Förlåt igen, då, men det här kan inte dröja.

Jag sitter och läser in Mexiko lite inför matchen mot Argentina imorgon, men kom inte längre än till straffläggningen som skickade ut dem ur VM 1994.

Sen dök gamle fine Borislav Mikhailov upp i fokus, och då blev det som det blev. Om ni är såna som kan se youtube-klipp med Bobby M utan att googla honom för att se hur han har det nu för tiden så vet jag ärligt talat inte hur ni fungerar.

Han är numera president i Bulgariens fotbollsförbund, men på den där tiden var han bara en målvaktslegendar, kort och gott. Bulgariens meste landslagsman, straffhjälte i deras största VM någonsin. En jätte och hjälte. Till skillnad från vår man i målet den gången så tröttnade Bobby på att inte ha så mycket hår, och drog på sig en tupé mitt under brinnande VM. Som han sedan spelade i. Tydligen var det någon form av sponsringsavtal, det får man förstå.

Efter VM gjorde Bobby vad alla tupé-bärande män som behöver en nystart borde göra. Han skilde sig och flyttade till Reading. Enligt en gammal skröna såg han en video av hur Reading spelade kvalfinal mot Bolton på Wembley, fick för sig att det var en hemmamatch vilken som helst, och tänkte att ”Reading, det är grejer det”.

Berättelsen ska vara just en skröna, men det var inte konstigt att skrönor uppstod kring en målvakt som dels hade fantastiska meriter, dels var usel under tiden i England. Han gjorde bara 24 ligamatcher på två säsonger, under den andra av dem använde laget sju olika målvakter.

Jaja. Borislav Mikhailov har lyckats bra i livet, han är en stor man i bulgarisk fotboll, och en gång för sexton år sen blev han en lika stor straffhjälte som Ravelli.

Och varför i hela världen drar vi upp det just nu?

Jo, för att om ni vill köpa er lite idrottshistoria så får ni fanimig ta och rappa på lite.

/Simon Bank

Luis Suárez… vi ska dansa runt guldkalven snart, men först ska vi dra fram taktikblocket:

Om det finns taktiska trender – och det finns det ju – i detta VM så är det å ena sidan lagspelandets relativa baisse, å andra sidan lagdelarnas kollaps. Efter år av hellagsorganisation, där alla anfaller och alla försvarar men där delarna ändå är tydligt formulerade så är det två sorters lag som lyckats.

Dels de som bryter blocktänkandet, och låter backar spela som yttrar eller mittfältare som backar (Mexiko är tydligast). Dels de som extremdelar laget i defensivt och offensiv, med spelare som nästan bara försvarar och spelare som mest anfaller.

Den senaste delen är det Diego som ligger bakom. Och Diego. Och Diego, Diego och Diego.
I Maradonas Argentina spelar backarna – utom Gutierrez när han är med – enbart försvarsspel. Det är Ola Lindgren som formulerat deras arbetsuppgifter. De andra får sköta anfallsspelet, och gör det rätt bra. Uruguay, med alla sina Diegos, är nästan ännu tydligare i sitt delade spel. De ligger alltid, alltid, alltid på rätt sida med sju spelare som spelar lysande organiserad försvarsfotboll, som är bra en mot en och ställer stora krav på motståndarna.

Framåt har de oftast tre, ibland fyra spelare som vräker på åt alla håll samtidigt. Det är Snurre Sprätt som formulerat deras arbetsuppgifter. Hundra procent frenesi, 25 procent organisation.
Ska man spela så behöver man spelare som kan sysselsätta ett helt försvar. Uruguay har turneringens bäste på det. Den på alla sätt gode Diego Forlán möter djupt, och springer oavbrutet i fyra väderstreck. Ofta flera samtidigt.

Cavani gjorde en jättematch idag också, uppoffrande och lojal med samma sorts löpande som ger laget så mycket. Suárez var i stora delar av matchen rätt värdelös idag också – men en värdelös spelare som gör värdefulla mål har ändå allt värde i världen. Om man säger.

