…ja, och vem är det här nu då? Med bibeln i hand och allt?

FACIT:

/Simon Bank

Övriga världen börjar sippra in i medvetandet. Jag läser a tt Palermo-presidenten Zamparini säljer Simon Kjaer, upptäcker ufo-tecken på sina fält och låter bli att sparka tränaren den här veckan. Kan inte bestämma mig för vad som är mest sensationellt. Blir genuint upplyft av den här undersökningen, som visar att fotbollssupportrar är mindre trångsinta än både ni och jag trott. Nio av tio tycker att homofobi känns gubbgammalt, och en klar majoritet ställer sig bakom öppna spelare. Framåt, uppåt! Och jag noterar att Hasse Backe tänker släppa namnet på Red Bulls nya storstjärna den 14 juli – Frankrikes nationaldag, och dag nummer 14. Go figure.

Men om vi ska försöka säga något vettigt om VM idag också?

Tja, vi kan väl ge oss på de unga dådå. Ni vet ju att Tysklands charmanta framgångssaga tagits som bevis för att unga spelare kan bära ett landslag till VM-semi. Och det kan de ju, så klart. Men vi svenskar noterar ju också att vår gyllene U21-generation haft det lite svårt med karriären post-EM, så det finns bevisligen inga garantier. Och om vi trendspanar lite djupare ändå? 

Jo, då ser det ut så här – sett till hur många VM-spelare som plockats ur de senaste sex årens finallag i U21-EM. Startspelare i fetstil:

Italien – guld 2004:
2010: Daniele De Rossi, Angelo Palombo, Alberto Gilardino.

Serbien – silver 2004:
2010: Vladimir Stojkovic, Branislav Ivanovic, Milos Krasic.

Holland – guld 2006:
2010: Michel Vorm, Demy de Zeeuw, Klaas Jan Huntelaar.

Holland – guld 2007:
2010: Ryan Babel.

Serbien – silver 2007:
2010: Antonio Rukavina, Aleksandar Kolarov, Branislav Ivanovic, Gojko Kacar, Zoran Tosic, Milos Krasic, Dragan Mrdja.

Tyskland guld 2009:
2010: Manuel Neuer, Jérôme Boateng, Sami Khedira, Mesut Özil, Marko Marin, Dennis Aogo.

Slutsatser? Svårt, med ett begränsat underlag kommer man inte längre än till att konstatera att det fortfarande är rätt långt mellan juniorlag och seniorlag.

Och så en grej till att kommentera, fast man inte borde.

Fifas tekniska grupp har alltså släppt sina nomineringar till omröstningen om VM:s främste spelare. Och de är ett skämt. De är alltid ett skämt. Det är som när de fuskade bort Cristiano Ronaldo från omröstningen om VM:s bäste unge spelare för fyra år sedan eftersom han filmade. Den här gången har de bestämt att Lionel Messi och Arjen Robben gjort bättre, viktigare insatser än en hederligt ohederlig gammal mittfältsgnuggare/spelmotor som Mark van Bommel. Det beror förstås på att van Bommel är en gris, och Fifa vill inte premiera annat än tunnlar och fina passningar.

Det är så fjantigt att man rodnar. 

/Simon Bank 

3–2, nära men ändå inte. Garra only gets you so far.

Ska vi kalla det en typisk halvfinal? Så mycket att förlora, och de som har mest är ömtåligast för matchens svängningar?

När Wesley Sneijder rullar in avgörande 2–1 via två försvarare och förbi (en offsidestående?) van Persie är det en trippelvinnares vana vid vinster som vi ser, en drömfinal vi får. Jo, antingen får Holland möta arvfienden Tyskland med allt, precis allt, vad det innebär. Eller så får Wesley Sneijder chansen att avsluta den här säsongen – den då han mobbades bort från Real Madrid – med att vinna Champions League i Madrid och vinna VM mot Spanien.

Men det är sen.

