Bloemfontein, Bloemfontein, wir fahren nach Bloemfontein!

Ungefär samma dramadarr som i de tidiga matcherna, men med mer själ på två håll. Där England kompetensspelade sig igenom på tvåans växel och USA skrev ett kapitel till i sina hjältelängor så var det dramatik all over i kvällsmatcherna.

Jag skrev om Boateng-brödernas barndom i dagens tidning, och den kampen slutade väl oavgjort. Kevin-Prince stod och bet sönder käkarna under nationalsången, Jérôme stod tyst och sammanbiten. Båda klarade sig bra.

Annars var det en match med bra kvalité, många skickliga spelare infogade i fungerande system (och två bergsäkra motorer i Schweinsteiger och Annan). Att Ghana inte gjorde några mål är ett mysterium, både Gyan och Ayew sprejade sina avslut matchen igenom och visade lite på de hål som trots allt finns i Tysklands småtröga mittförsvar. Hjälte-ekorren Lahm fick fläka sig två gånger om för att rädda klara mål, och närmare än så kom inte Ghana. Det såg enkelt ut för dem att ordna chanser, värre att träffa mål.

Efter Tysklands inledande uppvisning mot Australien dröjde det bara ett par timmar innan en engelsk tidning hittat en delförklaring: Bundesliga är den enda liga som frekvent använt Jabulani-bollen det senaste halvåret.

Det må vara ett fallreps-famlande Englands försvarstal, men när den fenomenale Özil gör det som alla andra haft så förtvivlat svårt med – ta in boll på 17 meter, och pricka upp den i ett hörn – så har vi i alla fall ett bevisföremål att lägga upp på bordet.

Det var en vibrerande, underhållande match så länge som matematiken inte kunde bestämma sig och man fick hålla ett halvöga på Serbiens jakt mot Australien. När de jagande blev jagade och vek ner sig – ni får gärna berätta hur det gick till, jag har bara sett målen – pyste spänningen ur den här matchen också.

Hade det varit ett annat lag än Tyskland hade man kunnat tänka tanken att de kanske, möjligen, kunnat vara rätt nöjt med 1–1 och USA i åttondelen. Men är man världsmästare och världsmästare igen och har världsmästartänkandet i sitt DNA så behöver man inte tänka så.

Wir fahren nach Bloemfontein – och det är inte England som är favorit. Ghana–USA? Ghana är ett bättre lag, USA är bättre på mirakler. Anyones pick.

Tidigare tävlingsmatcher, Tyskland–England:
1966, VM-final: England 4–2.
1970, VM-kvart: Tyskland 3–2.
1972, EM-kvart 1:2: Tyskland 3–1.
1972, EM-kvart 2:2: Oavgjort 0–0.
1982, VM-gruppspel: Oavgjort 0–0.
1990, VM-semi: Tyskland, 5–4 (straffar).
1996, EM-semi: Tyskland, 7–6 (straffar).
2000, EM-gruppspel: England 1–0.
2000, VM-kval: Tyskland 1–0.
2001, VM-kval: England 5–1.

/Simon Bank

Minuter kvar till ödet. Nigeria–Sydkorea, Durban, 22 juni 2010.

Och tror ni inte att Turbo, Daniel Andersson, Micke Nilsson och Niclas Alexandersson är på plats?!

/Simon Bank

Ja, vi ska förstås börja med att gratulera Uruguay och Mexiko till platserna i åttondelen. Men i zapprejset blev det ändå Sydafrika–Frankrike som fick mest speltid

Varför?

Javafan, det är ju så det är med bilolyckor.

Bafana Bafana sjöng i spelargången, de gick in med den enda inställning de kunde ha – att vräka på och vräka vidare tills den sista vuvuzelan tystnat.

Frankrikes inställning är VM:s mest väldokumenterade sjukdom. Säg en diagnos, och den stämmer. Psykopati? Neuros? Megalomani? Autism? Depression? Jajjemen.

Hugo Lloris är en världsmålvakt – som slår hål i luften. Yoann Gourcuff är en snäll pojke – som blir utvisad efter en armbåge (hård dömt? det var den mildaste dom det här laget kommer att få på länge). Gaël Clichy är en snabb back – som ramlar över sig själv.

