Javafan, vi är ju inte helt avskärmade från de viktiga världshändelserna ens här nere. Om inte annat så har vi förstått att det här är en dag då det inte är så stor mening med att vi skriver saker till tidningen, eftersom den svämmar över av att en AIK:are från Ockelbo har frågat chans och fått ja.

Eftersom vi – med Lars Hillersbergs ord – inte har något emot monarkin per se, utan bara drottningen personligen, så vill vi förstås gratulera AIK, Ockelbo och Herr Daniel. Kärlek är fina grejer.

Och, just det, om festen bara är hälften så lyckad som när Erik Niva gifte sig häromsistens så hade man ju velat vara där ikväll.

/Simon Bank

Franska popularitetsundersökningar är just den här veckan sämre lämpad läsning för vissa (Raymond) än för andra (Rama).

Rama Yade, idrottsministern, är extremt populär, nästan oavsett vad hon gör. En del av förklaringen har ni här, när en Canal Plus-reporter ihärdigt kräver svar trots att hon inte vill svara. Han får sig ”en för sin provokation – och en för dina framtida provokationer”.

Ramas roll i fotbolls-VM har de senaste veckorna mest varit att hon var den som gjorde ett utspel där hon klagade på att det franska landslaget bodde på lyxhotell för enorma summor under vistelsen i Sydafrika.

Opportunism? Jodå. Särskilt illa blev det häromdan, när satir/undersökande-journalistik-tidningen (i Frankrike är det en möjlig och bördig kombination) Le Canard Enchainé avslöjade att Rama Yade själv tagit med sin stab och bott på hotell för 667 euro natten i Sydafrika. Den korta lilla resan ner och tillbaka gick loss på nästan en halv miljon skattekronor.

Svår grej, politik.

På samma tema har vi ju inte kunnat låta bli att Muammar Khadaffi varit ute och vevat mot Fifa, i samband med Libyens jubileum på 40-årsdagen av att de amerikanska trupperna lämnade landet. Attacken i sammanfattning:

Fifa är korrupt.
Fifa är en maffiavärld.
Fifa sysslar med trafficking.
– Vi är här för att uttala vårt fördömande av denna maffiavärld och denna korrupta organisation, förklarade Khadaffi.

Mest är han upprörd över att Libyen inte valdes till VM-värd, men det är faktiskt uppfriskande med statsledare som ger sig på den stora multimiljardärsorganisationen som styr fotbollen. Det här väcker förstås frågor om vad Khadaffis kollegor haft för sig under VM. Ni vet, lite som när Fredrik Reinfeldt intog Innsbruck under EM.

Och hur är det ställt med statsledarna och VM, två år senare? Eftersom vi är i frågebesvararbranschen så ger vi er det ni behöver veta här:

Algeriet
President Abdelaziz Bouteflika.
Var på invigningen.
Före VM erbjöd han Zindine Zidane jobbet som ny förbundskapten.

Argentina
President Cristina Kirchner.
Vid ett besök på ett argentinskt laboratorie som specialiserat sig på att klona djur bad hon forskarna att ”hitta ett sätt att klona en Messi, en Higuaín, en Tevez, en Maradona, en Veron”.

Australien
Premiärminister Kevin Rudd.
Ja… så här gick han igång på twitter före Tysklandsmatchen.

Brasilien
President Lula.
Lula är fotbollsfanatisk på riktigt. Han bjöd in tolv ministrar till en fest för att se Nordkorea-matchen, nio kom. Enligt rapporterna tyckte han att laget var ”för defensivt i första halvlek”.

Chile:
President Sebastián Piñera.
Höll en avskedsceremoni för laget före avresa och deltog i en stor ceremoni ute i landet i samband med premiärmatchen.
– Först och främst vann vi, och tog tre poäng som förde oss närmare slutspelet. Dessutom visade laget en attityd som gav en vinst utanför Chile för första gången sen 50-talet, myste han.

Danmark
Stasminister Lars Løkke Rasmusen.
Har legat lågt med fotbollsinblandningen, verkar det som. 

Elfenbenskusten
President Laurent Gbagbo.
Gbagbo skickade ner en stab på sju ministrar för att hälsa på Svennis och gänget på hotellet ett par dagar före premiären.
– Ni bär ett helt lands hopp. Elfenbenskustens enighet ligger för era fötter, förklarade en av dem.
I samma ögonblick beskrev han den lätt perversa betydelse som fotbollslandslaget har i det splittrade landet.

England
Premiärminister David Cameron.
Capello och Cameron har utbytt stöttande brev under VM. Capello har skrivit till de brittiska trupperna i Afghanistan, Cameron har skrivit till de engelska spelarna i Sydafrika. Slog dessutom vad med Barack Obama inför USA-matchen.

