Bobbie Friberg da Cruz åker dit för fortkörning och döms till arton dagars fängelse, och ingen i världen är överraskad. Ja, inte över att han döms till fängelse, men över att han till slut gör det för att ha varit för sen till en träning.

Det är, om man säger, inte första gången i Bobbies liv som han är lite sen till jobbet.

Professionella fotbollsspelare är rätt ofta drönare, i olika grad. De tränar, de åker hem, de vilar, de vilar lite till, de spelar tv-spel och börjar om igen. När Bobbie och brorsan Johan spelade i Gais levde de inte bara upp till den myten – de förstärkte den. De spelade Pro Evolution Soccer på nätterna, vaknade lagom till träning, var en form av reinkarnerade Kronblomstyper som råkade ha grymma fotbollsegenskaper och en förbannad massa charm. 

Dessutom kunde de ju prata. En gång, jag minns inte i vilket sammanhang och jag minns inte vem av dem även om jag är rätt säker på att det var Bobbie, fick de frågan om vad de ville att det skulle stå på deras gravsten.

Bobbie funderade ett tag, log Bobbie-leendet och svarade:

– Dom där kunde blett nåt.

Jag är inte överraskad av att han var sen till träningen med Kongsvinger eller att han hade oturen att åka dit. Framför allt är jag inte ett dugg överraskad över att han tar sitt straff och säger helt rätt saker när folk ringer och frågar om det. Bröderna Friberg da Cruz… charmtroll, talanger, begåvningar, slashasar. Dom kunde verkligen blivit nåt.

/Simon Bank

Vad är det för dag idag?

Måndag? Jorå. Dagen då Helsingborg ska försöka hoppa upp på guldvagnen igen? Jajjemen. Första dagen efter semestern? För en del.

Ja, och så är det ju första dagen av Pride-festivalen i Stockholm också, och det ska vi naturligtvis uppmärksamma här också.

Vi gör det med att ta oss över det stora havet, till Brasilien. Vi tog upp en del av sexproblematiken under VM, när evangelist-Kaká anslöt till kampen mot prostitution och människohandel. Då skrev vi om hur utbredd prostitutionen är där, och vi gjorde det utan att egentligen röra vid den största horskandal som fastnat i den brasilianska fotbollen de senaste åren.

Ni kan den ändå, ni minns hur Fenomen-Ronaldo under en tung period av sitt liv lyckades hamna på ett motellrum med tre transvestiter och blev utpressad, helt friad och tvingad att löpa gatlopp i pressen.

Det var inte så konstigt, men det handlade inte så mycket om sexköp i sig (apropå verkligen inget alls – har ni hört tv-reklamen från Sova, som lovar ut grymma sängköp? Visst är det omöjligt att höra något annat än ”sexköp” i den där filmen?) utan om att han… ja, att han var i ett motellrum med tre transor.

Jag har berättat om hur Flamencos ultrás hånat Ronaldo för det där i en rätt rolig läktarsång, men vi har inte pratat så mycket om hur fotbollen och livet i Brasilien mer än någon annanstans är förknippad med sexualiteten (på 70-talet kunde Dada skryta om hur han höll runktävlingar före match, men att fyra gånger var lite för mycket för att prestera på topp). Ni kommer ihåg Djurgårdsprospektet Bruno Carvalho som vek ut hela sin glada kropp i gay-magasin, eller den ståndaktige Vampeta som gjorde precis samma sak (ni får jävlar i mig googla själva den här gången). Robinho beställer upp 40 kondomer till rummet, Vagner Love spelar in porrfilmer som sprids över nätet (GOOGLA SJÄLV, SÄGER JAG).

Fotboll är sex.

Eller, rättare sagt: Fotboll är straightsex.
 

När gaymagasinet G – det som vek ut både brassebruno och Vampeta – skulle publicera nakenbilder av Lucas Pugliessa, en Kaká-look-a-like, hotade Kakás advokater omedelbart med en stämningsansökan. Och ni kommer kanske ihåg hur São Paulos Richarlyson ”anklagades” för att vara bög av en Palmeiras-ledare, och hur domaren avslutade förtalsmålet med att konstatera att:

– Fotboll är en viril, maskulin sport, inte en homosexuell sport. Richarlyson borde stängas av på livstid av Fifa.

