Vad är det för dag idag? Allsvensk premiär? Ay. Den lilla madonnans derbydag? Jorå. Dagen då Arsenals titeldrömmar fick sig en sjuhelvetes hurring? Det med.

Men om vi nu ska skriva in den här dagen i historieböckerna så är det förstås som dagen då mannen som inte kan förlora seriematcher på hemmaplan förlorade en seriematch på hemmaplan. I nio år har José Mourinho lett sina klubblag ut till hemmamatcher, i nio år har han gått därifrån obesegrad. Tills en lördag i april 2011, då Sporting på något märkligt sätt kom till Bernabéu och åkte därifrån med tre poäng.

Jag såg inte matchen. Jag såg bara resultatet. Och jag tycker att vi gemensamt borde ägna ett par minuter åt kontemplation kring en av den moderna fotbollens mäktigaste sviter. Här är den:

16/03/2002    Porto–Alverca 0-0
30/03/2002    Porto–Gil Vicente 2-1
13/04/2002    Porto–V.Guimaraes 3-0
27/04/2002    Porto–Santa Clara 5-3
25/08/2002    Porto    Belenenses 2-2
15/09/2002    Porto    Gil Vicente 3-1
28/09/2002    Porto    Maritimo 1-0
20/10/2002    Porto    Benfica 2-1
04/11/2002    Porto    Nacional 5-2
02/12/2002    Porto    Acadamica 4-1
16/12/2002    Porto    Paços Ferreira 2-1
05/01/2003    Porto    Sporting de Braga 3-0
25/01/2003    Porto    Boavista 1-0
09/02/2003    Porto    V.Guimaraes  2-1
23/02/2003    Porto    Beira Mar 3-0
16/03/2003    Porto    Uniao de Leiria 2-0
06/04/2003    Porto    Vitoria Setubal 3-0
19/04/2003    Porto    Moreirense FC 2-1
04/05/2003    Porto    Santa Clara 5-0
17/05/2003    Porto    Varzim 3-2
01/06/2003    Porto    Sporting de Lisboa 2-0
17/08/2003    Porto    Sporting de Braga 2-0
02/09/2003     Porto    Sporting de Lisboa 4-1
21/09/2003    Porto    Benfica 2-0
05/10/2003    Porto    Academica 4-1
31/10/2003    Porto    Nacional 1-0
30/11/2003    Porto    Gil Vicente 4-1
14/12/2003     Porto    Beira Mar 3-0
05/01/2004    Porto    Rio Ave 1-0
24/01/2004    Porto    Estrela Amadora 2-0
07/02/2004    Porto    Uniao de Leiria 2-1
21/02/2004    Porto    V.Guimaraes 3-0
05/03/2004    Porto    Belenenses 4-1
13/03/2004    Porto    Boavista 1-0
28/03/2004    Porto    Moreirense FC 1-0
10/04/2004    Porto    Maritimo 1-0
25/04/2004    Porto    Alverca 1-0
09/05/2004    Porto    Paços Ferreira 3-1
15/08/2004    Chelsea    Manchester United 1-0
28/08/2004    Chelsea    Southampton 2-1
19/09/2004    Chelsea    Tottenham 0-0
03/10/2004     Chelsea    Liverpool 1-0
23/10/2004     Chelsea    Blackburn Rovers 4-0
06/11/2004     Chelsea     Everton 1-0
20/11/2004     Chelsea     Bolton 2-2
04/12/2004    Chelsea     Newcastle 4-0
18/12/2004     Chelsea     Norwich City 4-0
26/12/2004     Chelsea     Aston Villa 1-0
04/01/2005     Chelsea     Middlesbrough 2-0
22/01/2005     Chelsea     Portsmouth 3-0
06/02/2005     Chelsea     Manchester City 0-0
15/03/2005     Chelsea     W.B.A. 1-0
19/03/2005     Chelsea     Crystal Palace 4-1
09/04/2005     Chelsea     Birmingham City 1-1
20/04/2005     Chelsea     Arsenal 0-0
23/04/2005     Chelsea     Fulham 3-1
07/05/2005     Chelsea     Charlton Athletic 1-0
21/08/2005    Chelsea     Arsenal 1-0
24/08/2005     Chelsea     W.B.A.  4-0
10/09/2005     Chelsea      Sunderland 2-0
24/09/2005     Chelsea      Aston Villa  2-1
15/10/2005     Chelsea      Bolton 5-1
29/10/2005     Chelsea      Blackburn Rovers 4-2
19/11/2005     Chelsea      Newcastle 3-0
03/12/2005     Chelsea      Middlesbrough 1-0
10/12/2005     Chelsea      Wigan Athletic 1-0