Nu fick ju matchen sitt första ansikte av att Korea-keepern Sung-Ryong gjorde en dundertavla efter sju minuter. Uruguay la ner energi offensivt första halvlek ut, spelade mer på resultat i andra. De vet att de kan försvara, vet att de inte släppt in mer än ett mål i någon match de senaste tolv månaderna – och inget hittills i VM.
Den som vill dyrka upp dem måste vara briljant eller beredd att arbeta oerhört hårt.
Och Sydkorea är inte briljant.
Ni minns hur fantastiskt framåt de var i hemma-VM 2002. Hiddink har lämnat sen dess, men Raymond Verheijen är kvar – den holländske mirakelfysiologen som fick Hiddinks Sydkorea att springa mest i världen i VM 2002, och som fick Hiddinks Ryssland att springa mest i Europa 2008.
– Sydkorea är utan tvekan det bäst förberedda laget i VM, sa han häromveckan.

Verheijen har arbetat i sitt Korea Lab, med samma sorts hi-tech som det svenska landslaget använt, med gps-lösningar och frekventa mätningar av spelarnas arbete. Verheijen menar att han kan kontrollera och garantera att en spelare kommer i fysisk form till ett mästerskap.

Sydkorea har inte elva Ji-Sung, men de har elva spelare som kan springa i 90 minuter och som gör det. De sprang i snitt 700 meter längre än spelarna i Uruguay i dag. Och de visste vilka de gjorde det för: 300 000 såg matchen på ett torg i Seoul, flera miljoner stannade upp långt efter midnatt för att se den här matchen.
– Det är som 2002 igen, sa en sydkoreansk journalist jag pratade med efter Nigeria-matchen.

Och… ja, det har helt klart hänt något på planen med dem under det här mästerskapet. De gjorde en riktigt feg och blodfattig plattmatch mot Argentina, men den här gången reste de sig efter en tidig smäll.

Trots förlusten var de mentalt starka idag. Sydkorea fick Uruguay att se lite ömtåliga efter paus. De hittade in bakom deras defensiva mittfältare och kom fram till ett par hyfsade skottlägen. När väl målet kom var det otypiskt men välförtjänt: den supersympatiske spelartypen Lee Chung-Yong tog hand om en andraboll när tre uruguayanska försvarare rusat på en och samma förstaboll. 1–1.
Syre till Syd, ösregn över Uruguay.
Det såg inte särskilt lovande ut för La Celeste. De hade tappade mycket av sitt anfallsspel, den defensiva tryggheten hade fått sig en smäll, det hade svårt att hitta fram till anfall på vettiga sätt.

Ändå står de i detta nu och hoppar på en – dålig – plan i Port Elizabeth. Det ska de tacka två hetsiga, hafsiga hjältar för.

När allt började gå i stå fortsatte Diego Pérez att vilja mer än att bara gå ner i knäna och tiometerslöpningar för att täcka defensiva ytor. Han kastade sig fram i djupled, ordnade fram en hörna, och när den seglade in försvarade Sydkorea på samma bollupptagna sätt som Uruguay vid 1–1.

Luis Suárez tänkte lite annorlunda, tänkte två steg längre, samlade upp bollen och böjde in den stolpe in. Ett par minuter och en frilägesräddning från Muslera senare hade de tagit sig till kvartsfinal i VM.

Senast Uruguay var där var ingen i den här truppen ens född.

/Simon Bank

Kort intervju, fredagen den 25 juni 2010, efter matchen Elfenbenskusten–Nordkorea:

Åh, gav han den till dig?
(nickar till svar)
Gillar du Drogba?
(nickar till svar)
Men skon är ju för stor för dig!
– Yes.
Är det inte bättre att jag tar den?
(skakar på huvudet)
Jag skojade bara.
– Okay. 

/Simon Bank 

…ska vara en schlager.

/Simon Bank

Det räckte rätt bra med en chockförlust och ett skarpt läge för att Spanien skulle börja fundera och ifrågasättas. Är det verkligen europamästarna vi fått hit till VM? Eller är det de gamla vanliga kosmetiska bolltrillarna utan vinnargener?
Tja, fick ni ut något svar av matchen mot Chile så har ni bättre ögon än mina.
Det vi kan konstatera är att det var en klassisk matchbild, den där sorten det så ofta blir när storlag möter uppstickare och uppstickaren efter ett tag, utan att riktigt veta hur det gick till, har förlorat matchen.

Det var ingen tillfällighet. Det är sällan det.

