Av allt jag någonsin sett på en fotbollsplan…

I detta nu står Genoa, med Andreas Granqvist, och förhandlar med klubbens egna supportrar, med sina ultras. De förhandlar om de ska få behålla sina kläder eller inte, om de ska få lämna planen eller inte.

Genoa, som slåss för nytt kontrakt, gjorde en usel insats mot Siena hemma på Marassi. 0–3 i paus, 0–4 direkt i andra. Fyrverkerier kastades in och ultras var på väg in på planen. Matchen bröts, och gradinatan krävde att få spelarnas tröjor. 0–4 mot Siena. De förtjänade inte att bära dem längre.

Den senaste kvarten har spelarna stått inne på planen, med supportrarna hängandes framför kravallpolisen. President Preziosi, leksakskungen, den ytterst ansvarige för Genoas sportsliga kollaps kom ner till spelarna och gav klartecken – ta av tröjorna. Mesto gråter öppet, Sculli – från en maffiasläkt nere i Kalabrien – är ute och pratar med supporterledarna. Frey skriker åt dem att hans tröja är hans. Efter en halvtimmas avbrott har de börjat spela igen, supportrarna står och sjunger med ryggen mot planen.

Av allt jag någonsin sett på en fotbollsplan är det här det märkligaste. Var har du hamnat, Andreas Granqvist?

/Simon Bank

En vanlig söndag i världen, en ovanlig söndag i Frankrike (och en salmonellasöndag för Simon, men det är helt i linje med hur fotbollsvärlden ter sig för närvarande, jag ser det som ett Spurs-tifo). Idag går hexagonen till urnorna för att rösta och – rätt sannolikt – ta första steget mot ett presidentbyte.

Analyserna kring de politiska implikationerna får ni överallt annars, det är ju inte det ni har oss till.

Vi håller oss till att konstatera att det är fotbollsmän som gör upp den här gången.

Har ni varit uppmärksamma så vet ni att Nicolas Sarkozy är passionerad PSG-supporter, att han brukar ta med sig sina söner till Parc des Princes och att han gärna frotterar sig med vip-gästerna som flockas kring det nya Paris.

Det är ju inte allt. PSG slåss om ligatiteln i år, och de gör det eftersom de fått en välbehövlig miljardknuff från Qatar. De gör det i en liga som alldeles nyss var genuint illa ute ekonomiskt – ja, det är den fortfarande men nyss var det akut kris. Tv-avtalet löper ut i sommar, och eftersom Canal Plus var den enda realistiska kandidaten som ville buda på ett nytt var riskerna för en prisdumpning överhängande.

Med ett PSG på dekis och ett tv-avtal i fara klev, enligt uppgifter som citerades i flera franska medier, president Sarkozy in och drog hårt i ett par trådar. Kunde Qatar tänka sig att kliva in och se till att Al Jazeera gav sig in i kampen om tv-rättigheterna? Kunde Qatars rika familjer kanske rentav tänka sig att investera en fransk klubb?

Klart de kunde.

I Libération förklarade Franck Louvrier, Sarkozys medierådgivare, vad som egentligen hänt:

– Han intresserade sig mycket för affären. Först och främst eftersom det var en främmande stat som investerade i Frankrike, men också för att han är en supporter. Om det finns utländskt kapital som kan hjälpa fransk idrott är han för det.

Sarko har alltså betytt mycket både för fransk fotboll i allmänhet och för PSG i synnerhet. Han fanns dessutom där och gav sitt stöd när FFF sökte, och fick, EM 2016 (”Vi i Frankrike ser fotbollen som ett svar på krisen”).

Frankrike kommer att få en president som gillar fotboll, det vet vi redan. Front National har ju mestadels använt fotbollen, och det franska landslaget, som ett tecken på en fransk förflackning, oavsett om det går bra (”Det här är inget franskt landslag” sa Jean-Marie Le Pen under VM 1998) eller om det går dåligt (Knysna-krisen under VM 2010 lyftes fram som ett exempel på hur det går när olika kulturer ska samsas i ett omklädningsrum).

