Jag skrev aldrig att ”Andrés Iniesta är inte typen man skriver sånger om”, men jag hade mycket väl kunnat göra det.

Jag hade i så fall ljugit, och det är lite genant att jag inte förstått det förrän nu. Innan vi går in på dagens huvudnummer lämnar vi alltså över scenen åt Delafé y las Flores Azules för att låta blåblommorna sjunga sin kärlekssång till Andrésito:

Hablemos de futbol mejor
que Iniesta se merece
El oro de balón
Que si no se lo dan, me corto una mano
O mejor me corto las dos, por dios

Andrés förtjänar alltså guldbollen, får han den inte så kan man lika gärna kapa sina händer. Där ser man.

Och så till själva huvudakten: Dags för modevisning, för ryckande i tyger, för bekymrade blickar och ett och annat extatiskt glädjevrål. Dags att ta på sig Sofi-hatten. Dags för Serie A, med höstens nya topptröjor:

+++

Lazio
Lazio, grande Lazio… gör det enkelt för sig – och det ska man göra med den raka, vackra himmelsblå. Nu ska ju reklam till och kladda en del, och det olivdova reservstället är rent och skärt underkänt.

Bari
En av många vita tröjor i den här serien, och det är ju som det är med det – om man nu inte heter Real Madrid. Jag är dock väldigt förtjust i ärmarna, och det är alltid något.

Catania
Sticker ju ut med sin udda färgkombo. Man känner igen Catania och de har varit rätt modesta med sin dräktreklam.

Palermo
Ju renare desto bättre, och här har bettingsponsors fått för mycket att säga till om. Men eftersom de håller sig till rosanero-kontrasten så ger vi tröjan en godkännande nick.

++++

Fiorentina
Kör vidare med Lotto, utan några dramatiska förändringar. Och det gör de ju helt rätt i.

Inter
Jo, de kommer att se ut som sitt vanliga, sobra jag på distans – men jag fattar inte varför man börjar blurra sönder en av världens läckraste dräkter. Ska det se technomodernt ut? Bortastället däremot! Il Serpente-temat är friskt vågat och 112 procent vunnet. Minst.

Milan
Precis som med Inter så är den helt omöjlig att misslyckas med, men den här gången tillför de inget heller. Jag är sorten som gillar kragar. Och jag är definitivt sorten som har svårt för att se klassiska dräkter med nya sponsorer.

Juventus
Jag hatade den först, mycket beroende på betclick-loggan (kan de inte ta tillbaka den där röda snygga Fiat-loggan de körde i cupen häromåret?), men har svängt lite. Den är klassisk och enkel, med en fin krage. Och reservställen går vi förbi under barmhärtig tystnad.

+++++

Genoa
Om de tänkt finansiera Toni-köper med att sälja tröjor så… har de gjort ett riktigt bra jobb. Förstastället är fenomenalt i all sin enkelhet, bortastället är till och med ännu bättre.

Innan vi ger oss vidare in i tröjträsket kan ni förstås jobba in på de alldeles utmärkta modesajterna som finns där ute.

Som här.
Här.
Här. 
Och här.

/Simon Bank

Det sista jag gjorde ifrån Sydafrika var att svara på ett par frågor i Aftonbladet om hur vi skulle bära oss åt för att hugga oss ut ur VM-psykosen.

Jag svarade så här:
– Hur kan man ens ställa den frågan just i dag, när det är kvartsfinaler i isländska cupen?! Mest undrar vi förstås om underhundarna Víkíngur Ólafsvík orkar hålla andan uppe trots skadorna och sitt tuffa juniprogram och ställa till det för Stjarnan?

Jag har såhär i efterhand förstått att det funnits de som läste in ironi i det där, men det är förstås samma typer som inte noterade att division III-gänget Ólafsvik bragdslog Úrvalsdeildslaget Stjarnan och nu är i semifinal. De gjorde det trots att de tappade en 2–0-ledning på matchens två sista ordinarie minuter.

