Okej, vi kan väl börja med den bild som cirkulerat halva jorden runt i veckan – och som landade hos mig via vår man Michael Eriksson i Peru. River Plate kämpar för livet, och när ens lag kämpar har nöden ingen lag. Daniel Passarella-fraktionen i Israel tog sig helt enkelt till klagomuren för att be om frälsning.

– När vi förlorade mot Lanús föreslog nån att vi skulle gå till muren och be om att hänga kvar, men jag sa nej. Men när vi förlorade med 2–0 mot Belgrano kände vi så mycket ångest att vi ville gå till en helig plats för att be, förklarar Gastón Méndez, grundaren av fraktionen.

De var inte de enda Passarellas som bad en bön. Ikonen själv, världsmästaren Passarella, har gått från planen till presidentskapet i River, och är högst ansvarig för det katastrofala läget.

Inför promociónmatchen ikväll var River alltså bara 90 minuter från att åka ur ligan för första gången någonsin. De var tvungna att vända ett 0–2-underläge hemma på Monumental mot lille Belgrano, och jag vet inte om jag någonsin sett en fotbollsmatch med den sortens inneboende ångest.

Spelarna har fått stryk av sina supportrar.

En supporter fick en hjärtattack och dog under sista ligaomgången.

Huliganer har samlats i hundratal för att kräva Passarellas huvud på ett fat (det är som att tänka sig att samma sak skulle hända IFK Göteborg-ordföranden Torbjörn Nilsson om tio år eller så).

När fotboll blir det enda människor har i livet blir också liv lite mindre värda, och om det finns en vacker sida av passionen kring en klubb och ett lag så har mycket av den försvunnit under en våg av vansinnigt våld den senaste säsongen. Så gott som varje månad har någon dött i samband med fotboll i Argentina, och när River Plate i kväll stod och stirrade ner i avgrunden gjorde man det med 1200 poliser inne på arenan, 1300 utanför.

Det fanns mycket att be för.

Pavone vände runt och tryckte in 1–0 direkt, och när ryktesspelaren Erik Lamela (han är arton år, men tunn som sjutton) till slut kom in i matchen (han var osynlig länge) började River se ut som ett fotbollslag. De borde fått en straff mitt i första halvlek, de överlevde ett Belgrano-friläge direkt i andra, de stod och vägde Sydamerikas tyngsta öde i händerna.

Sedan tappade de greppet.

Två backar krockade, Guillermo Farré kvitterade, och när Pavone sen fick slå sitt livs viktigaste straff – det hade gått 70 minuter då, och straffdomslutet var mjukt som bomull – så var han världens ensammaste man.

Aldrig förr har så många människor sett en klubbmatch på tv i Argentina, Pavone hade miljoner och miljoner ögon rakt i ryggen, och de brände hål. Han slog straffen stenhårt, men rakt i magen på målvakten.

River Plate har inte haft ett fungerande anfallsspel på hela året, de har inte haft ett fungerande målskytte, och de var aldrig nära att gräva sig ur den här helvetesgropen. Matias Almeyda var avstängd, backparet Paulo Ferrari och Adalberto Roman också. Det var ett lag utan ryggrad som skulle bära en hel klubb och dess historia över ravinen, och de klarade det inte.

Daniel Passarella har, enligt tidningsrapporter, själv varit nere och skött lagets stängda träningar i veckan. Han har pratat om att hänga ut de verkligt skyldiga bakom klubbens fall (den förra ledningen), han har skulder på 200 miljoner att brottas med – och han har miljontals fans som vill att han förklarar vad argentinsk fotbolls mest framgångsrika klubb gör i andradivisionen. De har precis börjat riva läktarna på Monumental. Just i detta nu har kravallpolis bildat ring runt Rivers spelartrupp, där spelarna står och håller om varandra och gråter.

Det kommer att bli en svart natt i Buenos Aires, det här.

/Simon Bank

Tyskland vinner VM-premiären på hemmaplan inför 73 000 hemmafans i ett sommarhett Berlin. Vågen rullar på läktarna, Angela Merkel myser framför kamerorna, turneringen får sin drömstart – och vet ni vad som var intressantast med det?

Kanada.

