Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov, som Filippa Reinfeldt brukar säga. I bloggfamiljens fall betyder det att vi försöker rikta blicken åt det håll där vi är bäst lämpade. Erik Niva skriver alltså om 1986 (och om ni vill ha ett Sir Alex-inlägg lagom till jubiléet imorgon så är det bara att säga till), medan jag skriver om framtiden.

(KORT AVBROTT FÖR LIVERAPPORT: Fashion TV visar just ett inslag från Dolce & Gabbanas show när D&G-boken med Milan presenterades. ”Una bella marca” säger Flamini, medan Pato talar om att ”They are great, jag är jätteglad att ha dem som sponsor i Milan. Vi är alla jätteglada”. Se där. Gattuso är den ende som inte bär kavaj, Nesta är snyggast och Pippo skriver flest rödamattan-autografer. Det var väl det)

Så. Jävla. Jätteglad.

Jomenvarvarvi. Just det: Framtiden.

Ja, jag tänkte ju mest meddela att Tottenham Hotspurs U18 idag slog MK Dons med 11–3, vilket är klubbens största vinst i Premier Academy någonsin. Och det är kanske inte så spännande, så här en lördagskväll, men jag vill tala om att en blixtsnabb kantlöpare på 17 år gjorde tre av målen och att om man kan dra vissa paralleller om man har lust. Inte så att man måste, men om man verkligen vill. Inte nödvändigtvis. Men eventuellt. Kanske.

                  Kenneth McEvoy, 17.                                 Gareth Bale, 22.

/Simon Bank

Syntagma, Aten, 18.55 den 4 november 2011.

Tja, om det finns en mittcirkel i Europa just nu så är det väl här. Aleka Papariga, grekiska kommunistpartiets ordförande, håller tal inför tusentals och åter tusentals på Syntagman, i väntan på förtroendeomröstningen ett par hundra meter härifrån. Gamla, unga, män, kvinnor, går i armkrok och skanderar slagord om att den amerikanska plutokratin måste besegras av en grekisk demokrati.

Polisen blockerar vägarna ett par hundra meter bort, i alla riktningar. Det är lugnt, än så länge, nästan familjärt. Ett land glider mot ravinen, i tisdags förlorade de grekiska mästarna mot de tyska i fotboll, och jag är här för att gå på derby medan det nya Europa skriver sin historia.

Olympiakos–Borussia Dortmund, i tisdags.

/Simon Bank

Min plan var alltså att åka till Lyon, hänga med Kim Källström och skriva om Cristiano Ronaldo. Ja, och det gjorde jag ju också, men en bit före midnatt kom lite kvällsläsning emellan, och det fick bli som det blev.

Det räckte alltså med ett par rader (eller egentligen med två ord) för att förstå att Zlatan Ibrahimović inte bluffat – han tänker berätta allt, från sitt perspektiv. Att han är hänsynslös mot Pep Guardiola är en sak, jag tycker det lovar mer att han inte försöker förställa sig själv. Har man kört I 325 så har man. Har man ghettot i sig så har man. Jag har aldrig förstått dem som hävdat att man måste ta ställning så förbannat för-eller-emot när det handlar om Zlatan. Det är inte som att välja fotbollslag. Det är fullt möjligt att tycka att han är en besvärlig jävel – men en underbar besvärlig jävel. Och om det är någon bild han själv tecknar I det där första kapitlet så är det ju just den.

Det var väl lite det jag försökte skriva om i natt.

Åtminstone en tråd finns kvar att rycka i framöver, en fråga att besvara: Hur gick Barcelona från att vara Cruijffs Dream Team, med Stoitjkov och Romario och ett holländskt omklädningsrum med allt vad det innebär – till att vara ett Masia-fostrat kollektiv av mönsterelever?

Där finns en kopernikansk vändning som är oerhört intressant. Och den som sågar den har ju inte tittat så mycket på fotboll de senaste åren. Det finns kanske till och med en nödvändig logik i att historiens mest kollektivt spelande fotbollslag är… vad var det Zlatan skrev… en sekt?