Ja, och med det antar jag att de blev den världsvida webbens näst mest uppskattade isländska fotbollsinslag den här veckan. Etta? Tja, det ska väl ett och annat till för att slå Ögmundur Ólafsons lätt tveksamma målvaktsinsats för HK mot Thor i andraligan.

Efter sex minuter orsakade Ólafson en straff, fick varning och släppte in ett mål. Det värsta med det var att det inte ens var hans värsta ögonblick så långt.

Det var det här, efter en minut.

 /Simon Bank

Roma, Västerås, Waldegård. Vi tar det bakifrån, och ser var vi landar.

Imorgon rullar nåt som heter Mindnattssolsrallyt igång i Västerås, och eftersom jag är den i bloggfamiljen som har störst erfarenhet av bilkörning (två gånger) så faller det på min lott att ta mig an rallyt.

Björn Waldegård startar, Stig Blomqvist också, men den i särklass intressantaste föraren är Vladimir Antonov. Han är lika gammal som jag, men har haft en del annat för sig. Som att tjäna pengar. Antonov är Rysslands 182:e rikaste (Finans Magazine), en oligark som gav General Motors beröringsskräck i samband med Saab-affären. De vägrade ha med honom att göra, vilket fick Antonov att beklaga sig å alla maffia-skvallerutsatta ryska investerarmiljardärers vägnar i en debattartikel i New York Times.

Nu kör Antonov Saab i Midnattssolsrallyt, planerar att starta ett budgetundermärke till Saab med fabriker i Ryssland, samtidigt som han gör en sak som kvalificerar honom i den här bloggen:

Han vill köpa Bournemouth.

The Cherries har skärpt till sig ett par snäpp, men det är fortfarande en League One-klubb med miljonskulder, som inte äger sin egen arena och som förlorar träningsmatcher mot the Mighty Tottenham Hotspur Football Club med 4–0 (Pavljutjenko 2, Rose och Obika).

Det intressanta är inte bara att Antonov och hans partner Roman Dubov legat på i sju veckor för att köpa en klubb som inte ens söker köpare, utan att de bjuder 70 miljoner kronor för den. De svenska journalister som rimligen häckar runt Antonov den här veckan får gärna fråga honom hur de räknat hem den affären. 

Det är ett tecken till på vad engelska fotbollsvarumärken kan betyda för en viss sorts investerare men en viss sorts ryggsäckar. Det är också en referenspunkt när vi tittar på allt som händer kring AS Roma den här sommaren.

Laget har precis samlats ute på Trigoria, Totti har hälsat till den sjuke Platini och till Diego Maradona, som han höll lite på i VM. Och klubben har satts upp till försäljning i banken Unicredits regi genom nya bolagskonstruktionen Newco Roma.

Italpetrolis usla ekonomi gör att la presidenta fått svårt att hålla greppet om en fotbollsklubb, men det hindrar inte att klubben i sig har en ekonomi som i grunden är god. Den är självfinansierande, de har gjort sunda spelaraffärer de senaste åren (köpt billigt, lånat storstjärnor, sålt stjärnor) och de har väldigt många hårda värden: en särställning i en av världens varumärkesstarkaste städer, starka symboler nu (Totti) och i framtiden (De Rossi) och en konsekvent roll i den absoluta ligatoppen de senaste tio åren.

AS Roma säljer sin aktiemajoritet för 130 miljoner euro, vilket betyder att hela klubben värderas till 2,5 miljarder kronor. Ändå ska alltså intresset vara svalt bland investerare, och Roma-aktien darrar på börsen.

Nu är det förstås skillnad på att köpa en klubb för 70 miljoner (även om det, som min mamma brukar säga, är pengar det också) och att köpa en för 1,2 miljarder. Men att skillnaden mellan Roma och Bournemouth inte är större kan rimligen inte bero på något annat än att klubben inte äger sin egen arena. Och därigenom har vi återvänt till italiensk fotbolls grundproblem i den europeiska, ekonomiska fotbollsvärlden, och det problemet förändras inte av att Inter är europamästare.