26/12/2005     Chelsea      Fulham 3-2
31/12/2005     Chelsea      Birmingham City 2-0
22/01/2006     Chelsea      Charlton Athletic 1-1
05/02/2006     Chelsea      Liverpool  2-0
25/02/2006     Chelsea      Portsmouth 2-0
11/03/2006     Chelsea      Tottenham 2-1
25/03/2006     Chelsea      Manchester City 2-0
09/04/2006     Chelsea      West Ham United 4-1
17/04/2006     Chelsea      Everton 3-0
29/04/2006     Chelsea      Manchester United 3-0
20/08/2006     Chelsea     Manchester City 3-0
09/09/2006     Chelsea     Charlton Athletic 2-1
17/09/2006     Chelsea     Liverpool 1-0
30/09/2006     Chelsea     Aston Villa 1-1
21/10/2006     Chelsea     Portsmouth  2-1
11/11/2006     Chelsea     Watford 4-0
18/11/2006     Chelsea     West Ham 1-0
10/12/2006     Chelsea     Arsenal 1-1
13/12/2006     Chelsea     Newcastle 1-0
26/12/2006     Chelsea     Reading 2-2
30/12/2006     Chelsea     Fulham 2-2
13/01/2007     Chelsea     Wigan Athletic 4-0
31/01/2007     Chelsea     Blackburn Rovers 3-0
10/02/2007     Chelsea     Middlesbrough 3-0
17/03/2007     Chelsea     Sheffield United 3-0
07/04/2007     Chelsea     Tottenham 1-0
28/04/2007     Chelsea     Bolton 2-2
09/05/2007     Chelsea     Manchester United 0-0
13/05/2007     Chelsea     Everton 1-1
12/08/2007     Chelsea      Birmingham City 3-2
25/08/2007     Chelsea      Portsmouth 1-0
15/09/2007     Chelsea      Blackburn Rovers 0-0
13/09/2008     Inter     Catania 2-1
24/09/2008     Inter      Lecce 1-0
04/10/2008     Inter      Bologna  2-1
26/10/2008     Inter   Genova  0-0
09/11/2008     Inter      Udinese 1-0
22/11/2008     Inter      Juventus 1-0
30/11/2008     Inter    Napoli 2-1
14/12/2008     Inter      Chievo 4-2
10/01/2009     Inter      Cagliari 1-1
25/01/2009     Inter      Sampdoria 1-0
01/02/2009     Inter    Torino 1-1
15/02/2009     Inter     Milan 2-1
01/03/2009     Inter      Roma 3-3
15/03/2009     Inter      Fiorentina 2-0
22/03/2009     Inter       Reggina 3-0
11/04/2009     Inter      Palermo 2-2
02/05/2009     Inter      Lazio 2-0
17/05/2009     Inter      Siena 3-0
31/05/2009     Inter        Atalanta 4-3
23/08/2009     Inter      Bari 1-1
13/09/2009     Inter      Parma 2-0
23/09/2009     Inter       Napoli 3-1
03/10/2009     Inter      Udinese 2-1
24/10/2009     Inter      Catania  2-1
29/10/2009     Inter      Palermo 5-3
08/11/2009     Inter       Roma  1-1
29/11/2009     Inter      Fiorentina 1-0
20/12/2009     Inter      Lazio  1-0
09/01/2010     Inter       Siena  4-3
24/01/2010     Inter      Milan  2-0
07/02/2010     Inter       Cagliari  3-0
20/02/2010     Inter      Sampdoria  0-0
07/03/2010     Inter       Genoa 0-0
24/03/2010     Inter        Livorno  3-0
03/04/2010     Inter      Bologna  3-0
16/04/2010     Inter      Juventus  2-0
24/04/2010     Inter     Atalanta 3-1
09/05/2010     IntInter     Chievo 4-3
11/09/2010     Real Madrid    Osasuna 1-0
21/09/2010     Real Madrid      Espanyol 3-0
03/10/2010     Real Madrid      Deportivo  6-1
23/10/2010    Real Madrid      Racing  6-1
07/11/2010     Real Madrid      Atletico 2-0
20/11/2010     Real Madrid      Athletic  5-1
04/12/2010     Real Madrid      Valencia  2-0
19/12/2010     Real Madrid      Sevilla  1-0
09/01/2011     Real Madrid      Villarreal 4-2
23/01/2011     Real Madrid      Mallorca  1-0
06/02/2011     Real Madrid      Real Sociedad 4-1
19/02/2011    Real Madrid    Levante 2-0
03/03/2011    Real Madrid–Malaga 7–0
12/03/2011    Real Madrid–Hércules 2–0

