Klockan är fem och det har börjat regna i Lyon. Rätt rejält också. Om ni märker att det här, bloggen blivit en självspäkande miljö av ursäkter och undanflykter så har ni märkt alldeles rätt.

Det är som det är. När vi är ute och röjer på matchresor blir fokus riktat åt annat håll än mot fotbollsvärldens bra historier; mot att sova, äta, resa, fixa allt praktiskt, och mot kvällens match. Och om de där matcherna är matcher som Chelsea–FCK eller Lyon–Real Madrid så är ju det mesta redan berättat.

Jag hade till exempel gärna gett mig i kast med sagan Varese, fotbollskaoset i Egypten, Leyton Orient eller Loulou Nicollins nyvunna harmoni (BÄST FÖRE: imorgon klockan nio).

Men det hinns inte riktigt.

Idag har jag vaknat, läst tidningarna, och ätit lunch med Jorge Valdano. Eller… det hände sig i alla fall så att jag och Skövdes bästa människa hamnade på bordet bredvid Real Madrids fotbollsfilosof på ett av Bocuses fyra brasserier. Vår sorbet/crème brulé såg hundra gånger bättre ut än hans gaufres så man kan säga att vi vann.

Västergötland–Real Madrid 2–1.

Ja, mer då (jag pladdrar här, det är mitt sätt att kompensera den här katatoniska bloggfasen)? Jo, jag skulle ju alltid kunna delge er ett par guldkorn ur France Football-intervjuer från veckan som gått. Ni har säkert redan fått rapporter om hur Marco van Basten, med den där säregna holländska briljansen, slagit fast att Barcelona a) är världens bästa lag, och b) att det vore förbannat intressant att se hur stora problem de skulle få mot ett lag från the Championship.

Det är ju helt riktigt. Mot ett sånt lag, ett direkt och fysiskt lag, skulle de aldrig hinna in i sin patenterade höga bollvinnarpress – och mot ett sånt lag hade de fått rätt ont i fötterna rätt tidigt i matchen. De hade väl vunnit ändå, men det vore spännande.

Derby County–Barcelona 1–1.

Den som bläddrat lite längre bak i FF snubblade på en liten pärla i en intervju där AJA-tränaren Jean Fernandez listar sin karriärs alla favoriter. Under rubriken ”min favoritpartner” (jag antar att man ska förstå det som ”min favoritpartner på fotbollsplanen”) pekar han på en liten farbror från Blekinge.

”Jag spelade två säsonger med Anders Linderoth i Marseille. Både på planen och på ett rent mänskligt plan hade vi en exceptionell feeling. Han var mer konstruktiv än mig. Jag vann bollen och gav den direkt till honom. Anders ordnade resten. Han var svensk landslagsman, en kagnifik spelare”.

I’m just sayin.

Hur som helst. Det regnar fortfarande, Lyon har fortfarande inte förlorat någon av sina sex senaste matcher mot Real Madrid, och ikväll ställs Kim Källström mot C-Ron.

Om ni nu tänkt att titta på Köpenhamn så se till att kasta i alla fall ett par blickar hitåt under tiden.

/Simon Bank

I vår serie ”berömda sista ord” har vi nu kommit fram till vårt italienska avsnitt.

Jag sitter på ett hotellrum i en annan del av Italien, men hela den här stöveln roterar i detta nu kring AS Romas öden och äventyr. Igår ryckte kravallpolis ut vid Trigoria, bomber smällde, två skadades allvarligt. Ultrás fick till ett privat möte med klubbledningen, ett par av spelarna ställdes till svars och stämningen var av det slaget att man såg till att primaveraderbyt mot Lazio (7–1 till Roma, otroligt nog) fick spelas inför tomma läktare.

En klubb utan ägare, utan riktning, utan trygghet och numer också utan resultat åkte till Genoa och tog ledningen med 3–0. Jag noterade det, hummade lite, tänkte att det skulle bli en fin dag för Roma och att jag kunde ägna ett blogginlägg åt att visa världen (ja, eller mest Malena då) vad Jérémy Menez och Jay-Z har för sig nu för tiden. 

