Ja, och medan vi sitter här och laddar för alla kvals heliga kval: Rykten om rykten.

Det är alltså klart att Fenerbahçe, mitt i en tokhärva av trovärdighetsproblem och juridiska problem, inte kommer att delta i årets Champions League. De har problem så det räcker på hemmaplan.

Och vad händer då? Vilka tar deras plats då?

Ingen vet än, Uefa tar sin tid på sig – men det sägs och det ryktas och det talas om att platsen kommer att gå till den högst rankade klubben som kvalar. Vilket alltså skulle vara en klubb från N5 i Londons norra delar. Inget är bekräftat, men mycket talar för att Arsène Wenger just räddats av att gud kom ut ur maskinen och lyfte honom in i ljuset.

Oh. The Drama. Besked ska komma 20.30, just nu cirkulerar flera olika uppgifter om vilket lag som kan tänkas ta Feners plats.

Uppdaterat: Det blir alltså Trabzon som kliver in. Och därmed har vi i alla fall en diaspora i läsekretsen som trivs med livet just ikväll. Återstår att se vad som händer med Trabzon i utredningen. Det är den här nya vackra världen vi lever i.

/Simon Bank

Inte ger man fan i politiken, för att man är konventionell.

En dag som den här, när Arsenals alla spöken krockar med Serie A:s förnuftigaste finansprojekt, kan vi ju lika gärna snabbkommentera de senaste veckornas största fotbollsfrågor.

Arsenal… ni vet ju vad matchen gäller ikväll. Överdrifter är vår livsluft i det här huset, men just den här gången är vi lite illa ute, eftersom de inte existerar. Säg vad du vill om hur viktigt det är för Arsenal och för Arsènes trovärdighet med ett resultat i Friulien – och du har rätt. Det går inte att överdriva.

Wenger måste ta sig in genom dörren till Champions League, jag tror att han löser det, och Arsenal måste sedan köpa in en ryggrad. Alla vet att det blir svårt. Jag tror att det blir ännu svårare.

Arsenal jagar trovärdiga, trygga, talangfulla spelare som kan gå in och göra ett jobb, och det är en jakt som får mig att tänka på den dikt i Moderna Myter där Lars Gyllensten skriver om att jaga enhörning.

Den som börjar:

Det är inte lätt att jaga enhörning. För det första vet man inte om den finns. För det andra vet man inte hur den ser ut, om man vet att den finns.

…och slutar:

Det är inte lätt att jaga enhörning. Men det är inte heller nödvändigt.

För Wenger är det däremot nödvändigt att jaga enhörning. Alla vet det, och där finns problemet. Han kan håva efter Yann M’Vila, vilket är smart och rätt – men Rennes vill inte släppa, och framför allt har Wenger den moderna fotbollshistoriens sämsta förhandlingsläge.

Alla vet att han måste handla.

Alla vet att han har pengar.

Alla vet att han är – eller i alla fall borde vara – desperat.

Det här kommer att bli som när City eller Chelsea köper spelare, fast mycket värre. Arsenal kommer att få betala överpriser, och alla vet hur Wenger hatar just det.

•••
•••

Mer politik.

Ni har väl redan läst allt som finns att läsa om spelarstrejken i Spanien och den hotande spelarstrejken i Italien.

Båda strejkerna är sympatiska, till nästan hundra procent. Arbetare ska ha kollektivavtal och arbetare har rätt att få ut sina löner i tid. Alldeles oavsett hur mycket pengar de där arbetarna tjänar. Man säljer inte bort sin rätt till arbete och arbetsförhållanden. Forza Damiano, viva Rubiales.

Den eventualitet som fått lite lite utrymme, eller som jag faktiskt inte läst något om alls, är vad som händer om strejkerna drar ut en vecka eller två på tiden.

Lite fakta om säsongerna, först:

La Liga har redan strejkat bort en vecka. Därför följer de, i detta nu, samma schemateckning som Serie A:

Start 27 augusti, sista omgången 13 maj. Vinteruppehåll i 21 dagar. 38 omgångar som ska spelas på 260 effektiva speldagar.

Just det där vinteruppehållet är ju ett av Spaniens och Italiens tyngsta konkurrensfördelar i europaspelet, jämfört med Premier League som – enligt läkarforskning – alltid får sina spelare frekvent skadade under säsongens sista två månader.

Premier League spelas från 13 augusti till 13 maj, med fem dagars ”vinteruppehåll”. 38 omgångar under 274 effektiva dagar.

