Det är snart match, det är klimakteriesvettigt på Råsunda, och är det liverapporter ni är ute efter är det Älmhults svar på Johnny Depp ni ska hålla i handen. Jag tänkte bara i all ödmjukhet rapportera om ett världsrekordförsök som just ägt rum här i Solna. Just for kicks.

Det näst roligaste kringverket är Tartan Army, som på sätt och vis har till och med en mer imponerande uppslutning än Bosnien i våras. Halva södra kortsidan är packad av skottar, för en träningslandskamp på bortaplan. Tokiga jävlar. Men det roligaste? Jo, på uppvärmningen ställde fotbollsgeniet/avbytaren Chris Iwelumo upp för att slå lite enkla passningar på tio-tolv meter.

Och Jesus, vilken show.

Fram tills i kväll var Krister Nordin regerande världsrekordinnehavare för bollmisshandel på den här arenan. När Nordin kom hem från Danmark och skulle visa världen hur man tryckte till passningar på kontinenten (Bröndby) så satt bollarna oftare i adamsäpplet än på fötterna.

And did Iwelumo beat him.

Det var inte det att han var ovän med bollen. De hatade varandra. De ville slå ihjäl varandra. De kastade sig mot varandra med frenesin hos Batman och Jokern. Ni skulle varit här, ni skulle sett det.

Och nu är det match.

/Simon Bank

PS. Efter en sommar som den här: I U21-kvalet krossar alltså Island Tyskland just nu (4–1), medan Finland håller 1–1 mot Bojan Krkic och hans Spanien. Just sayin.

Ja, och vad ska till för att få den där late Simon Bank att överkompensera med två inlägg på en kvart?
Tja, vad sägs om sommarens roligaste fotbollsporträtt?

Om ett par timmar debuterar Cesare Prandelli som italiensk landslagstränare. Jag är lika glad som ni åt det, men särskilt lycklig är jag över att Gazzetta dello Sport idag gått till botten med vilken sorts person signore Prandelli är. Vi har redan sett hur snygg han är, vilka jackor han bär, och den djupa mänskliga värdigheten hos en man som upplevt den största av sorger men gjort det med ryggen rak, mitt ute bland folket.

Men skämtaren Prandelli?

Jajjemen. Han gjorde ju fem säsonger ihop med Glenn Strömberg i Atalanta, och smittades av Kamratgårdsbacillen. Dåvarande tränaren Emiliano Mondonico berättar hur de där två en gång monterade ner hela hans hotellrum – säng, garderob, allt – och gömde delarna. Mister konfronterade Prandelli, som blånekade.
– Tror du verkligen att JAG…?

Han brukade tydligen ringa och fejkintervjua yngre spelare i laget (en annan Blåvitt-specialitet från tidigt 80-tal), och även om det inte finns några uppgifter om klippta D&G-kalsonger så kan vi inte utesluta det.

Dessutom satte förbundskaptenen-to-be dit Lerkils-mästaren själv när han fick chansen.

– Jo, han gjorde det mot mig en gång. Han satte tandpetare i halmstolarna i restaurangen. Nån satte sig och stack sig. Jag satte mig lite för snabbt och fick skitont, det började blöda på låret. Vi fick kalla dit läkaren, berättar Glenn.

Om fyra timmar landslagsdebuterar Mister Prandelli. Sisten in på uppvärmningen får surströmming i bilsätet och tigerbalsam i fillingarna.

/Simon Bank

Veckans mest intressanta kollektiva koll? Frankrikes Lolo-inventering i Oslo.

Veckans mest intressanta individuella ivorian-inventering? Super-Mario Balotellis test mot Elfenbenskusten ikväll.

Det finns spelare som definierar sin omvärld lika mycket som de definierar sig själva, och Balotelli är ju en sån, på samma (och inte alls samma) sätt som Zlatan Ibrahimović varit det i Sverige. Om Shakespeare varit bara lite mer levande hade han slagit sig ner i Brescia och skrivit en femakters pjäs om grabben.

