Hahaha.

Då har man fått det där underdogs-downunder-jävla-favoritlaget man behöver skaffa sig för att få ett acceptabelt VM-slutspel.

Winston Reid, en gnuggare från Midtjylland, nickar in 1–1 för Nya Zeeland med tio sekunder kvar av stopptiden – och det är förstås en alldeles förtjusande upplösning, oavsett hur man ser det.

Egentligen var det ju Marek Hamsik jag ville se. Eller, snarare, det var Marek Hamsiks spel jag ville se. Skulle VM och lagkaptensbindeln locka fram världsstjärnan som bygger hela Napolis anfallsspel – eller skulle sammanhanget locka fram den lille Napoli-pojken som springer och gömmer sig när det går emot?

Nja. Varken eller.

Förutsättningarna inför matchen var väl inte de bästa. Slovakien är ett halvtyskt lag med gammaldags östinfluenser. De gillar att kontra, och kontra snabbt med klappklapp och fart på kanterna. Som gamla tjeckiska hockeylandslaget, fast på gräs. Nu råkade de möta sämsta tänkbara motstånd för den sortens fotboll. Nya Zeeland har inte åkt ända till Sydafrika för att visa sig nakna. De kommer med en trupp där en del (som Bannatyne och Clapham) är amatörer, där andra (som Simon Elliott) fått kicken från sina lag och inte spelat klubbfotboll på tre månader, och där ytterligare andra (som Dave Mulligan) inte haft nån klubbadress på två år.

Nya Zeeland höll sig alltså till grunderna. Lågt, samlat försvarsspel, och ett sjuhelvetes arbete för att inte gå bort sig. Offensivt var de duktigare än väntat, de såg till att få in folk i straffområdet och avslutade sina anfall. Slovenien fick alltså börja om hemifrån varje gång, och där rullade de runt bollen som en garntuss framför en katt som aldrig högg.

Jag gillade Nya Zeeland. De påminde lite om USA för tio år sen, samma sorts fysik och ärlighet, minus de flesta av de tekniska kvalitéerna. Simon Elliott – som alltså fick gå från San José i mars och är klubblös sen dess – var bäst på planen i första halvlek, med sin fina fot och sitt fina långa spel.

Slovakien letade lösningar. Hamsik vandrade, Weiss bytte kant. De kom ändå inte fram till mer än långskott och lite halvdana försök från skyttekungs-Sestak. Vladimir Weiss, förbundskaptenen, har tagit Slovakien hit med en bra organisation, men mot lag som Nya Zeeland är det inte organisation man behöver. Man behöver spelare som slår en motståndare.

Ja, eller så behöver man en hjälpande hand från domarna.

Vitteks 1–0-nick direkt i andra var alltså offside, en halvmeter eller så, och sen såg det ju egentligen aldrig ut som att Nya Zeeland skulle kunna komma ikapp. Men de har inte åkt ända till Sydafrika för att visa sig nakna.

Ricki Herbert skickade upp sina stora backar i anfallet på slutet, Shane Smeltz vände upp och slog ett inlägg som var en centimeter bättre än något de slog i första halvlek – och Winston Reid nickade bollen stolpe in.

Herberts främsta minne från Nya Zeelands förra VM, 1982 i Spanien, var att han grät när han blev petad till premiären Den här gången var han på bänken igen, som förbundskapten, och såg the Kiwis kämpa hem sin första VM-poäng någonsin.

Nya Zeeland fick hjältar. Slovakien fick en läxa. Vi fick ett nytt lag att hålla på.

•••

I marginalen:

•Ett förtydligande: Vladimir Weiss är alltså Slovakiens förbundskapten, en gammal storspelare som spelade VM för Tjeckoslovakien. Vladimir Weiss är också Vladimir Weiss son, som VM-debuterade idag och var Slovakiens bäste spelare. Oh, och just det: Vladimir Weiss är dessutom Vladimir Weiss farfar och Vladimir Weiss far. Han var med och spelade hem ett OS-silver med Tjeckoslovakien 1964.

Om ett namn funkar så behöver man ju inte byta ut det.

•Hamsik? Nja. Bättre i andra, då han utmanade mer, men både han och Slovakien hamnade i ett för långsamt spel för att han skulle kunna göra det han kan.