Just nu ser det ju ut som att Serie A kommer att hitta ett avtal – besked kommer under eftermiddagen/kvällen – medan Spanien sitter trängre till.

Men om strejkerna hänger i, om man inte hittar en snabb lösning, riskerar Spanien och Italien att bli av med ett av de starkaste argument de har i internationell konkurrens.

Jag tror inte att Manchester United håller tummarna för att de skyndar på sina förhandlingar.

/Simon Bank

Olof Mellberg skadad, själva ryggraden i Sveriges försvar missar ödesresan till Budapest.

Ja, det är ju den officiella versionen i alla fall. Sen går man ut på stan, sneglar över reklamskyltarna – och vad ser man? Tja, vi kan väl nöja oss med att säga att grunden i god journalistik alltid är att inte tro på det första man hör. Olof Mellberg skadad? Säkert, hörrni.

/Simon Bank

Jaha. Vi börjar där vi slutade.

Tottenham är fortfarande ett bra lag. Premier League är fortfarande den liga i världen som är bäst på att kombinera intensitet och kvalitet. Och Manchester United är fortfarande mästare.

Vi kan väl unna oss ett tankeexperiment: Om vi hade frusit ner valfri brittisk fotbollstränare för 22 år sen – alltså när Tottenham senast vann på Old Trafford – och tinat upp honom lagom till avspark i kväll…

…vad hade han tänkt då?

United möter Spurs, lagen spelar med en halv ren anfallare var, och de fyra som står uppsatta som forwarder är 170 (Defoe), 175 (van der Vaart), 176 (Rooney) och 185 (Welbeck) centimeter långa. Engelsk fotboll 2011. En annan sport.

Matchen blev därefter, spel mot felvända anfallare och ute på kanterna. Väldigt lite långspel och väldigt högt tempo. United, med en ung kärna som inte ville ta för stora risker, sökte spel där de inte riskerade att bli straffade: kanterna, mest på Ashley Young som snabbt fick övertag på kompisen Kyle Walker.

Spurs? Modigare i spelet, av nödvändighet och eftersom det är så de spelar. In genom mitten, mycket klapp-klapp, men också långsammare och hälften så vasst. Aaron Lennon ville inte ens utmana Evra, Defoe kom långt från mål – och de farligaste chanserna kom när United var på väg framåt och tappade boll på mitten.

Det kändes ändå som att det här var poäng som gick att ta. United utan sina mittbackar, lite mer oprövat och ofärdigt men… javafan, det är ju samma tröjor och samma kultur. Chris Smalling gör ett superjobb som högerback igen, den här gången mötte han en av världens bästa vänsterspelare. Och där Lennons viktigaste roll i matchen var att ge understöd åt sin högerback (Walker i första, Corluka i andra) så testade United hela tiden Tottenhams ytterbackar, med Young, med Rooney, med Nani.

Smalling droppade, Cleverley lyfte in inlägget, Welbeck nick förbi Friedel.

1–0, det hade gått en timme och man kan peka finger mot Assou-Ekotto som dummissade en rensning, men så dags hade klockan redan stått och ringt i en kvart utan att Harry Redknapp hört den. Niko Kranjçar hängde så oerhört mycket i luften på mitten, defensivt, utan att Spurs bytte eller tätade till motorvägen runt honom.

1–0, och allt föll på plats. United var mästare igen, Spurs ett nummer för litet. När Spurs bytte sig till två anfallare och lite tryck kontrade United in ett drömmål direkt. När De Gea (bra med fötterna, men horribelt darrig i allt annat. Igen) bjöd Defoe på öppet mål dunkade han bollen i stolpen.

3–0. På lite drygt två veckor går Spurs nu mot City, Liverpool och Arsenal.

Can we get a Mulligan?

/Simon Bank

Först som sist: Det är då en lisa för själen att se Gary Neville sitta och kommentera Liverpool-matcher, på min ära. Det är lika bisarrt som om Viasat skulle anställa Lasse Lag… äh, till matchen:

Alla som vet var Arsenal befinner sig just nu vet ju att problemet inte är att Arsenal inte gör bra matcher. Problemet är att de gör bra matcher, att spelarna som är där ute gör precis vad man kan förvänta sig, att det är logiskt att de går ut mot Liverpool hemma i N5 och har det riktigt jävla jobbigt.

