Ser Therese Alshammar och blir så lycklig. Ser PSG–Boca Juniors och blir sugen på säsongen. Ser Werder-klipp och tänker att Schaaf måste vara mer än halvvägs bort nu, till slut.

Och sen ser jag en liten text i Gazzetta dello Sport och börjar leta gamla filmklipp.

Andrea Pazzagli var reservmålvakt i Arrigo Sacchis Milan, ett av de tre-fyra bästa fotbollslag som någonsin funnits. Han satt på bänken när de vann Europacupen, stod i mål när de vann världsfinalen. Vi har skrivit om reservmålvaktens psykologi förut här i bloggen, jag antar att Pazzagli hade det som krävdes.

Han var, hur som helst, en känslig fotbollsspelare. Efter karriären (han spelade i Bologna och Roma och Prato också) blev han målvaktstränare, i Milan och Fiorentina och till slut, de senaste tio åren, med ungdomslandslagen. Vid sidan om gjorde han musik, smäktande sånger om kärlek och änglar. Han släppte skivor, spelade i tv och fick priser. På onsdag skulle han åkt till Coverciano som vanligt, en fotbollsarbetare bland fotbollsarbetare med en grabb, Edoardo som står i mål i Fiorentina.

Nu kommer han inte att åka dit. Andrea Pazzagli dog i en hjärtattack i morse, 51 år gammal. Han var den ende målvaktstränande reservmålvakt jag kände till som sjöng kärlekssånger. Vi kan väl lyssna lite på honom just idag, av just det skälet.

/Simon Bank

Somnar till fotboll, vaknar till simning, och försöker förstå om tiden verkligen går framåt. Jo, nätterna tillhör Lamela, Ganso och Neymar och märkliga turnématcher på andra sidan havet – men så vaknar man, går och sätter sig framför Eurosports simsändningar, och plötsligt vänder Lasse Frölander strax efter Huegill på 100 fjäril och man undrar om världen börjat snurra baklänges.

Det hade ju varit lite fint.

Annars är det ju den tid av året när vi mest ser framåt, och det i en fotbollsvärld som slutgiltigt förlorat förståndet (ja, om vi undantar Juventus, som faktiskt verkar börja värva exakt vad de behöver: Vidal! Vucinic! Lugano?!). Det är Championship Manager hela vägen hem, i Manchester och i Paris och överallt.

Mest och värst? Förmodligen i Neuchâtel.

När spelarna i Lyon tränade avslut hände det av och till att en av deras anfallstränare klev in och var med i övningarna. Eller, var med och var med, han gick in och visade hur det skulle göras, helt enkelt.
– Han var helt otrolig. Fortfarande, berättar Kim Källström.

Sonny Anderson vet hur man gör mål, det var därför OL behöll honom i ledarstaben – och det var därför han till slut fick chansen på ett eget managerjobb. Alfapet-klubben Xamax ville ha honom, och ett överraskat Frankrike såg honom flytta norrut och ta över som sportchef, med Monacos förre U-tränare François Ciccolini som närmaste underordnad.

Det här var i juni. I måndags, efter två matcher som ansvarig, fick Ciccolini sparken. Det fick Sonny Anderson också. Liksom alla deras kollegor. Och målvakten, som varit där i en vecka. Vad sponsorerna och alla samarbetspartners tyckte? Äh, de hade redan skickats ut.

Xamax har gjort sig av med i stort sett allt som var deras klubb, de har sparkat tre olika tränare och hela personalen – och de har gjort det på mindre än tio veckor.

– Jag trodde att jag hade sett allt inom fotbollen, men nä, det finns också Neuchãtel, suckade Jean-Luc Ettori, målvaktstränaren, i en intervju med So Foot. Han hade också fått sparken.

Anledningen är förstås inte ett par förlorade seriematcher. Anledningen heter Bulat Tjagajev.

