As you go through life,
It’s a long long road,
There’ll be joys and sorrows too,

As we journey on,
We will sing this song,
For the boys in royal blue

We’re often partizan
We will journey on

Keep right on to the end of the road,
Keep right on to the end
Though the way be long,
Let your heart beat strong,
Keep right on to the end.

Though you’re tired and weary,
Still journey on, ’til you come to your happy abode,
Where all the love, you’ve been dreaming of will be there. Where?
At the end of the road.

/Simon Bank

Säsongens sista söndag.

På öarna står Premier League-historiens tätaste nedflyttningsslag, jag skrev lite fördjupande läsning om Blackburns märkliga färd från stabilt Big Sam-mittenlag till naivt drömmande indiskt Jerome Anderson-konsortium som publicerades i tidningen igår, och förhoppningsvis på nätet idag.

I Italien är allt tydligare:
Milan vinner, Inter blir tvåa, Napoli trea. Sampdoria, Brescia och Bari åker ur. Allt vi har kvar att prata om är en CL-plats och en Uefa-plats. Och historien. Alltid historien. 1974 ställde geometrigeniet Olle Baertling ut på Galleria della Trinità i Rom. Han var ju inte dummare, Baertling, än att han förstod att det inte var han som var störste svensk – eller ens störste geometriker – i den stan.

Jag var inte född 1974, men börjar allt mer luta åt att det är ett av mina stora misstag i livet. Världen var inte annorlunda förr. Den var bättre.

/Simon Bank

Under matchens sista minuter travar Rudi Garcia runt som om han har glödande sten i fickorna.

Är det det där man kallar revansch?

Sommaren 2009 fick Garcia sparken från Lille. Nye vd:n Xavier Thuilot tyckte inte att han passade in i den klubbprofil han såg framför sig.

Michel Seydoux, filmmagnaten och klubbpresidenten, såg katastrofen komma och drog i bromsen. Han återanställde Garcia, och skickade Thuilot all världens väg. Lille krisade i början av den säsongen, och vann bara en av sina första sju matcher.

Sedan dess har de varit Frankrikes bästa, snyggaste, charmigaste och effektivaste fotbollslag.

Idag blev Rudi Garcia fransk mästare.

Hans Lille tog poängen som behövdes i en kokande PSG-gryta ikväll, säkrade klubbens första mästartitel på 57 år, och om det är en överraskning så är det ändå ingen sensation.

Förra säsongen, den när de var bäst av alla de sista 31 omgångarna, missade Lille ändå Champions League-platsen i allra sista omgången, efter att mittfältsklockan Yohan Cabaye missat en straff mot Lorient.

Inför den här säsongen fick Cabaye frågan om Lille verkligen kunde bli mästare.
– Det är möjligt, sa han. Vi har visat en del med kvalitén på våra spelare och systemet vi utvecklas i.
Belgiske underpojken Eden Hazard fyllde på:
– Mästare? Varför inte?
Bosman-fyndet Moussa Sow njöt av tanken:
– Jag skulle älska det. Lille är ett av ligans bästa lag. Vi måste välta hierarkin!

Egentligen skulle klubben inte vara redo för det här riktigt än. Kostymen passar inte. I juli nästa år flyttar de in i en ny, hypermodern stadion för 50 000 åskådare. Det är då de ska växa. I år gick de in i säsongen med en tredjedels budget (en halv miljard) jämfört med Marseille eller Lyon. De senaste åren har de, under Seydoux, haft fransk fotbolls mest genomtänkta, progressiva projekt, men de hade fortfarande inte lyckats samla rätt sorts ekonomiska muskler.

Däremot hade de spelarna.

Gervinho kunde gått till Liverpool i fjol, men stannade. Adel Rami kunde dragit till Spanien, men blev kvar. Cabaye hade anbud från större klubbar. Eden Hazard kunde rusat iväg till vilken storklubb som helst i världen, men ville fortsätta utvecklas. Och de fick Moussa Sow från Rennes utan att behöva betala en euro.