2008, när det franska förbundet gav Raymond Domenech förtroendet att leda det här laget i två år till, visste de att det börjat mögla i truppen, och de visste att det till stor del var Domenechs fel. Eftersom det passade så bra att vänta in Laurent Blanc eller Didi Deschamps så lät de honom fortsätta, för hur illa kunde det bli?

Nu vet de.

Sydafrika i Bloemfontein, en match då förbundskaptenen tvingats peta halva laget efter en strejk, är svaret på frågan om var botten fanns. Vi kan peka finger åt professionella spelare som skämmer ut sig, men det räcker att se deras ögon före match för att förstå vidden av den här rötan, av den psykologiska bristsjukdom som är det franska landslaget. De vill inte vara här. De vill inte spela i det här laget. De vill åka hem och gråta (Gourcuff, Evra) eller slå sönder saker (Ribéry, Diaby).

Jean-Pierre Escalettes, förbundsordföranden, är högste ansvarig för det här. Det är tveksamt om han kan vara kvar. Staben runt landslaget kommer att bytas ut, och alla fönster kommer att ställas upp på vid gavel.

Räcker det? Inte en aning. Hur skadat är det här laget? Jag vet inte. Men Frankrike har en ny generation, och om inte Lolo Blanc kan få dem att må bra igen så kan ingen.

Matchen? Äh, Sydafrika har mött bättre motstånd när de spelat mot konor på träning. Tshabalala kunde springa runt och vara kreativ, Mphela såg giftig ut igen, de mådde bra och hade roligt och jagade mål. Hade bara Mphela varit ett snäpp eller två vassare i början av andra halvlek hade de jävlarimig kunnat gå upp vid sidan av Mexiko i sista sväng.

Nu gjorde de inte det, hemmalaget är utslaget och sett till sina förutsättningar har de gjort riktigt bra ifrån sig. De fick en fantastisk kväll i Soweto, och en pulserande sista match i Bloemfontein. Det är inte så illa.

Frankrike jagade sina egna skuggor, existentiellt förlorade. Det var Äcklet, Döda utan gravar, Egots transcendens, Pesten och Människans revolt, allt på en gång. De närmaste veckorna och månaderna kommer den sura doften från det här omklädningsrummet att vädras ut i France Football och l’Équipe – och vore jag Raymond Domenech skulle jag låta bli att läsa.

Mexiko fick problem mot Uruguay och Uruguays dubbelblocksförsvar, i de sekvenser jag såg fick de inte alls samma betalt för sina snabba spel som de fått tidigare i turneringen. De är ett på många sätt kvickare och skickligare lag än, till exempel, Uruguay, men de är inte tillräckligt kvicka och skickliga för att kompensera en brist på rätt sorts cynisk slutspelshårdhet.

Nu blir det Argentina, och ut i åttondelen igen. Som vanligt. Uruguay har sitt lojala, negativa försvarsspel och två-tre grabbar som jobbar i 90 minuter för en eller två chanser. Forlán är aldrig sämde än godkänd, och idag fick Suarez (med åtta passningar till rätt adress, sämste mexikan hade mer än dubbelt så många) nicka igång sitt målskytte också.

De har en bra chans att gå till kvartsfinal, för första gången på 40 år.

/Simon Bank

Ett avbrott i VM-bubblan. AIK har bestämt sig för att vägen framåt är vägen bakåt – och anställer en brittisk tränare. Jag ska inte ge mig in i spekulationer om huruvida det är en Baxter eller en Money de fått tag på (eller, ja, det är uppenbart att det finns mer som talar för det första), utan bara berätta om det egentligen enda jag vet om Alex Miller.

Den finaste fotbollsmatch jag någonsin sett, och med väldigt stor sannolikhet den finaste jag någonsin kommer att se, hade kanske aldrig sett ut som den gjorde om det inte vore för Miller.

När Liverpool gick in till omklädningsrummet på Atatürkstadion i Istanbul i maj 2005, när de låg under med 3–0 mot Milan och var fullkomligt sänkta, knäckta och tomma – då ska de, enligt vittnesmålen från LFC (som Milan förnekat) ha fått en kick av att få veta att Milan-spelarna lät som att de firade, som att segern redan var klar.

Den som berättade om firandet ska ha varit Rafa Benitez assistent. Nu tar han över ett omklädninsrum som inte haft några halvlekar att fira på ett tag.

Det ska bli spännande att följa honom.

