Jaha, just som vi trodde att vi visste allt.

Argentina slog ut Mexiko, Roberto Rosetti och hans assistent Stefano Ayroldi var de som låg allra sämst till efteråt.

Trodde vi, alltså. Men vi borde veta att man aldrig ska ropa hej förrän man sett alla videobevis. Jag menar nu inte att Rosetti hade rätt – däremot fanns det andra som gjorde bort sig ännu mer.

Miguel Gómez Mont är en av de högst uppsatta topparna i mexikansk turism, han är dessutom bror till inrikesministern Fernando Gómez Mont. Det var därför ingen skräll att Miguel befann sig i vip-logerna när Mexiko skulle spela sin största match på fyra år. Logen i Soccer City var proppfull med honoratiores och pampar, vid sidan av spelarnas nära och kära och förbundets folk.

Enligt vittnesmål ska det ha gått rätt vilt till i den där logen, känslorna var förstås upprörda efter Argentinas regelvidriga mål, och när Gómez Monts son – efter ett par drinkar för mycket, tydligen – såg att Guillermo Franco byttes in efter en timma blev han vansinnig och började skrika förolämpningar åt alla och envar.

Ja, främst åt Francos fru då, tydligen. 

Där någonstans spårade det ur. Cuauhtemoc Blancos brorsa klev in för att försvara Fru Franco, pappa Gómez Mont klev in på sin sons sida, och ja… det ena ledde till det andra. På filmerna som läckt ut ser man – enligt uppgift – hur Cuauhtemoc Blancos lillebror (62 år gammal) tar tag i en stol för att lösa problemet med Mont-familjen en gång för alla.

Hur det slutade? Sydafrikansk polis avvisade Gómez Montarna, och på vägen ut ska pappa Mont ha skrikit:

– ¡Esos argentinos que se vayan a la chingada! De där argentinarna kan dra åt helvete!

”Argentinarna” tänker ni då? Jo, Guille Franco är ju född i Argentina och naturaliserad mexikan. Miguel Gómez Mont gick igår ut med ett knapphändigt uttalande där han förklarade att allt börjat med att hans fru slogs till marken och han skulle hjälpa henne upp. Han ångrade däremot att han uppträtt som han gjort.

Och, just det, den mexikanska turistbyrån har snabbt talat om att de tänker anställa en ny chef i dagarna.

/Simon Bank

Efter ett inledande hear! hear! i riktning John Barnes i inlägget en bit ner så kan vi väl lika gärna bläddra vidare i mappen för samhällstänkande fotbollsprofiler.

Vi börjar med en snabbgenomgång:
1. I Brasilien är prostitution lagligt.
2. I Brasilien fanns för tio år sedan, enligt uppskattningar, en miljon prostituerade.
3. Protection Project vid Johns Hopkins beskriver traffickingen med kvinnor och flickor som ”epidemisk” i Brasilien.
4. Enligt CIA World Factbook är ”barnsexturism ett problem, främst i turistorterna och kuststäderna i nordöstra Brasilien”.
5. Flera brasilianska fotbollsstjärnor har de senaste åren varit inblandade i olika former av skandaler med prostituerade.

Det här yttrar sig på olika sätt, även i fotbollsvärlden. När Flamenco mötte Corinthians för ett par månader sen plockade Flas torcidas till exempel upp delar av det där i en canção om Adriano, som fixar sexbomber lite som han vill – och inte plockar upp transvestiter nere i hamnen. Till skillnad, underförstått, från Corinthians-Ronaldo.

Sådär kan man hantera det, om man står mitt i en av Brasiliens stora machisimo-kulturer.

Man kan också göra som landslagets nummer tio gjorde igår, medan matchen mellan Paraguay och Japan just gick in i slutminuterna. Han la ut det på sin twitter, bara sådär. 

/Simon Bank

29 juni 2008!
29 juni 2010?
Jo, då har vi kommit dithän att Spanien avgör matcher genom att plocka av en ledsen, rådjursögd, likblek Nando Torres som varit en del av problemet och inte lösningen.