Allting finns ju där. Kampen mot inbillade och verkliga spöken, mot inre och yttre fiender, och den tar liksom aldrig slut. Häromdagen gick Roberto Baggio, som mest hade sitt utanförskap i sin genialitet (och i Lippis taktikblock), ut och sa att det var peccato, synd, att Balotelli verkar vara förlorad för italiensk klubbfotboll. Och samtidigt publicerade tidningar i Palermo och England intervjuer med Super-Marios biologiska pappa, metallarbetaren Thomas Barwuah, som berättar om hur han ”förlorade sin son”.
– Han har aldrig kommit ihåg oss. Inte på födelsedagar, inte på jul, ingenting. Han är inte samme pojke som jag kände när han var liten, som alltid skrattade och log. Han var trubbel, men på ett bra sätt.

Intervjun är sorglig, gjord i en lägenhet med barnbilder av den förlorade sonen. Ni kan storyn, hur familjen flyttade till Brescia, och lät Mario tas om hand av fosterfamiljen Balotelli.
– Vi ville ha honom tillbaka i tio år, men varje gång vi försökte stoppade domstolarna det och med åren så blev han allt kallare mot oss. Balotelli-familjen känner folk och har inflytande, det fanns inget vi kunde göra.

Intervjun publicerades när Inter var iväg på USA-turnén, nu har Mario kommenterat den.
– De sa saker som var felaktiga och vaga och som satte min adoptivfamilj i dålig dager.

– Jag kan inte släppa det, särskilt som min riktiga familj bor i Brescia, den som alltid älskat mig och fostrat mig. Det är den enda familjen som verkligen känner mig som Mario.

Mario fostrades i en familj, sen en familj till, och blev en personlighet som var för spretig och speciell, kanske till och med för att få plats i Serie A.

Ikväll spelar han landslagsfotboll under en ny förbundskapten. Han är den han är, det ska gudarna veta, men jag håller på honom den här gången.

/Simon Bank

Lördag i livet, och eftersom jag tillbringat den i Lyon har jag bara snabbskelat åt andra håll. Jag noterade alltså att London-lagen haft lite målroligt, att Bundesliga-lagen fortsätter ha en bra resultatsommar, att Thomas Müller inte har krökat bort sin fotbollshjärna, att Moussa Sow kom hem till Rennes och förstörde festen och att Marseille… på något mediokert märkligt sätt fortfarande är Marseille.

Men här då?

Jo, matchen får ni läsa om på papper och nät om ett par timmar. Jag tänkte mest snabberätta att jag såg två av världens absolut bästa unga fotbollsmålvakter spela 0–0 mot varandra.

Om det kan man säga att jag fortfarande inte fattar varför inte Wenger lägger upp 20 miljoner euro och snor Hugo Lloris (även om Akinfejev också är ett bra val), men Lloris kan ni vid det här laget. Intressantare med Stéphane Ruffier, som lär stå för Frankrike mot Norge i veckan.

Det finns en väldigt fin liten historia om honom, som jag väntat på att få berätta, och eftersom han var lysande ikväll så är det väl lika bra att vi får det gjort.

Ruffier är född i Bayonne, franska Baskien, och skrev u-kontrat med Monaco redan som femtoåring. Det var långt hemifrån, hårda krav, en tuff miljö för en liten grabb. Ett tag tänkte han, på allvar, ge upp. Hans mamma märkte det på honom, hörde honom säga det i telefon. Han ville flytta hem, han ville börja om.

Och vad gör en mamma då? Vad säger hon? Stéphane Ruffiers mamma förstod att hon inte kunde säga något alls, men så slumpade det sig så att hon hamnade i en incheckningskö bredvid en kille hon kände igen väldigt väl.

Det var Robert Pirès, regerande världs- och europamästare och en av lille Stéphanes största idoler.
Vad göra?
Mamma Ruffier gick fram, sade hej, förklarade läget – och Rob förstod. Han tog hennes mobiltelefon, ringde till Monaco och sa hej.
– Stéphane, upp med huvudet. Älskar du att spela fotboll? Nu har du chanser att få det till jobb. Jag har också haft jobbiga perioder, men aldrig gett upp.

Stéphane lyssnade, Stéphane lydde, och på onsdag debuterar han i A-landslaget.

Visst älskar vi våra mammor ändå.

/Simon Bank

Direkt från Lyon, där jag har helhängt ett halvdygn, pratat Partilleprat och putsat min prekognitiva klärvoajans. Nu är det lördag, nu börjar den europeiska ligafotbollen, jag har kollat läget med Monacos trupp nere i hotellobbyn (de gäspar mest) och börjat småfila på den utlovade ligaguiden.