En av de svåraste saker som finns i fotboll är att byta ut en hel kultur, att ersätta en spelidé med en helt annan. Och eftersom jag inte sett Kanada spela fotboll på rätt många år är det en chockartad upplevelse att se hur de vänt ut och in på sig själva på såpass kort tid. Kanada kom in på världsscenen med Even Pellerud som ideologisk ledare. Norrmannen Pellerud var Drillo lika mycket som Drillo var Drillo, det var den modellen han lärde Kanada, och det gick bra.

Nu är Pellerud historia, och när Kanada går in i det här VM:et så gör man det med italienska legendaren Carolina Morace (den första kvinna som tränat ett professionellt herrlag, Viterbese) på bänken.

Och det märks.

Kanada spelade knappt en långboll på hela matchen, de spelade klapp-klapp-passningsspel och letade tekniska lösningar i alla lägen. Till och med på fasta situationer körde de spelvarianter. De gjorde det dessutom rätt bra.

Efter sex minuter var Christine Sinclair helt fri med Nadine Angerer men avslutade högt över. Det var den chans Kanada fick. Tre minuter senare nickade Kerstin Garefrekes in 1–0, precis före paus gick Kanadas backlinje bort sig som ett F9-försvar och så rullade Celia Okoyino da Mbabi in 2–0. Sinclair skickade in en drömfrispark på slutet (Tysklands första insläppta mål på åtta månader), men det var allt.

2–1. Tyskorna imponerade väl mest genom att inte imponera så mycket.
De var bara grundstarka.

Silvia Neid petade Inka Grings för att få in Okoyino, och skickade upp Birgit Prinz på topp. Utöver målet gav det inte så mycket, vare sig Prinz (utbytt på slutet) eller Okoyino lyckades låsa några bollar. Tyskland slet sig till den här vinsten, det var Kanada som såg ut som ett modernare, intressantare fotbollslag.

För Tyskland var det en okej start. För VM var det ett viktigt bevis på att avstånden kanske krympt en liten bit till.

/Simon Bank

And here we go. I Berlin har de stängt tunnelbanestationer inför kvällens tyskparty på Olympiastadion, här i Köln annonserar ljustavlorna på busshållplatserna resultaten från matcherna. VM är här, och Frankrike vann först.

Det gläder mig, av flera skäl.

Dels gillar jag den nya generationen franska spelare, som gjort det fint på U-nivån och som nu blivit stora nog för att ta sig an senior-VM. Matcherna som spelas nära gränsen har sålts ut, och enligt VM-generalen Steffi Jones beror det på att många fransoser köpt biljett.

Det andra skälet är att det finns saker i nigeriansk damfotboll som det inte finns någon anledning att acceptera.

Att det finns homofobi kring afrikansk damfotboll vet ni. Det är en kulturell och social kamp som fortfarande knappt ens börjat, och som är svår att närma sig utan att se bortom sidlinjen. Med Nigeria, kontinentens själva flaggskepp i den här sporten, är det annorlunda. De har en förbundskapten – Eucharia Uche – som pratat öppet i tidningsintervjuer om hur homosexualitet är ett ont som måste besegras med viljekraft, och som säger sig ha löst problemet genom att samla spelarna i bön. Nu existerar inga lesbiska spelare i Nigeria längre, säger hon. Det är ett avslutat kapitel.

Fifa tillåter ingen diskriminering utifrån ras eller sexuell läggning. I alla fall i teorin. Men eftersom Uche inte pratat om homosexualitet i officiella sammanhang kan de inte göra något, heter det. Man kan tycka att de borde kunna lokalisera diskriminering på andra sätt.

Hur som helst. 1–0 till Frankrike. Det var en premiärmatch på alla sätt ni kan tänka er. Två lag som var oerhört noggranna med att skydda sig i mitten, som hade dubbla sköldar framför mittbackarna och lät motståndarna ta sig fram med kant- och inläggsspel.

Frankrike var bättre, och Precious Dede är ingen vidare luftmålvakt – men Nigeria har sin fysik och de hade kunnat ställa till det om nu inte Frankrike hittade ett sätt att omsätta sin bättre teknik i ett vettigt övertag.

De klarade det inte själva, inte förrän de tvingades till ett byte. I paus kom teknikyttern Eugénie Le Sommer in för kaptenen Soubeyrand, och gav Frankrike ett mer direkt hot på högerkanten. Le Sommer (en av stjärnorna ur den nya U20-generationen) testade sin back varje gång, kom förbi varannan, och till slut hittade hon in på rätt fötter. Montpellier-måltjuven Marie-Laure Delie, från tio meter, och 1–0.