/Simon Bank

Ursäkta en vänlig fråga, men vad har ni sysslat med egentligen? Här åker man iväg en månad, jobbar skiten ut sig i kyla och stenhårda förhållanden, med Luther på ena axeln och cheferna på den andra, och vad gör ni?

Förvandlar Sverige till en semesterort, är vad ni gör. Klär av er halvnäck och badar, är vad ni gör. Sliter er ner till Ica och handlar upp er på grillkött och tycker att ni jobbat, är vad ni gör.

Stackars Erik Niva trillade förstås direkt ner i slöträsket i samma sekund som han fick syn på en badboll, så jag ska försöka att hålla den här jollen på något slags minsta-möjliga-krav-nivå under tiden.

Break’s over, hörni. Dags att ta oss i kragen. 

Det här är en dag för att fasa ut ur VM och in i resten, och alla gör det på sitt sätt. Ni har förstås redan sett hur Pepe Reina motiverat sin plats i spanska truppen genom att reprisera sin speakerroll från EM-guldet senast.

Det finns andra i Spanien som tagit tag i mer allvarliga saker. Ni har följt Sara Carboneros (ja, och hur man kan säga det namnet utan att tänka Sara Carbonara is beyond me) äventyr under VM, och det vettigaste som skrivits om henne skrevs efter finalen.

Författare? Miriam Gonzalez Durantez, spansk advokat som dessutom är gift med enkelske vice premiärministern Nick Clegg. När Iker Casillas avslutat VM med att rädda Robben-lägen och pussa sin tjej i direktsändning författade hon ett brev till The Times, som inledde VM med att skriva om hur Saras närvaro förstörde Spaniens guldchanser.

”Att försöka skylla Spaniens inledande svaga insats på Sara som helt enkelt gjorde sitt jobb var inte värdigt en tidning som borde bedöma kvinnor för vilka de är och inte bara för vad deras manliga partners gör” skrev Mrs Durantez.

Väl talat. Men Sara Carbonero klarar sig nog. Det finns andra som det funnits större frågetecken för.

När Argentina skars i små stycken av Det Nya Tyskland deppade det argentinska folket av två orsaker.

Den första var att Argentina skurits i små stycken av Det Nya Tyskland.

Den andra var att de undrade hur Diego skulle ta det.

El Pibe är ju en missbrukarpersonlighet, med allt vad det innebär. Därför var det fint att höra att hans livsmedikus Alfredo Cahe nu gått ut i argentinsk radio med lugnande besked:
– Diego har haft en melankolisk fas, men han har inte gått in i någon djup depression. Inget i stil med det som sagts här, om att han skulle ha rasat igenom. Det är nonsens. Jag trodde att jag skulle finna honom i ett dåligt tillstånd, men nej… Han var eftertänksam, inte uppgiven men lite upprörd över att inte ha lyckats.

Det var faktiskt ett av de bästa besked vi fått efter VM. Och apropå VM-avslutningen så missade vi mitt i vår spanska fiesta att dela ut ett pris till Nando Torres.

Han kom till VM som guldargument, började uselt, fortsatte värre, petades till slut, kom in på slutet av finalen utan att lyckas träffa en boll rätt, och avslutade med att dra sönder låret i ett superbt kontringsläge.

Spanien vann, Torres hade ett vidrigt VM. Årets Guivarc’h-stipendiat. 

Nu ska jag skriva reseräkningar, och fundera på ett blogginlägg som kombinerar orden Roma, Västerås och Waldegård, utan att skämmas.

/Simon Bank

En månad och lite till. Ett VM och lite mer. Efter en Iniesta-final och en nattsömn på modiga 60 minuter sätter vi oss snart på ett plan och åker hem igen.

Vi pladdrar ibland på om den här bubblan man går in i under ett mästerskap. Det är, till stor del, otäckt sant. Det är sextontimmars jobbdagar, dag ut och dag in, vi har haft noll lediga dagar på en månad, en halvledig kväll. Det är som att åka snabbtåg genom ett främmande landskap, man får glimtar här och var av något stort och spännande, men smakerna och lukterna stannar alldeles för ofta utanför fönstret.