/Simon Bank

På plats i Halmstad för en allsvensk premiär som badar i dimma och förväntningar – men den chockerande nyheten att Jack Wilshire ska bli pappa var en brutal påminnelse, både om att tiden går och att jag hade lovat en sak.

Jag har ju sagt det förut: Den som vuxit upp i drogernas, vapnens, kriminalitetens och den sociala segregationens Kinna vet att hålla sina löften.

Jag skulle ju prata om dna, talanger, kända fotbollsspelares fotbollsspelande barn. Och barnbarn. Eftersom det kändes på sin plats att låta Sveriges främste fotbollsjournalist Hugos farsa ta ett par välförtjänta extra ärevarv härinne igår (och eftersom jag är lat) så dröjde det ett par dagar extra före leverans, men här har ni dem:

Sönerna vi borde hålla lite extra koll på. Låt oss ägna oss åt lite lustfylld snabbgoogling, och känn er gärna manade att fylla på med egna fynd i den organiserade u-fotbollen.

Daniel och Christian Maldini.

Daniel had the world at hello, när han glidtacklade Seedorf som om det vore CL-final, nu är båda bröderna med i Milans u-sektion, och pappa Paolo uttalade sig om deras framtid häromdagen, i samband med att Milans facebook-sida passerade tremiljonersstrecket:
– Min tröja kan bara bäras av en av mina söner, men det får inte bli en extra press för dem.
Fint, ändå.
Christian spelade förresten från start när Milans Giovanissimi Nazionali mötte Roma i Nike Cup (2–1 till Roma) för ett par veckor sedan. Position? Vänsterback.

 Enzo och Luca Zidane.

Enzo är pappas pojk, playmaker i Real Madrids Cadet A-lag, med helikopterfinter och den där touchen och allt annat som han kunde hitta i sitt dna. Luca är målvakt, och kan i alla fall ta straffar.

Av alla genijuniorer är Enzo den som verkar vara den som kommit längst. Han är bara femton, men det diskuteras redan på fullaste allvar om huruvida han ska välja franska eller spanska landslaget. Dessutom har italiensk press skrivit att Juventus är sugna på att värva honom så snart som möjligt.

Joshua Cruijff

Har man en morfar som heter Johan så blir det ju lätt så att man växer upp med vissa förväntningar på sig. I förfjol debuterade den offensive vänsterbacken Joshua – eller Jessua Angoy som de kallar honom i Katalonien – i Barças Juvenil B. Så sent som i februari gjorde han två mål och var bäst på planen i en match mot Can Vidalet. Han har hunnit bli arton år och är Chantals grabb, Johans dotterson.

Efternamnet är bortrationaliserat, på samma sätt som när Jordi bara ville vara Jordi, men när Barça mötte Ajax i en U21-match i fjol så spelade Jessua i alla fall i en väldigt speciell tröja.

Med nummer 14 på ryggen.
– Men det kommer att bli svårt att överträffa morfar, sa han.

Smart pojk.

Octavio Felinto Neto

Pojken är bara tolv år, men när han halvsnubblade in ett halvfint mål och någon la upp det på youtube så dröjde det inte länge innan det gick vågor i Brasilien.