Årets upplägg? Vi kör i sjok. De som åker ur först, sen jobbar vi oss uppåt. Det kommer att ta ett tag, men det får ni stå ut med. Solen skiner, och om inte Bocuse ska gå i konkurs så måste ju någon dit och äta lunch.

20:e plats:
AC Arles-Avignon

Vilka är de?
Frankrikes Ljungskile. Miniklubb i skuggan av en stor klubb (IFK Göteborg/Marseille), som gjort en sagoresa genom seriesystemet och som försöker knåpa ihop ett lag med inga medel alls.

Vad behöver vi veta?
Arles har tagit sig från division fem (CFA 2) till Ligue 1 på fem säsonger, som första klubb i Frankrikes historia. Och de gjorde det trots att de i fjol var nykomling i tvåan, med seriens klart minsta budget (50 miljoner kronor).

Fram till i fjol spelade de sina matcher på en arena för 2000 personer, men de löste sin elitlicens genom att flytta till lite större grannen Avignon och bilda en hybridklubb, och de gjorde det bra. Arles förlorade bara en match av nitton på hemmaplan förra säsongen.

Själva övergången från småklubb till elitklubb och från småortsklubb till stadsklubb har annars inte varit helt friktionsfri. I våras tog de två nya ägarna/presidenterna Salerno/Perrot över för att lösa problemen – eftersom det gick så bra för Saint-Étienne med den lösningen?! – och det första de gjorde var att riva kontraktet med en av Frankrikes populäraste tränare.

De löste det där sen, men om de lyckas göra om Arles till en riktig Ligue 1-klubb med en minibudget på 180 miljoner ska de ha både medaljer och diplom.

Truppen?
I fjol var André Ayew lagets glittrande stjärna, men en sommar och ett fantastiskt VM senare är han tillbaka i OM för att slåss om ligatiteln.

Och ersättarna?

Ett ungt lag, kompletterat med bosmanfall, lån och ett gäng spelare som haft svårt att lyckas någon annanstans. En kökkenmödding av spelare som vill bli något och förmodligen aldrig blev något. Estevan har plockat mannen med världens bästa ytternamn från Strasbourg: Franck Dja Djédjé, han har Bosman-snott landslagsmeriterade algeriske länkspelaren Bouzza Hameur från Blackpool, och gratisfyndat välskolade Le Havre-pivoten Jamel Aït Ben Idir, 26.

Ja, och om ni är ute efter de tyngsta profilerna så…
1. De har lånat hela Leicesters favorit-geni Yann Kermorgant!
2. De har hyrt in Robert Duverne, landslagsfysiologen som aldrig kommer att bli bjuden på Patrice Evras bröllop.

Tränaren?
Michel Estevan är alltså mannen som fört Arles hela vägen upp från femman, och som för det fick sparken. Han verkar sympatisk, pratar roligt och har en hel stad bakom sig. Sommarbråket med de nya presidenterna handlade om att han förhandlat till sig en för bra lön, de rev kontraktet och lyckades sen återanställa honom. Frågan är hur mycket det skadat deras relationer.

Estevan måste trolla för att hänga kvar, få legosoldater (Kermorgant och Dja Djédjé har spelat i sex klubbar på sju år) och ynglingar att fungera som ett lag och mitt i allt det där pusslandet lyckas få talanger (Rémy Cabella!) att utvecklas. Årets tuffaste jobb.

Tipset?
Ska man utföra mirakel är det bra om man har viss erfarenhet av det. Arles har det – men inte kan det räcka en säsong till? De blir sist.

19:e plats:
Brest

Vilka är de?
Trelleborg. Märkligt språk, liten stad, viktig hamnstad, och ett folk som genom att vara det som fransmännen kallar têtu – tjurskalliga – lyckats ta sig till toppen mot alla odds.

Vad behöver vi veta?
Att det är den enda klubb som fått David Ginola att spela division II-fotboll…

Brest är en del av en fotbollsrenässans i Bretagne som omfattar de flesta (Guingamp i cupfinal, Lorient går bra i Ligue 1, Rennes utmanar de stora) utom historiska jätten Nantes. Brest blev tvångsnedflyttade i början av 90-talet – Ginola-åren – med skulder som var så stora att de till slut knäckte klubben. De började om på nytt, i division tre med en ny klubbkonstellation, och först nu är de tillbaka igen.