I fem minuter stod Liverpool tio meter nedanför mittlinjen och väntade, som av gammal vana – sedan var det som att de förstod vad alla andra redan vet. Arsenal 2011 är inte längre Arsenal. Det är ett lag, just nu, som har genuina och stora problem med sin ryggrad. Och det där ska inte läsas som ett osmakligt skämt på Koscielnys bekostnad.

Szczesny är en världsmålvakt redan nu, med precis rätt balans mellan briljans och psykopati. Jag har alltid gillat Vermaelen. Frimpong är en north London boy som verkligen brinner för uppgiften och som bär på ett embryo till allt det där Arsenal behöver. Nu krävs det av honom att leda med en fysik och en aggressivitet han inte riktigt behärskar än. Två gula, ett onödigt andra. En olycka som följde tidtabellen. Frimpong gömde ansiktet i händerna, och Emirates applåderade honom.

A boy for a man’s job. Det är inte hans fel.

Mer än så är det inte. Och när hela världen vänder sig mot Wenger så vill jag ju också försvara honom. Han är vad han är, vad han alltid har varit. Om det finns ett stort, strukturellt fel i Arsenal som klubb så är det att klubben förvandlats till en teknokrati där Wenger varit den enda kraften, den enda ideologen.

Det pratas mycket om ålder, och det stämmer ju. BvB klarar sig i Bundesliga med alla sina kids, men dels är det en annan miljö, dels har de inte slarvat med ryggraden. Och… det handlar ju mer om erfarenhet än om hur länge spelarna levt. Premier League är den tuffaste miljö som finns för en fotbollsspelare, och på de viktigaste positionerna (mittförsvar, innermittfält) skilde det rätt många hundra timmar på lagen som spelade idag.

Så här:
Arsenal
Szczesny 16 PL-matcher från start
—
Sagna 128 matcher
Vermaelen 39 matcher
Miquel 0 matcher
Jenkinson 0 matcher
—
Frimpong 0 matcher
Ramsey 14 matcher
Nasri 78 matcher
—
Walcott 63 matcher
van Persie 113 matcher
Arsjavin 63 matcher

Liverpool:
Reina 221 matcher
—
Kelly 10 matcher
Carragher 450 matcher
Agger 82 matcher
Enrique 112 matcher
—
Henderson 61 matcher
Lucas 90 matcher
Adam 36 matcher
Downing 226 matcher
—
Kuijt 154 matcher
Carroll 49 matcher

Arsenal saknade tyngden, Liverpool (utan Suarez) saknade all form av briljans.

Matchen blev därefter.

Små blixtar av Nasri-fart, en missad superchans för van Persie, en period före paus där det såg ut som att Andy Carroll skulle ta med sig mittback och boll in i mål. Stewart Downing, det mest lyckade beviset på att Liverpools/Comollis Moneyball-modell faktiskt har stora poänger (när det gäller färdiga spelare, talangögat som gav honom sportchefsrollen i Spurs har inte levt upp till sin gamla Arsenal-hype), var bra idag också – men i det stora hela var Liverpool bara trögt och grått.

0–2. Arsenal förlorade Koscielny och Frimpong, två av Wengers smågrabbar hjälptes åt att skicka in ett avgörande självmål. Assist: Arsène Wenger själv.

/Simon Bank

Från Zagreb till Bryssel, från Champions League-porten till Europa League-tröskeln. Helsingborgs IF ska försöka krångla sig iväg på ett EL-äventyr igen, och det är ju en uppgift som ser mycket mindre överjävlig ut nu än den gjorde för ett par veckor sen.

Standard Liège har sålt ut sin talangbank på bara ett par dagar, snabbare än Jesper Jansson hinner säga Utrecht skickade de iväg Defour, Mangala och Witsel åt den iberiska halvön till, och fick 350 miljoner tillbaka.

Les Rouches har sålt slagstyrka, men det betyder inte att klubben blivit mindre intressant. Jag ska erkänna att jag trodde att mästarna fortfarande ägdes av Margarita, Robert Louis-Dreyfus änka, och att de alltså fortfarande innehade rollen som nåt slags lillebror till dårhuset som går under namnet Olympique de Marseille.

Så är det inte längre.

I somras sålde Margarita av sina andelar, och Standard fick en ny ägare. Roland Duchâtelet tog ett trappsteg upp från en liten klubb till en stor, och ger oss alltså ett skäl att berätta en fascinerande berättelse om Belgien.