Men som ni redan vet så blev det inte så. En av Serie A-historiens värsta genomklappningar kom emellan, och även om vidare kommentarer får vänta en natt eller så så är det ju svårt att inte tillägna Claudio Ranieri den här förlusten.

Så här sa Claudio igår:
– I Genoa vill jag se spelare som är beredda att dö ute på planen.

Ja. Och det fick han ju.

UPPDATERAT: Romas plan landade på Fiumicono strax efter halvnio, ute vid Trigoria väntade ett femtiotal ultrás och polisen. Hela truppen, inklusive de avstängda, kallades in till möte – och kvart över nio blev det officiellt att Ranieri alltså avgått.

/Simon Bank

Vore jag den som vore den så hade jag ju berättat att det är strålande sol och skjortväder här i Milano.

Nu är jag ju inte det.

Istället tänkte jag passa på att ge mig in i filling-in-the-blanks-branschen, så här ett par minuter innan FA-cupen rullar in över oss igen. Även om den stora laddningen idag detonerar i sydvästra London så finns förstås den mest intressanta och uppmärksammade berättelsen en bit norrut.Crawley Town kravlar sig upp från West Sussex och tillvaron i femtedivisionen, till Old Trafford och världens blickfång.

David, Goliat, stenslunga, askungar, den grejen?

Jo, förstås.

Men eftersom vi inte i alla sammanhang ska utgå ifrån att alla har tid och lust att läsa sig lite närmare pudelns kärna – och eftersom den svenska mediebilden hittills har stannat just vid jämförelser mellan gigantiska United och minimala Town – så kan vi väl lägga fem minuter på att berätta varför sanningen om Crawley Town går lite djupare än att de är ”ett division fem-lag”.

Med ett, ska vi säga begränsat supporterunderlag (nere på 603 i fjol) och en kontroversiell manager i Steve Evans (avstängd från all fotboll i 20 månader för ekonomiska oegentligheter med Boston FC i början av 2000-talet) har de ändå vuxit sig större än hela sin omgivning, och vänt från en likvidationsprocess 2010 till en FA-cupsuccé 2011. Hur? Ttack vare icke namngivna investerare från Hong-Kong som både skuldsanerat (en miljon pund) och dyngat in miljoner i verksamheten. Förra sommaren handlade de etablerade spelare för en halv miljon pund, mer än vad samtliga League Two-klubbar handlade för tillsammans.

Om Crawley Town är en askunge eller David så är de en askunge eller David som ersatt skorna med en moped och stenslungan med en AK4.

Inte tillräckligt för att hota Manchester United, förstås. Och inte tillräckligt för att det inte ska vara en fin historia om att allt är möjligt. Men tillräckligt relevant för att nämnas mitt i upphetsningen över att ett division fem-lag tagit sig hela vägen till Old Trafford.

/Simon Bank

Medan Erik Niva är ute och skissar en europeisk läktardialektik får någon annan ta ansvar för det globala perspektivet.

Fast jo, vi börjar i England den här gången också.

Ett par gånger om har vi på den här platsen intresserat oss för hur supporterdemokratin i olika former skjutit upp från Liverpool, orsakat av ägarfrågan och manifesterat genom en sociala-medier-revolution. Om det springer ur en shanklyism eller ett rent, pudlianskt proletärperspektiv ska vi låta vara osagt – men det är i alla fall nåt med Merseyfolket och fotbollsdemokratin.

Och med det tar vi oss till andra sidan jorden.

Lee Sutherland flyttade till Australien från Liverpool, nu är han ordförande i något som heter Football Fans Down Under, en supporterorganisation som vill vara med och utveckla den australiska A-League.