Frankrike
President Nicolas Sarkozy.
PSG-supportern Sarko har inte åkt till Sydafrika, men han har ringt till Domenech och försökt stötta laget. Och så har han gratulerat Tyskland till deras fina match mot Australien också…

Ghana
President John Atta Mills.
Ska ha förbjudit sina ministrar att åka på onödiga resor till Sydafrika för skattepengar. Själv besökte han laget före premiärmatchen mot Serbien.

Grekland
Premiärminister George Papandreou.
Har, såvitt jag förstår, inte gjort några VM-utspel.

Holland
Premiärminister Jan Peter Balkenende.
Gick ut hårt före VM och tippade att Holland skulle vinna hela turneringen. Okej för det. Men hans favoritspelare?
– Mark van Bommel. Han är viktig offensivt med sina strategiska passningar och sitt skott i andravåg, men han är också viktig defensivt.

Honduras
President Porfirio Lobo.
Vinkade av landslaget iklädd landslagströja, tippade 2–1-seger i premiären mot Chile – och reste själv till Sydafrika för att se dem förlora med 1–0.

Italien
Premiärminister Silvio Berlusconi.
Inga stora gester än, men italiensk media har – och varför skulle de inte? – tagit reda på vad hans personliga kock, milanistan Michele Persechini har att säga om VM:
– Att försvara titeln blir oerhört svårt. Går vi till semi är det väldigt bra gjort.
Därmot har Lippi gått ut och förklarat att han inte kommer att ta över Milan.
– Berlusconi intresserar mig inte. Jag har andra mål.

Japan
Premiärminister Naoto Kan.
Kan är alldeles nytillträdd och har mest lagt tid på att varna för en accelererande statsskuld som hotar Japans ekonomi i grunden. Konstiga prioriteringar.

Kamerun
President Paul Biya.
Ett statsmöte med Frankrike låg delvis bakom att Paul Le Guen tog över landslaget. Under VM har Biya, lite som laget, hittills hållit låg profil.

Demokratiska Folkrepubliken Korea
Ledare Kim Jong-Il.
Är ju inte särskilt publik nu för tiden. Nordkorea förbjöd direktsända matcher, och det mesta världen sett av Kim under VM var banderollen på läktaren under premiärmatchen: Kim Jong-Il thinks I’m at work. Hilarious.

Sydkorea
President Lee Myung-bak.
Inledde sitt radiotal till nationen senast med att beskriva hur han såg matchen mot Grekland tillsammans med sin dotterdotter, och hur de hoppade upp och ner. Avslutade samma tal med att peppa folket inför nästa match.
– Ofta i veckan som kommer lär jag förena mig med alla koreanska medborgare och skandera Dae-Han-Min-Guk! (Ja, ”Heja Korea” på ett ungefär). 

Mexiko
President Felipe Calderón.
Missar aldrig chansen att framstå som fotbollsfan. Var på premiärmatchen mot Sydafrika, men fick kritik här och var av hemmaopinionen som tyckte att han hade ett land att sköta. 

Nya Zeeland
Premiärminister John Key.
Jodå, han har varit flitig. Före och efter matchen mot Slovakien skickade han sex sms (det ska inte vara ett bindesstreck där) till förbundskaptenen Ricki Herbert. Och nu ska han komma hit och se matchen mot Italien. Medgångare där.

Nigeria
President Goodluck Jonathan.
Mannen med kvalitetsnamnet är inte en man av hårda eller speciella krav. Han förväntar sig bara att ”Super Eagles förbereder sig bra och kommer hem med den där bucklan”. Inga konstigheter. Hans peptalk till laget?
– Inte bara Nigerias heder vilar på era axlar, utan vikten från hela Afrika.
Goodluck var på invigningsceremonin och matchen därefter.

Paraguay
President Fernando Lugo.
Jodå, fotboll är viktigt i Paraguay. Inför matchen mot Italien skickade presidenten ett brev till spelarna i laget och bad dem att spela med ”samma inställning som (skottskadade lagkamraten) Salvador Cabañas”. Sen förklarade han halv nationell helgdag så att alla skulle kunna se matchen.

Portugal
Premiärminister José Sócrates.
Sócrates pumpade upp laget inför VM, poserade med spelarna och förbundskapten Queiroz och sa att ”med lite tur kan vi vinna alltihop”.

Schweiz
President Doris Leuthard.
Var på plats vid invigningen i Joburg och träffade spelarna före matchen mot Spanien.

Serbien
Premiärminister Mirko Cvetković.
Nej, jag har faktiskt inte lagt märke till honom alls i fotbollsbubblan.