I kväll såg det ut ungefär som det gjorde i början av Uruguay–Ghana, med Holland i den roll Uruguay hade då. Fysiskt starkare, snabbare, mer distinkt i passningsspelet. Det var en magisters behagliga studieresa med en väluppfostrad elev.

När Gio van Bronckhorst skickade upp 1–0 i krysset från 35 meter eller så var det inte bara ett av VM:s vackraste mål, det var också ett fullkomligt logiskt ledningsmål. Uruguay hittade aldrig fram med vettiga uppspel, de testade aldrig Boulahrouz till vänster som förstås var den svaga punkten åt alla möjliga håll.

1-0 till det bättre laget, som var rätt belåtet med det och slutade ta de extra små stegen, lät Uruguay få ett skenbart övertag, utan att släppa till så mycket. Formidable Forlán fick ta i från 25 meter och få hjälp av Stekelenburg för att få in 1–1.

Och där någonstans vakuumförpackades matchen, la sig på disken och väntade på att någon skulle ta med den hem.

Holland, med en inbytt van der Vaart och ett mer konstruktivt centralt mittfält, tog den. Wesley Sneijder och Arjen Robben tog den (med samma flintnick som Sneijder mot Brasilien), och de gjorde det eftersom de lärt sig att vinna och bestämt sig för att göra det med landslaget också. 

Så enkelt? Nä, men utöver att Holland har kvalitéer som Uruguay saknar (en van Bommel, en Whiskey, en Robben) så har de också tänkt sig till VM-final ända sedan van Marwijks första match, en träningsmatch mot Ryssland efter förra EM.

Uruguay hade inte ens förhandlat fram en bonus för att gå längre än till kvartsfinal. De vore ju inte Uruguay om de inte garrade sig till ett par sista chanser, en glimt av en omöjlig vändning (och lite ruff på slutet), men deras bragd var färdig, kortegerna redan planerade. Holland har sin bragdmatch kvar, och vinner de den kommer Holland att skriva en ny historiebok där bara varannat kapitel börjar med en städerskeson från Amsterdam med nummer fjorton på ryggen.

Hup.

/Simon Bank

Vasa?

Ah, ni undrar hur livet ter sig här nere på sydspetsen? Jo, det ska jag berätta. Heter man Erik Niva vaknar man, sent, i sin cottonsatin-säng på det ena eller andra flådiga hotellet, snor lite Forlán-inlägg och glider vidare till någon form av kommersiellt jippo, innan man behagar släpa sig till matcharenan nån timma före match.

Heter man Simon Bank vaknar man med huvudvärk i ett dragigt, mögligt rum på ett vandrarhem som just för ändamålet döpts om till ”konferenshotell” och som helt enkelt inte låtsas om att man varken har mat eller internet. Sedan sätter man sig bland de andra jobbarna och knegarna och läser på inför kvällens begivenheter.

Och nåt ska man ju ha för besväret.

Halvt för skojs skull, halvt med tanke på morgondagens euroclash, plockade jag fram Luca Caiolis halvdana Torres-biografi. Vill ni ha den sammanfattad i en mening så handlar den om ”Den fenomenale, i allt väsentligt perfekte övermänniskan Fernando Torres predestinerade väg mot stjärnorna utan att han någonsin slutat vara världens mest ödmjuke människa i evighet, amen”.

Men historieberättande ger alltid någonting, och boken har absolut sina brännande ögonblick. De bästa handlar däremot inte nödvändigtvis om Nando Torres.

När Caioli sätter sig ner med Fabio Capello för att snacka Fernando flyter samtalet på fint (Capello håller med om att han är fantastisk) ända fram till den allra sista frågan:

Hur skulle du, visuellt, beskriva Fernando Torres spelsätt?
Capello tänker, längre än efter någon tidigare fråga. Sedan svarar han med två stavelser:

– Hartung.

Capello har haft ett uselt VM, han har inte gett något vidare gott intryck, men den dag vi har en svensk förbundskapten som har Hans Hartung i sitt referensbibliotek kommer vi att gå långt.

Fernando Torres? Hartung.