I våras var Xamax illa ute. Skulderna gjorde att de var öppna för vilka pengar som helst, och det var Tjagajevs de fick. Tjagajev är en tjetjensk affärsman som verkar inom råvaru- och bostadsbranschen, han är dessutom en av president Kadyrovs närmaste, och det är de tillsammans som legat bakom skrytbygget Terek Groznyj, ni vet klubben där Ruud Gullit var inne och vände ett par månader i våras.

Tjagajev sponsrade Terek hårt, men eftersom han nu levt och verkat i Geneve sedan 1987 så ville han ha en klubb där också. Redan för tolv år sedan hade han fått ett erbjudande om att köpa Xamax, när chansen nu dök upp igen dök han in. Den 12 maj var affären klar, bara ett femtiotal fans protesterade när det hände.

En av banderollerna: 1000 ans pour ça? Neuchâtel, la honte. Tusen år för det här? Neuchatel, skammen.

Det är i år tusen år sedan Rudolf III byggde ett nytt slott och gav namn åt Neuchâtel. Bulat Tjagajev hade kommit för att bygga en klubb ”för Champions League”

– Jag har bestämt mig för att köpa Xamax eftersom jag älskar fotboll, hälsade han.

– Om laget spelar bra så köper jag arenan. Om resultaten är dåliga, vad ska vi då med en arena till? frågade han, retoriskt, i en intervju med TSR.

Tjagajev satte sitt folk i alla tunga positioner. Andrej Rudakov (gammal Spartak-anfallare) blev ordförande. Olga Danese tog över ansvaret för det administrativa. De som jobbat där förut fick sparken.

Under gentlemannen Bernard Challandes lyckades de hänga kvar i ligan i våras, dessutom var de i final i cupen. Den 29 maj, två veckor efter att klubben bytt ägare, mötte de Sion på St Jakob i Basel. Tjagajev hoppades på en bra start.

Vad han fick? 0–2 efter sex minuter.

Han hade liksom ingen större lust att acceptera det.

I paus stormade en galen president in i omklädningsrummet, och skrek åt spelarna på engelska:

– I WILL KILL YOU ALL!

Strax efter matchen förklarade Beranrd Challandes att han varken fick eller ville vara kvar i klubben. Han angav skilda filosofier som anledning, och tog över FC Thun. Thun leder nu ligan efter två raka vinster, samtidigt som de var sekunder från att slå Palermo borta i Europa League-kvalet.

Xamax? Det fortsätter storma.

I takt med att folk fått sparken har opinionen vaknat.

UDC, högerpartiet Union Démocratique du Centre, som bland annat drivit igenom lagar om utvisning av kriminellt belastade utlänningar, har gett sig ut för att ifrågasätta Tjagajevs lämplighet som klubbägare. En del utspel har haft pseudorasistiska undertoner, andra har enbart hållit sig till att ifrågasätta Tjagajevs gärning.

– Idrotten har en betydelse i samhället. Hur ska man till exempel kunna bekämpa huliganism om ägaren själv beter sig som en huligan? säger CDU:s andreman Adrian Amstutz till Blick.

– Varenda en som vill öppna ett konto i en bank måste kunna bevisa varifrån pengarna kommer, men ingen vet varifrån Tjagajevs miljoner kommer, säger Jürg Stahl från samma parti (jag antar att de vet mer än jag om den schweiziska banksekretessen).

Det har, hur som helst, börjat gnölas tvärs över det politiska spektrat. Kantonens ledare har pratat om att agera som medlare mellan Xamax supportrar och Xamax nya ledning, för att värna om klubbens värden.

Tjagajevs metoder ifrågasatta av alla som värnar om klubben. De är inte humana, de riskerar att distansera supportrarna från klubben, att försvåra identifikationen.

Ska vi vara ärliga så finns två olika versioner av vad som hänt. Den ena står politiker, ex-tränare, anonymiserade spelare, journalister och alla andra för.

Den andra står Bulat Tjagajev för.