Jallefall.

Som en liten motvikt till Barça (en grej till apropå boken, om vi ska vara petiga: Lagercrantz skriver konsekvent Barca, som betyder ”båt” på spanska) kan man väl plocka fram en ledare som älskar allt det som Pep Guardiola bevisligen inte älskade.

Zlatans gamle gudfader har ju pratat igen.

Det är i en lång intervju med franska magasinet So Foot som Leo Beenhakker berättar om Ibrahimović ett varv till. Beenhakker är sportchef i Ujpest nu för tiden, men han glömmer inte en förälskelse.

– Vi var på vinterläger i Spanien, på Alicante-kusten. Jag såg honom och sa till mig själv: ”Jesus Kristus, jag måste ha honom”. Så vi pröjsade pengarna, efter en sjuhelvetes kamp med Malmö. Inom en vecka hos oss var det katastrof, efter tre veckor började 50 000 åskådare att vissla ut honom. Sedan tränaren, sedan ledningen, styrelsen titta snett på mig. Till slut fanns det bara två personer som trodde på Ibrahimović: Zlatan och jag. Sen exploderade han. Men pfft, det var jobbigt. Alla ville mörda mig.

So Foot: Hade han redan då det där egot?

– Ja, och det är därför jag avgudar honom. Jag älskar honom, älskar honom fortfarande, älskar hans personlighet. Jag säger alltid till mina chefer: ”Ge mig elva rövhål så blir jag mästare”. Stora spelare är alltid stora personligheter. Tror ni det var lätt att styra en Hugo Sanchez eller en Bernd Schuster? Det är klart att de är rövhål! Men de låter dig aldrig falla till marken, de kan förändra en match. I början var Zlatan en jävel. I omklädningsrummet, på planen, på träningen, jag sa till mig själv: ”Satan, vem är den här grabben?”. Jag älskar honom för det, för hans temperament.

Beenhakker är holländare, på det holländska sättet. Barcelona var en holländsk klubb alldeles nyss, men är det bara på planen nu för tiden. Det är intressant, och det är oerhört framgångsrikt. Det gjorde dem bäst i världen, det gjorde dem bara inte till rätt lag för en svensk som gillar snabba bilar och att köra mot rött.

Beenhakker tar förresten upp den gamla historien om Roma också, hur nära det var att Zlatan hamnade i Italien och inte i Holland.

– Capello var mer än intresserad. Han tränade Roma då, och tre-fyra dagar efter att Zlatan skrivit på för Ajax stötte vi ihop på någon match. Han kom fram till mig: ”Hej, din jävel!”. ”Men Fabio, vad är det?”. Han garvade: ”Jag hade nästan gjort klart Zlatan-affären med min president”. Jag svarade: ”Inte en chans, din jävel”.

Zlatan Ibrahimović hamnade i Ajax innan han hamnade hos Capellos i Juventus, i Mancinis och Mourinhos Inter och i Pep Guardiolas katalanska skola. Han skaffar sig nog inga vänner runt Plaça Catalunya just idag, men han är fortfarande älskad av en grånande galning i Ungern.

/Simon Bank

Ingen Zlatan Ibrahimović bland världens 23 bästa fotbollsspelare 2011?

Fint, så visar Fifa och France Football att de väljer spelare istället för symboler, så bevisar de att de inte fattar politiska val.

Det är som det ska.

Bara det att de samtidigt bevisar att de faktiskt inte bryr sig så mycket heller.

France Football är världens bästa veckomagasin (ja, eller de kommer ju ut två gånger i veckan), en av de saker jag saknar mest av allt när jag inte är i Sydeuropa. FF är kunnigt, ordentligt, de har en internationell utblick och brukar hålla sig för goda för att syssla med sensationalism. När de gav upp maktkampen – jag ser det så – och gifte sig med Fifa för att dela ut den guldboll som alltid varit deras egen märktes det direkt att kvalitén liksom sjönk.

Fler märkliga namn kom med på slutlistan, fler relevanta namn saknades.

Nu kom årets lista, och det är samma sak igen.