Lite nutidsbakgrund först: A-League är en nykläckt unge i den internationella fotbollsfamiljen, fem år gammal, och den håller fortfarande på att hitta sin form. De senaste månaderna har supporterdiskussionen tagit fart på allvar, med ett epicentrum i Melbourne och Melbourne Victory. Efter olika supporterbråk mellan Victory-fans och lokalrivalerna Melbourne Heart har polis pekat ut fotbollen som en orimligt våldsam supportermiljö jämfört med Australiens andra stora publiksporter. Herald Sun-journalisten Paul Tatnell har vittnat om hur han själv slogs medvetslös i samband med ett derby. Publiksiffrorna sjunker till bottennivåer (8300 i snitt).

(Vi tar en paus här för att humma, nicka och omfamna igenkänningsfaktorn)

Det intressanta är reaktionerna som följt de senaste veckorna.

Först gick Victorys ledning ut och försvarade sina fans, samtidigt som de tog avstånd från alla former av våld. Som en klubb ska göra. Sedan, och det här är mer relevant, klev Australiens Fotbollsförbunds vd Ben Buckley in och balanserade på den där spindeltråden mellan att a) fördöma våldet, och b) ta supporterskapet i totalt försvar.

– Våra fans är passionerade och högljudda och de uttrycker sig själva genom att sluta upp bakom sitt lag, det är det som gör fotboll annorlunda från andra sporter och det är det som gör fotboll till ett fantastiskt spektakel, på och utanför planen.

– De sjunger och de stöttar sitt lag och de lägger ner tid på att ordna banderoller och skriva sånger, det är en grundläggande del av fotbollskulturen. Melbourne Victorys fans har slagit rekord genom sin uppslutning, och har bidragit till den färg och det spektakel som gör fotboll till en stor upplevelse.

Sverige är inte Australien (särskilt inte i februari), men här som där är supportrarna det största och bästa argument som fotbollen har för sin existens och det säger något när till och med något så banalt som hållningen ”supportrarna är vår livsnerv, det viktigaste vi har – men vi har en nolltolerans mot våld” känns radikal när den kommer från förbundshåll.

Och nu då? Och var kommer Lee Sutherland in i bilden?

Jo, ser ni, när A-League rullade igång säsongen så gjorde de det med en ny slogan: Fan Made. Reklamfilmer producerades, och även om jag tycker att de är reducerande av supporterskapet så gillar jag sloganen.

Men en slogan är en slogan. Det fina är ju att folk som Lee Sutherland bestämt sig för att testa vad den är värd. I onsdags åkte A-League-basen Lyall Gorman till Melbourne och slog sig ner med supportrar i ett forumsamtal, anordnat av Football Fans Down Under. Inträdet var hundra kronor, fans kom dit och diskuterade fotbollspolitik, fotbollsframtid och akuta frågor som överaggressiva säkerhetsorganisationer på arenorna i Melbourne.

Stegen är små, men en del av dem går faktiskt åt rätt håll.

Ska fotbollen vara Fan Made så måste fans vara med och göra den.

/Simon Bank

PS. När jag ändå har er på… eh… nätet, så kan jag väl lika gärna passa på att posta en länk som jag glömde bort att skicka ut i måndags. Och ni får säga till mig om jag gjort det förut. Reklaminslag ska förstås hållas kort i det stora hela. Liksom repriser. Liksom könscementerande budskap. Men man ska inte vara sämre än att man kan göra undantag.

I måndags var det alla hjärtans dag (tack för alla brev!), i fjol använde Heineken den till att göra ett av de snyggaste reklamkoncept jag sett. För de tio av er som missade den då: Här.

Hur jag sov i natt?

Jodå. Tackar som frågar. Inte illa alls. Riktigt bra faktiskt.

Ska jag leta upp ett enda ord som liksom summerar den liljevita upplevelsen på San Siro den 15 februari 2011 så lånar jag det som Luka Modrić inledde med när jag frågade honom om vad det här betydde, egentligen:

– Ooooof.

Klubbar byggs inte av pengar, inte av arenor, inte ens av spelare eller tränare eller publik. Klubbar byggs, alltid och överallt, till slut av matcher. För Tottenham Hotspur, en förening som inte spelat på den här nivån sedan 1962, såg det här ut som just den sortens match.