I spåren av all kritik tog han kontakt med nyhetsbyrån Sportinformation för att tala ut. Igår fick Schweiz ta del av hans version.
– Jag vill förklara mig på ett par punkter, sa han, och vände sig direkt till supportrarna.
– Jag gör det för dem, för det är ingen skillnad på de tio francs de lägger på att se en match och pengarna som jag lägger ner i klubben. Resten skiter jag i.
– Jag tror att jag känner Schweiz, ett land som jag älskar. För att göra schweizarna nöjda skulle jag tydligen låtit Xamax vara som det var, när ingen såg vad som hände. Men jag ville göra om hela strukturen.

Tjagajev sågar Sonny Anderson på mitten. Sonny tog en jobbpaus en gång i halvtimmen för att ta en cigg, tydligen. Dessutom värvade han dåliga spelare enbart för att berika sig själv, i samröre med agenter.

– Om jag tog hit honom, så var det enbart för att det inte fanns någon bra tränare tillgänglig. En bra spelare blir inte alltid en bra tränare.

Och Ciccolini, tränaren?

– Han bara stod där, orörlig som en Napoleon.

Vi kan skratta åt Bulat Tjagajev, men det är förstås både hemskt och djupt talande för det där vi kallar modern fotboll. Misskötta klubbar som Xamax eller Tampere United eller vad ni vill behöver pengar, och när pengarna kommer så bryr sig ingen om varifrån de kommer.

Tjagajev är en driven affärsman, uppenbarligen, och hans vilja verkar genuin. Det är inte hans lust eller passion för fotboll som är problemet, utan hans världsbild. Han är en diktators bästis, han är en ultrakapitalist, och han tror att det finns snabba lösningar på allt. Han kom till Xamax, han sågade alla som sett till att klubben tappat fotfästet, och han hade en klar vilja:

– Jag tog inte över den här klubben för att prostituera mig, utan för att erbjuda spektakel och vackert spel, sa han häromveckan.

Spektakel har de bjudit på. Vackert spel… lite mindre. Efter förlusten mot Basel förra helgen sparkade han alltså allt han kunde sparka. Inklusive sitt eget folk. Ordföranden Rudakov petades också neråt i hierarkin (han är numera ansvarig för värvningar), för att ersättas av Islam Satujev.

När TSR började gräva i Satujevs bakgrund hittade de en märklig historia. Satujev sökte politisk asyl i Schweiz 2002, mitt under brinnande krig. Han kunde inte vara kvar i Tjetjenien, hans far hade stått rebelledaren/ex-presidenten Dzjochar Dudajev nära och enligt Satujev hade fadern återfunnits mördad av den nya, Moskva-vänliga regimen.

Ramzan Kadyrov, mannen som senare skulle bli president och fotbollsklubbsägare, var en av dem som bytte sida. Är det då inte märkligt, undrade TSR, att Islam Satujev vill arbeta för Kadyrovs bästis Bulat Tjugajev?

Ingen vet, Satujev själv vill inte låta sig intervjuas. ”Säkert på grund av hans svaga franska” menar Xamax talesman Marc Imwilkenried.
Immigrationsmyndigheterna trodde inte på Satujevs berättelse, men de gav honom tillfälligt uppehållstillstånd 2004.
– Islam säger att herr Tjagajev gjort allt för honom. De är från samma krets, från samma klan, förklarar Imwilkenried.

På söndag spelar Xamax mot Sion igen, precis som i cupfinalen. Gamle Sevilla- och Athletic-tränaren Joaquin Caparrós har tagit över tränarjobbet och säger att ”det är en chansning”.
Caparrós har gjort ett bra arbete i Seville och Bilbao, men den här gången har han bara skrivit på ett ettårskontrakt.

Ingen räknar med att han blir kvar så länge.

/Simon Bank

Igår, när jag var ute och kollade igenom kvällens europamål för mitt eget höga nöjes skull kunde jag inte låta bli att veva Daniel Larssons finfina Ibrox-stramare ett par gånger extra, bara för sakens skull.

Fantastiskt mål, fantastisk prestation, fantastiskt resultat för MFF och svensk fotboll. Chapeau. Men det fina med krönikörsseendet, det där man tränar upp efter tillräckligt många krystade vinkelsökningar under kalla kvällar på kalla arenor, är att man lär sig titta vid sidan om motivet.