Och Jean-Luc Mélenchon? Nä, kommunisternas man i striden – säg vad ni vill, jag älskar att det finns plats i en ideologisk valdebatt för en man som på allvar vill totalbeskatta alla inkomster över 3,5 miljoner – säger själv att han ”inte fattar ett dyft av fotboll”. Men han gillade VM 2010, det var då han bloggade om spelarstrejken:

Nu älskar jag fotboll! Äntligen, den här historien från Sydafrika, det är helt genialt! Miljonärerna strejkar! Spelarna spelar inte. Det är chockartat, allvarligt! Fotbollen är äntligen spännande. En sovjet av miljonärspelare har fått sin officer att läsa en rådsutlaga inför pressen.

Men nä, Mélenchon blir inte president. Inte Le Pen heller.

Men François Hollande?

Jodå. Jag har ju själv träffat honom på fotboll en gång, i Madrid, och han var inte där enbart för att se snygg ut framför kamerorna.

Gråsossen Hollande gillar sin fotboll. Han växte upp uppe i Normandie, var en mönsterstudent som samtidigt med utbildningen var högerytter i FC Rouens ungdomslag och i Boulogne-Billancourt (en klubb vi just nu håller ögonen på eftersom Thuram Junior, sextonårige anfallaren Marcus, spelar där – han kommer dra till en Ligue1-klubb i sommar). Hans familj hade inget fotbollsintresse, men hans morfar var Rouen-supporter och tog med honom på matcherna.

Medan Sarko glider med på PSG-partyt är Hollande alltjämt Rouen-supporter. De spelade Ligue 1 när han var liten, igår gladdes de över en 2–0-seger i Nacionals mittengegga.

Båda är alltså fotbollsmän.

– Det är utan tvivel det enda vi har gemensamt, har Hollande sagt.

Båda gillar fotboll, båda är partiledare – och enligt Hollande finns det ju paralleller.

– Jo, det finns alltid likheter mellan lagsporter och en politisk organisation. Du måste bygga ett grundspel, en identitet, en gemensam kultur. Sen måste du ha ledare, men inte får många. Precis som i ett fotbollslag måste du sköta alla egon. Det krävs ett stabilt försvar, för du får ofta smällar. Och sen ska du göra mål… i rätt mål. Allt det där är svårt.

Hollande fick vass kritik för ett förslag om att beskatta fotbollsspelares inkomster över en miljon euro med 75 procent, Om Frankrike väljer honom idag så är det lika mycket för att de inte väljer Sarkozy. De stora politiska visionerna finns inte här.

Och fotbollsvisionerna?

Jo, för exakt på dagen två år sedan frågade Surface Magazine François Hollande om det fanns några särskilt klubbar han fastnat för. Han lyfte fram en nykomling som han tyckte verkade ha grejer på gång.

– När du ser resultaten som Montpellier gör i Coupe Gambardella (franska U19-cupen) varje år så är det ett tecken på att en klubb mår bra, sa han.

Två år senare är Montpellier, med en spelarbas ur Gambardella-laget, på väg att välta PSG och bli mästare, samtidigt som Hollande är på väg att vräka president Sarko ur Élysée-palatset.

Söndag idag. PSG–Sochaux, Sarko–Hollande. Bons matches!

/Simon Bank

Ninna ninna ninnana, ninnaninanina, ninnanina ninni nannanina, ninnana nanina, nanna nanina.

Jorå, kids, det är dags för Boktipset här i bloggen. Ni ska ju ändå ha helg, och det finns i alla fall två goda skäl till att tillbringa den med lite fin läsning:

1. Det depressionsregnar över Sverige.
2. Det är match i Spanien.

Det viscas i Barça och halas i Madrid, showdown i last chance saloon för katalanerna, och medan hela världen (hela? Nej, det finns en liten by i Gästrikland som trotsar inkräktarna) ser fram emot en iberisk titankamp kan vi väl göra tvärtom och se tillbaka på en annan.

Filosofen och fotbollsspelaren, del 2897512.

Graham Hunter, en i alla avseenden supersympatisk skotte, kom häromveckan ut med sitt praktverk Barça – the Making of the Greatest Team in the World, en bok där han reder ut hur det gick till när FC Barcelona blev det FC Barcelona som dominerade världen. Boken är en blandning av ganska ytligt refererande av de senaste årens triumffärd världen över och ett mer djuplodande reflekterande över processen. Som bäst är den när Graham (om ni tillhör dem som tycker att världen är bäst i kontrollerbara doser, 140 tecken åt gången, så kan ni twitterfölja honom på @bumpergraham) går från det beskrivande (vad hände?) till det reflekterande (varför?).

