Jo, jag vill väldigt gärna att ni rullar ner en bit och läser om Kévin Anin. Och jag vill väldigt gärna att den kommande halvtimmen går snabbt, så att jag får ge mig ut och se Elfsborg och IFK Göteborg göra upp i ett rivalmöte som betyder mer än på länge.
Men det jag helst av allt vill är att ni viker ett par minuter av den här dagen åt en historia om en annan sorts rivalitet.
Tjugofyra år har gått, idag ställde sig Evertons ordförande upp inför Anfield och höll ett tal.
/Simon Bank
En fin fotbollshelg kom och gick, och lämnade så många avtryck av intryck att det liksom väller över.
Vi pratade om AEK och AIK, om det gamla Millwall och det nya Vitesse, om Thatcher och Hillsborough (med fullkomlig respekt för de sörjande: Att be fotbollen hålla tysta minuter för Thatcher är, principiellt, som att be Soweto sörja P W Botha). Själv inledde jag min tjugonde säsong som senior på en avbytarbänk i division fyra på lördagen, och gick på Hammarby på söndagen.
När folk frågar om det här med supporterkultur brukar jag säga att det egentligen är väldigt enkelt. den inkluderande och öppna fankulturen är en av de vackraste, varmaste och mäktigaste manifestationer av demokrati och engagemang som vi över huvud taget har.
Igår sjöng elvatusen maniska för elva medelmåttiga på Söderstadion, unga och gamla rann genom Södermalm i den där supportermarschen för att gå på bollen igen, ett år till. Inne på arenan hölls en tyst minut för de hammarbyare som inte längre kan gå med. Det här – mobiliseringen, samlingen, känslan, saknaden, styrkan – finns i alla klubbar, men rent visuellt är supportermarschen från Södermalm den största Sverige har.
Där finns ett svar på vad vi har fotbollen till.
Jag tänkte inleda veckan med ett annat.
Jag vet ju att jag snuddat vid historien om Kévin Anin, både här och i andra sammanhang, men utan att riktigt berätta till punkt.
För inte särskilt längesen skrev jag om de psykologiska problemen som många professionella fotbollsspelare lider av, jag är medveten om att temat upprepas här. Men eftersom berättelsen om Kévin Anin är värd att berätta så kan vi ju lika gärna se till att få det gjort ordentligt.
Anin har rötter i Martinique, men är född i Frankrike, i stökiga stadsdelen Mont-Gaillard i Le Havre. Föräldrarna skilde sig, han fick ta stort ansvar för familjen, och de som känner honom har vittnat om två egenskaper som stack ut.
Den ena var hans fysik. Han var duktig på fotboll, han blev distriktsmästare i Savate (en fransk variant av thaiboxning, där man bara använder fötter och händer, inte armbågar och knän).
Den andra var att han var känslig, på gränsen till överkänslig.
Han fick all hjälp han behövde för att utveckla sin begåvning. Han fick inte all den hjälp han behövde för att hantera sina brister.
Karriären tog fart. Han växte ifrån Le Havre, 23 år gammal värvades han av Sochaux, långt hemifrån.
Allt flöt på där också. Han inledde lovande och framstod som en av ligans största mittfältstalanger. Arsenal var intresserat. Visst, de såg att han hade problem med humöret – i en match mot Nice fick han två gula kort på en halvminut, i comebacken två veckor senare fick han rött kort direkt – men i det stora hela sågs han som en blivande storspelare.
Men allt var inte bra.
– Vad gör jag i den här världen, bland alla de här jävla idioterna?
– Man säger åt mig att jag ska strunta i allt som händer runtomkring i fotbollen, och koncentrera mig på det som händer på planen. En del klarar det, jag klarar det inte.
Kévin Anin trivdes inte. Inte med att vara hemifrån, inte med att bara ses som fotbollsspelare.
2011 försvann han spårlöst från Sochaux under en hel vecka, utan att tala om varför.
– Det där går över alla gränser, vi har inte hårt nåt från honom. Jag hoppas att inget allvarligt hänt, man vet ju aldrig, suckade dåvarande Sochaux-tränaren Mecha Bazdarevic.
I januari ifjol gav Sochaux upp hoppet. När Nice kom med ett bud (drygt 20 miljoner kronor) tvekade de inte en sekund att släppa honom. Kontraktet låg färdigt, möte var bokat, Anin skulle skriva på, bara en detalj återstod att lösa:
Kévin Anin kom inte till mötet. Han var hemma i Le Havre, hänvisade till privata skäl.
Sochaux var inte överraskat, Nice borde kanske sett det som ett tecken om vad som komma skulle.
– Jag är en krigare, jag ska kämpa och ge allt för att rädda klubben, lovade han.
Och han ljög inte. Precis som i Sochaux så inledde han starkt, vi som var på Stade du Ray såg en dynamo av en sort som Nice saknat. Le Gym hängde kvar, Anin såg fram mot en försäsong.
Han tränade duktigt, skötte sin sommaruppladdning, men med hösten kom problemen. Först var han skadad, sedan försvann han.
Under ett landslagsuppehåll i september var han helt enkelt borta. Nice hade träningar som vanligt, men Anin kom inte dit. De tränade igen, han kom inte då heller. Han skyllde på magproblem, på familjeproblem, gick under jorden. När de försökte nå honom kunde han svara med ett kort sms: ”Jag kommer imorgon”.
– Det är synd, sa tränaren Claude Puel till l’Équipe. För han har potential att gå riktigt långt.
Puel var rasande, han försökte inte ens dölja det.
– Han ska vara här på fredag igen. Vi har en del att reda ut.
Det såg ut som en alldeles för vanlig fransk fotbollsfars: Ung spelare får pengar, blir bortskämd, sölar bort sin talang, sorteras in i mytbildsfacket om förortsgangsters utan vett och hyfs.
Hur skulle klubben hantera honom?
