På den tredje dagen återuppstånden? Jag vet inte det, men det kan vara värt ett försök. Det här blev ju en sån där helg där allt landade i ett tillstånd av total uppgivenhet.

PSG–L’OM 2–1. Marseille jagade kvittering med Brandão och Gignac på topp.
Spurs–Norwich 1–2. För helvete.
Det finns, bokstavligen, ingenting jag tycker om med fotboll just nu.

För att gå vidare behöver vi alltså en tanke att hänga upp lite hoppfullhet på, och jag gjorde som jag gör ibland, och vände blicken söderöver. Mot Frankrike, eller inte, beroende lite på vem man frågar.

Ikväll spelas det nämligen cupsemifinal på Korsika, på Stade François–Coty i Ajaccio, och till och med för den som gett upp finns det nåt trösterikt i det.

Jag hade tänkt landa det här i en berättelse om korsikansk fotboll och Korsika, och det hade väl verkligen varit på sin plats. Det är nästan på dagen 20 år sedan en annan cupsemifinal på Korsika (Bastia–OM), den som slutade med att en fuskbygd extraläktare rasade, med arton döda och över tvåtusen skadade, den största tragedin i fransk fotbolls historia.  Nyligen lades ett förslag – jag vet inte om det gick igenom – om att ingen fransk fotboll någonsin skulle spelas datumet den 5 maj, för att hylla och minnas offren.

Jag hade långt gångna planer på att skriva om det där, och jag tänkte berätta historien om familjen Orsoni, Europas kanske märkligaste klubbägare; om maffian och en avbruten hungerstrejk. Det får bli en annan gång. Jag kunde tagit upp den korsikanska nationalismens olika sidor, eller det faktum att högerextrema FN-ledaren Marine Le Pen stod i Ajaccio och pratade om ett Frankrike som måste försvaras mot yttre hot för tre veckor sedan – och att rasister sedan totalförstörde en muslimsk bönesal mitt i samma stad i går natt.

Framför allt tänkte jag ju skriva lite om hur Gazélec Ajaccio, andralaget i en stad som är lika stor som Eskilstuna, lyckats ta sig till semifinal i Frankrikes största cup. Det är alltså inte ACA, bottenlaget i Ligue 1, som Kim Källström möter ikväll – det är division tre-klubben Gaz, med en snittpublik på 1100.

– I stan pratar man bara om Gaz. Det är märkligt, för det finns ändå en klubb som spelar i Ligue 1, men det är Gaz som är populärast i stan, säger Gaz-tränaren Dominique Veilx till Europe1.

Inför den här matchen ryktades det att Jean-Michel Aulas, Lyons drivne president, erbjudit Gaz att spela matchen i Lyon istället, mot att de fick intäkterna från publiken (runt åtta miljoner kronor). Han borde vetat bättre än att utmana korsikansk stolthet. Reaktionerna var våldsamma i Ajaccio. Inte fan skulle de sälja bort sin hemmamatch.

Gaz kommer att ta steget upp i Ligue 2 i vår, de är tillbaka i elitfotbollen och ikväll möter de Frankrikes största klubb på 2000-talet.

Om ett par timmar slåss de för att ta en korsikansk klubb till en cupfinal, tjugo år efter att en katastrof slog sönder öns fotboll. Gazélecs har själva gått ut och förklarat att den här gången slåss de inte för sin klubb – utan för hela sin ö.

Det var alltså vad jag tänkte berättat om. Men en liten film kom i vägen.

1978 fick den franske filmguden Jacques Tati ett speciellt uppdrag. Bastia hade, för första och enda gången någonsin, tagit sig till en europeisk cupfinal. De skulle spela Uefa-final mot PSV Eindhoven, och Tati ombads att föreviga hur en liten stad med 40 000 invånare hamnade i världens blickfång.

Bastias lag hade inhemska korsikapojkar (stenhårde liberon Charles Orlanducci, mittfältaren Claude Papi) som ryggrad och inköpte Amsterdam-playboyen Johnny Rep längst fram. Gamla tanter ritade grafitti på väggarna, kyrktornen smyckades i blått och vitt (det är min favoritbild i filmen), stoltheten rann som en lycklig flod genom en hel liten stad.

PSV var bra – även om Ralf Edström just lämnat klubben – men de fick lite hjälp av omständigheterna. Planen var regnsjuk, men domaren kunde inte skjuta upp matchen eftersom väldigt många av spelarna hade Argentina-VM ett par veckor senare och inte kunde spränga ett redan tätt matchprogram.