Jag har förbannat det så ofta. Tyckt att jag inte sett Sydafrika, inte förstått någonting annat än en löpväg här och en offsidefälla där.

Det är sant. Och det är inte sant.

Vi har kommit hit som gäster hos verkligheten, och hur vi än bubblade runt så fanns det sprickor där allt det andra sipprade in. Igår morse, före finalen, besökte vi East Orlando i Soweto, gick runt i kåkstäderna med kåkstädernas barn, och fick vår förståelse i en klump. Resten av tiden har den kommit på andra sätt, genom luckorna, osmotiskt.

Jag har inte sett Sydafrika, men jag har rest runt hela landet.

Någonting såg jag ju.

Vägen till Rustenburg, mitt ute i ingenstans, med kåkstäderna till vänster och medelklassvillorna till höger. Barberarskyltarna om klippning för fem kronor på ena sidan, vaktbolagsskyltarna som utlovar armed response på den andra. Världen som ett friidrottslopp, med de som är tillräckligt nära täten för att kämpa och de som tappat tron på att någonsin ens närma sig. Vad det betyder för hur man ser på sig själv och de andra.

En sen natt på ett hotell i Durban, när telefonen ringde för att det sköts vilt vid arenan. Ut på gatan, be en grabb om skjuts, fundera på om det var så klokt att åka till ett upplopp, komma fram när demonstrationerna lugnat ner sig men medan några demonstranter fortfarande behandlades vid en ambulans. Vakterna som jobbat tolvtimmarspass från 18-06 för 190 kronor och som protesterade vilt för att få en vettig lön, utan att vara fackligt anslutna. Polisen som slagit till stenhårt, kastat chockgranater och skjutit gummikulor. Protesterna som spred sig till Kapstaden, Fifa-talesmannen Danny Jordaan som sa att ”Det här är en lönekonflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Även om vi har respekt för arbetarnas rättigheter finner vi det oacceptabelt att de stör matcherna”.

”Även om vi har respekt…”. Mänskliga rättigheter – men med förnuft! Dra åt helvete.

Olyckan jag såg i Kapstaden, en minibuss som kört i diket och med kroppar som låg kvar i gräset när ambulanspersonal kom dit. Hur jag fick veta att förarna pressats att köra sextontimmarspass i hög fart för att dra in mer pengar, vilket ökar riskerna… även om vi har respekt för arbetarnas rättigheter.

Och Nelspruit, där jag fick skjuts av Prince, en nittonårig kille från Pretoria som spelade två fotbollsmatcher i veckan, utbildade sig till försäljare på dagarna och var familjeförsörjare för tre småbröder och en gammal mamma. Två nätter i Port Elizabeth, där jag fick bo i ett vindsrum för 400 kronor natten hemma hos Christine, en vänlig dam i ett område där man kunde ta långa promenader även på kvällarna, även om man ju ”lämnade klocka och plånbok hemma”. Normaliseringen av det onormala. Hotet som vardag. Hur de tyckte att ”det är värre i city, med sexhandeln och alla nigerianerna”, hur de aldrig stannade bilen vid rödljus när det var mörkt ute. Jag gick vilse när jag skulle hem, och visades rätt av två prostituerade som lämnade sitt gathörn för att visa vägen.

Vi har varit här en månad, jag har inte sett någonting men jag har sett väldigt mycket jag aldrig sett förut. Om det är något jag ångrar är det att jag varit dålig på att berätta om allt det, men det blev som det blev. VM gick i Sydafrika och vi såg det inifrån bubblan. Spanien vann. Nu kliver vi på planet och åker hem igen.

/Simon Bank

Madiba har vinkat, konerna är utställda på gräset, drottningarna har anlänt och Fabio Cannavaro är här med bucklan.

Innan vi går in i total radioskugga så är det väl lika bra att svara på frågan ni alla sitter med: Hur går det?