/Simon Bank

Dagens franska pressrelease:

Med tanke på händelseutvecklingen de senaste dagarna har vi fattat beslutet att stoppa tv-kampanjen som visar upp det franska landslaget och som skulle gå fram till den 25 juni. Men Crédit Agricoles engagemang går längre än till landslaget. Vi står fortfarande bakom amatörfotbollen.

Här är filmen som stoppas.

Livet på en pinne, det här med att spela för Frankrike.
Man kan konstatera att det i alla fall var tur att FFF skrev det där sjuårskontraktet med Nike (drygt 3,2 miljarder kronor) redan 2008. Det känns som att det hade blivit lite billigare nu.

/Simon Bank

Underhållande match – och säg så här: De får ju träna på sitt försvarsspel i alla fall, schweizarna.

Mot Spanien fick de spela fotboll utan fotboll större delen av matchen, mot Chile fick de en löjligt hård utvisning på Valon Behrami med en timme kvar.

Det här var en tuff match för dem redan från början, inte bara beronde på att Chile råkar vara ett löpstarkt och tekniskt lag som under Bielsa blivit nyfrälst övertygat om sin egen förträfflighet. I dagens tidning skrev jag om vad VM och det här laget betyder för landet Chile, och jag tycker att spelarna visar att de förstått varje liten dimension av den betydelsen.

En ögonblicksbild: Mauricio Isla fullföljer en femtiometerslöpning i full fart, trots att hela världen ser att han inte kommer att hinna upp den där hopplöst förlupna bollen.

Chile ville, och även om laguppställningen pekade på en 4-3-3 så tyckte jag att det såg ut precis som en hederlig old fashioned Bielsa-uppställning, med trebackslinje och Cremona som dörrvakt framför försvaret. Mycket fart, många snabba fötter. Suazo var tillbaka, men det var superdupertalangen Alexis Sanchez – den som, trots alla fina mexikanska småkillar, imponerat mest av alla sydamerikanska underbarn i VM – som konstant hotade Schweizs backlinje matchen igenom. Sanchez är ett bevis till på att den scoutingorganisation som Pierpaolo Marino långsiktigt byggde upp i Udinese fortfarande lever och har hälsan.

För Schweiz blev det en match till där de fick göra det de är riktigt bra på: Samla ihop, stå rätt, spela duellfotboll. De låg lågt, men blev aldrig passiva där nere på sin egen planhalva. Hitzfeld plockade av Frei före paus, försökte bibehålla den defensiva strukturen och hoppades på blixtkontringar med Barnetta och Gelson, en ströchans eller två som aldrig verkade komma.

Schweiz problem var att de inte fick chansen att spela elva mot elva. Chiles problem är att när de möter ett samlat lag – och Schweiz blottade sig aldrig – har de egentligen bara ett sätt att anfalla på. Det ska snickras kort, snygg passningsfotboll, och det mönstret bryts aldrig av med inlägg eller rakare spel. De har helt enkelt inte de spelarna.

De passade, de sprang, de gnuggade i 75 minuter – tills en konstant offside-testande Esteban Paredes sprang igenom backlinjen och bredsidade fram Durban-pojken Speedy González till öppet mål och 1–0. Fint mål – men på de snabbrepriser jag sett ser det absolut ut som en knapp men klar offside på Paredes i första momentet.

Tung smäll för Schweiz, särskilt som Dirdyok till slut fick den där ströchansen men missade den från tio meter.

Chile vann, Chile leder gruppen, och Spanien kommer att behöva slå dem för att slippa möta Brasilien.
Om ni vill ta er en tupplur såhär på kvällskröken så ska ni nog undvika Plaza Italia i Santiago.

/Simon Bank

This just in:

Nelspruit, Sydafrika, 20 juni 2010:

Portofino, Italien, ett par timmar tidigare.

Tänkte bara att ni ville se.

/Simon Bank

Dagens facit?

En dålig dag för domarna. En bra dag för Brasilien. Och en dag då Kaká vandrade runt i öknen på jakt efter sig själv, hittade en del och tappade en del annat.

Jag vet inte riktigt vad Sven-Göran Eriksson och hans grabbar såg när de tittade på dvd:n från Brasiliens första match, men de måste ha sett något som skrämde dem – för när de gick ut till den här matchen gav de Dunga snitslad bana till övertaget.