Bastias hemmafördel försvann, PSV vann returen i Eindhoven med 3–0.

Tati dog några år senare, han hann aldrig riktigt göra klart filmen. Mer än tjugo år efteråt slutförde hans dotter Sophie projektet och presenterade kortdokumentären Forza Bastia.

Jag har bara läst om den förut, men när jag skulle läsa om Gazélec så snubblade jag över den i fullt, rörligt format.
Jag säger inte att jag förlåter fotbollssporten efter att ha sett den, men jag hatar den inte riktigt lika mycket längre. Det finns inte en enskild bild som inte vibrerar, inte en vinkel som inte gör en nostalgisk efter något man aldrig ens upplevt.

Forza Bastia. Allez le Gazélec. Mot den moderna fotbollen.

/Simon Bank

Från Sundets Pärla och rakt in i det grå. Att komma till Göteborg är som att komma hem till familjen. En familj som oupphörligen slår en i ansiktet med en blöt, iskall handduk – men ändån.

Idag är det kamratmatch, igår var det lite kvalitativt fotbollskrig, och jag ska erkänna att jag inte riktigt är klar med gårdagen än.

Jag skrev ju inte det jag borde om Pär Hansson.

Men låt oss först göra lite som ett lag som byter in Gignac och Brandão när de jagar kvitteringar i Paris. Låt oss ta en liten omväg till målet.

Så här: Vad var det egentligen Alex Ferguson såg i David De Gea? En ung målvakt som var skicklig på linjen, som hade fina reflexer och stor vana trots sin ungdom? En spelare som hade lite problem med skotten utifrån, men bra teknik? Jo, men mest av allt sökte han ju efter något annat:

– Vi letade efter samma kvalitéer som Edwin van der Sar hade; lugnet och de organisatoriska egenskaperna.

Organisatoriska egenskaper – där har ni en kravprofil för den som vill stå i det bästa laget i världens modernaste liga. När Rio Ferdinand skulle hylla van der Sar inför hans avslutande matcher i United var det mycket riktigt fötterna han pekade på.

– Du kan vara den bäste bollräddaren i världen, men om du inte har bra fötter kommer du inte att överleva i Manchester United, sa han.

Ett par månader senare fick Rio en ny lagkamrat, och han förstod precis vad Ferguson menade:

– Det första jag såg var att David hade en likhet med van der Sar: Han är bra med fötterna.

I Holland kallades van der Sar het Ijskonijn. Iskaninen. Det är ett nederländskt uttryck för någon som är väldigt lugn och cool, det var sådan van der Sar var som spelare och det är sådan han är som person.

Målvakten van der Sar hade Europas mest organisatoriska målvaktsfötter, och det hade han eftersom han fick lära sig att ha det. I Ajax utbildade van Gaal honom till en sista libero, en målvakt att vända spelet på utan att behöva vara rädd för att få ett inkast mot sig eller en boll i en mittbacksnacke.

Det handlar så klart om tradition och kultur. Holland hade och har sitt totalkoncept, målvakter där förväntas spela på ett annat sätt än målvakter i Italien och, i mindre grad, England. Har ni någon gång sett Manuel Neuer, världens bäste målvakt, värma upp så har ni sett ett tillslag med två fötter som skulle göra vilken landslagsspelare som helst stolt.

Det är inte heller någon slump. Neuer formades av Schalkes u-målvaktstränare (Tysklands bäste) Lothar Matuschak, och han formade en utespelare som råkade ha handskar på sig.

– Vi började alltid med fötterna på träningarna, har Neuer berättat.

De värmde upp med höger och vänster, långa och korta bollar, innan de ens gav sig på själva målvaktstekniken.

– Vi måste spela fotboll med två fötter.

Och med det är vi framme där vi började, vid Pär Hanssons båda fötter.

I matchen mot Elfsborg igår gjorde han två-tre direkt avgörande kanonräddningar, men det som imponerade mest – trots att vi sett det hundra gånger förut – var hur han spelade utanför straffområdet.

– Han har lagt till en dimension till i sitt spel, sa Conny Karlsson när jag frågade.

Hansson har väl snarare tagit en gammal dimension ett steg längre. Mot Elfsborg spelade han libero, han bröt anfall, var ute och dribblade, nickade ner bollar till sin ytterback, vände spel med båda fötterna.

En kollega påstod att det ”sett lite darrigt ut”, men det märkliga var ju att det aldrig gjorde det. Det var darriga situationer, men Hansson stod där som en iskanin och hanterade dem utan att pulsen steg en enda gång.