Jag vet inte hur många sammanhang jag tippat och tippat fel i, men på Aftonbladets redaktion drog de igång ett tips innan VM började, där vi fick tippa varenda match i hela turneringen, från premiären fram till finalen. Och… ja, det vore väl synd att ändra sig. Mitt tips står kvar från den 9 juni:

/Simon Bank

VM-avslutningen rullar på. Shakira har wakawakat, nu är det vita elefanter på ingång och det är rätt trivsamt här i Soccer City.

När finalen rullat i mål är det ju inte bara slutet för historiens första afrikanska VM, det är också slutet för Giovanni van Bronckhorsts fotbollskarriär. Efter VM kliver han in i j-landslagsorganisationen, så som holländska stjärnor ofta gör. Mer eller mindre hela den här 80-90-talsgenerationen, med Cocus och de Boers och Bergkamps och van Bastens och Gullits och Rijkaards har ju fortsatt sin fotbollsgärning på tränarsidan när de väl slutat spela.

Det har förstås med det holländska sättet att se på fotboll att göra, att det är ett intellektuellt arbete, ungefär som att skriva böcker eller musik. Man slutar inte med det bara för man råkat fylla 35.

van Bronckhorst är en av de goda, och om han lyfter guldgrejen om ett par timmar så kommer ingen att protestera mot just det. Han debuterade i en lite suddig match mot Brasilien 1996, hans senaste landslagsmål var ett drömmål i semin mot Uruguay, hans första var ett kanonskott mot Sydafrika på First National Bank Stadium för tretton år sedan. Den arenan heter nu Soccer City, och det är här vi sitter och väntar på en VM-final.

/Simon Bank

Ni har läst om den moderna spanska traditionen med guldlöften, saker som spelarna tagit på sig att göra om Spanien skulle gå hela vägen. Xavi ska färga håret, Busquets raka av sig sitt, Arbeloa ska sluta dricka cola och Andrésito Iniesta ska, förstås, pilgrimsvandra till Santiago de Compostela.

Vicente Del Bosque, däremot, vägrade att skriva under på något löfte.

Av skrock? Rent trots? Eller för att han redan har ett löfte att uppfylla? Det sista stämmer hur som helst. Hemma i Spanien sitter Del Bosques allra största supporter och följer finalen. Han heter Álvaro, är förbundskaptenens son, och har Downs syndrom. Före VM låg han på pappa för att få komma in i omklädningsrummet och träffa landslagsspelarna. Det fick han inte. Däremot fick han ett annat löfte: Om Spanien kommer hem efter VM för att fira, om de åker runt Madrid i öppen buss – då får Álvaro följa med.

– Jag kan inte neka honom det. Han är besatt av tanken på att vara med på bussen, och den här gången får jag strunta i reglerna för att uppfylla en dröm, har Del Bosque berättat.

Och alla har vi ju – som Marca så vänligt visade häromveckan – varit barn någon gång.

/Simon Bank

I Frankrike kallar de bronsmatcherna för La Petite Finale, Den Lilla Finalen, och det kan man ju förstå att man tycker i ett land som spelat den finaste bronsmatch som spelats.

De här matcherna betyder mycket för länder som aldrig vunnit så mycket.

Som för Frankrike 1958. Som för Sverige 1994. Som för Uruguay 2010.

Heter man Tyskland eller Italien är den psykologiska utmaningen så mycket större, semifinalförlusten så mycket tyngre. De hade redan skrivit sin stora berättelse det här VM:et, före avspark på den där patetiskt usla planen nere i Port Elizabeth. Idag sympatiserade jag helt och fullt med Uruguays jakt på ett brons som skulle betyda mer och mycket.

Den där tyska berättelsen summerades på ett rasande smart sätt av Der Spiegel häromdagen. De lät korrespondenter i alla världens hörn (nåja) skriva hem om vad detta tyska Nationalmannschaft betytt för tyskbilden.

Det som förut var respekt har ersatts av kärlek, det som var distans har ersatts av värme. Det är berättelser om Tyskland som sympatisk förebild, och det är texter som är värda att läsa, i klump, för att få en bild av det här lagets prestation i VM.