Det här var ju en rätt dum fotbollsmatch, rätt länge.

Portugal ville inte särskilt mycket, Spanien kunde inte särskilt mycket. Det var flaskhalsfotboll, definierad av av båda lagen centrerade sina mittfält och spelade brett med sina anfall. Alltså blev det en match där fyra ytterbackar (Ramos och Coentrão mest, såklart) körde f1-bil upp och ner för sina kanter, medan passningsspelet lämnades åt dem som inte är särskilt bra på att spela klapp-klapp på små ytor. Xabi Alonso, Sergio Busquets. Många tics, lite tiki-taka.

Innan det där mönstret riktigt hade satt sig fick Cristiano Ronaldo utrymme för att bryta sig loss och hitta på saker, men efter första 20 gick han mest runt och slog frisparkar. 

Portugal fick det förstås jobbigt. De har vunnit fyra av sina 32 senaste matcher mot Spanien, och hade ungefär den sortens mod i sitt spel. Spanien fick det också jobbigt, men det handlade mer om strukturella fel.

Har man Xavi i ett fotbollslag måste man väl ge honom nyckeln till att bygga spelet? Inte låta honom ta över en bit upp på offensiv planhalva? Och när Xavi, eller Iniesta, eller Sergio Ramos, kommit såpass högt upp att det började bli dags att leta efter sistapassning så såg det likadant ut varje gång:

Villa och Torres gick isär, brett, och hjälpte inte varandra. Och de där löpningarna in i och runt straffområdet som man tar för att ställa till oreda (som Müller gör för Tyskland, som RvP gjorde för Robben) kom aldrig.

I en timma var det här en match som kunde gått åt vilket håll som helst. Puyol knälobbade nästan in ett självmål, C-Ron testade Iker Casillas med en fladderfrispark (om inte han håller dem – vem gör det då?), Tiago kanonsköt och Portugal hade sina chanser att stjäla det här.

Sen kom bytet.

Ut med El Niño, hans ledsna ögon och kantpositioneringar. In med Llorente, en tre gånger sämre spelare – men en som gav en riktning åt Spaniens spel, som höll sig närmare mål, som inledde med att störtnicka fram Spaniens bästa chans efter 30 sekunder.

Precis allt förändrades där. Portugals backar blev lite nervösa och sjönk, anfallarna arbetade tillsammans, Xavi och Iniesta fick utrymme för att spela – och när de fick spela sig trygga kunde de också dyka in i straffområdet och ställa till oreda. 

I 60 minuter var det här en kontrollerad, livrädd, kanske fartfylld men ändå steril krampkamp. Sen vände allt med ett byte. Villa sköt utanför efter 62 minuter, och en minut därefter visade Iniesta precis vad Henrik Larsson menar när han säger att ”Iniesta och Xavi, dom har inga höfter”, vred in bollen till Villa som ribbvallar in 1–0.

Del Bosque måste ha våndats en del innan han gjorde bytet, för det körde naturligtvis ner Torres en halvmeter i marken. Om han hoppats att Nando skulle jobba upp sin form med fler och bättre matcher så var det där punkten då han fick släppa den tanken, och visa för Torres att han inte längre hade förtroendet att spela vidare. 

Sista halvtimman var, sett till motstånd och krav, Spaniens bästa hittills i VM (och Portugals värsta, även utan den där frustrationsarmbågen från Ricardo Costa). Det ska bli väldigt intressant att se vilken startelva de går ut med i kvartsfinalen.

/Simon Bank

Ibland händer saker som sätter det här med fotboll i sitt rätta perspektiv.

(Fågeln på bilden har inget med fågeln i artikeln att göra. Mer än att de hånglat med samma fågeltjej en gång på Teneriffa)
/Simon Bank

Jag vet inte om det är roligt eftersom det driver med den gammeletablerade amerikanska jock-jargongen, eller om det är roligt bara eftersom det är roligt.