•Slovakien kommer alltså till VM med bara två spelare från den inhemska ligan (Kopunek och Salata, båda på bänken). Slovakisk klubbfotboll är inte vad den var när de var ute och härjade i Champions League.

•Med tanke på hur Paraguay såg ut igår – defensivt balanserade, blottade sig aldrig – ska det bli intressant att se hur Slovakien löser den matchen. De måste hur som helst göra det bättre än idag.

/Simon Bank

Om ni vill ha den snabba analysen av Italiens match så får ni jobba er ner till Erik Nivas inlägg här nedanför.

Jag tänkte bara sticka emellan med en liten ursäkt.

Det är ytterst sällan jag känner dåligt samvete över att jag trots allt får vara med om en hel del fina saker genom mitt yrke. Jag har slitit och släpat och jobbat i 20 år för att kunna sitta på VM-läktare och se toppmatcher, för att resa världen runt och skriva om fotboll. Men ibland händer det saker som får mig att stanna upp och känna att ”men herregud, varför ska just jag få vara med om detta?”, ”varför är världen så orättvis att andra, goda människor ska missa det här?”.

Det händer, som sagt, inte ofta. Men det hände ikväll.

Jag ska också be om ursäkt för att jag inte hade en filmkamera med mig, och för att mina ord är för taggiga för att kunna beskriva det. Ni får försöka själva. Slut helt enkelt ögonen, vrid upp det här på högsta volym – och föreställ er sedan hur en ledfrusen Arsène Wenger står på en sydafrikansk pressläktare och gungar, långsamt i takt, från fot till fot.

I guess you had to be there. Förlåt igen.

/Simon Bank

Det svåra med satir är att den ibland får så svårt mycket stryk av verkligheten.

Om jag skulle säga att tysk tv igår firade landslagets fantastiska spel med paralleller till partidagarna i Nürnberg, och att dessutom Ollie Kahn fanns med på ett hörn – skulle ni tro mig då?

Där ser ni.

Men det var alltså precis vad som hände. När ZDF gick in för paussnack efter Tysklands 45-minutersuppvisning mot Australien igår stod sportankaret Katrin Müller-Hohenstein i studion tillsammans med den gamle stormålvakten Kahn. Man gjorde som vanligt, gick igenom höjdpunkterna från halvleken som gått, och när bilderna från Miro Kloses fina 2–0-nick rullade förbi tappade Müller-Hohenstein greppet.

– Für Miroslav klose ein innerer Reichsparteitag! strålar hon.

– En inre rikspartidag för Miroslav Klose!

Rikspartidag är alltså samma sak som Nazistpariets partidagar. Uttrycker ”innerer Reichsparteidag” betyder att man upplever samma sorts extatiskt ohejdbara eufori som den nyfrälste nazisten gjorde i Nürnberg nån gång på 30-talet.

Det är ett uttryck, en form av svart humor.

Det är, dessutom, ett fenomenalt icke politiskt korrekt skämt.

Idag har både ZDF och Müller-Hohenstein fått ägna en hel del arbetstid åt att lägga sig på rygg och be om ursäkt. Till och med regeringen har kommenterat frågan, och Diter Graumann, vice ordförande i Judiska Centralrådet, har lyssnat noga, och försökt dämpa känslorna.

– Programledaren har beklagat det, ZDF har beklagat det, då finns det självklart inget ont uppsåt. Vi ska inte bli hysteriska, säger han till Leipziger Volkszitung.

Direktsändning, partidagar, klavertramp, Oliver Kahn. Här har ni alltihop på en tallrik.

/Simon Bank

Och så har vi kommit fram till prisutdelningen i kategorierna ”VM:s största besvikelse”, ”VM:s mest pressade stjärna”, ”VM:s märkligaste laguttagning” och ”VM:s mest dysfunktionella grupp”.
Och priset går till…
…Kamerun! 

Det här skulle vara deras VM, Samuel Eto’os VM. De hade lärt sig av de skandalösa förberedelserna före Japan-VM, då de strejkade bort en träningsvecka och hade researrangemang som hämtade från tågluffarens guide till galaxen. Nu var det Afrika, spel i Sydafrika där de har så många sympatisörer, och allt med en lagkapten som kom direkt från en trippelsäsong med Inter.