Och herregud som jag har tittat vid sidan av motivet i det där klippet nu. Både ni och jag har väl noterat att min sommarhibernerade semibaltiske kollega inlett en kampanj för att få de breda kanalerna att införskaffa rättigheterna till Rangers-returen på Swedbank Stadion.

Visst. Det vore väl fint.

Men om jag måste välja? Då vill jag ju veta, HÄR OCH NU: Vilken kanal är det som sänder han killen i uppknäppt ljusblå skjorta i mitten högst upp på läktaren, sådär elva sekunder in på klippet? Jag kommer att pay-per-viewa mig härifrån till evigheten.

/Simon Bank

AH. MON. DIEU.

Jag vet inte vad ni gjort ikväll, men jag har hängt med världens dummaste, galnaste, finaste franska fotbollslag. Lille och Marseille hade åkt till Tanger för att spela supercup, och det var väl en match som är som såna matcher är mest. Lite trevande taktiskt, nya spelare som inte riktigt hittat in i systemet (i OM mest, Lille har prickat värvningar med kirurgisk precision: Pedretti för Cabaye, Payet för Gervinho, Marko Basa för Rami).

Dessutom är ju Hazard fortfarande kvar, och det är ett skäl så gott som något att se på fotboll en onsdagskväll. Eden rullade fram Balmont med en frisparksvariant, 1–0 direkt. Och ni ska få målhistorien direkt, men först kan vi väl snabbspola själva matchbilden. OM hade bollen mest, Lille hade den när de behövde den. OM har ett intressant lag i år, Diarra kommer att vara kanon förstås, och för de behålla Lucho har de ett superbt innermittfält. André Ayew kan vinna skytteligan, och även om jag inte är helt hundra på Amalfitano så ser anfallsuppsättningen vass ut.

Hur som helst. Landreau höll OM nollat i 70 minuter, med ett par riktigt svettiga räddningar, Hazard ryckte in med 2–0 efter en kvart av andra – och här har ni slutet:

71:e minuten: André Ayew trycker in 2–1. Rättvist.
72:e minuten: OM glömmer det här med försvarspel. Skyttekungs-Sow hänger avgörande 3–1.
85:e minuten: Nye vänsterbacken Morel prickar in 3–2. Game on?
87:e minuten: Loïc Rémy med en klinisk nick från nära håll: 3–3! Förlängning?
90:e minuten: Ingen förlängning! Ayew får straff och är iskall: 4–3! OM har vänt på fyra minuter!
92:a minuten: Förlängning! Fint inlägg av Obraniak, Basa går upp och nickar in 4–4! Om har tappat en titel med 30 sekunder kvar av stopptiden!
93:e minuten: Ingen förlängning! Straff för OM! Lille protesterar vilt, Ayew är iskall igen. 5–4, OM mästare efter sju mål sista 20 och fem mål sista fem.

I detta nu lyfter Mandanda supercup-pokalen. Det kommer att bli en rolig säsong i Ligue 1. Buckle up, Didi Deschamps dårfinkar sitter i förarsättet.

/Simon Bank

Sex dagar senare. Det har inte känts så relevant att skriva om fotboll de senaste dagarna.

De spelade ju fotboll på Utøya också. I torsdags, dagen före skjutningarna, var utrikesministern Jonas Gahr Støre med och spelade, det skulle vara en av veckans höjdpunkter. Det finns inga små eller stora gester som hjälper eller läker eller lindrar. Jag tänker på en scen i tv-serien West Wing, när president Bartlett ska ringa och beklaga sorgen hos en anhörig som förlorat sin make, och han frågar sin assistent Charlie Young:
– När din mamma sköts ihjäl, fick du ett sånt här samtal då?
– Ja, säger Young.
– Gjorde det att du mådde bättre?
– Nej… Men det gjorde att jag kände mig stolt.