Att Zlatan Ibrahimović inte är med tycker jag är både rätt och riktigt. Zlatan hade en likblek vår, från februari och framåt snittade han 0,07 mål i Serie A, han åkte på onödiga utvisningar och kompenserade det knappast med sitt spel i ett av Europas medelklasslandslag.

Som symbol ska Ibrahimović självklart vara med – han är Milans ledare, och Milan vann både liga och supercup. Han har en enorm betydelse i en enorm fotbollsmakt som Italien. Jag trodde inte att de skulle våga hålla honom utanför, men de vågade. Jag protesterar inte alls mot det.

Men det finns ju annat.

När jag skrev att de inte fattar politiska beslut så ljög jag. Eller… de fattar i alla fall emotionella beslut. Éric Abidal är en fin kille, med ett stort öde. Men en av världens 23 bästa fotbollsspelare? Det skulle inte ens hans agent påstå om han inte fick betalt för det.

Nani är med – inte Rob van Persie. Karim Benzema är med – inte Manuel Neuer. Ingen David Silva.

Dessutom finns en sorglig geocentrism i listan. När EM arrangerades för tre år sen var den europeiska dominansen (då valde man enligt gamla systemet, utan Fifa-inblandning) total. I somras spelades Copa America, där Uruguay gick fram som en taktiskt smart ångvält och blev mästare för första gången på 16 år. Ändå är inte en enda av deras försvars- eller mittfältsspelare nominerad.

Men, tja, jag är ju glad att Xabi Alonso finns med, och när priset delas ut är det här likafullt en pseudodiskussion som föregår en ickediskussion.

Listan över världens bästa fotbollsspelare 2011 ser ju ut som den ser ut, prispallen är vad den är:

3. Lionel Messi.
2. Lionel Messi
1. Lionel Messi.

/Simon Bank

13 besök
8 vinster
5 oavgjoda
0 förluster
8 mål.

Om nu Zlatan Ibrahimović skulle lära sig nicka, helt plötsligt, så känns det naturligt att han lär sig det på Stadio Olimpico i Rom.

19 mars 2003: Roma–Ajax 1–1.

5 mars 2005: Roma–Juventus 1–2.

19 november 2005: Roma–Juventus 1–4.
0–2 Zlatan Ibrahimović.

17 december 2005: Lazio–Juventus 1–1.

20 september 2006: Roma–Inter 0–1.

20 december 2006: Lazio–Inter 0–2.

29 september 2007: Roma–Inter 1–4.
0–1 Zlatan Ibrahimović.

29 mars 2008: Lazio–Inter 1–1.

19 oktober 2008: Roma–Inter 0–4.
0–1 Zlatan Ibrahimović.
0–2 Zlatan Ibrahimović.

6 december 2008: Lazio–Inter 0–3.
0–3 Zlatan Ibrahimović.

22 september 2010: Lazio–Milan 1–1.
0–1 Zlatan Ibrahimović.

7 maj 2011: Roma–Milan 0–0.

20 oktober 2011: Roma–Milan 2–3.
0–1 Zlatan Ibrahimović.
1–3 Zlatan Ibrahimović.

/Simon Bank

Arsenal besegrade på lördagsförmiddagen som väntat Chelsea på bortaplan i ett så kallat derby. Slutsiffrorna skrevs till 5–3 efter bland annat tre må…

Äh. Herrejävlar.

Efter en vår, en sommar och en höst när Arsène Wenger hängts ut på tork så kommer det här, ett definierande ögonblick då allt det där han tror på och är till slut spelade honom rätt i händerna. När alla hjulen börjat rulla åt rätt håll igen, och Arsenal tagit sig upp på en i alla fall halvfast mark, både i Europa och England, så kom ett bortaderby som de bara vunnit två gånger på 2000-talet.

Det vore enkelt att tänka sig ett Arsenal som vill åka därifrån med lika mycket som de kom med. Det vore i så fall att tänka sig ett Arsenal som inte finns.