– Det kändes helt lugnt, sa han. Men det är klart, om man missar ser det ju dumt ut, det vet jag.

Sverige har många målvakter och bra målvakter, men vi har bara en riktigt modern fotbollsmålvakt. Många i den nya generationen målvaktstalanger har ett förflutet som utespelare, långt upp i pojkåldern, och Pär Hansson är den som kommit längst av dem. Han är lagkapten och organiserar sitt försvar (han skällde ut dem en gång igår, vid rätt tillfälle där också), han är deras siste försvarare och deras förste anfallare.

– Jag vill spela mer så, det är viktigt att kunna ligga långt ut och bryta innan det blir farligt.

van der Sar hade sin van Gaal, Neuer sin Matuschak. Pär Hansson hade sin Jim Dahlin, hans juniortränare i Vejby IF.

– Han sa till mig att jag skulle spela långt ut och använda fötterna. Om man missar och nån skickar in bollen i öppet mål så gör man bort sig, men han sa till mig att han tog ansvaret för det i så fall, att det var hans fel om det hände.

Igår gav Pär Hansson en masterclass i modernt målvaktsspel, en instruktionsvideo för unga talanger. Han räddade när det behövdes, men framför allt spelade han lika mycket utanför straffområdet som inuti, lika mycket med fötterna och huvudet som med händerna.

Och han var aldrig nära att missa.

/Simon Bank

Man ska inte bita den hand som… och så vidare, men det här är ju en dag då jag har all förståelse i världen för den cykelintresserade del av läsekretsen som undrar vad svenska tidningar egentligen håller på med.

OS-medaljören Gustav Larsson kör på Magnus Bäckstedts gamla kullerstenar, Hushovd kraschar, det mest dramatiska av alla cykellopp rullar genom norra Frankrike, historia skrivs, det sänds direkt i svensk tv och – det är tyst i princip överallt.

Tom Boonen tog med sig formen från Flandern och söndagscyklade sig hel igenom helvetet i norr. Om inget mycket märkligt händer såhär de sista kilometerna så kommer han att ha vunnit fyra gånger, och kan kliva upp bredvid en annan belgare allra högst upp i historien.

Ja, och det ger ju mig ett utmärkt tillfälle att berätta vad Roger De Vlaeminck sysslat med på sistone.

Han vann Paris-Roubaix fyra gånger på 70-talet, fast egentligen var det ju inte cyklist han tänkte bli. De Vlaeminck växte upp i lilla Eeklo uppe i norra Belgien, och det var fotboll han skulle syssla med. Han började i den lokala klubben, som var uppe och nosade på elitdivisionerna i Belgien, och blev som sextonåring uttagen i a-laget för första gången. När han klev av spelarbussen, stolt som en tupp, frågade klubbpresidenten honom vad han gjorde där, vem han var egentligen.

Unge Roger tog inte skiten. Han slutade direkt, och började cykla istället.

För belgisk cykelsport var det ett fint spontanbeslut, De Vlaeminck började jaga Eddy Merckx i endagarsloppen, och blev historiens bäste Paris-Roubaix-cyklist.

De Vlaeminck är 64 år nu, en idrottspensionär som cyklar för skojs skull och pratar när någon ber om hans åsikt. Han följer cykelsporten, men det betyder inte att han släppt greppet om sin allra första kärlek.

När KFC Eeklo behövde honom sa han ju inte nej.

Fotbollsklubben som fick honom att sluta med fotboll åkte kana genom seriesystemet, ner i regionalligorna, men framför allt hade de stora ekonomiska bekymmer.

Häromåret, när det såg som mörkast ut, tog en gammal cyklist på sig jobbet att försöka rädda dem. Roger De Vlaeminck, ”Monsieur Paris-Roubaix”, klev in som PR-ansvarig för Eeklo.

– Jag har hållit på den här klubben i årtionden. Mitt hjärta blöder när de förlorar. Tanken på att de skulle flyttas ner i den fjärde regionsserien skrämmer mig. Klubben har skulder, men jag vill se framåt. I en roll som PR-ansvarig vill jag etablera kontakter med möjliga sponsorer.

FCK Eeklo blev aldrig någon framgångssaga, men de fick i alla fall hjälp. En del pengar kom in, det var svårare att säga nej till en legendar än till en krisande klubb. Och spelarna fick höra ett och annat från en som en gång tog sig igenom helvetet snabbare än någon annan i världen – fyra gånger om.

– Förlora kan man göra, men aldrig utan en blöt tröja.

/Simon Bank

Det är en storm på väg in.