Är det futtigt att referera till fiktionen för att förstå? Ja, antagligen. Men det är väl det vi har kvar när verkligheten går sönder. Jag har naturligtvis tänkt och känt som alla andra svenskar de här dagarna. På skräcken och sorgen, på närheten, på om det varit vi, på alla mina norska vänner, på hur världsbilden i terroristens manifest ekat runt oss i vår vardag i flera år, på hur man mäter avståndet mellan orden här och handlingen där.

När omvärlden närmar sig Norge med sin omtanke hjälper det inte, det varken läker eller lindrar. Men när ett litet öppet land de senaste dygnen, mitt i sorgen, manifesterat sin stolthet över att vara just ett litet öppet land kan omvärlden kanske förstärka den stoltheten.

Jag vet inte. Jag hoppas det. Den otrolige, artikulerade Alexander Dale Oen grät som ett barn i lördags och vann VM-guld i går, sedan pratade han om att röra sig framåt, att gå vidare. Här ska vi skriva om fotboll och jag hade verkligen inte tänkt att skriva något om Norge alls. Det känns fel, nästan skamligt, att ens snudda vid det från den här horisonten. Vill ni läsa vad en fotbollstyckare tycker om fotboll så bläddra ner en bit istället.

Annars, en parentes bara: I juli i fjol skrev jag här om ett inlägg som aldrig blev skrivet. Det skulle handla om satir.

Grunden var en rapport som den engelska tankesmedjan Demos (politiskt obunden och oberoende, men med rötter i vänstern) precis hade kommit ut med. Jamie Bartlett leder en del av Demos som arbetar med att studera de strukturer och radikala tankesystem som ligger bakom våldsam extremism och terrorism.

Demos forskar kring islamisk extremism och dess rekrytering i väst, och vad de kom fram till genom intervjuer med unga och profiler av kända terrorister var en bekräftelse av en teori om vad det är som gör att unga män dras till radikala idéer och våld:

Att det är romantiskt.

”En allt viktigare del av Al-Qaidas lockelse i väst är dess farliga, romantiska och kontrakulturella egenskaper” hette det i rapporten. De som vände sig till terrorism karaktäriserades av en kultur av ”våld, grupptryck, en intern hederskodex där våld är en väg för att få status”.

Enligt Demos hade terroristerna – vad gäller tankestrukturer, naturligtvis inget annat– mer gemensamt med exempelvis fotbollshuliganer än med andra muslimer.

Rapporten handlade om extremismens tänkande, men rekommenderade också ett preventivt motvapen, ett sätt att luckra upp lockelsen och dragningskraften:

Satir, att skratta åt dem.

Inte Jyllands-satir som hånar islam, utan satir som driver med våldsmekanismerna, som vädrar ut romantiken och spänningen kring de våldsideologiska kulterna. Avståndstagande och förbud fungerade bara kontraproduktivt, förstärkte bara dragningskraften. Men vem vill vara en del av en kultur som är löjlig?

Jag tänker på det där när jag läser tidningarna, om Oslo-mördaren som vill försvara sig i uniform, som omsorgsfullt snickrat ihop en hel liturgi och mytologi för att motivera både ett massmord och sin egen existens. Han gjorde sig själv till riddare i blank rustning i ett eget, makabert Drakar & Demoner. En ensam, pappalös pojke som misslyckats med att vara människa och istället ville vara övermänniska.

Han har tagit eller förstört tusentals liv, men han är inte spännande. Det finns ingen romantik eller lockelse i hans fantasier, de som nu återberättas och reproduceras i världens alla tidningar och tv-kanaler. Hans idéer är så löjliga att han var tvungen att fästa den ofattbara tyngden av 40, 50, 60 unga liv vid dem för att de skulle betyda något över huvud taget.

Massmördaren, terroristen är ett mörker, han lämnar efter sig en sorg som är för oerhörd för att ta in. Det är hans gärning. Men hans person, hans mytologi, hans manifest, hans påhittade uniformer, är inte värda varken fascination eller fruktan.

Lille Napoleon. Om vi inte grät skulle vi skratta åt dig.