Boken bjuder inte på några sensationer, men den är ett tidsdokument från en av fotbollshistoriens intressantaste processer. Vi vet redan att Barcelona är en ultrahomogen grupp av hårdarbetande supertalanger som underkastat sig en högre tanke om Futbol, om en offensivt orienterad passningsfotboll som rätt väg att nå längre än något annat lag någonsin nått.

Graham Hunter beskriver också varför de som inte passade in inte passade in. Eto’o som fick en chans till men inte tog den, Hleb som aldrig förstod vad det betydde att spela i Barcelona – och Zlatan Ibrahimović, den ende som hamnade i en fullskalig konflikt med hela konceptet.

Vill man ha den accepterade och uttalade bilden av hur den konflikten ser ut från ett katalanskt perspektiv är det en tydlig läsning. Graham Hunter berättar vad Zlatan sa till honom i den enda enskilda intervju han gjorde, under vintern:

– När jag lämnade Inter sa jag åt dem att jag bara skulle lämna för Barcelona, eftersom det här är den vackraste fotbollen, den stil folk kommer att försöka kopiera under nästa århundrade.

Sedan citerar han vad Zlatan sa i intervjuer ett par månader senare, när allt var på väg att implodera, att han blivit stillastående i många matcher eftersom hans roll var så annorlunda jämfört med i Inter. Att han upplevde att han inte fick samma frihet, att han blev konfunderad, osäker, och till slut slutade ta löpningarna.

”Det var både löjligt och ledsamt” skriver Hunter ”att Zlatan skrev på för Guardiolas ’vackra’ fotboll, men att när han kom dit så började han ifrågasätta varför han skulle anpassa sitt anarkistiska spel till just det system som låg bakom den fotboll som förfört honom från början”.

Så långt är det ju mest ett konstaterande av saker vi vet. Barça borde inte värvat Zlatan för att försöka göra honom till något han inte är, Zlatan borde förstått vad det var han kom till. Till slut rasade allt. Men när började det egentligen? Graham Hunter pekar på en speciell situation, och innan vi tittar på den också ska vi poängtera det som behöver poängteras.

Det första är att Graham Hunter inte är vem som helst. Han är en av de utländska journos som har allra bäst relation till FC Barcelona, han arbetar åt Uefas olika magasinsformat och kommer nära. Han är den sorts journalist som sitter inne på Pep Guardiolas kontor och gör intervjuer, med en tränare som av princip aldrig ger enskilda intervjuer. Han är killen som gör egna intervjuer med Piqué och Xavi i omklädningsrummet bredvid Barças direkt efter en Champions League-final. Om nu någon förtjänar rätten att spekulera kring den här klubbens inre dynamik så är det han.

Det andra vi ska trycka på – för det gör Graham Hunter själv – att det här rör sig om en mycket vag spekulation, en fri tanke.

Så, med det sagt: Dags att titta på en händelse som kanske, kanske inte, påverkade relationen mellan Pep Guardiola och Zlatan Ibrahimović.

Den 19 december 2009 vann Barça klubb-VM, och säkrade därmed sin sjätte titel för året. En unik prestation. Det var inte bara första gången en klubb lyckades med en sådan pokalplockning, utan också första gången som Pep Guardiolas fasad rämnade. När all press lagt sig, när Leo Messi bröstat in det avgörande världsmästarmålet i förlängningen, brast det för Guardiola. Han skakade, grät som ett barn. De övriga ledarna klappar om honom, Thierry Henry kommer fram och kramar honom. Allt är väldigt respektfullt. Sen kommer Zlatan Ibrahimović.

”Svensken sa något, ett skämt verkade det som, och Guardiola skakade undan honom och skiftade, nästan omedelbart, känsla, innan han gav sin spelare en hård blick. Vad sades? Hade det någon liten inverkan på deras relation, som vi nu vet närmade sig ett sammabrott. Just här spekulerar jag”.