Nä, jag tänker inte på svenska vädervarningar här, utan på den relativt nya uppfinning som de kallar le classico där nere i Frankrike, trots att det inte finns något klassiskt över den: PSG–OM. En storm på väg in.

Det är ett par månader sedan jag tog tåget västerut för att se Marseille ta emot Paris hemma på velodromen, det var kris då också men säsongen låg fortfarande öppen. Jag satt på Cours Ju och åt lunch i solen, drack öl på Le Unic, köpte korsikansk skinka på julmarknaden och såg en flegmatisk Javier Pastore spela sitt livs sämsta match. Jag såg OM vinna med 3–0 och vända uppåt. Jag såg ett virage sud som delvis protesterade med tystnad, och jag såg två curvor som protesterade mot det faktum att PSG:s supportrar stängts ute från matchen.

Det är likadant ikväll. Inga bortasupportrar.

Orsaken till det ligger två år tillbaka, den 28 februari 2010 blev 37-årige Yann Lorence misshandlad till döds före PSG–OM. Han hörde till Boulogne-curvan, och föll offer för ett pågående krig med den andra PSG-curvan Auteuil. En PSG-supporter slogs ihjäl av andra PSG-supportrar.

Yanns föräldrar driver fortfarande en kamp för att utredningen ska leda någon vart, men för ligaföreningen och klubben blev det en slutpunkt. Bortasupportrar förbjöds, dåvarande PSG-presidenten Robin Leproux sjösatte sitt enorma projekt för att socialt förändra miljön på Parc des Princes. Spränga curvorna, demokratisera publikens sammansättning. Å ena sidan ett slag mot en läktarkultur, å andra sidan en kamp för en ny läktarkultur.

Där är vi nu. Och egentligen tänkte jag inte skriva om publiken eller läktarna, utan bara ta vid där jag var själv inför höstmötet. Dagen före matchen i Marseille skulle jag gå och se Undoubleneufcinq, ett gäng parispojkar som är bland det mest spännande som dykt upp på den franska hiphop-scenen de senaste åren. Om inte annat så för kicken att se Marseille jubla åt parisiens dagen före en PSG-match. Nu blev det som det blev, biljettkrångel gjorde att jag hamnade på en annan spelning. Skaras franskaste människa var tillbaka i Marseille efter mer än tio år, och sjöng på Le Poste à Galene, och det var en alldeles fantastisk konsert.

Ja, jag tänkte alltså ge er ett litet soundtrack inför matchen ikväll, tänkte jag. Om ni kastat mer än ett öga på den här plattformen de senaste åren så vet ni att fransk fotbolls musik kommer från le bled, från les banlieus, från förorterna i Paris och Marseille och Lyon.

Vi skickar ordet hit och dit, och ser var rytmen bär oss.

Inför höst-klassikern såg jag Mister You sitta och vara blyg som en barnunge i kvällsprogrammet On ne couche pas på TF3, han promotade sitt nysläppta album Dans ma Grotte, och om ni undrar hur Mister You låter och vilket lag han håller på så kan ni alltid lyssna på när han sjunger om vad grabbarna på hans gata sysslar med:
Les p’tits d’chez moi ils bicravent tous du Taga
Il crient tous Paris c’est magique
Paris c Zoogatagaaa

De små hemma hos mig dealar allihop
de skriker Paris är magiskt
Paris är Zoogatagaaa

Han har varit ännu tydligare förut, Mister You. Som här:

Prise d’otage, le Vélodrome est assiégé
Prise d’otage, de l’OM par le PSG.

Tagen gisslan, Velodromen är belägrad
Tagen gisslan, OM av PSG

Caen-grabben/Zlatan-dyrkaren Orelsan (lyssna på hans briljanta självmordsbrev Suicide Social, som bara vidrör fotbolls-temat) listar saker som är ”en dålig idé” i Mauvaise Idée och slår fast en sak:

Le maillot du PSG sur la canebière

PSG-tröja på La Canebière (den stora avenyn mitt i Marseille)

Förresten, om ni undrar varför Undoubleneufcinq heter just så (det betyder 1995) så är det för att 1995 är fransk hiphops största år. Det var, bland mycket annat, då som Psy 4 De La Rime dök upp i Marseille. I sin Avant le Marseillais (Framåt, Marseille – refrängen handlar i stort om att OM är beredda att ”fuck all”) hälsar de välkommen till le Vélodrome, där man ”pratar mer som Zizou än Platini”:

L’OM, c’est pas magique
c’est réel

OM är inte magiskt
det är verklighet

Sådär kan man hålla på, om man inte har ett flygplan att gå på precis om ett par mimnuter. GFB är PSG, Sinik är die hard PSG, Jérémy Ménez-polarna 113 har rappat om att de bär Jerrys tröja. Booba är PSG, liksom Benzemas grabb RHOFF. IAM är, förstås, OM. Det är 3ème Oeil och Soprano också. Och Shurik’N.