Octavio är ju son till Sandra Regina Machado Arantes do Nascimento Felinto (tragiskt avliden häromåret), vilket innebär att han är dotterson till kungen själv.

Det är nu inte så att Pelé varit särskilt angelägen om att hänga med sitt barnbarn. Han överklagade faderskapet till Sandra Regina ett dussintal gånger och processade årsvis för att komma undan, innan ett dna-test tvingade honom acceptera släktskapet.
Men nu har han alltså gjort mål.
– Det vore roligt om morfar såg det och kommenterade det, hälsade lille Octavio.

Han har bara träffat sin kände morfar en gång, men är fast besluten att bli fotbollsspelare själv. Målet gjorde han för Curitibas 13-årslag.
– Han är en anfallare, duktig på att avsluta. Om han fortsätter med samma passion och vilja kommer han absolut att bli proffs, säger hans tränare Luiz Alexandre Silva.

/Simon Bank

Ge mig ett fönster så hoppar jag. Jag orkar bara inte mer.

Har ni bläddrat igenom det italienska nyhetsutbudet idag? HAR NI DET?!

Dagen efter att Serie A:s mest osluge anfallsspelare semibekräftat en kärleksrelation med den multipelåtalade premiärministerns unga, blonda, frånskilda dotter som dessutom praoar i hans klubb… dagen efter det så avslöjar Gazzetta dello Sport årets hittills finaste fotbollsnyhet, alla kategorier.

Il calcios allra tyngsta makthavare samlades över en middag på Da Berti på Via Algarotti i Milano. De skulle prata om tv-rättigheter, pengar, viktiga saker. Ni förstår, de satt där runt borden, hela rövarbandet; De Laurentiis, Lo Monaco, Galliani, Beretta, Lotito, Tony Soprano, Marlon Brando.
De åt, de drack, de drack lite till. Diskussionen tog fart, i grunden handlade det om hur miljarderna från tv-avtalet ska fördelas mellan lega-klubbarna, och särskilt hettade det till mellan Napolis pseudoamerikanske filmmagnat De Laurentiis och Lazios megalomaniske Claudio Lotito. Napoli-presidenten fick en skymt av Lotitos förslag till fördelning, där Lazio fick mer på Napolis bekostnad. OCH HAN TÄNKTE INTE TA DEN SKITEN!!!

Det svors, skriver Gazzetta dello Sport. Det frästes. Och så, slutligen, kom det. SLAGET. De Laurentiis skickade iväg en smäll mot Lotito, och träffade honom ”på näsan, lite på axeln, lite i ansiktet”. Lotito var på väg upp för att ge honom en jävel tillbaka, men hann inte innan Galliani och argentina-fetischisten Lo Monaco gick emellan och stoppade ett fullt slagsmål.

De ska vara sams nu igen. Fred har slutits, tårar har gråtits, det har skrattats.
Och på söndag spelas matchen Napoli–Lazio.

Ge mig ett fönster så hoppar jag.

/Simon Bank

Sveriges framtid är Moldavien om ett par timmar. Bosniens framtid vet vi oroväckande lite om. Känner ni att ni behöver lite framtidspepp?

Vi hör er.

De av er som är glaset-är-halvtomt-typer väljer förstås att se det här som ytterligare ett bevis på att Arsenal har en rätt tanig målvaktsuppsättning. De av er som hellre tömmer halvfulla glas ser att det finns en ny holländsk generation som vet hur man gör mål. Shaqueel van Persie har, enligt säkra källor, dessutom bättre hörsel än pappa.

/Simon Bank

PS. Min plan med det här inlägget var att låta det inleda ett litet minisvep i kategorin ”kända fotbollsspelares fotbollsspelande barn”. Om intresse finns kan vi väl hålla tag i den tanken till i morgon eller så.

Det gick åt helvete.