•••

Jag hade inte tänkt skriva det där, det skrivs en massa överallt och hela tiden. Men det är som det är. Vi går vidare, vi ser på fotboll, och jag kan lika gärna gå vidare med att berätta vad jag såg i helgen, i lite lös notisform:

A. Det Nya Udinese slog Marseille med 2–1. Toto Di Natale gör mål så enkelt att man undrar varför inte alla fotbollsmatcher blir 21–19. Guidolin spelade 4-4-1-1, och det var svårt att avgöra om det var system eller personalförändringar (de kommer att sakna Inler oerhört mycket, förmodligen mer än både Sanchez och Zapata) eller det faktum att det är försäsong som gjorde det – men de spelade inte alls samma gung-ho-rörliga fotboll som i våras.

B. Marseille spelade inte med a-laget, men var intressant ändå. De började med egenfostrade supertalangen Billel Omrani i anfallet, men han märktes aldrig. I andra halvlek spelade egenfostrade mediumtalangen Chris Gadi istället, och han gjorde mål direkt. Omrani är 18, Gadi 19. Ibland är det ett viktigt år. Det roligaste var annars att det var så lite folk på plats att man kunde höra Deschamps detaljcoachning, han skriker oavbrutet, som om matchen var ett tv-spel. (En annan sak, från andra sidan ravinen: ett par timmar senare tog PSG ett steg till mot att bli Ligue 1:s mest intressanta projekt 2012: Menez!)

C. Tyska supercupfinalen. Ni vet ju alla att Dortmund är det mest spännande lag som finns i Europa för tillfället, och att Klopp är en superb projektbyggare. Av de fjorton som spelade i lördags är tio födda 1988 eller senare. BvB har tappat Sahin, och det väger ju som bly, men Gündogan passar som en Sahin-formad handske på innermittfältet och ser ut som att han kommer att klara det alldeles utmärkt. Inte Sahin-utmärkt… men utmärkt.

BvB spelade fantastisk, dynamisk fotboll mot Schalke också, med vartannat avslut från inlöpande backar eller defensiv spelare. Kagawa är tillbaka och gör Götze ännu bättre, och det ser helt enkelt väldigt roligt ut när de spelar.

Det blev 0–0, fråga mig inte hur det gick till. Schalke vann på straffar, och det var BvB-ikonen/supportern Grosskreutz som brände den viktigaste. Jag tror att den var för viktig för honom.

En fin fotbollsmatch var det, hur som helst. Bra start på säsongen.

D. Copa America-finalen. Paraguay krabbgick till finalen och vara aldrig nära mot Uruguay. Deras enda chans hade varit fasta, men dels är Uruguay rätt bra på att försvara fasta (unge monstermittbacken Coates måste vi få se i Europa snart?), dels hade Paraguay till och med svårt att fixa fram hörnor.

Tabárez gick ner på fyrbackslinje igen, hade mittfältare som kunde driva upp bolltempot och lät Suárez och Forlán sätta klorna i Paraguays försvar. Utklassning. Grattis, campeones. Jag såg ju inte så mycket som jag velat av turneringen eftersom jag var upptagen med VM i Tyskland, men det jag såg gjorde mig mest besviken. Många lagbyggen som inte fungerade, många söndertrasade matcher. Paraguay gick till final utan att vinna en enda match. Venezuela-motorn Tomás Rincón avslutade la Copa med två röda kort på två matcher, men valdes till turneringens bäste spelare.

Spoke volumes, that.

•••

Så. Bollen rullar vidare. Det är som det är.

/Simon Bank

Om ni fick välja en enda match i år? Att se på ett enda ställe?
Tja, jag vet ju vad jag hade valt.
Venezuela–Chile, kvartsfinal, Copa America – och jag hade sett den framför en speciell tv på Kuba.

Hugo Chavez har alla sorters problem för närvarande. Det är inte bara det här med den store Satan i norr, eller kapitalismens alla jävulslakejer världen över. Det är inte ens nog med att han har svårt att ena en splittrad hemmaopinion, där kritikerna blir fler och mer högljudda för varje dag som går, eller att ett nytt presidentval tornar vid horisonten nästa år.