Men nu är det morgon i Milano, ett flyg att passa och en prima colazione att hinna med innan det lämnar plattan… vi får kanske anledning att återkomma till de engelska insikterna från en regning kväll på San Siro. Tills vidare kan vi ägna oss åt lite svenskt bonusmaterial. Zlatan Ibrahimović sågas i italiensk press idag och… ja, det är klart att mannen som ska leda Milan inte lyckades med sitt jobb igår.

Men ska vi leta orsakskedjor till det så kommer vi snarare att landa i ett Milan som saknar ett spelbyggande/länkande mittfält och som var för korkat och fegt för att använda de kvalitéer de helt visst hade (och – framför allt – de brister som Tottenham hade). Möter man Sandro och Wilson Palacios på San Siro och låter bli att pressa dem så förtjänar man inte mer än man får.

Milan var, helt enkelt, för oskickligt för att bygga ett anfallsspel – och i en havlek för fegt för att pressa sig till ett anfallsspel.

Zlatans plats i den kausalitetskedjan var långt bak. Det var inte hans fel att matchen blev som den blev.

Men det såg ni ju själva. Så nu undrar ni hur det blir med det där bonusmaterialet, och det gör ni rätt i. Här är hela intervjun med Zlatan Ibrahimović från den skrivande pressens mixade zon efter matchen. Det är jag, la Wegerup och Johan Orrenius som ställer frågorna. 

JW: Besviken, så klart?
– Ja, det måste man vara efter en förlust. Men man ska vara realistisk också, det är ett bra lag vi möter. Dom var bättre än oss i första halvlek, vi var bättre i andra. Dom gör mål i ett moment då vi attackerar med allihop så… Men det är ett bra lag vi möter.

SB: Ni var lite passiva i första halvlek, kändes det som. I ert presspel.
– Det kändes som att vi inte vågade i första. Vi kom ingenstans. Men samtidigt tror jag att dom också var i samma, men de fick mer mod… hur säger man… dom vågade mer när de såg oss göra för många misstag. Jag vete f…

JO: Ni hade börjat ta över matchen när dom fick målet…?
– Vi hade matchen i andra halvlek, från första minuten. Han gör två bra räddningar. Sen gör jag mål, jag vet inte, nån säger det är offside, nån säger att det är knuff. Jag vet inte vad han dömer för egentligen.

JO: Vad kände du själv?
– Jag kände bara att jag skulle göra mål. Jag vet inte, nån sa offside, nån sa frispark.

JO: Du har inte hunnit se målet?
– Nä.

JW: Hur svårt blir det i returen?
– Det är svårt. Det var svårt idag, det kommer bli svårt där. Men det är en match kvar och det är ingen som ger upp. Vi ska dit och förhoppningsvis spela mycket bättre, från minut ett till sista minuten och göra det ännu bättre. 

SB: Det är tufft i Europa när man inte vinner hemmamatcherna?
– Mycket tufft, men allting kan hända. När vi attackerar som mest trodde man inte att dom skulle göra mål. Det var samma sak i första, när dom attackerar tror man inte att vi ska göra mål. Men dom fick göra mål, vi fick inte göra mål.

JO: Hade ni sagt att ni skulle börja lite försiktigt, eller blev det bara så?
– Att attackera lite försiktigt eller…?

JO: Ja.
– Men du måste attackera… herregud. Du har hemmaplan, du har fördel, du har publiken, du måste attackera. Du måste vinna matchen, speciellt på hemmaplan. Det är svårare på bortaplan, men nu vinner dom och det är bara att ta det härifrån.

JW: Vad var det som hände efter matchen?
– Vet inte! Jag ser att det blir en klump där. Jag byter med tröja med Gallas, så jag ser inte så mycket. Faktiskt.

SB: Det var mycket adrenalin på slutet över huvud taget. Det blev en sån match?
– Jag menar, ligga under med 1–0, det är klart, vi måste framåt och göra mål. Alla vill framåt, man riskerar mer, till och med vår målvakt (Amelia) gick upp, när vi har en match kvar att spela. Men nä… det är så det är, vi får ta det härifrån. 