Jag har inte läst några utförliga rapporter, men den bosniske fotbollsjournalisten Saša Ibrulj har just twittrat ut att det bosniska fotbollsförbundet misslyckats med att komma överens.
– Rösta för idrotten. Vi har ingen annan utväg, vädjade ordföranden Sulejman Čolaković inför mötet.
Alla lyssnade inte.
28 röster mot, 22 röster för, tre avstod från att rösta och en var inte där. Om Uefa fullföljer sina hot mot förbundet kommer alla bosniska lag, landslag och klubblag, med omedelbar verkan stängas ute från internationellt spel. Omröstningen skedde öppet, och när resultatet blev känt blev det öppet bråk mellan olika förbundsledamöter.

Det är så outsägligt sorgligt.

När jag skrev om vändningen i Zenica senast var det många som postade ett magiskt filmklipp med scenerna som tog vid efter slutsignalen. Som en bild av hur politiken blir hinder istället för bro mellan människor. Spahić kommer ut för att prata med supprtergruppen Fanaticos, som ber honom dra med lagkompisarna ut för att fira segern tillsammans.

My man Emir mejlade en sammanfattning av vad som händer sedan, när alla spelarna samlats vid klacken.
– Vi har aldrig haft något emot er, utan mot förbundet. Det vet ni. Ni har alltid lämnat ert hjärta på planen, precis som i kväll. Nu firar vi det här tillsammans.

Och så sjunger de. Det verkar som att det kommer att dröja länge innan ett av Europas charmigaste fotbollslag får chansen att göra det igen.

/Simon Bank

Håkan Juholt?

Äh, det där valet saknade ju allt vi egentligen har rätt att kräva av ett ordförandeval, sånär som på en bra mustasch.

Tur då att vi har Portugal. Tur att vi har Sporting.

”Här styr inte Europa!” rubrikskrek O Jogo ut efter att tre portugisiska lag gått vidare till kvarten i Europa League häromsistens. Det var en passning till EU:s hårda krav på portugisiska åtstramningspaket för att rädda en ekonomi i total kris. Presienten José Socrates avgick i veckan efter att inte ha lyckats få igenom sina åtgärdsförslag i parlamentet för att få kontroll på en skenande statsskuld. Portugal sitter i knäet på EU, på samma sätt som Sporting under förre presidenten José Eduardo Bettencourt suttit i knäet på bankerna.

Samtidigt som Porto, Braga och Benfica skördade framgångar ute i Europa välde fackföreningarna ut på gatorna i Lissabon i vilda demonstrationer mot makten.

Förtroendet nådde bottennivåer. Arbetslösheten ligger fortfarande oroväckande högt, tillväxten är svag och vänsterregeringen är för svag.Nya val står för dörren. Och i helgen genrepade Lissabon med ett ordförandeval i stolta, sladdande supertalangfabriken Sporting.

Bettencourt avgick nyligen, kritiserad av alla och saknad av ingen, och sedan tog det portugisiskt traditionsenliga valkampanjandet vid.

•Kandidaten Pedro Baltazar spelade ut Real Madrids Pedro León och skulle inleda förhandlingar om Royston Drenthe.
•Kandidaten Dias Ferreira ville göra Sporting till ett nytt Barcelona, med Frank Rijkaard som ny tränare och viftade med en hög sannolika (Oscar Wendt) och omöjliga (Alexis Sanchez) namn.
•Kandidaten Bruno de Carvalho tog med sig Marco van Basten som spetsnamn till sin kampanj och hade ett gäng ryska investerare i bakfickan.
– Jag ber om ursäkt för att jag inte kan prata portugisiska, men jag tänker lära mig snabbt, lovade Marco.

Slutligen gick kandidaten Godinho Lopes till val på spelarnamn som Bobo och, kanske, Johan Elmander.

Den iberiska valmodellen är underhållande, medlemmarna får väga olika framtidplaner mot varandra och kandidaterna får föra en ideologisk debatt om klubben de vill ta över. Inför Sportings val sågs den progressive de Carvalho som favorit, en bra bit före den lite mer moderate Godinho Lopes.

I lördags gick de grönvita till urnorna, det blev ingen bra dag för klubben och det blev en ännu sämre natt.

Drygt 85 000 röster, rekordmånga, räknades in. Röstlokalen stängde klockan åtta på kvällen, efter att 14 205 medlemmar röstat (Sportings röstsystem är komplicerat, med olika röstvärden för olika medlemmar).