Vad jag tror? Att hönor och fjädrar far genom luften här. Men det hindrar inte att just den där händelsen, det ögonblicket, det som blixtrar till i Pep Guardiolas vänstra öga, är intressant att titta på. Jag tror inte att den säger ett dugg om varför allt gick åt helvete, men möjligen något litet om hur spelarna i Barcelona förhöll sig till lagets ikoniske ledare – och hur en av dem inte förhöll sig till honom.

/Simon Bank

Always on a plane or a fast train. Nu någonstans mittemellan, på väg från ett FCB som vann en match till ett annat som ska vinna en turnering.

Bayern München, med fem egna produkter i startelvan, tog inte ett steg framåt igår, även om det förstås såg ut så efter ett sent 2–1, men de tog ett steg i sidled och såg till att det här mötet lever. Om inte annat så räddade de underhållningen i att få se en pressad José Mourinho den närmaste veckan. Jag pekade på ett besvärande litet faktum i krönikan från Allianz-Arena: han har fortfarande inte tagit en enda tung europeisk skalp under sin tid som tränare i Madrid. Bayern är det första riktigt gigantiska lag han möter (som inte heter Barcelona), och om det nu möjligen, kanske, skulle sluta illa på onsdag så kommer den bubblande klyftan mellan mourinhismon och madridismon att sprängas och bli en ravin.

Om det dessutom händer på andra sidan en clásico-förlust…

Jo. Pressad, Mou.

Jag tror nu inte att FC Bayern kommer att överleva returen. 90 minuter på Bernabéu är, som Juanito – inte att förväxla med Juanita – en gång sagt ”längre än någon annanstans”. Real Madrid måste vinna. Jag är rätt säker på att de gör det.

Men vi korsar den bron när vi kommer till den. Idag drar vi till Stamford Bridge (pun a bit too eagerly intended) och ser när gamla fiender möts igen. Ikväll spelas en gigantisk match mellan en hemmaspelande underdog med ambitioner och ett gästande topplag som tänker vinna – men division IV-premiären mellan Andrea Doria och Skå får ni hålla koll på. Själv tänkte jag dra till sydvästra London.

Det finns så många historier om varför Chelsea–Barcelona är ett möte som bubblat av antipatier i modern tid; Mou, Øvrebø, Frisk.

Låt oss därför fokusera på den andra historien. Låt oss titta närmare på de gamla vännerna som möts igen.

Ni minns säkert Andrés Iniestas vackra, väldigt oförtjänta sena segermål på Stamford Bridge senast, hans dittills kanske viktigaste mål i karriären? I så fall minns ni kanske skon han gjorde det med också? Jag har skrivit om det förr, men om nu inte minns, så var det så här: När Iniesta gjorde målet och blev grupphånglad av hela sitt lag, så höll hans sko inte riktigt för trycket. Den sprack nere vid vänstra tån. Han sparade den förstås ändå, som man gör när man gjort ett mål som bäddar för en historisk titel.

Den sommaren, ett par månader efter att Barça hade lyft pokalen i Rom, fick Andrésito ett brev där avsändaren bad om hans autograf. Ja, eller han fick ju många sådana brev, men ett av dem stack ut ur högen. Det kom från en Encarna Pérez, som berättade om sin brorson Javier. Femårige Javier älskade Barça, men led av en svår cp-skada. Den behandling som skulle kunna hjälpa honom fanns bara i USA, men eftersom den kostade hundratusen kronor per år hade familjen svårt att få ihop det.

Encarna Pérez skickade med en Barcelonatröja och ett idolkort, och bad om Iniestas autograf. Tröjan och kortet skulle hon kunna använda som priser i ett lotteri, där behållningen skulle hjälpa till att bekosta Javiers USA-resa.

Ett par veckor senare fick Encarna Pérez ett paket med posten. Ett par signerade kort, en Barcelona-tröja med Andrés Iniestas autograf, och så två saker till som hon aldrig ens kommit på tanken att fråga efter:

Ett par signerade fotbollsskor, med en spricka längst nere vid ena tån.
•••
Jo, Andrés Iniesta är en fin grabb, det visste vi redan. Om han är det så är han det för att han lärt sig vara det, för att han umgåtts med andra av samma sort. Sommaren efter det där Chelsea-målet gjorde han ett ännu viktigare mål, som bekant. Och firade med en tröja som hyllade den avlidne vännen Dani Jarque, som bekant.