Återvinningsdirektören Michel Guyot tog sig an klubben för fyra år sedan och har arbetat strävsamt och lugnt för att med små medel etablera klubben på elitnivå. I fjol kom chansen att gå upp, och de tog den med god tid kvar. Brest är en liten klubb, i en liten stad uppe i Finistère, de drog bara över tiotusen en gång i fjol. De budgeterar för 240 miljoner i år, en omsättning som är näst minst i Ligue 1 men som hade varit särsklassigt mest i allsvenskan.

Och nej, jag vet varken om Bodil Malmsten sett dem spela eller vad vattnet kostar på (den renoverade) arenan.

Truppen?
En helt annan strategi än de andra (Arles, Caen) som gått upp. Brest har helt enkelt satsat på att behålla det man har, och lita på att de håller i den här divisionen också.

Det finns verkligen inga garantier. Bara sju av spelarna har varit på den här nivån förut, den i särklass mest erfarne är högerbacken Omar Daf, som spelade från start i Den Där Matchen. Nolan Roux, 22, var lagets skyttekung i fjol (15 mål), har kontrakt i tre år till och kommer att vara spelaren som avgör om de är här för att flyta eller sjunka. Stort ansvar på en liten kropp.

Årets värvning? Mario Lička, landslagsmeriterad tjeckisk innermitt vars farsa (Werner Lička) var proffs i Grenoble på 80-talet.

Tränaren?
Alex Duponts stora claim to fame som tränare var den sensationella ligacuptiteln med lilla Guegnon 2000. Han utsågs till årets tränare i fransk fotboll för det, och har i princip lyckats överallt han varit sedan dess. Efter ett par turer i arabvärlden (han har tränat U21-landslagen i Qatar och Förenade Arabemiraten) är han tillbaka i fransk fotboll, där han fortfarande är mycket respekterad. 

Tipset?
Det är klart att det kommer att bli tufft, förmdligen för tufft, men det är en sympatisk modell Guyot/Dupont byggt upp inför återkomsten. Näst sist.

18:e plats:
Nancy

Vilka är de?
Ett lite större Åtvidaberg. Smart liten klubb som tronar på minnen från ett ofattbart 70-tal, då de ledda av en karismatisk anfallsstjärna (Edström-Platini) och som tagit sig tillbaka och slåss för att stanna.

Vad behöver vi veta?
Att den legendariska bilden av a-statement-making Diego togs i Nancy.

Nancy är en äkta men speciell klubb, med en speciell mentalitet, lite småborgerlig och mycket familjär. Om ni tänker er en kombination av Örebro och Åtvid är ni kanske ännu närmare. Presidenten Jacques Rousselot har styrt och skött föreningen sedan 1994, Pablo Correa har tränat laget sedan 2002, Paul Fischer har varit hans assistent lika länge. De vet vad de gör, de har en historia av starka ledare, och de arbetar långsiktigt med målet att etablera Nancy på övre halvan i Ligue 1.

Klubben är i mångt och mycket amatörcyklisten/livsmedelsmagnaten/maratonlöparen Rousselots eget projekt, och han är oerhört populär (även om två ultrágrupper gick i strejk häromåret för att protestera mot att deras tifon censurerats). I år har han sagt att de ska upp på övre halvan och kriga, och han brukar få som han vill. Nancy är en välskött klubb, men de är inte utan problem. När laget åkte på träningsläger i somras fick de ta tåget genom hela Frankrike. För att spara pengar.

Truppen?
Hmm. Här har vi ju problem.

Först och främst är Youssouf Hadji (gamle marockanske landslagsstjärnan Mustaphas lillebrorsa) avstängd fram till november för att ha attackerat en domare i våras. Där försvinner många mål. Sedan har Issiar Dia gått till Fener, och där försvinner mycket fart.

Nancy har chockvärvat Vahirua från Lorient, en av 2000-talets mest naturliga tior, och om ni undrar hur bra han är på att länka spel så kan ni ju fråga Kevin Gameiro. Frågan är vem han ska slå sina målsökande kontringsmissiler till nu?
Jag är helt enkelt lite tveksam till den här truppen, möjligen kan Paul Alo’o Efoulou få ett Dia-genombrott i år och rädda dem?