Ja, och om vi ska fortsätta på samma spår så kan vi göra ett Capello-försök som inte ens är hälften så genomtänkt. Ett VM-vernissage om ni vill:

Diego Forlán? Marinetti.

Mikael Nilsson? Barnett Newman.

Bastian Schweinsteiger? El Lissitskij.

Zinedine Zidane? Miró.

Whiskey Sneijder? Pollock.

Manuel Neuer? Soulage.

Peter Crouch? Giacometti.

Francesco Totti? Turner.

Xavi? Ola Billgren.

Andrea Pirlo? Mondrian.

/Simon Bank

Ja, efter att ha helgat vilodagen så gott det går – i alla fall här i bloggformatet, vi har förstås gett oss på att summera VM alldeles för tidigt – så får vi väl kickstarta slutveckan. I den där resumén fick ni veta att min planerade dejt med Paris Hilton i Port Elizbeth brann inne eftersom hon plockades in för att ha ganja-tullat lite i samband med Brasilien–Holland (jag antar att det med lite välvilja kan ses som ett Oranje-tifo).

Men för en kickstart krävs förstås tyngre grejer. 

Internet tyngs just nu av hundratals roade rapporter om den colombianska tullens senaste fynd på flygplatsen i Bogotá. I strömfloden av VM-souvenirer lyckades de hitta en VM-buckla i naturlig storlek, guldmålad och allt, som var adresserad till någon i Madrid.

Och grejen? Vad är grejen?

Jo, att den elva kilo tunga bucklan vid närmare undersökning visade sig vara tillverkad av finfint kokain, som blandats ihop till någon form av hanterbar deg. På gatan skulle pokalen – om man nu säljer den pokalvis, vi vet inte riktigt hur sånt funkar – betinga ett värde av tolv miljoner kronor.

Vare sig man vill eller inte så står man ju där med vissa frågor efteråt.

1. Varför fick vi bara vanligt play-doh att leka med på mitt dagis? Eller trolldeg, om vi hade tur?

2. Kan det här betyda att Real Madrid är på väg att värva Mutu, Francesco Flachi och JT:s pappa?

3. Stämmer det att det var när Diego Maradona fick veta att han bara skulle vinna en vanlig VM-pokal som han bestämde sig för att skicka ut den där ihåliga backlinjen mot Tyskland? 
 

/Simon Bank

Det var, exakt på dagen, fyra månader sedan. Argentina hade mött, och slagit, Tyskland i Tyskland och en upprymd Diego Armando Maradona tänkte hålla presskonferens.

När han väl kom dit satt en liten pojkslyngel i vit tröja där. Vid hans podie. Inför hans publik. Diego började vifta och undra vad det var frågan om. Skulle den där… och han? Samtidigt? Till slut lämnade en hånfull Maradona rummet och lät Thomas Müller prata färdigt.

Tja, vi kan väl säga att Müller kontrat hem den där matchen nu?

Det sista jag sa före avspark:
– De kan inte vinna VM med en sån backlinje.
Och nä, Argentinas backlinje kommer inte att vinna VM. Kausaliteten är ju alltid svår att bena ut, ingen vet om Argentina släppte in 1–0 efter tre minuter för att de är bleka, eller om de var bleka eftersom de släppte in 1–0 efter tre minuter – men det är ingen slump att Otamendi är långsammare i en löpning/läsning än vad Thomas Müller är. Och det är ingen slump att de blir förnedrade av Bayern-bataljonen Schweinsteiger , Müller, Klose och (ex-Bayern) Podolski.

They’re just not good enough. 

Ändå och trots det ska vi inte hänga backlinjen mycket högre än vi hänger Maradonas mittfältsbygge. Det ser så väldigt offensivt ut när de möter Nigeria och Grekland, när Mascherano sköter defensiven och de andra tar vid lite där de har lust. Mot Tyskland är det annorlunda. Mot Tyskland måste man slita för att ta sig in till de sista 40 meterna, där man kan göra skada.