Brasilien är ett frisinnat land, med en öppen relation till sexualiteten så länge som den inte spränger gränser för mycket.

– Fotbollen distanserar sig från varje antydan om homosexualitet, trots att det är accepterat i samhället i stort, förklarade Sócrates i en intervju häromåret. Och författaren Alex Bellos har skrivit om hur laget FC Roza, från Ronaldos trakter i Bento Ribeiro, består enbart av transor som använder fotbollen som ett sätt att ”bli accepterade av samhället”.

Fotbollen är livet, och kan man bli en del av fotbollen är man också en del av livet.

Den som hade mest och bäst saker att säga om Ronaldo-skandalen var den brasilianske vissångaren Cateano Veloso, som såg sexhånet och gatloppet och plockade fram en 25 år gammal sång som heter Tres Travestis, tre transvestiter. Han sjöng den först, höll ett tal sen:

– När jag såg min vän Ronaldo bli intervjuad i tv kom jag att tänka på en sång som jag skrev, som är full av ömhet inför transvestiter. Musik är poesi, precis som Ronaldo är i fotbollen, och att sjunga den nu är ett sätt att uttrycka vad jag känner inför det här fallet. Efter vad jag förstått vägrade han betala och blev hotad. Hans privatliv angår ingen, och han har gett oss mycket glädje. Sånt är livet: komplext och vackert, som transvestiterna. 

Och det där kan vi ju tänka en del på en måndag när Pride precis slagit upp portarna, och det just gått ett par timmar sedan Richarlysons São Paulo förlorade mot Santos på ett självmål – i en match då en ganska speciell streakare stormade planen. Just for the hell of it.

/Simon Bank

Den tiden av året. De stora sammanhangen lämnar plats åt de små, fotbollskonsumtionen blir fragmentariserad istället för analytisk, man ser en skärva här och en där och pusslar så gott man kan.

Det händer ju helt enkelt inte så mycket.

Silly Season är mer Selly Season, väldigt många klubbar är mer intresserade av att sälja (jo, jag tänker rätt mycket på Juventus här, men också på Barcelona och Milan) i första hand, innan de kan ta nya tag i plånboken. Genoas supermercato är inget man djupdyker i, flickornas U20-VM och pojkarnas U19-EM har jag helt enkelt inte hunnit med att följa med någon ordning än. Och även om dagens semisvenska transfernyhet (Milan ”Lola” Smiljanić till Partizan på lån) så får vi mest försöka blåsa bloggliv i det vi har.

Till att börja med en vag spaning och en konkret rumänrapport. Hur låter det?

Med ett empiriskt underlag av totalt en sextonårsmatch tänkte jag dra fram en ohederligt långtgående minianalys. Jag var i Göteborg och såg Häcken hacka Helsingborg i torsdags, och passade på att lägga en mellandag på Gothia Cup därefter (idag drar jag till Malmö och hoppas få se det gamla MFF möta det nya AIK). Jag talade, som vanligt, om för cupgeneralen Dennis Andersson att konkurrensen blivit sämre än den var för nitton år sen, då bara riktigt starka lag – med ohyggligt starka avbytarbänkar – kunde bli mästare. Andersson berättade, när vi blev mer allvarliga, att det nu för tiden är omöjligt att locka superlag till Gothia i de äldre åldersklasserna – helt enkelt eftersom alla sextonåriga talanger redan hamnat i storklubbar som har annat än Gothia Cup att tänka på.

För tio år sedan kom ungdomsskolor med briljanta sexton- eller artonåringar till Gothia. Nu kan de möjligen locka över briljanta tretton- eller fjortonårskullar.

Changing world, this.

Och på samma tema, den nya världen, ordnar jag in den match jag faktiskt hann se igår. IFK Göteborgs Irak-chockade sextonåringar spelade kvartsfinal mot Sussex-klubben Cuckfield Cosmos FC. IFK (med tio man i andra halvlek efter en dum utvisning) vann på straffar, innan de åkte ut på straffar i semifinalen, och vi kan använde dem som empiriskt underlag för en tankediskussion.

Alla som följer svensk fotboll och ungdomsfotboll vet att Blåvitt revolutionerat sin u-satsning under Roger Gustafsson. Teknisk skolning istället för resultatjakt, långsiktighet istället för pojk-SM-guld.