Om du fått peka på en målvakt som skulle ge sig ut på en idiottur och ge bort bollen så hade du inte pekat på Iker Casillas. Och om du skulle peka på en spelare på planen som skulle plocka upp den bollen och pricka in den i öppet mål från 40 meter så hade du pekat på David Villa.
Före målet, som blev målen när Andrés Iniesta bredsidade in en dropp från Villa för 2–0, hade Spanien inte varit bra. De hade varit rent dåliga. Det var många tillslag, få trianglar, det modiga Chile var skickligt på att klumpa ihop på de där utrymmena i mitten där Spaniens tiki-taka brukar ta fart (och det är fortfarande ett problem att Busquets inte kan avlasta i det spelet).

Bielsa såg lika ljuvligt gökbogenial ut som vanligt på bänken, Isla var lika offensiv som vanligt på sin kant, och Nando Torres… …var inte sitt vanliga jag den här matchen heller. Där finns Spaniens stora svaghet i den här turneringen (där, och i att man kan låta Millar prickskjuta in 2–1 från sexton meter). De måste få igång Torres fötter, för nu studsar bollen ifrån honom, han har ingen vettig touch och även om han börjar komma i hyfsade positioner så händer inget när han är där. Idag fick han Estrada (märkligt) utvisad efter att domaren haft lite taskigt bollsinne.
Men det var också allt Torres hann med innan han byttes ut.

Chile dominerade läktarna (vamos chilenos gick rakt genom både vuvu-tutor och tv-skärmar), de kunde vara glada åt ett fint mål efter en fin liten passning från Sanchiz – och de kunde vara extatiskt överlyckliga över att ha jobbat sig till en plats i ett slutspel i ett VM för första gången på 12 år.

De har förtjänat det, och Schweiz hade inte det.
De har sitt uppoffrande och stenhårda försvarsspel, de har turneringens hittills bäste målvakt, men man måste ha mer för att få spela åttondelar i ett VM. Matchen mot Honduras följde jag bara av och till, men det var chanser åt båda håll hela tiden, och matchen kunde slutat åt vilket håll som helst.

Det blev 0–0. Det var inte heller någon slump.

/Simon Bank

Det börjar bli en vana. En bit in på ett VM sätter man sig på en läktare för att se Sven-Göran Eriksson ta farväl.

I Gelsenkirchen för fyra år sedan tog han England till en förlust mot Portugal och de egna demonerna (Wayne Rooneys individuella psykologi, Englands kollektiva straffobi). Den här gången tog han Elfenbenskusten till en, på sätt och vis, förlust mot Portugal och den egna ineffektiviteten.

Det hade ju nämligen kunnat gå vägen, det här.

Nio mål… vi pratade från början om ett mirakel, efter ett tag om en konkret möjlighet, och efteråt ska vi prata om ett misslyckande. Den enklaste förklaringen till att ett grundkompetent och urstarkt ivorianskt lag har spelat färdigt är förmodligen lottningen. Inte gruppen i sig, utan spelordningen. Oavgjort var ett helt logiskt resultat mellan vice-pretendenterna i gruppen, och Portugal fick förmånen att möta ett dött Brasilien med blicken på slutspelet – medan Elfenbenskusten fick nackdelen att möta ett levande Brasilien med blicken på bollen.

Men misslyckandet ligger, bisarrt nog, i att de inte förmådda sätta press på Portugal idag. De kunde gjort fem mål före paus, utan vidare. Hade de trott mer på projektet och kopplat på alla motorer hade de kört precis rakt över ett… inte demoraliserat, men avstängd koreanskt lag.

Folkrepubliken kom med sitt fembackslinje igen, med Jong Tae Se som enda anfallsmål och Hong som enda väg dit.

De hade inte ett dugg att komma med. Elfenbenskusten tryckte upp sitt 4-3-3, med lille Boka som ny vänsterback, och varje gång de bestämde sig för att skruva upp frenesin, farten, fysiken ett halvt hack så fick de en öppen målchans.

Keita var fri efter en halvminut, Gervinho rullade en boll längsmed mållinjen efter tio, Yaya Touré rullade in 1–0, Romaric returnickade in 2–0, det hade gått 20 minuter och elefanterna hade 8–0 i skott på mål. Hade de skickat in i alla fall hälften av skotten – vilket de borde gjort – hade det skickat en elchock ner till Carlos Queiroz i Durban, och gud vet vad Portugal hade gjort med den nervositeten.