Efter att de Carvalho utropats till segrare på olika håll och i olika medier begärdes omräkning av rösterna, supportrar drabbade samman med polis utanför Alvalade-stadion och sent, sent kom nya uppgifter: Godinho Lopes hade vunnit med 300 rösters marginal.

Kaoset som följde borde fått det att rycka i fingrarna på FN:s samtliga valobservatörer. Nya bråk mellan supportergrupper, Lopes segertal sköts upp, Lopes fick fly, och när tidningarna kom ut var de fulla med påståenden om oriktigheter, om att det antal röster som Sporting först meddelat på sin officiella hemsida inte motsvarade antalet röster som sedan presenterades i själva valresultatet.

Dias Ferreira slog fast att allt inte gått rätt till, men tänker inte överklaga. Andra kommer förmodligen att göra det.

Godinho Lopes? Han har ägnat sitt första dygn som president åt att besöka träningsanläggningen Alcochete, och åt att berätta om vad han kände när han fick beskedet att han vunnit valet.
– Jag var överraskad, inte eftersom jag inte förtjänade att vinna, utan för att informationen som cirkulerat gått i en helt annan riktning.
Sedan sa han att det Sporting behöver mest av allt är ”ett starkt och tydligt ledarskap”.

Vi kan väl säga att det kunde börjat bättre.

/Simon Bank

”I början ville ingen ha en liten Zlatan, nu vill alla ha en liten Zlatan. Jag vet inte om det är mitt fel. Det kommer hela tiden nya Zlatan men… men sen försvinner Zlatan…”
(Zlatan Ibrahimović pratar om svenska klubbar och deras förhållningssätt till talanger, om talanger som kommer och går, och om sig själv och sitt liv. Den 27 Mars, 2011)

/Simon Bank

Söndagens stora svenskjubel? En säsong som den här känns det ju fint att vi har svenskar som räknar hem cup- och ligatitlar ute i Europa.

Va? Ni har missat det?

Okej, då är det väl hög tid att vi talar om att 20 000 tysktokiga fans drog till Köln igår för att se en cupfinal mellan Bundesligas två tyngsta klubbar. FFC Frankfurt har fortfarande en trupp som skulle kunna vinna landslags-VM utan vidare, men de hade inte vunnit en titel på tre år när de joggade ut för att hugga tänderna i arvfienden Turbine Potsdam, den gamla DDR-klubben som under Bernd Schröders ledarskap (ett av de mest fascinerande i tysk fotboll) ägnat de senaste åren åt att vrida maktvinden österut.

Hur det gick?

Jodå, Imperiet slog tillbaka. Efter 2–1 och ett segermål av evighetsmaskinen Kerstin Garefrekes så har Frankfurt – med en årlig budget på femton miljoner kronor – botat sin titeltorka. Jessica Landström och Sara Thunebro byttes in i slutminuterna och var med och lyfte pokalen.

VM har hamnat i precis rätt land den här gången, om ni nu undrat.

Var Lotta Schelin hamnat kan man vara lite mer tveksam till. Ligue 1 är inte i närheten av Bundesligas status eller konkurrenssituation, men man kan inte göra mer än att vinna – och idag blev OL mästare för femte gången i rad. I höstas avgjorde Schelin hemmamatchen mot tyngsta konkurrenten Montpellier, i dag var det mittbacken Wendie Renard som gjorde matchens enda mål.

Lyon vann 23 raka matcher i höstas-vintras, de är i semi i Champions League (möter Arsenal) och är kvar i cupen.

Problemet för Lotta Schelin är att träningarna håller högre kvalité än matcherna i Ligue 1. Men hon snittar ett mål vart 90:e minut, och idag blev hon mästare igen.

Sånt förtjänar ju att uppmärksammas.

/Simon Bank

Det finns vunna matcher – och det finns vunna matcher.

Ni vet ju att den här bloggen har sina adopterade favoriter lite här och var. Vi gillar Drillo för det mesta han inte är, och vi gillar Bosnien för det mesta de är. Och även om det inte såg så ut så fick vi lite magi ikväll, till slut.