De ställde sig högt upp, stirrade rakt in i revolvermynningen, och undrade – rätt jävla naivt – vad som skulle hända härnäst. I första halvlek smällde det bara, de spelade en fotboll de helt enkelt inte klarade av. Djorou stod där vid mittlinjen och lät Ashley Cole eller vem som nu hade lust rusa förbi och komma till chans gång efter gång.

Ett balanserat, klokt Arsenal hade inte sprungit in i de där smällarna – men de hade förmodligen inte kommit till den här sortens 50-50-lägen i offensiven heller. De hade inte testat John Terry på samma sätt, de hade inte fått de där tunga målen på rätt plats, de hade inte vänt matchen på ett par minuter och legat och spelat van Persie-fotboll sista halvtimmen.

Jag är inte ens särskilt säker på att Arsenal var bra idag, att de spelade rätt eller smart eller någonting. Men de var vinnare. Om de gick fel så hittade de rätt, och de gjorde det med en lagkapten som gick först och banade väg för en av de mest osannolika segrar det här laget tagit på tio år.

Är Arsenal ett topplag idag? Är de ett mycket bättre lag nu än igår?

Äh, det relevanta är att det är så de känner sig igen. Det betyder minst lika mycket.

/Simon Bank

Derby Day i London, John Terry day. Del två av le Derby du Rhône där nere i Lyon. Italienskt derby i Milano, med Contes bindgalna kalufs mot Ranieris kontrollag.

På väg in i en laddad lördag kan vi väl svepa med blicken över kontinenten och titta på hur man löst det här med överladdning.

Ni har redan läst en del om hur den bosniska ligan spårat ur, med publikkonfrontationer i Mostar och brutna matcher lite varstans. I veckan fattades ett beslut som får italienske publikjägaren Roberto Maroni att framstå som försiktig: Ingen bortapublik i Sarajevo-derbyt. Den stängs ute, av säkerhetsskäl.

Återstår att se hur de klarar genomförandet nästa helg, när Željezničar tar emot FK Sarajevo. I veckan som gick försökte nämligen turkiska förbundet ge sig på precis samma sak, och det gick… inget vidare.

Besiktas mötte starka Fenerbahçe i förrgår, ett Fener som imponerat med att trots allt spela riktigt bra fotboll mitt i sin totala kris. För Besiktas var matchen en chans att hänga på i toppen, för Fener var den en chans till maktdemonstration.

För förbundet var det en test av kompetensen.

Matchen slutade 2–2, Besiktas portugiser (Simão, Hugo Almeida) var lika starka som Feners brasilianare (Alex, Baroni – Fener har 26 raka utan förlust nu).

Förbundet?
Nä, de förlorade.

Bara att matchen var årets första derby var ett bevis på hur läget är i turkisk fotboll. Besiktas och Fener skulle ju redan ha mötts, i supercupen, men den matchen fick ställas in eftersom landets fotboll stod till midjan i skandalen.

Det här derbyt spelades, även om båda klubbarna fortfarande har tunga namn som sitter inspärrade i väntan på rättegång, och inför matchen fattade förbundet ett bosniskt beslut, om att förbjuda all bortapublik i matcher mellan de stora fyra (Istanbuljättarna och Trabzon)– ett beslut som kritiserats både hårt och brett.

Det var inte en vecka för fotbollskonflikter. Hela Turkiet har lidit med offren för dels terrorattacken i Hakkari, dels jordbävningen i den östra delen av landet.

– Det är meningslöst att prata om fotboll just nu, sa Radvan Dilmen, den gamle Fener-yttern som numera är Turkiets tyngsta tv-expert, och vägrade att kommentera omgången i tv.

I förrgår skulle det så spelas igen, en av de viktigaste matcher som finns i Turkiet – och enligt rapporterna som kom skulle det alltså spelas utan Fener-fans.

Eller, skulle det?

När matchdagen kom backade förbundet, och skyllde ifrån sig. De menade att det var de säkerhetsansvariga i Istanbul som fattat beslutet. Vilket kommunfolket inte alls höll med om, varför de skyllde på Istanbul-klubbarnas sportsliga ledningar.