De två stora uttryck som finns för det framväxande Frankrike är, alltjämt, fotbollen och musiken. De två största klubbar som finns är alltjämt Paris och Marseille. När stormen driver in över Parc des Princes ikväll kommer den i alla fall att ha världens bästa soundtrack.

/Simon Bank

Vad säger ni? En dag för eftertanke och kontemplation?

Nej, det här såg jag inte komma.

Paolo Maldini, den störste av alla milanisti, förstärker Inters sportsliga ledning i något slags vagt formulerad sportchefsroll, och även om det finns en form av förvrängd logik i det känns det som det slutgiltiga beviset på en fotbollsvärld som förlorat alla sina värden.

Massimo Moratti satsade möjligen på fel häst när Rafa Benitez kom in i klubben och han satte klubbens nycklar i händerna på Branca istället för Oriali. Det har funnits en lucka i den sportsliga ledningen sedan dess, och Moratti visade redan med Leonardo-testet att han inte var främmande för att plocka in Milan-stämplad kompetens i Inter.

Samtidigt är det ju känt att Maldini själv blev desillusionerad i grunden efter Curva Suds hån under hans sista match i klubben, att det såret aldrig riktigt läkt. Han har varit i Paris och fikat med Carlo Ancelotti, det har ryktats om att han skulle få någon roll i PSG, vilket möjligen hade känts märkligt.

Men det här är något helt annat.

Visst, Andrea Prilo kunde gå till Juventus i somras, Alessandro Nesta kan gå till Juventus nästa sommar. Men Maldini i Inter? Det är en revolution, en jordbävning.

Det händer saker i Inter, det ska finnas utrymme för en ny satsning med Stramaccioni som tränare, och det finns ett genuint behov av en sportchef med ett namn, någon som kan locka unga spelare till klubben och styra en nödvändig generationsväxling.

Det är möjligt att Paolo Maldini är rätt man för jobbet.

Men det kommer alltid att vara fel färger för honom.

/Simon Bank

Hemma igen, efter en snabbtur till ett Frankrike som tänkte på annat än fotboll. Dels för att Marseille slutat spela just fotboll, dels för att det ju faktiskt fanns annat att tänka på.

Vi brukar ju prata om fotboll här, så låt oss prata om de två franska spelare som det skrivits allra mest om de senaste veckorna.

Den ene var reservmålvakt i FC Castelmaurou utanför Toulouse, en ung, fransk kille med algeriska rötter. Han dyrkade Zinedine Zidane, hans tränare beskrev honom som ”den lugnaste av alla i laget”, en tyst kille som inte sa något ens när han fick en rejäl utskällning.

Den andre killen, även han med algerisk bakgrund, spelade ytterback i US Meyzieu, utanför Lyon. En hårdjobbande försvarare som inte kunde få nog av fotboll. Han höll på Lyon och älskade Karim Benzema, Real Madrid-stjärnan som växte upp i grannbyn.

Det finns mer som förenar de där två livsödena än fotbollen. Pojkarna var lika gamla, båda kom från rätt ruffiga omständigheter, båda hade sina algeriska föräldrar, båda var födda i Frankrike.

De hette till och med samma sak: Mohammed.

Ja, och nu vet ni ju att deras livsöden hängde samman mer intimt än så.

Den 15 mars, för två veckor sedan, spände Mohammed Merah en kamera över bröstkorgen, satte sig på sin moped, tog sikte på två fallskärmsjägare som råkade stå vid en bankomat. Sedan skrek han ”Allahu Akbar”, ”Gud är stor”, och sköt ihjäl dem. Den ene soldaten hette Abel Chennouf, den andre hette Mohammed Legouad och var ytterback.

Två killar, födda samtidigt, med samma intressen och likartad bakgrund, förenas genom att de står i varsin ände av en pistolkulas färd genom luften. Ni kan fortsättningen – Mohammed Merah mördade totalt sju människor; franska soldater, judiska barn och vuxna, och skickade Frankrike rakt in i en landssorg och diskussioner om vilket land det är och vilket land det ska bli.