Chavez är sjuk, svårt sjuk, och ingen vet riktigt hur det är med honom. Den 10 juni opererades han i Havana, enligt rapporterna för prostatacancer.

Chavez är förstås mer än bara en president, vilken som helst. Han ÄR det moderna Venezuela, hela deras kamp mot världen, deras ideologi, chavismon, deras hopp eller förbannelse, beroende på vem man frågar. Hans hälsotillstånd kommer att påverka landets framtida resa, åt något håll, men just nu är han alltså på Kuba, och i förrgår satt han framför en tv och tittade på Venezuela–Chile (jag vill tänka att han sjöng under tiden).

Han satt där inte ensam.

Det var alltså Fidel Castro som kom och bringade tur åt la Vinotinto, det vet vi tack vare el presidentes twitter. Det är svårt att tänka sig Chavez leverera budskap på 140 tecken. Det är å andra sidan omöjligt att tänka sig Fidel göra det, så vi tar vad vi får här.

La Vinotinto är i semifinal i Copa America, och det är förstås fullkomligt sensationellt. Venezuela hade aldrig ens varit i kvartsfinal i en turnering som avgörs utanför landets gränser. Men mot Chile stod de emot en storm av stolp- och ribbskott och styrde in två frisparksinlägg från nära håll. 2–1, ett av Vizcarrondo och ett av Cichero, som hyssjade hela Chile och kanske hela Sydamerika.

Det fanns ju väldigt många att hyssja.

Chile, först och främst. Reklamhån är ingen ny företeelse i sydamerikansk fotboll, och inför matchen gick chilensk tv ut med en reklamfilm där de gjorde klart att Venezuela liksom inte skulle bli så mycket till problem:
Ni lär oss om såpaserier. Vi lär er om fotbollspassion.

Cichero, Vizcarrando och tränarunderbarnet César Farias (”Venezuelas Mourinho”) slog tillbaka på planen, och alla andra hängde förstås på. Adios Chile! Nu var det Venezuelas tur att garva.

Lektion 1: Effektiviteten.
Ni lär oss fotboll. Vi lär er ödmjukhet, passion och resultat.
Lektion 2: Favoritskap.
Lektion 3: Att kanalisera stress.

Det är klart att Venezuela förtjänar att retas lite, men det är ju inte bara Chile som drivit med dem och deras fotboll de senaste åren. Venezuela är ett baseballand, ett oljeland, ett chavismo-land – men det har aldrig riktigt setts som ett starkt fotbollsland. För två år sedan var det det sydamerikanska multinationella Amanco, en producent av nåt jag antar kallas pipelines (eller möjligen ”långa plaströr”), som skickade ut en reklamfilm på samma Venezuela-bashar-tema.

Brasilien? Penta campeon!
Argentina? 22 Copa Libertadores-titlar!
Mexiko? 24 Concacaf-titlar!
Och så står de stackars venezuelanska doozarna där och undrar vad fan de ska kontra med. Miss Universum-titlarna? De har trots allt vunnit där sex gånger.

Nu lär inte Venezuela vinna Copa America den här gången heller, men de är i semifinal och det har redan fått följder i landet. Ett samhälle som präglats av politisk splittring de senaste åren har fått en glädjepunkt att enas kring. Reuters skriver om den satiriska nätsidan El Chiguire Bipolar som omedelbart publicerade en bekymrad artikel om det nya politiska problemet som uppstått i spåren av Vinotintos framgångar: All denna jävla sämja.

– Låt oss återgå till konfrontation, dålig stämning, att kasta skit på motståndaren. Jag ber alla venezuelaner att förolämpa sin granne, att komma ihåg vilken ras och klass ni tillhör, jag ber alla familjer att minnas sina gamla dispyter, säger en ”politiker” till El Chiguire.

I natt är det semifinal. Om Venezuela vinner igen kommer ingenting att vara som förut. Det är det å andra sidan knappast nu heller.