Skulle de bötfälla? Skicka ner honom i amatörlaget? Stänga av honom? Sparka honom?
Fredagen kom och gick, helgen också, sedan gick OGC Nice ut med ett uttalande som visade att de inte tänkte slå mot Kévin Anin alls.
De tänkte ställa sig i hans ringhörna istället.
”Hans frånvaro de senaste dagarna kan inte förenklas till att handla om respektlös amatörmässighet gentemot klubb och lagkamrater. Spelaren har allvarliga personliga problem och arbetar just nu med dem tillsammans med sin familj. Han vet att han kan räkna med sin klubbs stöd för att ta sig igenom de här svårigheterna”.
Fanns det alltså plats för humanism, mitt i poängjakten?
”Han har tidigare anklagats för sitt uppförande, men Kévin Anin är långt ifrån den dålige grabb man målat ut honom som”.
Det dröjde fem månader innan Kévin Anin var tillbaka på en fotbollsplan. Klubb och tränare hade valt sin väg, och de tänkte inte köra för snabbt. Spelarna som fick frågor om honom svarade alla samma sak:
– Nej, jag har inget att säga om Kévin.
I november började han träna igen, i december hade han ett långt samtal med Claude Puel som förklarade att laget behövde honom och att han behövde göra något med sig själv, att fotbollen kunde vara en väg ut ur sjukdomen. I början av januari spelade Kévin Anin en halvtimma i en cupmatch i Metz.
– Vi tar det lite från dag till dag med honom, förklarade Claude Puel efter comebacken.
– Truppen har accepterat det, att han är med oss nu är också de andra spelarnas förtjänst. Det är en grabb med en extraordinär fysik, men framför allt vill jag att han ska må bra.
På träning såg lagkamraterna att något hänt. Didier Digard, lagkapten och barndomskompis till Anin, skrattade bara.
– När jag ser hur lättränad Kévin är funderar jag på om jag skulle kunna stämma mina föräldrar för mina gener.
I februari spelade han varenda sekund. Nice släppte in ett enda mål på fyra matcher, vann tre och spelade en oavgjord. Supportrarna utsåg Anin till månadens spelare.
I mars slog han sig ner med både Libération och France Football för att förklara sig. Vad var hans problem?
Det största? Att han börjat hata sporten han älskar.
Varför tröttnade han i Sochaux?
– Det var en massa historier kring mitt kontrakt, vid ett tillfälle sa jag till min agent att ”Karim, jag bryr mig inte ett skit. Kan lika gärna sluta med fotboll. Vad är det här för rövhåls-bransch?”.
Och i Nice?
– Grabbarna som hänger med dig bor hos dig, du ger dem mat, tvättar deras tvätt. När dom lärde känna mig hade jag inte en spänn, men när de får tillgång till grejer, genom dig, så går en säkring. Två personer har svikit mig. Hade det hänt mig om jag inte blivit fotbollsspelare? Inte en chans!
– Hemma i Le Havre diskuterade jag med mina nära hela tiden. Jag pratade öppet, jag såg att de förstod mig, och nästa dag förstod de mig inte längre. När du är fotbollsspelare – vem är du då?
I flera intervjuer de senaste åren har Kévin Anin pratat om hur svårt han har för hyckleriet kring fotbollen, hur jobbigt det är att bli sedd som spelare istället för människa. När han flytt har han varit hemma i Le Havre; hos mamma och mormor, med sina barndomsvänner.
Hela Frankrike kunde se att Nice tog en stor risk när de ställde sig bakom honom. Fotbollen är en plats för poäng och prestationer, inte för tvivel och tänkande. Kévin Anin har depressiva drag, han kommer att få nya bakslag och gamla problem, men han hade turen att hamna i en klubb som i alla fall försökte ge ett kompletterande svar på frågorna som maler i honom.
– Vem är jag?
– Du är Kévin. Du är en fin fotbollsspelare och en fin kille. Vi tror på dig, vi behöver dig, och vi vill att du ska må bra.
Det hade varit lätt att förstå om Nice skickat ut Anin i höstas, men de gjorde inte det och nu slåss de fullkomligt sensationellt om en plats i nästa års Champions League.
Förra helgen spelade de borta mot Toulouse och vann med 4–3 på matchens sista spark, i fjärde stopptidsminuten. Det var Kévin Anin som sparkade. I går tog Nice emot Sochaux, klubben som slutade tro på Anin, och vann med 3–0.
Kévin Anin var bäst på planen, idag togs han ut i veckans elva i l’Équipe.
/Simon Bank
Ibland är vägen hem längre än vägen bort. Vi vaknade sent i Slovakien, snösladdade mot Wien och väntade in ett kvällsflyg norrut.
I den här sortens tidsluckor finns ju tid för eftertanke, för tidningsbläddrande och lite skrivande.
Efter ett par dagars kvalfyllt fotbollsfunderande kan vi dyka tillbaka ner i det som vi ändå vet att allt handlar om, egentligen: Pengarna.
Det intressantaste som hänt på den fronten är förstås att Serie B klubbat igenom ett lönetak enligt pseudoamerikansk modell. I en liga där hälften av klubbarna drabbats av poängavdrag den här säsongen och de ekonomiska problemen är gigantiska är det fantastiska nyheter.
En spelare i Serie B kommer hädanefter att ha en maxlön på 300 000 euro brutto per år. Om en klubb väljer att betala mer kommer de att få betala ”böter” som fördelas riktat och solidariskt tillbaka in i ligan.
Fotbollen försöker ta ansvar för fotbollen. En bra början.
Snart kanske klubbarna börjar ta ansvar för sina spelare också.
Ganska ofta sveper rubrikerna bara förbi utan att vi riktigt hinner ta in dem annat än som enskildheter. Har vi lite tid över så kan vi lägga pussel och se bilden bli lite bredare.