Det var antingen så. Eller så skulle vi lyssna på de andra signalerna, de där om en Milla-kritiserad Eto’o i konflikt-läge, redo för krig mot världen. De där signalerna vi såg när han sparkade ner Duda häromveckan och fick sitt andra gula kort på en minut. De kamerunska rapporterna om att Le Guen gett alla nycklar till Eto’o och därigenom tappat omklädningsrummet till strider och gruppbildningar?

Tja, idag kom bevisföremål 1A. Och det såg inte bra ut.

Le Guen höll Emana utanför laget. Okej, han har inte haft någon av sina bättre säsonger. Han petade världsmålvakten Kameni, som varit etta i sju år, för medelmåttan Souleymanou. Och han satte mittfältsmotorn Alexandre Song, som sägs vara den som protesterat hårdast mot Eto’os envälde, på bänken.

Kamerun hade kunnat resa sig som lag eller lägga sig som något annat. Och något lag såg vi aldrig till. De anföll med ett block, försvarade med ett annat, och spelade inget som liknar fotboll.

Japan gjorde precis det jag skrev om efter Englands-matchen, var löpvilliga (de sprang i snitt 340 meter mer än varje Kamerun-spelare före paus, nästan fyra hela vändor från straffområde till straffområde) och flyttade över i defensiven.

Japan är ett väldigt välorganiserat, hårdjobbande lag. Man måste spela bort dem, och Kamerun hade ingen som kunde bygga broar från backlinje till Eto’o. Till slut föll Eto’o in i gamla synder, och vandrade 50 meter hemåt för att försöka slå Japan helt på egen hand.

Precis före paus kom 1–0, på ett av få vettiga japanska anfall. Le Guen använde för andra gången (första var i träningsmatchen mot Italien i våras) Stéphane Mbia som högerback, och fick betala för det. Man kan spela folk på ovana positioner, men det blir ofta problem när man spelar kantspelare i mitten eller tvärtom. Mbia är en central spelare vecka ut och vecka in i Marseille, så när Matsui slog ett inlägg slog han på autopiloten och klev in som mittback.

Bollen seglade över honom, och Honda – Japans enda riktiga klasspelare nu när Nakamura varit skadad – skickade in bollen i mål.
Mbia hade ett mördarskott i kryssribban med ett par minuter kvar, men Kamerun klarade aldrig att bli tillräckligt mycket lag för att komma tillbaka, och idag är Paul Le Guen en pressad man i Kamerun.

1–0. Japan är svåra att slå, Kamerun slog sig själva den här gången också.

•••

Men – det fanns i alla fall en man att lita på i Kamerun.

Renässansgeniet Benoît Assou-Ekotto lallade runt med en frisyr från helvetet, hiphop-häng på shortsen och tvättrådslappen hängande över häcken. So Bobby Moore-ish.

Det var väl det som fattades. Efter wobblande långskott, målvaktsreturer, rena målvaktstavlor, en idiothands och två idiotutvisningar skulle vi förstås få ett självåml också.

Trist om Danmark, synd om Simon Poulsen – som kommer få det lite jobbigt på träningarna i Alkmaar i höst – men absolut inte synd om Danmark.

Morten Olsen skickade in Nicklas Lazarus Bendtner, han ställde upp sitt lag med fyra backar, två defensiva mittfältare och en diamant framför dem som skulle hacka holländska uppspel.

Det gick faktiskt rätt bra, det får man säga, men det var lika mycket en fråga om en holländsk snedbalans som det var fråga om dansk försvarsbriljans. van Marwijk skickade in sina elva bästa spelare, vilket innebar att både van der Vaart och Whiskey Sneijder var på planen samtidigt, vilket dödade hela vänsterkanten och halva mitten. van der Vaart kan spela till vänster, men det betyder inte att han gillar det. Han gillar att vara där bollen är, alltså glider han oundvikligen in i planen för att leta upp den.

Då blev det som det blev: Sneijder spelade nära van Persie, van der Vaart spelade nära Sneijder, och så kunde Danmark koncentrera sig på att försvara rättvänt mot bolltrillande killar i mitten.

Och därinne har Danmark – det visade de igen – ett väldigt, väldigt bra mittbackspar.

Holland saknade Robben, förstås, hans dribblingar och sätt att utmana med fart. De blev långsamma i sitt passningsspel (Cruijff måste ha hatat vad han såg) och slutade så småningom att löpa sig till passningar. Även om van der Vaart är en bättre spelare än Elia så undrar jag om det inte är ett bättre alternativ att spela med Elia. Det var roligt att se Afellay (årets näst bästa omskolning av en spelare, snäppet efter Schweinsteiger) komma in, och spelet blev bättre med Elias direktare, mer naturliga kantspel. Det var förstås ingen slump att han la upp 2–0-målet på en tallrik för the sexy beast that is Dirk Kuijt.