Igår såg jag alltså ett svenskt P16-lag där ledarna i en hel match stod och coachade med samma ord:
– Rulla! Våga! Håll i bollen! Lugna ner! Konstruktivt nu!

Ja. Och det där låter ju fantastiskt fint.

Men hur enkelt ändrar man en kultur? Egentligen? Räcker det med att säga ”rulla boll”? I mångt och mycket är det en debatt för hela den svenska fotbollen.

Modern fotbolls viktigaste framgångsfaktor är inte att spela si eller så, utan att göra det snabbt. Beslutstid är, om inte allt så i alla fall väldigt mycket. Laget som IFK mötte, Cuckfield, var ett rätt mediokert tonårigt bollsparkarkollektiv från Sussex – man skulle kunna säga att de spelade som de IFK-lag jag själv alltid förlorade matcher mot när jag var sexton: Fram med skiten, in och jobba, vinn närkampen och nästa närkamp och slå ett inlägg och kom till avslut. Route One.

Cuckfield visste Exakt Vad De Gjorde. I varje moment. IFK Göteborgs sextonåringar (som lika gärna hade kunnat vara HIF:s eller BP:s eller Elfsborgs) fick bollen och tänkte varje gång: ”Nu ska jag… vårda, vända, rulla”.

Och här är grejen: Är du grundfostrad i en annan kultur, i Italien eller Spanien, så tänker du inte, ens när du är sexton, att ”nu ska jag… vårda, vända, rulla”. Det sker per automatik, eftersom det helt enkelt är så man spelar fotboll. Det går reflexmässigt, snabbt, utan tanke.

Det finns inget egenvärde i att skapa kortpassande spelare, men det finns ett egenvärde i att skapa bolltrygga spelare, eftersom den bolltryggheten kan användas till att fatta taktiska, smarta val. När Cesc Fàbregas var sexton kunde han tillräckligt mycket om bollvård för att snabbt kunna välja att skita i den och skicka bollen sextio meter på chans, för att bryta mönster.

Poängen? Att svensk fotboll gör helt rätt som fostrar en ny sorts spelare, med nya, mer internationellt anpassade egenskaper. Men nya sorters spelare garanterar varken en kulturrevolution eller framgångar. Lägg till Tid och Taktisk intelligens så har vi chansen att komma någonstans.

Ja, där har ni den vaga spaningen. Och den konkreta rumänrapporten?

Tja, den knölar jag in under det gemensamma temat ”kulturförändring”.

Vi försöker uppriktigt att då och då rapportera om den rumänska fotbollen även bortom Gigi Becalis galenskap och korruptionen, men det är inte alltid så att de styrande i Rumänien gör det särskilt enkelt för oss.

I år har de, om jag förstått saken rätt, försökt revolutionera domarsystemet i ligan.

De har haft problem med domarnas löner tidigare, klubbarna (hemmalaget) har haft ansvaret för att betala domarna, lite som det fungerar i division fem i Sverige, men många av dem har helt enkelt misskött det åtagandet. Domare har fått sina pengar för sent eller inte alls. Nu har ligaföreningen gått in med ett dekret för att få ordning på saken.

I ett av de europeiska länder som omges av flest mutrykten ska fortsättningsvis arrengerande klubb betala domarnas arvode kontant i samband med match.

Hemmalaget ska helt enkelt stoppa ner sedlar (eller, som det skämtats om, en skottkärrelast småmynt) i ett kuvert, ge det till domarkontrollanten, som i sin tur fördelar det bland domarna.

Jag vet inte med er, men tycker ni att det låter som rätt grepp för att komma tillrätta med mutskvallret?

/Simon Bank

Det fina med verkligheten är, som bekant, att den väldigt ofta kånkar med sig tunga resultat från hemmaplan, bara för att vända och vinna mot dikten på bortamål.

Ja, och nu tänker ni att nu, nu ska Simon Bank komma dragandes med Cyril Rool igen.

Och visst, det ska jag kanske. När nu Cyril går ut och säger att han vill fortsätta spela fotboll ”för skojs skull” så förtjänar ni att få veta det. När han förklarar att han helst av allt vill återvända till OGC Nice, där han upplevt ”fyra fantastiska år”, och att han ”skulle älska att avsluta med ett vackert år till”, så är det min plikt att meddela det.