Om HIF länge litade på en man som kallas för Sänga-Bengt så styrs Standard av en man som vill förändra världen som vi känner den. Alltså inte fotbollsvärlden – världen.

Häromåret kom en film med titeln La Vie Politique des Belges, Belgarnas politiska liv, som handlade om valet 1999. Ett av de märkligaste fenomenen i det valet var ett politiskt parti som knappt ens fanns, men som ändå kapade åt sig både röster och utrymme.

Partitet hette Vivant (”Levande”) och bildades 1997, av en visionär riskkapitalist med stora idéer. Två år senare fick de 130 000 röster (nära två procent), en sorts framgång som är i princip omöjlig för ett parti med en komplex politisk agenda.

Det som krävs är starka affischnamn och en stor symbolfråga. I Sverige finns ett tydligt exempel på en sån politisk framgångssaga: Ny Demokrati omfamnade en populistisk agenda, invandringspolitik och hade Ian och Bert och ett gäng läskbackar som front och förändrade svenskarnas politiska liv över ett par nätter.

Vivants symbolfråga var inte antiintellektualism och smygrasism – utan medborgarlön.

Deras ledare heter Roland Duchâtelet, och tänker just ikväll mest på hur man kan få stopp på Erik Sundins jävla djupledslöpningar.

Duchâtelet är en affärsman och multimiljonär som gjort sig sin förmögenhet i mikroelektronik-sektorn. På 90-talet letade han efter en politisk plattform för att rulla igång en revolution, men när han inte hittade någon insåg han att han bara hade ett alternativ kvar:

Han köpte sig en egen.

Duchâtelet grävde ner mellan 25 och 50 miljoner av sin förmögenhet i en politisk kampanj, som tryckte hårt på tryggheten i en fast lön för alla belgare.

– Det går att skapa ett system där den ett starkt socialt trygghetsnät finansieras helt av konsumtionsskatt, slog han fast.

När någon frågade om hans politiska hemvist målade han lika brett som vasst:

– Jag är fortfarande vänster, men jag är för liberal. Det har jag alltid varit. Vivant är mer socialt än socialisterna, mer liberalt än liberalerna. Den sloganen har vi haft sedan 1999.

•••
•••

Grunden har Duchâtelet hämtat i sitt eget område, den tekniska revolutionen.

Om 1800-talet var industrialismens århundrade, beroende av arbetande människor, så var 1900-talet den mikrotekniska innovationens århundrade. Duchâtelet (en av de starka profilerna i det globala nätverket BIEN, Basic Income Earth Network) uttryckte det enkelt i ett tal 2004:

– Idag har vi robotar som bygger mobiltelefoner. Om robotar gör det arbete som brukade ge människor deras försörjning – borde inte människorna fortsätta få sin lön, oavsett?

– Varför inte en gång för alla ge upp utopin om jobb till alla och omfamna realiteten med en garanterad inkomst för alla? Men i så fall är det ett måste att ersätta skatten på arbete med en skatt på produkter, att erkänna att robotar har ersatt arbetare.

Ingen politisk part hade föreslagit det på allvar tidigare. Medborgarlön var en filosofisk idé för rökrummen på universiteten. Men Duchâlet, en ekonom och civilingenjör, piskade snabbt in sitt budskap, sina konkreta reformer:

••Medborgarlön (135 euro för omyndiga, 400 upp till 24 års ålder, 540 i normal yrkeslivsålder och 800 euro för alla över 65 år).

••Ingen skatt för inkomster upp till 1250 euro, som ett sätt att undvika svartarbete.

••Ingen arbetsgivaravgift.

••En socialt/grönt orienterad skatt på all konsumtion. Högre skatt för lyxkonsumtion och miljöfarlig konsumtion.

Växlingen i Duchâtelets vision går från miljöfarligt till grönt, från ett produktionssamhälle till ett konsumtionssamhälle, där service blir drivande i ekonomin.

Kritikerna kallade honom ultraliberal och förenklande, men Vivant fick också utrymme i den allmänna debatten och lyfte upp en fråga ingen brytt sig om på allvar. Efter valet bildades förgreningar i Frankrike, Schweiz och Holland och han tror fortfarande på idéerna även om han är medveten om problematiken i nationella reformer i en global by.

Alldeles snart sitter – antar jag – Roland Duchâtelet på en hedersläktare och ser sin nya fotbollsklubb möta Helsingborgs IF i en kvalmatch.