VM är igång. Tv rullar bilder från Olympiastadion, där tyskorna känner på planen inför uppvärmningen och läktarna fylls rätt fort. Det ska nog bli ett mästerskap av det här också.

/Simon Bank

PS. Och just det, det förtjänas att sägas att resultatet ju sätter ytterligare lite press på Sverige. Det där med OS-kvalet, ni vet. Frankrike är ett av fyra europeiska lag som slåss om två platser. Nu har de tagit sin första trea. Över till dig. Dennerby.

Glastonbury, midsommar 2011:

/Simon Bank

Så här är det: Jag börjar vrida om mitt liv mot VM-fronten, och bloggeriet lär följa efter åt samma håll.

Nu har det inte börjat ta något vidare konkret form riktigt än. Jag har, till exempel, inte åkt till Tyskland. Men det behöver ju inte betyda att vi släpper greppet om de viktigaste aspekterna av det här med fotboll.

Alltså: Estetikdags igen.

Genren fotbollsmusik har ju hittills inte fått stryk i uselrankningen av särskilt många andra genrer. Ett av undantagen är damfotbollsmusik, som ofta lyckats vara till och med sämre. Gitarrer, schlager, hemknåpade heja-tjejer-låtar som haft lika svårt att hänga med som Pia Sundhage skulle ha i en löpduell med Lotta Schelin.

Och nu? Joserniatt, det gläder mig ju extra att VM:s snyggaste och svängigaste lag kommer att spela i blått, att det kommer att vara franskt, och att det varken kommer att strejka eller skämma ut sig.

Dräkterna – både de blå och de sjöman… sjöflickerandiga? – är ju alldeles fantastiska, och igår släpptes dessutom Frankrikes officiella VM-låt. Den är kanske inte fantastisk, men den är definitivt 2011. Och jag gillar den.

Allez les filles. Så se upp i öst och väst.

/Simon Bank

Inget är klart förrän allt är klart, som David Seaman brukade säga. Men nu är det alltså klart. Lyon släppte alldeles nyss en kommuniké på sin hemsida, med den mest koncisa uppsägning jag sett:

Claude Puel är från och med idag inte längre Lyons tränare.

Förre OL-kaptenen/Arsenal-mästaren Rémi Garde tar över, med Bruno Génésio som uppbackning, två interna rekryteringar som kan klubben, som känner staden, som vet allt om själen på Tola Vologe. Det är en modest lösning, inga stora namn, men det är också så som Lyon, mer än kanske någon annan europeisk toppklubb, byggt sin struktur. De har ex-spelare ur klubben på snart sagt varenda position som existerar i ledningen. Någon gång när jag orkar ska jag reda ut det där lite mer pedagogiskt.

Och nä, det kunde inte bli på något annat sätt. Strunt samma att Aulas så sent som i mars stod i en tv-intervju och hamrade fast en sak:
– Claude Puel kommer med 99,9 procents säkerhet att vara Lyons tränare även nästa säsong.
Den tiondels procenten blev det, av nödvändighet.
Claude Puel är en spelarnas tränare, en löpare som fortfarande har en spelares hjärta och som tappade omklädningsrummet tidigt. När så många stjärnor (Cris, Fred Govou) öppet kritiserar en ledning finns det rök nog för att man ska kunna hitta en rätt rejäl eld under.

Även om det inte vore så så finns ju resultaten. OL har Aulas, de har en superb ungdomsorganisation, de har Frankrikes största budget och de största stjärnorna. När Puel tog över Lyon hade de vunnit ligan sju år i rad, de var regerande dubbelmästare och hade, totalt, dragit hem sexton bucklor till Aulas under 2000-talet.

Under tre år med Claude Puel har Lyon inte vunnit ett skit. Supportrarna har skrikit efter hans avgång de senaste två säsongerna. Och från och med idag är han inte längre Lyons tränare.

/Simon Bank

Mannen som ville ta revansch på samhället för att nån snott hans Man United-keps, som gled vidare in i att skapa mycket av det mest androgynt mansnostalgiska ultrabriljanta sexpoppiga som musikvärlden någonsin hört och sett – vi har ju börjat undra lite om honom, har vi inte?