SB: Kan det, på nåt sätt, passa er bättre att möta Tottenham hemma (hos dem)? De kommer ju att kliva fram, som de alltid gör?
– Jag vet inte. Som det ser ut idag… har vi lite tur gör vi mål i andra ju. Men som det såg ut i första var det inte alls bra. Jag menar, vi spelar inte boll. Jag försöker gå hem för att hämta boll, men jag får den inte där heller. Sen går jag upp och… det var inte lätt.

SB: Min känsla är att ni har svårt att bygga spelet i första. Som du säger: Efter tjugo så måste du hem och hämta boll istället.
– Ja, den kommer inte. Och sen när jag väl kliver ner så saknar vi nån där uppe. Det är svårt. Vi körde en mix, jag försökte kombinera att gå ner och upp, men i andra tog jag beslutet att bara stanna där uppe, att vänta på läget och låta Pato och Robinho springa runt – vilket de gör bra. Jag tror att det blir lättare för Robinho när Pato kommer in, han får mer yta, han får mer bollar. Dom gör det bra, en bra match.

SB: Pato skrämmer ner deras backlinje lite?
– Han gör det bra, mycket bra när han kommer in och kämpar. Han försökte verkligen.

SB: Är du fit annars, fysiskt?
– Det känns bra.

JW: Hur ställer ni om nu?
– Det här har hänt innan, vi tar det som det kommer och försöker göra det bästa av det. Det är ny match på lördag eller söndag, söndag tror jag, och… det är ett nytt projekt som är på gång i Milan. Dom har inte vunnit på många år, i år har de fått ett par nyförvärv så… det är något som är på G liksom. Det är inte 100 procent än, vilket de har lovat mig att det ska bli.

SB: Vad sa ni till varandra i omklädningsrummet efteråt?
– Man säger inte så mycket. Jag menar, liksom, det du ska göra på planen kan du diskutera efter matchen, men det är lätt att snacka efter matchen.

JO: Är det känslan, även om ni kan vända, att den bästa chansen att gå hela vägen kanske är nästa år eller om två år?
– Jag tror inte att laget är hundra procent än. Jag menar, med lite tur kan vi komma långt, så är det i Champions League, men… vi kör på. Det är en match kvar, vi gör vårt bästa. Jag lovar att jag gör mitt bästa också.

/Simon Bank

Jag har arbetat som journalist i 21 år.
Jag har andats som Tottenham-supporter i 30 år.

Jag minns mer om hur det ena började, mindre om det andra. Spurs spelade på tv, en av de där fyramålsmatcherna som de gillade lika mycket då som nu (mot Stoke? Coventry?), och när matchen var över var jag Spurs. I grunden handlade det om något slags vag uppfattning om estetik. Dräkterna, de långhåriga spelarna (jag vet att Glenn Hoddle spelade), själva namnet: Tottenham, det lät som en superhjälte ur en barnbok.

Och vi blev ihop.

Sedan dess har jag varit fotbollsspelare, mellanstadieelev, pubertetsunge, idiot, lycklig, miserabel, förälskad, dumpad, full, ambitiös, teaterstudent, fransktalande, fattig, lillebror, storebror, bloggare och bostadsrättsinnehavare.

Jag har varit massor av saker, men varje enskild dag på vägen har jag varit Spurs. Jag var det när Glenn Hoddle passade till Steve Archibald som passade till Clive Allen. Jag var det när Gary Lineker gjorde mål. Jag var det när allt gick åt helvete. Jag var det när Gazza slog en frispark, när han bröt ett ben, när han drog till Italien. Jag var det under Alan Sugar, med George Graham, jävlar i mig till och med när vi satte vårt offensiva hopp till the might that was Neale Fenn och Rory Allen. Jag stod med min flickvän på White Hart Lane när Sol Campbell gjorde mål mot United i 4-1-matchen 1996, och jag stod där med min bror när Sol Campbell kom tillbaka med Arsenal.