Men det är inte därför jag ber om er uppmärksamhet en onsdagmorgon i juli. Det gör jag för att det nyligen trummade in en nyhet genom telegramkanalerna som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med.

Ni har möjligen noterat att Liverpool Football Club har det lite jobbigt? Ägare, revolter, ekonomi, tränarbyten, sånt.
Nu har de i alla fall gjort klart med en förstärkning till nästa säsong. Sylvan Richardson finns med på lägret i Schweiz och kommer att vara a key player i årets uppsättning av LFC.

Och jo, det är samme Sylvan Richardson som förr var känd som gitarristen bakom Mick Hucknall i Simply Red.
– Min uppgift är att förbereda spelarna och ta hand om deras återhämtning efter träning. Jag är van vid arbeta med elitidrottare och ser verkligen fram emot den här möjligheten, förklarar Richardson för AFP. 

Han hoppade av musiken 1987, och har jobbat som massör eller fysiolog eller vad det nu kallas sedan dess. Men det intressanta med hans nya jobb är naturligtvis att det innebär att tävlingen för dåliga röding-skämt fått sitt startskott.

Holding back the years?
Sad Old Red?
Money’s Too Tight (to Mention)?
Open up the Red Box?

Oh. Too. Many. Jokes. 

/Simon Bank

Nu när det är semester och allt har vi ju tid att vända blicken från toppligorna som vi alltid matar varandra med, och titta till världens relativt sett sämsta fotbollsområde.

Pakistan är världens sjätte folkrikaste land, Indien världens näst folkrikaste. Ändå har de, av olika skäl, ännu inte varit med i ett enda VM. Det betyder nu varken att de inte älskar sporten, att de inte kommer att utveckla den, eller att det inte finns intressanta berättelser därifrån.

Från Pakistan – där fotbollen är den snabbast växande idrotten – har vi bara idrottspolitik att rapportera om. I veckan spikade Pakistan truppen till årets Asiatiska Spel (en asiatisk motsvarighet till OS, som går vart fjärde år), och valde helt enkelt att inte skicka något fotbollslag alls. Fotbollsförbundet har nu tagit kontakt med regeringen för att få dem att gripa in och ändra beslutet, eftersom spelen är deras enda rimliga chans att få synas, möta och mäta sig med de starkaste asiatiska lagen.

Inte intresserade? I så fall går vi över gränsen och letar upp en story i Times of India, som är politisk och mänsklig i största allmänhet.

Sedan slutet av 60-talet har det funnits en stark maoistisk rörelse i Indien, med säte i Västbengalen. Vill ni veta mer om det så kan ni fråga Jan Myrdal. Det är, kan man läsa sig till, den sorts rörelse som på många sätt tar avstamp i en kamp för de fattiga bönderna men som med gerillakrigföring slår till mot statliga mål och polisen och som enligt sittande premiärminister är rena terrorister.

Häromåret förbjöds maoistrebellernas politiska gren efter att ha terroriststämplats. Maoistrebellerna kontrollerar stora områden på landsbygden i östra Indien, bland annat har de ett starkt säte i Lalgarh-området, högst upp i nordost, där ett rent krig mellan maoister och polis bröt ut i slutet av 2008. Rebeller dödade poliser, poliser sköt rebeller, paramilitär sattes in och efter en kostsam och våldsam offensiv lyckades staten ta över kontrollen.

Mot sig hade – och har – de både maoisterna och en politisk gren som heter People’s Committee against Police Atrocities (Folkkommittén mot Polisövergrepp). Ledaren för Folkkommittén, Chhatradhar Mahato, greps och sattes i fängelse, vilket utlöst både folkliga protester och våldsamma hämndaktioner som krävt tiotals polisoffer.

Ja, och varför i hela världen drar vi in Mao i bloggen?

Jo, för att det är värt att veta att det, parallellt med de hårda nävarna, pågår en form av normaliseringsprocess, där polisen och staten försöker närma sig folket i Västbengalen.

Det var, bland annat, som ett led i den processen som polisen i går arrangerade en stor fotbollsturnering för undomar. En charmoffensiv. Åtta lag bestående av skolungdomar från byarna runtom i Lalgahr bjöds in, den grabb som utsågs till turneringens bäste spelare (en kille som aldrig ens besökt Västbengalens huvudstad Calcutta) fick en tiodagars resa till Tyskland som belöning, och alltihop ska ha varit mycket lyckat.