Elfenbenskusten avvaktade, var passiva, och lät Brasilien formulera manus. Det gjorde de bra, en sorts grundkurs i fotbollens mest basala förutsättningar: Har du inte boll – krymp planen, har du boll – gör planen stor. Brasilien spelade med en form av hyperbredd, vände spel från kant till kant, som ett parti tennis mellan Bastos och Maicon.

Elfenbenskusten hann aldrig riktigt in i något presspel, dels för att de var för respektfulla, dels för att det gula laget var väldigt skickligt.

Det var inte riktigt så banalt, förstås, men stundtals kändes det som att Dunga bett sina spelare skicka bollen från kant till kant för att undvika de klumpigare fötterna som han har centralt – och efter ett tag rullade spelet igång över precis hela planen.

Hur som helst: Elfenbenskustens enda övertag var det fysiska, och de hann aldrig intill för att utnyttja det. Det dröjde nästan en timme innan Drogba fick sitt första vettiga läge.

Och då var det ju redan för sent.

Luis Fabiano dunkade upp 1–0 i nättaket efter ett par, tre svaga försvarsinsatser och en drömpassning in i straffområdet.
Luis Fabiano smällde in 2–0 på egen hand, efter att domarna missat två solklara handsavblåsningar i en och samma sekvens (som Svennis så träffande sa efteråt: ”It shouldn’t have been allowded”).
Elano sprang in med 3–0 från nära håll på en drömpassning från kanten.

Och nu måste vi prata om Kaká. Jag är ju fullkomligt övertygad om att Brasilien inte kommer att vinna VM utan en Kaká som är sitt gamla, geniala jag. Mot Nordkorea var han rent hemsk, idag gick han långa stunder runt och var precis lika dålig. Det var enkla bolltapp, det var korta passningar som landade en meter bakom mottagaren, det var brist på fart, det var smal blick, det var till slut lite okaraktäristiskt gruffande – och det var inget som påminde om the real Kaká.

Tänkte jag.

Sen spelade jag upp nyckelsekvenserna i huvudet en gång till, och konstaterade att det där briljanta insticket till 1–0 – det kom från Brasiliens nummer tio. Och den där killen som promenerade runt Kolo Touré och gav Elano öppet mål till 3–0 – det var också Brasiliens nummer tio.

Kaká var inte Kaká i 90 minuter – och han var det inte när han gruffade sig till en onödig första varning – men han var det i ett par.

Höjer han frekvensen ett par snäpp till så har Brasilien en del att säga till om i den här turneringen, och därför kan det ha varit mer olyckligt än det kan verka att han går miste om 90 minuter mot Portugal.

Han hade behövt dem.

•••
Domaren var, alldeles oavsett, horribelt fel ute när han föll för Keitas skådespeleri och gav mönstereleven Kaká rött kort. Jag är rätt säker på att det är hans första utvisning som senior.
•••
Annars då?
•Jo, Elfenbenskusten fick ju en reducering till slut, mot ett brasseförsvar som var lika slutminutsslött som mot Nordkorea. Gervinho enmanskontrade och Drogba nickade till slut in ett mål som kan vara värt guld och diamanter när den här gruppen räknas ihop.
•Det slogs, lite i förbigående, nytt sydafrikanskt rekord i ironi. FRANSMANNEN Stéphane Lannoy testade det där som Martin Hansson sa att han hade velat testa med Thierry Henry under Irlands-matchen:
Han frågade Luis Fabiano om han tagit med handen. Och Fabiano blånekade.
•Kommentatorerna i sydafrikansk tv blandade konsekvent ihop Robinho och Bastos. Det är ju lätt att se skillnad – Robinho har en högerfot, Bastos är så enfotad att han skulle kunna spela i Paralympics.

/Simon Bank

Idrott är i princip det enda som kan rulla in mig i nån form av flaggviftande nationalism som jag i alla andra sammanhang har väldigt, väldigt svårt för.
Man hejar ju på Sverige.
Man tycker ju om Sanna Kallur.

Alltså hoppar man på ett tåg vars högsta slutmål är att se sitt ställföreträdande jag (som kanske heter Ibrahimović eller Kalla eller nåt) stå och vibrera lite lätt inför nationalsången och flaggan, som en av många svenskar.