Och vem hade Argentina som kunde ta bollen dit? Ingen alls. De hade Messi, som fick vandra hem och hämta bollen och göra sig själv osynlig och meningslös. De har Tévez som inte kan göra mål när han har sex spelare i vägen.

I ett fungerande lag tar de där spelarna över med 40 meter kvar, nu fick de inte bollen alls eller för tidigt. Tyskland låg stilla, fint, i sitt så oerhört välskolade och talangfulla 4-4-1-1 och bara väntade på bollen.

Det var, hur vi än vrider och vänder på det, en klasskillnad så stor att den svalde hela Argentina, med man och allt. Det var en kross, ett ihopsnickrat tyskt musikstycke till en annan rytm, en förnedring på alla olika sätt. Fyra-jävla-noll.

Müller (pojken som ser så farbroraktig ut att han kommer att bli farfar innan han blir far) gjorde ett enda misstag på hela matchen, Klose gjorde sina Klose-mål hela vägen in i historien, Khedira var positionssmart på ett sätt som knappt ens Ballack hade varit och Schweinsteiger – till sist – var en titan bland titaner (och såg ni hur lycklig Frau Merkel blev när hennes älsklingsspelare ordnade sista målet?).

Innan jag går vidare vill jag dra en extra lans för domare Irmatovs helt lysande tolkning i den här matchen. Han blåste när han skulle, lät bli när han skulle, och han hade den där sortens bollsinne som man aldrig kan läsa sig till när han lät bli att lägga till någon tid på slutet.

Irmatov var fenomenal. Men han var bara näst bäst på planen.

Vi måste alltså hissa upp Bastian Schweinsteiger ett par meter till.

Efter förra säsongen tog Hoeness heder och ära av Schweini, och konstaterade att han inte gjorde rätt för sina pengar i Bayern.

– Man måste fråga honom om han vill fortsätta vara en av pojkarna, om det han visat i år verkligen är det han vill vara.

Schweinsteiger själv ville inte det. Han ville ha en defensiv position, en central position, han ville bryta och bygga och ta ansvar. I november petade van Gaal Tymotsjuk och gav honom nyckeln till FC Bayerns spel.

På de nio månader som gått sen dess har han blivit så bra att han nu på fullaste allvar slåss med Whiskey Sneijder om guldbollen.

De kan till och med mötas i finalen, Tyskland och Holland. Det nya, elaka Holland och det integrerade, blandade, briljanta Tyskland.

Schweinsteiger själv är ju inte heller helt tysk, avslöjade han i veckan.

– Nä, jag har faktiskt lite holländskt blod i mig också.

/Simon Bank

Men hörrni, vilken skickelsediger lördag vi har framför oss ändå. Och eftersom vi inte gett er den välspridda och ett par dagar gamla bilden av hur El Pibe tar sig en rök och lirar lite fotboll på en och samma gång så får vi ju kompensera er på något sätt.

Helt enkelt, och med en kvart kvar till VM:s kanske tyngsta match hittills: En lista över fotbollsvärldens bästa rökare.*

*Smoking can seriously damage your health.

1. Marcello Lippi, Italien.
Storyn bakom cigarrillerna först (var källkritiska, jag kör den här direkt ur huvudet). En tobaksbåt gick på grund utanför Toskana, lasten plockades i land och las upp på tork. När den torkat var den ju lite halvmöglig och taskig, men inte värre än att italienarna kunde testa att göra röka av den. Och se – de fick en cigarr som smakade hälften rökverk, hälften fransk ost. Och det finns ingen levande eller död människa som någonsin rökt toscani lika elegant som Paul Newman Marcello Lippi från Viareggio.

2. Cesar Luis Menotti, Argentina.
Rökning är dåligt för potensen, hyn, hjärtat, lungorna, ditt sociala liv, din kondition, andedräkten, munhålan, tänderna, smaksinnet, luktstinnet, matsmältningen och ger dig högst sannolikt cancer.
Yeah. But it’s cool.