Der Spiegel döper laget till Sympathie-Weltmeister, och jag håller med.  

Och den lilla finalen? Ett sjukt Tyskland – med en sliten Jogi Löw på bänken – bytte ut nästan hela laget och inledde med två gula kort på sju minuter. De fick inget riktigt grepp på Uruguay som var mer tryggt i sitt spel, mer inkört i sin modell. Nu hade Fredrik Strages gänglige lillebror Muslera en riktigt dålig kväll i målet, så Tyskland – och fotbollsprofessorn Thomas Müller – fick en fin start ändå.

Matchen var en antites till den kvalitativa kontrollfotbollen i semifinalen mot Spanien, det var utspridda lag, rätt händelserikt, men med stora misstag och många mål. Tyskland fick sina av Muslera, Uruguay gjorde sina själva. Cavanis 1–1 var en drömkontring efter att Schweinsteiger tappat boll, Forláns saxvolley till 2–1 var en mästares magiska masterclass i målskytte. Hur gör man för att inte älska Diego Forlán? Hur gör man för att inte lida litegrann med honom när han prickar ribban med en sista frispark?

Uruguay har gjort ett lysande VM, de har försvarat och forcerat sig hela vägen hit, med en 56-årig Jaime Roos ståendes på läktaren för att dra igång klacken.

– Vamo’! La de ayer y la de hoy!

– Framåt! Framåt La Celeste! Framåt, de från igår och från idag!

De från idag har skakat av sig den där historiska filten, och det kommer att betyda mycket för dem från imorgon. Nu räckte det inte mot Tyskland ikväll, Muslera sölade in 2–2 och Khedira fick nicka in ett mål han verkligen, verkligen förtjänat i den här turneringen.

Brons till sympativärldsmästarna. Hyllningar till La Celeste. Oavsett vad som händer imorgon kommer vi att minnas det här som ett VM då även Forlán, Lugano, Schweinsteiger, Özil och Müller gav oss en hel del fint.

Och för att avsluta den här kvällen och det här bronsfirandet så bjuder vi på den finaste lilla final som någonsin spelats, om inte annat så för att ni ska få något varmt i hjärtat av att se reklamskyltarna och den underbara folkhemspubliken. Frankrike–Västtyskland 6–3, på Nya Ullevi i Göteborg.

/Simon Bank  

Så ska vi baxa den här turneringen i land då. Idag skriver Erik Niva en summering av hur den här turneringen tog sig ut fotbolls- och publikmässigt, medan jag tog mig an jobbet att hatälska den fenomenale fotbollsspelaren Mark van Bommel.

Men vi borde förstås ha skrivit ett ord eller två för att sluta en cirkel också.

När vi landade i Sydafrika för en månad sen släpade vi oss ner i centrala Johannesburg för att känna på vibbarna. De kändes såhär:
– BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ.

Vi övervägde att kapa ett plan och flyga hem till tystnaden igen, innan vi så småningom förstod att vi halkat rätt in i the Vuvuzela Wednesday, dagen då hela Sydafrika ersatt alla samtal – och allt annat också – med ett totalterroriserande tutande i sina ångesthorn.

En månad senare har vi inte riktigt vant oss, men kanske fått något slags motståndskraft mot skränet. Det betyder inte att världen inte borde lyssnat till Paul Breitner, som hade überhaupt kein Verständnis för helvetestutorna. 

Vuvuzelorna har levt med oss, med er, men framför allt med Spaniens spelartrupp. Jag är ju – och Gud ska veta att det plågar mig natt och dag – inte Per Bjurman, men jag kan ändå särskilja ett bra bröl från ett dåligt. Se själv:

++++

David Villa

+++

Sergio Ramos

+

Andrésito.

Xavi

Och nu då? När vi åker hem? Det rapporteras om allsvenska förbud och om Celtics historiska tutkommers, men när man ska få saker gjorda så är det förstås få metoder som slår den som killarna i Arabemiraten har att tillgå.

De skickar helt enkelt ut en fatwa för att få tyst på skränet.

/Simon Bank