Det kunde blivit mer till slut.

Danmark då? Ja, de såg ut precis som man kunnat förvänta sig. Deras bästa anfallsidéer, mer än ett par inlägg som Bendtner borde gjort bättre saker med, var skott från distans av Enevoldsen och Agger. Det var en period precis efter den där psykiska 1–0-knocken då de hade en hel del boll, men de såg mest ut att vara belåtna med att inte sättas under press ett tag. När sen Bendtner gick ut hade de absolut inga anfallsvägar alls.

Holland imponerade inte, men de kånkade hem tre poäng utan att svettas särskilt mycket. Danmark blev inte sönderplockade, men de visade inget som skrämde Kamerun eller ens Japan.

•••

Best of the rest?

•Dagen före Champions League-finalen sammanförde France Football de två franska ikonerna Michel Platini och Zinedine Zidane. De pratade länge, men det var mest ett samtal av den där tillrättalagda, överdrivet respektfulla sorten. Idag stod de bredvid varandra på läktaren, Michel fäktade med armarna för att visa löpvägar och det var… något annat. Gud, så vackert.
•Simon Poulsen har alltså inte ens gjort tio landskamper. Man måste lida med pojken, särskilt som han sattes i en riktigt knölig situation på det där inlägget.
•Morten Olsen är, för informations skull, den ende som både spelat och tränat sin landslag i över hundra matcher. Big Man.
•Christian Eriksen, Ajax 18-åring, fick en kvart istället för trollgubben Kahlenber (en besvikelse).
•van Persie såg väl lite… oskarp ut?

Nu ska jag springa som en vit man för att se en svart man spela fotboll.

/Simon Bank

Det här är inte längre ett VM. Det här är dumskallarnas sammansvärjning.

Är det inte målvakter som kastar in bollar eller avbytare som drar på sig röda kort så är det en fåntratt som heter Zdravko Kuzmanović som boxar bollar i eget straffområde med sju minuter kvar.

Jag skrev i dagens tidning ett långt dokument om Serbiens eviga förberedelse för att en katastrof kan dyka upp, men den här såg inte ens de komma. I 83 minuter var ju matchen mot Ghana bara en väldigt, väldigt bra fotbollsmatch, den bästa som spelats i VM hittills.

Första halvlek? En bilkrasch lika mycket som en fotbollsmatch. Ett extremtungt Serbien (snittlängd: 187 cm) hade bestämt sig för att vräka på, ett extremungt Ghana (snittålder: strax över 25) hade bestämt sig för att göra samma sak. Spelet blev därefter, inte VM:s mest välspelade halvlek, men jag skulle absolut kalla den den bästa.

Ghana spelar med två defensiva mittfältare som får arbeta oerhört hårt, men de klarar det även utan Essien. Anthony Annan, Erik Hamréns evighetsmaskin i Rosenborg, fick ta mest defensivt ansvar och gjorde det utmärkt. Han värderade som en Steg4-coach för en gångs skull, och hängde med i det extrema tempot.

Efter femton sekunder testade Pantelić ett skott från 30 meter. Efter 90 sekunder kontrade Annan med att prova en volley från 35. Den sortens match.

Rade Antić skickade upp sitt Serbien högt och brett för att ställa krav på Ghanas uppspel, men Ghana löste det fantastiskt bra. De spelade sig igenom och satsade hundraprocentigt i varje anfall. Åt andra hållet spelade Serbien ungefär likadant, men inte lika vasst. Även om de ställde upp sig i snarlika system (Serbien 4-4-2, Ghana 4-4-1-1) så hamnade de effektivt i varsin 4-2-4 med extrema förflyttningar i djupled.

Vojvodina-giganten Žigiić var flera gånger hemma som näst siste spelare och bröt. Då förstår ni: Det var en form av organiserat kraftfältskaos, så fysiskt imponerande att bröderna Klitsjkos hade fått bära axelskydd om de blivit uttagna till spel.