Normalt hade man kunnat hänga det här på Svennis axlar, en av de svagheter hans lag ofta har är en sorts kontrollerad blodfattighet som inte gör sig för vilda anstormningar – men idag fanns alla nycklar ute på planen. Det var spelarna som inte förmådde vrida om dem tillräckligt hårt. Det hände flera gånger att Drogba plockade ner bollen i bra lägen runt straffområdet – utan att ha någon djupledsstörtande polare att pricka därinne.

Nu blev det aldrig riktigt darrigt. Inte i Durban, inte här i Nelspruit heller. Portugal hängde i och kunde koncentrera sig på att spela för gruppseger (jag tittade med ett kvarts öga, Raúl Meireles hade ett halvöppet mål, andra halvleks bästa chans innan matchen la sig och självdog), Dungas trillande med trupptombolan lyckades, och Elfenbenskusten fortsatte missa en handfull solklara målchanser innan de spikade 3–0.

Brasilien går mot grupptvåan i grupp H, Portugal mot gruppettan. Nordkorea åker hem till gud vet vad, Elfenbenskusten tar semester.

I andra halvlek hade någon i Nelspruit-trakten bestämt sig för att tända eld på något stort, så mot slutet satt vi mest och försökte se genom röken som välde in över den här strama men smart ritade arenan. Det började bli lite småkallt i luften, och Sven-Göran Eriksson hade – hur man än vrider och vänder på det – misslyckats med det han anställdes för.

Den här magiska generationen ivorianer kommer aldrig att göra något stort VM i sina karriärer.

En bättre möjlighet än den här kunde de faktiskt inte få, men de missade den chansen också.

/Simon Bank

Jaha.

Det var Raúl Albiols VM, det.

Ungjävel.

/Simon Bank

Ja, innan vi går ut och gör det stora jobbet på en halvstor arena i Rustenburg så känns det som att vi har en del spill att samla upp och ihop.

Det här är inte bara torsdag, VM-dag och dagen innan Glenn Hysén åker hem och blir kanon. Det är två saker till. Dels är det dagen då vi får se om Danmark har något i slutspelet att göra, dels är det Lionel Messis 23:e födelsedag.

Bank, tänk till nu då. På vilket naturligt sätt kan du få ihop världens bäste fotbollsspelare och Danmarks VM-chanser på ett fint, kvickt och lättöverskådligt sätt.

Äh, inte en aning. Men det skadar ju inte att försöka.

/Simon Bank

Disastro.

Vi kan veva den där Quagliarella-situationen tusen varv, den som väl var en överkroppsdecimeter offside. Vi kan fundera över Pepes volleymiss i den femte stopptidsminuten – men det förändrar inte bilden av laget som förlorade med 3–2.

Jesus, Josef och Maria, vilket blekt italienskt landslag det här är. Vi har skrivit och skrivit ännu mer om hur lite kreativitet det finns i laget, vilket fattigdomsbevis det är när man kommer till VM med Iaquinta som prima punta och ledljus, hur mycket man saknar någon, vem som helst, som kan hitta lösningar på komplexa problem.

Men det är inte därför Italien åker ur. Det är därför de inte imponerar, det är därför de inte vinner sina matcher med 2–0, men det är inte därför de åker hem och skäms som hundar. Det handlar inte heller om att Quagliarella, som såg skarp ut idag, inte har spelat eller att Di Natale började VM på bänken.

I den där texten jag skrev om Fabio Cannavaro – tack för allt du gjort, vi älskar dig för det – i dagens tidning fanns nyckeln i en sak han sa när truppen precis kommit till Sydafrika:

– Vi kommer aldrig att spela anfallsfotboll som Brasilien, Spanien eller Portugal. Men de kommer aldrig kunna försvara som oss.

Där är förklaringen till att Italien åker ur. De är inte Italien längre. De har försvarat som ett lite snyggare men lite trögare Nigeria.

Cannavaro har varit plågsamt långsam, Chiellini har varit en passagerare istället för en ledare (han behöver intelligens bredvid sig), och de har gjort fel i alla spelets fundament.

En insläppt frispark mot Paraguay. En insläppt frispark mot Nya Zeeland. En insläppt hörna mot Slovakien. Och i första halvlek idag: Ett missat uppspel från De Rossi, en tjurrusning av Chiellini, och ett bergsäkert Vittek-avslut.

Italien har alltid varit bäst i världen på grunderna. De uppfann dem. När de varit som bäst är det för att de lyckats spela med ett underlägset lags struktur, men med överlägsna spelare. 1982 gick de stundtals hem med fembackslinje, trots att de hade laget fullt av världsspelare. Ingen har velat möta dem. De har dödat anfallsspelet, looking good doing it.