Men roligt är det.

/Simon Bank

Jag fick veta det på sms. Det är så grymt.

Jo, jag vet att han bara gjorde två matcher på hela den här säsongen, och jag vet att det åtminstone var en och en halv för mycket – men ändå

Tror verkligen Didi Deschamps att Marseille hade vunnit ligan UTAN Cyril Rool? Utan hans utstrålning? Utan hans hår? Utan hans sätt att få bollen att känna sig rädd?

Jag antar att det är så här som många AIK-fans känner när Mutumba skickas bort och Bojan blir Videoton-jugge. Ett svek, ett felbeslut, en strategisk katastrof. Nästa säsong har OM the sex and the drugs, men ingen Cyril Rool.

Är det tacken för allt han gjort?

Cyril Rool, 35 år.
326 ligamatcher.
4 ligamål.
187 gula kort.
27 röda kort.

/Simon Bank

Now, that’s more like it. 

I ett helt gruppspel så har vi fått undra om det verkligen var så enkelt att det räckte med att få in a) en riktig kantspelare, eller b) helst Arjen Robben för att det holländska klapp-klapp-spelet skulle komma igång.

Och ja, det var ju precis så. Nu är inte Slovakien VM:s defensivt starkaste lag, de har sin offensiva vilja och hamnar i rätt många lägen där de får försvara en mot en, men det här var ändå något helt annat. van der Vaart verkar vara en väldigt sympatisk pojke – med en väldigt sympatisk hustru – men han är ingen landslagsytter. Han är en Sneijder-reserv, möjligen en defensiv central mittfältare mot svagare motstånd (men där är Afellay bättre). Det blev bättre balans utan honom.

Vi behövde inte mer än ett par minuter för att se att det här orange urverket börjat ticka igång på allvar. De drev tempo, de tryckte sina passningar (titta på van Bommels och Skrtels uppspel i djup, hur de skjuter bollen efter marken) och de hade den sexiga manbeast som är Dirk Kuijt, som tog de där sextimeterslöpningarna in i press bara för att han tycker att det är så förbannat ROLIGT att ta dem.

Från mittfält och framåt är det här ett rikrigt, riktigt bra lag. En guldpretendent. van Persie spelar inte på hundra än, men är nyttig. Whiskey Sneijder gör precis det han ska. Robben är Robben, och i van Bommel har de exakt den sortens orange gammeltysk spelare som holländska lag måste ha för att lyckas. En genigris. Som den mjukare men spelklokare Phillip Cocu.

Försvaret? Äh, Slovakien försökte kontra sig fram, och hade ett tillräckligt bra passningsspel för att komma förbi en orange våg, men aldrig två. Backlinjen testades inte, och när de till slut hamnade i minsta lilla trubbel – det tog 65 minuter – så var de illa ute direkt. Slovakien hade två bra skott (Stoch, Vittek) på mål, men det var små blixtar i ett stort mörker som mest måste varit sköna för Stekelenburg. Slovakien ville inte blotta sig, ens när de låg under med 1–0. Slovakien var ett nöjt lag som bara inte ville göra bort sig. Slovakien var Sverige i semin mot Brasilien 1994.

Holland hade Robben, och det är så fascinerande. När han tar emot det där långa uppspelet efter 17 minuter, ute på sin högerkant, så vet du, jag, Ölme, Reine Almqvist, Ace of Base-Ulf, Ica-Stig och han den där indiern som sitter och kliar sig maniskt i armhålan här i sportbaren där jag sitter… ALLA vet att Robben kommer att vika kroppen utåt, skära inåt, skära inåt, och skjuta med sin vänsterfot.

Han är ensam mot två slovakiska backar – de vet också – men så får han den där lojala överlappslöpningen (RvP) han behöver som avledningsmanöver. Och så tar Robben emot, skär in, skär in och skjuter ett vänsterskott i första hörnet.

Lätt sport, fotboll.