I slutet av januari gick Lille upp i serieledning, för första gången på tio år. France Football utropade dem till ”Officiell titelkandidat”. Kaptenen Rio Mavuba listade tre skäl att tro på guld:
– Vårt kollektiv, vår inställning, vårt anfall.

Svårare än så var det inte. Om man ska beskriva Rudi Garcias 4-3-3-bygge så ska ni tänka er ett Barcelona minus bolleinnehavet. Mitt-triangeln Mavuba-Cabaye-Balmont är oerhört samspelt, men samlar upp boll och skickar den snabbt ut på kanterna, till kreatörerna Gervinho och Hazard som går på egna avslut eller matar den polyvalente, intelligente målmaskinen Sow, som gör mål med högern, vänstern och huvudet.

Tridenten med Gervinho-Hazard-Sow trivs ihop, Moussa Sow har berättat om hur de klickade direkt under försäsongen, hur de ägnade träningarna åt att snacka ihop sig om hur de ville ha bollarna, hur de skulle löpa och samarbeta.

Tillsammans har de gjort 44 mål av Lilles 65.

Lille har vunnit cupen, de har vunnit ligan, halvtolv imorgon bitti firar en ovan stad på belgiska gränsen en dubbel de knappt ens kunde drömma om. Rudi Garcia har gjort mästare av en klubb som var på väg att sparka ut honom.

Han har redan lovat att stanna kvar nästa säsong, och han vill att spelarna gör det också.

Och Xavier Thulot? Jo, han jobbar med rugby nu för tiden.

/Simon Bank

PS. Jag hade långt gående planer på att summera hela L1 ikväll, men… det är ju inte direkt något som låter sig göras. Med en omgång kvar att spela finns en nedflyttningsplats kvar att undvika. Nio (9) klubbar riskerar att hamna på den. Toulouse ligger på övre halvan med en match kvar – och kan åka ur. En detalj till: På söndag möts Monaco och Lyon, Petter och Kim. Om inte Monaco tar poäng åker de ur. Om inte Lyon vinner kan de missa Champions League.

Vid ett par tillfällen har vi ju gett oss på virala reklamkampanjer och sågat hela konceptet. Vi ser inte oss själva som glada dumskallar som passar reklam vidare utan att ifrågasätta.

Fast, jo, det händer ju att vi ser fel också.

Om bara reklamen är bra nog förtjänar den sin uppmärksamhet, och nu är det ju så att Opel lyckats med just det. I en kampanj inför Champions League-finalen har de skickat ut en kille till biljettluckorna utanför Camp Nou med ett bestämt uppdrag: Sälj två biljetter till finalen.

Biljetterna är äkta, och skulle normalt betinga runt 20 000 kronor på svarta börsen. Men den här killen säljer inte biljetterna för 20 000. Han säljer dem för hundra spänn styck. Det briljanta i den lilla berättelsen, som förstås filmas med dold kamera, är att den handlar om människors misstänksamhet kontra folks förmåga att känna tillit.

De flesta tackar alltså nej till att köpa biljetterna, övertygade om att de är falska. Inte fan tror man på nån som säljer finalplatser för en hundring?!

1. Håll med om att det är briljant tänkt?
2. Hade du köpt?
3. Här är en annan film de gjort, som bara är rolig för er som är culés. Ett sammandrag från semfinalen.

Och med det tar vi helg. Ha det fint så länge.

/Simon Bank

Falcao. Förstås.

I förmiddags loggade Europacupfotbollens vassaste målskytt in på twitter, som vanligt, för att skriva ett par meningar till sina fans:

I dag är vi elva ute på planen, idag är vi elva som representerar miljoner som kommer att springa och spela med oss. Och skapa historia…

Sen gick Radamel Falcao ut och skickade in sitt sjuttonde mål på tretton Europa League-matcher, och bar de där miljonerna till en ny pokal.
Det var en taktiskt låst match mer än en typisk Porto-match, när Falcao dundernickade in 1–0 precis före paus låste Villas-Boas kvar sina ultraoffensiva ytterbackar på egen planhalva, och lät Braga visa vad de gick för.
Det var inte tillräckligt.
Det är en halvmil mellan Porto och Braga på kartan, det är mer på en fotbollsplan. Portugals mest överlägsna mästarlag någonsin har sin dubbel, om en vecka har de en trippel, och det var rätt man som stod längst fram och jublade. Falcao, ”El Tigre”, är Colombias Cavani, på mer sätt än ett.