2010 spelar de med en topplagsstruktur men med svaga spelare. 4-3-3, en ihålig backlinje, en mittfältsmotor i De Rossi som gjort så många individuella misstag att man baxnar.

Jag vet alltså inte om det var så att Slovakien äntligen hittade rätt i sitt attackspel, sina kontringar – eller om det var så att Italien lät dem göra det. Hamsik gjorde sina bästa 20 minuter i VM i början, Strba vann på mitten, det gick snabbt och det var effektivt.

Italien släppte in två horribelt billiga mål, och medan vi pekar finger åt den gamle Canna och den svajige Chiellini kan vi ju också titta djupare in i den italienska fotbollen, och se hur de handlat bort mycket av sin defensiva själ.

I Serie A spelar toppklubbarna med utländska backar. Mästarna Inter spelar med Lucio-Cordo-Samuel. Roma spelar med Burdisso-Mexés-Juan, Milan spelar med Thiago Silva och (pensionerade italienaren) Nesta. Palermo har Simon Kjaer.
Sampdoria är de enda som hittat italienskt och ungt, med Gastaldello, Rossi och Lucchini.

Det finns ett strukturellt problem, och det finns ett identitetsproblem, och det finns ett landslag på toppen som just blivit sist i en VM-grupp med Nya Zeeland.

Jag sitter i detta nu mitt emot ett gäng italienska kollegor, som åkt på att bevaka Danmark–Japan. När Kopunek springer in med 3–1, och Daniele De Rossi för tredje gången är inblandad, skrattar de.

– Tre mål. Mot Slovakien.

Disastro.

TUTTOSPORT: ”Det är ditt fel. Italien ut mot Slovakien 3–2: Kreatörer lämnade hemma, gamla på planen”

GAZZETTA DELLO SPORT: ”Hem med skam”

CORRIERE DELLO SPORT: ”Italien, vilken skam! Ut och sist i gruppen”

RAI: ”Hem! Italien utan idé och spel”

/Simon Bank

På menyn idag: Danmark–Japan (jag tror Danmark får det svårt) och en tv-thriller som inte borde bli en thriller när Lippi et concortes försöker vinna en fotbollsmatch igen.

Som förrätt kan ni peta i er lite textmassa om en kritiserad – men snygg! – italiensk kapten och roa er med insikten att Nya Zeelands inhoppare Andy Barron inte bara jobbar heltid på bank – utan att han dessutom lät bli att tala om för sina jobbkompisar att han råkade vara landslagsman i fotboll.

Bonus? Jodå, om ni inte fått nog av att skratta åt Frankrike, och dessutom är både cinefila och frankofona så har ni en rätt välgjord liten parodi här.

Annars är det ju inte utan att man undrar vad som hänt med vår ömsesidiga respekt här i fotbollsfamiljen. Vladimir Weiss kallar journalister för bögar och hotar med stryk, irländsk tv verkar inte ett dugg upprymda när Jermain Defoe utvecklar sina tankar om livet, och dessutom har ett nytt fotbollsdiplomatiskt krig blossat upp på andra sidan det stora havet.

Ni vet ju hur det såg ut när Argentina efter sju sorger och åta bedrövelser kvalade in till VM till slut, när El Diego bad alla och envar i mediedrevet att suga och ta den i röven. Inga konstigheter, det är på rätt många gator i Buenos Aires en argentinsk motsvarighet till att säga ”Läget? Hur mår familjen?”.

Diego fick två månaders avstängning av Fifa för det.

Och varför tar vi upp den där gamla storyn nu?

Jo, för att Dunga satt och pratade med journalister på ungefär samma sätt här i Sydafrika. En provocerad brasiliansk förbundskapten (som kritiserats trots två raka vinster) ombes av journalisten Alex Escobar på Rede Globo att höja rösten. Dunga väser tillbaka:
– Besta… Burro… Cagão. Djur, åsna, skithög.

Fifa kommer inte att utreda saken vidare, vilket naturligtvis fått Argentina att väga sugande mot åsnor, rövtagande mot skithögar.

Man kan ta det som ett bevis på att Brasiliens ställning i fotbollsvärlden är starkare än Argentinas.

Eller som ett bevis på att det börjar hetta till här nere.

/Simon Bank