Tränaren?
Jodå, Pablo Correa kan sitt Nancy. Han har varit här i femton år nu, som tränare och spelare och har suttit längst av alla Ligue 1-tränare. Han har ett jäkla humör och kämpar för att ta steget från att vara en säkerheten-först-tränare till att hitta mer publikvänliga strategier. Rousselot har investerat mycket i honom, och han lär få sitta kvar nästan oavsett hur det går.

Tipset?
Normalt ska Nancy sluta lite högre upp, men det känns som att utvecklingen gått i stå lite de senaste säsongerna. Hur klarar de sig utan Hadji i början? Hur intresserad är Vahirua om det börjar gå trögt? Det finns lite för många frågetecken, och jag går på känsla: De kan åka ur.

/Simon Bank

Jag har rest hit och dit, till och med haft roligt utan sprit, men nu är det väl ändå hög tid att jobba igång något slags fotbollssäsong?

Jodå. Om ni kan hålla er ett par timmar så ska vi se till att ge er en behändig ligaguide inför allvaret i den franska ligan, som ju rullar igång imorgon. Utan Domenech, utan Evra, utan Anelka och utan den där fysiologen som kastade sin ackredite… nä, förresten, han är med. Enligt en pinfärsk opinionsundersökning i France Football så har landslagets formidabla fiasko (i Frankrike har man numera döpt det, kort och gott, till Knysna, efter semesterorten där Les Bleus bodde under VM, i sängar à 600 euro natten. Och då ingick inte ens minderåriga prostituerade från Café Zaman) skadat fotbollsintresset rätt rejält i hexagonen.

Av de som själva kallar sig ”fotbollsintresserade” uppger var åttonde att intresset för favoritlaget blivit mindre, var femte att intresset för Ligue 1 blivit mindre, var fjärde att det allmäna fotbollsintresset blivit mindre och 43 procent att intresset för landslaget blivit mindre.

Det finns en del att bevisa, med andra ord. Men vi har en Petter Hansson i monegaskisk målform, en Kim Källström som återigen och trots allt lär spela en viktig roll i OL, och en liga på väg in. Guide kommer, pö om pö, med start alldeles snart.

En annan intressant uppgift i den där opinionsmätningen kunde man se när de fotbollsintresserade fransoserna/fransyskorna ombads berätta vilken toppliga de såg som ett föredöme att följa efter. Facit:

La Liga 37 procent
Bundesliga 23 procent
Premier League 22 procent
Ligue 1 11 procent
Serie A 2 procent

Nu ska vi ha klart för oss att den franko-italienska relationen inte är helt friktionsfri när det gäller fotboll, men jag tycker ändå att bedömningen i stort sett är riktig. Jag hade nog hävdat att Bundesliga är de som bäst löst övergången till den moderna fotbollen, och att Italien lyckats i särklass sämst. De har de bästa berättelserna, det bästa laget, det bästa av väldigt mycket – men vi får vänta ett par år innan Serie A är ett föredöme igen, och de formande åren börjar just den här säsongen.

Och om man i Frankrike pekar mot Spanien – det kanske är naturligt efter den här sommaren – så kan väl vi göra det också. Veckans fotbollspolitiskt mest spännande skärningspunkt (ja, utöver den mellan Tottenham Hotspur och Young Boys, som ju effektivt är en skärningspunkt mellan gott och ont) går mellan Barcelona och det spanska fotbollsförbundet.

Ni har säkert redan läst om det, men det är värt att lyfta igen. Världsmästarna möter Mexiko i en träningsmatch i Mexico City på onsdag, och Del Bosque (Galácticos-Del Bosque, mind you) har alltså kallat sju Barça-spelare till landskampen, tre dagar före supercupen mot Sevilla.
– Orättvist! dundrade Dani Alvés på dagens presskonfa, Zubizarreta har sagt samma sak.
Vad det visar är väl egentligen mindre en Madridlutning i förbundet, och mer vilken omöjlig sits en förbundskapten sitter i år 2010.

Ska han tillfredsställa kunden (publiken)? Sin arbetsgivare (förbundet)? Sina leverantörer (klubbarna)? Eller sina arbetare (spelarna)?

Utöver att Del Bosque rimligen valt helt åt helvete fel den här gången så är det lätt att förstå problematiken. Men spelarna har ju precis tagit av sig badshortsen. Och det kan rimligen inte ha varit helt enkelt för alla av dem.