Slovakien
Premiärminister Robert Fico.
Fico är en fotbollsfantast, men han har lite annat för sig. I veckan har hemliga inspelningar publicerats, där han ska ha skrutit om skumma affärer för att dra in sponsorpengar till sin valkampanj. Hans egen kommentar till den slovakiska pressen har inget med fotboll att göra, men vi publicerar den ändå, bara för att ni ska leka med tanken att det var en pressad Reinfeldt som sa det:
– Jaha, nu kommer ni att runka till det här allihop. Jag önskar er en trevlig sexuell upplevelse.

Slovenien:
Premiärminister Borut Pahor.
Pahor putsade landslagets skor när de kvalat in till VM, för att hålla sin insats i ett vad. Efter vinsten mot Algeriet i veckan var han lycklig som ett barn.
– Det här var en episk seger som återigen visar att vi är ett litet land med ett stort hjärta.

Spanien
Premiärminister José Luis Zapatero.
Den förste Barcelona-sympatiserande premiärministern i Spaniens historia har hamnat i en stor, underhållande kritikstorm. Zapateros socialistparti har just presenterat ett hård ekonomiskt sparpaket, och kritikerna menar att det inte är en slump att det sker just nu, när alla är upptagna med att kolla på fotbolls-VM.

Sydafrika
President Jacob Zuma.
Ja, han är förstås delaktig i nära nog allt som rör sig i och kring VM.

Tyskland
Förbundskansler Angela Merkel.
Basti Schweinsteigers största supporter gick ut och tippade 2–0-vinst i premiären. Merkel har avslöjat att det är hon som är familjens största fotbolls-fan och att hon skulle vilja ha ett backspegelsfodral i tyska lagets färger.

Uruguay
President José Mujica.
Jodå, presidenten var tillfreds med 3–0-segern mot Sydafrika i onsdags. Samma dag som matchen spelats nådde han sin största politiska framgång hittills, när en fyra år lång gränstvist med argentinska aktivister fick sin lösning.
– Det var dagens fjärde mål! jublade Mujica.

USA
President Barack Obama.
Visst, Obama är en basketman. Men det hindrade inte att han bjöd in hela soccer-laget till Vita huset före avresa. När han höll möte med David Cameron i veckan slog de vad om en öl om vilket lag som skulle vinna möter England–USA. Vita huset kommunicerade ut resultatet av deras diskussion om matchen:
– They agreed to disagreee.

/Simon Bank

Dagens bästa trippel på oddset:

1. Tyskland förlorar en gruppmatch, sin första på 24 år.

2. Tyskland missar en straff under 90 minuter, för andra gången i historien.

3. Nemanja Vidić kopierar Zdravko Kuzmanovićs en på-miljonen-hjärnsläpp.

Odds totalt: 8 923 430 123 756 124 391 gånger pengarna.

Fotboll är komplicerat.
Fotboll blir, som Sartre sa, ännu mer komplicerat på grund av motståndarens närvaro.
Fotboll blir, slutligen och stundtals, oerhört komplicerat på grund av domarens närvaro. 

Hittills i VM hade allt gått så oerhört enkelt och friktionsfritt för Die Mannschaft och för domarna. I dag hackade de fast i samma grop. Alberto Undiano, sociolog och domare från Pamplona och mycket omtyckt i spansk fotboll, klev in på planen i Port Elizabeth och la sin ribba väldigt, väldigt lågt.

Han viftade med kort hela första halvlek, och den ende som inte märkte det var Miroslav Klose. Man kan tycka vad man vill om bedömningsnivån – och det gör man i Tyskland i kväll – men ribban låg där den låg, tills den rutinerade Klose dumt och helt i onödan tacklade Dejan Stanković bakifrån efter 37 minuter.

Gult kort, rött kort, tio man mot elva. Och i nästa anfall trampade Krasić runt Badstuber för femte gången den halvleken, och gjorde mål som Serbien skulle göra mål: Nick av Žigić, avslut av Liverpool-mannen Jovanović.

När Tyskland manövrerade ut Australien mötte det ett av de naivaste lag jag någonsin sett i ett VM. Idag mötte de ett urcyniskt, samlat Serbien som packade ihop allt de hade på egen planhalva och spelade långsam, fysisk, elak fotboll.

Krasić krossade Badstuber och avslöjade Tysklands defensiva tröghet, medan Tyskland letade efter luckor som väldigt sällan fanns, annat än när Özil lyckades trolla fram dem från något parallellt universum dit bara han har nyckeln. Allt gick långsamt, allt var svårt. Serbien sjönk hem, stod rätt och hotades mest av sin egen passivitet. De var nöjda med att lyfta på Žigić då och då. De lät trots allt ett tiomanna-Tyskland spela, så Tyskland spelade, Tyskland dominerade, och med sitt 4-4-1 lyckades de skapa en handfull chanser.