3. Johan Cruijff, Holland.
En rökare ska ju se ut precis som Cruijff, om han är västeuropé, precis som Clint Eastwodd om han är amerikan och precis som Nebojsa Novakovic om han är superserb.

Cruijff var Jarvis Cocker på en fotbollsplan, tog sig en cigg i paus, och höll på så ända tills en hjärtoperation satte stopp och han istället förvandlades till historiens bästa piratreklamkampanj. När han slutat röka skickade spanska Chupa-Chups, som då var ett rätt litet företag, en flodbåtslast full med godisklubbor till Barças tränare. Han sög och fortsatte suga – och Chupa-Chups växte över en natt.

4. Zdenek Zeman, Tjeckien.
En rökare i Clint Eastwood-genren. Ciggen var inte en njutning för Zeman, den var en kroppsdel. Han föddes med en i mungipan, och såg ingen anledning att sluta.

5. Ricardo Lavolpe, Argentina.
Mannen som kallades förrädare av Maradona häromveckan är ett fint exempel på vikten av goda förebilder. Han satt på bänken som reservmålvakt bakom Menotti i Argentina och lärde sig hur man tänder en cigg utan att släcka den som redan sitter i munnen. När han tog över Mexiko kedjerökte han på bänken, och fick en reprimand av Fifa under VM 2006.
– Jag slutar hellre med fotboll än med rökning, slog Lavolpe fast.
Sen slutade han ändå att röka på bänken.
Förrädare, som sagt.

6. Enzo Bearzot, Italien.
Lippis föregångare gjorde precis som Sant Marcello. Han vann VM på första försöket, och gjorde bort sig i sitt andra försök. Dessutom rökte han pipa.

7. John Lambie, Skottland.
Jag kommer aldrig mer i hela mitt liv skriva en lista (världens sexigaste? världens snyggaste tröjor? världens mest utrotningshotade art? mina favoritfilmer?) utan att ta med John Lambies namn.
Partick Thistles legendariske tränare rökte cigarr som om det vore enda chansen att få syre, och han har alltid varit en av de roligaste profiler som finns i fotbollsvärlden. Ni vet, det var Lambie som en gång såg sin forward slås till marken med allvarlig hjärnskakning, såg hur läkarna jobbade med honom, hur det drog ut på tiden, och blev lite rastlös.
– Hur fucking fuck är det med honom?
– Sorry, gaff. He doesn’t know who he is.
– Then tell’im he’s fuckin’ Pelé and bring him back on!

 /Simon Bank

Galenskap över alla jävla galenskaper.

Baggio? Baresi? Miroslav Djukic? Nä. Det räcker inte. Om någon har missat en tyngre, mer värdeladdad straffspark så kommer jag inte på det nu.
När Ghanas ex-president John Kufour ombads att tippa den här matchen häromdan var han säker:
– De kommer att vinna. När man väl klarat att gå till semifinal kommer Afrika att ha etablerat sig som ett av världens stora fotbollsländer.

Jo. Han kallade Afrika för ”ett land” och han gjorde det medvetet, lika medvetet som när de sydafrikanska tidningarna skrev om BaGhana Baghana och om ett ”Vi” istället för ett ”De”.

Det här var Afrikas stora chans, och till slut låg den vid en 24-årig Asamoah Gyans fötter med en sekund kvar av förlängningen. I de första 20 minuterna såg det inte ens ut som att Ghana skulle vara med i den här matchen, de var passiva och deras påtvingat defensiva kanter (utan Ayew och Jonathan fick de köra med Sulley Muntari och backen Inkoom) bidrog inte med något framåt.

De kom igång, de kom in i matchen, de tog ledningen på ett märkligt långskott från Muntari, de tappade på en ännu märkligare frispark från den formidable Forlán. Uruguays defensiva block fick sig en törn när giganten Diego Lugano (chefen, den som presidenten ringer till efter matcherna, en av VM:s bästa mittbackar) gick sönder, men de stod upp hela vägen till förlängningens sista sekund.

Men strunta i det, för det kommer alla att göra i evig tid.