Ur nyhetsfloran de senaste dagarna:
•Chelseas kontrakt med Ruben Loftus Cheek blir offentligt, och visar att den 17-årige talangen kommer att tjäna runt 20 miljoner kronor innan han ens fyllt 20, alldeles oavsett om han gör en enda a-lagsmatch eller inte.
•Yohan Cabaye, Newcastles briljante lille balansspelare, berättar att han lidit av depression. Kevin Anin talar ut om sin djupa depression i France Football.
•Engelska spelarfacket presenterar sin arbetsgrupp som, i nära samarbete med Sporting Chance Clinic, ska jobba med frågor som rör fotbollsspelare och depression, i spåren efter Gary Speeds självmord.
•Franska spelarföreningen UNFP sluter ett avtal med Centre d’Accompagnement et de Prévention pour les Sports, professionella psykologer kommer att finnas tillgängliga på ett särskilt telefonnummer för att ge psykiskt stöd och rådgivning åt spelare i Ligue 1 och Ligue 2 som lider av problem.
– Numret finns nu på väggen i alla omklädningsrum, säger UNFP-basen Philippe Lafon.
Ur nyhetsfloran, sett över lite längre tid:
•I en enkät utförd av Fourfourtwo ifjol svarade 78 procent av hundra tillfrågade engelska och skotska spelare att depression är ett problem i deras yrke.
•I en stor undersökning gjord av tankesmedjan High Pay Centre i fjol har engelska spelarlöner stigit med runt 1500 procent på 20 år, jämfört med 186 procent för den vanlige snittarbetaren under samma period.
•Under samma tidsrymd har kostnaden för den billigaste biljetten på en Premier League-arena ökat med över tusen procent.
En kort lägesrapport från toppfotbollen 2013 säger oss alltså att spelarnas inkomster vulgärrusar, att unga och ofärdiga spelare blir multimiljonärer innan någon ens sett dem spela, och att psykiska besvär nått närmast epidemiska proportioner bland fotbollsspelare.
Stackars små rika pojkar?
Tja, de har ju i alla fall pengar att trösta sig med. Väl?
En larmrapport som gick runt i de engelska tidningarna för bara ett par dagar sedan nyanserar till och med den bilden. XPro, en organisation som arbetar med välgörenhet och stöd till före detta spelare som fått ekonomiska problem efter karriären. Geoff Scott, vd för XPro och själv gammal spelare, hänvisade till ett färskt expertutlåtande om att upp emot 60 procent av de Premier League-spelare som slutar spela går i personlig konkurs inom fem år efter avslutad karriär.
– Det kan låta otroligt för vanliga fans, men det kan hända och det händer.
Scott pekade på förklaringsmodellerna; skilsmässor, dåliga investeringar, svaga rådgivare, en oförmåga att förändra sin livsstil.
Gordon Taylor, ordförande i engelska spelarfacket, underkände i och för sig siffrorna och sa att det i själva verket snarare rör sig om tio-tjugo procent.
Men… ändå.
Om det ”kan låta otroligt för vanliga fans” så är det för att det är otroligt, för vem fan som helst.
Snittlönen i Premier League ligger på runt 350 000 kronor i veckan. En av tio, minst, hamnar i allvarliga ekonomiska problem bara ett par år efter att de slutat spela.
– Fotbollsspelare kommer, med ytterst få undantag, inte att tjäna lika mycket pengar när de slutar spela. Vi uppmuntrar unga spelare att spara för framtiden, säger Taylor.
Jag vet inte, men det känns ju som att uteblivet sparande är ett symptom snarare än en orsak.
Lönerna stiger, priserna höjs, psykiska problem blir vanligare, de personliga konkurserna hänger med, frågorna om depression och till och med död ekar upp från Robert Enkes och Gary Speeds gravar.
Geoff Scott menar att allt pekar mot att utvecklingen skenar vidare åt fel håll, att vi kommer att få se fler spelare med ekonomiska problem. På XPros hemsida finns en flik där vi får veta precis hur vi ska göra för att skänka pengar till organisationen, så att den kan fortsätta hjälpa spelare som hamnat illa till.
Och jo, det fanns en tid då det fanns all anledning för folket på läktaren att se till att fotbollsarbetarna på planen klarade sig även efter slutsignalen.
Det här är en tid då snittarbetaren tjänar hundratusen mindre på ett år än vad snittspelaren tjänar på en vecka.
Pengarna är kanske problemet. Men bristen på pengar är inte problemet.
/Simon Bank
Svensk fotboll är känd för sin organisation, sin taktiska skolning, Zlatan Ibrahimovic.
Nåt mer?
Jo, vi kan filma. Bäst i världen.
Det här jobbet har sina nackdelar (det är ett jobb, till exempel), men det har helt visst sina fördelar också. För ett par år sedan ägnade jag en halv vecka åt att sitta i ett mörkt rum i Berlin och titta på och prata om fotbollsfilmer tillsammans med författare, filmare och fotbollsfolk från halva Europa.
Jag hade fått en stol i en jury knuten till den gigantiska tyska tv- och radiofesten Prix Europa, och trivdes med uppdraget. Ni känner ju till att den tyska kultursfären är en av de absolut främsta när det gäller att skriva om och tänka om sport. De skriver många och bra böcker, har många och intressanta magasin (frontat av de formidabla 11 Freunde) och intresserar sig för filmerna och teaterföreställningarna som tangerar der Fußball.
I veckan har den internationella fotbollsfilmfestivalen 11mm firat jubileum med sin tionde upplaga, och man har gjort det genom att under sex dagar plocka fram femtio fotbollsfilmer från hela världen för att visa dem för en bred publik, under överinseende av både genier (Jari Litmanen) och guldgrabbar från Gelsenkirchen (Olaf Thon).
När det hade tittats klart fick en omsorgsfullt utvald jury (ja, jag var ju inte med) det prestigefulla uppdraget att utse Världens Bästa Fotbollsfilm.