Den bästa fick de alltså av Nemanja Vidić – och här får vi sätta ihop någon form av forskarlag med stora resurser.

Ett par dagar efter att Zdravko Kuzmanović gått upp och boxat undan en boll i eget straffområde gör en av världens mest respekterade mittbackar om precis samma sak. Did we not see that coming.

Fram klev lille Lukas Podolski.

Precis före VM skrev jag en text om Bastian Schweinsteigers förvandling, från lurig liten talang som ingen riktigt litade på till stor spelmotor som ett helt land litar på. Podolski satt länge ihop med Schweinsteiger, de var Schweini & Prinz Poldi, ett landslagssvar på Pigge och Gnidde. Två små buspojkar som aldrig ville bli stora.

Skillnaden är att Poldi aldrig helt och fullt tagit steget ur den bilden. Han har varit den rolige, fladdrige, som egentligen bara kännt sig riktigt hemma på två ställen: I landslaget och hemma i FC Köln. Säsongen som gick stannade han av i Köln, och gjorde bara två mål på 27 matcher. När han gjorde mål mot Australien innebar det att han gjort lika många mål för landslaget som han gjort på hela sin karriär i Bundesliga.

Så slår han straffen – löst och för nära mitten – och Stojković räddar.
1–0. Serbien lever, Die Mannschaft kan få en hård sista dag mot Ghana.

Komplicerad sport, fotboll.

/Simon Bank

Jag hade också gråtit om jag varit lagkapten för det där laget.

Vi börjar med Frankrike, så tar vi det roliga sen. Visst såg les Bleus lite bättre ut än senast, men i stort sett var det samma visa som mot Uruguay.

Anelka är en bra spelare, men så felanvänd att man gråter. Govou är Govou. Ingen av dem tillför ett dugg. Frankrike höll i boll och gick till anfall rätt snabbt, det såg lite lovande och aptitligt ut, men när de väl närmade sig det där som Tony G kallar ”sista fjärdedelen” så fastnade de i samma mönster om och om igen:

Anelka möter. Anelka får boll. Anelka vänder upp eller spelar hem. Och det finns inte tillstymmelse till motrörelse, spelare som sticker i djup bakom honom eller gör något alls. Det enda som hänt är att man dragit ut alla alternativ från straffområdet och backat anfallslinjen 30 meter.

Ser inte Domenech det här? Vad tänker han i så fall?

Mexiko hade kanske lite mindre boll offensivt, men de var smartare när de väl hade den. Aguirre hade valt bort sin ultraoffensiva ytterbacksplan från Sydafrika-matchen och spelade ett mer moderat 4-5-1. Men när de anföll hade de riktning och idéer. Carlos Salcido (planens bäste före paus) drog upp anfallen från sin vänsterbacksplats, och Mexiko utnyttjade nästan varje gång glappet mellan en stötande Toulalan och två sjunkande mittbackar. När de hittat in dit hade de alternativ, eftersom de vågat fylla på och visste hur de skulle göra det.

Det var nog en rätt underhållande match, böljande och med två lag som kan spela passningsfotboll. Mexiko saknade väl spets, och när Domenech gjort ett av två absolut nödvändiga byten (Anelka ut, Gignac in) och skickat ut Ribéry till vänster så såg Frankrike lite bättre, lite mer stringent ut. Gignac är en anfallare som tycker om att göra mål, som vill vara i straffområdet. Det är bra att ha såna.

Javier Aguirre såg också tendensen, och man måste älska att han hanterade den genom att sticka hål i Frankrikes försvar istället för att förstärka sitt eget. In med den lilla United-ärtan Hérnandez, in med legendaren Blanco – och så gick de för knocken.

Den kom efter en timme, när Hérnandez drog igenom en offsidestötande fransk backlinje – fria eller fälla är en fråga för CSI, det rör sig om millimeter – och var iskall mot Lloris. 0–1. Och ingen i världen som följt det franska landslagets senaste säsonger trodde att de hade något i sitt Domenech-DNA som kunde vända den här matchen. Abidal kapar Barrera, det är världens klaraste straff, Cuauhtémoc Blanco, 37, tar sats från Swaziland och dyngar in 2–0.