BiH tog emot ett häpnadsväckande svagt Rumänien hemma i den där kokande grytan i Zenica, och man gjorde det i en situation som inte har någon motsvarighet någon annanstans i världen. Jag vet inte hur mycket ni följt med det sista, men här är en ytskrapande kortversion:

Bosniens förbund har ett roterande presidentsskap , en politisk eftergift till det etniska gift som finns kvar efter självständighetsförklaringen. En serb, en kroat, en bosnier turas om att vara president. Etnicitet är fortfarande en praktisk juridisk faktor, i fotbollen på samma sätt som i samhället. Uefa vägrar att erkänna den sortens politiska konstruktioner och har gett BiH ett ultimatum. Senast den sista mars måste de kunna presentera en lösning där landets fotbollsförbund styrs av en demokratiskt utsedd ledare, utan etniska premisser.

Den sista mars är på torsdag.

När publiken kom till Zenica ikväll visste de att de skulle se vad som kan bli den sista officiella fotbollsmatch Bosnien spelar på mycket, mycket länge.

Ni vet redan vad det bosniska folket tycker om sitt korrupta, dysfunktionella fotbollsförbund. Nu finns en uppenbar risk för att politiken ska strypa de sista resterna av en generation fotbollsspelare som är en av Europas allra finaste. Misimović, Džeko och Pjanić är inte vad de såg ut att bli alldeles nyss, och nu kanske de inte ens ska ha ett landslag att spela i.

På tisdag håller förbundet möte för att ta sista chansen till en lösning. Misslyckas de stängs både klubblag och landslag av från alla internationella tävlingar.

När BiH charmade världen – eller i alla fall den del av världen vi bor i – under VM-kvalet senast så pratades det mycket om symbolvärdet i ett lag där olika etniciteter slet tillsammans mot ett gemensamt mål.

– Det är oviktigt om du är muslim, kroat eller serb, vi är här ihop, inte bara i landslaget, utan även som fans, sa Edin Džeko.
– Alla stöttar Bosnien och Herzegovina, det är det viktigaste. Jag hoppas att det kommer att förbättra även det politiska läget.

Två år senare ligger politiken som en möglig filt över landslaget. Džeko sitter på bänken i City, Misimović har puttats ut i Istanbul, Pjanić står ett steg bakom Kim Källström i Lyons hackordning. Den serbiska delen av förbundet har motsatt sig reformer, medan den bosniska delen drivit på. I bakgrunden pratar äkta fotbollsfolk (Barbarez, Elvir Bolić, Admir Smajić och ett gäng till) om att leda en normaliseringskommitté som kan leda arbetet med att bygga ett nytt förbund, en ny väg tillbaka till den internationella fotbollen.

Rykten och motrykten viner genom luften (det pratas om att Safet Sušićs goda kontakter med Platini sedan tiden i Frankrike ska kunna hjälpa BiH att få till en kompromisslösning), men under tiden, under de förhållandena, spelade Bosnien match ikväll.

De gjorde det inte särskilt bra.

Rumänien var bättre organiserat defensivt, och länge och väl saknade BiH farten och fantasin för att dyrka upp dem. Jag är fortfarande oerhört förtjust i Senad Lulić, men han var för ensam om att spela med speed.

Ett formlöst lag lett av ett splittrat förbund var på väg att förlora sin sista match. Och sedan? Sedan slog bosnienserben Miske Misimović ett frisparksinlägg som muslimske bosniern Vedad Ibisević nickskarvade i mål, sedan slog den petade Mire Pjanić en hörna som den petade Edin Džeko forcerade in i mål.

2–1 till Bosnien. Hoppet om EM lever.

– Det här är en av de bästa vinsterna i min karriär, sa en rörd Pape Sušić efter matchen. Publiken stöttade spelarna genom hela matchen och gav dem kraften att fortsätta.

Och framtiden? Finns landslaget kvar på onsdag? Pape var inte på humör för domedagsprofetior just ikväll.
– Jag är övertygad om det. Det blir ingen avstängning, vi har en retur att spela mot Rumänien.

/Simon Bank

Temadag i bloggfabriken! Tyskar, tränare, karuseller!