Han var pojke i Colombia, han blev man i Buenos Aires och nu har han blivit en superstjärna i Europa. Han sliter som Cavani, han tror som Cavani (Falcao är närmare Jesus än han är en tribaltatuering) och han gör mål som Cavani.

Fotbollsproffs föddes han till, med en pappa som spelade och en mamma som masserade hans fotbollsfötter med olja efter träningarna. I en värld där fotbollsbranschen fostrar fler psykopater än korgossar är han ett undantag som läser Dostojevskij-biografier, som pluggar engelska på kvällarna, som har läst en grundkurs i journalistik och håller kontakt med sina supportrar genom twitter och sin hemsida.

Ikväll blev han den förste colombian som någonsin gjort mål i en europafinal, och i sommar kommer varenda storklubb i Europa att jaga honom.
Det är en snäll pojke som kysser en vacker buckla just som jag skriver det här. Det är svårt att inte unna honom den framgången.

/Simon Bank

PS. På temat fascinerande statistik (tack till Infostrada som påpekade det) kan vi notera att portugisiska lag spelat åtta europafinaler de senaste 25 åren (eller, sju finaler med åtta lag). De har, totalt, gjort tio mål i de där matcherna. Det fascinerande? Att bara ett av dem gjorts av en portugisisk spelare: Deco, som just fått portugisiskt medborgarskap.

1987, Europacupen:
Porto–Bayern 2–1
Madjer (Alg), Juary (Bra).

1988, Europacupen:
Benfica–PSV 0–0 (5–6 e str)

1990, Europacupen:
Benfica–Milan 0–1

2003, Uefacupen:
Porto–Celtic 3–2
Derlei (Bra) 2, Alejnitjev (Rys).

2004, CL:
Porto–Monaco 3–0
Carlos Alberto (Bra), Deco (Bra/Por), Alejnitjev (Rys).

2005, Uefacupen:
Sporting–CSKA 1–3
Rogério (Bra).

2011, Europa League:
Porto–Braga 1–0
Falcao (Col).

Om vi vore bara snäppet mer eteriska och duktiga på akustisk gitarr så hade vi pratat om en saga för god för att vara sann.

Nu är vi inte det, så vi nöjer oss med att konstatera att vi i detta nu står 90 minuter ifrån det som kommer att bli maj månads största match på Wemberlee.

Forget your Messis and Wazzas. Bring on the South Wales Derby.

Om Cardiff manövrerar sig förbi Reading ikväll är det otänkbara alltså verklighet: En rak kvalfinal mellan Wales moderna men bankrutta flaggskepp Cardiff City och Wales sensationella askungesaga Swansea.

Soul Crew och Swim Aways. Herrejesus vilken match det skulle bli. Men vi är inte där än. City måste förbi Reading ikväll, det är bara Swansea som tagit sig till finalen.

Samtidigt, som Ed Norton säger i en monolog som kan vara 2000-talets bästa som Aaron Sorkin inte skrivit:

It all came so close to never happening. This life came so close to never happening.

Curt.

Alan Curtis vet mest av alla om det där.

”Curt”, född nere i kolskyfflardalen i södra Wales, spelade över 300 matcher för Swansea (och nästan 100 för Cardiff) under en lång och ojämn karriär. Han var med på hela den sanslösa resan när Swansea gick från fjärdedivisionen till Division I på 70-80-talet, sen gick han till Leeds som klubbens dyraste värvning någonsin – men skadade knäet i en krock med Peter Shilton och fick flytta hem igen.