Men det är inte därför jag skriver om det här. Det gör jag eftersom en av spelarna i det vinnande laget hette Riddhi Mahato.
Han är sexton år gammal, hans pappa heter Chhatradhar Mahato och sitter i fängelse för delaktighet i en öppen kamp mot polisen.
– Jag älskar att spela fotboll. Det här var ett bra tillfälle och jag njöt av matchen. Min pappa må ha gripits av samma polis, men det här var bara en match, förklarade Riddhi.

När polisen fick klart för sig vem han var och vems han var så vågade de inte låta honom spela klart turneringen, av säkerhetsskäl. Men hans lag vann, och Riddhi fick motsvarande 85 kronor i prispengar. Han hade frågat sin mamma om lov innan han spelade.
Sin far hade han inte lyckats få tag på.

/Simon Bank

En av de saker jag verkligen hade velat se, men inte hann, i Johannesburg under VM var en teaterföreställning.

De gödslade med konstutställningar, konserter och föreställningar med fotbollstema under de där veckorna, och det är ju väldigt sällan som sånt blir lyckat. Jag har svårt att komma på något enda undantag, men den här gången hade jag verkligen velat se en dansteatershow som heter Football Football.

Det är inte Roberto Saviano som skrivit den, men det hade kunnat vara det. Den multimediala pjäsen utspelas i Neapel-förorten Scampia, camorra-land, och utgår från frågan om vad som händer med de små, unga fotbollsspelare som inte kvalar in i de mallade lyckoberättelserna och blir pojkar-från-gatan-som-tar-sig-därifrån. Hur formas deras liv av fotbollen?

Ett gäng immigrerade grabbar möts kring en plan och dribblar – fysiskt, de är tekniska som satan – runt manligt våld, sport som krig, fotbollens möjligheter och omöjligheter, möten och konflikter.

Föreställningen har redan spelats i Singapore, Sydafrika, Neapel och Sarajevo. Regissören använde Fabio Cannavaro och Ciro Ferrara (och deras napolitanska fotbollsstiftelse) som bollplank i skrivprocessen, han åkte till Tyskland och träffade Edin Džeko och Zvjezdan Misimović för att prata om fotbollens potential.

Ja, och då förstår ni ju att regissören inte kommer från Säffle.

Haris Pašović är från Sarajevo. Han är bosnier. Om ni kan svensk teater (eller folkpartiet) så känner ni till namnet Jasenko Selimović, som kom till Sverige och fick enormt genomslag på våra scener i början av 90-talet, bland annat med den fantastiska ”Romeo och Julia i Sarajevo”. Pašović stannade kvar och satte upp teaterpjäser inne i ett belägrat Sarajevo.

I en intervju med the Guardian häromveckan berättade han om varför:

– Konst är ett primärt behov. Även under belägring. Särskilt under belägring. Mina idoler skapade sina största verk under belägring – Orwell i Spanien, Anna Asjmatova under belägringen av Leningrad – det var min kulturella inspiration, men jag hade aldrig väntat mig att vara i samma situation själv.

– Vi insåg att konst, teater och musik i Sarajevo var ett motstånd på allra djupaste nivå. Vi etablerade den numera berömda filmfestivalen under belägringen, och folk frågade mig: ”Varför organiserar ni en filmfestival under en belägring?”. Jag svarade: ”Varför är det en belägring under min filmfestival?!”. Det är fullkomligt normalt att hålla en filmfestival eller en uppsättning av Godot. Det som inte är normalt är att döda dem som vill se filmer och föreställningar.

Pašović har en relation till filmens, teaterns betydelse i Sarajevo. Och han har en relation till fotbollens betydelse i Sarajevo.

– Džeko är en inkarnation av en dröm som går i uppfyllelse. På 90-talet, under kriget i Sarajevo, bland bomber och krypskyttar, drömde han om att bli en mästare. Idag är han en.

Det vore fint om någon av våra teaterchefer och festival-producenter kunde se till att få pjäsen till Sverige framöver. Tack.
 

Fotbollen i Bosnien klarade sig genom kriget, men det betyder ju inte att den inte klarat sig från allt.