Ni får ju tänka er stråkslingor, trumpettoner och tacktal på egen hand, så redovisar jag i all korthet:
Historiens bästa fotbollsdokumentär: Maradona by Kusturica (2008).
Bästa nutida fotbollsfilm: The Lost World Cup av Lorenzo Garzella/Filippo Marcelloni (2012).
Bästa kortfilm om fotboll: The Whistle av Grzegorz Zariczny (2012) och The Circumcision av Arne Ahrens (2013).
Jag har hittills bara sett Kusturicas film, som är fantastisk i sitt bildmaterial och sin exklusivitet, och en kanonfilm även om jag är lite allergisk (031: bollenallergi!) mot Kusturicas egenkära placering av sig själv bredvid Diego. Däremot har jag ju sett den film som enligt tyskjuryn är den bästa film som någonsin gjorts om den bästa sport som någonsin uppfunnits.
Den är nämligen svensk.
För 40 år sedan gick Bo Widerberg förbi en ungdomsmatch, och fastnade för den lille knatten Johan ”Fimpen” Bergman. En tanke blev ett manus som blev en film: Historien om hur den sexårige Fimpen tas ut i Hammarby, upptäcks av George Åby Ericsson, tas ut i A-landslaget och gör succé – innan han inser att han ju måste lära sig läsa och skriva, och väljer skolgång istället för fortsatt landslagskarriär.
Fimpen (på tyska heter den Fimpen, der Knirps, jag tänker lämna det okommenterat) är ett tidsdokument från en annan tid, en tid då landslagsstjärnor som Ralf Edström kunde ställa upp och göra film i samband med riktiga matcher, och då idolkulten användes för att göra en sött sedelärande historia om hur viktigt det är att sköta skolarbetet.
– Jag kommer ihåg hur snälla alla spelarna var mot mig. Jag blev som en maskot för dom, sa en vuxen Johan Bergman (han skötte sin skola och blev regissör som vuxen) i en intervju med Aftonbladet häromåret.
– En sån film skulle aldrig gå att göra idag.
Och det är ju sant. Tyvärr.
Fimpen gick upp 1974, Bo Widerberg gick bort 1997, och i veckan utsågs en barnslig svensk fantasi till den bästa film som någonsin gjorts om fotboll.
Från festivalfesten i Berlin meddelades bland annat att Dortmund-tränaren Jürgen Klopp är mycket förtjust i den. Allt annat hade förvånat mig mycket.
/Simon Bank
En vanlig dag i Vinterland? Jodå, men det betyder ju inte att det är samma dag för alla.
För de iransktalande är det här inte mitt i mars, utan början på något nytt. Idag firas nouroz, nyår, och vi har fler skäl än det att prata om Iran.
Vi har ju fotbollen, till exempel.
Den som undrar över fotbollens betydelse i Iran får en god vägledning av bilderna från de klassiska Teheran-derbyna mellan Persepolis och Esteghlal, som alltjämt spelas inför över 100 000 hyperengagerade åskådare. En kompletterande bild gav den förre förbundskaptenen (2009-2011) Afshin Ghotbi i en färsk intervju med Al-Jazeera:
– Min erfarenhet från tiden som förbundskapten är att fotbollen spelar en stor roll i de politiska, sociala och ekonomiska vägval som landet gör, och att de som styr den riktningen konstant utnyttjar fotbollen för sin politiska agenda.
Ghotbi, som är amerikansk-iranier, är inte helt okontroversiell, men bilden han ger av den politiserade fotbollen är det.
Tack vare Wikileaks läckor från amerikansk ambassadskorrespondens kan vi ju faktiskt göra en ganska välriktad analys av hur viktig fotbollen är, inte bara för det iranska folket utan också för president Ahmadinejad, som…
…”har investerat ett stort politiskt kapital i iransk fotboll”. ”Som supporter och tidigare spelare har Ahmadinejad vid ett flertal tillfällen deltagit i offentliga träningar med Team Melli (landslaget)… i ett försök att dra nytta av fotbollens stora popularitet”, hette det i rapporten.
Den skrevs inför det iranska valet 2009, där fotbollen antogs ha en roll att spela hela vägen in i vallokalerna. Med ett par dygn kvar till valet spelades ju en delikat placerad kvalmatch.
”Resultatet i fotbollslandslagets VM-kvalmatch mot Förenade Arabemiraten kan öka väljarnas missnöje med Ahmadinejad, med bara 36 timmar kvar till valet. President Ahmadinejad har arbetat hårt för att koppla sig till Irans älskade landslag, en taktik som slog tillbaka i mars när han anklagades för att ’jinxa’ laget när de förlorade i slutminuterna mot Saudiarabien, precis efter att Ahmadinejad kommit in på arenan”.
Det gick som det gick sedan, som bekant. Den fortsatta händelsekedjan gav en bra bild av hur komplext förhållandet mellan Team Melli, folket och politiken egentligen är.
Mittfältslegendaren Ari Karimi ordnade tre poäng mot Förenade Arabemiraten med ett mål tidigt i andra halvlek, men valet blev blodigt och Teheran stod och skakade mitt i en grön revolution när landslaget ett par dagar senare fortsatte kvalet med match mot Sydkorea.
Till den matchen bar Ali Karimi och ett par av hans lagkamrater gröna armband, till stöd för revolten.
Och sedan dess?
Mahmoud Ahmadinejad sitter fortfarande vid makten, han slåss fortfarande mot en inhemsk kritik – och han följer fortfarande fotbollen.
Tre år efter symbolmatchen 2009 möttes Iran och Sydkorea på nytt i oktober, inför matchen passade presidenten på att avlägga besök bland spelarna.
– Det är min fasta övertygelse att Iran hör hemma i världseliten, vi har både talangen och kunnandet för att göra det, förklarade han.