Med ett par timmar till avspark visste ingen någonting, mer än att det var någon annans fel. Till slut kom ett besked inifrån Besiktas styrelserum:

– Feners fans får komma, inga problem.

Och problem var förstås precis vad det blev. Inte med våld, den här gången, men med att få in 1500 bortafans på en arena med ett par timmars varsel. När avspark gick var bara ett insläpp öppet, vilket gjorde att trycket utanför Inönü blev okontrollerbart. Till slut lyckades Fener bryta sig in genom ett alternativt insläpp och… ja, det blev väl mest en demonstration av det sämsta säkerhetstänk som turkisk fotboll någonsin presterat: Stäng ute bortapubliken, tillåt bortapubliken, ta inte hand om bortapubliken, se när bortapubliken bryter sig in.

Ledningen i turkisk fotboll hade en svag ställning när veckan började. Den är inte starkare nu.

/Simon Bank

PS. Och, just det, det kan väl vara värt lite utrymme att be om ett utlåtande om Istanbul från en som kan jämföra. Förra veckan spelade Harry Kewell sitt första Melbournederby (krisklubben Victory fick 0–0 mot krisklubben Heart), och inför matchen pratade han derbyn med the Age:
– Liverpool–Everton är enormt. Det är en rivalitet med arenorna så nära varandra – 200 meter – och rivaliteten är intensiv. Det är ingen stor stad, men en fantastisk stad. Jag var med i ett par derbyn där de aldrig slutade som du ville att de skulle sluta.
– Nån åker alltid ut, det är alltid kontroversiellt, alltid nåt som händer som gör matchen speciell.
– Istanbul-derbyt kan man inte ens beskriva med ord. Det är på en annan planet, en annan nivå. Den matchen spelas mitt på scenen i en annan del av universum. Under veckan som föregår derbyt stannar allt annat bara av. Fansen pratar om matchen tre eller fyra veckor i förväg, det bara fortsätter byggas upp, och när matchdagen kommer är det bara fenomenalt.

Lecce, invece.

Ja, herregud. 3–0 i paus på en av Milans blinda fläckar, den alltid lika lojale (hmpf) Oddo dunkar in en straff på sin arbetsgivare och firar vilt – och det är mest en påminnelse om varför vi gillar den här sporten trots allt.

Och om vi behöver en påminnelse om varför vi hatar den här sporten så är det ju bra att Marseille finns.

Det går inte att hänga med det där laget, för sedan Inter började bli ett mästarlag för ett par år sen och Tottenham slutade förlora varje helg så har OM tagit över som laget med toppligornas största självförstörelseknapp. Och de kan bara inte låta bli att trycka på den. Ni såg kanske hur de lyckades hamna i en tre-mot-tre-situation i eget straffområde i den 92:a minuten mot Arsenal (det finns inga fungerande fotbollslag som hamnar i sådana situationer så sent, inte någonstans), och möjligen noterade ni att André Ayew (han som konsekvent kallas Ajevv i svenska tv-sändningar, av någon obegriplig anledning) i går skickade upp OM på rätt spår igen med två mål mot jumbon Ajaccio.

Man kunde alltså tänka sig att det, vinsten igår, var ett utmärkt tillfälla för folk i ledningen att andas lite, njuta av en seger och lite arbetsro.

Men nä. Runt La Commanderie jobbar man inte så.

Sportchefen José Anigo tyckte inte att gårdagskvällen var en kväll för lugn kontemplation. Han tyckte att det var exakt rätt tillfälle att bjuda ut tränaren DD Deschamps på gryningsduell.

I veckan som gått hade DD anklagat folk i klubben för att ”inte dra åt samma håll”. Igår svarade Anigo i La Provence.
– Det är idiotiskt att säga sånt som sprider tvivel hos folk, när situationen kräver att alla ofrar sig på planen så att laget vinner.
– J’en ai plein les cul.

Det där sista betyder att han har röven full. Eller, egentligen: Jag har fått nog av den här skiten.

– Det är nog med att säga ”det är hans eller hans fel”. Han måste sluta att ta sig själv för Calimero.