Det var inte Iniestas första stora landslagstitel i karriären, och det var inte första gången det firades med en specialdedicerad tröja i ett spanskt landslag. 2001 vann den här fantastiska generationen spanska spelare EM för 16-åringar på engelsk mark. Iniesta var med i laget, men skadades i en match mot Tyskland och fick lämna laget när de forsade fram mot finalen.

Väl där, i en final mot Frankrike på Stadium of Light i Sunderland, stod matchen och vägde. Andrés såg på sin tv hemma i Spanien, hans lagkamrater hade svårt att få in bollen.

I 76:e minuten fick de så den stora chansen: en straffspark. Storstjärnan Fernando Torres, Atlétis guldklimp El Niño, slog in matchens enda mål. Firandet var förberett, han drog upp sin spanska landslagströja och visade en vit t-shirt med ett enkelt budskap till en enkel grabb som satt framför tv:n och inte fick vara med:

Va por ti, Andrés. Det här var för dig.

Det är inte bara gamla fiender som möts ikväll, det är också två av spansk fotbolls absolut mest populära personligheter som ställs mot varandra. Väldigt ofta är det väldigt lätt att förstå varför de är det.

/Simon Bank

Erik Niva skriver om den förlorade oförutsägbarheten i toppfotbollen, själv är jag på väg för att se Jupp Heynckes ta sig an Real Madrid med en engelsk domare – och innan vi ger upp den här kvällen alldeles så kan vi väl försöka röra ihop bitarna till något lite trevligare?

Heynckes, Real Madrid, oförutsägbar fotboll, engelska domare – vad kan vi göra av det?

Jo, vi backar femton år, till den där säsongen då Heynckes plockades in från öarna för att göra Real Madrid till europamästare. Det var en besatthet i klubben, de hade inte vunnit mästarcupen på 32 år och de hade väntat länge nog. Heynckes lyckades, som ni vet, men fick sparken en vecka efter att han dragit hem pokalen till Cibeles.

Det är längesen nu, men Heynckes är typen som inte glömmer. Ber man honom minnas en match från mitten av 70-talet så kontrar han med ett matchreferat fullt av detaljer om hur han gjorde sina mål.

I veckan passade alltså Kicker på att fråga Bayern Münchens tränare vad han egentligen minns mest från den där säsongen då han gjorde världens största klubb till europamästare.

Finalen mot Juventus? Den lysande 3–0-matchen mot Leverkusen? Hemkomsten till Cibeles och en halv miljon fans?

Nä. Heynckes mindes den enda match Real Madrid förlorade.

– Bortamatchen i Trondheim. Det var arton grader minus, Reals delegation gav sig ut som om det var en polarexpedition. Vi förlorade med 2–0, vår enda förlust.

Rosenborg tog emot världens bästa lag på ett smockfullt och novemberkyligt Lerkendal, och även om frostminnet är lätt överdrivet (uppgifterna pendlar mellan minus tio och minus femton – men det var hur som helst vidrigt kallt).

– Vi var tvungna att tina upp Zé Roberto under en varmdusch, säger Heynckes.

Ett norskt mästarlag slog Real Madrid med 2–0, Roar Strand och Harald Brattbakk gjorde varsitt, och 20 000 norrmän stod och hoppade i ishavskylan. RBK missade slutspelschansen efter ett sent kvitteringsmål i Aten i nästa omgång, men de visade att allt ännu var möjligt. Då. Vill ni ladda för kvällen så gör det med en tio minuter lång skärva från en välbekant turnering i annan tid.

Jag ber er särskilt notera att en 16-årig Iker Casillas sitter på en a-lagsbänk för första gången i livet, och att bara en enda man inne på planen tycker att det är läge att ta sig igenom den här matchen i kortärmat och shorts.

Paul Durkin, född i motvinden på en engelsk ö. Till och med domarna var bättre förr.

/Simon Bank

PS. Matchen? Tips? Jag tror det blir låst och försiktigt, 0–0, 1–1 eller kanske1–0 till Bayern. Om Martin Atkinson har en bra dag som straffområdesdomare kan det bli 8–8 (8–0).