Holland var inte fantastiskt, de behövde inte det, men alla de där passningarna som gått i sidled och långsamt förut satt i djupled och snabbt nu. De blev lite halvslöa i andra halvlek, men straffades inte för det.

Vi gratulerar Slovakien till en fin VM-insats och en fin tröststraff fram till 2–1 (Vittek, hans fjärde VM-mål), vi gratulerar Kuijt till att han är en så vacker och altruistisk människa – han spelade naturligtvis fram Whiskey till öppet mål för det avgörande 2–0 på slutet – och ser fram emot att hänga med Holland en bit till.

Om det låg för Dunga att oroa sig så hade han gjort det.

/Simon Bank

Spelare, gamla spelare, spelarfack, förbund, domare, gamla domare, tränare, journalister och till och med Erik Niva.

Vi har tillbringat det senaste dygnet i en målkamera-bubbla, där alla fått säga sitt.

Jag också, men de senaste timmarna har jag gått runt och funderat på någon som formulerat det här, med domare och deras roll, bäst av alla. För en kvart sen trillade poletten ner: Michel Serres, fransk filosof, etiker och teknikkritiker.

I Frankrike är det snarare regel än undantag att man blandar in filosofer när stora sporthändelser ska diskuteras. Ibland blir det bara pajaskonster av det, men ibland blir det rätt lyckat (har ni tid över så läs gärna in er på Olivier Pourriols utläggningar efter Thierry Henrys hands mot Irland, han använder Platon och Bill Clinton för att förklara skillnaden på Henry och Maradona, på ett lysande sätt).

Hur som helst. Häromåret kom det ut en antologi med namnet Parlons Sport, Låt oss tala om sport, där l’Équipe-redaktören Benoît Heimermann samlat ihop ett knippe intervjuer han gjort med intellektuella, konstnärer och filmare om sport, däribland Michel Serres. Kan ni er franska så rekommenderar jag ett att köpa den, om inte annat så för intervjun med en löddrig Woody Allen.

Äh, vi tar det som ett stickspår innan vi går vidare (ni får ha överseende med att jag berättar anekdoten fritt ur minnet, jag har inte boken med mig och det är ett år sen som jag läste den):

Heimermann har bokat tid med Woody Allen mitt under brinnande Cannes-festival. Han ska träffa honom i en svit, och han har fått en av dagens sista intervjutimmar. Heimermann väntar i sviten, lätt nervös får man anta, när Mr Allen kommer in och ser allmänt, allenskt kvetchig ut.
– Jo, säger Heimermann, jag tänkte att vi skulle prata lite om baseball.

Woody Allen vänder sig om, suckar demonstrativt, går och ställer sig och tittar ut genom fönstret och bjuder på ett par evighetslånga tysta sekunder. Sen utbrister han, som en man som just fått luft:
– THANK GOD!

Så har de ett fantastiskt samtal om Woodys barndom i Brooklyn, hans relation till gatornas lekar och de stora arenornas baseball-dramaturgi. Mycket underhållande.

Ja, till saken.

En annan av intervjuerna i den där bolen gör Heimermann alltså med Michel Serres. Jag har känslan av att Serres egentligen är en rugbyman, men han är hemma i fotbollsterminologin också.

Och han pratar om ett filosofiskt felslut i fotbollen. Eftersom jag hittat den här radiointervjun på nätet (den gjordes i samband med Henrys hands mot Irland) så kan jag citera fritt med den som stöd, han säger ungefär samma saker i boken:
– Det finns ett uttryck: Marquer le but (att göra mål), men det är inte anfallaren eller backen som gör mål. Att göra mål är inte att slå in bollen i mål.

Nähä. Så vem är det som gör mål, då?
– Det är domaren som gör mål!

Serres pratar om juridiken på fotbollsplanen, domaren som umpire och referee, den som skyddar spelarna från våld och ser till att lagarna följs. Det unika med fotbollsdomaren är han aldrig – nästan – ångrar sig.