Mexiko var stundtals väldigt bra mot Sydafrika också, men de höll inte i den matchen som de gjorde ikväll. Nu bottnade de i sin identitet och vek sig inte. En del av skälet var förstås att de möte ett lag som tömts på innehåll under lång tid, men det förtar inte prestationen ett dugg. Små marginaler? Jo, det är klart. Men jag såg ingen slump i att matchen slutade som den gjorde.

Mexiko vågade, Mexiko spelade, Mexiko vann.

Och nu spelar de oavgjort mot Uruguay och skickar hem Raymond Domenech till hans teater och hans patetiska utspel.

Jag tror inte ens att han har vett att skämmas.

/Simon Bank

                                                ♥

/Simon Bank

När det regnar så öser det ner. Fråga El Pipita. I veckan så förlängde den välartade, väluppfostrade målkleptomanen Gonzalo Higuaín kontraktet med Real Madrid (vilket mer var ett sundhetsbevis för klubben än för honom själv), och idag gjorde han hattrick i VM. Good on him.

Men att lill-pipan kan göra mål visste vi ju. Dagens nya domar ser ut så här:

Messi är på riktigt. Sydkorea är en fejk. Argentina väntar vi med.

Man behöver inte ens ha följt Lionel Messi särskilt noggrant det senaste året för att märka att något hänt med honom. Jag vet inte om det är guldbollen och allt som följde efter den, eller om det är något annat, men han har vuxit. Den nästan katatoniskt inbundne, bleke pojken har kommit ut ur sitt skal. Han gillar fortfarande inte sport, han är fortfarande en provocerande enkel personlighet som gillar att spela lite pingis, att hänga med Facha (sin boxerhund), lyssna på lite musik, vara hemma med familjen, slänga på en asado med vännerna.

När France Football delade ut sitt pris satte de en lite märklig rubrik för att fira planetens bäste:

ANTISTAR. Anti-stjärnan.

Sen, gradvis, har han blivit något annat, en kille som inte är rädd för att gå ut inför ett fullsatt Camp Nou och hålla tal – och jag är övertygad om att den metamorfosen är vital för det vi ser på planen nu. En spelare som får guldnycklarna och ett lands vikt av Diego Maradona – och tar det ansvaret.

Jo, han spelar fortfarande lite för mycket för sig själv. Nej, han har fortfarande inte gjort mål. Jo, det var mest i första halvlek som han glänste.

Men nu när Seba Veron saknades blev det ännu tydligare att han är hela den offensiva motorn i det här laget, bakifrån och fram. Som Maradona ville ha det.

Argentina gjorde en bättre match mot ett försiktigare lag. Di Maria började den här matchen med en lyckad dribblingsräd – och visade att han är en spelare som behöver den sortens matchöppning för att växa. Higuaín fick äntligen göra mål och mål och mål, och det kan betyda mycket för honom framöver.

Sydkorea var en besvikelse. Under Hiddink-åren sprang de mer i hög fart än något annat lag i världen. Mot ett negativt Grekland vann de utan att behöva springa särskilt mycket – och idag brydde de sig inte om att göra det. De gick hem och ställde sig, och hoppades att det skulle räcka att bryta en gång vart femte minut och skicka upp bollen till Chu Young Park. När de bestämde sig för att flytta upp lite mer folk efter paus blev de bättre, men det var fortfarande ett återfall i det gamla Korea, de som inte vågar spela sin fotboll när de lämnat Asien.

Måldramaturgin?

1. My Man Chu Young-Park (han hade ett IQ på 150 som 16-åring, låg på fotbollsläger i Brasilien i ett helt år, tycker om att förstå världen runt omkring sig, och har varit underbar i Monaco – jag skulle vilja att han gifte sig med min dotter. Jag skulle också vilja ha en dotter) snubblade in ett frisparksinlägg i eget mål efter en kvart.
2. Maxi Rodriguez chippar in ett inlägg, Burdisso förlänger det – och Higuaín nickar in i öppet mål. Målhjälte: En briljant linjeman som inte vinkar.
3. Demichelis ger bort bollen som siste man i första halvleks sista sekund. Chungyong Lee gör 2–1.
4. Messi väggar sig igenom till ett stolpskott, och Higuaín rakar in returen.
5. Messi lägger ut på Kun, son sätter bollen på Higuaíns huvud. Enkelt 4–1. 

På det hela taget en lite för långsam fotbollsmatch, som visade ett par småproblem för Argentinas och ett stort för Sydkorea.

Småproblemen? Di Maria, Messi och Tevez kliver ibland på varandra när de möter boll. Gutierrez som ska vara både back och mittfältare blir oftast varken eller. Walter Samuels lårsträckning. Att de tänker vinna VM med Gabi Heinze som uppspelsväg tre gånger av fyra. Och så mittlåset då.