Var det dags att oroa sig för Morrissey när han blev en bitter Bardot-gubbe med pseudorasistiska åsikter? Kanske.
Var det dags att oroa sig för Moz när han tog steget fullt ut och delade upp mänskligheten i över- och underraser i fjol? Förmodligen.

Kalla mig cynisk, men jag har kanske inte brytt mig så mycket som jag borde. Jag har kunnat skaka av mig misstankarna om att en av mitt livs stora män tagit steget in i en rätt obehaglig form av galenskap. Tills nu, då.

/Simon Bank

Säsongen över? U21-EM in i nästa fas? Den sista mästartiteln (den tyska) utdelad på juniorfronten?

Jomen det låter ju som ett utmärkt tillfälle att se tillbaka på de småbitar vi slarvat med lite under våren. Medan vi varit upptagna med att titta på de vuxna och färdiga så har ju juniorfotbollen rullat på ute på kontinenten, pokaler har delats ut och nya stjärnor fått sina namn inskrivna i de där gyllene agent- och scouthäftena. Så låt oss snabbsummera hur de stora ungdomsturneringarna i de stora fotbollsländerna tett sig 2011.

Det är ju förstås inte helt enkelt, eftersom systemen är så olika i olika länder, men vi kan väl göra ett försök i alla fall. Är man nyfiken på en bruten tysk trend, en helengelsk skvadron i Liverpool, en 16-åring som gjort 260 mål på drygt två år, DDR:s pappa och en skånsk backjätte så vore det ju dumt att låta bli att göra det här jobbet.

I all korthet: Här är ynglingarna som gjorde det bäst säsongen som gick:

England:
Premier Academy League:
Final:
Everton U18–Fulham U18 2–1.

Everton vann både sin grundserie och slutspelet, inklusive en dramatisk final inför liten (5-600) publik på Craven Cottage. Everton har, till skillnad från exempelvis Liverpool, satsat nästan uteslutande på engelska spelare i u-laget (i finalen hade de fjorton engelsmän, en irländare och en walesare i truppen). MFF-exporten/goliatbacken Johan Hammar är ett av undantagen, och även om han missade finalen var han delaktig i Evertons första titel sedan nya PAL sjösattes för sex år sen.

Intressantaste talangen? Jake Bidwell, vänsterbacken som redan debuterat i europaspel för a-laget.

FA Youth Cup:
Finaler:
Sheffield United–Manchester United 2–2
Manchester United–Sheffield United 4–1

Manchester Uniteds tionde cuptitel. Ingen klubb har fler. Juniorcupen var det roligaste Blades hade i år, men till slut var de inte ens särskilt nära att få med sig något därifrån.

Ingen hade ju väntat sig nåt annat heller.

Paul McGuinness årskull rankas som den bästa Man U haft på mycket länge. Det finns inte en spelare i truppen som inte spelar i landslaget, men den med den största potentialen är också den med de största hindren. Ravel Morrison är arton år, fullvuxen som spelare men fortfarande en fladdrig tonåring vid sidan om. Han har varit uppe i rätten för olika former av trakasserier mot sin flickvän, och tidigare i år riskerade han ett års fängelse för att ha hotat en kille som skulle vittna i ett knivrånsfall. Förövarna var vänner till Morrison.

I FA-cupfinalen gjorde han två av målen i returmatchen. Ett par dagar senare stod han i rätten för att försvara sig mot ett åtal om trakasserier mot sin flickvän. Fallet lades ner. Flickvännen valde att inte vittna, och rätten kunde bara varna honom en gång till.
– Du har en fantastisk framtid, och du måste förstå att oavsett hur du blir provocerad så får du inte tappa humöret, sa domaren.

Italien:
Campionato Nazionale Primavera:
Final:
Roma–Varese 3–2 e förl.

Alberto De Rossi är ju inte bara far till hela Roms plågade lille kronprins Daniele, utan också guide till primaveralaget som blev mästare i veckan, klubbens sjunde mini-scudetto. De spelar som a-laget, 4-2-3-1, och i finalen ställdes de mot hela Italiens mest imponerande klubbygge 2011: Soglianos Varese.

Spring-strikern Mattia Montini stoddtidskvitterade till 2–2, och fullbordade både hattrick och säsong (de slog Lazio med 7–1 på ett stängt Trigoria, i skuggan av Genoa-kravallerna och Ranieris avgång) i förlängningen, hans femtonde mål för året. I det nya Roma – USA Roma, Luis Enriques Roma, kanske framför allt Walter Sabatinis Roma – ska talangutvecklingen få en central position, och här finns att bygga på. Målvakten Mirko Pigliacelli, Montini, motorn Federico Viviani… och den ende jag själv verkligen lagt märke till i de matchsekvenser jag sett de senaste två åren: registan Amato Ciciretti.