När jag började skriva fotboll för Aftonbladet slutade jag vara medlem i Tottenham. Det var ett slags fåfäng gest: jag ville inte gynna en klubb jag förväntades vara objektiv inför. Jag hade egentligen inte behövt göra det, lika lite som jag haft någon anledning att mörka en 30-årig kärleksaffär. 

Dels har jag i princip aldrig skrivit om Spurs. Dels har de i princip aldrig varit ett hot mot något annat lag i hela den kända världen.

Och här står vi då nu.

Ikväll går Tottenham ut för att hota Milan, för att möta Il Club Piu’ Titolato Al Mondo. Jag är här, för att skriva. När jag går ut i Brera för att äta dagens prima colazione kommer jag att fundera över vilken sorts fötter Michael Dawson tar på sig idag, när jag tar vägen över Piazza del Duomo kommer jag att känna mig omedelbart besläktad med Spurs-supportrarna där, när jag lägger mig i natt kommer jag att vara lycklig eller olycklig, beroende på hur matchen slutat.

Några problem här? Några diskrepanser gällande uppdraget, herr journalisten? 

Ja. Självklart är det så. Det är klart att det finns en trovärdighetsproblematik i att en som – om han inte var allergisk mot hundar – skulle döpt sin hundar till Ginola och Gary sätts att bevaka Tottenhams största internationella match på 27 år.

Men om jag tvivlade på trovärdigheten själv hade jag inte varit här. Eller, jag hade varit här, men på en annan läktare än pressläktaren. Jag vet ju inte om ni är det minsta intresserade av mekanismerna, men jag berättar ändå: när Magnus Hedman släppte in den där Camara-fösningen i förlängningen mot Senegal var inte min första reflex ”fan” eller ”skit i helvete”. Min reflexreaktion var ”vem gjorde målet, och vem var det som missade att stänga ner honom?”. 

Jobbet är en nästan psykotisk känslosköld. Jag är inte idiot, så jag förstår att parallellen är fragmentarisk, men det är som när en polis eller brandman eller, för den delen, journalist, kommer till en olycksplats. De känner inte en massa där och då, för de har ett jobb att göra. Känslorna kommer sen, efteråt.

Jag vaknade med en malande känsla i magen i morse, som alltid inför stora matcher. Och jag kommer att gå och lägga mig lycklig eller olycklig i natt, beroende på hur matchen slutar. Men mellan åtta och halvtvå kommer jag att vara upptagen med att jobba.

Det är precis så enkelt. Jag har full förståelse för alla som tror något annat.
 

/Simon Bank

Lite långsamt helgtempo på bloggen? Jo, sorry, livet utanför sidlinjen har tagit mer tid än vanligt.

Men det finns förstås små berättelser som måste upp till ytan ändå, alldeles oavsett, och en av dem pockade på från Ligue 1 igår.

Saint-Étienne tog emot Lyon igår, i det hetaste riktiga derbyt som finns i modern fransk fotboll (möjligen kan Lille-Lens konkurrera, men det är tveksamt). OL promenerade så småningom fram till en bekväm 4-1-seger, men det behöver vi inte låtsas om just nu.

Istället backar vi perspektivet, allra först till höstmötet på Stade Gerland. Då simmade OL för att inte drunkna, allt gick illa och supportrarna ville ha Claude Puels huvud på någon sorts serveringsanordning. Mitt i allt det där kom ASSE till Lyon och vann, orättvist men ändå, för första gången på en och en halv evighet. Efteråt stannade OL:s virage nord kvar för att kräva president Aulas på svar och ansvar.

Aulas löste biffen, pratade länge och begåvat, och lugnade fansen med att konstatera att de visst hade förlorat ett derby, men:

– Vi spelar Champions League i verkligheten. Saint-Étienne kan bara spela Champions League på Playstation.

Och så snabbspolar vi fram till gårdagskvällens festivitas. En dryg kvart in på första halvlek drog amerikanske backbomben Carlos Bocanegra in ett ledningsmål, 1–0 till ASSE. I samma sekund började det hända saker på läktarna: Magic Fans, ASSE:s ultrá-grupp, vecklade ut en banderoll med en kryptisk text:

JMA, den här presenten är till dig!

