte fått veta hela sanningen om varför Vingelben kallats in och ”Rosi” helt plötsligt blivit ett frågetecken inför lördagens match.

/Simon Bank

…och jag måste tillstå att jag är besviken på er. Om vi ska åka på den där klassresan nästa år så får ni ta och anstränga er lite framöver.

Supersoldaten heter, förstås, Petter Hansson. Nästa gång Vinnie Jones söker upp er med den där gamla frågan ”skulle du helst vilja ha mig eller Lineker bredvid dig i skyttegraven?” så ska ni stirra honom stint i ögonen och väsa fram:
– Ingen av er. Ge mig den där blonde psykopatbacken i Rennes, han som ser ut som en peroxidblekt Gary Busy på speed.

De två Knasen-epigonerna är Mikael Nilsson och – lite oväntat – Olof Mellberg. Enligt obekräftade uppgifter fick Olof sluta efter att ett kort, halländskt befäl börjat skrika om att han siktade för högt och långt med sitt eldunderstöd.

Slutligen, han som filmade sig ut ur lumpen efter tre veckor (en inte föraktlig del av hans tatueringar handlar om hans erfarenheter av kriget) är ingen annan än Christian Al-Chip Wilh El M’sson.

Ingen med alla rätt. Bakläxa på er allihop. I nästa vecka lottar vi ut en isländsk bank.

/Simon Bank

Om jag nu ändå är uppe så här sent så kan jag väl lika gärna bjuda på nåt.

Visst har ni undrat vad Kim Jong-Il haft för sig på sistone? Nordkoreas top dog ska ju ha drabbas av någon form av slaganfall eller hjärnblödning eller liknande, och har inte synts ute bland folk på en och en halv månad.

Klart man blir nyfiken, och som vanligt när jag vill veta något riktigt säkert (och det är för sent för att ringa Lasse Richt) så vänder jag mig till den statliga nordkoreanska nyhetsbyrån.

Så, vad tror ni att Kim Jong-Il hade för sig i helgen, när han alltså visade sig offentligt för första gången sedan i augusti?

Jodå. Han gick på fotboll.

Kim ska ha sett en jubileumsmatch vid Kim Il Sung-universitetet, under vilken han – allt enligt hippiesarna på statliga nyhetsbyrån – med sin typiska ghetto-jargong ska ha sagt så här:

– De revolutionära och militanta studenterna i vårt land är skickliga på konst och sport, medan de ägnar all sin visdom och entusiasm åt studiet av vetenskap för landet och dess folk.

Word.

Och när det gäller nordkoreanerna kan ni säga vad ni vill – men INGEN ska komma och ta ifrån dem att de kan sina läktarkoreografier.

Nu går jag och lägger mig. Över och ut.

/Simon Bank