Sydkorea? Det är klart att de kan krångla sig vidare från gruppen, men så länge som de inte är mer aggressiva och självsäkra än så här så vet jag inte vad de ska vidare och göra.

•••

I övrigt?

/Simon Bank

Jag vet inte hur mycket det susat igenom i mediebruset hemma, men det här var ju Sydafrikas stora, stora dag.

Den 16 juni 1976 startade revolten i Soweto, den andra stora generationsvågen i protesterna mot boernas apartheidstyre. Lagarna om att all utbildning skulle ske på afrikaans fick de unga att resa sig och demonstrera. Kraftfullt, glädjefullt – tills kulorna började vina och hundratals unga fick sätta livet till. Repressionen gick in i en ny fas, en upptrappning som fick sin antites, som fick sin syntes, till slut, i ett nytt Sydafrika.

Idag är det 34 år sen, ”Youth Day” firades i hela landet med stora manifestationer och högtidliga tal. I tidningarna har firandet kopplats direkt till Bafana Bafanas ödesmatch mot Uruguay: ”Om det inte vore för offren i Soweto hade vi inte haft VM i ett fritt Sydafrika”.

Den här sortens historiedräkter brukar ju väldigt ofta fungera självuppfyllande, övertyga fotbollsspelare att göra saker de inte ens är mäktiga, och när Sydafrika stod i den där spelargången i Pretoria och sjöng så kändes det som att… kanske ändå.

Problemet är att de fortfarande inte är så mycket till fotbollslag.

Uruguay har visat sina kort i VM nu, de spelar hela tiden med sex-sju spelare bakom bollen, och de kan göra det eftersom de har ett enmans kärnkraftverk som heter Diego Forlán. Vilken fenomenalt sympatisk man till fotbollsspelare det där är. Om man frös bilden under en sekund av de 5400 i en match, vilken som helst, så skulle han befinna sig precis där man vill ha honom. På rätt sida i defensiven, spelbar i spelbyggnaden, runt straffområdet när det ska avslutas. En sydamerikansk Wayne Rooney.

Nu använde han Bafanas olycksman i det här VM:et, Aaron Mokoena, och pricksköt in 1–0 via hans rygg (bara det tredje målet hittills som inte görs i straffområdet). Och sen hade Sydafrika inget att bryta den här matchen med. Mphela var bättre än senast, men det var för lite, för sällan. Pereira 3–0, Parreira out.

Suarez var offside när han trollade fram straffen (som Forlán dundrade upp i taket) och utvisningen som avgjorde. Men det var bara verkan, inte orsak. Årets värdlag kommer bli det första i historien som inte går vidare från gruppen, och det speglar nivån de befinner sig på i världsfotbollen.

Uruguay såg, precis som alla sydamerikanska lag utom Argentina, oerhört defensivt sollit ut. Så har Chile, Argentina, Brasilien, Uruguay och Paraguay hittills inte förlorat heller.

Det säger en del om vilken sorts VM det varit.

/Simon Bank

Hijo de mil putas.

Ett försenat flyg gjorde att jag missade första kvarten, när jag kom fram frågade jag hur matchen varit, och fick ett ord till svar:
– Barcelona.

Och det var det ju.

När Vicente Del Bosque tog över europamästarna från den inte-så-gode-vännen Luís Aragonés fick han svara på vad han, den gamle Real Madrid-pappan, tänkte göra med laget som bevisligen redan var bäst i Europa.
– Jag är ju inte helt dum i huvudet, svarade han. Jag skulle göra ett stort misstag om jag ville förändra ett lag som gått så bra. Men visst, jag har mina idéer och jag kommer försöka föra in dem gradvis. Men det jag framför allt vill är att bibehålla en direktlänk till spelarna. Du vet, det här är först och främst ett lag av goda vänner. Pojkarna känner varandra sedan länge, många spelade i laget som vann U20-VM i Nigeria 1999.

Till hälften kan man ju syna den gamle från Salamanca. Det var faktiskt bara Xavi och Iker som var med och joggade hem det där UVM-guldet.
Men nä, han har inte ändrat det här laget. Om något så har han renodlat det, oljat upp det och lagt det tillrätta lite till i Barça-formen. Alltså rullade de ut Schweiz på så många sätt som man över huvud taget kan rulla ut ett mellaneuropeiskt neutralt land.

Det kunde stått 6–0 i paus. Det borde stått 3–0 i paus.

Siffernörden Optajoe skickade efter en halvtimma ut en statistikuppgift som sa att Spanien då hade slagit 271 passningar – lika många som Stoke snittade per match förra säsongen. Den stora, röda katten höll liv i den lilla vita katten bara för att den hade lust.