Samtidigt närmade sig en okänd ASSE-supporter vip-läktaren, armbågade sig fram mot JMA (Jean-Michel Aulas) och lämnade över ett mystiskt paket.

Innehållet? Ett Playstation.

Det kan förstås inte uteslutas att Sony var inblandat på ena eller andra sättet, men i grunden är det ju ett alldeles briljant supporterskämt. Aulas kunde ju bjuda på det den här gången, OL vände och vann med 4–1, och efteråt stod han och log sitt allra mest självgoda leende framför tv-kamerorna.

– Jag blev lite rädd, sa han. Jag såg en individ som sprang över vip-läktaren, tydligen med vakternas samtycke, för man kan inte komma in på den läktaren hur som helst. Han hade nått som lät tick-tack, och jag tänkte inte på Playstation. Jag var rädd att det skulle explodera i flykten. Lite som Saint-Étienne gjorde kväll…

ASSE 1. JMA 2.

Och med det återgår jag till att tänka på derby d’Italia och Gareth Bales kropp.

/Simon Bank

Erik Niva tar er ut i den stora världen från Sverige, så det är väl inte mer än rätt att jag tar er med till Sverige från den stora världen.
Eller, stora och stora. Det är Norge som åsyftas.
Jag har ju ägnat veckan åt att hänga med landslaget i Cypern, och i det stora hela har det ju varit ett bra läger. Matchen igår har jag ju redan tassat runt på här, och det finns inte mycket mer att säga.
Bra struktur, ett finfint innermittfält med en sensationellt februaristark Anders Svensson och en Kim Källström som äntligen gjorde i landslaget vad han den här vintern gjort i Lyon.

När Kim porträtterades i France Football häromveckan pratade han om sina lite, eh, spridda avslut och fick frågan om varför han är i tuer-un-pigeon-branschen, varför han dödar duvor. Det är alltså en omskrivning för att skjuta hårt och högt över. När han nu bränt en straff igår passade jag, med osviklig känsla för tajming, på att fråga om det där – tuer un pigeon – verkligen är ett etablerat idiom i franska språket.
– Det tror jag, sa Kim. Eller så har det blivit det med mig.

Men till saken: Norge.

Norrmännen är ju inte danskar, men de är ändå tillräckligt mycket människor för att fnissa litegrann åt svenska idrottares dragning åt det lätt ordningsmannaaktiga. Är det inte Gunde Svan som äter havre så är det Per Elofsson som stänger in sig för att inte bli förkyld. Och är det inte det så är det fotbollsspelare som är livrädda för omvärlden.
Jag vet inte om ni noterat att det svenska landslaget förbjudits att twittra eller blogga under landslagssamlingar. Det är som det är, jag kan inte säga att jag sörjer det – men det finns nått i den där skräcken som är fruktansvärt nedslående.

Man kan alltså kräva att en spelare ska våga slå en avgörande straff i en EM-kvart, men samtidigt talar man om för honom att det är farligt för honom att skriva saker på internet.

Hur som helst, Norge har en lite mer avslappnad hållning till det där. Morten Gamst Pedersen, högerfoten som skolades om till att bli en av Premier Leagues bästa vänsterfötter, har en blogg på sin egen hemsida, och när han inte ägnar den åt livsnödvändiga uppdateringar från livet som proffs i Blackburn så ägnar han den åt att reta svenskar.

I fjol var det Johan Elmander som fick en låda godis skickad till sig från Gamst, eftersom svenska landslagsspelare inte får äta godis. Den här veckan är det hela truppen som får sig en kärleksfull tackling i knähöjd. Får inte svenskene blogga så får jag väl göra det åt dem, tänkte Gamst.

Denne gangen skal jeg selvsagt ta ansvar igjen og blogge litt for svenskene om de ønsker. Så det er bare for Johan, Zlatan, Martin Olsson og de svenske guttene å ringe så slenger jeg ut alt de ønsker både på blogg, facebook og twitter, meddelade han häromdagen.