Ända sedan kriget har BiH-förbundet haft ett slags interim-lösning med tre presidenter, från olika etniska grupper (serber, kroater, muslimer). Det har varit en kompromisslösning, en unik lösning, och det är en lösning som Uefa och Fifa nu vill ha bort.

I fredags hölls ett möte mellan nationsförbund och storförbund, och när BiH inte ville modernisera sin organisation hotade Uefa och Fifa med avstängningar för både klubb- och landslag i internationella tävlingar.

Idag gick Fifa ut och sa att de inte tänker stänga av Bosnien än, men de håller fortfarande på att utreda fallet.

Pape Sušić, legendaren/förbundskaptenen, har redan hotat att avgå om inte förbundet löser sina interna knäckfrågor.
– Alla vet att Uefa förbjuder varje form av politisk inblandning i fotbollsförbundens arbete, och det är uppenbart att det som händer inte har ett dugg med sport att göra, utan med politik, säger han till Devni-list.

Och vad kan vi läsa in i det här? Att Bosnien fortfarande är ett ungt land, att Bosnien fortfarande är ett speciellt land, att fotboll är lika mycket politik som en fristad från politik. Och att även unga, speciella länder måste hamras in i Fifas regelverk, alldeles oavsett hur politiken ser ut.

/Simon Bank

Awright, med the Spurs stalemating on borta i Amerika (träningsfotboll, med en väldigt oskarp Robbie Keane) så får vi väl ta och rapportera om lite tävlingsfotboll också.

Jag skrev ju om den kroatiska supercupen förut, och det blev en fin kväll för Turina, en sämre för Torcida. Dinamo Zagreb kånkade hem årets första titel efter en riktigt fin Bišćan-nick med en kvart kvar. Möjligen var Hajduk snäppet mer slitet efter ett europakval som var både senare och tuffare än Dinamos.

Om någon i läsarskaran vet mer om nye bosnienjunioren Almir Bekić, om huruvida Badelj tänkt bli en världsstjärna i år, eller bara om hur matchen var i största allmänhet så… post away. The audience is listening.

/Simon Bank

Allsvenskan, det är grejer det.

Med facit i hand så vet vi att den svenska klubb som tappade flest spelare till VM var Andrea Doria (vi var två, jag och Hussfelt), men inte fan tog division V mellersta Stockholm paus. Det gjorde däremot allsvenskan, och därför sitter jag och skriver på en omstartskrönika om AIK:s 2–0 mot ett sorgligt Malmö FF.

Roligast på Råsunda var den kroatiske showbesten Turina, som skakade undan en Oferefot med underarmen, pratade om balkanfurbo och var lite orolig över att hans Dinamo just sålt Mandzukic till Wolfsburg. Han hade lite brått efter matchen eftersom han ville hem och följa Dinamo–Hajduk i supercupen, och det kan man ju förstå. Och om man nu är inne på den sortens matcher kan man också förstå varför Turina var ende man kvar på planen när röken välde in från norra stå.

Hur som helst. Det är inte så att jag lämnar er helt i sticket bara för att allsvenskan råkar rulla igång. Ikväll skulle vi kunna ägna oss åt lite porr, tänkte jag. Även om det här med målsvep känns lite söndertrasat som koncept i och med youtube-belägringen av våra liv så hindrar det inte att de har sin plats ibland. Och eftersom gänget på TVGolo gjort ett sjuhelsikes jobb med att samla ihop hela det gångna årets uppsjö av klassmål så tycker jag att de är värda en chans.

Värt att notera: Fyra svenska spelare platsar på listan (Martin Olsson, Linus Hallenius, Micke Lustig och John Guidetti), samtidigt som Denni Avdic får fusksegla in på Ardian Gashis dykmål.

Värt att notera II: Neymar hade en bra säsong i Brasilien.

Värt att notera III: Alla bicicletas och droppskott till trots så gillar jag David Silvas spelmål bäst.

Och ni?

/Simon Bank

PS. Om nån skulle råka sitta på en fungerande streamlänk till Spurs ikväll så är jag evigt tacksam ett litet tag. 

En kortis bara, innan vi svettas in helgen med lite allsvensk fotbollsfecke.