Sedan dess har han haft alla roller man kan ha på golvet i en kotbollsklubb. Ungdomsansvarig, matchvärd, ambassadör, tränare, coach. I kvalfinalen kommer han att stå bredvid managern Brendan Rogers – jo, samme Brendan Rogers som hade Chelseas reserver under tre år med Mourinho (”Det var som att gå på Harvard”) – som a-lagstränare.

För Rogers kan kvalfinalen bli ett revanschmöte med Reading, klubben som sparkade honom efter ett halvår. För Swansea kommer den, oavsett vilket, att bli en slutpunkt på en åtta år lång återuppståndelse.

2003, medan den profilstarke Sam Hammam försökte göra Cardiff City till en brittisk maktfaktor, slogs Swansea för livet. Tjugo år efter att de toppat gamla Division I före Liverpool och Manchester United så var de 90 minuter ifrån att åka ur hela ligasystemet.

Hull kom till Vetch Field, läktarna var packade med 11000 övertända walesare, bara seger garanterade en plats i den brittiska proffsfotbollen.

Den gamle bosniske backhjälten Džemal Hadžiabdić, en av stjärnorna i 80-talets Super-Swans (de kallade honom ”Jimmy”), fick en fråga om vad det skulle betyda om Swansea verkligen åkte ur.

Han sa som det var:
– Det skulle vara som om en av mina bästa vänner dog.

Alan Curtis var assisterande tränare då. Efter matchen har han kallat det ”den viktigaste match som någonsin spelades på the Vetch”. Inför den höll han ett eldtal för spelarna som fått legendstatus. Det var inte bara en tränare som försökte motivera ett lag, utan en man som försökte få folk att slåss för en klubb och en samhörighet han vigt sitt liv åt.

Leon Britton är en av bara två spelare i dagens Swansea (Alan Tate är den andre) som spelade den där matchen. Han minns förstås fortfarande:
– Du kunde se att folks liv stod på spel. Amorteringar hängde på att vi skulle vinna den där matchen.
– Spelarna då hade inga stora pengar, och de tänkte på hur de skulle kunna ta hand om sina familjer.

Hull tog ledningen med 2–1, med halva matchen kvar var Swansea halvvägs nere i the Conference. Om ni vill se hur det ser ut när en spelare räddar livet på sin klubb, i en värld rätt långt från Playstation, så ska ni titta på det här klippet.

James Thomas, född och uppväxt i Swansea, gjorde hat-trick. Swans vann med 4–2 och överlevde.
– Det är som att vinna Premier League, sa han efteråt. Det här är det bästa ögonblicket i min karriär.

Det blev det också. En knäskada satte stopp för Thomas ett par år senare, men då hade klubbens historia redan tagit en ny vändning.

Lokala affärsmän klev in med pengar, man värvade rätt sorts tränare och rätt sorts spelare – och nu är man en match ifrån Premier League.

The Vetch finns inte längre, den stängdes 2005 och revs för ett par månader sen. BBC tog med Alan Curtis dit för att säga farväl. När Swansea spelade årets sista seriematch, mot Sheffield United, gjorde de det istället på fräscha Liberty Stadium – och med James Thomas som hedersgäst.

– Matchen mot Hull var en stor vändpunkt i klubbens historia, sa han. Men det var inte bara jag som gjorde det.

Måndagen den 30 maj kommer Swansea att spela kvalfinal på Wembley, mot antingen Reading eller fjolårsförlorarna Cardiff. Den finalen kommer, som alltid, att vara världens ekonomiskt tyngst vägande fotbollsmatch.

Just i år kommer den faktiskt att vara lite mer än så.

The Vetch (1912-2011).

/Simon Bank

Jag vet. Man ska ju inte bara ge sig av sådär utan att lämna några lappar efter sig.
Jag har, hur som helst, varit en vända över Atlanten och tillbaka. Såndär semester, och det var fint. Nu ämnar jag utsätta mig själv för ett fysiologiskt experiment och sätta mig i en tv-studio utan att ha sovit mer än en halvtimme på ett och ett halvt dygn.
Should be fun.
Eftersom jag sitter lite trångt till tänkte jag mest säga hej, och skriva ett par rader om det intressantaste som hänt i helgen, möjligen vid sidan av Wazza-Roos scouserfirande och Man Yayaniteds segerkalas på Wembley.
Milan firade ju ligatiteln igår: smockfullt vid Domen, pompa och ståt på San Siro.
Som det blivit när Milan firar stora segrar. Festerna regisseras inte av Roy Andersson, om man säger.