Nåja. Nu börjar vi baxa den här stenen uppför backen igen, och ser var vi landar till slut. Break’s over. Bollen är här igen, dags att sluta grina.

/Simon Bank

Jaha. Det var det, det.

Rosenborg tremålsmanövrerade ut AIK, och om det var ett väldigt trist Champions-miss-jubileum (tionde raka) för svensk fotboll så fanns det i alla fall en liten poäng i den här förlusten i AIK. Om Europa-äventyret kostat en del i energi så borde det, trots siffrorna, ha gett en del i självkänsla – och den kan Gnaget behöva här på hemmaplan.

De gjorde ju det här helt okej. Inte så att de förtjänade mer än de fick, och inte så att de skapade särskilt mycket i anfallsväg, men den lite ökade koncentrationen, den lite mindre pressen, gjorde att de kunde gå in i två skandinavderbyn och spela riktigt, ordnad fotboll.

De fick till och med mer utrymme för eget spel ikväll än senast, Mohamed Bangura fick boll i fler och bättre lägen och såg inte bara ut som en spelare som bottnar på den här nivån – han hör hemma här, och förmodligen högre upp ändå.

Däremot gör inte ett kvalitetstömt och söndervärvat AIK det, det är inte märkvärdigare än att de mötte ett lag som är både mer samspelt och bättre individuellt.

Precis som på Råsunda så syns det ju att Dulee Johnson klarar sig, och att Bangura och Atta är på riktigt. När de kommer nära varandra och kan kombinera händer det saker. Men resten… ett par av dem kan göra det bra i en fungerande miljö, men så mycket mer är det inte. Ska man ställa frågor till Alex Miller så är det samma som senast.

Varför spelar han en otränad, orörlig Ljubojević när de ändå inte spelar target-fotboll? Jag frågade honom om det senast, om tanken bakom att spela big man-little man på topp, men då menade han att det inte alls var tanken.

Då undrar man lite vad tanken är. Ljubojević är inte Laudrup, om man säger.

Jaja. AIK hängde kvar i en halvlek och lite till, men ett skyttekungsmål (Rade Prica) dödade matchen, ett juniormisstag (Turina) begravde den och ett superskruvat sandåkersskott (Lustig) rundade av.

I en halvlek gjorde AIK ett gott dagsverke. Det kunde varit värre.

…ja, och det var det ju för en del andra.

Fiaskoligan?

Tja, att Celtic rasar är faktiskt inte särskilt överraskande. Braga är ett starkt lag, och ett ekonomiskt pressat Celtic är inte vad de varit.

Nä, den stora smällen är förstås Fenerbahçe. Jag hade ett öga på andra halvlek, och utöver en pigg Gökhan Gönül och en kvick Issiar Dia var det ett platt, svagt och korkat coachat fotbollslag. Sista chansen rök när Stoch filmade till sig ett rött kort (senast var det Kazim-Richards som åkte ut tidigt), och 0–1 mot Young Boys, hemma på Şükrü Saracoğlu… undrar vem som tränar Fener nästa vecka.

/Simon Bank

En av de enklaste och mest intressanta genrerna inom journalistikt berättande är vad-hände-sen? Man letar upp en äldre historia, följer trådarna in i nutiden och ser var de blev av.

Man behöver inte ens backa särskilt långt.

För två år sen skrev jag en krönika om ett knippe allsvenska talanger som inte bara var svenska talanger. Emir Bajrami, Labinot Harbuzi, Etrit Berisha, Agon Mehmeti och Anel Raskaj hade precis börjat härja i allsvenskan, och de hade och har det gemensamt att de har rötterna i Kosovo allihop.

Nu vet vi ju vad som hände. Emir hamnade i landslaget och Twente, Labbe drog till Turkiet och gjorde det bra, Etrit petade Petter Wastå ett tag, Agon fortsatte vara en off-and-on-spelare i Malmö utan att någonsin sluta vara en supertalang. Och, för att ta en till: Erton Fejzullahu gjorde succé i Mjällby och U21 och hamnade i Holland.

Och varför dammar vi av det just nu? Äh, ingen särskilt orsak. Men det här har varit en vecka till när kosovo-svenskarna seglat upp till ytan i allsvensk fotboll. Besart Kalludra har inte slagit sig in i Åtvidabergs a-lag än, men det finns andra.