Och varför gör han inte det? Varför ändrar han aldrig sina beslut?
– Hur kan man förklara att han aldrig gör det? Parce que il est infaillible. Helt enkelt eftersom han är ofelbar.

I rugby kan en domare få stöd av tv-bilder. Inte i fotboll. För myten om domarens juridiska envälde måste skyddas. Inte ens när han gör fel gör han fel.
Om vi nu har emotionella, ekonomiska och rättvisetekniska skäl att ge domarna stöd när de behöver det som mest så har vi alltså också filosofiska.

Låt domaren ha fel, låt spelarna göra mål.

Äh, snart är det match igen. Vi har inte tid att sitta här och filosofera.

/Simon Bank

Fick jag välja en musik att lyssna på resten av livet så hade jag valt den tyska kulturgemenskapen före den engelska. Men det är ju jag. Jag antar att jag inte får med mig Erik Niva på den båten.

Med ett par darrande timmar kvar till den europeiska klimax-matchen i detta VM kan vi väl se till att ladda upp ungefär som spelarna själva gör.

Ni vet att Gloria Gaynor blev hela Frankrikes soundtrack till VM-guldet 1998, den kom från Liza Lizarazus händer i spelarbussen och strålade ut över precis hela världen och får stå som den ojämförligt mest lyckade soundtrackskuppen (javafan, jag jobbar väl på kvällstidning) i fotbollshistorien.

För fyra år sen, i hemma-VM, gungade det tyska omklädningsrummet till Xavier Naidoo. Den här gången har Sami Khedira plockat fram Bushido & KayOne som lagets eget soundtrack.

– Det är inte direkt den sorts musik jag lyssnar på privat, men det är bra att laget har en ritual och att de lyssnar på den här låten på vägen till en match. De har själva hittat den låten, den binder dem samman. Det tycker jag om, säger Jogi Löw (själv gillar han, enligt samma Welt-intervju, Whitney Houston, Celine Dion och Udo Jürgens).
 

Vad England lyssnar på i omklädningsrummet vet jag inte. Jag antar att de vill lyssna på Lil Wayne eller Akon, som alla engelska proffs. Men de borde förstås lyssna på det här. Igen. Och igen. Och igen. 
 

/Simon Bank

John McKay, en legendarisk amerikansk fotbollstränare (football, alltså) berättade för många år sen om hur han var ute och jagade fågel med Bear Bryant, en annan legendarisk tränare.
– Bryant sköt en gång, men fågeln bara flög vidare. ”John” sa han förvånat, ”där flyger en död and”.

Det här amerikanska fotbollslaget har sett ut precis så i den här turneringen.
Men i kväll mötte de en and som helt enkelt fladdrade vidare.
••• 
För ett år sedan gjorde Barack Obama sitt första besök i Afrika som amerikansk president. Han besökte inte det gigantiska Nigeria, han besökte inte sin pappas Kenya. Han besökte oljelandet Ghana, och när han talade inför parlamentet sa han det han skulle säga:

– Med starka institutioner och en stark vilja så vet jag att afrikaner kan uppfylla sina drömmar.

I dag drömde Ghana och – det blir väldigt tydligt här, mer än jag trodde – varenda fotbollsfan i Afrika om att få ett lag i en kvartsfinal i VM.

Black Stars mot Stars and Stripes.

Alla som sett mer än ett par minuter av de här lagen vet att de har tillräckligt med drömmar, vilja och struktur för att springa rakt igenom vilka väggar som helst. Precis när matchen skulle börja slogs jag av att det här ju var den match som Essiën och Charlie Davies snackade om när de rehabade ihop på Atlantkusten, det var den här matchen de slet för. Det är lite sorgligt att de inte hann fram i tid.

USA hade uppfunnit en ny lösning på problemet om man ska hålla på hjärtat eller hålla om varandra när nationalsången spelas. De gjorde båda delar. Land och lag. Med Bill Clinton och Mick Jagger på vip-läktaren.