Afshin Ghotbi är ersatt som förbundskapten, portugisiska tungnamnet Carlos Queiroz har tagit över och ett av hans mest märkbara drag har varit att dammsuga europeisk fotboll på jakt efter iranska spelare.
Ett exempel: Ifjol knackade Queiroz på en dörr i skånska Vintrie för att försöka övertyga Omid och Amin Nazari om att spela för Iran. Omid har redan debuterat, och gjort det bra. Amin har debuterat för Sveriges U21.
Iran är inget enkelt land att förhålla sig till, inget enkelt landslag heller. Idag är det nyår, vi önskar alla iranier gott nouroz och noterar samtidigt att det iranska fotbollsförbundet just presenterat en nyhet på sin hemsida.
William Atashkadeh, 20 år och anfallstalang i Örebro SK med ett förflutet i IFK Göteborg, har besökt landslagslägret och förklarat att det alltid varit hans dröm att spela för Iran. William har varit lite skadad, men på tisdag spelar Iran kvalgruppfinal mot Kuwait i asiatiska mästerskapen. Det sägs att det finns en liten chans att han tar en plats i truppen.
/Simon Bank
Ibland blir man glad av de små sakerna i livet.
Och nej, jag syftar då inte nödvändigtvis på Erik Niva, även om det helt visst händer lite då och då, utan på att det finns tillfällen då det är både möjligt och lämpligt att klumpa ihop Sveriges landslagskapten, bosnisk grafik och det moderna franska kulturlivet.
Zoran Lucić (med c) är en grafiker/konstnär/skulptör som bor och verkar i Bijeljina, där uppe i nordöstra Bosnien. Sverige och svensk fotboll har, som bekant, den där landsändan att tacka för väldigt mycket. Det är därifrån Sefik Ibrahimović kommer, det är där som hans bror Ibrahim Ibrahimović fortsatte bo kvar.
– Fotbollsspelare är superpopulära här. Flera stora har sina rötter här, som Safet Susić, Blaž Slišković, Edin Džeko, Zlatan Ibrahimović…, säger Zoran Lucić till la Lucarne.
Lucić har plockat upp bollen och för den vidare. Hans senaste, och mest uppmärksammade, projekt heter Sucker for Soccer, och har ställts ut både i London och Paris. I 32 grafiska porträtt skildrar han några av de spelare som format fotbollsvärlden de senaste 50 åren.
– Jag vet att Totti, Del Piero och Sir Bobby Charlton har sett mina verk. Och nyligen bad Karl-Heinz Rummenigge mig skicka hans porträtt.
Zlatan Ibrahimović släntrade inte in och kikade när Paris-galleriet Sergeant Paper (den här franskfonetiska fäblessen för engelska ordvitsar ska vi undvika att fördjupa oss i) ställde ut Lucićs tavlor, men vore jag er skulle jag lägga en minut eller två på lite grafikgluttande. Jag tycker inte Zlatan-bilden är fantastisk, men det finns en del andra som är fina.
Och apropå fint:
Har ni läst Zlatans självbiografi – och det har ni ju – så vet ni att det tydligaste politiska ställningstagande han lanserar i boken, är det för rätten att vara den man är. Eller, ännu mer specifikt: För barns rätt att vara ”lite udda och annorlunda”.
Zlatan Ibrahimovićs unicitet som fotbollsspelare bygger på fysik och teknik, men ibland undrar jag om inte det viktigaste han har är sin fantasi. Att han alltid, även för sig själv, hävdat rätten att vara totalt annorlunda. I intervjuer, framför allt från tiden före alla filter, har han pratat om fotbollen som lek och om hur han tolkar spelsituationer på ett sätt som uppstår där och då, utifrån ingivelse snarare än invanda mönster.
Det är väl det, antar jag, som gjort att det gått att se honom som en konstnär. Det är väl det som gjort att det känts naturligt att placera in honom i samma fack som andra mönsterbrytare och fantiserare.
Det är kanske barnsligt att fundera så, men i så fall är det barnsligt på det där sättet som den geniale dokumentärfilmaren Eric M Nilsson sagt:
– Att leka som ett barn är att leka på allvar.
Och varför i hela världen ska vi tänka på det nu?
Tja, för att vi kan behöva lite fantasi här i helvetesvintern. Och, framför allt, för att det som gör mig så vintervarm i hjärtat är att jag precis blivit påmind om den finaste, vuxnaste barnbok som någonsin skrivits. Antoine de Saint-Exupéry flög flygplan, filosoferade och försvarade fantasins oerhörda kraft i den fantastiska lilla boken Lille Prinsen.
Jo, och den boken kom jag att tänka på just precis nu. Varför? Äh, inget särskilt. Jag råkade bara se ett foto som alldeles nyligen tagits utanför Paris Saint-Germains träningsanläggning i Paris.
/Simon Bank
PS. If you want your children to be intelligent, read them fairy tales. If you want them to be more intelligent, read them more fairy tales. (Albert Einstein)
Eftersom Erik Niva inlett någon form av lysistratisk bloggstrejk så får vi väl kompensera frånvaron av långanalyser från östeuropeiska oligarkparker med lite lättviktiga lustigheter.
Jag har precis åkt till Katalonien för att titta på en fotbollsmatch ni kanske hört ett och annat om. Just i detta nu är presskåren uppdelad mellan Barças träningsanläggning, där Barça… eh… tränar, och Camp Nous pressrum, där Max Allegri håller presskonferens.
Det är roligt att vara här, det är roligare att träffa italienska bekanta, men det roligaste av allt hände alldeles för ett par sekunder sen. Mister hade pratat om att truppen mår bra, att resultatet här förstås är viktigt men att det inte påverkar vart projektet Milan, med alla dess ungdomar, är på väg. Han hade dessutom varit tålmodig som en livornesisk ängel inför märkliga frågor om han föredrar att göra mål eller inte släppa in dem (min gissning just imorgon: hålla nollan).