Det kunde förstås inte hålla på exakt så hur länge som helst, och gjorde det inte heller. Matchen fortsatte i sekvenser, ibland lite mindre intensivt – och eftersom intensiteten var matchens stora kvalité så tappade den i värde i de perioderna – men oftast med samma höga puls. Det var längesedan jag såg en match med så många man-man-dueller, och nio gånger av tio så var det den försvarande spelaren som vann; Kolarov mot Tagoe, Vidić mot Guyan, Sarpei mot Krasić.

Serbien skapade ett par chanser på finurliga spelvarianter på frisparkar. Ghana kom ofta fram till lägen runt straffområdet. Guyan kvalitetsnickade i stolpen, Žigiić hade en jättechans (pun intended) på ett Pantelić-inspel, Krasić pressade Kingson med ett skott från tio meter, och så fick alltså Kuzmanović för sig att det var en bra idé att, i stort sett opressad, Maradona-styra undan ett inlägg med handen.

Asamoah Guyan – svenskrelaterad på det lilla viset att Öviks-pojken Patrick Mörk agentjobbat en del med honom och att hans lagkapten hetat Petter Hansson de senaste åren – dunkade upp straffen hur fint som helst, höjde sitt marknadsvärde med 50 miljoner till – och nu står Kuzmanović där han står.

Dumskalle, dumbom, fåntratt. I Belgrad har de plockat fram synonymordboken.

Slutsatser annars?

•Två oerhört fysiska lag, med mycket fart. Rajevac har byggt vidare på sitt defensiva grundkoncept, och som OM-man blir jag lite glad av att se André Ayew försvara så oerhört fint. Jag trodde bara att han var en offensiv strulpelle.

•Krasić en enorm besvikelse. När han blir klämd på kanten måste han kunna vandra inåt och ta tag i sin match.

•Rajevacs slipsval var matchens stora politiska markering, i det att den lyfte upp en oerhört bortglömd grupp inför världens alla ögon. 

•När John Pantsil missar att ta emot en femmeterspassning för att den wobblar för mycket så förstår man att Fifa håller på att ta livet av den här sporten med sin jakt på bollar som ger spektakulära 35-metersmål. Hur många såna har vi sett i VM? Och hur många billiga misstag?

•Apropå John Pantsil… han heter alltså John Pantsil i engelsk fotboll, John Paintsil egentligen och John Panstil i Ghana. Glasklart. He comes from Africa. He’s better than Kaka.

•Det är något magiskt med landslagsdräkter som förvandlar ens bild av vissa spelare. Idag satt jag till och med och kände sympatier för Kevin-Prince Boateng.

Jetzt geht’s los.

/Simon Bank

När Algeriet kvalade in till VM stod jag på en fransk sportbar med ett gäng extatiska algerier som räknade till tre och skrek som om det inte fanns en morgondag. Arabvärldens representanter i årets VM är grönvita.

Nu representerar de ju inte hela arabvärlden, eller hela Afrika. Mitt i matchen, när ni sitter och blir förbannade på vuvu-tutet som vanligt, så kan ni skicka en tanke till våra fotbollsvänner i Somalia.

Före VM lämnade Reuters en rapport om många somaliers kamp för att kunna se turneringen på tv. Problemet är inte först och främst fattigdomen och svårigheten att ta sig till en tv-apparat, problemet är att det är förenat med livsfara. De islamistiska rebellerna som styr delar av landet lät alla veta det:

– Fotboll härstammar från de gamla kristna kulturerna, och vår islamiska administration kommer aldrig att tillåta att man tittar på det som kallas VM. Det här är vår sista varning till folket, förklarade – enligt Shafi’i Mohyaddin Abokar i Somalias sportjournalistförbund – Shejk Abu Jahja Al Iraqi i ett tal i en by norr om Mogadishu.

Invånarna försökte ändå, med temporära tv-paraboler. Ett privat tv-bolag flyttade utrustning från rebellkontrollerade Bakara till flygplatsen för att kunna fortsätta sända.

– Många vill se VM, men det är svårt. Bara de som bor i regeringskontrollerade områden har chansen, berättar Aly Jasin Gedi i människorättsorganisationen Elman.

Medan Lars Lagerbäck och Diego Maradona mätte muskler igår tog hoten konkret form en halv kontinent bort.

I Huruwaa, nordöst om Mogadishu, hade en grupp samlats för att försöka se matchen i hemlighet, när tungt beväpnade rebeller stormade lokalen. Två unga män sköts ihjäl när de försökte fly, tio andra togs till fånga och fördes bort.