Eftersom jag själv kastat mig in i försäsongen med en jävla energi (och ut ur försäsongen med en jävla vadskada) är det ju inte utan visst intresse jag följt den fysiologiska utvecklingen hemma hos vargarna i Wolfsburg.

Det är ju galna tider i Bundesliga (rubriken har jag skamlöst baxat från kvalitetspublikationen Bild), tränarkarusellen snurrar mer hysteriskt än någonsin.

Felix Magath fick gå från Schalke, och ersattes av Ralf Rangnick.
Magath tog istället över Wolfsburg efter Pierre Littbarski.
Marco Pezzaiuoli ersatte Rangnick i Hoffenheim.
Louis van Gaal ska lämna Bayern, och ersättas av Jupp Heynckes.
Robin Dutt ska lämna Freiburg för att ersätta Heynckes i Leverkusen.
Armin Veh fick gå från HSV, och ersattes av Michael Oenning.
Michael Skibbe fick gå från Frankfurt, och ersattes av Kola-Christoph Daum
Michael Frontzeck fick gå från Mönchengladbach, och ersattes av Lucien Favre.

St Pauli har, troget sitt dna, låtit bli att sparka Holger Stanislawski, men de framstår mer eller mindre som de anarkister de verkligen är.
– Det vore bra för ligan att få nya regler, dundrade landslagschefen Oliver Bierhoff. Så att Bundesliga kan behålla den goda, respektabla image som den byggt upp genom hårt arbete.

Ska vi gissa att det kommer att propageras för en italiensk modell vad det lider, där ingen tränare får träna mer än en Serie A-klubb per säsong? Eller räcker det med van Gaals förslag, att tränare också ska omfattas av reglerna om transferfönster?

Jaja, vi kommer att återkomma till Bundesligaga under dagen, men här och nu är det Järn-Felix vi ska lyfta fram. Han och ”der Professor” Ralf Rangnick har skickat giftpilar mot varandra ända sedan de Rangnick kom till Gelsenkirchen och tog Felix jobb. Rangnick hann inte ens sätta sig i Felix ljumna tränarstol innan han sågade allt med Schalke.

Till att börja med: Lagsammanhållningen, hierarkin, den fysiska statusen, spelién.
– Ja, Herr Rangnick är ju professor så…
Varpå Rangnick drog åt tumskruvarna en bit till.
– Alla förändringar i truppen de senaste arton månaderna har gjort det svårt för fansen att känna för laget.
Vilket fick Magath att – via facebook (ah, ironin) – konstatera att han ”tror på möten öga mot öga”.

Jag tycker ju mer om Rangnicks tyskspecifika Stuttgart-skola än Magaths diktatorsfasoner, men mest uppskattar jag den tyska traditionen att låta diskussioner ta plats och få syre. Det är inte alltid konstruktivt, men ofta. Och det är alltid underhållande.

Annars undrar jag ju mest vad spelarna i Wolfsburg egentligen tänker. När Järn-Felix gjorde dem till mästare så var det genom en försäsongsträning som han lånat av Uday Hussein. Stenhård löpning i trappor och uppför en kulle, styrketräning i parti och minut – och, själva symbolen för den grymma hårdkörningen: medicinbollar.

Nu är Magath tillbaka, han började med att klaga på spelarnas fysiska status, och i den första matchen efter comebacken mötte de Stuttgart i söndags. Efter 93 minuters spel ledde vargarna med 1–0, sedan tappade de till 1–1 med 45 sekunder kvar av stopptiden. Sascha Riether, backen, visste precis vad som väntade efter den smällen:
– Det kommer att bli hårt de kommande dagarna…

Och vet ni, det har det blivit. Det första Wolfsburger Allgemeine gjorde var att slå materialförvaltaren Heribert Rüttger en signal och be honom gå in i Wfl:s förråd för att kolla en sak.
– Nej, sa Rüttger. Två-tre medicinbollar finns här, men vi har inte tjugo.

Nu rullar bilderna in från Wolfsburgs träningar såhär under de tio landslagsuppehållsdagarna. Tänk, det verkar som att Järn-Felix varit ute och shoppat.

/Simon Bank