Coppa Italia Primavera:
Finaler:
Fiorentina–Roma 1–1
Roma–Fiorentina 1–3

Chansen till en doppietta försvann för Roma redan i mars. Renato Buso, som ledde Italien till EM-guld i U21 1992, tog sin tonårsskvadron ner till Olimpico och vred cuptiteln ur vargkäften efter att ha gett bort 1–1 i första matchen. Finalerna var inte bara ett bevis på att Corvinos organisation fortfarande kan hitta och talanger (Federico Carraro! Schweiziskbosniske U17-bomben Haris Seferović!), utan också en av säsongens mest kraftfulla supportermarkeringar mot tessera-lagarna.

Tyskland:
A-Junioren Meisterschaft:
Final:
Wolfsburg–Kaiserslautern 4–2

Jo, det är möjligt att Wolfsburg köpte sig till den där ligatiteln 2009 – men de bygger inte bara ovanifrån. Igår drog de hem sin första U19-titel någonsin, efter ett sanslöst starkt slutspel och en final med flera otroligt fina sturm-und-drang-mål. Efter tidigare års hegemonier (Stuttgart tidigt 90-tal, Dortmund sent 90-tal, Bayern tidigt 2000-tal) har tysk ungdomsfotboll blivit som tysk seniorfotboll, med fler klubbar (Wolfsburg 2011, Hansa Rostock 2010, Mainz 2009, Freiburg 2008, Leverkusen 2007, Schalke 2006) som delar på mästerskapen.

Georgiske elvispsfoten Akaki Gogia och U17-Europamästaren Kevin Scheidhauer (hattrick i finalen) bar målansvaret i slutspelet. Scheidhauer har precis skrivit ett långt a-kontrakt och kommer att tillbringa sommaren i Felix Magaths tortyrkammare för att förbättra fysiken tillräckligt för att fasas in i Bundesliga.

Spanien:
Copa de Campeones Juvenil:
Final:
Barcelona–Real Madrid 3–1

Som om det inte räckte med ligan och Champions – i år stal Barça också juniortiteln från Real Madrid. Traditionellt har Madrid varit starkare på ungdomssidan, men sett över de senaste åren har La Masia lagt beslag på det herraväldet också.

Rafinha – lillebror till Thiago, som går runt och letar efter att Xavi ska tappa sin mantel nån gång så att han kan plocka upp den, och son till gamle brasilianske mittfältsgeneralen Mazinho – gjorde två och spelade fram till ett i finalen, från sin skuggspetsposition. Bakom sig hade han snackspelaren Gerard Deulofeu, som ses som den mest lovande i sin generation. Såg ni Deulofeu i U17-EM ifjol så vet ni vilka kvalitéer han har.

Frankrike:
Championnat National U19:
Final:
Grenoble–PSG 0–2

Det händer saker i huvudstaden, inte bara på läktarna och inte bara i styrelserummen och inte bara på transfermarknaden. Året efter att de vann U19-mästerskapet och förlorade U17-finalen på straffar drog de hem dubbeln i år. U17 slog OM, U19 manglade Grenoble i 90 minuter innan kroatiske centern Nicolas Rajsel och vänsterfotade playmakern Phitzgerald Mbaka gjorde målen som behövdes.

Och om vi nu pratar om PSG så kan jag väl lika gärna ta tillfället i akt att säga en sak om Leonardo. Jag var ju inne på att det här är en ultimat lösning för både Paris och honom – och han har börjat precis som jag förväntade mig. När hela världen jagar Falcao och Hulk så har han förstås sett och insett att det är Fernando som är den store mannen i årets Porto – och försöker få honom till PSG.

Ungdomarna? Tja, om vi ska tro siffror och snack så är det U17-stjärnan Hervin Ongenda som kommer att välta världen över ända inom ett par år. Han kom till PSG för fyra år sen – och på två och en halv säsong gjorde han… eh… tvåhundrasextio mål.