Jag är, till skillnad mot vad många tror, inte nationelekonom nog för att vare sig lyfta eller skjuta ner hans livsvision (det enda jag vet om nationalekonomi är vad mamma lärt mig: att en miljard här och en miljard där… till slut blir rätt mycket pengar), men jag tycker det finns något fint med revolutionärer som inte pratar om tillväxt eller exklusion, utan om total social trygghet, miljömässig hållbarhet och ett konsumtionssamhälle som är styrt av en politisk vilja. 

Fast just ikväll håller jag ju på Sänga-Bengt, det gör jag ju.

/Simon Bank 

Malmö-morgon i Zagreb. Det kommer att bli en varm dag, en het kväll, och är det så att ni tagit er innanför plus-avspärrningarna så finns det ett dokument att läsa om Dinamos ”exekutive vicepresident” (det är Dinamo-språk för ”han som bestämmer”) Zdravko Mamić.

Det är vad vi kallar långläsning, men det är förstås alldeles för kort. Mamić går inte att sammanfatta på ett par tusen tecken, och med det i tankarna kastar vi ut den svage multimediaskribentens sista trumfkort: Myten om att bilder, de säger mer än väldigt många ord.

I texten skriver jag om Uefa-kvalet 2007, och om Dinamos hemkomst efteråt. Laget möttes av ett romskt band, som Mamić själv ska ha hyrt in. Han firade på precis samma sätt som jag inbillar mig att Håkan Jeppsson kommer att göra när MFF kommer hem från Kroatien.

Det där hände alltså 2007. Det var inför den matchen som han hade hållit hov inför press och sponsorer och berättat vad han tänkte göra med Youtube: Sätta på det, och inte med händerna (6,55 in på det klippet).

Det var också den säsongen han råkade lite illa ut när han behandlade en azerisk magdansös som om hon jobbade på strippklubb i Zagreb.

Zdravko Mamić är naturligtvis oerhört skicklig på väldigt många saker. En vass politisk operatör, en magiskt intagande personlighet som älskas av många. Ivan Turina försvarar honom i dagens tidning, AIK-målvakten är Dinamo hela vägen in, och hamnade själv mitt i en av Mamićs märkligheter när Uefa bestämde sig för att utreda anklagelser om läggmatcher. Turina förhördes för en match mot Arsenal.

– Det var inget särskilt, sa Ivan. Egentligen var det löjligt, jag gjorde fem-sex bra räddningar och var en av de bästa i den matchen. I förhören pratade de om andra saker, matcher i kroatiska ligan. Kroatien är ett litet land, alla vet allt om alla.

Turina var inte den ende som försvarade Mamić då.
När Vlatko Marković, president i kroatiska förbundet, frågades ut om Uefa-utredningen visste han vad han trodde.

– Om Mamić är skyldig till det här så lovar jag att äta skit

Men så är Marković och Mamić också goda vänner.
När Marković hamnade i trubbel på grund av ett uttalande om att han inte ville se några homosexuella inom fotbollen, red Mamić ut till hans försvar.
– I mitt lag spelar inga bögar. Och vad är felet med det? Jag ser inte en homosexuell på barrikaderna, hur han skulle kasta sig framför en spark och så… men att se en bög som balettdansare, artist, låtskrivare, journalist – absolut!

Och när förre storspelaren Igor Štimac utmanade Marković i presidentvalet i vintras?
Jo, då blev gamle Marković omvald för tredje gången, med en rösts marginal efter en smutsig kampanj.

Stimać pratade om ”en våldtagen demokrati” och i efterhand utreddes anklagelser om korruption. En av de röstande klubbledarna berättade att han blivit erbjuden 30 000 euro för att rösta på Stimać, men valde att rösta på Marković efter att ha fått 15 000 euro och en Audi A3 av Zdravko Mamić.

Vågorna gick höga efter det.

Internet är fullt av videoklipp med ”best of Mamić” eller imitatörer som härmar hans galna utbrott, och man kan ju tycka att det borde lugnat ner sig kring honom de senaste åren, men mannen är en naturkraft, ett epicentum.

2011 har han ägnat åt att fastna på film, sjungandes hyllningssånger till Dinamos ärkerival Hajduk, under en samling med kroatiska krigsveteraner. Det var i februari, när Hajduk firade sitt hundraårsjubileum.