Det här var en match för straffar och en straff.

När Asamoah Gyan klev fram för att slå en straff med ingen tid kvar var det en inverterad bild av historien. För 20 år sedan gick ett afrikanskt lag till kvartsfinal i VM för första gången någonsin. Världen älskade Kamerun, och de tog England hela vägen till förlängningens slutminuter – och förlorade på en Lineker-straff.

Nu hade Gyan chansen att, å hela landet Afrikas vägnar, vrida klockan tillbaka och framåt och skriva ett bättre slut.

Ribban lät honom inte.

Jag måste be Uruguay om ursäkt, för de har förstås förtjänat sin plats i alla semifinaler som finns efter den här hjälteinsatsen – men den som inte höll av Gyan när bollen tog i ribban är död inuti.

Det blev fler straffar, med fler missar.

John Mensah gjorde Sócrates-missen, med för kort ansats. Perreira gjorde Baresi-missen och sköt rakt upp i himlen. Adiyiah gjorde alla missar som finns och rullade bollen rakt i famnen på Muslera.

Till slut stod näste man där med avgörandet i händerna. Sebastian Abreu har spelat i fler klubbar än någon vill räkna till, han kallas för El Loco och han har slagit exakt den här straffen förut, i en Rio-final mot Flamengo.

Det sägs att Uruguays landslag inte ska landa på flygplatsen i Montevideo när de kommer hem från VM. Enligt rykten planerar man att styra om planet till Duazno, arton mil norr om huvudstaden.

Varför?

För att så många som möjligt ska få chansen att hylla dem under de där arton milen. Jag börjar mer och mer tro att det där är sant. En vanlig kortege kommer inte att räcka för att tacka dem.

Och inga korteger i världen kommer att kunna få en 24-åring från Accra att glömma sekunden då han skulle skjuta Afrika till semfinal i VM – och missade.

/Simon Bank

Ja, vi är här för att rädda regnskogen, rädda fotbollen och kanske slå en straff eller två. Inga konstigheter.

Så varför kräver jag er uppmärksamhet nu då? Jo, jag behöver hjälp med en banderoll inne på Mandela-stadion här i Port Elizabeth, helt apropå Erik Nivas lilla wag-spotting förut idag. Den är orange, den är skriven på ett hittills oidentifierat språk som varken är portugisiska eller holländska, och den lyder:

YOLANTHE – HED ÛM GÈR.

Om vi vill veta så låt oss.

Ja, och så finns det en fin liten banderoll till. Den har en finsk flagga, en nederländsk, och så en liten text i versaler:

LITTI 10, WISH YOU WERE HERE.

För att gammal kärlek aldrig rostar.  (den kan däremot få en kapsyl i ögat, men det är en helt annan sak)

Nu tycker jag att vi slår oss ner framför en supermatch.

/Simon Bank

Man är ung, man blir äldre, och snart ska vi alla dö.

Det är ju fan också.

Alldeles nyss fyllde ju den här Nirvana-babyn från Nevermind-omslaget 19 år. Och det kändes ju sådär. Nu, medan jag sitter nere i Port Elizabeth och känner in vibbarna inför sydamerikanska brassar vs europeiska brassar imorgon så kommer nästa smäll.

Ni minns hur det såg ut när Brasilien manövrerade ut Holland i VM 1994, och nyblivne pappan Bebeto invigde en målgest som var briljant då men som skulle bli återanvänd till förbannelse av varenda division III-spelare världen över.

Gossebarnet som Bebeto firade döptes till Mattheus. Det är sexton år sen nu – och tror ni inte att gossen gått och blivit sexton år gammal?!
– Idag är jag väldigt stolt över vad min pappa gjorde, och att det var i ett så stort sammanhang som ett VM, säger han till Globo.

Numera spelar Mattheus själv anfallare i Flamengos juniorlag och ser ut så här:
 

Bom, bang, så gick sexton år. Och snart ska vi dö. Och mitt kaffe har blivit kallt.

/Simon Bank