Natten före match, och hela Bayern ligger stilla och sover.

Hela?

Nä, det kan ni ge er fan på att de inte gör. Ett par mil norrut håller ett par tusen grönvita på att göra kaos med en liten stad som just gjort nåt de aldrig gjort förut.

Vi behöver lite bakgrund först:

2005 var Henry Kissinger, USA legendariske ex-utrikesminister, på besök i Berlin för en tillställning med Helmut Kohl. Angela Merkel var där också, och fick ett socialt tips av partikollegan Jürgen Rüttgers. Rüttgers var på fotbollsmatch, Köln mötte Greuther Fürth, och eftersom alla i Tyskland vet att Kissinger alltid älskat sitt barndoms Greuther (han såg alltid till att få deras resultat varje måndag under sin tid som minister) sms:ade han resultatet till Merkel och bad henne meddela Kissinger.

Merkel berättade att Köln vunnit med 3–2. Kissinger nickade. Han visste redan det – han hade sett till att få fortlöpande rapporter under hela matchen.

Kombinationen fotboll och Fürth har ofelbart lett till associationen ”Kissinger”. Det har inte funnits så mycket annat. SpVgg Fürth var som bäst före och mellan krigen, de blev tyska mästare tre gånger då och hade sedan två spelare med i det västtyska lag som blev världsmästare 1954. I den moderna fotbollsvärlden fanns det inte riktigt plats för en stad med hundratusen invånare, och när det gamla SpVgg mötte miniklubben TSV Vestenbergsgreuth i seriesystemshissen häromåret (1996) såg man för gott att slå ihop klubbarna till en. SpVgg hade namnet och historien, TSV hade spelarna och framåtandan (de slog ut Bayern München i cupen 1995, den största enskilda sensationen i tysk fotbolls historia).

Nybygget Greuther Fürth gjorde det behagligt lagom bra, så bra man rimligen kunde tänka sig. De levde sitt liv i skuggan av den större och starkare grannen Nürnberg, tog sig till 2. Bundesliga och verkade aldrig kunna ta sig därifrån.

– Om jag hade vuxit upp här hade jag förmodligen också varit Nürnberg-supporter. Fürth har inte varit särskilt attraktivt för unga, men det är på väg att ändras allt mer. Idag är ungdomar stolta över vår klubb, vi bygger nåt de kan identifiera sig med, och det är viktigare än en stor arena och kända spelare, sa managern Rachid Azzouzi till 11Freunde i vintras.

I tretton av de fjorton senaste säsongerna har de slutat på övre halvan – men de har aldrig varit nära att gå upp, de har aldrig ens kvalat. De blev klubben som inte kunde gå upp, de fick den stämpeln. Till slut gjorde de det enda rimliga för att komma runt problemet: De accepterade det som en sanning.

Säsongen som gått har spelarbussen varit täckt av en mycket speciell slogan, som de lånat av sina supportrar:

Unaufsteigbar-Tour – Wir haben schließlich einen Ruf zu verlieren. (De som inte kan gå upp på turné – Nu har vi äntligen ett rykte att bli av med).

Turnén har gått bra. De har fortfarande inte dragit mer än tiotusen åskådare i snitt, de har ingen arena som platsar i tysk elitfotboll, men de har spelat bra. Kanadensiske anfallaren Olivier Occean har vräkt in mål, gamle storspelaren Gerald Asamoah har kommit in och varit ledarstöd åt en trupp full av unga, tyska spelare.

Ett par dagar före jul åkte Greuther Fürth till Nürnberg och slog ut storebror ur cupen (1–0), de slog ut Hoffenheim också och pressade Borussia Dortmund till förlängningens sista minut, innan tränaren Mike Büskens gjorde sitt enda stora misstag för säsongen: Inför straffsparksavgörandet bytte han ut sin tyske målvakt för att sätta in en bosnisk. Bosniern Jasmin Fejzic släppte naturligtvis in ett mål direkt, det blev inga straffar.

(Man tar väl för i helvete aldrig ut en tysk målvakt)

Hur som helst. I kväll tog turnén slut.

Dynamo Dresden slog Fortuna Düsseldorf, Greuther Fürth är i praktiken klart för Bundesliga, för första gången i klubbens historia. De som inte kunde gå upp har gått upp, och tv har sänt jubelbilder från en grönvit stad hela kvällen.