Men Del Bosque borde ju vetat att den där vita lilla katten hade samma historia som hans.

2002 gav en målmedveten (delvis tipselit-inspirerad) schweizisk ungdomssatsning resultat i ett sensationellt guld i U17-EM. De hade aldrig varit i närheten av en sån framgång förut, men nu hade de plötsligt en generation av 84-85-86:or som skulle ge sig ut i världen och lära sig fotboll: Barnetta, Senderos, Ziegler… I laget som slet mot övermakten där ute på planen idag kommer sex spelare ur den ålersgruppen.

Det är ingen förklaring till ett långt uppspel från Benaglio, till en studs, till en liten felbedömning i det spanska mittförsvaret, till en pardonlös djupledslöpning av kurdpojken Eren Derdiyok, till en retur eller till ett lika pardonlöst fullföljande av en halvtrubbig gnuggare som Gelson Fernandes.

Det förklarar inte hur Schweiz på tvären mot alla fotbollens logiska lagar kunde göra 1–0 i en match de redan borde förlorat med 5–0. Men det förklarar hur Schweiz trots allt – och trots en dråplig skada på försvarsgeneralen Senderos – kunde vara ett lag hela vägen fram tills dess att chansen kom.

0–1. Piqué blödde från ett ögonbryn. Tack för cortadon.

Del Bosque försökte byta in ännu mer offensiv kraft med Navas och Torres, men det kostade honom mest omställningstid. Spanien förvandlades till sin gamla myt, vackert att se på men ineffektivt, och eftersom ingen lärt sig skjuta utifrån med Jabulani (ja, utom Xabi då) så hade de svårt att göra annat än att rulla, slå inlägg och be böner till den heliga jungfrun om och om igen.

Spanien–Schweiz 0–1. Football, bloody hell. En av VM-historiens minst välförtjänta, mest sensationella segrar. Schweiz firade som om de vunnit TV-pucken.

Den ställer till det för Chile, men framför allt rör den till det en hel del i grupp G. Tänk om Spanien inte vinner gruppen…

…vem vill vinna den gruppen då?

•••

Bonusmaterial:
•Om ni undrar varför mitt plan blev ett par timmar försenat så har jag mina teorier. Martin Keown var ombord, och enligt obekräftade uppgifter försenade han planet i en timme genom att stå ute på startbanan och skrika OFFSIDE! varje gång planet rörde sig en meter.
•Benaglia var ju en formidabel jävla hjälte i målet. Inte så mycket för räddningarna som för modet i alla situationer mot slutet. Han gick på allt, vann allt.
•All världens mittbackar borde titta på Piqué för att lära sig hur man agerar efter fasta situationer. När han stannar kvar däruppe är han positions- och bollsäker som precis vilken skyttekung som helst.
•Jag försökte komma på parallellfall till den här sortens stöldsegrar i ett VM, men hittade inget. Ni får gärna hjälpa till.
•Senderos var ledsen, och hans skada är grym för Schweiz framöver. Men sekvensen där han a) tacklar Iniesta och får gult kort och b) tacklar en lagkamrat och skadar sig illa… platsar verkligen på vilken blooper-dvd som helst.
•Till sist: Svar på en fråga i kommentarsfältet förut idag: Jo, det har hänt att tre lag i samma grupp talat samma språk: Suisse, France et Togo 2006.
•Och just det, en grej till: Inget lag som förlorat premiären har någonsin vunnit VM.

/Simon Bank

Med fem minuter till boarding och en hotande förkylning ungefär lika långt bort:

Medan jag sitter på ett plan (always on a plane or a fast train) spelas en match som jag ju egentligen inte vill missa för allt i världen. Vi gnäller på bollar och kyla och helvetestutor och allt, men den största faran för turneringar som den här och lag som de här är ju inte materialet utanför – utan materialet inuti.

Den största faran för landslagsfotbollen är spelare som helt enkelt inte bryr sig ett skit.

Alla som kommer till ett VM vill vinna, det är inte det. De vill spela bra, de kommer att lägga in sina procent och göra sitt bästa. Men det finns en skillnad på att ge allt och att ge ALLT. Det var därför vi gillade Nordkorea (laget) igår, och det är därför vi i alla fall föra matchen borde vara intresserade av att se Chile möta Honduras.

Det finns ett par lag i VM som alltid kommer att spela med hjärtat utanför, som kommer att spela med – som amerikanerna säger – with a calling. Chile kommer med en jordbävning och tsunami inbäddad i sin nationalsång när de sjunger den om en timma och lite till. Honduras kommer till ett VM, bara det, och de kommer efter en statskupp.