/Simon Bank

Japan–USA i VM-final?

Äh, den gamla historien nu igen. Som ni alla vet så börjar det ju bli lite av en schlager i fotbollsvärlden att de här två giganterna gör upp om VM-guldet. Javafan, ska vi vara helt ärliga så känns det som att det händer var och varannan helg nu för tiden.

Ta förra helgen, till exempel. I Istanbul-VM. Samma gamla visa: Japan mot USA i finalen. Humanoider, kidsize. Som väntat så körde jänkarna över japanerna, Abby Wambach style. 8–1, och det trots att jag mest av allt imponerades av det japanska målvaktsspelet, särskilt på låga skott.

/Simon Bank

Tänk tanken: du är River Plate-supporter med ett stort hjärta för landslaget.
Hur klarar man en sån säsong?
Först en historisk, förnedrande första nedflyttning med klubben, och sen försöker du fly depressionen med att följa albiceleste i Copa America, på hemmaplan och allt.
Och vad får du?
Du får en vinst på fyra matcher, halvdassigt spel, en söndersågad ny förbundskapten i Batista. Du får en förlust på straffar mot Uruguay (efter ett oerhört underhållande fotbollskrig), och kan sannolikt se fram emot alla mardrömsfinalers urmoder: Uruguay mot Brasilien, på argentinsk mark.

Tänk en annan tanke: Så nära att det här aldrig ens blev av.
Det föll sig ju så att jag fick slå mig ner med Diego Forlán för ett par veckor sedan och prata om både honom och la Celeste. I natt vet vi ju att Óscar Tabárez knappast behöver betala för sin nästa stek i Montevideo och att landslaget är fullt av hjältar, men det är som det är med historien – när den första dominobrickan börjar falla gäller det att den faller åt rätt håll.

Forlán berättade om kvalet till VM 2010, hur Uruguay skulle åka till Ecuador – som inte förlorat hemma på sju matcher – och hur de var piskade att vinna den matchen för att ens få kvala vidare.
Forlán berättade:
– Jag pratade med Tabarez, jag sa ”mycket beror på det här resultatet”. Alla år vi arbetat, allt vi upplevt, om vi inte hade vunnit så hade han fått sparken. Men vi vann, och allt ändrades.
Uruguay vann, och de gjorde det eftersom Forlán själv satte en straff på stopptid. Och sen kom VM.
– Det visade för landet hur man måste arbeta, inte bara på planen.
Uruguay gick till semifinal i VM, de är i semifinal i Copa America, de har en ny generation hyperspännande spelare (Suárez, Cavani, Hernández). I årtionden har man pratat om skuggan från Maracana 1950 som plågat flera generationer av uruguayos, men Forlán viftade bort det.
– Du vet, Uruguay… vi har bara tre miljoner invånare, men vi har alltid stora spelare. Vi möter Argentina, Brasilien, men vi har en stor historia. För oss som spelare betyder det att vi måste försvara den tröjan. Och vi gillar den pressen.

I natt,  Santa Fe, missade en likblek Carlitos Tevez en straff. Uruguay satte alla sina fem, och vann sin tredje raka straffläggning.
De gillar den pressen. Direkt efter matchen loggade Diego Forlán in på sitt twitter-konto, för att meddela världen en sak som inte kunde vänta:

Vi är i semifinal! Det är en stolthet att vara uruguayan! Njut!

/Simon Bank

Reflektion: Nilla Fischer till Barça? Så kan Arsène gå vidare med sitt liv?

/Simon Bank

Presskonferens med USA, två dagar före en VM-final i fotboll. USA:s förbundskapten får frågor om hur hon hanterar pressen. Hon inleder ett resonemang, innan hon plötsligt börjar sjunga istället: The 59th Street Bridge Song. Simon & Garfunkel. Hela första versen. Och så här såg det ut:

Slow down, you move too fast
You got to make the morning last
Just kicking down the cobble stones
Looking for fun and feelin’ groovy

Pia Sundhage. Galna jävla toklegend.

/Simon Bank