Greuther Fürth är ingen stor klubb, de har inte en massa fans eller någon modern arena. Det ser inte ut så här när de spelar matcher. De är inget Hoffenheim med miljarder i ryggen, de har inte ens gjort en stor ekonomisk satsning för att gå upp. De har bara arbetat, strävsamt och långsamt, och till slut kom de fram. Nästa säsong tar de emot Bayern och Borussia Dortmund hemma på Trolli-Arena. Greuther Fürth spelade ju inte alls ikväll, men när natten föll drog deras fans ändå till stadion.

De hade ju lite öl att dricka, lite raketer att skjuta, och en speciell sång att sjunga:

– Nürnberg, Wir kommen!

Jag vet inte vem som informerade Henry Kissinger, men jag är säker på att han följde allt ytterst noga.

/Simon Bank

Det är inte varje dag jag ser till att plocka upp ett exemplar av Ilta-Sanomat för att hacka mig igenom texter om finsk fotboll och haffa närmaste finländare för att få vettiga översättningar.

Det är å andra sidan inte varje dag som Joel Pohjanpalo spelar säsongspremiär i ligan heller.

Jag vet inte om ni hört talas om Super-Jolle förut, men han rankas som den största talang som finsk fotboll fått fram på evigheter. Pojken är bara sjutton år, men han gör mål som om det inte fanns en morgondag, och det höjs redan röster (senast idag i Iltalehti) för att få med honom i a-landslaget.

Den sortens hajpade tonåringar brukar kunna få det lite jobbigt. I ett land som Finland är det marginellt lättare att vara ”Den nye Litmanen” än vad det är för en svensk grabb att stämplas som ”Den nye Zlatan”.

Men Jolle får dras med det.

I höstas debuterade han i HJK, men innan dess var han nere och spelade Kakkonen (Finlands motsvarighet till Division I) med HJK:s farmargäng Klubi 04.

Hur det gick? Jotack, han gjorde 33 mål på 23 matcher. Bara ett av målen kom på straff, de flesta var riktiga målskyttsmål på ett tillslag. När HJK plockade hem honom fick han vinterträna med Litmanen, och åka iväg på en enveckas provträning med Liverpool.

– Häftigt att träna med Jari, sa Joel.

Och Liverpool?

– Det var en stor upplevelse att få komma till sin favoritklubb. Jag har alltid drömt om att gå dit.

Det var en tonårsdröm som rullades upp, som tonårsdrömmar brukar rullas upp. Super-Jolle har hajpats härifrån till evigheten inför ligastarten, men han själv har tonat ner allt en smula.

– Hårdheten och tempot här är något helt annat, det är ett stort steg.

Igår spelades så premiären, med Pohjanpalo från start mot Mariehamn. Det började sådär, IFK ledde i paus och HJK var illa ute.

Och sen?
Jorå.

1–1 (70.32) Pohjanpalo.

2–1 (72.38) Pohjanpalo.

3–1 (73.14) Pohjanpalo.

Ett dyngäkta hat-trick på två minuter och 42 sekunder. En nick, en vänster, en höger, inga mål emellan. Utan att ha gjort några magisteruppsats-djupa efterforskningar törs jag lova att det är den häftigaste ligastarten av en så ung spelare på den här nivån sedan färg-tv:n uppfanns. Så mycket för det stora steget.

– Det känns tomt. Jag förstår nog inte riktigt vad jag gjort, log Super-Jolle, med en töntig hat-tricks-hatt på huvet.

Jari Litmanen stod bredvid och gjorde sitt bästa för att dämpa förväntningarna (lycka till, Litti).

– Det var inga turmål, han gjorde verkligen riktiga mål. Joel är en stor talang, men det krävs mycket arbete, försöke han.

Idag är första dagen i resten av Super-Jolles liv. Han har kontrakt med HJK 2015 ut.

Det är inte så många som tror att han blir kvar i Helsingfors riktigt så länge.

/Simon Bank

Fifa: Laws of the Game, säsongen 2011-12:

Stor match av Chelsea, de gamla är tillbaka igen: John Terry leader, legend, allt det. Frank Lampard, Didi Drogba – när gåendet tuffar till sig tuffar de igång, och det är precis lika oerhört imponerande nu som det var mot Benfica.