Så närmade sig presskonferensen slutet, Milan-spelarna hade börjat spela kvadraten ute på Camp Nou-gräset, och presschefen Giuseppe Sapienza kände att det började bli dags att runda av och pekade ut över journalistkåren.
– Tre frågor från il centrosinistra (vänstern/mitten), tre från il centrodestra (högern/mitten).
Önskemålet for ut över salen, landade på golvet, och plockades snabbt upp av någon lustigkurre allra längst bak.
– …e Beppe Grillo?
Imorgon börjar allvaret. Vi kan väl skratta lite så länge.
/Simon Bank
Rémi Garde, Wenger-junioren som gör fantastiska saker med Lyons juniorer den här säsongen, kan sin franska fotboll. Han vet när det är läge att slappna av, han känner till när det är dags att vara extra vaken.
– När det är oroligt i OM är det inte särskilt betryggande, säger han i dagens l’Équipe. Det är en klubb som lever på det där.
Ikväll möter OL OM i en match som väger upp mot en kvarts miljard kronor. Vinner Lyon står de ensamma kvar som utmanare till PSG, vinner OM kan de fortsätta ha gott hopp om ett liv i Champions League efter sommaren.
Och om Rémi Garde undrar över läget i Marseille så behövde han bara bläddra vidare ett par sidor till i sin tidning i morse.
Fram tills alldeles nyligen var Frankrikes största klubb en tornado av maffia-anklagelser, inspelade telefonsamtal, skumma övergångar, polisutredningar, publikprotester, undergrävda ledningar och dementier kring försäljningar.
Så hur tror ni att ledningen, med presidenten och ägarinnan Margarita Louis-Dreyfus högra hand Vincent Labrune i spetsen, valt att ladda upp inför årets viktigaste fotbollsmatch, den som kan avgöra klubbens hela framtid de kommande säsongerna?
Oro? Äh. De tog sats och knuffade hela föreningen över sinnessjukdomens rand.
Sidan arton i Frankrikes största sporttidning är idag inte en redaktionell text, utan en annons. För nära en miljon kronor har Labrune fått en helsida som han använder till en öppen krigsförklaring mot sin företrädare Pape Diouf.
Under rubriken ”L’Olympique de Marseille presenterar: Pape Diuof – kärleken till Jaget” plockar han isär Diouf bit för bit.
Pape Diouf lämnade/tvingades bort från OM för snart fyra år sedan. I veckan kom hans självbiografi Cést bien plus que un jeu (Det är verkligen mer än ett spel), och när han gav intervjuer i samband med boksläppet passade han på att peka ut vem som egentligen dragit i trådarna när han skildes från klubben han älskar.
Det var Vincent Labrune han ville åt. Hårsvallet som satt i Paris och styrde Marseille, Margaritas lille grabb som flyttade ner och tog tag i spakarna när Anigo slogs med Deschamps, när OM rasade ner på tiondeplats, när bromsen trycktes i botten och ekonomin sanerades.
– Det är inte rimligt att det pratas om en femteplats som målsättning, dundrade Diouf.
Jag har sett allt jag kunnat på Stade Vélodrôme i vinter, jag har frusit och jublat och mest av allt sett ett lag vars lägstanivå absolut inte motiverar mer än att sikta på en femteplats och drömma om en tredje. Men så är jag inte Pape Diouf heller, utan bara en kille på läktaren.
Så vad är en slump? Är det en slump att Dioufs attack kom just där och då? Eller att en samling av supportrarna samtidigt blockerade OM:s spelarbuss och krävde den nya ledningens avgång?
Marseille är en stad och en klubb där slumpen slåss mot sagan och verkligheten aldrig är mer verklig än när den är som allra mest overklig.
En sportchef som är barndomspolare med tungt kriminellt belastade som han fortsatt snackar i telefon med? Inga problem. Märkliga spelarövergångar där pengar försvunnit eller spelare hotats till att skriva på? Sånt som händer. Men inte ens på Planète Mars har man sett något som liknar det man såg när man vaknade i morse.
En översättning: Tänk er att Malmö FF:s ordförande köper en helsidesannons i Sportbladet för att ta heder och ära av Bengt Madsen, samma dag som MFF spelar en oerhört viktig match mot IFK Göteborg.
En översättning till:
Så här skriver Labrune (eller, hela klubben OM står som avsändare) i den där annonsen:
Är livet möjligt utan Pape Diouf i toppen av Olympique Marseille?
Svaret är förstås nej om man ska tro den roligaste roman som någonsin skrivits i ämnet. Den fiktiva självbiografin som författaren erbjuder oss är på väg att bli ett referensverk för alla som gillar psykoanalys. Allt finns där: Den förvrängda uppfattningen av vissa händelser, minnesförlusten, lite paranoia och en hel del megalomani.
Den heter C’est bien plus que un jeu. Det hade lika gärna kunnat heta Om mig, om mig, och inget annat än mig”
Ja, och sådär fortsätter det i en tio gånger så lång text, som innefattar detaljerade beskrivningar av Pape Dioufs lön, hans sätt att leda klubben, hans personlighet och så vidare.
Det är rasande skrivet, ibland rasande roligt, definitivt rasande underhållande. Det är det mest osannolika brev som skrivits i den europeiska toppfotbollen sedan Galliani skrev och klagade på att La Gazzetta dello Sport påstod att Juventus var obesegrat, trots att Milan (typ) besegrat dem i cupen.
I vilken klubb som helst hade allt det här varit ett tecken på att apokalypsen var nära förestående.
I Olympique de Marseille är det ett tecken på att en ny dag är här. Apokalypsen är vardagen, det är när lugnet lägger sig som vi ska vara oroliga på allvar.
/Simon Bank
Etymologisk eftermiddagskurs: Tillbaks till ruta ett igen är, till skillnad mot vad många tror, inte bara en bob hund-refräng. Det är dessutom ett stycke fotbollshistoria.