Fotboll är inte en självklarhet överallt.

/Simon Bank

Denna dag – också ett liv.

Durban, en lång skrivdag i väntan på nästa match, och nästa, och nästa. Efter ett par dagars väldigt intensivt jobbgrottande i Joburg-grytan var det ändå en lisa att komma till oceanen. Två timmar på en strandpromenad, salt i lungorna, sol i ansiktet, blåsten och vågorna och öppet hela vägen ut i ingenting, innan jag fick sätta mig och skriva ett bakgrundsdokument om ett av VM:s intressantaste fotbollslag; det serbiska.

Nu står fönstret öppet på 21:a våningen, rakt ut mot havet som låter som ett hav, med en natt med sex timmars långsömn på schemat. Söndag är stora Tysklandsdagen. Det ser vi fram emot.

Not a bad gig, this, after all.

Havet. Jaha. Det är som på Louvren.

Stöveldans. Stor grej på strandpromenaden. Fo real.

Baggio. Han ä dôsäker.

Moses Mabhida Stadium, som bara får heta Durban Stadium under VM, är döpt efter det sydafrikanska kommunistpartiets förre ledare.

/Simon Bank

Jadu, Lars. En krona för dina tankar där och då.

Du hade tagit över ett imploderat lag, hade alldeles för kort tid på dig, men antog utmaningen. Jag antar att du tänkte på det som alla tränare med för lite tid på sig tänker: Att vi måste göra det vi kan göra, och låta bli det som tar för lång tid. Vi kan inte bygga om allt från grunden, men vi kan ge laget en form och vi kan staga upp de lättaste bitarna.

Som till exempel: Fasta situationer.

Jag tror nu inte att Diego Maradona är siffertypen, men det är möjligt att han är fatalistiskt lagd och i så fall gillade han nog parallellerna.

Sjätte minuten av en VM-premiär mot en underlägsen motståndare? Fast situation? 1–0, av en rutinerad Newell’s Old Boys-fostrad spelare med bakgrund i Real Madrid?

Jodå, exakt så började VM 1986 (han hette Jorge Valdano då).
Jajjemen, exakt så började VM 2010 (han hette Gabriel Heinze nu).

Heinzes kung-fu-skalle var fin, men Nigerias försvarsspel på Seba Verons hörna var satir, ett dåligt skämt.
Det blev annars precis den match vi hade ritat upp på förhand. Argentinas hyperoffensiv plågade Nigeria i början. Messi flöt runt fritt och frätande framför nigerianer som aldrig han dit. Tevez spelade sitt högfrekventa möta-djupt-spel och är alltid svår att rama in. Om inte Higuaín sett väldigt tagen ut av att det var VM så hade Argentina dödat matchen på en kvart.

Jonás Gutiérrez spelade som halv högerback, inte helt olikt hur Aguilar spelade mot Sydafrika igår, och det är intressant att se när lag bryter sina block på det sättet.

Hur det såg ut?

Farligt, mest. Det tog Nigeria två minuter att visa att det var där den gläntande dörren fanns i Argentinas försvarsspel. De vände ut bollen snabbt, gav Obasi tid att ta fart med en överstegsdribbling, och skjuta strax utanför.

Skickar Maradona in den här uppställningen mot, säg, Tyskland, kan han i och för sig få tre mål framåt – men han kan få fyra bakåt också.

Argentina skickade alltså inte in mer än ett mål före paus, Vincent Enyeama (matchens spelare med en mil) var ett monster i målet och Higuaín var, som sagt, mest nervös. Och när pausvilan kom så visste ju Lagerbäck vad han skulle göra. VM 2002 om igen – centrera backlinjen ännu hårdare, låt Argentina göra vad de vill på utsidan, men släpp inte in dem. De fick bättre kontroll på matchen då, samtidigt som Gutiérrez blev mer ödmjuk i sitt spel, och Verón mer defensivt medveten.

Nigeria gick från respirator till stabiliserat, till ett par chockstötar framåt. Lagerbäck skickade in allt han hade av fart framåt, och fick precis vad han ville. Odemwingie hade väldigt bra lägen till vänster, Taiwo dunkade ett Taiwo-skott en halvmeter utanför (och skadade sig, vilket är illa för Nigeria), och Uche den äldre sköt över i ett välsignat bra läge.