Men just den här gången, just den här helgen, fanns det andra skäl för Silvio Berlusconi att synas, stråla, se ut som en vinnare.
Han har ju ett val att tänka på.
Idag gick Milano till urnorna för sitt lokala val, och Berlusconi är illa ute här också. PdL kan förlora Milano, vilket förstås vore en katastrof på alla politiska plan, och Silvio har investerat tungt för att se till att det inte händer. Häromveckan bad han valarbetarna att fare un salto di qualità, att höja kvalitén. Det var skarpt läge. Letizia Moratti – gift med Inter-presidenten Massimos brorsa Gianmarco och indirekt matad av samma oljemiljarder som Inter – är borgmästare i Milano och Silvios svaga punkt.
Därför har han ägnat de senaste veckorna åt att synas, skrävla, svinga som när han strider som bäst. Om fru Moratti inte blir bekräftat som borgmästare i första valomgången, den idag, så är det första gången på arton år en PdL-kandidat inte väljs direkt i Milano.
Den politiska förlusten vill Silvio Berlusconi vara utan, han använder alla medel han äger för att slippa det.
Jag förstår ju att milanisti ofta är trötta på att deras klubb alltid kopplas ihop med Berlusconis politiska liv. Den här helgen – när Milan firat en efterlängtad scudetto på stans gator dagen före ett ödesval – får de lov att stå ut med det.

Dessutom är ju Berlusconis inte den enda ägarfamiljen med intressen i valet. Jag nämnde att Letizia Moratti är ingift i Moratti-klanen? Det är Milly Moratti också. Milly är gift med Massimo, och supporter till vänsterkandidaten Giuliano Pisapia, mannen som ska fälla Letizia och ge Berlusconi ett blödande sår där han är som känsligast.

Om Shakespeare levt så hade han suttit och fört anteckningar på Piazza Duomo just i detta nu.

Lady Letizia röstar med högern, för ett par timmar sedan.

/Simon Bank

Kort rapport från en stad i Katalonien.

Vi har suttit och ätit lunch i solskenet, bränt nosen lite, ätit en crema catalana till dessert och rört oss bort mot epicentrum. Det är exakt två och en halv timma till avspark, och de värsta åskblixtar jag sett har precis börjat härja runt Camp Nou. Det är som om tio sorters elektricitet slår in i varandra just i mittcirkeln, det smäller så högt att det gör ont i öronen, och på gatan nedanför skämtar de högt om att det är Mourinho som låter. Det har gått från ljust till mörkt, från mys till apokalyps, på två minuter.

Visca y Hala. Game on. 

/Simon Bank

Jag vet inte med er, men själv kan jag känna att vi eftersatt den taktiska aspekten av spelet det sista. Vi skriver om sociala medier, om klubb- och supporterkultur, om vinnare och förlorare och alla däremellan.

Men taktiken, den har vi släppt greppet om.

Det är nu det vi har måndagar till, att börja om och tänka nytt, så nu tänkte jag att vi skulle ta och titta närmare på det där momentet som avgör så många matcher nu för tiden:
Linjemännen Hörnorna.

Det finns, i huvudsak, fyra olika varianter av hörnor (och vi lånar bilderna från bettersoccercoaching, besök dem gärna om andan faller på).

DEN FÖRSTA:
Den korta hörnan.

Fördelar: Du drar ut försvarare från det överbefolkade straffområdet, och skapar ytor för de offensiva spelarna. Kombinerat med bestämda rörelser mot stolparna, och den ökade vinkel som spelet ger inläggsspelaren, kan det ge många alternativ framför målet.

DEN ANDRA:
Den halvlånga hörnan.