Uttrycket, sägs det i vad som kan vara en vandringssägen, kommer från när the Beeb radiosände engelska matcher under tidigt 1900-tal och delade upp planen i numrerade ”rutor”. När bollen hamnade hos målvakten kunde referenten alltså säga att den var ”back to square one”.
Igår var jag tillbaka i tjänst, C-Ron tillbaka på Old Trafford, fotbollsvärlden tillbaka i det möte som en gång katapultkastade Premier League in i oligarkåldern (Abramovitj och det, 2003), och all världens fotbollsintresserade tillbaka i den där eviga frågan:
Gjorde domaren rätt?
Det finns ju ingen anledning för mig att reprisera hela gårdagskvällens och nattens resonemang, men vi kan väl dra diskussionen genom lite mer tillbakalutat filosofiska tröskverk och se var vi landar? En domardebatt för 2013, i fyra kapitel.
Kapitel Ett: Komplexitetens död.
Har ni tänkt på hur ett modernt debattklimat består av två grafer som skär varandra? Den ena beskriver hur komplex en fråga är, den andra beskriver hur enkel en lösning är.
Alltså: Ju svårare och mer invecklad en fråga är, ju större är sannolikheten att så många som möjligt tycker att svaret är SÅ JÄVLA SJÄLVKLART.
Exempel A: tillväxten skenar, företagsvinster finns, men arbetare får sparken, chefer får bonus, skolsystemet kraschar, ungdomsarbetslösheten drar iväg, en privatiserad och vinstdrivande vård går på knäna, vi har behov av arbetskraft men också en stor arbetslöshet, en internationell finanskrasch orsakas av de finansiella systemen men drabbar de som redan har det sämst, vilket gör hela världen till en osäkrare plats med mindre framtidstro och ett underskott på humanism.
Svaret: Släng ut invandrarna.
Exempel B: En fotbollsdomare ställs inför en ögonblickssituation i årets viktigaste match, en spelare går in med dobbarna högt upp och träffar en motståndare i magtrakten. Enligt regelverket ska domaren avgöra om det var vårdslöst eller till och med farligt spel. Det avgör om han ska visa ut eller varna spelaren.
Svaret: DEN JÄVLA DOMAREN GJORDE HELT JÄVLA RÄTT/DEN JÄVLA DOMAREN GJORDE HELT JÄVLA FEL.
Kapitel Två: Vad gjorde den jävla domaren?
Det enda möjliga svaret, som bara förstärks av alla efteranalyser och reaktioner, är att Cüneyt Cakir a) har fullt stöd i regelboken för att visa det röda kortet, det är en fullt möjlig utvisning, b) väldigt många känner ändå att det är ett beslut som, rent moraliskt och dramaturgiskt, får för stora följder. Att Nani mest av allt hade otur, och att det kanske trots allt hade känts bättre om matchen slutförts elva mot elva.
Det hade, är min bestämda uppfattning, blivit mindre protester om han bara fått ett gult kort.
Betyder det att Cakir gjorde fel? Nej, det betyder att han sattes i den där situationen som ibland är domarens lott: Att det inte finns någon tvärsäker sanning eller rättvisa. Hade han valt att inte visa ut Nani hade han också – kanske – avgjort matchen. Nu, när han gjorde det, avgjorde han – sannolikt – matchen. Enligt mitt sätt att se på saken är Cakir ingen skurk eller förövare, han är ett offer för sin roll. Det är ibland hans jobb att avgöra en match.
Hade jag visat ut Nani, enligt mitt sätt att se på fotboll? Nej, det hade jag inte. Men det har med min fotbollssyn att göra, inte min syn på reglerna.
Det vi kan konstatera är att Cakir valde rätt väg till sitt beslut; att han inte hastade iväg, att han diskuterade saken med sina assistenter, och sedan fattade sitt val. Som en domare ska.
Att rasa mot turken för att det kändes orättvist, även om han kanske följde reglerna, är som att kritisera domstolsdomare som följer lagen, och hänvisa till ”sunt förnuft”.
(Och med den sloganen är vi visst tillbaka på ruta ett igen: Släng ut invandrarna?).
Kapitel Tre: Ska Turkiet släppas in i EU? Ska EU ens finnas?
Det som diskussionen och reaktionerna efteråt också visar är att det inte finns en enda regelbok.
Ett av de absolut största skälen till att Sir Alex Ferguson blev så vansinnig var förstås att det där aldrig-i-helvete var någon utvisning enligt den tolkningsmodell som gäller 350 dagar om året i hans yrke.
Det finns fortfarande en enorm skillnad i hur regelboken tillämpas i Premier League och i, låt säga, Serie A. Ibland ställs den skillnad på sin spets. Igår gjorde den det. Kulturer krockar, sätt att se på fotboll brakar in i varandra.
En engelsk publik såg en spelare som gick in tufft, men utan minsta intention att skada sin motståndare. Regelboken skriver inget om intention när det gäller fult spel – men moralen gör det.
Kapitel Fyra: Domarna, datorerna, humanismen.
Nani-Arbeloa-situationen sätter fingret rakt i mellangärdet på en av de senaste årens hetaste fotbollspotäter.
När det nu finns tv-kameror, varför använder vi då inte reprisbilderna som stöd för domsluten?
Fifas försök med mållinje-teknologi rullar vidare, och det är bra. När det gäller mål finns det ett absolut rätt och ett absolut fel. Bollen är över linjen, bollen är inte över linjen.
Men om vi då följer samtalen igår kväll och idag, efter Nanis ruff, var landar vi då? Graham Poll, engelsk ex-toppdomare, försökte reda ut bitarna i en krönika: Det såg ut som ett gult kort, max, men enligt Uefas riktlinjer om att prioritera att skydda spelarna i alla situationer så är det lätt att förstå varför Cakir valde det röda kortet. Uefa-domare skulle backa upp det röda kortet, PL-domare skulle kritisera det.