De är ju mitt i en presidentvalskampanj, och frågor om invandring, islamism och säkerhet bränner avgrundsdjupa hål i varje liten debatt. De senaste tio åren har över 900 islamister gripits av fransk säkerhetstjänst, men det här var det första terroristattentatet på fransk mark sedan 1996. Mohammed Merah hade gjort flera studieresor till känsliga områden i Mellanöstern, men ingen av de tolv utländska säkerhetstjänster man frågat i samband med dåden hade sett honom som ett allvarligt hot.

Nu pekar Marine Le Pen, Jean-Marie Le Pens dotter och Front Nationals nya ledare, på terroristen och efterlyser ett annat Frankrike.

– Hur många Mohamed Merah, förklädda till flyktingar, finns det på de båtar och flygplan som varje dag kommer till Frankrike?

Den alternativa frågan, hur många Mohammed Legouad som finns på de där båtarna och planen, ställer hon inte.

Målvakten Mohammed lämnade sitt lag, klubben hade inte hört ett ord från honom under de sista två månaderna före morden. Ytterbacken Mohammed lämnade Lyon och fotbollen för att ta värvning i armén och arbeta för Frankrike.

Mohammed Legouad beskrivs som en troende muslim och som en varm och generös pojke som älskade fotboll. Mohammed Merah växte upp utan pappa, åkte in och ut i fängelse (snatterier, rån, småbrott) och beskrevs som något annat.

– Jag har känt två olika Mohammed Merah. Fram till han var 16-17 var det en pojke som hade behov att bli omtyckt och som gjorde små hyss som alla andra, berättar en av hans gamla vänner för L’Express.

Sedan kom islamismen, den radikala lösningen, den vidriga extremismen, resorna. Sedan kom morden.

När tidningar och tv rapporterade om hur en islamistisk seriemördare med algerisk bakgrund mördat franska soldater och barn fanns det en del som ifrågasatte själva grundterminologin.

Den algeriska fotbollstidningen Le Buteur, som är mycket läst i Frankrike, kände igen diskursen från sin planhalva, från idrotten.

I en ledare (som, lågintelligent nog, vänder sig mot etnocentrisk rasism samtidigt som den ylar om ”den judiska lobbyns inflytande på franska medier”) pekar de på vad en fransman kan göra för att inte längre vara fransk:

Yannick Noah var fransman när han vann Franska Öppna, men fransman med kamerunskt ursprung när han förlorade matcher. Zinedine Zidane var fransman när han vann VM, men fransman med algerisk bakgrund när han skallade Materazzi.

”Mohammed Merah och alla de unga invandrarna i förorterna är lika mycket franska som Zinedine Zidane, Brahim Asloum, Mehdi Baala, Mahiedine Mekhissi, Karim Benzema, Samir Nasri, Adil Rami. Om de första inte är ’okej’ får ni inte ta de andra heller”.

Två pojkar med algerisk bakgrund växte upp i franska förorter, de var lika gamla, hette samma sak och älskade samma sport.

Mohammed Legouad mördades av Mohammed Merah, han begravdes under överinseende av president Sarkozy. Merah begravdes idag, som seriemördare och terrorist, och under stora protester.

Ett franskt samhälle har så oerhört många problem att diskutera innan de går vidare; segregationen, rasismen, omsorgen, säkerheten. Åtminstone en liten del av tiden borde de ägna åt att lyssna på vad Karim Benzema, Mohammed Legouads idol, har att säga om hur det är att leva i Frankrike och se ut som Karim Benzema.

– I stort är det så att när jag gör mål är jag fransman, men om jag inte gör mål eller om det är något problem, då är jag arab.

/Simon Bank

Bara en dryg månad sedan jag var i Marseille, men det känns som att det hunnit gå flera fotbollsår sedan dess.

Då, i mitten av februari var Marseille ett fotbollslag med vinden i ryggen, Bayern München ett pressat lag med en vägg i ryggen.

Det är inte så nu.

Om vi nöjer oss med matematiken går det ju att konstatera att OM på de åtta matcher som gått sedan dess nått oavgjort en gång (mot understreckslaget Nice i helgen) och förlorat resten. De har förlorat mot dåliga lag och mycket dåliga lag, och de har förlorat mot bottenlag i division tre.

Under samma period har FC Bayern vunnit sex av sju matcher, och skickat in 24 mål. De kommer hit med en så gott som helspetsad startelva – bara Bastian Schweinsteiger väntas sitta på bänken av de självskrivna förstavalen – och de möter ett lag som tappat precis allt som finns att tappa. Inklusive sin viktigaste försvarsledare och sin lagkapten/målvakt.