(Till saken, Bank. Sverige är väl för helvete inte med i VM)

Jo, alltså, jag skrev ju inför VM om oriundi-fenomenet, spelare som naturaliseras och byter landslag. Jag skrev då om Portugal och deras brasilianska centrallinje med Pepe, Deco och Liédson. Alla tre gjorde alla rätt när de pratade om sitt nya, portugisiska medborgarskap. De kommer alltid att vara brasilianare, sa de, men de älskar Portugal och kan sjunga nationalsången. Man förstod att tonträffen i de där uttalandena var viktig.

(Men Bank, det var Slovakien–Paraguay du skulle skriva om)

Jo, just det. Ni kanske känner till att Paraguay inte bara tränas av en argentinare, utan att de också har tre spelare i VM-truppen som vuxit upp i argentina. Jonathan Santana och Nestor Ortigoza satt på bänken i dag, Lucas Barrios (som blev paraguayan i mars i år) spelade från start. Alla tre har en paraguayansk förälder. I veckan bad argentinska journalister en av dem, Santana, att berätta hur han kände inför det här med nationell tillhörighet.

Santana är född och uppväxt i Buenos Aires. Han har aldrig bott i Paraguay, han har aldrig spelat för en paraguayansk klubb. Så han talade sanning:
– Jag skulle ljuga om jag sa att jag kände mig paraguayansk, sa han.
Och rev därigenom hela chimären (flaggorna, nationalsången, den lätta vibrationen). De senaste dagarna har den hitresta paraguayanska pressen ställt honom mot väggen så det står härliga till.
Vill man ha landslagsspelare som inte känner rätt? Ska vi verkligen dra skynket från det sista som får oss att ställa oss på led bakom en rätt anakronistisk nationaltanke?

Det där var en fråga före avspark.
Efter fanns det andra.
Martino hade vridit sitt lag ett varv jämfört med premiären mot Italien. Då skrev jag att de inget hade ”utom sin defensiva korrekthet och sin offensiva fysik”. Nu ville de mer. Ut med mittfältaren Torres, in med anfallaren Roque Santa-Cruz, och så press med tre mer eller mindre renodlade forwards, som han gjorde i kvalet mot Brasilien.

Fys-monstren Barrios och Roque pressade ner Slovakiens backlinje, illern Valdés rusade runt som han ville i ytan som öppnade sig, och Paraguay tvingade ner Slovakien på knä. Ganska länge satt jag och saknade ett moment – när de hade tryckt ner Skrtel och kompani en bit, och när Valdés hade gjort sin löpning… så hände inget mer. Det kom ingen nästa löpning. Deras innertrea med Victor Caceres, Riveros och Vera var lite för försiktiga, tillbakadragna.
Tyckte jag.
Sen gjorde Vera exakt precis en sån löpning, när försvaret stannat upp, fick ett stick från Barrios och petade in bollen i mål. Ett par minuter senare stötte Vera igen, pressade fram ett slovakiskt misstag och spelade fram Roque till ett friläge. De hade hittat nyckeln.

Weiss blåste lite liv i Slovakien efter paus, skickade upp dem i en högre press – men Paraguay var både smarta och skickliga nog för att spela runt den, och när Riveros fick smälla in en andraboll efter frispark i slutminuterna var matchen slut.
2–0, Paraguay upp på fyra poäng. Över till dig, Mister Lippi.
•••
Extraspår:
•Miroslav Stoch fick bara ett par minuter idag. För första gången noterade jag att han har Totti-ögon, såna där som är halvslutna även när de är öppna.
•Jag blir alltmer förtjust i Victor Caceres. Elak, strategiskt klok, inte ett dugg exhibitionistisk. Någon som vet varför han inte köpts över till Europa?
•Bonet och Morel är ju alldeles lysande ytterbacksnamn.
•Slovakien? Nä. Bara bleka idag. Kommer inte att sakna dem – inte ens Hamsik – ett dugg. /Simon Bank

Ja, det här var ju ett test.

När Takeshi Okada tog sitt landslag med sig till Sydafrika visste han ett par saker. Han visste att han skulle sluta som förbundskapten efter VM, för att åka hem och ”vara bonde”. Han visste att knappt en människa i Japan skulle sakna honom. Och han visste att det inte fanns en japan som förväntade sig något annat än ett misslyckande – i bästa fall hederssamt – i den här turneringen.

Så fick Mr Okada en fråga om vad han själv trodde.
– Vi går till semifinal, svarade han.