Sagt och gjort. Igår lämnade Blackburn-polaren Martin Olsson en lägesrapport om bloggandet, godiset och Zlatan – allt presenterat på fotbollsvärldens bästa svensk-norska proffsblogg.

In the words of Josiah Bartlett: And the walls came tumbling down.

/Simon Bank   

North London is ours
North London is ooours
Say no to Stratford
North London is ours

/Simon Bank

Samvetsfråga nu då: Om ni skulle råka få ett påkostat magasin i händerna där en av de allra första texterna handlar om Ralf Edström, där den texten är illustrerad av en bild av hur en ung Ralf juckar mot en fotboll och rubriksatt med meningen: Ralf et son amorti de la teub, Ralf och hans kukdämpning…

…ja, hade ni inte gillat det magasinet rätt mycket då?

Klart ni hade.

Franska gudagåvan So Foot håller alltså klassen, is what I’m satin, och av alla mer eller mindre lysande texter i det senaste numret fastnar jag för en intervju som inte handlar särskilt mycket om kärleken till fotboll. Snarare tvärtom. Det är en intervju med det danska filmgeniet Thomas Vinterberg, ni vet regissören som under det dogmamarinerade 90-talet var så het som en dansk man över huvud taget kan vara utan att få spela in Fritidsresor-reklam.  

Det är svårt att hitta människor som kan skriva vettigt och klart om varför fotboll är fantastiskt. Det finns egentligen bara en sak som är svårare, och det är att hitta människor som på ett intelligent, rent sätt kan förklara varför fotboll inte är det. Jag tycker nästan ännu bättre om dem som lyckas med det.

Och Vinterberg är inget stort fan av sport.

– Det är en främmande värld för mig, för den står över lagen. Zidane fick ett rött kort för sin skalning men han åtalades inte trots att det var ett brott. Planen är en parallell värld, allt är möjligt där, men om du överför samma saker till världen utanför hamnar du i finkan.  

Ser du inte glädjen bakom supporterns frustration?
– Jag gillar inte att gå på matcherna, för jag ser inget annat än degradering. Jag scannar detaljerna, ledsna ansikten, tomma ögon, alltså bara förlorare, och det gör ont i mig. Varje gång. Förlusten är det ögonblick då en individ är som allra svagast. 

– Ögonblicken av framgång är en drog, och jag vet vad jag talar om, jag har upplevt det, allt får dig att vilja uppleva det igen. Spelarna ställer sig hela tiden frågor: är jag bra nog? Kommer min kropp svika mig? Det är därför de har sina läger, därför de inte svarar medierna. Spelarna är för ömtåliga emotionellt för det man kräver av dem.

Det förklarar kanske kanske varför Bendtner skämde ut sig på en nattklubb häromåret…?
– Bendtner är ung och har fortfarande självförtroende. Nej, jag tänker snarare på Brian Laudrup, och jag bär med mig minnet av en oerhörd smärta, en äkta sorg. En spelares karriär är en tunnel som varar fram till 35-årsåldern, med en dal ett par år tidigare. Bara det att Brian Laudrup slutade mitt i. Hans kropp höll inte och han var inte tillräckligt stark mentalt. Jag minns den dag då han försvann. Under en intervju bröt den här vackre mannen ihop och förlorade sin karisma på tre minuter. Han blev nästan genomskinlig, började snubbla över orden och började tala om sig själv i tredje person. Det var otroligt.

På mindre än ett uppslag pratar Thomas Vinterberg, det här 41-åriga före detta underbarnet, om fotbollens problematik, och han pekar på a) det juridiska problemet/våldskulten, b) läktarens existentiella ångest, c) den ofrånkomliga, nästan psykopatiska personlighets-dekonstruktionen bland spelarna. 

Om inte allt jag gjorde var att älska fotboll så skulle jag också hata den, av exakt samma skäl.

Med eller utan kukdämpningar.
 

/Simon Bank