Å ena sidan, å andra sidan.
Och inget av det här är ju löst med en videorepris. Hela världen har sett hundra repriser, och är ändå inte överens. Att videobevis skulle hjälpa domaren är alltså en myt, i själva verket är det ibland precis tvärtom. Om Cakir igår skulle fattat sitt beslut utifrån exakt samma bevisunderlag som alla andra – tror ni att kritiken mot honom hade varit mildare då? Tror ni att han hade blivit mindre ifrågasatt?
Nej, självklart inte. Det enda som till sist skyddar honom, det sista trumfkort en domare har kvar, är det här: Han dömde utifrån vad han och hans assistenter såg. Om det nu inte finns en absolut sanning så finns det i alla fall en subjektiv sanning.
Det där bygger förstås på att fotbollen försöker respektera att en domare gör sitt bästa, att det blir fel ibland, att det ibland inte ens finns något hundraprocentigt rätt eller fel.
Men vem ska vi vara förbannade på då?
/Simon Bank
Morgon i Westfalen, solsken över Dortmund.
Att sitta på ett tåg genom den här delen av Tyskland är som att resa genom vissa delar av England eller Italien, det finns inte en station, inte ett stopp, som inte omedelbart är kopplat till fotboll. Det här är världens toppfotbollstätaste område, är du inte blind märker du det.
Det finns förstås förklaringsmodeller. En historisk arbetarklassbakgrund, parat med ett modernt ekonomiskt uppsving, men framförallt den där avgörande egenskapen som tagit både Borussia Dortmund och Sjachtar Donetsk ända hit:
Kärlek.
Jag har redan hamrat fast att matchen på Westfalenstadion ikväll kommer att vara den mest fartfrustande fotbollsföreställningen som den här rundan kommer att ge oss. Både BVB och Sjachtar älskar att fylla på, att gå till anfall, att dubbla på kanterna och kasta sig in i straffområdet med fyra-fem spelare.
De är ganska lika. Och de är så väldigt olika.
Det moderna gruvstadslaget BVB, byggt ur askan efter ett misslyckat miljardprojekt och vårdat av den fenomenale Jürgen Klopp, är en ultramodern fotbollsdröm konstruerad kring Klopp-principer om arbete, fart och split vision.
Det moderna gruvstadslaget Sjachtar? Sprunget ur dansen, kärleken, sena frukostar och den där smaken hos ett speciellt, brasilianskt öl.
Ingen storklubb som på sikt ska hävda sig i europeisk toppfotboll klarar sig utan en mastig miljarduppbackning. Ni vet att Sjachtars magnat heter Rinat Achmetov, en av världens 40 rikaste människor.
Gott så, men ingen storklubb som på sikt ska hävda sig i europeisk toppfotboll klarar sig heller utan en tanke som sträcker sig längre än att köpa bra spelare och att vinna nästa match.
Av de Dortmund-spelare som var med i 2-2-matchen i Donetsk kommer åtta stycken från platser som ligger ett par timmars bilresa från Dortmund. Snittspelaren var född 124 mil från Westfalenstadion (då är Sao Paulo-pojken Felipe Santana inräknad). Av de Sjachtar-spelare som spelade samma match var tio födda mer än hundra mil från Donetsk, hälften av dem på andra sidan jordklotet. Snittspelaren föddes 605 mil från Donbass Arena.
Pengar utan identitet är ingenting. Pengar med identitet är allting.
Sjachtar har inte en ukrainsk identitet, annat än på läktarna – men de har en av Europas tydligaste idéer kring sin verksamhet.
Och den där idén föddes under en rumänsk vinterturné i Brasilien 1967. En tvåfotad teknisk ytter som hette Mircea Lucescu blev kvar i landet i en månad, reste från syd till nord och upptäckte ett helt annat liv.
– För en ung spelare som mig, från ett socialistiskt land som ingen kunde peka ut på en karta, du kan föreställa dig hur förtrollande allt var, har han berättat för France Football.
Lucescu förälskade sig i den brasilianska essensen (”fotboll, samba, stranden, sexet” och ”Brahma Chopp, deras bästa öl”). Han återvände flera gånger, både med landslaget och Dinamo Bukarest, bytte tröja med Pelé och utvecklade den fotbollsfilosofi som han sedan skulle ta med sig in i sin tränarkarriär och bort till den allra mest osannolika av platser: ukrainska grovjobbar- och gruvnästet Donetsk.
I tio års tid har Lucescu plockat brasilianska spelare till Ukraina (den förste var den… eh… obrasilianske klumpedunsen Brandão, 2002), i tio års tid har Sjachtar format en identitet och en kontinuitet som gjort dem till en europeisk kraft att räkna med.
Träningarna anpassas efter de brasilianska spelarna (kortpassningsspel, små ytor, mycket teknik), frukosttiderna också (de äter inte så tidigt). Samtidigt är Sjachtar noga med att, av både ekonomiska och pedagogiska skäl, inte köpa spelare som är såpass gamla att de hunnit skaffa sig vanor och ovanor. Kommer du till Donetsk ska du vilja lära dig, du ska vara formbar, och innan du visat att du klarar av det tillåts du inte ens ge några intervjuer.
– Jag brukar säga till dom: ”det är inte era fötter jag behöver, det är era huvuden”. Resultatet ute på planen är bara en konsekvens av allt arbete du gör utanför, förklarar Lucescu.
Sjachtar trummar vidare på sin brasilianska väg, de billigaste biljetterna på Donbass Arena kostar inte ens en tjugolapp och i snitt kommer 37 000 till deras matcher.
De har lärt sig hur Sjachtar spelar fotboll, de vet vilken identitet klubben har. Den råkar bara vara född väldigt långt bort.
/Simon Bank