Ett par månader senare var han med och drev igenom ett nytt namnbyte i Dinamo (det är inte första gången i klubbens moderna historia), klubbledningen slog fast att Dinamo är en direkt arvinge från Građanski Zagreb, en arbetarklubb med tydlig kroatisk identitet som upplöstes efter andra världskriget, och döpte om klubben till GNK Dinamo Zagreb. Eftersom Građanski bildades 1911 är det alltså hundraårsjubileum i år… alltså just samma år som Hajduk fyller hundra.

När ni läser om supporterprotester i Zagreb så är det allstå Zdravko Mamić de handlar om. När den på alla sätt stökiga supportergrupperingen Bad Blue Boys, en reell maktfaktor, bojkottar matcher så beror det på Mamić. Vill man få en bild av BBB finns det klipp för det också. Supporterhymnen Dinamo Ja Volim (Jag älskar Dinamo) fungerar utmärkt, med sin blandning av engagemang, estetik och våldsromantik.

Men en dumbom överlever inte i en klubb i tio år, och Mamić är ingen dumbom. Däremot har han en udda försvarstaktik när han blir pressad av journalister.

Ikväll möter Mamić Malmö på Maksimir.
Jag tror ju att det kommer att bli väldigt tufft för MFF, jag tror att det behövs en ny Ibrox-match och kanske ännu mer.

Men med lite tur får vi med oss fina klipp från den här kvällen också.

/Simon Bank

Äh, papper i maskin igen. Har ägnat de senaste dagarna åt arbete och fotboll, lite mindre åt bloggande. I lördags morse lyckades jag åka taxi till fel plan för en internmatch, för att ta en ny taxi och komma till rätt plats, där jag prompt tog plats framför en Galatasaray-älskande målvakt.

Och det skiter väl ni i, men jag ville bara säga att jag aldrig tidigare känt mig besläktad med Emmanuel Eboué och att nån gång ska vara den första och sista.

Hur som helst. Nu laddar ett Ebouélöst Arsenal för en halvmiljardsmatch i kväll, själv har jag tagit mark i Zagreb för att se Malmö FF försöka baxa sina drömmar hela vägen in genom Champions League-porten, och om ni undrar vad jag tror om den matchen så har jag väl så här långt mest en sak att säga:

Det känns som att den lokala pressen kan åka på en sjuhelvetes överraskning i morgon kväll.

/Simon Bank

Rasmus Jönsson till Wolfsburg? Vår Rasmus till medicinbollarnas överstepräst Quälix Magath?

Men herregud.

I somras skrev ju Magaths gamle favorit Hasan Salihamidžić på för Wolfsburg, men det ville sig inte bättre än att han bröt armen direkt. Inte för att det är något som får komma i vägen i en Magath-styrd regim. Under träningslägret i Bad Kleinkirchheim körde de stenhårda löprundor med kullerbyttor och armhävningar.

Alla slet, alla rullade, alla hävde.
Salihamidžić? Han gjorde lika många armhävningar som de andra. Fast på en arm.

Är det hit vi vill skicka allsvenskans finaste pojkspoling? Vill vi verkligen det?

/Simon Bank

Ukrainsk storpolitik och tysk nynazism… nä, vet ni vad, en dag när man vaknar till en hotellfrukost på våning åtta med Mr Vain och Maria Magdalena i högtalarna så kan man omöjligt fortsätta med den sortens densitet.

Istället kastar man sig över de lättare nyheterna från vår del av världen, och landar i Argentina.

En av mina kollegor, den argentinske sportjournalisten Walter Rotundo, har nämligen gjort vad bara riktigt stora genier lyckas med: Han har löst ett svårt problem på ett enkelt sätt.

Jo, förstår ni, Walter blev pappa för två veckor sen, och egentligen hade han ju en plan för sitt barn. Eftersom han är argentino, och eftersom han älskar fotboll, skulle han döpa barnet till Diego.

I detta, ska sägas, var han icke unik.

Problemet, om vi nu ska kalla det så, var att señor Rotundo inte fick en son. Han fick inte heller en dotter. Hans älskade nedkom istället med två stycken flickor, ett välskapt tvillingpar (en lingvistisk parentes: hur kommer man runt den vidriga tautologin ”tvillingpar”?).

Det var här Walters kreativitet sattes på prov. Det var här han var tvungen att visa vad för sorts man han är.
Och, tja, jag tycker ju att han löste namngivningsproblematiken alldeles utmärkt.

/Simon Bank