Och Martin Atkinson? På tisdag åker han till München och är straffområdesdomare i Champions League semifinal, i sommar har han samma roll i EM-slutspelet.

Jag hoppas det går bättre för honom där.

/Simon Bank

De köpte dyrt och de köpte dumt, utifrån matematiska principer. Under långa perioder har de spelat Premier Leagues kanske dödaste fotboll, utifrån samma principer, med klumpiga halvmiljardsmän och rasist-anklagade anfallare. De har nostalgianställt sin tränare, sparkat sin sportchef och haft problem med att få lagets självklare ledare att fylla ut den enorma plats som måste vara hans.

Vad jag vill ha sagt är att Liverpool Football Club varit ett ganska osympatiskt lag säsongen 2011-2012.

Vad jag vill ha sagt är att det inte handlade så mycket om det idag.

När den tysta minuten är så tyst att man kan höra änglarna viska, när Wembley är så fullt av Liverpools röda och blå artärer och vener, när en FA-cupsemifinal tickar in i de sista sekunderna – då är det inte längre det laget som spelar.

Det där andra laget hade ju förmodligen förlorat den här matchen. För dem var det fullkomligt logiskt att Jamie Carra och Daniel Agger stod i en halvtimme och pratade om vem som skulle rensa undan en boll i eget straffområde, ända tills de gav den till Nikica Jelević så att han kunde göra mål.

Så, i just det läget – vilket lag var Liverpool då? Vid 0–1 på Wembley, med fiaskot som en undertröja under tröjorna?

Jo, sanningen är väl att de någonstans inte ens var ett lag då – utan en klubb.

När Everton blev lillebror igen, vant vid dumheter och att vika sig när det verkligen gäller, så blev Liverpool sin historia igen. Starkt, stort, vant vid att vinna.

Kenny Dalglish coachar aktivt, och gör taktiska förändringar som vänder matchen. Andy Carroll växer in i rollen som anfallsledare och är bäst av alla, och när Liverpool får den där frisparken så är det mest talande inte att Carroll går upp över Fellaini och nickar in vinstmålet – utan att två Liverpool-spelare (Carroll och Maxi R) står i kanonläge för att avgöra, mitt i ett straffområde fullt av blå.

Carragher skriker rakt ut efteråt, Steven Gerrard kramar om Bellamy, Brad Jones vinner på Wembley för Luca, det är YNWA, och här sitter jag och kommer ihåg varför jag alltjämt och trots allt tycker om Liverpool.

Fint, var det.

/Simon Bank

En liten epilog till det förra inlägget, så här efter en spelad halvlek på Korsika.

Ni känner säkert till hur chimärbilden av en korsikan ser ut, att Corse är ett franskt Sicilien, där den typiske invånaren har närmare till knölpåken än till eftertanken. Om ni sett Rennes eller Nice spela de senaste åren, och fastnat för den skallige tjockisen som stått och skriker och vevar med armarna vid bänken så har ni sett själva klichébilden av en korsikan: Frédéric Antonetti.

Ja, och ikväll vänder alltså Frankrike blickarna mot ön, för första gången på rätt länge när det gäller fotboll. Gazélecs hjältar mot giganterna från OL. Halvamatörer mot Lisandro och Kim Källström.

Vi har paus nu. Det var på vippen att vi inte ens kom så långt.

I första halvlek har vi sett två stora gruppslagsmål ute på planen, och en bakifråntackling på Lacazette från Gaz-mittfältaren Colinet som hade fått Mario Balotelli att sätta händerna för ansiktet. Det röda kortet var så rött att det rann blod från det. Och sedan slogs de lite till efteråt. Domaren fick kalla till sig lagkaptenerna för att be dem lugna ner lagen tillräckligt för att slutföra halvleken. Spelet kom igång, Kim Källström dundrade en hysterisk mördarfrispark som tippades i ribban, det står fortfarande 0–0 och i detta nu utbryter någon form av gängbråk utanför Lyons omklädningsrum.

Vi får se om det blir någon match, det här. Vi får se om Korsika står kvar när natten kommer.

/Simon Bank