Det är just det där sista jag tänkte vi skulle fördjupa oss en smula i.

Steve Mandanda är ju avstängd efter sin slutsekundsvarning på San Siro, och när nu andravalet Gennaro Bracigliano gjorde en perfekt Papphammar-imitation i den där cupmatchen mot division tre-gänget Quevilly så stod Didier Deschamps lite trångt till.

Hans etta är borta, hans tvåa kastar in bollar… men om han letade riktigt noga i den där tvättkorgen längst in i omklädningsrummet så…

Ja, han hittade alltså Elinton Andrade, 32.

Det är Andrade som fått förtroendet att försöka stoppa Mario Gómez i kväll, inför ett strejkande Vélodrome, och det är inte omöjligt att Deschamps fattat det valet bara eftersom det är en bra historia.

– Andrade har fått vänta länge på den här chansen. Jag hoppas att han lyckas, hälsar Zico genom l’Équipe.

De känner varandra sedan tidigare, de där två.

Elinton Andrade kommer från Brasiliens allra djupaste söder, han växte upp utan pappa och fick sin utbildning i Zicos akademi uppe i Rio. Han tog steget in i den stora proffsfotbollen, men utan att få förtroendet någonstans repade han av alla de stora Rio-klubbarna. Reserv i Fla, reserv i Flu, och till slut landade han i Vasco av en slump. Han hade börjat spela fotbollsvolleyboll nere på stranden, lärt känna Vasco-legendaren Romário, och plötsligt stod dörren öppen utan att han hade en aning om hur det gått till.

Plötsligt fick han stå i mål en del, och det gick rätt fint fram tills Vasco åkte till Curitiba och mötte CA Paranaense.

Då gick det inte särskilt fint alls.

Vasco gick på en historisk 7–2-smäll, mest stryk av alla fick Elinton Andrade, som blev uthängd som den där grabben som Romário hittat på stranden.

Han drog till Europa istället, åkte till Portugal för att försöka få loss ett EU-pass som skulle öppna vägen till ett vettigt målvaktsjobb i en europeisk klubb.

Han fick inget, och där stod han.

– Utan klubb, utan pengar, utan papper och utan min fru, som lämnade mig. Det var de värsta månaderna i mitt liv, men jag slutade aldrig kämpa.

Och det är här någonstans ni får föreställa er ett soundtrack till bloggen.

Elinton Andrade jobbade som lantbrukarlärling, medan han höll kroppen i form.

– Jag tränade på egen hand, ute på ett fält, bland kycklingar och grisar. Jag satte potatis, planterade tomater eller gurka för att hjälpa dom som tagit emot mig. På måndan tog jag mig upp för ett berg, på tisdan sprang jag bland fåren… men jag gav aldrig upp.

Han fick sitt pass till slut, och spelade VM i fotbollsvolleyboll för Portugal. Sedan hackade han sig vidare i Ascoli och Rapid Bukarest, innan Didier Deschamps tog honom till Marseille för att vara reservens reserv.

Där har han suttit fram tills nu. Under tre år i OM har han spelat tre matcher, men han har tränat som om han var lagets största stjärna. Han kommer ut till träningsanläggningen först av alla, han går hem sist av alla. Han lägger mest tid av alla i gymmet, och han har gjort det för att vara redo om han en enda gång till i livet skulle få en chans att visa att han är en duktig fotbollsmålvakt.

I måndags fick han veta att den kvällen kommer i kväll. Mot Bayern München.

Vi kan väl nöja oss med att konstatera två saker: 1. Det är rätt få som verkligen tror att han kommer att lyckas. 2. En av de som tror är Elinton Andrade själv.

Skulle han någonsin tvivla behöver han ju bara tänka på de där åren på ett potatisfält i Portugal. Eller möjligen på den uppseendeväckande tatueringen han har i nacken, med ett fem rader långt meddelande textat i skrivstil:

Jag är som fågel Fenix. När alla tror att jag är skadad och svag reser jag mig ur askan, upp ur mina plågor med ännu större kraft och kamplust. Jag är en modig krigare och jag låter mig aldrig besegras. Mitt mål är att vinna.

UPPDATERING:

Inne på Stade Vélodrome, och det är en märklig upplevelse. Det är det alltid, men det är speciellt idag. Som sagt och skrivet så strejkar alltså OM:s supportrar. De tycker att laget skämmer ur dem, och vafan – det har de ju rätt i. Här inne är alla banderoller, i både sud och nord, uppsatta upp-och-ner, och supportrarna har hittills varit helt tysta.