Maradona slog Lagerbäck, i en match han borde vunnit med 4–1 men mycket väl kunde tappat. Av alla matcher som spelats hittills i VM var det nog den här som tydligast visade lagens kort, både styrkor och svagheter.
Argentina var fenomenalt när de var bra, Nigeria såg i alla fall ut som ett fotbollslag – och Lars Lagerbäck lyckades förändra en matchbild.

Om det nu är en tröst när man försvarar som ett juniorlag på hörnorna.
•••
Annars?

•Diego Maradonas grafitgrå kostym… det kändes mest av allt som en buspojke som mamma tvingat in i en kostym till en mosters bröllop.
•Såg ni stämningen mellan Yobo/Yakubu/Everton och Mascherano/Liverpool i spelartunneln? Osvensk stämning. Spänd stämning.
•Heinze är inte en spelare för den här nivån egentligen, men jag förstår att Maradona älskar hans ledaregenskaper. Underbar utstrålning.
•Argentinas frisyrer hade gett Kempes rysningar och Passarella en hjärnblödning. Det är som vi vill ha det.

 /Simon Bank

Om man jobbar en bit in på natten, går och lägger sig med det där förbannade vuvuzela-brölet i öronen, ställer klockan på strax före sju, drar sig upp, tar sina ringar under ögonen och åker taxi genom ett mjölkdimmigt Johannesburg för att ställa sig i en incheckningskö på en flygplats…

…då är det lätt att få för sig att man befinner sig på en mental plats dit man INTE vill få in en trumpetare, en trumdåre och en hel kör som sjunger rösterna ur sig.
Men vet ni, livet är fullt av överraskningar.
Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att starta en dag i livet på än att konstatera det här: Grekerna är här. Och de är tamigfan inte riktiga nånstans.

Om ett par timmar börjar ex-europamästarna sin resa mot sina första VM-poäng i historien, mot Sydkorea i Port Elizabeth, och det är just den sortens väckarklockor man behöver här inne i VM-bubblan. They’re Greek, they’re great, they’ll smash your dinner plate.

Jag gillar Monaco-Park som om han vore min bror… eller i alla fall min kusin… eller en avlägsen släkting, som det är trevligt att stöta på en gång vartannat år i en kvart och motvilligt byta telefonnummer… Men jag håller på Grekland i eftermiddag, och hoppas de är mästerskapsvirilare i år än i EM senast. Let Gekas loose.

Och om nu det där var den väckarklocka jag behövde så var lite fransk tidningsläsning det som fick mig att kvittra som en frireligiös koltrast.

Är ni en av oss så har det ju inte gått en dag sedan 1994 då ni inte undrat vad Jordan Letjkov har för sig. Var bor han? Hur ser hans drömmar ut? Har han rakat av sig den där supersexiga panntofsen?

Letjkov har hunnit bli 42 år nu (det hade han i och för sig hunnit bli redan för 25 år sen), och han avslutade sin karriär där den började, i sin barndoms Sliven. Efter fotbollskarriären tog han steget in i politiken med populistiska högerpartiet Gerb och blev borgmästare i Sliven.
– Jag vill göra Sliven till en blomstrande stad, en stad där man mår bra och där allt som kommunen gör sker med den största transparens, förklarade han.

Fina ord, fin frisyr, men så kom den där förbannade verkligheten med sina krav.

Letjkov äger två hotell, en nattklubb och en restaurang i Sliven, och det verkar inte bättre än att han sytt ihop ett enmansvälde utan insyn. So Foot har pratat med journalisten Velina Gospodinova, som granskat Letjkov för veckotidningen Kapital.
– På mindre än åtta år har Letjkov lyckats skapa en oacceptabel situation av rädsla i stan, genom att monopolisera precis allt. Han har skapat en cirkel runt sig som består av företag som styrs av hans bästa kompisar som tjänar miljoner på att ge varandra alla stora projekt i stan.

Letjkov anklagas för att ha förfalskat dokument vid flera tillfällen för att kunna skriva om budgeten. Han har, enligt kritikerna, förstört normalt framgångsrika företag för att tömma dem på ekonomiska medel. Och nu har han avsatts, i väntan på en juridisk process.

När hjältar falla falla de hårt. Vore jag Letjkov hade jag ringt Hristo.

/Simon Bank