De kommer att springa för andra än sig själva. De kommer att tackla med mer tyngd än professionalism bakom.

Vamos.

/Simon Bank

Inför Afrikanska mästerskapen i vintras gav Elfenbenskustens dåvarande förbundskapten Valid Halilhodzic en lång intervju till magasinet France Football. Som vanligt fick han frågan om hur det kunde komma sig att den här briljanta generationen av ivorianska spelare, med sina fina klubbadresser, aldrig lyckats i landslaget.

Halilhodzic tog fart:

– Jag tror att den här gruppen aldrig riktigt lyckats spela som ett lag. Utan sammanhållning kan du inte uppnå någonting. Jag är trött på att hela tiden höra att Elfenbenskusten är Afrikas bästa lag. Jaha. Vad fint. Och vad har de vunnit? Ända sedan jag kom hit har jag upprepat en sak för dem: ”sluta tro att ni är bäst. Ni har inte ens vunnit en cup i era kvarter!

Elfenbenskusten spelade 0–0 mot Burkina Faso, åkte ut mot ett ärligt talat rätt blekt Algeriet, och Halilhodzic fick sparken.

Idag skickade en ny förbundskapten in samma lag till en VM-premiär, och när Fifa delade ut sina officiella laguppställningar så skilde en sak Portugal från Elfenbenskusten. I Portugal var Cristiano Ronaldo markerad som kapten – i Elfenbenskusten fanns ingen markering alls.

Sven-Göran Erikssons lag startade sin VM-premiär utan Didier Drogba (Kolo Touré hade bindeln), de hade inte mycket annat till val än att spela som ett lag.

– För oss är Didier mer än en spelare. Han är som en storebror för oss alla, den förebild vi följer, förklarade Aruna Dindane i veckan.

Jag tyckte att Svennis löste det här rätt bra. Han bibehöll modet i laget, trots att han uppenbart betonat strukturen. De försvarade brett i ett 4-2-4 för att stoppa Portugals snabba vägar framåt, och de lyckades bra. Portugals ytterbackar lågt högt och fick inte bollen, Deco fick gå djupt för att hitta den, och Cristiano Ronaldo hade få kvar att kombinera med när bollen väl kom dit upp.

Nu behöver han ju inte alltid ha det heller. Efter tio minuter vände C-Ron bort Yaya Touré och skickade bollen stenhårt i stolpen, från 30 meter. VM:s mest imponerande skott, sydafrikanska mål inräknade.

Portugal fastnade rätt ofta i Elfenbenshåven på mittplan, och då hade Svennis lag många spelare att gå till anfall med. Dindane sökte sig ut på vänsterkanten, Gervinho gick till höger – och särskilt den senare var lurig i en-mot-en-lägena.

Lite påminde det om en mer kontrollerad variant av Serbien–Ghana, två bra lag som båda av det ett ärligt försök. Men samtidigt påminde det en del om vad just de här två lagen har blivit de senaste åren: Enormt mycket offensiv kvalité som bara ligger där och skvalpar, som har svårt att ens göra mål.

Portugal har ju haft sin gyllene generation, den kom och gick utan att få mer än ett JVM-guld och ett EM-silver. Nu handlar det om Madeira-pojken vars ansikte hänger på en 40 meter lång väggbanderoll på en skyskrapa nere i Newtown i centrala Johannesburg.

Cristiano Ronaldo var Portugals enda stora hot, men det var för ofta som att se Zlatan Ibrahimovic spela för Sverige, en blandning mellan frustrerade försök att spela för svårt – och enstaka briljanta blixtar. Liedson (speciellt) och Danny var aldrig med i matchen.

Det blev en fysisk match, en hård match, ytterligare en match där vi inte fick se en stor stjärna vara stor nog för att bryta mönster och lyfta matchen. C-Ron försökte, Drogba kom in när det bara var 25 minuter kvar och när han fick sitt enda riktiga läge – när stopptiden höll på att rinna ut – så försökte han passa.

Gruppen är vidöppen, och på den där skyskrapan i Newtown finns ett annat, gigantiskt 40-metersansikte på andra sidan. Nu är det dags för Robinho att gå in i turneringen.

•••

Och dessutom:

•Kostym? Träningsoverall? Svennis gick för det säkra tredjealternativet och körde båda delar.

•Det var lite rörande att se Liedson mima den portugisiska nationalsången.

•Kontinentkvoten verkar inte gälla i Afrika. Sydafrika spelade oavgjort, Algeriet och Nigeria förlorade, Elfenbenskusten tog en poäng. Bara ett afrikanskt lag av fem, Ghana, vann i första vändan.

/Simon Bank