Jag vet inte om ni noterade den lite klacksparksartade historien om den nederländske, katolske prästen Paul Vlaar i allt stim runt VM-finalen? Jo, den omtyckte pastor Vlaar var inte dummare än att han förstod att det där med VM var något som ganska många i församlingen var intresserade av, och till söndagens finalmässa använde han sig av det.

Han bar orange kåpa, kören bar orange kläder, kyrkan smyckades i orange, Vlaar läste en speciell bön för landslaget och tog upp matchen i sin predikan.

– Det är en del av pastor Pauls personlighet, han lyckas få folk att känna entusiasm för att gå till kyrkan. Kyrkan är är full när de är tomma på annat håll, förklarar församlingens vice ordförande Win Bijman.

Hur det gick?

Det direkta svaret på frågan är 1–0 efter förlängning. Det indirekta svaret är att biskopen Jozef Punt blev vansinngt upprörd, och stängde av Vlaar från hans jobb för en tid framöver, med motiveringen att han inte gjort gudstjänsten rättvisa.

Är det inte det vi sagt länge, att det är på tiden att den katolska kyrkan tar tag i det här med präster som missköter sig? 

(Och, med lite större allvar: Om man anslutit sig som präst i en kyrka, om man avlagt sina löften och ändå går på tvären mot samma kyrkas liturgi så gör man kanske bäst i att byta kyrka. Jag tycker inte synd om pastor Vlaar, men jag tycker att han verkar hålla levande gudstjänster)

/Simon Bank

Erik Hamrén behöver exakt elva ord, Zlatan Ibrahimovic några fler, innan det kommer till det som betyder något.

”Respekt”.

Det kan finnas något rätt tröttsamt i det där uttrycket, det slits sönder och plockas fram lite när det passar, men den här gången handlar det nog mycket om det. Det fanns ingen dramatiskt i att en 28-årig Ibrahimovic, som stod inför sitt livs tuffaste klubbutmaning, tog en time-out och släppte taget om träningsmatcherna. Erik Hamrén har ägnat ett halvår åt att formulera en relation med, jo, respekt.

Nu är han tillbaka, förbundet slår på sin största trumma för en ”snabbt sammankallad presskonferens” och hela den svenska sommarpressen rusar till.

Det säger allt man behöver veta om Zlatan Ibrahimovics plats i svensk fotboll, om vilket utrymme han tar i anspråk.

Sveriges landslag skulle baxa runt på honom hela det här EM-kvalet, oavsett om de velat eller inte.

Hade han inte varit med hade allt handlat om hans skugga.

Nu kommer allt att handla om honom.

– Nu börjar en ny resa och jag vill vara med från början, sa Zlatan.

Så gör det till en bra resa, då. Gör något bra av allt det där utrymmet. Det finns ny luft i det här landslaget, ett nytt system och en lite lynnig men väldigt positiv förbundskapten.

Det kan bli bra, det kan bli förbannat kul, och Zlatan får själv formulera sin roll i det här laget, vem han vill vara i den här gruppen.

Det finns något sympatiskt och symboliskt i att Hamrén ställer Zlatan bredvid Svensson och kallar båda lagkaptener. Där har ni ju hela utmaningen, hela uppgiften: Att få de där delarna att fungera tillsammans (och ja, det finns något elegant i att Svensson heter just Svensson, om ni förstår), och att ordna en rättvisa som baseras på behov snarare än på en väldigt rak linjal.

När (ja, eller om) Zlatan Ibrahimovic kommer tillbaka till Ciutat Esportiva Joan Gamper så kommer han till ett omklädninsrum fullt av spelare som kan berätta om hur det är att nå så långt man över huvud taget kan nå med sitt land.

Igår satt Zlatan i vitt över vitt (såg han inte lite ut som någon ur Miami Vice?) och sa i alla fall en riktigt intressant sak om sitt spel i Barcelona.

Han förklarade att han trivs bäst när han får spela som ensam nia och röra sig fritt. Som han gjorde i Ajax, Juventus och Inter – men inte i Barcelona.

Pep Guardiola har sitt problem att lösa med Ibrahimovics roll i Barça.

Erik Hamrén har just löst sitt problem, och om ni kände en fläkt dra igenom den här vidriga hettan i morse så var det ljudet av när en svensk landslagsspelare pratade om medaljer igen.

Och menade det.

/Simon Bank