I lördags avgjorde Mehmeti för Malmö mot AIK, i samma match som Dardan Rexhepi byttes in på slutet.

– Klart att jag snackar en del med Agon. Vi är ju från Kosovo båda två. Men jag är kanske mer som… äh, man ska ju inte säga det, men jag spelar kanske mer som Zlatan, sa Dardan när vi snackade efteråt.

Han är större än Agon, starkare och kanske bättre försäkrad mot skador. Det ska bli roligt att följa honom.

Det var lördagen.

I söndags såg jag Anel Raskaj slå Laudrup-assists när Halmstad slog IFK Göteborg, innan han gick ut och berättade att han bestämt sig för att spela för Kosovos landslag.

Och i måndags klev så Astrit Ajdarevic från Kosovo in och blev seriens hetaste målskytt med två mål mot Elfsborg.

Vad jag vill ha sagt med det? Inte så mycket, mer än att det finns fler länder än Tyskland som har en spännande, ny sorts fotbollsgeneration på gång.

/Simon Bank

I den moderna, globaliserade fotbollsbyn spelar alla samma sorts fotboll, ingen sticker ut, de nationella särdragen hamnar på historiens bakgård och ni behöver inte längre någon guide som kan berätta om varför det ena eller andra laget spelar på ett visst sätt.

Som fotbollsexpert är det inte utan att man känner sig hotad och obsolet – och det är därför vi idag lyfter på redaktionskepsen för lag man kan lita på.

Be en fransman att definiera vad ”hetlevrad” betyder och han kommer att peka på Korsika och säga att ”de där nere på ön, det är ena hetlevrade jävlar”. Be en italienare att göra samma sak och han kommer att peka mot öarna och säga att ”sicilianarna är galna, men de där sarderna är tamigfan ett folkslag för sig”.

Igår möttes, för första gången, Bastia och Cagliari i en vänskapsmatch på den sardiska landsbygden.

Hur tror ni att det gick?

(Det är Jeda som får stryk, Larrivey som rusar in, domaren som får nog och bryter matchen med en kvart kvar. På den sportsliga fronten ska vi mest notera att Marchetti inte stod i mål för Cagliari, han borde skriva på någonstans i veckan).

/Simon Bank

Ni får ursäkta det lite låga tempot, men det är som det är. Efter en skånsk turné hamnade jag i Bohusläns skärgård, med mer fokus på annat, viktigare, och mindre på den digitala revolutionen.

I väntan på ett Champions League-kval och på ett blogginlägg om det – eller möjligen om satir, sverigedemokraterna, Al Qaida och journalistik – så får ni hålla tillgodo med en anekdot och en bild.

Anekdoten fick jag av en serieledare, bilden av en av de mest begåvade galenpannor jag känner.

Vi tar dem i den ordningen.

Om ni följer allsvenskan såg ni ju att HIF hoppade upp på segervagnen igen i måndags, 3–1 mot Häcken. Om ni följer HIF så noterade ni kanske dessutom att någon saknades i truppen. Om ni följer MFF kanske ni hade haft en teori om varför.

Alltså – Hannu Patronen, Helsingborgs finske mittback, har dragits med sviter efter en hjärnskakning, och det är förstås alltid otäckt. Mot Häcken i förrgår var han till slut redo för en plats på bänken, och det var så det var tänkt från början.

Men eftersom Hannu är en finsk profilvärvning i en skåneklubb så hittade han förstås ett sätt att skada sig igen.

Kapsyl i ögat? Nä. Skadad i hemmet? Nix. Allt det där har ju MFF-Litti redan gjort. Patronen såg istället till att slå i huvudet två gånger om när han klev in i sin bil, och fick därmed en omgångs vila till.

Grattis till denna veckas Litmanen-stipendiat. Hoppas du är tillbaka på planen snart.

Ja, och så bilden då. Den kommer lite sent, och jag hade missat den helt om det inte vore för en underbar kollega som heter Gunnar. Men ni är värda den ändå:

Ett porträtt av ett geni som heter Andrea, ett porträtt av en stor seger för ett litet fotbollsland som heter Slovakien och ett porträtt av ett italienskt fotbollsfiasko. Allt i ett:

/Simon Bank