Ja, fast de kunde ju inte hålla sig när den förste spelaren kom in för att värma, när han kysste klubbmärket framför Virage Nord och började jogga igång kroppen. Då kom det taktfasta igång, då hade de en spelare de ville välkomna in:
– Andrade! Andrade! Andrade!

Nu är det match, och jag är precis lika tvärsäker som för ett par timmar sen. Det blir 1-7. Eller 2-0.

/Simon Bank

Det finns så mycket man kan säga om dom. Misskötseln genom åren, den smått rättshaveristiska supportersjälvbilden, Gabi Heinzes uppspel, den uppblåsta liturgin kring minsta lilla händelse.

Men vi sparar det till en annan gång. Idag konstaterar vi bara att AS Roma är en klubb som minsann går längre än de flesta för att få sina nyförvärv att trivas.

Baldini värvar.

Bojan jättejätteglad.

/Simon Bank

Ni jublar lite åt Messi? Ni sitter och svettas åt en italiensk cupmatch? Ja men gör det då.

Från Juventus–Milan tog jag med mig en enda bild, oavsett resultat: Precis när Maxi Lopez gjort 2–1, och rusade ut mot curvan – såg ni hur Seedorf och Pippo Inzaghi ställde sig där runt honom och höll ihop en liten minicirkel, hur de pratade, la upp en strategi, ”hur gör vi nu”, sånt.

Den cirkeln, det fanns så mycket intelligens i den att man skulle kunna hålla all världens tränarutbildningar i den.

Men till saken. Jag tänkte inte komma med en enda analys eller förklaringsmodell, utan bara slå fast att det inte finns något lag som liknar Olympique Marseille – och att ni ska vara glada för det.

Det är då en jävla fotbollsförening.

Jag var nere och såg dem bryta en negativ trend i höstas, när de slog PSG med 3–0. Efter den vinsten gick de obesegrade i sexton matcher, kvalade in till CL-slutspelet och tog sikte mot toppstriden i Ligue 1.

Sen åkte jag ner igen, och såg dem bryta den positiva trenden. Slutsekundsvinsten mot Inter gav dem en trampolin att hoppa mot kvartsfinalerna på, men om ni undrar vad som hänt sen så har ni det här:

0–1 mot bottenlaget Brest.
0–1 mot Toulouse.
0–2 mot Evian TG.
0–1 mot bottenlaget Ajaccio.
1–2 mot Inter.
1–2 mot bottenlaget Dijon

Sex raka förluster, och det har börjat grymtas om det omänskliga spelprogrammet som plågar en lite småsliten trupp. I kväll drog de ändå iväg till Haute-Normandie för att spela cupkvart mot US Quevilly, och de åkte med tre önskemål. Det första var att vinna en fotbollsmatch igen, det andra att kanske få göra lite mål, det tredje att slippa slita på sina nyckelspelare i onödan.

Man ska inte säga att förutsättningarna var goda, för OM funkar inte på det sättet. They can snatch defeat from the jaws of victory vilken dag som helst.

Men de mötte i alla fall ett lag från National, från tredjedivisionen, ett lag som slåss för nytt kontrakt där. Vidare – ett lag som på sina sju senaste matcher i tredjedivisionen tagit totalt två poäng.

Nu undrar ni hur det gick, va?

Nä, OM vann inte en fotbollsmatch igen.
Nä, OM gjorde inte en massa mål.
Nä, OM vilade inte sina nyckelspelare.

Olympique de Marseille åkte upp till norr med sitt bästa lag, låg under med 1–0 hela matchen, lyckades kvittera i slutminuterna av ordinarie tid och tvinga fram en förlängning. De fick spela 120 minuters stenhård cupfotboll på bortaplan, de tappade till 1–2 i förlängningen, kom tillbaka till 2–2 och… släppte in 2–3 i 119:e.

Didier Deschamps drog upp sitt blixtlås på jackan efteråt, såg ut som att han inte riktigt fatta. Quevilly skrek rakt ut, men fattade nog inte heller. Det finns en skrällkultur i fransk cupfotboll (jag har försökt reda ut den förut), men framför allt finns det något sjukt i Marseille, något som inte går att förklara utan att använda djupsykologiska sociologiska gruppanalyser. Det här inte ens en kollaps längre, det är ett konstverk. En installation. Publiken står upp och applåderar.

Olympique Marseille är världens just nu sämsta fotbollslag.

Jag utgår ifrån att de vinner Champions League i maj.

/Simon Bank