Och… well, han kommer ju inte att få rätt – men han kommer att få mindre fel än vad många trodde. Efter två matcher skulle jag uppskatta att Japan spelat anfallsfotboll i ungefär 45 sekunder, och där handlar precis allt om Matsui och Honda. Jag har sett Matsui ett par gånger i vinter, och han har varit den ende som spelat fotboll i det på alla sätt osympatiska och värdelösa Grenoble. CSKA-Honda är en superstar som kan oroa vilket försvar som helst. Om någon av dem har bollen anfaller Japan, om de får en frispark på offensiv planhalva kliver Tulio upp för att nicka. Annars försvarar de.

Och de har gjort det fantastiskt bra.

Holland spelade rollen som Spanien idag, Japan var Schweiz. Första halvlek låg bollinnehavet mestadels på 75–25, men de Oranje hade oerhört svårt att ens komma inom skottavstånd.

Det här var en utmaning, precis som Serbien var en utmaning för Tyskland, Schweiz var det för Spanien och Uruguay kommer att vara det för Mexiko.
Ett lag sjunker hem, gör allt rätt, och kräver något extra av de offensivt ambitiösa.

I Eredivisie är det lagstiftat mot den sortens defensiv. Man spelar inte så. Man kan komma undan med att röka hasch på holländska arenor, men man kommer inte undan med att inte vilja spela anfallsfotboll.
Men strunt samma, Hollands landslag spelar inte i Eredivisie, är de världsmästarmaterial så ska de klara av sånt här.
De Jong gick hem och länkade uppspel, van der Wiel försökte fylla på så gott det gick på kanten, Kuijt sprang och stångades, och Sneijder och van der Vaart rörde knappt bollen.

Japan var mer metodiskt än Schweiz i sin defensiv – eller så var möjligen Holland mindre rörligt än Spanien – och behövde inga heroiska dödstacklingar eller ruscher för att freda sig. De bara stod rätt. Honda arbetade hem för att skydda sitt mittfält, mittfältet sjönk för att skydda sitt försvar, backlinjen sjönk för att skydda sin målvakt.

– Holländarna tror att deras styrka är anfallsspelet, så vi måste störa dem och frustrera dem, sa den japanske sexan Yuki Abe före matchen.
Sen gick han ut och var en fullkomligt lysande frustrerande mittfältsgeneral. Abe stod i mitten och samlade upp, medan hans fyra assistenter stötte ut och pressade den holländare som råkade ha bollen.
Holland såg ut som ett Spanien med sämre pigment och säme bolltempo. När gentlemannen van Marwijk stängde dörren till omklädningsrummet i paus var det precis som han sa att det var mot Danmark:
– Vi ville spela vacker fotboll, men vi tappade bollen hela tiden.

Holland hade två vägar att gå i andra halvlek. Antingen skulle van Marwijk uppfinna en Plan B som Holland aldrig riktigt tyckt sig behöva. Eller så skulle någon kliva fram och bryta dödläget, en ledare, en briljant.

Yuki Abe sa en sak till i den där intervjun före matchen:
– Sneijder kommer att vara överallt för att försöka få tag på bollen.

I 52 minuter hade Japan koll på Sneijder, i 52 minuter sprang Holland runt och saknade Arjen Robbens individuella dörröppnaregenskaper.

Sen fick Sneijder bollen.

Skottet på en lös andraboll från 16 meter var inte ett dugg märkvärdigt, Kawashimas ingripande rent undermåligt – men det var inte en slump att det var gamle briljante partyprissen Whiskey Sneijder som på Hollands tredje (!) skott på mål skickade in 1–0.

Sådana där små saker (målet, inte Whiskey) avgör vilka spelare som spelar vilka roller i ett VM.

Holland var stora delar av matchen ett grått, uddlöst, långsamt, livlöst bollrullarkollektiv idag, och när det gäller just dem tror jag inte ett dugg på teoremet om seg start-bra VM. Holland är inte Italien.

När de väl gjort målet fick Japan initiativet gratis och det blev lite mindre kompakt och låst – men de orange vann och det var en vinnare som ordnade det. van Persie missade sitt frilägen, Huntelaar sitt. Inte Sneijder. Sånt ska verkligen inte underskattas.

Ett bra resultat för Danmark var det också, nu åker vi till Pretoria och ser vad de kan göra med det.

/Simon Bank