Men när sångerna och symboliken var utspelad så kom de snett in matchen. Ghana spelade sitt raka, direkta spel, och fick betalt för det. De tog grepp på kanterna, pressade fram misstag i mitten. Kevin-Prince Boateng plockade upp ett av dem, 40 meter från mål, och sprintade in med sitt första mål någonsin för Ghana.

Då hade det gått fem minuter. Det dröjde en kvart till innan USA var inne i matchen, några minuter ytterligare innan Michael Bradley hade något som kunde liknas vid en målchans.

Men det har ju blivit väldigt tydligt med det här laget att de inte bara pratar om den amerikanska drömmen. De är den. Börjar det bra når man framgång snabbt. Börjar det riktigt illa så… betyder det inget annat än att vägen till framgång blir lite, lite längre. Framgången kommer sist, men det är ändå den som är starten, förutsättningen för allt annat.

Ghana hade den första halvleken, eller i alla fall den första halvtimman. Sedan bytte Bradley Sr in Edu som central mittfältare, gav yttermittfältarna några snäpp större frihet – och vände matchbilden.

Det roliga med de här lagen är att de gör sina bästa perioder när de bara kör. De är såpass strukturerade att de kan göra det utan att blotta sig för mycket.

I början vräkte Ghana på, medan USA stod och tänkte på sin egen myt. Sedan blev Ghana försiktiga, tänkande spelare – medan USA petade i femte växeln och öste framåt.

Som det såg ut efter paus var det bara Richard Kingson, född och uppväxt på Södermalm, som stod i vägen för USA:s väg mot den där kvartsfinalen.

Han gjorde inte de stora rörelserna, men varje gång någon (Findley, Feilhaber, Bradley, Altidore) kom fram i ett hyfsat läge så stod han rätt, stadigt, och styrde undan bollar, varje gång utom när Clint Dempsey – the trailer park kid – tunnlade en Mensah och blev fälld av en annan.

När Landon Donovan, som Erik Niva porträtterade fint i dagens tidning, sådär psykotiskt bergsäkert slog in straffen stolpe-in (titta på reprisen, på när han ser vart bollen är på väg – han rycker inte ens till) så visste vi att det skulle bli en riktig slutspelsmatch. Den bra sorten. Den med sena hjältar och stor dramatik och bra berättelser.

Förlängningen bjöd på den här:
En Rennes-spelare hugger på ett långt uppspel, en annan Rennes-spelare försöker stoppa honom. Eftersom ni såg matchen så vet ni att Asamoah Gyan såg ut som en världsforward, medan Bocanegra såg ut som en superettan-back. Gyan hade rycket, han hade kraften att klara balansen genom en tackling, han hade lugnet som lät honom titta upp – och han hade foten som kunde pricka in 2–1 för Ghana.

Jag har skrivit det förut – men Gyan var alltså länge en rapp, intressant anfallare som nästan alltid kom fram till lägen, men alltid missade dem. Förra hösten, i Rennes, hände något och han började vräka in mål. 

Nu är han en hårt arbetande klasspelare som gör klassmål.

Black Stars 2, Stars and Stripes 1. Det blev inga riktigt farliga framstötar på slutet, sagolaget USA hade slut på sagor. Och om ni undrar hur det kommer sig att Ghana kan gå in i ett VM-slutspel och resa sig efter en 1–1-smäll och comebacka bort the comeback kings så ska vi nog tänka lite på Spanien.

Spanien hade en loserstämpel fram till EM 2008, men deras spelare hade vant sig vid att vinna på ungdomsnivå, de hade burit hem mästerskapsguld redan. När Ghana tog sig till en historisk kvartsfinal ikväll kom fem av spelarna i truppen, tre av spelarna i startelvan, från laget som förra sommaren blev världsmästare i U20-VM.

Nu är de i kvartsfinal i riktiga VM, och även om både den underbare lille Ayew och Jonathan Mensah är avstängda mot Uruguay så ska vi inte räkna bort dem.

Anden är lite tilltufsad. Men den flyger fortfarande. 

/Simon Bank