Calimero? Jo, referensen är tydlig för alla söder om Alperna. Calimero är en japansk tecknad serie om en svart liten kyckling som spelar offerrollen i en familj där alla andra kycklingar är gula och lite mer bekymmerslösa. Calimero tycker alltid synd om sig själv, inget är någonsin Calimeros eget fel.

– Som läget är i vårt lag är det oansvarigt att säga sånt. Idioti. Det vore bättre om han tänkte efter sju gånger innan han sa såna dumheter, säger Anigo.

Idag är det söndag. Det betyder att vi har en värld av nya matcher – och en andra halvlek i Lecce – att se fram emot.

I Provence går de till jobbet för att kasta ägg.

/Simon Bank

VM-final i rugby nu, och bara några försvinnande små timmar kvar tills världen smalnar av som en tratt med mynningen mot Manchester.

Själv hade jag tänkt knalla iväg till statschefen och se derbyt ihop med honom.
Äh, det tänker jag inte alls – och vet ni varför?

För vi bor inte i Malaysia.

Ni minns kanske att United la delar av sin Asien-turné i Malaysia häromåret. Och har ni varit uppmärksamma så har ni sett att det sedan den här säsongen finns arenareklam för den malaysiska chipsjätten Mister Potato på Old Trafford. När avtalet presenterades häromveckan förklarade Alex Ferguson att han tänkt prioritera Malaysia för framtida sommarturnéer.

– Malaysia är överst på listan, för vi vet vilket fantastiskt stöd vi har där, sa han, och la till att han var glad att den malaysiske premiärministern Datuk Seri Najib Tun Razak varit på Old Trafford och sett en match.

Det var nu inget halvlamt representationsbesök. Högermannen Najib Razak är ifrågasatt och kritiserad av många och för mycket, men han gillar sitt United. På riktigt. Både han och hans tonårige son är fanatiska fans, liksom miljoner andra malaysier. Och om det av och till de senaste åren varit tufft för vissa att hålla på just United just här så försöker premiärministern göra sitt för att ge dem sitt stöd.

Han är rätt aktiv på den fronten.

Tidigare i år satt Najib Razak i en radiostudio och pratade med lyssnare som ringde in. Det blev en hel del fotbollssnack, och om ni undrar vad ministern säger två och en halv minut in på det här klippet (det gör ni säkert) så lyckas han gå i land med en fin gammal supportervits:

– Låt mig be om ursäkt i förväg. Vi vet ju att United har en egen tv-kanal, precis som Chelsea. Men Liverpool… dom har bara History Channel.

Razak skrattar. Dom andra också.

– Jag hoppas att Liverpool-fans fortsätter att rösta på mig ändå, säger han.

Idag är det derby i Manchester, och även om världen smalnar av så kan det vara värt att påminna om hur den här nya världen ser ut, hur det ser ut i andra änden av tratten. Där kan en asiatisk statschef gå ut på sin egen twitter en vecka föra match och bjuda in folket på ett lepak, att enligt malaysisk sed komma över på lite teh tarik, malaysiskt té, och se matchen ihop med honom i hans residens.

– Jag har varit på ett par fotbollsfester förut, så jag beslutade att det var hög tid för mig att arrangera min egen, meddelade han.

Det är inte första gången ministern ser fotboll ihop med sitt folk. Han hängde med dem när Barcelona slog hans lag i Champions League-finalen i våras också, men det här är första gången han öppnar sitt hem för fansen.

Den nya världen har blivit en större värld. De gamla matcherna har blivit ännu större matcher.

Och vem vet, snart kanske någon twittrande svensk toppminister bjuder in oss för att se ett derby, dricka lite té och snacka om livet?

Ska vi säga Sudan-derbyt Al Hilal Omdurman–Al Merreikh om en månad, hemma hos Carl Bildt?

/Simon Bank

Oh, Balotelli
he’s a striker, he’s good at darts
An allergy to grass, but when he plays he’s fuckin class
He drives around Moss Side with his wallet full of cash

Jag orkar inte längre.

/Simon Bank