/Simon Bank

Everton (h)
Man U (a)
Man City (h)
Wolves (a)
Liverpool (h)
Wigan (a)
Arsenal (h)

Tack för kaffet. Vi kan väl konstatera att Tottenham numera skiftat sin säsongspremiärsdynamik, från att ofrånkomligt ha börjat med en eller noll poäng borta mot Blackburn/Stoke/Sunderland har vi alltså hamnat i den nya regeln om hemmamatch mot Liverpool/Man City/Everton. Sju omgångar är sen allt vi behöver för att klara av Man United, Man City, Liverpool och Arsenal. Sköt försäsongen, Harry.

Annars då?

Arsenal, förstås. Klubben har redan sina identitetsproblem (en usel vår, Cesc-gate, Wenger på allvar ifrågasatt för första gången sen han kom), sin hundramiljoners-kvalmatch till CL – och nu får de en bergsetapp direkt i ligan också. Toon away, Liverpool hemma, United på Old Trafford. Sköt mercaton, Arsène.

Det känns – utöver the Jordan Henderson Party i premiäromgången på Anfield – som att den stora storyn från Premier League-lottningen är att augusti-september ser ut som ett poolspel mellan Liverpool, Arsenal, Man United och Spurs. De som klarar sig igenom hela och rena utmanar det nya Chelsea och det nya City om titeln?

/Simon Bank

Ibland blir det bara bra, allting.

Leonardo verkar vara mer än halvvägs till Paris, där han ska ta över spakarna i sitt älskade PSG. En liten bit bakom, utanför den idiotiska tränarmiljön men ändå mitt inne i fotbollen. Jag kan inte tänka mig en bättre lösning för PSG, jag kan inte tänka mig en bättre lösning för Leo, och jag kan inte tänka mig en bättre lösning för Inter.

…om de nu hittar rätt ersättare förstås. Och det har de ju verkligen gjort. Låt oss i alla fall hoppas att de senaste uppgifterna från Argentina (Nacion) inte stämmer, att Marcelo Bielsa inte sagt nej riktigt än.

För det är ju klart att el Loco Bielsa ska träna Inter.

När Bielsa tog över Chile 2007 fick Javier Zanetti, som ju haft honom som tränare i Argentina, svara på vad han trodde om utnämningen. Han sa att han var glad att se en sant passionerad fotbollsman tillbaka i sporten, och lovade att han skulle ”revolutionera chilensk fotboll”. Det var precis vad Bielsa gjorde.
– Han är den sorts tränare alla spelare vill ha, sa Zanetti.

Och det var han.

Så gick fyra år, Inter gick från att vara förlorare till att vara bäst i världen, och när Javier Zanetti jubilerade med sin tusende seniormatch häromveckan ombads ”el Puppi” att ranka de tre bästa tränare han haft under sin otroliga karriär.

Han rankade José Mourinho tvåa.
– Jag har lärt mig något av alla, men det var Bielsa som bäst lärde mig hur man lever och tolkar fotboll, förklarade Zanetti.

Marcelo Bielsa har fått en arena döpt efter sig, han har blivit helgonförklarad i Chile, och han är exakt den man som Massimo Moratti måste övertala att komma till Milano. Med Bielsa får Inter det naturliga, diametrala brottet mot Mourinho-eran, de får världens taktiskt mest intressanta tränare, de får den ende som i VM senast spelade en annan fotboll, en egen fotboll. De skulle få en loco amid the pazza, och en sydamerikan bland alla sydamerikaner.

I Italien har de gjort den genomlysning som alla bra journalister gör. För att få veta mer om Bielsa har de inte bara frågat hans vänner, utan hans fiender också. 2002 manövrerade Lars Lagerbäck ut Bielsas Argentina ur VM, efter att Bielsa valt system före strikers – och satt Crespo på bänken istället för bredvid Batigol.

Hernan Crespo har inte förlåtit Bielsa. Men han hyllar honom utan förbehåll.

– Bielsa är en stor tränare, han kan träna var som helst i världen, säger han.

Nu skriver de i Argentina att Bielsa har nobbat Inter, men jag hoppas att de skriver fel. Jag hoppas att Marco Branca börjat handla ihop ett 3-3-1-3, med en trequartista antingen som ersättare eller understudy till Sneijder (Ricky Alvarez? Nasri? Pastore?) och med fullt offensivt fokus.

Jag tror att kaptenen hoppas det också. Hans kommande tusen matcher skulle bli ännu bättre då.

/Simon Bank