Fördelar: Det är ett ganska ovanligt spel, då fokus hos försvarande lag så gott som alltid ligger inne i straffområdet. Med en skicklig skytt och en koncentrerad passningsläggare skapar det osäkerhet för försvarande målvakt – som har många spelare kring sig och svårt att se bollen. Det viktiga för skytten är att döda anfallet, för att inte blotta sig för kontringar.

DEN TREDJE:
Den långa hörnan.

Fördelar: Med bestämda löpmönster – som i det här fallet, med flera löpare från andrayta in mot mål – är det svårt att försvara sig mot. Här är förstås inläggskvalitén avgörande för hur stor framgång man når, men det är det vanligaste sättet att göra mål på, särskilt om anfallande lag har ett fysiskt övertag vad gäller längd.

DEN FJÄRDE:
Skicka in skiten stenhårt i bortre krysset.

Fördelar: Det blir mål.

Så. Det var hörnor, det. I morgon ska vi prata om hur man kan bygga en båt av ett par tidningar och några häftklamrar.

/Simon Bank

Jag tänkte vi skulle prata om domare i Premier Lea…
Nä, det tänkte jag inte alls.

Borussia Dortmund har äntligen ordnat den där jättesilverskölden, laget som varit Europas allra finaste överraskning det senaste året är mästare, och det fanns så mycket att tycka om med den dagen. Den fantastiske Jürgen Klopps traditionsenliga öldusch, hela ungdomsskvadronen ute på planen, att de fick säkra alltihop inför den där magiska sydkurvan.

Men om vi får välja ett enda ögonblick?

Ett byte.

BVB-spelarna hyllade Dédé, som varit skadad för mycket och nu bestämt sig för att lämna klubben efter ett helt liv i Dortmund. Alla hade tröjor med trycket ”Danke für 13 Jahre echte Treue”, tack för tretton års lojalitet. Det var så rättvist och snyggt på alla sätt att han fick komma in och spela de sista sekunderna, ta med sig en mästartitel hem.

Det var, framför allt, fint eftersom det var Kevin Grosskreutz han bytte med.

Vi har berättat om honom förut, men det hindrar inte att det är på sin plats att göra det igen. Kevin är född här nere, i Ruhr. Han växte upp i Eving, en stadsdel i norra Dortmund. Pappa arbetade med stålet, som så många andra. Mamma var hemmafru. Eving levde på gruvorna, men när industrin kraschade följde stadsdelen med. När Grosskreutz var liten hade Eving hunnit bli en av Dortmunds hårdast drabbade delar.

– Jag vet varifrån jag kommer, jag glömmer inte vad jag upplevt där, förklarade han i en intervju i söndags.

Och han glömmer inte vad han lärde sig där.

Grosskreutz farsa var BVB-fan, han tog med sig sin grabb till Südtribune, och gjorde honom till en del av en stor, gul fotbollsfamilj. När han gjorde sin första proffsvända, i 2. Bundesliga med Rot Weiss Ahlen, bröt han mot uttalade förbud från Rot Weiss-ledningen för att åka hem och ställa sig på Südtribune med sina kompisar och se BVB spela, trots att hans nya klubb tyckte att han led av det dagen efter.

När de andra spelarna ser en häftig ståplats ser Kevin Grosskreutz något annat.

– Jag känner många av dem, jag har ju stått med dem länge nog för att göra det. Och jag är fortfarande den gamle Kevin.

Han har köpt hus till sig själv, sin bror och sina föräldrar, men det är fortfarande i samma del av Dortmund. Supportrarna älskar honom för att han är en av dem, för att han är så tydligt präglad av en bakgrund där man gör sitt jobb, där man sliter hårt och inte bryr sig om bling-bling och disconätter.

När BVB vann sin senaste ligatitel var han en trettonåring som gick på matcherna med sin pappa. När BVB vann den här så såg det ut så här.

Den förste ni ser, han som går runt och tackar varenda en på bänken som varit med och gjort det möjligt – det är Kevin Grosskreutz från Eving.

/Simon Bank